Vissa arrendefrågor
Betänkande 1993/94:LU1
Lagutskottets betänkande
1993/94:LU01
Vissa arrendefrågor
Innehåll
1993/94 LU1
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet två motioner vari framställs önskemål om lagstiftning angående friköp av historiska arrenden. Vidare behandlar utskottet en motion om vissa upplåtelser på kronomark.
Utskottet avstyrker bifall till motionerna. I frågan om friköpsrätt till historiska arrenden har en reservation avgetts av ledamöterna från det socialdemokratiska partiet och en meningsyttring av suppleanten från Vänsterpartiet.
Motionerna
1992/93:L501 av Bengt Silfverstrand m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen beslutar att friköp av historiska arrenden skall genomföras i enlighet med förslag från 1990 års arrendekommitté.
1992/93:L502 av Ingbritt Irhammar och Sven-Olof Petersson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om påskyndande av lagförslag om friköpsrätt vid s.k. historiska arrenden.
1992/93:L503 av Åke Selberg och Bruno Poromaa (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för arrenden inom kronoöverloppsmark.
Utskottet
Allmänt
Arrende föreligger när någon upplåter jord till nyttjande mot ersättning. Upplåtelse kan ske i form av jordbruksarrende, bostadsarrende, anläggningsarrende eller lägenhetsarrende. Regler om dessa arrendeformer finns i 7--11 kap. jordabalken (JB).
Jordbruksarrende är antingen gårdsarrende eller sidoarrende. Gårdsarrende föreligger när arrendet omfattar bostad för arrendatorn. Övriga jordbruksarrenden är sidoarrenden. Med bostadsarrende avses arrendeupplåtelser som sker för annat ändamål än jordbruk och som berättigar arrendatorn att uppföra eller bibehålla bostadshus på marken (10 kap. 1 § JB). Anläggningsarrende föreligger när jord upplåts på arrende för annat ändamål än jordbruk samt arrendatorn enligt arrendeupplåtelsen har rätt att för förvärvsverksamhet på arrendestället uppföra eller bibehålla byggnad, som inte är av endast ringa betydelse för verksamhetens bedrivande (11 kap. 1 § JB).
Om jord upplåts på arrende för annat ändamål än jordbruk och upplåtelsen inte är att anse som bostadsarrende eller anläggningsarrende föreligger lägenhetsarrende (8 kap. 1 § andra stycket JB).
Friköp av historiska arrenden
Med historiska arrenden förstås i huvudsak arrenden som arrendatorn och hans släkt innehaft i ett par generationer. Frågan om friköp av sådana arrenden har åtskilliga gånger behandlats av riksdagen. Hösten 1989 ansåg utskottet (se bet. 1989/90:LU6) att en friköpsrätt vid historiska arrenden borde införas. Det fick ankomma på regeringen att utforma förslag till lagstiftning och därefter återkomma till riksdagen. Vad utskottet anfört gav riksdagen som sin mening regeringen till känna (rskr. 39). Med anledning av riksdagsbeslutet tillkallade regeringen 1990 års Arrendekommitté (Ju 1990:06) med uppgift att se över vissa regler inom arrendelagstiftningen. Kommittén, som numera slutfört sitt arbete, hade som huvuduppgift att utforma förslag till regler som dels skyddar en jordbruksarrendators investeringar på arrendestället, dels ger arrendatorn vid historiskt arrende rätt att friköpa arrendestället.
Kommittén behandlade friköpsfrågan med förtur och har i delbetänkandet (SOU 1991:85) Historiska arrenden -- förslag till friköpslag föreslagit en särskild lag om friköpsrätt vid historiska arrenden. En närmare redogörelse för innehållet i lagförslaget finns i utskottets betänkande 1991/92:LU18.
När spörsmålet om friköp av historiska arrenden senast behandlades av riksdagen våren 1992 med anledning av motioner i ämnet erinrade utskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande om att Arrendekommitténs förslag till friköpslag bereddes inom regeringskansliet (bet. 1991/92:LU18). Regeringens ställningstagande till förslaget borde enligt utskottet inte föregripas genom att riksdagen gjorde något uttalande i frågan. Med hänsyn härtill avstyrkte utskottet bifall till de ifrågavarande motionerna.
