Vissa arrendefrågor

Betänkande 1993/94:LU1

Lagutskottets betänkande 1993/94:LU01

Vissa arrendefrågor

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan
• Reservation

1993/94
LU1

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet två motioner vari framställs
önskemål om lagstiftning angående friköp av historiska arrenden.
Vidare behandlar utskottet en motion om vissa upplåtelser på
kronomark.

Utskottet avstyrker bifall till motionerna. I frågan om
friköpsrätt till historiska arrenden har en reservation avgetts
av ledamöterna från det socialdemokratiska partiet och en
meningsyttring av suppleanten från Vänsterpartiet.

Motionerna

1992/93:L501 av Bengt Silfverstrand m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen beslutar att friköp av historiska arrenden skall
genomföras i enlighet med förslag från 1990 års arrendekommitté.

1992/93:L502 av Ingbritt Irhammar och Sven-Olof Petersson (c)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om påskyndande av lagförslag om
friköpsrätt vid s.k. historiska arrenden.

1992/93:L503 av Åke Selberg och Bruno Poromaa (s) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åtgärder för arrenden inom
kronoöverloppsmark.

Utskottet

Allmänt

Arrende föreligger när någon upplåter jord till nyttjande mot
ersättning. Upplåtelse kan ske i form av jordbruksarrende,
bostadsarrende, anläggningsarrende eller lägenhetsarrende.
Regler om dessa arrendeformer finns i 7--11 kap. jordabalken
(JB).

Jordbruksarrende är antingen gårdsarrende eller sidoarrende.
Gårdsarrende föreligger när arrendet omfattar bostad för
arrendatorn. Övriga jordbruksarrenden är sidoarrenden. Med
bostadsarrende avses arrendeupplåtelser som sker för annat
ändamål än jordbruk och som berättigar arrendatorn att uppföra
eller bibehålla bostadshus på marken (10 kap. 1 § JB).
Anläggningsarrende föreligger när jord upplåts på arrende för
annat ändamål än jordbruk samt arrendatorn enligt
arrendeupplåtelsen har rätt att för förvärvsverksamhet på
arrendestället uppföra eller bibehålla byggnad, som inte är av
endast ringa betydelse för verksamhetens bedrivande (11 kap. 1 §
JB).

Om jord upplåts på arrende för annat ändamål än jordbruk och
upplåtelsen inte är att anse som bostadsarrende eller
anläggningsarrende föreligger lägenhetsarrende (8 kap. 1 §
andra stycket JB).

Friköp av historiska arrenden

Med historiska arrenden förstås i huvudsak arrenden som
arrendatorn och hans släkt innehaft i ett par generationer.
Frågan om friköp av sådana arrenden har åtskilliga gånger
behandlats av riksdagen. Hösten 1989 ansåg utskottet (se bet.
1989/90:LU6) att en friköpsrätt vid historiska arrenden borde
införas. Det fick ankomma på regeringen att utforma förslag till
lagstiftning och därefter återkomma till riksdagen. Vad
utskottet anfört gav riksdagen som sin mening regeringen till
känna (rskr. 39). Med anledning av riksdagsbeslutet tillkallade
regeringen 1990 års Arrendekommitté (Ju 1990:06) med uppgift att
se över vissa regler inom arrendelagstiftningen. Kommittén, som
numera slutfört sitt arbete, hade som huvuduppgift att utforma
förslag till regler som dels skyddar en jordbruksarrendators
investeringar på arrendestället, dels ger arrendatorn vid
historiskt arrende rätt att friköpa arrendestället.

Kommittén behandlade friköpsfrågan med förtur och har i
delbetänkandet (SOU 1991:85) Historiska arrenden -- förslag till
friköpslag föreslagit en särskild lag om friköpsrätt vid
historiska arrenden. En närmare redogörelse för innehållet i
lagförslaget finns i utskottets betänkande 1991/92:LU18.

När spörsmålet om friköp av historiska arrenden senast
behandlades av riksdagen våren 1992 med anledning av motioner i
ämnet erinrade utskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande
om att Arrendekommitténs förslag till friköpslag bereddes inom
regeringskansliet (bet. 1991/92:LU18). Regeringens
ställningstagande till förslaget borde enligt utskottet inte
föregripas genom att riksdagen gjorde något uttalande i frågan.
Med hänsyn härtill avstyrkte utskottet bifall till de
ifrågavarande motionerna.

