Vissa ändringar i sjukförsäkringen
Betänkande 2010/11:SfU11
Var är betänkandet nu?
Betänkandet är färdigbehandlat
- Debatt
- 2011-06-21
- Beslut fattades
- 2011-06-22
Hela betänkandet
Beslut i korthet
Förslag om ändringar i sjukförsäkringen tillbaka till utskottet (SfU11)
Riksdagen beslutade att återförvisa förslaget om ändringar i sjukförsäkringen. Återförvisningen innebär att förslaget skickas tillbaka till socialförsäkringsutskottet för ytterligare beredning.
- Utskottets förslag till beslut
- Bifall till initiativ.
- Riksdagens beslut
- Kammaren har beslutat att återförvisa ärendet till socialförsäkringsutskottet för ytterligare beredning.
Ärendets gång
Förslag, Genomförd
Beredning, Genomförd
Betänkandet bereddes senast i utskott 9 juni 2011, justerades 17 juni 2011 och fick trycklov 20 juni 2011.
Alla beredningar i utskottet
2011-06-09
Ändringar i sjukförsäkringen (SfU11)
Riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att ändra i sjukförsäkringen, föreslår socialförsäkringsutskottet. Det ena förslaget gäller reglerna för prövningen av arbetsförmågan. Efter 180 dagars sjukskrivning kan den försäkrade inte bara prövas mot arbete hos sin arbetsgivare, utan även mot den reguljära arbetsmarknaden i övrigt eller annat lämpligt arbete som finns tillgängligt. Utskottet vill i stället återinföra de regler som gällde fram till 2008. Det innebär att arbetsförmågan ska prövas mot arbeten som är normalt förekommande på arbetsmarknaden eller mot annat lämpligt arbete som finns tillgängligt. Regeringen bör återkomma med ett förslag till ändring som ska träda i kraft senast den 1 januari 2012.
Det andra förslaget gäller personer som tidigare har haft tidsbegränsad sjukersättning och som har förlorat rätten till sjukpenning efter sjukförsäkringsreformen 2008. Den tidsbegränsade sjukersättningen avskaffades, liksom möjligheten att återfå sin sjukpenninggrundande inkomst efter en period med sådan sjukersättning. Vissa personer kan därför inte få någon sjukpenning i dag. Enligt förslaget bör dessa personer få en ersättning som ligger i nivå med den tidigare tidsbegränsade sjukersättningen, förutsatt att deras arbetsförmåga fortfarande är nedsatt. Regeringen bör återkomma till riksdagen med ett förslag som innebär att en sådan ersättning införs senast den 1 januari 2012.
Debatt, Genomförd
Information kommer.
Debatt om förslag 2010/11:SfU11
Webb-tv: Vissa ändringar i sjukförsäkringen
Dokument från debatten
Protokoll från debatten
Anf. 114 Gunnar Axén (M)
Herr talman! Det betänkande som vi har att debattera nu är inte något annat än ett hån mot medborgarna och ett hån mot tidigare generationers ansvarstagande riksdagsledamöter. Inte för vad som föreslås i sak, och det ska jag återkomma till, utan hur framtagandet av detta utskottsinitiativ gått till.
Låt mig först beröra frågan om utskottsinitiativ i sig. När den nuvarande möjligheten till utskottsinitiativ infördes i riksdagsordningen i början av 70-talet uttalade konstitutionsutskottet att man förutsatte att de nya befogenheterna skulle begagnas med samma varsamhet som iakttagits av de utskott som tidigare hade haft den självständiga initiativrätten. Som dittills borde ärenden väckas normalt genom proposition eller motion, och politisk enighet borde eftersträvas i de fall utskottsinitiativ kom i fråga.
Detta är det andra utskottsinitiativ som socialförsäkringsutskottet väcker detta riksmöte. Det förra rådde det enighet om i utskottet, efter det att alla partier hade visat en god vilja att uppnå en sådan.
När detta betänkande tagits fram har ingen vilja till att nå enighet ens skymtat fram hos förslagsställarna. Detta visas av, och för mig naturligt vidare till, det faktum att utskottsmajoriteten i detta fall bestående av Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet förvägrat övriga partier den möjlighet som man har - enligt ett minoritetsskydd i riksdagsordningen - att begära in yttranden från myndigheter i ett ärende som är under beredning.
Från Alliansens sida begärde vi att yttranden och svar på specificerade och relevanta frågor skulle inhämtas från sju myndigheter samt att dessa myndigheter skulle ges tillräcklig tid att svara så att deras remissyttranden kunde bli av bra kvalitet. Detta förvägrades vi.
I stället skickades ärendet på remiss till två myndigheter och en organisation. Dessa fick två dagar på sig att inkomma med yttranden.
Låt mig ge exempel på vad de tre remissinstanserna framhåller i sina svar vad gäller att remisstiden har varit alldeles för kort för att väl grundade och utarbetade svar har kunnat ges.
Inspektionen för socialförsäkringen skriver i sitt svar att yttrandet är kortfattat på grund av den korta svarstiden, och man reserverar sig för att man kunnat missuppfatta förslaget som de yttrar sig över eftersom det är så knapphändigt beskrivet.
Försäkringskassan framhåller att de inte haft möjlighet att analysera och överblicka alla konsekvenser av förslaget och vad de skulle kunna innebära eftersom tiden har varit alltför kort för att kunna göra det. Man framhåller vidare att detta är olyckligt eftersom förslagen berör stora grupper försäkrade, och man understryker att förslagen kan komma att få oönskade konsekvenser.
Handikappförbunden framhåller att de av tidsskäl inte har haft möjlighet att bereda frågorna djupare och inte heller haft möjlighet att hämta in synpunkter från sina medlemsförbund.
Så här långt om hur ärendet har beretts - uppenbart bristfälligt, undermåligt för att inte säga att beredningen av ärendet i praktiken har varit obefintlig.
Jag återkommer till remissinstansernas svar när det gäller sakfrågan.
Även finansutskottet har varit kritiskt i ett enigt yttrande till socialförsäkringsutskottet. Finansutskottet framhåller att utskottsinitiativet avser förändringar som kan få stor betydelse för såväl enskilda som samhället i stort. Därför betonar man mot bakgrund av det finanspolitiska ramverket vikten av att varje ny utgift för staten alltid föregås av en grundlig beredning. Man understryker att förslaget till tillkännagivande inte är av enkel beskaffenhet och framhåller att de underlag man tagit del av inte är tillräckliga för att någon bedömning ska kunna göras av ändringarnas statsfinansiella effekter. Då kan nämnas att de bedömningar om kostnadskonsekvenser som finansutskottet har tagit del av varierar mellan några hundra miljoner kronor upp till drygt 3 miljarder kronor.
Om riksdagen fattar ett beslut om tillkännagivande betonar finansutskottet att det är viktigt att regeringen låter göra ytterligare kostnadsberäkningar av ändringarna, inklusive de indirekta effekterna av dessa, samt att berörda myndigheter och organisationer ges tillfälle att lämna synpunkter i sedvanlig ordning. Det är en klar och tydlig kritik mot att socialförsäkringsutskottet har struntat i att göra detta.
Lagrådet har i ett tidigare yttrande till socialförsäkringsutskottet i betänkande 2005/06:SfU5 starkt understrukit vikten av att ett remissförfarande motsvarande det som vanligen tillämpas i regeringsärenden används även vid initiativ från riksdagen. Det så kallade beredningskrav som återfinns i 7 kap. 2 § regeringsformen är en av hörnstenarna i den svenska statsförvaltningens arbete. Det normala förfarandet inom Regeringskansliet är att ärenden skickas på remiss under tre månader, men ibland kan tiden behöva kortas av särskilda skäl. KU har i återkommande granskningar av regeringen, ofta efter anmälningar gjorda av vissa av utskottsmajoritetens partiföreträdare, påtalat vikten av att beredningskravet i ord och mening respekteras. Samma sak ska alltså gälla när utskotten väljer att utnyttja sin initiativrätt, samma beredningskrav som gäller för regeringen, tre månaders remiss, inte två dagar.
Mot bakgrund av att utskotten ska vara varsamma med att väcka initiativ och att enighet ska eftersträvas, att minoriteten förvägrats rätten att begära in nödvändigt beslutsunderlag, att beredningen av ärendet är undermålig, obefintlig, samt att man ska respektera det finanspolitiska ramverket borde ärendet inte ha väckts av utskottet, åtminstone inte utan att ha föregåtts av en ordentlig och seriös beredning.
Som jag inledde med att säga är betänkandet i sig ett hån mot medborgarna. De borde kunna förvänta sig att riksdagen tar sitt uppdrag på allvar och fattar väl grundade beslut. Och det är ett hån mot tidigare generationer riksdagsledamöter som har vårdat riksdagsordningen och slagit vakt om en gedigen ärendeberedning.
Låt mig härefter gå över till vad som de facto föreslås i betänkandet och ställa det mot vad som föreslås i denna departementspromemoria, som jag tror att åtminstone en del av er känner till, som är en analys och en uppföljning av sjukförsäkringsreformen och innehåller förslag om förbättringar i de delar där vi har sett att reformen inte fallit ut på det sätt som vi önskat oss. Det är en utredning som arbetats fram under flera månader av flera kunniga experter och som nu är ute på remiss till ett femtiotal myndigheter. Remisstiden går ut den 30 juni.
Den här utredningen, de förslag som finns i den och den seriösa beredning som sker av förslaget ska ställas mot detta betänkande som grundar sig på två tämligen oprecisa A4-sidor som har varit på remiss i två dagar hos två myndigheter och en organisation. Ställ dessa två mot varandra: En ordentlig remisstid, ett femtiotal remissinstanser, väl genomfört beredningsarbete och två A4-sidor, två dagars beredningstid. Är det vad medborgarna har att förvänta sig av Sveriges riksdag inför beslut som berör många människor och som kan ha stor betydelse för samhället och den offentliga ekonomin?
I betänkandet föreslås att det införs en ersättning för dem som lämnat den tidsbegränsade sjukersättningen för att delta i arbetslivsintroduktionen och som saknar sjukpenninggrundande inkomst. Det föreslås att dessa ska ges en ersättning som motsvarar den de tidigare haft enligt den tidsbegränsade sjukersättningen.
I departementspromemorian föreslås att det införs en särskild sjukpenning för denna grupp SGI-lösa i kombination med ett särskilt bostadsstöd. Detta förslag är väl genomarbetat och, som jag sade, ute på remiss. Ersättningsnivån enligt förslaget ska motsvara ungefär den ersättning som de SGI-lösa har fått i form av aktivitetsstöd under den tid de har deltagit i arbetslivsintroduktionen.
Vad säger då remissinstanserna om förslaget i det betänkande vi har att behandla nu?
Försäkringskassan efterlyser i sitt remissvar att den kompensation som ska ges ska bli enkel att förstå utfallet av för den försäkrade och klargör att man föredrar den form av dag- eller månadsersättning som föreslås i departementspromemorian.
Inspektionen för socialförsäkringen skriver i sitt yttrande att man "vill emellertid anföra att det på den korta tid som stått till myndighetens förfogande inte gått att undersöka i vilken utsträckning utskottsinitiativets förslag faktiskt leder till en sammanlagt högre ekonomisk ersättning till den berörda gruppen, jämfört med regeringens förslag om att också införa ett boendetillägg till personer vars tidsbegränsade sjukersättning upphört. Därtill kan läggas att det kan innebära stora svårigheter att konstruera ersättningsregler som innebär att ersättningen motsvarar den tidsbegränsade sjukersättning som individen hade tidigare, i vart fall om hänsyn också ska tas till andra ersättningar som bostadstillägg och kollektivavtalade förmåner."
Inspektionen för socialförsäkringen fortsätter: "Förslaget att ge en viss grupp en högre ersättning kommer därför bara i begränsad utsträckning att minska antalet personer med nedsatt arbetsförmåga som hänvisas till att ansöka om försörjningsstöd från kommunerna."
Man framhåller slutligen: "Tillämpningen av reglerna förefaller i sådana fall kunna bli komplicerad. Därtill är det oklart vad förslaget kommer att innebära för dessa personer."
Det är, mina vänner, vad Inspektionen för socialförsäkringen anser om förslaget till utskottsinitiativ, ett osäkert förslag som vi inte vet konsekvenserna av för den enskilde medborgaren.
Det andra förslaget i utskottsinitiativet handlar om hur arbetsförmågan ska bedömas efter 180 dagars sjukskrivning. I dag bedöms den sjukskrivnes arbetsförmåga mot den reguljära arbetsmarknaden. Av de 55 000 personer som uppnår gränsen 180 dagars sjukskrivning under ett år bedöms 83 procent i dag sakna arbetsförmåga på den reguljära arbetsmarknaden och bibehåller därmed sin rätt till sjukpenning. 14 procent omfattas av de undantag som finns i dag, till exempel att man väntar på att få en operation, och behåller därför sin sjukpenning. I 3 procent av dessa 55 000 fall bedöms den sjukskrivne kunna ta ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden och mister därmed rätten till sjukpenning. I stället får man sitt stöd från Arbetsförmedlingen och hjälp att hitta ett passande jobb.
I betänkandet föreslås nu att arbetsförmågan ska bedömas mot normalt förekommande arbeten i stället för mot den reguljära arbetsmarknaden. För en betraktare kan detta synas vara en lek med ord, och så kan det faktiskt också vara.