I motion L501 av Bengt Silfverstrand m.fl. (s) hemställs att riksdagen nu beslutar att friköp av historiska arrenden skall genomföras i enlighet med Arrendekommitténs förslag. Enligt motion L502 av Ingbritt Irhammar och Sven-Olof Petersson (c) bör regeringen under höstriksdagen 1993 lägga fram ett lagförslag i frågan.
I Arrendekommitténs slutbetänkande (SOU 1992:109) Investeringar i arrendejordbruket och andra arrenderättsliga frågor från oktober 1992 lämnar kommittén förslag till regler om skydd för jordbruksarrendatorns investeringar på arrendestället.
Kommittén, som i betänkandet betonar att frågor med anknytning till investeringar på arrendestället i första hand bör lösas genom överenskommelse mellan parterna, lämnar förslag till regler som avser situationen då någon sådan överenskommelse inte kan nås. Reglerna innebär att en arrendator som vill utföra en investering skall kunna vända sig till arrendenämnden med en begäran om tillstånd till investeringen. Förslaget reglerar också frågor om bl.a. överlåtelse av arrenderätten då arrendatorn utfört investeringen och om möjlighet för jordägaren att därvid inlösa investeringen.
Arrendekommitténs båda betänkanden har remissbehandlats i ett sammanhang, och frågorna bereds för närvarande i regeringskansliet. I linje med vad utskottet tidigare uttalat (se bet. 1991/92:LU18) bör regeringens ställningstagande till spörsmålen inte heller nu föregripas genom något uttalande från riksdagens sida. Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna L501 och L502.
Vissa upplåtelser på kronomark
Norra delen av Sverige utgjorde i äldre tider till största delen ödemarker utan fast bebyggelse. I vissa delar av inlandet idkade samerna renskötsel tämligen ostört. Fast bebyggelse kom först till stånd längs kusterna och i dalgångarna efter de stora älvarna. Kungamakten började så småningom verka för att Norrland befolkades i större utsträckning. Genom att öka den odlade jorden kunde kronan få in mera skatt. I syfte att uppmuntra och kontrollera kolonisationen av Norrlands inland gjorde kronan anspråk på äganderätt till all ohävdad mark. För Lapplands del kom kungamaktens strävanden och anspråk på äganderätt till uttryck under slutet av 1600-talet.
Vid kolonisationen av Lappland uppstod så småningom ett behov av att skapa klarhet i hur långt byarnas och nybyggarnas marker sträckte sig och var kronans marker tog vid. Detta var bakgrunden till de avvittringsförrättningar som genomfördes i Norrland från slutet av 1600-talet till början av 1900-talet. Genom "avvittring" skulle de enskilda byarnas och hemmanens områden -- framför allt skogsmarken -- avgränsas från kronans marker. Fram till avvittringen hade nybyggarna haft en något osäker rätt till marken. De hade haft rätt att utnyttja vissa inägoområden och att tillgodogöra sig vad den omgivande naturen gav. Genom avvittringen byttes denna rätt ut mot en bestämd rätt till särskilda skiften med de rättigheter som enligt lag hör till en självständig fastighet. I samband med avvittringen företogs även en slutlig skattläggning av nybyggen och hemman.
I Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker påbörjades avvittringarna vid mitten av 1800-talet men kom i gång på allvar först under 1870-talet sedan 1873 års avvittringsstadga kommit till. Beslut om avvittring fattades av länsstyrelsen efter särskilda lantmäteriförrättningar. Avvittringsutslagen kunde överklagas och när de vunnit laga kraft skulle de nya gränserna utstakas.
Den skog som inte lades ut till enskilda fastigheter eller andra särskilda ändamål behölls av kronan. Enligt avvittringsstadgan skulle skogsmark avsättas till särskilda kronoparker. Mark kunde även avsättas till kronan för s.k. strömfallsutmål, mark för virkesupplag m.m. Den återstående delen av kronans skogsmark kom i regel att kallas kronoöverloppsmark. På den mark som sålunda förbehölls kronan utsläcktes -- med vissa undantag -- de rättigheter som den bofasta befolkningen tidigare ansetts ha.
Avvittringarna innebar även att äganderätten till vattnen i lappmarkerna delades upp mellan enskilda och kronan. Däremot innehöll avvittringsstadgan inte några bestämmelser om avvittringens följder för den bofasta befolkningens jakt- och fiskerätt. Frågor om jakt- och fiskerätt behandlades som regel inte heller i avvittringsutslagen.