I motion L501 av Bengt Silfverstrand m.fl. (s) hemställs
att riksdagen nu beslutar att friköp av historiska arrenden
skall genomföras i enlighet med Arrendekommitténs förslag.
Enligt motion L502 av Ingbritt Irhammar och Sven-Olof
Petersson (c) bör regeringen under höstriksdagen 1993 lägga
fram ett lagförslag i frågan.

I Arrendekommitténs slutbetänkande (SOU 1992:109)
Investeringar i arrendejordbruket och andra arrenderättsliga
frågor från oktober 1992 lämnar kommittén förslag till regler om
skydd för jordbruksarrendatorns investeringar på arrendestället.

Kommittén, som i betänkandet betonar att frågor med anknytning
till investeringar på arrendestället i första hand bör lösas
genom överenskommelse mellan parterna, lämnar förslag till
regler som avser situationen då någon sådan överenskommelse inte
kan nås. Reglerna innebär att en arrendator som vill utföra en
investering skall kunna vända sig till arrendenämnden med en
begäran om tillstånd till investeringen. Förslaget reglerar
också frågor om bl.a. överlåtelse av arrenderätten då
arrendatorn utfört investeringen och om möjlighet för jordägaren
att därvid inlösa investeringen.

Arrendekommitténs båda betänkanden har remissbehandlats i ett
sammanhang, och frågorna bereds för närvarande i
regeringskansliet. I linje med vad utskottet tidigare uttalat
(se bet. 1991/92:LU18) bör regeringens ställningstagande till
spörsmålen inte heller nu föregripas genom något uttalande från
riksdagens sida. Utskottet avstyrker därför bifall till
motionerna L501 och L502.

Vissa upplåtelser på kronomark

Norra delen av Sverige utgjorde i äldre tider till största
delen ödemarker utan fast bebyggelse. I vissa delar av inlandet
idkade samerna renskötsel tämligen ostört. Fast bebyggelse kom
först till stånd längs kusterna och i dalgångarna efter de stora
älvarna. Kungamakten började så småningom verka för att Norrland
befolkades i större utsträckning. Genom att öka den odlade
jorden kunde kronan få in mera skatt. I syfte att uppmuntra och
kontrollera kolonisationen av Norrlands inland gjorde kronan
anspråk på äganderätt till all ohävdad mark. För Lapplands del
kom kungamaktens strävanden och anspråk på äganderätt till
uttryck under slutet av 1600-talet.

Vid kolonisationen av Lappland uppstod så småningom ett behov
av att skapa klarhet i hur långt byarnas och nybyggarnas marker
sträckte sig och var kronans marker tog vid. Detta var
bakgrunden till de avvittringsförrättningar som genomfördes i
Norrland från slutet av 1600-talet till början av 1900-talet.
Genom "avvittring" skulle de enskilda byarnas och hemmanens
områden -- framför allt skogsmarken -- avgränsas från kronans
marker. Fram till avvittringen hade nybyggarna haft en något
osäker rätt till marken. De hade haft rätt att utnyttja vissa
inägoområden och att tillgodogöra sig vad den omgivande naturen
gav. Genom avvittringen byttes denna rätt ut mot en bestämd rätt
till särskilda skiften med de rättigheter som enligt lag hör
till en självständig fastighet. I samband med avvittringen
företogs även en slutlig skattläggning av nybyggen och hemman.

I Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker påbörjades
avvittringarna vid mitten av 1800-talet men kom i gång på allvar
först under 1870-talet sedan 1873 års avvittringsstadga kommit
till. Beslut om avvittring fattades av länsstyrelsen efter
särskilda lantmäteriförrättningar. Avvittringsutslagen kunde
överklagas och när de vunnit laga kraft skulle de nya gränserna
utstakas.

Den skog som inte lades ut till enskilda fastigheter eller
andra särskilda ändamål behölls av kronan. Enligt
avvittringsstadgan skulle skogsmark avsättas till särskilda
kronoparker. Mark kunde även avsättas till kronan för s.k.
strömfallsutmål, mark för virkesupplag m.m. Den återstående
delen av kronans skogsmark kom i regel att kallas
kronoöverloppsmark. På den mark som sålunda förbehölls
kronan utsläcktes -- med vissa undantag -- de rättigheter som
den bofasta befolkningen tidigare ansetts ha.

Avvittringarna innebar även att äganderätten till vattnen i
lappmarkerna delades upp mellan enskilda och kronan. Däremot
innehöll avvittringsstadgan inte några bestämmelser om
avvittringens följder för den bofasta befolkningens jakt- och
fiskerätt. Frågor om jakt- och fiskerätt behandlades som regel
inte heller i avvittringsutslagen.