Låt oss återigen se vad remissinstanserna säger: Inspektionen för socialförsäkringen uppfattar att förslaget att ändra prövningen av arbetsförmågan innebär att i sjukpenningärenden byta begrepp från prövning av arbetsförmågan mot den reguljära arbetsmarknaden till prövning mot normalt förekommande arbete, vilket innebär en återgång till det begrepp som användes före regeländringen 2008. Inspektionen för socialförsäkringen har också uppfattat att förslaget inte enbart gäller vid 180-dagarsprövningen för anställda sjukskrivna utan även vid motsvarande prövning för till exempel arbetslösa.
Det finns inget underlag som visar att bytet av det aktuella begreppet har inneburit någon förändring av den aktuella prövningen av arbetsförmågan. Det är osäkert om en återgång till det tidigare begreppet normalt förekommande arbete skulle leda till en mer restriktiv eller generös bedömning eller till en mer rättssäker tillämpning eller inte.
Inspektionen fortsätter: Osäkerheten kring vad förändringen inneburit beror på att eventuella effekter som kan ha inträffat i samband med bytet av begrepp till reguljära arbetsmarknaden inte går att särskilja från effekten av att det samtidigt genomfördes andra förändringar i sjukförsäkringen. I den utsträckning färre personer nu beviljas sjukpenning är det osäkert hur bytet av begreppet bidragit till utvecklingen.
Huruvida en återgång till begreppet normalt förekommande arbeten skulle leda till en mer restriktiv eller generös tillämpning är därmed enligt Inspektionen för socialförsäkringens uppfattning oklart. Försäkringskassan har i sin analys av rättsläget avseende sjukförsäkringsreformerna, rapport 2010-11-15, konstaterat att frågan om införandet av begreppet "reguljära arbetsmarknaden" inte har aktualiserats i någon av de kammarrättsdomar som har granskats. Något stöd för att utgången skulle ha blivit en annan om arbetsförmågan skulle ha prövats mot det tidigare begreppet "normalt förekommande arbete" kan inte Försäkringskassan finna.
Inspektionen för socialförsäkringen slår också fast att någon tydlig praxis inte hade utvecklats gällande begreppet normalt förekommande arbete, vilket är intressant eftersom majoriteten under ärendebehandlingen framfört just existensen av en tidigare fungerande praxis som ett argument för att återgå till den gamla bedömningsgrunden.
Försäkringskassan skriver i sitt remissvar: Försäkringskassan har svårt att se att en återgång till begreppet normalt förekommande arbete i praktiken skulle ha avgörande betydelse för bedömningarna av rätten till sjukpenning.
Det kan också vara på det sätt som påtalas i Socialdepartementets svar på finansutskottets begäran om underlagsmaterial inför sitt yttrande till socialförsäkringsutskottet, att en dom från regeringsrätten i april 2008, som inte hann omsättas i praxis innan bedömningsgrunden ändrades förra gången, kan bli gällande. Då kan kostnaden för detta förslag bedömas uppgå till 2,7 miljarder kronor. Men det enda vi vet är att vi inte vet konsekvenserna av det som nu föreslås. Det är det vi vet.
Mot bakgrund av att departementspromemorian, vari sjukförsäkringsreformen seriöst utvärderats och förslag till förbättringar har lagts fram, ännu är ute på remiss samt att regeringen har aviserat i vårpropositionen att man avser att återkomma i höstbudgeten med förslagen anser vi det inte motiverat med det föreslagna tillkännagivandet. Ser man dessutom till det faktum att förslagen i betänkandet är skissartade, riskerar att medföra oförutsägbara konsekvenser för såväl enskilda medborgare som samhället i stort och för de offentliga finanserna samt att beredningen av ärendet varit i det närmaste obefintlig bör riksdagen avslå förslaget i betänkandet.
Jag yrkar därmed bifall till reservationen och därmed avslag på förslagen i betänkandet.
(Applåder)
I detta anförande instämde Jan Ericson (M), Ulf Nilsson (FP) och Solveig Zander (C).
Anf. 115 Ulf Nilsson (FP)
Herr talman! En sådan här dag när vi diskuterar sjukförsäkring kan det finnas all anledning att tänka på vilka förändringar som har skett i sjukförsäkringen sedan alliansregeringen bildades.
Jag känner en del människor som drabbades av den gamla sjukförsäkringen, som jag brukar berätta om. Jag känner till exempel Erik som hade dålig rygg när han var i 40-årsåldern och blev sjukskriven i tolv månader utan någon rehabilitering. Sedan ringde Försäkringskassan upp Erik och sade: Kan du börja jobba heltid nu? Kan du inte det får du förtidspensionera dig. Om du inte gör det nu försvinner kanske chansen. Han vågade inte annat utan förtidspensionerade sig och lever sitt liv, fram till sin riktiga pensionsålder som ännu inte infunnit sig, utan att ha ett arbete att gå till.
Jag vet också en svårt mobbad flicka som lämnade gymnasieskolan i 18-årsåldern. Hon var rädd för människor och vågade inte gå till ett jobb. Hon blev också bara passivt sjukskriven. Hon fick så kallad tillfällig sjukersättning efter några år och fastnade också i utanförskap och passivitet och kom aldrig tillbaka.
Exemplen är många. Vid denna tid, omkring 2005, hade vi i Sverige 750 000 långtidsarbetslösa eller förtidspensionärer.
De rödgröna har gjort ett huvudnummer av att kritisera den nya sjukförsäkringen. Jag tror, herr talman, att denna kritik kommer att blekna i det långa perspektivet. Jag är tvärtom övertygad om att denna sjukförsäkringsreform kommer att räknas som en bra och viktig social reform i framtiden, kanske en av de viktigaste i Sverige under 2000-talets första år.
Allt fler människor hittar en snabbare väg tillbaka, och sjukskrivningstiderna har förkortats ordentligt. I den nya försäkringen finns som bekant tidsgränser för när individuell prövning av arbetsförmåga ska genomföras.
Att tydliga tidsgränser behövs i en sjukskrivningsprocess var de flesta överens om 2006. Bland andra kom Anna Hedborg, före detta socialdemokratisk socialminister, fram till det i sin utredning. Även en LO-utredning kom till samma slutsats. Med tidsgränser för utvärdering och avstämning fortsätter inte sjukskrivningen utan att myndigheter, arbetsgivare och den enskilde reflekterar över hur vägar tillbaka kan se ut.
Till oppositionen säger jag: Glöm inte alla dem som på er tid snabbt fördes över till ett passivt liv utanför arbete och social gemenskap. Glöm inte alla dem som inte fick rehabilitering på många månader eller till och med år. Glöm inte att när det var som värst förtidspensionerades 140 personer om dagen.
Det är viktigt att komma ihåg hur verkligheten såg ut innan Alliansen genomförde sina reformer av sjukförsäkringen och rehabiliteringen. En forskarstudie i Lund av professor Antoinette Hetzler kallade systemet för en försäkring för utsortering.
Antalet förtidspensionärer, eller personer med sjukersättning som det heter, har minskat med 100 000 sedan 2006. Människor fastnar inte längre i långa passiva sjukskrivningar som leder till följdsjukdomar, sociala problem och ett långvarigt utanförskap. I stället ger våra satsningar på rehabilitering människor goda möjligheter att bli friska och komma tillbaka till arbetslivet. De omotiverade skillnaderna mellan olika regioner i Sverige börjar också försvinna.
En del säger att det gick för fort med sjukskrivningsreformen, men, herr talman, år 2006 var det viktigt och bråttom att göra något radikalt för att stoppa utsorteringen av människor som blev utkastade från arbetslivet. Visst finns det detaljer som behöver rättas till, men det hade inte varit bättre att vänta. Det hade tvärtom varit oförlåtligt.
I de flesta reformer upptäcker man förr eller senare att de finns brister som behöver rättas till. Redan sensommaren förra året började bland andra vi i Folkpartiet att tala om att det snart behövdes en översyn och justering av en del tveksamheter i en för övrigt mycket bra sjukförsäkring.
Det är ingen hemlighet att vi i Folkpartiet i höstas var ganska otåliga över att det drog ut på tiden med att sätta i gång översynen. Den kom dock i gång och är nu gjord av departementet, och vi tycker att resultatet är bra. Vi, liksom alla allianspartier, har varit mycket delaktiga i processen och arbetet med förslagen efter översynen.
Regeringen har nu föreslagit ett antal förbättringar och förtydliganden i dagens sjukförsäkring. En departementspromemoria är ute på bred remiss till ett femtiotal remissinstanser i Sverige. Remisstiden går ut i juli.
Redan i vårpropositionen aviserade regeringen att man avsåg att återkomma med förslag, och dessa förslag har nu kommit. Förslagen har kort beskrivits i vårbudgeten och mer utförligt i skrivelsen. Ett av förslagen är att den som saknar sjukpenninggrundande inkomst på grund av tillfällig sjukersättning får en särskild sjukpeng och ett bostadsstöd som är beroende av vilken försörjningssituation man har.
En annan nyhet är en utökning av undantagen för dem som når den bortre tidsgränsen för att prövas mot arbetsmarknaden. Sjukpenning på fortsättningsnivå ska kunna betalas ut till fler personer där det vore uppenbart olämpligt med tanke på den försäkrades sjukdom att inte göra så.
Vi har också förslag om förstärkta insatser för att underlätta återgång till arbete och, inte minst viktigt, möjlighet att genomgå arbetslivsinriktad rehabilitering tidigare hos Arbetsförmedlingen och med bibehållen sjukpeng, alltså ingen försämrad ersättning.
Ett annat förslag är förstärkt samarbete mellan Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och hälso- och sjukvården i syfte att så tidigt som möjligt under sjukskrivningen skapa möjlighet för en arbetslivsinriktad rehabilitering.
Jag ska också nämna ytterligare resurser till Arbetsförmedlingen som motsvarar ungefär 3 000 platser inom arbetsmarknadspolitiska insatser för personer med särskilt nedsatt arbetsförmåga.
Dessa tydliga förslag finns alltså i regeringspromemorian som är ute på remiss. Ett stort antal remissinstanser är på gång att lämna synpunkter. Ett seriöst arbete är i gång, och till hösten kommer skarpa förslag från regeringen om förbättringar i sjukförsäkringen.
I det läget, herr talman, begär de rödgröna plötsligt och oväntat ett utskottsinitiativ om just de frågor som redan behandlas i regeringens förslag och som nu diskuteras hos organisationer och myndigheter. Detta är inte seriöst och trovärdigt, och det är inte till glädje för de människor som berörs av sjukförsäkringen.
Men i glädjen över att kunna vinna en votering anpassade Socialdemokraterna sig efter Sverigedemokraterna i utskottet och tog bort den del av förslaget som Sverigedemokraterna gick emot och lämnade ett nytt yrkande.
Från början föreslog de rödgröna att tidsgränsen för uppföljning och avstämning efter två och ett halvt år skulle bort. Det skulle ha öppnat vägen tillbaka till den hopplösa passivitet som fanns i det gamla systemet.
När man efter Sverigedemokraternas nej drog tillbaka detta förslag finns två förslag kvar. Dels ska personer prövas mot "normalt förekommande arbeten" i stället för mot den reguljära arbetsmarknaden som dagens regler säger. Dels ska en ny typ av ersättning utformas för dem som inte har en sjukpenninggrundande inkomst.
Få remissinstanser har fått möjlighet att yttra sig eftersom detta har drivits fram på bara ett par dagar. Inspektionen för socialförsäkringar och Försäkringskassan konstaterar, som vi också hörde från Gunnar Axén, att det är omöjligt att säga vad konsekvenserna av dessa förslag blir. Det går inte att säga om de rödgrönas sjukpeng för så kallade nollklassade ger mer eller mindre ersättning än vad Alliansens förslag gör. Det går inte heller att säga om den ändrade formuleringen när det gäller prövning mot arbetsmarknaden innebär en mer generös inställning eller om det innebär att man får ännu hårdare krav på sig att arbetspröva.
Remissinstanserna konstaterar att det inte går att bedöma om den här reformen kommer att kosta samhället något och i så fall hur mycket. Det går heller inte att konstatera hur den kommer att påverka människors vilja och förmåga att komma tillbaka i arbete.
Herr talman! I dag beslutar vi om några saker utan att veta vad de innebär. Vi vet inte vad det innebär för dem som är sjuka. Vi vet inte hur det kommer att påverka människors väg tillbaka från sjukskrivning, och vi vet inte vad det kommer att kosta.
Jag ser ingen anledning att göra annat än yrka avslag på det förslag i betänkandet som majoriteten föreslår.
(Applåder)
I detta anförande instämde Solveig Zander (C).
Anf. 116 Solveig Zander (C)
Herr talman! Jag börjar med att yrka avslag på förslaget i betänkandet och bifall till Alliansens reservation och särskilda yttrande.
Vi har ett majoritetsförslag som innehåller två punkter med förändringar av sjukförsäkringen. De rödgröna föreslog från början tre punkter, men de lierade sig snabbt med sin nya samarbetspartner, Sverigedemokraterna, som bara ville ha två förändringar. Jag är förundrad över att de rödgröna som totalt har sablat ned denna sjukförsäkring kommer med bara två förslag. Kommer dessa två förslag att innebära en lösning på alla de brister som ni tidigare har påtalat när det gäller sjukförsäkringsreformen?