Beträffande dessa rättigheter innebär gällande rätt att fastighetsägaren -- som huvudregel -- har jakträtten på den mark som hör till fastigheten, 10 § jaktlagen (1987:259). Jaktlagen innehåller också bestämmelser om bl.a. upplåtelse av jakträtt, uppsägning av sådant avtal och rätt till förlängning av upplåtelsen. Motsvarande bestämmelser finns för fiskerättens del i lagen (1957:390) om fiskearrenden. Det är att märka att det inte är fråga om arrende om fastighetsägaren upplåter rätt att t.ex. jaga eller fiska på fastigheten men behåller dispositionen över fastigheten i övrigt. Sådana upplåtelser är i stället att anse som nyttjanderätt (7 kap. 3 § JB).
I motion L503 av Åke Selberg och Bruno Poromaa (s) anförs att det inom Norrbottens län och Västerbottens län finns ett stort antal tomter utarrenderade på kronoöverloppsmark. Motionärerna anser arrendeformen fördelaktig eftersom den ger rennäringen erforderligt inflytande över markanvändningen, markspekulation i fjällvärlden försvåras och ortsbefolkningens möjligheter att skaffa sig fritidshus förbättras. Emellertid medför arrendeförhållandena enligt motionärerna också vissa problem för arrendatorerna. Det största problemet är att arrendatorerna upplever en betydande osäkerhet vad gäller möjligheterna till förlängning av arrendeavtalet, vilket ger upphov till oro för de investeringar som arrendatorerna gjort. Enligt motionärerna bör i arrendelagstiftningen införas en regel som anger på vilka grunder länsstyrelsen skall kunna neka fortsatt upplåtelse av ett arrende. Möjligheterna till att ärva ett arrendeavtal bör också klarläggas. Motionärerna hemställer att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för arrenden inom kronoöverloppsmark.
Utskottet vill till att börja med erinra om att i civilrättsligt hänseende JB:s regelsystem beträffande arrende naturligtvis är tillämpligt även på arrendeupplåtelser på kronomark. Är det fråga om gårdsarrende (9 kap.) eller bostadsarrende (10 kap.) gäller sålunda att arrendatorn har besittningsskydd, dvs. en principiell rätt till förlängning av avtalet vid arrendetidens utgång. Denna rätt bryts endast under vissa i lagen närmare angivna förutsättningar, t.ex. om arrenderätten är förverkad på grund av dröjsmål vid betalning av arrendeavgiften. Besittningsskyddet gäller i viss utsträckning även för dödsboet efter arrendatorn, om denne dör under arrendetiden. Vid såväl gårdsarrende som bostadsarrende måste arrendeupplåtelsen också ingås på en minsta tid om fem år. Rör det sig om arrendeställen med enklare bebyggelse för fritidsändamål, t.ex. jakthyddor och fiskekojor, är det emellertid fråga om lägenhetsarrende (se 8 kap. 1 § andra stycket JB). Vid denna arrendeform förekommer inte något besittningsskydd utan arrendatorn är skyldig att avträda arrendestället om jordägaren säger upp arrendeavtalet. Några särskilda regler i JB om arrendetid finns inte heller för lägenhetsarrendes vidkommande. Parterna är således fria att bestämma den tid de vill.
De förhållanden på kronomark som den nu ifrågavarande motionen aktualiserar är emellertid enligt utskottets mening främst upplåtelser ovanför odlingsgränsen av jakt- och fiskerättigheter. Det torde här inte vara fråga om rätt att även i övrigt nyttja fastigheten varför upplåtelserna inte är att betrakta som arrenden i JB:s mening. Enligt vad utskottet inhämtat avser dessa upplåtelser snarare olika typer av tillstånd. Direkta upplåtelser sker till den enskilde jägaren eller fiskaren för kortare eller längre tid. För vissa områden har upplåtelse skett till jakt- och fiskevårdsföreningar, hotell, sammanslutningar av samebymedlemmar och liknande. Jakten och fisket upplåts därefter till enskilda genom s.k. underupplåtelser.
På sådan kronomark ovanför odlingsgränsen som står under statens omedelbara disposition och på renbetesfjällen gäller enligt 32 § rennäringslagen (1971:437) att nyttjanderätt får upplåtas endast om det kan ske utan avsevärd olägenhet för renskötseln. Avser upplåtelsen rätt till jakt eller fiske krävs dessutom att upplåtelsen är förenlig med god jaktvård eller fiskevård och kan ske utan besvärande intrång i samebymedlemmarnas rätt till jakt och fiske. Länsstyrelsen, som förvaltar statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen, beslutar om dessa upplåtelser.