Beträffande dessa rättigheter innebär gällande rätt att
fastighetsägaren -- som huvudregel -- har jakträtten på den
mark som hör till fastigheten, 10 § jaktlagen (1987:259).
Jaktlagen innehåller också bestämmelser om bl.a. upplåtelse av
jakträtt, uppsägning av sådant avtal och rätt till förlängning
av upplåtelsen. Motsvarande bestämmelser finns för fiskerättens
del i lagen (1957:390) om fiskearrenden. Det är att märka att
det inte är fråga om arrende om fastighetsägaren upplåter rätt
att t.ex. jaga eller fiska på fastigheten men behåller
dispositionen över fastigheten i övrigt. Sådana upplåtelser är i
stället att anse som nyttjanderätt (7 kap. 3 § JB).

I motion L503 av Åke Selberg och Bruno Poromaa (s) anförs
att det inom Norrbottens län och Västerbottens län finns ett
stort antal tomter utarrenderade på kronoöverloppsmark.
Motionärerna anser arrendeformen fördelaktig eftersom den ger
rennäringen erforderligt inflytande över markanvändningen,
markspekulation i fjällvärlden försvåras och ortsbefolkningens
möjligheter att skaffa sig fritidshus förbättras. Emellertid
medför arrendeförhållandena enligt motionärerna också vissa
problem för arrendatorerna. Det största problemet är att
arrendatorerna upplever en betydande osäkerhet vad gäller
möjligheterna till förlängning av arrendeavtalet, vilket ger
upphov till oro för de investeringar som arrendatorerna gjort.
Enligt motionärerna bör i arrendelagstiftningen införas en regel
som anger på vilka grunder länsstyrelsen skall kunna neka
fortsatt upplåtelse av ett arrende. Möjligheterna till att ärva
ett arrendeavtal bör också klarläggas. Motionärerna hemställer
att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om åtgärder för arrenden inom kronoöverloppsmark.

Utskottet vill till att börja med erinra om att i
civilrättsligt hänseende JB:s regelsystem beträffande arrende
naturligtvis är tillämpligt även på arrendeupplåtelser på
kronomark. Är det fråga om gårdsarrende (9 kap.) eller
bostadsarrende (10 kap.) gäller sålunda att arrendatorn har
besittningsskydd, dvs. en principiell rätt till förlängning av
avtalet vid arrendetidens utgång. Denna rätt bryts endast under
vissa i lagen närmare angivna förutsättningar, t.ex. om
arrenderätten är förverkad på grund av dröjsmål vid betalning av
arrendeavgiften. Besittningsskyddet gäller i viss utsträckning
även för dödsboet efter arrendatorn, om denne dör under
arrendetiden. Vid såväl gårdsarrende som bostadsarrende måste
arrendeupplåtelsen också ingås på en minsta tid om fem år. Rör
det sig om arrendeställen med enklare bebyggelse för
fritidsändamål, t.ex. jakthyddor och fiskekojor, är det
emellertid fråga om lägenhetsarrende (se 8 kap. 1 § andra
stycket JB). Vid denna arrendeform förekommer inte något
besittningsskydd utan arrendatorn är skyldig att avträda
arrendestället om jordägaren säger upp arrendeavtalet. Några
särskilda regler i JB om arrendetid finns inte heller för
lägenhetsarrendes vidkommande. Parterna är således fria att
bestämma den tid de vill.

De förhållanden på kronomark som den nu ifrågavarande motionen
aktualiserar är emellertid enligt utskottets mening främst
upplåtelser ovanför odlingsgränsen av jakt- och
fiskerättigheter. Det torde här inte vara fråga om rätt att även
i övrigt nyttja fastigheten varför upplåtelserna inte är att
betrakta som arrenden i JB:s mening. Enligt vad utskottet
inhämtat avser dessa upplåtelser snarare olika typer av
tillstånd. Direkta upplåtelser sker till den enskilde jägaren
eller fiskaren för kortare eller längre tid. För vissa områden
har upplåtelse skett till jakt- och fiskevårdsföreningar,
hotell, sammanslutningar av samebymedlemmar och liknande. Jakten
och fisket upplåts därefter till enskilda genom s.k.
underupplåtelser.

På sådan kronomark ovanför odlingsgränsen som står under
statens omedelbara disposition och på renbetesfjällen gäller
enligt 32 § rennäringslagen (1971:437) att nyttjanderätt får
upplåtas endast om det kan ske utan avsevärd olägenhet för
renskötseln. Avser upplåtelsen rätt till jakt eller fiske krävs
dessutom att upplåtelsen är förenlig med god jaktvård eller
fiskevård och kan ske utan besvärande intrång i
samebymedlemmarnas rätt till jakt och fiske. Länsstyrelsen, som
förvaltar statens mark ovanför odlingsgränsen och på
renbetesfjällen, beslutar om dessa upplåtelser.