Vi i Alliansen har fem konkreta förslag på förändringar. Vi har insett att man måste jobba noggrant för att få fram de fem förslagen. Vad anser egentligen du, Tomas Eneroth, dina medlemmar och väljare om att ni bara gör kosmetiska förändringar av något som ni har haft så många synpunkter på?
Centerpartiet har varit kritiskt till att förändringarna aldrig kom till stånd. Jag och Centerpartiet sade redan i höstas att vi måste skynda oss eftersom det var viktigt. Jag bestämmer inte själv, och inte Centerpartiet heller. Jag är glad att vi i Alliansen har lyssnat på varandra och därför i en departementspromemoria kan lägga fram fem förslag som är ute på en bred remissrunda. Vi vill lyssna på vad remissinstanserna har att säga.
De rödgröna och Sverigedemokraterna har ett förslag om att man ska behålla den sjukpenninggrundande inkomsten när man inte längre har någon arbetsförmåga - eller som de brukar säga: är utförsäkrad. Man ska få behålla den sjukpenninggrundande inkomst man hade tidigare. Det andra de tar upp är att när man ska prövas mot hela arbetsmarknaden ska det göras i normalt förekommande arbeten.
Jag förväntade mig att man från den rödgröna sidan, och kanske också från samarbetspartnern Sverigedemokraterna, skulle medverka till att förslagen kunde genomföras snabbt; men icke sa Nicke. Det tar lika lång tid för era förslag att genomföras som för dem vi har föreslagit. Våra är, som sagt, mycket bättre och mer genomarbetade.
Vi vill för det första öka den ekonomiska tryggheten när man är sjuk. Man ska få en sjukpenning i särskilda fall, och man ska få ett bostadsstöd som är behovsprövat om man inte har arbetsförmåga. Vad i kronor och ören är skillnaden mellan vårt förslag och det förslag ni har?
För det andra ska man efter 180 dagar prövas mot den reguljära arbetsmarknaden om man har arbetsförmåga. De rödgröna och Sverigedemokraterna menar att domstol och praxis ska beskriva vad reguljär arbetsmarknad är. Vem kan tydligt beskriva vad normalt förekommande arbeten och reguljär arbetsmarknad är? Det viktigaste är att vi får ett tydliggörande av begreppet arbetsförmåga. Det jobbar nu Försäkringskassan med. Inspektionen för socialförsäkring menar att det finns risk för att det arbetet äventyras när man nu kommer med ett annat förslag eller ska återgå till det gamla. Det är inte seriöst. Det är att leka med ord, hävdar jag.
För det tredje menar vi i Alliansen att man ska göra ytterligare undantagsregler för den bortre gränsen. Det nämnde också Ulf Nilsson. De rödgröna ville i ärlighetens namn ta bort den bortre gränsen helt och hållet, men när inte Sverigedemokraterna ville det brydde sig de rödgröna inte om att kräva det. Det viktigaste är att man försäkrar sig om att den som har en sjukdom som gör det oskäligt att man ska prövas mot den bortre gränsen får möjlighet att stanna kvar för sjukdomens skull.
För det fjärde vill vi i Alliansen underlätta återgången till arbete med en tidigare rehabiliteringsinsats. Det innebär att man redan efter ett års sjukskrivning - inte efter två och ett halvt - med bibehållen sjukpenning får möjlighet att pröva en aktiv rehabilitering dels för att förbereda sig för vad Arbetsförmedlingen kan ge, dels för att se om man har någon arbetsförmåga. Varför ska man behöva vänta i två och ett halvt år på det? Det är att behålla sin ekonomiska trygghet. Vi säger också att Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och den medicinska kompetensen ska arbeta mer tillsammans för att tydliggöra den enskildes tillstånd.
För det femte ska det, som Ulf Nilsson sade, finnas ytterligare resurser för att göra det möjligt för personer med nedsatt arbetsförmåga att komma tillbaka till arbetet.
Det är skillnad mellan Alliansens förslag och de förslag som de rödgröna tillsammans med Sverigedemokraterna har snabbehandlat och dåligt berett. Som Gunnar Axén sade har man inte använt sig av möjligheten att ha fler remissinstanser. Man har snabbt och geschwint jobbat fram något som inte är värdigt en lagstiftande församling.
Jag vänder mig nu till dig, Erik Almqvist. När vårt förslag presenterades sade du att det hade hastats fram. Det tog oss sex månader mot era två dagar. Har du redan glömt vad du sade?
Du sade också, Erik Almqvist, att man i vårt förslag saknar samordning mellan myndigheter. Men det står i vår departementsskrivelse att Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och den medicinska kompetensen ska arbeta mer tillsammans. Var i det förslag som ni i majoriteten presenterar i dag finns förslag till samordning? Har du redan glömt det du sade?
Ni är inte seriösa. Jag är uppriktigt ledsen över att ni har hastat fram ett förslag som kommer att försämra för människor som redan är sjuka, människor som vi på alla sätt och vis vill hjälpa med alla de åtgärder som sjukförsäkringsreformen innehåller och med de förslag till förbättringar som vi har. Ni bryr er inte om dessa människor. Men jag kan lova att jag, Centerpartiet och Alliansen ska göra vad vi kan för att förmildra konsekvenserna av vad era förslag kan innebära. För en sak är säker: Vi står på de sjukas sida.
(Applåder)
I detta anförande instämde Ulf Nilsson (FP).
Anf. 117 Emma Henriksson (KD)
Herr talman! Jag börjar med att yrka avslag på förslaget i betänkandet.
För oss kristdemokrater har det funnits en enda utgångspunkt under hela hanteringen av sjukförsäkringsfrågan, och det är det som är den bärande principen och det som vi hela tiden har kommit tillbaka till och kommer att komma tillbaka till, nämligen att vi ska ha en sjukförsäkring som är trygg för alla. Alla som inte har en arbetsförmåga på grund av att de är sjuka ska kunna känna en trygghet i sin försörjning. Samtidigt ska alla som har en arbetsförmåga kvar få all den hjälp och allt det stöd som de behöver för att kunna komma tillbaka till arbete.
Denna utgångspunkt hade vi under förra mandatperioden när vi var med och genomförde de stora förändringarna i sjukförsäkringen därför att vi hade ett system som inte levde upp till detta. Vi hade ett system som lämnade människor därhän, som inte gav hjälp och stöd och som gjorde att människor kände sig bortglömda och inte fick en chans. Men självklart har detta också varit utgångspunkten när vi under hösten inledde ett intensivt arbete med att korrigera det som inte blev rätt och det som gjorde att människor faktiskt kom i kläm på ett helt oacceptabelt sätt.
Vi bildade internt en liten arbetsgrupp som jobbade med att försöka komma till botten med det som behöver förändras. Vilka brister är det som finns? Vi har haft massor av kontakter med personer som själva är drabbade, med deras anhöriga, med intresseorganisationer och med företrädare för organisationer som möter dessa människor. Vi har haft kontakter med vårdpersonal, både inom primärvården och inom psykiatrin, diakoner, Försäkringskassans handläggare, arbetsförmedlare och många andra för att faktiskt se vad som behöver förändras.
Detta arbete låg till grund för de förslag som vi presenterade på de områden där vi såg att det behövde göras förändringar. När vi i Alliansen kom överens om det som nu är en departementsskrivelse som är ute på remiss har vi kristdemokrater känt att vi har fått med det som behöver rättas till för att sjukförsäkringen ska leva upp till de högt ställda kraven om att varje person som är för sjuk för att arbeta ska känna en trygghet i försörjningen och om att varje person som har en arbetsförmåga ska få rätt hjälp och stöd för att kunna komma tillbaka.
Vi har fortsatt att ha dessa kontakter, och varje vecka får jag bekräftelse på att många av de förändringar som vi gjorde faktiskt var rätt och riktiga. Jag får bekräftelse från vårdpersonal som säger: Det är många av mina patienter som jag kan hjälpa i dag på ett helt annat sätt än jag kunde göra tidigare.
Det är otroligt viktigt.
Jag får också bekräftelse på de brister som faktiskt finns och att det är de brister som vi har identifierat och att de behöver åtgärdas.
Men vi får inte glömma bort alla dem som drabbades förut och hur viktigt det är att vi inte går tillbaka till ett system som återigen drabbar människor.
Som ni har hört tidigare är våra förslag ute på remiss, och tidigare talare har gått igenom vad dessa förslag innehåller. Jag tänker därför inte använda min tid för att gå in på det.
Men det är viktigt för oss kristdemokrater att vi tar den tid som nu kommer från och med den 1 juli då alla remissynpunkter kommer in. Det är ett femtiotal remissinstanser som har analyserat den omfattande departementsskrivelsen med våra detaljerade förslag, där man mycket noga går igenom hur man ska göra för att vidta rätt åtgärder för att faktiskt hjälpa och inte stjälpa ytterligare. Vi kommer att analysera dessa svar. Och även om vi så klart är övertygade om att vi har försökt hitta så bra förslag som vi kan och har försökt förutse alla brister och luckor är det viktigt att lyssna och se om det har kommit in något ytterligare och något som vi kanske har förbisett. Det är därför man har en remisstid, och det är därför som det är viktigt att remisstiden är ganska lång så att de olika organisationerna och myndigheterna som är mycket kunniga i dessa frågor får tid att verkligen sätta sig in i varje enskild detalj i dessa förslag som är mycket komplexa eftersom sjukförsäkringen är ett mycket komplext system.
Jag är uppriktigt förvånad över att oppositionen kommer med detta utskottsinitiativ nu och att det är så otroligt skissartat. På mindre än ett par A4-sidor har man lite löst skrivit ned hur man skulle vilja se utvecklingen. Jag tror att det finns en ärlig ambition i detta. Men redan i slutet av april när jag och Tomas Eneroth deltog i LO:s arrangerade debatt - den webbsändes och kanske fortfarande finns kvar på deras hemsida - var merparten av våra förslag kända. Redan då var Tomas Eneroth mycket bestämd i sin uppfattning om att detta är fel och för lite.
Därför är det förvånande att oppositionen inte då kunde presentera sina förslag och sina konkreta alternativ till hur man vill ha det i stället. Vad är det som saknas? Självklart begär jag inte att man ska göra det direkt samma dag eller samma vecka. Men eftersom vi alla har varit överens under en ganska lång tid om att det behövs förändringar har jag utgått från att det inom alla partier har funnits ett arbete för att försöka hitta lösningarna. Jag tror nämligen att det finns en ganska stor samstämmighet om var bristerna finns. Det är inte jättesvårt att komma fram till. Det räcker med att prata med ett antal personer som är berörda eller med dem som jobbar med frågorna. Men att hitta lösningarna är desto svårare.
Om oppositionen hade kunnat komma med sina konkreta förslag lite snabbare hade det inte på något sätt varit ett problem att också låta dem gå på remiss, vilket vi har begärt i utskottet, och att faktiskt låta dem komma med i det arbete som kommer att bedrivas intensivt under sommaren med att ta in alla de synpunkter som har kommit in och fortsätta det viktiga arbete som behövs.
Det finns nämligen i dag människor som inte får rätt hjälp och rätt stöd. Vi måste förändra sjukförsäkringen. För dessa människor är det ett stort problem att varje dag behöva vänta. Ju snabbare vi kan få detta på plats, desto bättre.
Vi har ställt i utsikt att genomföra dessa förändringar från och med den 1 januari 2012, samma datum som oppositionen har för sina förslag, men det är förslag som ännu inte är förberedda.
Jag är orolig för det som oppositionen nu försöker driva igenom utan att det har remissbehandlats, utan att vi vet om det kommer att innebära förbättringar eller kanske till och med försämringar för dem som berörs, utan att vi vet om det kommer att påverka rättssäkerheten i negativ riktning för dem som berörs eller om det helt enkelt bara blir status quo i det avseendet.
Om oppositionens förslag vinner riksdagens gillande, om riksdagen beslutar att bifalla förslaget, är jag rädd att det finns risk för att människor kommer att drabbas ännu hårdare. Det är jag inte beredd att medverka till.
Vi har tillsammans med de andra allianspartierna fått fram förslag som kommer att hantera de problem vi ser i sjukförsäkringen i dag. Vi kristdemokrater kommer att fortsätta att arbeta med sjukförsäkringen tills vi når upp till målet att alla som är för sjuka för att arbeta ska kunna känna trygghet i försäkringen, trygghet i sin försörjning, och att alla de som har arbetsförmåga ska få hjälp och stöd att komma tillbaka i arbete.
(Applåder)
I detta anförande instämde Ulf Nilsson (FP) och Solveig Zander (C).
Anf. 118 Tomas Eneroth (S)
Herr talman! Jag vill inledningsvis yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.
När jag vaknade i morse lyssnade jag på
Dagens Eko
. Där kunde vi höra hur man rapporterade om Ann Reijhell som fallit igenom skyddsnätet i sjukförsäkringen. Trots läkarintyg att hon helt saknar arbetsförmåga står hon sedan den 21 mars i år utan ersättning. Handläggaren hon hade vid Arbetsförmedlingen under den process hon genomgick har till och med skrivit brev till henne där han säger att hon tyvärr inte är den enda som hamnat i den situationen. Det stämmer onekligen. Försäkringskassans bedömning var att minst 700 drabbades 2009. Därefter har man inte tagit reda på hur många som faktiskt har drabbats, men vi vet att över 50 000 blivit utförsäkrade och att man räknar med att det blir tiotusentals fler under kommande år.