Utskottet vill i sammanhanget peka på att riksdagen hösten 1992 behandlade frågan om upplåtelse av rätt till jakt och fiske på statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen vid behandlingen av regeringens proposition 1992/93:32 om samerna och samisk kultur m.m. I propositionen föreslogs en kraftig utökning av möjligheterna till sådana upplåtelser. Det anfördes bl.a. att den som är bosatt ovanför odlingsgränsen eller på renbetetsfjällen och som är beroende av jakt eller fiske för sin försörjning skall kunna påräkna upplåtelse av rätt till jakt eller fiske på statens mark. Sådan upplåtelse skall vidare utvidgas till att i princip omfatta all mark där inte någon olägenhet av betydelse uppkommer för rennäringen eller där samebymedlems rätt till jakt eller fiske inte träds för när. Den som för sin försörjning jagar eller fiskar långt från körbar väg borde enligt propositionen kunna få tillstånd av länsstyrelsen att uppföra en enklare koja och att ta ved för uppvärmningen av den. Vid behandlingen i riksdagen av propositionen hade bostadsutskottet, mot bakgrund av vad som i propositionen anförts om bl.a. hänsynstagande till samernas och renskötselns intressen, inte något att erinra mot att de möjligheter som finns för jakt och fiske utnyttjas på ett effektivare sätt än hittills (bet. 1992/93:BoU8).
Utskottet anser, mot bakgrund av den lämnade redogörelsen, att några åtgärder från riksdagens sida inte är påkallade med anledning av vad som framkommit beträffande de nu aktuella upplåtelserna på kronomark i fjällvärlden. Utskottet avstyrker därför bifall till motion L503.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande friköp av historiska arrenden att riksdagen avslår motionerna 1992/93:L501 och 1992/93:L502, res. (s)
2. beträffande vissa upplåtelser på kronomark att riksdagen avslår motion 1992/93:L503.
Stockholm den 12 oktober 1993
På lagutskottets vägnar
Maj-Lis Lööw
I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger Gustafsson (kds), Margareta Gard (m), Owe Andréasson (s), Bengt Harding Olson (fp), Bengt Kronblad (s), Bertil Persson (m), Gunnar Thollander (s), Lars Andersson (nyd), Hans Stenberg (s), Stig Rindborg (m), Lennart Fridén (m), Per Erik Granström (s) och Kenneth Lantz (kds).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Elisabeth Persson (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Reservation
Friköp av historiska arrenden (mom. 1)
Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Bengt Kronblad, Gunnar Thollander, Hans Stenberg och Per Erik Granström (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 3 som börjar med "Arrendekommitténs båda" och slutar med "och L502" bort ha följande lydelse:
Som framgår av redogörelsen ovan har särskilt spörsmålet om en friköpsrätt vid historiskt arrende utretts ordentligt vid flera tillfällen, och Arrendekommittén lämnade redan för två år sedan ett detaljerat och välmotiverat förslag till en friköpslag. Det kan visserligen hävdas att friköpsrätten har samband med frågan om skyddet för arrendatorns investeringar i allmänhet, vilken fråga utgjorde Arrendekommitténs andra huvuduppgift. Kommitténs båda betänkanden i dessa huvudspörsmål har också remissbehandlats i ett sammanhang. Enligt utskottets mening är emellertid skälen för en friköpsrätt så starka att omedelbara lagstiftningsåtgärder är påkallade i denna fråga utan att man bör avvakta eventuella ytterligare överväganden beträffande skyddet för arrendators investeringar. Utskottet anser därför att regeringen snarast möjligt bör förelägga riksdagen ett förslag till friköpslag på grundval av Arrendekommitténs betänkande i ämnet och de synpunkter som framkommit under remissbehandlingen. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med anledning av motionerna L501 och L502 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande friköp av historiska arrenden att riksdagen med anledning av motionerna 1992/93:L501 och 1992/93:L502 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet, eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Elisabeth Persson (v) anför:
Friköp av historiska arrenden (mom. 1)
Jag ansluter mig till den reservation som avgetts av ledamöterna från det socialdemokratiska partiet.