Utskottet vill i sammanhanget peka på att riksdagen hösten
1992 behandlade frågan om upplåtelse av rätt till jakt och fiske
på statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen
vid behandlingen av regeringens proposition 1992/93:32 om
samerna och samisk kultur m.m. I propositionen föreslogs en
kraftig utökning av möjligheterna till sådana upplåtelser. Det
anfördes bl.a. att den som är bosatt ovanför odlingsgränsen
eller på renbetetsfjällen och som är beroende av jakt eller
fiske för sin försörjning skall kunna påräkna upplåtelse av rätt
till jakt eller fiske på statens mark. Sådan upplåtelse skall
vidare utvidgas till att i princip omfatta all mark där inte
någon olägenhet av betydelse uppkommer för rennäringen eller där
samebymedlems rätt till jakt eller fiske inte träds för när. Den
som för sin försörjning jagar eller fiskar långt från körbar väg
borde enligt propositionen kunna få tillstånd av länsstyrelsen
att uppföra en enklare koja och att ta ved för uppvärmningen av
den. Vid behandlingen i riksdagen av propositionen hade
bostadsutskottet, mot bakgrund av vad som i propositionen
anförts om bl.a. hänsynstagande till samernas och renskötselns
intressen, inte något att erinra mot att de möjligheter som
finns för jakt och fiske utnyttjas på ett effektivare sätt än
hittills (bet. 1992/93:BoU8).

Utskottet anser, mot bakgrund av den lämnade redogörelsen, att
några åtgärder från riksdagens sida inte är påkallade med
anledning av vad som framkommit beträffande de nu aktuella
upplåtelserna på kronomark i fjällvärlden. Utskottet avstyrker
därför bifall till motion L503.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande friköp av historiska arrenden
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:L501 och 1992/93:L502,
res. (s)

2. beträffande vissa upplåtelser på kronomark
att riksdagen avslår motion 1992/93:L503.

Stockholm den 12 oktober 1993

På lagutskottets vägnar

Maj-Lis Lööw

I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger
Gustafsson (kds), Margareta Gard (m), Owe Andréasson (s), Bengt
Harding Olson (fp), Bengt Kronblad (s), Bertil Persson (m),
Gunnar Thollander (s), Lars Andersson (nyd), Hans Stenberg (s),
Stig Rindborg (m), Lennart Fridén (m), Per Erik Granström (s)
och Kenneth Lantz (kds).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Elisabeth Persson (v)
närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Reservation

Friköp av historiska arrenden (mom. 1)

Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Bengt Kronblad, Gunnar
Thollander, Hans Stenberg och Per Erik Granström (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 3 som börjar
med "Arrendekommitténs båda" och slutar med "och L502" bort ha
följande lydelse:

Som framgår av redogörelsen ovan har särskilt spörsmålet om en
friköpsrätt vid historiskt arrende utretts ordentligt vid flera
tillfällen, och Arrendekommittén lämnade redan för två år sedan
ett detaljerat och välmotiverat förslag till en friköpslag. Det
kan visserligen hävdas att friköpsrätten har samband med frågan
om skyddet för arrendatorns investeringar i allmänhet, vilken
fråga utgjorde Arrendekommitténs andra huvuduppgift. Kommitténs
båda betänkanden i dessa huvudspörsmål har också
remissbehandlats i ett sammanhang. Enligt utskottets mening är
emellertid skälen för en friköpsrätt så starka att omedelbara
lagstiftningsåtgärder är påkallade i denna fråga utan att man
bör avvakta eventuella ytterligare överväganden beträffande
skyddet för arrendators investeringar. Utskottet anser därför
att regeringen snarast möjligt bör förelägga riksdagen ett
förslag till friköpslag på grundval av Arrendekommitténs
betänkande i ämnet och de synpunkter som framkommit under
remissbehandlingen. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen
med anledning av motionerna L501 och L502 som sin mening ge
regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande
lydelse:

1. beträffande friköp av historiska arrenden
att riksdagen med anledning av motionerna 1992/93:L501 och
1992/93:L502 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,
eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i
utskottet.

Elisabeth Persson (v) anför:

Friköp av historiska arrenden (mom. 1)

Jag ansluter mig till den reservation som avgetts av
ledamöterna från det socialdemokratiska partiet.