Socialförsäkringsminister Kristersson kommenterar inte inslaget i
Ekot
utan säger som vanligt att det pågår ett arbete i Regeringskansliet. Så har det låtit under lång tid. Varje enskilt ärende som medierna redovisar, hur många hundra eller tusen det än är, viftas bort med argumentet att det är tillfälligheter eller kantigheter som finns i sjukförsäkringen och snart ska rättas till. Vi känner alla till dem. I morse var det Ann Reijhell, tidigare har det varit Annica Holmquist, Erik Videgård - ja, listan kan göras lång på alla de enskilda individer som drabbats av de nya sjukreglerna. Vi har läst om dem i medierna. Vi har hört om dem i politiska debatter.
I debatten hör vi ofta, inte minst från borgerliga företrädare, att man talar om de där sjuka, som om det vore någon annan sorts människor. Det kunde ha varit vem som helst av oss. Alla kan vi bli sjuka. Det tål att än en gång påminna om det. Det räcker att man råkar ut för en trafikolycka eller en arbetsplatsolycka. Tusentals människor skadas varje år i trafik- och arbetsplatsolyckor. Eller så får man av en läkare i ett diagnosrum beskedet att man har en tumör. Det är vid sådana tillfällen som livet förändras. Det är vid sådana tillfällen som ens prioriteringar omvärderas. Från att ha haft tusentals önskningar om futtiga vardagsbekymmer, semesterplaner, yrkeskarriär eller någonting annat kvarstår en enda längtan, att bli frisk.
Den nya sjukförsäkringen har tillfört ytterligare en önskan hos många sjukskrivna, nämligen en önskan att få stöd under sin sjukperiod, att få rehabilitering eller habilitering i stället för att prövas mot en fiktiv arbetsmarknad, att man inte ska behöva gå från hus och hem bara för att man råkar drabbas av sjukdom. I dag upplever tusentals enskilda och familjer att sjukdom leder till fattigdom. Det är inte värdigt ett välfärdsland som Sverige.
Bakgrunden till detta är naturligtvis en sjukvårdsreform som har stora brister. Huvudsyftet var uppenbarligen inte att göra en bättre försäkring utan det handlade främst om att kraftigt minska statens kostnader för att kunna finansiera stora skattesänkningar. Trots massiva protester drevs sjukförsäkringsreformen igenom. Man struntade i att lyssna på remissopinionen och på protester och klubbade igenom förslaget.
När beslutet fattades i riksdagen applåderade Alliansens ledamöter. För mig är det helt obegripligt. Applåderar de nu när snart 50 000 utförsäkras? Applåderar de nu när personer som genomgår rehabilitering måste avbryta den för att i stället prövas på en fiktiv arbetsmarknad och bli heltidsarbetslösa? Applåderar de nu när svårt sjuka blivit nollklassade, ställs helt utan ersättning och tvingas till socialen?
Reformen har fått berättigad och hård kritik från både drabbade och profession - påskuppropet, läkare, fackliga organisationer, arbetsgivarföreträdare, handikapprörelsen. Ja, till och med borgerliga ledamöter har kritiserat reformen. Jag vill minnas att en tidigare kristdemokratisk riksdagsledamot bett om ursäkt via medierna och sagt att hon ångrar sig.
Vår kritik har varit att vi måste rätta till de akuta felen i sjukförsäkringen så att vi ska kunna diskutera det som vi långsiktigt behöver ta tag i i Socialförsäkringsutredningen. Vi vill nämligen gärna hitta breda lösningar i den parlamentariska utredningen - om omställningsavtal, rehabilitering, ersättningar, taknivåer, företagshälsovård, allt det som borde vara viktigt för att få en väl fungerande sjukförsäkring, som bidrar till omställning i arbetslivet och ser till att Sverige kan vara ett land där man tar till vara den vilja till arbete som finns hos väldigt många.
För att kunna diskutera de långsiktiga lösningarna måste de akuta problemen i sjukförsäkringen hanteras. I december lade vi fram förslag i riksdagen som debatterades. Det var förslag på konkreta förändringar. Vi hade debatt och vi hade omröstning, men våra förslag röstades ned. Då fick vi höra från Alliansens företrädare att de snart skulle rätta till problemen, att lösningarna skulle komma inom kort, strax efter jul eller nyår skulle förslagen komma. Vi väntade och fick då höra från socialförsäkringsminister Kristersson att under vårvintern kommer förslag till riksdagen, att det absolut inte dröjer så länge som till sommaren. Detta finns att läsa i riksdagsprotokollet.
I februari tyckte vi att det började dra ut på tiden. Jag föreslog då ett gemensamt initiativ i socialförsäkringsutskottet. Jag frågade om vi inte gemensamt kunde diskutera de förändringsförslag som nu finns. Jag föreslog att vi skulle ta fram våra och de borgerliga ledamöterna sina förslag så att vi fick till förändringar. Inte en enda reaktion kom från de borgerliga ledamöterna. Jaja, det kanske kommer i vårbudgeten, tänkte vi. Det kom inga förslag i vårbudgeten.
Ännu i dag finns inte ett enda förslag på Sveriges riksdags bord om att göra ändringar i sjukförsäkringen. Den departementsstencil som i denna debatt kallas Alliansens förslag finns inte i riksdagen. Det finns inga förslag från Sverigedemokraterna heller. Det finns bara ett förslag som riksdagen har att ta ställning till, och det är det utskottsinitiativ som vi tagit eftersom vi tycker att det nu får räcka med att vänta på en regering som drar frågan i långbänk.
Vi vill nu säkerställa att det i höstens budgetproposition kommer förslag som ändrar sjukförsäkringen. Det är därför vi tar ett utskottsinitiativ. Vi vill förvissa oss om att vi får ett förslag att hantera i riksdagen under hösten, med ikraftträdande den 1 januari 2012. Vi lägger fram tre förslag:
Det första förslaget gäller de nollklassade. Det är rimligt att man inte ska förlora kraftigt i ekonomisk ersättning för att man är allvarligt sjuk. I dag har vi människor som när den tidsbegränsade sjukersättningen upphör ställs helt utan ersättning och tvingas gå till ekonomiskt försörjningsstöd genom kommunens socialkontor. I sin departementsstencil vill regeringen rätta till det lite grann. Regeringen har ambitionsnivån att man inte ska vara helt beroende av försörjningsstöd utan endast behöva kompletterande socialbidrag. Vi tycker att det är en låg ambitionsnivå i en tigerekonomi som Sveriges.
Vi tycker att det rimliga är att man åtminstone får en ersättning i nivå med den man hade tidigare. Det bortser inte från behovet av bostadstillägg, vilket en del vill hävda i debatten. Vi tycker att det är alldeles utmärkt. Vi välkomnar förslaget som på ett bra sätt kompletterar vårt initiativ.
Det andra förslaget är att stoppa utförsäkringarna. Det är den del som Sverigedemokraterna och allianspartierna avslagit. Det omfattas därför inte av dagens debatt. Vi hade velat ha en förändrad syn på vad som händer vid utförsäkringarna. Vi tycker nämligen inte att det går att sätta en tidsgräns för hur länge man saknar arbetsförmåga på grund av sjukdom. Det måste givetvis ske en individuell bedömning. Därför föreslår vi att man ska ha kvar sin sjukpenning under arbetslivsprövning.
I dag fungerar inte arbetslivsprövningen. Handläggarna vid Arbetsförmedlingen och många andra vittnar om att arbetslivsprövningen medför att man är så oroad över sin försörjning att man inte kan ta del i de insatser som Arbetsförmedlingen gör. Tidsgränser kan vara bra, men det ska vara tidsgränser som garanterar att den enskilde får stöd och rehabilitering. Det är vår utgångspunkt i debatten om tidsgränser.
Det tredje förslaget är att ändra arbetsmarknadsprövningen. Dagens 180-dagarsprövning sorterar ut personer från arbetsmarknaden genom att de prövas mot det vi kallar en fiktiv arbetsmarknad.
Det här är viktigt, inte minst för reumatiker, personer med ms och personer som genomgår långa behandlingar eftersom det i dag prövas redan efter sex månader om man skulle kunna jobba någon annanstans på ett teoretiskt jobb.
Flera arbetsgivare kritiserar också detta. De ser en nyckelmedarbetare som de gärna skulle vilja ha kvar men som tvingas säga upp sig för att det inte duger att jobba 75 eller 80 procent, eftersom de nya reglerna kräver att man till 100 procent ska stå till arbetsmarknadens förfogande även till ett fiktivt jobb.
Det här är ingen arbetslinje; det är en utförsäkringslinje som har kritiserats hårt av väldigt många. Vi tycker att det är rimligt att vi förändrar den här prövningen - på sikt till en helt annan prövning, gärna i samverkan med arbetsmarknadens parter och omställningsavtal, men i detta fall en rättssäker prövning, den reglering som vi hade innan de senaste reglerna infördes.
Alla de här tre förslagen har starkt stöd av handikapprörelsen, TCO, LO, påskupprop och många andra. Det finns också ett starkt stöd från anställda inom Arbetsförmedlingen som tycker att arbetslivsintroduktionen skulle kunna fungera bättre. ISF påpekar detta i sitt remissvar. I dag kom Försäkringskassan med en ny rapport som visar att även där upptas arbetslivsintroduktionen av att man diskuterar försörjningsfrågor i stället för att göra en vettig introduktion.
När vi lade fram förslagen hade jag väntat mig en process i utskottet, att vi skulle få en gemensam diskussion eftersom förslagen ligger i linje med åtminstone det som en del av ledamöterna i Kristdemokraterna och Centern sagt. Jag hade hoppats på gemensamma diskussioner och signalerade också detta tydligt, precis som jag gjort under hela våren: Låt oss hitta gemensamma lösningar!
Jag var inte ensam om detta. Fler hoppades på det. TCO:s ordförande Eva Nordmark uppmanade er borgerliga ledamöter att stödja förslagen i det rödgröna initiativet och finna gemensamma lösningar. Anne Carlsson, ordförande i Reumatikerförbundet, ryter också i och säger att nu får ni väl ändå se till att hitta gemensamma lösningar och lägga prestigen åt sidan.
Men det fanns inte något intresse hos er att vara med och diskutera. Däremot, vilket förvånar mig, fanns det uppenbarligen ett starkt engagemang i att förhindra beslut, att obstruera och kritisera och medvetet dessutom misstolka eller missförstå de förslag vi lagt fram.
Som jag har sagt tidigare, våra förslag står inte i någon konflikt eller kontrast till den departementsstencil som regeringen delat ut. De kan mycket väl komplettera varandra, men på de här punkterna vill vi ändå ge den tydliga signalen från riksdagen att här ska regeringen vara tydlig i ambitionsnivån när det gäller nollklassade och när det gäller arbetsmarknadsprövningen.
Jag kan förstå att det är jobbigt att inte få sin vilja igenom, och jag kan ha respekt för att ni i riksdagen uppenbarligen inte har haft något förhandlingsmandat. Men jag hade inte förväntat mig att ni skulle försöka förhindra ett beslut. Vi har ändå lyssnat på er och tagit hänsyn till era synpunkter. Vi såg till att frågan sändes till finansutskottet så att de kunde yttra sig. Vi såg till att ISF - Inspektionen för socialförsäkringen - och Försäkringskassan fick möjlighet att yttra sig. Sedan lade vi själva till handikappförbunden. Det hade ni inte tänkt på, men vi tycker att det är rimligt. Då får vi nämligen synpunkter från både brukarna, utförarna och utvärderarna. Det är en bred remissomgång.
Ni kom i stället med ett förslag om att åtta instanser, däribland regeringen, skulle svara på 91 detaljerade frågor. Jag tycker inte att det var vidare seriöst. Det skulle kraftigt försena processen. Det skulle innebära att riksdagen inte hann fatta beslut, och det skulle dessutom minska tiden för regeringen att sedan bereda förslagen.
Eftersom inte minst Gunnar Axén har varit så kritisk till processen vill jag i det här sammanhanget påminna om att det även 2009, under en borgerlig majoritet, var hård kritik mot dagens regler i sjukförsäkringen. Då valde de borgerliga ledamöterna att föreslå ett initiativ. Minoritetsskyddet som vi hade avslogs omedelbart, och i stället gav man tre remissinstanser 20 timmar att inkomma med svar. Inom loppet av tre dagar kom man från förslag till beslut i Sveriges riksdag.
Om nu vår process på tre veckor i riksdagen enligt Gunnar Axén är ett hån, vad var då er tredagarshantering? Dessutom är den avsevärda skillnaden att i vårt fall är det förslag som regeringen sedan ska hantera i budgetpropositionen, som riksdagen ska hantera under hösten och som sedan kan träda i kraft. I ert fall var det lagförslag som skulle träda i kraft två veckor senare. Det tycker jag var ett hån mot den demokratiska processen i riksdagen.
Finansutskottet har i remissomgången inte några invändningar. Ett enigt utskott markerar bara det självklara att de här förslagen måste beredas på sedvanligt sätt i Regeringskansliet.
Inspektionen för socialförsäkringen missuppfattar möjligtvis vårt förslag om ersättning och tror inte att vi accepterar ett bostadstillägg. Det är en missuppfattning som också en del borgerliga ledamöter här har framfört. Naturligtvis kan vårt förslag kompletteras med ett bostadstillägg, men ett sådant förslag finns ju inte på riksdagens bord. Hade det funnits det hade vi kunnat inkludera det i vårt förslag. Därmed faller väl den tveksamheten som IFS hade.
Försäkringskassan bedömer inte att effekterna är så stora, men de önskar givetvis, precis som alla myndigheter, att reglerna blir enkla att förstå och administrera. Handikappförbunden välkomnar förslagen och tycker att de är väl avvägda för att skydda dem som drabbats av orimliga konsekvenser av de senaste årens förändringar.
Vi har dessutom låtit riksdagens opolitiska tjänstemän ta fram underlag om kostnader för förslagen. Det var vi överens om i utskottet, och tjänstemännen räknade ut att kostnaden kan bli ungefär 300 miljoner kronor. Det var uppenbarligen en summa som regeringen sedan tyckte var alldeles för låg, för snabbt sände man ut ett pm från Socialdepartementet till finansutskottet där man höftade till med att det här skulle komma att kosta 2,7 miljarder.
Det är en bedömning som regeringen är helt ensam om. Ingen, vare sig IFS, Försäkringskassan eller riksdagens kanslier, gör en sådan bedömning. Kansliets beräkning på tredje punkten var att det skulle kosta 61 miljoner kronor - det är ändå bara 3 procent av de 55 000 personerna som omfattas. Om 1 650 personer skulle kosta 2,4 miljarder kronor vore de alltså tämligen högavlönade. Både IFS och LO-TCO Rättsskydd säger att den dom som Regeringskansliet hänvisar till har marginell betydelse.
Det får nog bli en senare uppgift för riksdagen att granska på vilket underlag som regeringen sände in uppgiften om 2,4 miljarder och 2,7 miljarder kronor. Med tanke på dagens nyhet om att Regeringskansliet använder 119 miljoner kronor till PR-byråer för att presentera den ekonomiska politiken kan man undra i vilket syfte det här förslaget sändes in som ett beslutsunderlag till riksdagen. Men det får vi granska i ett annat sammanhang.
Vi har alltså haft en beredning. Vi har haft yttrande från finansutskottet. Vi har haft en remiss i frågan från riksdagen. Det finns som jag ser det inga starka invändningar mot förslagen och dessutom, vilket är viktigt, gott om tid för regeringen att bereda dem i sedvanlig ordning och sedan lägga fram dem i budgetpropositionen.
Notera dessutom i det här sammanhanget att det enda förslag som ligger på riksdagens bord är det rödgröna. Det finns inget förslag från Alliansen. Det finns inget förslag från Sverigedemokraterna. Det här är den enda möjligheten för riksdagen att säkerställa att regeringen lägger fram ett förslag i höst.
Innan jag avslutar vill jag ändå komma med två små funderingar. Är det så att ni borgerliga partier inte fick förhandla eller ville ni inte? Jag antar att ni kanske kommer att begära replik på mig, och då skulle jag vilja att ni redogör för detta.
Den förra mandatperioden hade vi en majoritetsregering. Då hade ni inget större förhandlingsmandat, utan då var det regeringen som dunkade förslagen genom riksdagen. Men nu är det en minoritetsregering. Jag hade förväntat mig att ni skulle ha haft ett mandat att förhandla, men det är uppenbart att ni inte hade det.
Eller var det så att ni inte ville? Det är klart, flera av er applåderade ju förändringarna i sjukförsäkringen, och ni berömmer den väldigt ofta och säger att den fungerar väl. Var det så att ni inte ville genomdriva förändringar, och om det är så, är ni verkligen nöjda med sjukförsäkringen som den ser ut? Är det rimligt att nollklassade förlorar 4 000 kronor i månaden, dessutom på en ersättning som inte blir pensionsgrundande? Det handlar om svårt handikappade och sjuka personer som inte har kunnat komma ut på arbetsmarknaden trots lönebidrag, skyddade anställningar. Kostnaderna för det här förslaget är ju marginella, och förslaget ligger dessutom nära det en del borgerliga partier har föreslagit.
Är ni nöjda med att snart 50 000 personer har utförsäkrats och att ytterligare tiotusentals kommer att utförsäkras enligt Försäkringskassans prognoser? Är det en bra utveckling? Kommer man närmare arbetsmarknaden? Blir arbetslivsintroduktionen vettig om man hela tiden är orolig för att man inte har råd med hyra, mat eller något annat? Har ni inte tagit något intryck av påskuppropet, läkaruppropet, utspel och uppvaktningar från handikappförbund och fackförbund och kritik från forskare och många andra? Hade det inte varit bättre om ni svarat på våra erbjudanden om gemensamma överläggningar? Är prestigen så viktig för regeringen att ni inte kan lägga den åt sidan och sätta er vid förhandlingsbordet?
Under åren framöver har vi en socialförsäkringsutredning. Inser ni inte vikten av att kunna lösa de akuta problemen för att få en rimlig och bra samtalston i den utredningen? Finns det inte en poäng i att vi dessutom konstruktivt lyssnar på varandra, på arbetsmarknadens parter, på forskare och på professionen?
Allvarligt talat, det duger inte att enbart hänvisa till Alliansens interna arbetsgrupper i slutna rum och sedan inte vara beredda att ändra ens ett kommatecken när frågan kommer till riksdagen. Den arrogansen fungerade inte väl när vi hade majoritetsregering, och gudarna ska veta att den inte är särskilt framgångsrik när man har minoritetsregering heller.
Detta var mitt goda råd. Jag är stolt över att vi nu kan få en förändring till stånd. Jag hade hoppats att vi skulle ha fått stöd även för vårt tredje förslag i initiativet, men den kampen får vi fortsätta. Jag hade hoppats att borgerliga politiker hade varit beredda att diskutera, men det mandatet har man tydligen ännu inte fått från regeringen. Men jag är glad över det stöd vi har fått från fackföreningsrörelsen, påskuppropet, läkare, diakoner, handikappförbunden och många fler, och jag är glad över att vi ser ut att få en majoritet vid omröstningen i morgon för att förändra åtminstone några av de uppenbara fel som finns i dagens sjukförsäkring.
(Applåder)
I detta anförande instämde Kerstin Engle, Monica Green, Shadiye Heydari, Eva-Lena Jansson, Annelie Karlsson, Kurt Kvarnström, Jasenko Omanovic, Veronica Palm och Fredrik Lundh Sammeli (alla S).
Anf. 119 Gunnar Axén (M)
Herr talman! Tomas Eneroth har pläderat för mycket i sitt anförande, bland annat har han argumenterat för det socialdemokratiska, vänsterpartistiska och miljöpartistiska förslaget, som ju inte är uppe för behandling nu eftersom de rödgröna partierna drog tillbaka det för att i stället ansluta sig till Sverigedemokraternas linje i den här frågan.
Tomas Eneroth säger att han hade önskat en process och att han ville se förhandlingar, diskussion och öppenhet och hitta överenskommelser. Men vilket klimat för den typen av överenskommelser skapar man? När vi i Alliansen begärde att få in underlag från några myndigheter som är högst relevanta i detta sammanhang för att få svar på våra frågor som en viktig del i beredningsprocessen nekade man oss detta! Vi fick inte ställa några få specificerade frågor till sju myndigheter. I stället säger man: Nej, vi skickar det på två dagars remiss till tre remissinstanser.
Om vi hade fått genomföra en gedigen beredningsprocess där vi hade fått ta in underlag hade vi kanske kunnat ha något att diskutera utifrån. Det hade också varit en fin gest om nu Tomas Eneroth verkligen uppriktigt vill komma till en överenskommelse att man faktiskt tillgodoser motpartens önskemål om att få ett bra beslutsunderlag.
Av det lilla beslutsunderlag som vi har fått in ser vi att det är jättesvårt att avgöra vad de förslag som i dag ligger på bordet kommer att få för konsekvenser. Inte ens Inspektionen för socialförsäkringen eller Försäkringskassan kan säga om det blir någon skillnad för att man byter ut bedömningen av arbetsförmågan från reguljär arbetsmarknad till "normalt förekommande arbeten". Jag undrar om Tomas Eneroth kan berätta vad detta beslut i den frågan kommer att göra för skillnad i praktiken.
I detta anförande instämde Finn Bengtsson (M).
Anf. 120 Tomas Eneroth (S)
Herr talman! Gunnar Axéns uppfattning om vad som är en gedigen beredningsprocess är uppenbarligen selektiv. Den gäller bara i vissa frågor där man själv har en annan uppfattning än det som synes vara majoriteten i Sveriges riksdag. När Gunnar Axén själv var ansvarig för beredningsprocessen 2009 avslogs vår begäran om remisser. Då gav man remissinstanserna, som man själv valde ut, 20 timmar på sig att inkomma med svar vid en hearing, och mindre än tre dagar senare fattade man beslut och justerade ärendet, som då gällde direkt lagstiftning. Var det en gedigen beredningsprocess? Vi har ju sett effekterna av den beredningsprocessen under det år som kom.
Där fanns bland annat förslaget om oskälighetsprövning, som ni då gjorde ett stort nummer av men där erfarenheterna nu har visat att det är en enda individ som har omfattats av de undantagsreglerna.
Jag tror dessutom att det kanske är behövligt med lite riksdagskunskap om hur förslag väcks och hanteras i riksdagen. Ett utskottsinitiativ är inte som en motion där man har flera olika förslag att välja mellan. Ett utskottsinitiativ finns bara i de fall där en majoritet ställer sig bakom det.
De enda förslag som har legat på riksdagens bord är de rödgröna förslagen. Vi har fått majoritet för två delar i dem. Något annat förslag finns inte. Däremot finns inga förslag från Alliansen eftersom ni har valt att inte komma med några förslag under hela våren.
Min motfråga till Gunnar Axén får därför bli: Om du nu så sent som i december tillsammans med övriga kamrater på den borgerliga sidan i socialförsäkringsutskottet utlovade att ni efter jul, efter nyår eller senast under vårvintern skulle komma med förslag - varför har ni inte kommit? Visste ni att det inte skulle komma förslag, eller bara struntade ni i det? Inser ni inte att tusentals människor oroligt väntar på att någon rättar till felen i försäkringen? Det är därför vi har tagit detta initiativ, och det hoppas jag att ni förstår.
Anf. 121 Gunnar Axén (M)
Herr talman! Jag ska vara väldigt tydlig och gå rakt på min fråga. Vi har här att fatta beslut om att ändra bedömningsgrund för arbetsförmågan från att den ska bedömas mot den reguljära arbetsmarknaden till att den ska bedömas mot "normalt förekommande arbeten". Vare sig Försäkringskassan eller Inspektionen för socialförsäkringen har kunnat redogöra för vilka konsekvenser denna nya bedömningsgrund kommer att få.
Jag undrar: Kan Tomas Eneroth tala om för riksdagen vad det här beslutet kommer att få för konsekvenser i praktiken?
Anf. 122 Tomas Eneroth (S)
Herr talman! Jag noterar att Gunnar Axén i repliken inte ville ha någon uppfattning om huruvida det var en gedigen beredningsprocess 2009. Vi ger i stället i vår beredningsprocess både riksdagen tid att hantera frågorna och framför allt regeringen gott om tid att hantera frågorna inför budgetpropositionen. Under hösten ska vi sedan behandla de här förslagen med ikraftträdande den 1 januari. Jag tar ansvar för beredningsprocessen och känner mig trygg i att det ska vara bra förslag som riksdagen sedan tar ställning till, men jag vill att vi binder regeringen att återkomma med förslag och beslut som vi kan fatta i riksdagen. Vi har nämligen väntat länge nog.
När det sedan gäller sakfrågan kan man konstatera att Gunnar Axén får bestämma sig. Är han orolig för att det blir för stora konsekvenser eller för små konsekvenser? Är det Regeringskansliets 2,4 miljarder som han är oroad för, eller är det Försäkringskassans och ISF:s marginella konsekvenser som han är orolig för?
Jag känner mig trygg i att det vi gör är att vi går tillbaka till det regelverk vi hade före ändringarna. Där finns en praxis. Där finns flera domar. Det finns helt enkelt ett regelverk att falla tillbaka på. Det konstaterar LO-TCO Rättsskydd och IFS. De konsekvenserna är jag alltså knappast orolig för.
Däremot skulle jag önska att vi hade en beredning där vi framöver kunde se hur en bättre fungerande arbetsmarknadsprövning skulle se ut. Den dialogen kan vi gärna ta i Socialförsäkringsutredningen, som Gunnar Axén leder, men vi kan inte leva med den nya reglering som innebär att man prövas mot en fiktiv arbetsmarknad. Konsekvensen av det har vi redan sett. Människor tvingas lämna arbeten som de klarar till 75-80 procent för att i stället bli heltidsarbetslösa och tvingas säga upp sig. Det kan inte vara en rimlig arbetslinje. Det rimliga är väl att ta vara på den arbetskraft och kapacitet människor har även om de drabbas av sjukdom med jämna mellanrum.
(Applåder)
Anf. 123 Gunvor G Ericson (MP)
Herr talman! Nu står vi då här igen och debatterar sjukförsäkringen som så många gånger under förra mandatperioden. Men denna mandatperiod har regeringen inte återkommit till riksdagen med några förslag trots löften från socialförsäkringsminister Ulf Kristersson.
Som vi hörde här hette det först "till vårvintern" och sedan "till våren". Nu är det sommar, och regeringen har ännu inte lämnat något förslag till riksdagen. En departementsskrivelse kom först i slutet av maj, men ännu vet vi inte om det blir något konkret förslag till riksdagen i höst. Även om Solveig Zander och Emma Henriksson pratar om innehållet som om det vore förslag vet vi faktiskt inte vad regeringen kommer att lägga fram för förslag eller ens om den kommer att lägga fram något förslag.
Det har blivit allt mer uppenbart att regeringen Reinfeldts modell med allt hårdare regler för sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna har resulterat i att allt fler står utanför trygghetssystemen. Många sjuka och arbetslösa måste i stället söka försörjningsstöd från kommunen. Andra står helt utan stöd. Ekot i morse rapporterar att minst 700 personer står helt utan ersättning trots att de har läkarintyg som säger att de inte kan arbeta. Det är ett stort misslyckande för politiken.
Miljöpartiet har under tiden arbetat hårt för att förhindra de värsta smällarna för de människor vars trygghet dras undan. Vi har tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet i arbetsmarknadsutskottet och socialförsäkringsutskottet under det senaste året medverkat till flera initiativ för att genom riksdagen förmå regeringen att stoppa de värsta effekterna av utförsäkringspolitiken.
Det utskottsinitiativ som vi rödgröna nu tagit handlar om tre konkreta förslag, nämligen att
1. stoppa utförsäkringarna
2. förbättra villkoren för de nollklassade
3. förändra prövningen av människors arbetsförmåga så att den inte längre prövas mot en fiktiv arbetsmarknad.
De som på grund av ändrade regler blivit nollklassade är ca 6 000 svårt sjuka personer som aldrig har kunnat arbeta och som efter utförsäkringen har visat sig inte kunna tillgodogöra sig någon aktivitet hos Arbetsförmedlingen.
Regeringen förslår nu i departementsskrivelsen att de nu ska få en ersättning som är väsentligt lägre än tidigare sjukersättning - för många 4 000 kronor i månaden i sänkt ersättning. Det är vare sig värdigt eller acceptabelt. Ingen har valt att bli svårt sjuk.
Utförsäkringarna måste upphöra. Det är självklart att den som kan jobba också ska göra det. Men det är lika självklart att det inte går att sätta tidsgränser för hur länge sjukdomar varar. Däremot kan man sätta tidsgränser för när man ska ha rätt till stöd och rehabilitering. Det har vi yrkat på tidigare i denna kammare, men det har blivit avslag av dåvarande regeringspartier.
Vi ville därför införa en rätt för sjukskrivna att få tillgång till arbetslivsintroduktion hos Arbetsförmedlingen och samtidigt behålla sin sjukpenning så länge de inte har någon arbetsförmåga. Arbetsförmedlingen kan då koncentrera sig på dem som faktiskt, efter rehabilitering, har en möjlighet att komma tillbaka till jobb. Det är ett effektivt sätt att arbeta. Tyvärr fanns det inte stöd för detta förslag i utskottet.
Vi anser att den prövning av arbetsförmågan som görs efter 180 dagars sjukskrivning av rättssäkerhetsskäl och i avvaktan på en långsiktig lösning behöver ändras. Den prövning som görs i dag görs mot en i det närmaste fiktiv arbetsmarknad, vilket får stora konsekvenser bland annat för människor som klarar ett arbete på deltid. Det har också påverkat turordningsregler och lett till att människor har blivit tvungna att säga upp sig.
Riksdagen har nu att ta ställning till två av dessa tre konkreta punkter. Det konservativa stödpartiet Sverigedemokraterna följde Moderaternas linje som gör att människor ska fortsätta utförsäkras och bollas mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Därför kommer de hårt kritiserade utförsäkringarna att fortsätta.
Den tid i arbetslivsintroduktionen som borde användas för att kartlägga människors arbetsförmåga och vilka åtgärder som krävs för att de ska ha möjlighet att komma tillbaka till arbete får även fortsättningsvis i stor utsträckning användas till att hantera människors oro för sin försämrade ekonomi. Det är inte hälsoekonomiskt smart.
Inspektionen för socialförsäkringen, som är tillsynsmyndighet, säger i sitt remissvar till socialförsäkringsutskottet: "ISF konstaterar i sina rapporter 2011:2 och 2011:6 att handläggarna uppfattar att de försäkrade i samband med arbetslivsintroduktionen lägger ner mycket fokus och tid på att försöka utröna sin fortsatta ekonomiska situation och att detta tar kraft ifrån att diskutera och planera hur arbetslivsintroduktionen med Arbetsförmedlingens hjälp ska utformas. Därmed kan antas att det är av vikt att den försäkrades ersättningssituation är tydlig så att den försäkrade tillgodogör sig arbetslivsintroduktionen på bästa sätt."
Detta handlar om människor av kött och blod som vill jobba om de bara kunde. Det är föräldrar till barn som nu måste säga: Sorry, jag har inte råd att köpa några nya skor till dig i sommar. Det är ungdomar likt Hanna Fredriksson som jobbar extra parallellt med sina gymnasiestudier för att hjälpa sin mamma som är utförsäkrad.
Vi har i inledningen av debatten hört moderaten Gunnar Axén och representanter för stödpartierna diskutera formfrågor i stället för att erkänna att sjukförsäkringen inte fungerar.
Försäkringskassan säger i sina utvärderingar att beslutsstöd och samverkan har minskat sjukskrivningarna. Tänk om det är så att samverkan och beslutstöd till läkarna har gjort de verkliga skillnaderna i stället för minskade ersättningar och hot om utförsäkring.
Lägg snacket om vem som hade mest fel åt sidan. Se att det handlar om människor. Det är människor som när de blev sjuka fick en tillfällig sjukersättning. Där fanns det en grundnivå som även den som inte hunnit skaffa sig en inkomst kunde få ta del av.
Nu finns inte det längre med de regler regeringen har infört. Nu är de nollklassade om de skulle lyckas komma tillbaka till sjukförsäkringen. De ska söka jobb hos Arbetsförmedlingen i konkurrens med alla andra som nyligen arbetat och har färska utbildningar.
Till en början får de gå arbetslivsintroduktion även om de mår dåligt. Över hälften av dem som började arbetslivsintroduktionen 2010 har åter blivit sjukskrivna, och många utan rätt till ersättning.
Alla de nya som kommer in i sjukförsäkringen som inte hunnit komma in på arbetsmarkanden behöver också ett grundskydd. Det kommer Miljöpartiet att driva i den pågående Socialförsäkringsutredningen.
Det förslag vi lägger fram i dag handlar om dem som fanns i försäkringen och hade en ersättning men där benen drogs undan. När de fördes över till ALI var det många som fick lägre ersättning. Det talar regeringspartierna tyst om.
Den moderata arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin sade före jul 2009: Majoriteten av dem som nu lämnar sjukförsäkringen och går över till introduktionen på Arbetsförmedlingen kommer faktiskt att få lite mer i plånboken än de hade som sjukskrivna.
Ser man till de tre första kvartalen 2010 var det 49 procent som fick en ökning med mer än 100 kronor. Det är inte en majoritet.
När människor blev av med sjukersättningen förlorade de också rätten till bostadsbidrag. Ett exempel är en person som var studerande men blev sjuk. Han var en av alla dem som fått en tidsbegränsad sjukersättning på garantinivån 8 500 kronor i månaden plus bostadstillägg för personer med sjukersättning på 4 000 kronor. Han miste båda dessa ersättningar.
Han fick i stället lägsta ersättningen på 3 500 kronor efter skatt. Det är en minskning för honom med 7 000 kronor i månaden. Det är för att han inte hunnit jobba så mycket bredvid sina studier så att han kan uppfylla något arbetsvillkor och få rätt till a-kasseersättning. Det är mycket tuffa villkor för en person som redan har det ekonomiskt kärvt.
Han fick sluta sin praktikplats för att gå över i den nya introduktionsåtgärden på Arbetsförmedlingen, men någon förbättring av hans sjukdom eller den ekonomiska tryggheten blev det inte.
Nu tänker sig regeringen - i förslag redovisade på DN Debatt i april, men som inte är framlagda till riksdagen - att det ska finnas en ny ersättningsform men på lägsta möjliga nivå, nästan som det så kallade socialbidraget, och så ska de kunna få bostadsstöd som också tar hänsyn till försörjningsbörda.
Det var ungefär som de hade det förut. Man kan se det som att regeringen backar lite grann. Men det kanske ni inte vill erkänna. Det regeringen skissar är magert och sätter egentligen plåster på ett i grunden sjukt system.
Även om regeringen slår sig för bröstet om sin stora sjukförsäkringsreform och tycker att den i grunden är bra visar fakta en annan bild. Statistiken visar att sjukskrivningarna började minska redan från 2003. Det är inte okej att offra människor på vägen till en bättre sjukförsäkring.
Det är uppenbart för de allra flesta att människor inte känner tilltro till sjukförsäkringen. Dessutom visade en avhandling från Karolinska Institutet att rehabkedjan inte i sig leder till färre sjukdagar.
Både LO och TCO har uppmanat regeringen att ta den utsträckta handen och välkomnat förslagen i utskottsinitiativet som en temporär lösning i väntan på resultatet av den parlamentariska Socialförsäkringsutredningen.
Många organisationer och enskilda personer har kritiserat sjukförsäkringsreformen, men regeringen ville inte lyssna.
Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna sade efter valet att de nu skulle bli tuffare och ta strid för bättre sjukförsäkring. Men det var tydligen bara tomma ord.
Handikappförbunden har uppmanat oss i socialförsäkringsutskottet att ta initiativ för att bromsa de mest akuta problemen med försäkringen.
Det är synd att Moderaterna och kompani inte tog chansen. Ni har inte majoritet i riksdagen. Hur ska ni kunna lägga fram förslag i höst om ni inte har majoritet? Räknar ni som vanligt med Sverigedemokraternas passiva stöd?
Vi vill inte vänta med att ge regeringen uppdrag att göra ändringar. Därför har vi lagt fram ett utskottsinitiativ som nu kammaren får ta ställning till.
Lägg ned prestigen och inse att detta är en nödbroms som vi nu uppdrar åt regeringen att dra i som ett litet första steg!
Sjukförsäkringen behöver reformeras i grunden. En sjukförsäkring som man kan lita på och som både ger rehabilitering tillbaka till arbete och ekonomisk trygghet under tiden är inte bara bra för den enskilda individen. Den är också bra för samhällsutvecklingen.
Vi måste våga tänka nytt. Det går inte att lappa och laga i ett i grunden sjukt system. Miljöpartiet ser att det är många människor som far illa i sjukförsäkringssystemet och som bollas mellan sjukförsäkring och a-kassa och mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen.
Miljöpartiets har tagit fram ett förslag om moderniseringen av hela försäkringen. Vi kallar det arbetslivstrygghet. Vi vill ha ett samordnat system där arbetslöshetsförsäkringen, sjukförsäkringen och försörjningsstödet sköts av samma myndighet. Det innebär samma nivå på ersättning oavsett om man blir sjuk eller arbetslös, och fler omfattas.
Det ska vara en dörr in och många vägar ut. Vi vill att arbete ska löna sig, men den som inte har möjlighet eller förmåga att arbeta ska aldrig någonsin få degraderas till en andra klassens medborgare.
Ett av de allvarligaste felen med dagens trygghetssystem är att det inte är begripligt och inte heller rättssäkert. Det är inte begripligt ens för många politiker och tjänstemän. Först när en person hamnar i utsatta situationer får man klarhet i vad som gäller. Regelverket måste moderniseras, förenklas och göras mer överskådligt.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet med uppdrag till regeringen.
Detta är en nödbroms för att vi ska kunna gå vidare och våga bygga ett nytt system som omfattar alla.
(Applåder)
Anf. 124 Emma Henriksson (KD)
Herr talman! Jag vet att Miljöpartiet precis som vi kristdemokrater har genomfört ett internt arbete när det gäller sjukförsäkringsfrågan. Bland annat tror jag att Miljöpartiet hade ett seminarium här i riksdagen tidigare under året där frågorna belystes.
Det jag undrar är om Gunvor G Ericson skulle kunna svara på frågan: Varför har det dröjt så här länge innan oppositionen kunde enas om några förslag?
Det Alliansen gemensamt har kommit överens om är ute på remiss, som vi har hört tidigare. Det är en omfattande remiss med ett femtiotal remissinstanser som har gedigen tid på sig att sätta sig in i frågorna. Tänk om oppositionen hade kunnat presentera sina förslag lite tidigare! Våra förslag har varit kända ett tag. Eftersom jag vet att ni har genomfört ett internt arbete tror jag att ni - åtminstone i Miljöpartiet - ganska tidigt hade tankar och idéer om hur ni vill att vi ska lösa bristerna i det nuvarande systemet.
Varför kunde ni inte enas tidigare? När ni såg våra förslag och inte var nöjda med dem kunde ni ha presenterat ett förslag ett par tre veckor senare. Då hade vi haft de veckorna på oss för att också era förslag skulle kunna gå ut till de åtminstone sex sju närmast berörda remissinstanserna om inte alla 50. Då hade de haft åtminstone mer än ett par dygn på sig - kanske ett par veckor. Det är samma tid som nu finns kvar till dess att de ska komma med synpunkter på den stora skrivning som vi har skickat ut.
Varför dröjde det så länge? Och varför, Gunvor G Ericson, var förslaget när ni väl presenterade det så skissartat och summariskt beskrivet att det har varit svårt för dem som hittills har fått titta på det att säga något om det? De säger att det är alldeles för lite för att det egentligen ska gå att bedöma.
Anf. 125 Gunvor G Ericson (MP)
Herr talman! Ja, det stämmer att Miljöpartiet har haft ett gediget internt arbete i partiet. Vi började redan 2007 med en arbetsgrupp som tog fram ett underlag med ett rådslagsmaterial som skickades ut till samtliga medlemmar. Vi kallade till möten runt om i landet för att diskutera hur vi vill att framtidens trygghetssystem ska se ut.
Där diskuterades två alternativ till medborgarlön. Där diskuterades att gå vidare med sjukförsäkringen såsom den ser ut i dag. Där diskuterades en modell som kallades arbetslivstrygghet.
Utifrån hela detta arbete genomfördes en medlemsomröstning i partiet. Det förslag som då kallades för arbetslivstrygghet fick flest röster. Det skrev vi också en motion om som vi lade fram i riksdagen efter det att vår kongress hade fattat beslut om förslaget. Vi har verkligen gjort ett gediget underlagsarbete.
Jag har flera gånger lyft fram detta förslag. Dels har vi haft en partimotion i ärendet, vilket borde vara bekant för Emma Henriksson, dels har vi lyft fram det i kommittémotioner, i interpellationer och i debattartiklar.
När det gäller detta utskottsinitiativ var det först den 25 maj som regeringen presenterade sina förslag i departementsskrivelsen. Innan dess var det i en artikel på DN Debatt som regeringen presenterade sina förslag. Vi lade då fram förslag på första möjliga utskottsmöte efter den 25 maj.
Anf. 126 Emma Henriksson (KD)
Herr talman! Innehållet i våra förslag var känt betydligt tidigare. Det var åtminstone känt i den grad att det gick att debattera det. Ni hade kunnat konstatera att det inte var vad ni vill ha och inte vad ni anser behövs.
Jag vet att Miljöpartiet har kommit med förslag. Men min fråga till Gunvor G Ericson är: Varför kunde ni inte tidigare presentera gemensamma oppositionsförslag?
Det har förts fram synpunkter tidigare i utskottet på att vi skulle ha ett utskottsinitiativ. Men då har det handlat om att man vill att regeringen ska göra något och att man vill att regeringen ska bereda ärendet. Det är något som vi i allianspartierna kände ett ganska begränsat behov av eftersom vi visste att ett omfattande arbete redan pågick - ett arbete som vi var djupt involverade i.
Men när det väl kommer till någonting som ska föreställa ett konkret förslag är det någonting som får plats på betydligt mindre än två A4-sidor. Det är något som är så otroligt skissartat att de ytterst få som har fått titta på det konstaterar att detta är någonting som egentligen är alldeles för kortfattat och summariskt för att de över huvud taget ska kunna säga någonting om vad det kommer att innebära. De tvivlar på att förslaget kommer att innebära förbättringar och säger att det kanske till och med kommer att innebär försämringar för dem som berörs. Det kan bli lägre ersättningar, kanske under flera års tid, som det står i ett av de remissvar vi har fått.
Jag upprepar mina frågor till Gunvor G Ericson: Varför dröjde det så länge? Och varför kunde ni inte presentera något mer konkret? Då hade ni gett de myndigheter som är närmast berörda möjligheten att i åtminstone ett par veckors tid kunna titta på förslagen, ta med dem och jämföra dem med de förslag som vi har. Våra förslag berör till stora delar samma brister, men de är betydligt mer omfattande och kommer att beröra fler personer.
Anf. 127 Gunvor G Ericson (MP)
Herr talman! Jag vet inte om jag kan kalla det för mer omfattande att man ska få rätt till en ersättning som ligger i nivå med socialbidrag i stället för att man som vi föreslår ska få rätt att behålla den ersättning man tidigare hade när man hade sjukersättningen.
Det är stor skillnad på förslagen. Men jag kan inte kalla det för ett mer omfattande eller bättre förslag att man som Emma Henriksson tycks tro inte skulle lägga till ett bostadsbidrag. Vi vet ju inte om regeringen kommer att lägga fram ett sådant förslag eller inte.
Som jag sade i mitt förra inlägg var det först den 25 maj som vi visste vilka förslag regeringen kommer att lämna ut på remiss. Vad som sedan utifrån detta kommer fram i en proposition till hösten vet vi inte heller.
Faktum är att Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna inte har en majoritetsregering. Om en proposition ska kunna gå igenom i riksdagen i höst vore det bra om man kunde lägga prestigen åt sidan och faktiskt diskutera.
Här har vi gjort vad vi kan för att i alla fall få till ett utskottsinitiativ så att riksdagen kan fatta beslut om att ge ett uppdrag till regeringen. Så kan regeringen få möjlighet att jobba vidare med dessa förslag. Det är två konkreta förslag som vi har att ta ställning till. Vi lade fram vårt förslag på det första utskottsmötet efter det att regeringen hade presenterat sin departementsskrivelse.
Anf. 128 Erik Almqvist (SD)
Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på minoritetens reservation.
Det initiativ som ligger på bordet i dag innebär förändringar och förbättringar för de så kallades nollklassade. Det innebär en förbättrad och mer realistisk prövning mot arbetsmarknaden. Det är inga jättestora regelförändringar som föreslås, men det är förändringar som är viktiga för enskilda grupper.
Företrädare för minoritetsregeringen har redan varit uppe och kallat det här för ett hån mot riksdagen och ett hån mot de ledamöter som har suttit här förut. Jag känner snarare att det är ett hån när företrädare för minoritetsregeringen använder sådana ordalag. Är det några som inte har visat att man har en förmåga att ta ansvar, söka brett stöd och förankra sina förslag hos majoriteten så är det just regeringspartierna, och nu anklagar man majoriteten för att inte göra det. Är det några som inte söker stöd för sina förslag är det regeringen. Under det här riksdagsåret har man gång på gång lagt fram egna förslag och lämnat till riksdagen att bedöma dem. Man har inte vetat om de kommer att gå igenom eller inte. I vissa fall verkar det till och med som om man sparar förslag till budgeten för att kunna få igenom dem utan en majoritet bakom sig. Det är ett hån mot den demokratiska processen, och det är inte att ta ansvar. Är det några som ska ta ansvar är det framför allt regeringspartierna som har ett särskilt ansvar att söka stöd för sin politik.
Att majoriteten i det här fallet driver igenom sin politik är inget konstigt. Det är helt naturligt. Jag tror att minoritetsregeringen bör bli påmind om och om igen om att det inte är den som bestämmer. Det är inte regeringen som bestämmer. Det är riksdagen som bestämmer.
Alliansen framställer det som att det ligger två förslag på bordet i dag, ett förslag från regeringen som står i kontrast till ett förslag från oppositionen. Men det finns bara ett förslag, och det är oppositionens förslag. Gudarna ska veta att vi har väntat på förslag från regeringen. Först hette det att de skulle komma strax efter årsskiftet, sedan skulle de komma framåt vårvintern och sedan senare på våren, men det finns fortfarande inga konkreta förslag från regeringen. Regeringen tycker att majoriteten i riksdagen ska sitta och rulla tummarna och sluta bedriva politik i väntan på att regeringen kommer med ett förslag. Man har inte förstått hur det förhåller sig. Det är inte regeringen som bestämmer. Det är riksdagen som bestämmer. Regeringen bestämmer inte själv.
Det finns delar i departementspromemorian som ser väldigt bra ut, skulle jag som sverigedemokrat vilja säga. Var vi landar vet vi inte än, men jag hoppas att regeringspartierna är beredda att söka stöd för de reformer man vill få igenom när den här promemorian blir ett konkret förslag och en proposition från regeringen. Jag hoppas att regeringspartierna då är beredda att samtala med oss i oppositionen.
När vi har lyssnat på de rödgröna här i dag har vi kunnat höra att det finns en stor skillnad i synen på sjukförsäkringen. De rödgröna vill återgå till ett system där man inte har en kontinuerlig och systematisk prövning mot arbetsmarknaden. Det är ett system som vi tidigare har sett passiviserar människor, stuvar in folk i sjukförsäkringen och får dem att stanna där. Där finns det en grundläggande samsyn mellan regeringen och Sverigedemokraterna. Jag hoppas att regeringen tar ansvar när det väl är dags att lägga fram propositionen och söker stöd hos oss. Då kanske man kan få igenom sina förslag den gången.
Vi är beredda att ta ansvar. Vi väntar på regeringens förslag. Jag tycker egentligen att det här är två helt separata frågor. Hur vi ställer oss till de förslag som ligger på bordet i dag har ingenting att göra med hur vi ställer oss till de förslag som eventuellt kommer i framtiden. Det tar vi då. Vi tar en sak i taget.
När ni i regeringspartierna vill få igenom era reformförslag, som ni har pratat om bra länge nu, får ni inte glömma att det inte är ni som bestämmer. Det är riksdagen som bestämmer. Sök stöd för er politik om ni vill få igenom den, få en politisk stabilitet som regering och ta ansvar!
Det har bollats mycket om hur det här förfarandet har gått till och vem som har ställt sig bakom vilka yrkanden i utskottet på vägen hit. Det har talats om ett samarbete mellan de rödgröna partierna och Sverigedemokraterna. Jag kan direkt, här och nu, dementera det. Vi skulle aldrig anpassa oss efter en socialistisk agenda. Försök inte klistra på Sverigedemokraterna det!
Däremot fanns det en samsyn om ett par av de förslag som från början kom från de rödgröna. Då är det rimligt att man, som de rödgröna har gjort här och visat politisk mognad, ser vad det finns stöd för. Det finns stöd för två av tre reformförslag, och då är det dem man tillstyrker eftersom det är där man har en möjlighet att få igenom sin politik. Ni anklagar dem för det, men det är precis tvärtom. Väljarna vill så klart att de rödgröna partierna, precis som när det gäller alla andra partier, ska föra igenom sin politik. Det är ansvarslöst att inte rösta för de förslag man kan få igenom bara för att man inte kan tänka sig ett samarbete med någon annan som stöder dem.
Där tycker jag som sagt att de rödgröna visar en politisk mognad som de inte har visat tidigare under den här mandatperioden. Det gäller till exempel a-kassan där Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet valde att inte höja taket i a-kassan därför att man inte ville rösta med Sverigedemokraterna. De rödgröna har visat politisk mognad sedan dess. De visar förmåga att se till den parlamentariska situationen. De visar ansvar mot sina väljare och vill genomföra sin politik. Dit har inte regeringen kommit ännu.
Vi väntar på regeringens förslag. Sök också stöd för dem! Visa politisk mognad!
Anf. 129 Solveig Zander (C)
Herr talman! Erik Almqvist sade att hafsiga och snabba förslag som vi presenterade och som tog sex månader att undersöka och komma fram till inte var bra. Nu undrar jag om Erik Almqvist tycker att räcker med två dagar för att göra ett väldigt bra och gediget arbete och att presentera ett mycket viktigt förslag.
Erik Almqvist säger att de rödgröna lyssnar på vad Sverigedemokraterna tycker och tänker. Erik Almqvist säger vid flera tillfällen i sitt inlägg att alliansregeringen måste söka stöd för att få igenom de förslag som man har presenterat i en departementspromemoria och som har gått ut på en bred remiss. Erik Almqvist säger att när de förslagen blir ett betänkande måste vi söka stöd hos Sverigedemokraterna för dem. Det betyder alltså att Sverigedemokraterna inte kommer att stödja våra förslag om vi inte frågar om lov först, även om de tycker att de är bra.
Dessutom undrar jag om Erik Almqvist tror att de förslag som nu ligger på bordet kommer att genomföras fortare än de förslag som vi har ute på remiss nu.
Anf. 130 Erik Almqvist (SD)
Herr talman! Jag tror att Solveig Zander syftar på någonting som jag har sagt för några månader sedan om att den stora reformen av sjukförsäkringen som gjordes i början av den förra mandatperioden hastades fram. Det står jag fast vid. Jag vet att det var angeläget med förändringar, men det gick väldigt fort. Det är också därför vi har kunnat se att många grupper har hamnat i kläm. Men det går inte att jämföra med två små modifikationer av regelverket, vilket det handlar om här i dag. Det är två modifikationer där jag menar att det är ganska lätt att överblicka konsekvenserna.
Det ena förslaget gäller de nollklassade. Det är rimligt att de får behålla en skälig ersättningsnivå. Jag har svårt att se vad som skulle kunna gå fel med en sådan reform. Det är helt uppenbart vad reformen leder till.
Det andra reformförslaget handlar om att pröva arbetsförmågan mot jobb som finns på arbetsmarknaden. Det tycker jag också är alldeles självklart. Det är en princip som är så självklar att jag inte ser några konstigheter med det.
När det gäller en eventuell samsyn kring alliansförslag om förändringar i sjukförsäkringen är det så klart så att vi Sverigedemokrater kommer att stödja de förslag som vi tycker är vettiga. Det är dock inte säkert att vi kommer att tycka att era förslag i deras helhet är vettiga; det kan finnas nyansskillnader i vad vi ser för behov.
Då är det så klart nödvändigt att söka stöd för att få igenom ett bra helhetsförslag - precis som ni inom Alliansen måste föra interna diskussioner partierna emellan. Jag tror inte att Centerpartiet automatiskt sätter sig i Fredrik Reinfeldts knä vart han än pekar med handen. Jag tror - eller hoppas i alla fall, för er skull - att ni någon gång ibland även har egen politik som ni vill genomföra inom Alliansen.
Anf. 131 Solveig Zander (C)
Herr talman! Erik Almqvist tog direkt tillbaka att han bara skulle stödja förslag som vi hade bett om skulle gå igenom, inte att det var något förslag som var bra. Det var intressant att höra.
Sedan säger Erik Almqvist att det är självklart att man ska prövas mot hela arbetsmarknaden om man har en arbetsförmåga. Var i det förslag i den departementspromemoria som nu är ute på remiss står inte det? Vi har också detta förslag. Har Erik Almqvist inte läst vår departementspromemoria och sett att vi har det förslaget?
Jag har lyssnat på en intervju som finns att ta fram på nätet och som Erik Almqvist kommenterade efter att vi hade redovisat vårt förslag i början eller slutet av april. Det var det jag hänvisade till när Erik Almqvist sade att det var hoprafsat och att det inte var seriöst. Det är alltså ingenting som är knutet till något annat än just de förslag som finns i departementspromemorian. Där kan Erik Almqvist alltså inte ha någon annan uppfattning.
Anf. 132 Erik Almqvist (SD)
Herr talman! Det blir alltmer oklart vilka förslag Solveig Zander talar om skulle vara hoprafsade. Nu hänvisar hon till någon radiodebatt för några månader sedan som jag inte minns men som jag är ganska övertygad om inte handlade om de reformförslag som ligger på bordet i dag.
Departementspromemorian är inget förslag vi har att ta ställning till, men om det är som Solveig Zander säger, att den kommer att resultera i borgerliga politiska reformförslag som är identiska med ett av de två förslag som ligger på bordet i dag är det väl alldeles ypperligt. Då förstår jag inte varför Solveig Zander inte röstar för åtminstone ett av de reformförslag vi i dag har att ta ställning till, om det nu är där hon hoppas kunna landa, fast några månader senare. Varför inte genomföra denna förändring tidigare i sådana fall, om inte annat så av hänsyn till alla dem som befinner sig i sjukförsäkringen och är i behov av bra regelverk?
Jag har hela tiden sagt att vi är beredda att stödja de förslag, oavsett vilket block eller vilket parti de kommer ifrån, som vi tycker är vettiga. Det har vi också gjort hittills. Vi har stöttat Alliansen i sjukförsäkringsfrågor vid ett flertal tillfällen.
Jag konstaterar, som jag sade, att det finns en grundläggande samsyn på tidsgränsen och vikten av att man kontinuerligt och systematiskt faktiskt prövar arbetsförmågan för dem som befinner sig i försäkringen. Men det betyder inte att vi per automatik kommer att landa i exakt samma slutsatser om hur vi kan förbättra den processen. Det är där diskussionen måste ske för att man ska kunna komma fram till och landa i ett förslag som man kan få en politisk majoritet för.
Det är det regeringen måste inse. När ni till exempel i denna fråga ser att det finns en regering som är för en viss linje och att
ett
annat parti är det - Sverigedemokraterna - är ju vi nyckeln till en majoritet. Då måste man inse att det inte är ni och regeringen som bestämmer i frågan, utan det är vi plus ni. Inser ni inte det riskerar ni att inte få igenom er politik för att vi inte tycker att förslaget är tillräckligt bra när det väl kommer upp på bordet. Då kanske vi kommer med ett motförslag, och sedan får vi se ifall ni stöder det. Det blir dock väldigt öppet, plötsligt.
Anf. 133 Tomas Eneroth (S)
Herr talman! Tillsammans med Alliansen, de borgerliga partierna, är ni sverigedemokrater emot vårt förslag om att stoppa utförsäkringarna. Hittills har ändå 50 000 personer utförsäkrats. Myndigheten spår att ytterligare tiotusentals kan komma att bli det. Kan man verkligen sätta en tidsgräns för sjukdom? Är det rimligt att personer som genomgår rehabilitering vid svåra sjukdomar helt plötsligt drabbas av en administrativ tidsgräns?
Tidsgränser kan vara bra, säger många, och det tror jag också - om de innebär att man får en tidsgräns som garanterar rätten till rehabilitering, rätten till stöd och att insatser görs. De enda tidsgränser som i dag gäller är dock de som drabbar personer som är svårt utsatta. Det är de som är sjuka, som drabbas av dålig ekonomi och bollas runt mellan myndigheter. De får ett besked om att de inom några veckor blir av med sin ersättning. Varför är Sverigedemokraterna, tillsammans med de borgerliga partierna, så angelägna om att behålla den regel som innebär att vi får massiva utförsäkringar från våra trygghetssystem?
Vi har också föreslagit i initiativet att man ska uppbära sjukpenning under arbetslivsintroduktionen. I dag är det nämligen så att man när man kommer till 550-dagarsgränsen går över till arbetslivsintroduktion. Vid denna introduktion står man utan ersättning. Arbetsförmedlarna säger att detta gör att det inte blir någon vettig introduktion, utan att hela diskussionen upptas av försörjningsfrågor. Det säger ISF, och det säger Försäkringskassan i en rapport som har kommit i dag.
Även detta förslag - det ingår i vårt andra förslag - stoppar Sverigedemokraterna tillsammans med de borgerliga partierna. Varför? Varför är ni så angelägna om att behålla det som har lett till massiva utförsäkringar?
Anf. 134 Erik Almqvist (SD)
Herr talman! Jag vet inte riktigt vad Tomas Eneroth talade om. Tidsgräns för sjukdom är mig veterligen inget förslag som vare sig vi eller, i ärlighetens namn, något borgerligt parti skulle ha lagt fram. Det låter snarare som ett rödgrönt hjärnspöke.
Det vi talar om är tidsgränser för att kontinuerligt pröva en sjukskrivens förmåga att återgå till arbete. Det är väl snarare att jämföra med kontinuerliga kvartssamtal man har i skolan där man följer upp arbetet i skolan, tittar på hur det går och upprättar en plan för hur man ska kunna förbättra sig. Man kanske kan bli bättre inom några ämnen man studerar. I detta fall handlar det om hur man bättre ska kunna rehabiliteras och komma tillbaka till arbetsmarknaden.
Jag ser det som någonting väldigt positivt att alla som är sjukskrivna har rätt till och per automatik får denna typ av uppföljning. Man följer upp det enskilda fallet, ser hur rehabiliteringen går och ser hur förmågan att jobba utvecklas med tiden. Man prövas även mot arbetsmarknaden. Problemet i systemet i dag är inte att man har en uppföljning av de sjuka, utan problemet är givetvis att uppföljningen har varit för dålig. Det är där vi vill åstadkomma förbättringar, och där ser jag hur det finns en del tankar som är sunda även i departementspromemorian.
Vi får se var det landar, men det är uppenbart så att det behövs fler undantagsregler för att folk inte ska hamna i kläm där och bli utförsäkrade fast de fortfarande egentligen är sjuka och för sjuka för att kunna arbeta. Det är vi helt överens om. Vi är dock inte beredda att se en återgång till ett system där uppföljningen i alltför många fall uteblev eller blev alldeles undermålig och folk i stället passiviserades och hamnade i ett långvarigt utanförskap genom sjukförsäkringen.
Anf. 135 Tomas Eneroth (S)
Herr talman! Jag tror att väldigt många som lyssnade på Erik Almqvist nu blev upprörda när han jämförde den tidsgräns som innebär att man blir av med sin ekonomiska ersättning och sin trygghet, i det läge där man är som skörast, med kvartssamtal i skolan.
Om det hade varit kvartssamtal, och om det hade varit så att man under perioden man är sjuk erbjöds eller till och med garanterades rättigheter till rehabilitering och fick stöd och hjälp för att komma tillbaka - habilitering, insatser från arbetsgivare eller medicinsk rehabilitering från sjukvården - hade det varit väl. Denna typ av tidsgränser tror jag att många hade välkomnat.
Den tidsgräns som Erik Almqvist tillsammans med de borgerliga partierna i Sveriges riksdag försvarar är dock en tidsgräns som säger att du nu blir av med din ersättning oavsett om du är sjuk. Det är en bortre parentes för den ekonomiska tryggheten även om man inte har någon arbetsförmåga. Jag frågade retoriskt: Hur kan man sätta en tidsgräns för sjukdom? Det är nämligen vad det i realiteten innebär.
Jag hörde heller inget argument från Erik Almqvist om det andra förslaget, att vi ska se till att dessa människor under arbetslivsintroduktionen uppbär sjukpenning. Är det verkligen rätt drivkraft när man har varit sjuk under en period och går in i arbetslivsintroduktion att det första som händer är att man blir av med sin ersättning? Är det då man är som mest benägen att pröva om man orkar jobba, ta en praktik eller klara vissa arbetsmoment?
Arbetsförmedlingen själv, Försäkringskassan och ISF säger att det vore en poäng att man slapp ägna alla de här tre månaderna åt att diskutera försörjningsfrågor. Men den modell som Sverigedemokraterna försvarar tillsammans med regeringen innebär att man först måste bli av med sin ersättning innan man kan få möjligheten och rätten till arbetslivsintroduktion. Jag tycker att det är orimligt.
Anf. 136 Erik Almqvist (SD)
Herr talman! Att man hamnar mellan stolarna, blir utförsäkrad och kommer till Arbetsförmedlingen och inte kan få jobb är ett av problemen med dagens regelverk. Det kan vi delvis komma åt genom en bättre samordning. Men i grunden syftar inte tidsgränserna till att utförsäkra folk som är sjuka. Det finns redan i dag tydliga regelverk för hur man fortsatt kan få sjukpenning efter den prövning som sker vid tidsgränserna. Problemet är att de inte har fungerat tillräckligt väl. Det finns människor som blir utförsäkrade fast de fortfarande är för sjuka för jobb.
Ett sätt att komma åt den problematiken är det som vi i morgon är på väg att rösta igenom tillsammans, nämligen att vi får en mer skälig prövning mot arbetsmarknaden. Men det kommer uppenbarligen att krävas fler undantag. Det finns alltför stora grupper som hamnar mellan stolarna.
De rödgröna har bara kritik mot att det finns brister i systemet, de har ingen vettig egen lösning. Det är ingen lösning att sluta pröva folks arbetsförmåga, att ge upp hoppet om att kunna få människor från sjukdom till att återgå till arbetslivet. Att ge upp hoppet om den drivkraften är ingen lösning, som jag ser det.
Anf. 137 Wiwi-Anne Johansson (V)
Herr talman! Det går bra för sjukförsäkringen, det går till och med mycket bra. Sjukförsäkringen är en ren vinstmaskin som ger staten ett överskott på miljarder varje år, vissa år så mycket som 10 miljarder. Mellan åren 2010 och 2014 beräknas överskotten bli hela 63 miljarder kronor. Det kan vara bra att ha med sig i debatten i dag eftersom sjukpenning ofta beskrivs som en stor kostnad för staten.
För dem som är sjuka går det inte så bra. Ungefär 50 000 har åkt ur försäkringen, och mer än hälften har åkt in igen. Bara 3 procent har lyckats bli så friska att de kunnat få ett vanligt jobb, ett jobb utan stöd. 75 000 ska de utförsäkrade bli fram till 2014 enligt dystra prognoser. I dag har vi fått höra att minst 700 personer står helt utan skydd. Det är väldigt dystert.
Så här säger några av dem i kommentarer på min blogg: "Själv utförsäkrad sedan 1 april, gått på knäna sedan dess då frugan måste till USA och ta hand om sina åldriga föräldrar under tre månader, och socialen vägrar ge mig ett öre då de anser att hon är försörjningsansvarig för mig. Men hon kan inte jobba i USA då hon på heltid ska ta hand om två sjuka åldringar! Och hon kan inte vara här hos mig samtidigt och vara arbetssökande. Enligt soc är det inte hennes sak att ta hand om föräldrarna.
Nej, säger jag. Men enligt samma soc och enligt regeringen är det hennes och andra giftas eller sambos skyldighet att försörja en utförsäkrad."
Han fortsätter, och jag citerar: "I april fick jag 4 200 kronor från Alfakassan, fick 2 000 från Svenska Kyrkan. Det är allt jag hade att leva på. Fick låna till hyran och räkningarna och mat. Under maj fick jag 5 400 kronor från Alfa och lånade till mat för att kunna betala räkningar. Soc värderade min gamla 2 000 kronors rosthög till bil till 35 000 kronor (!) så att jag inte skulle kunna få någonting. Man blir ju tokig. Jag är trött och har dåliga nerver och orkar inte kämpa med allt detta."
En annan drabbad skriver så här: "Blev utförsäkrad nu i juni och lever på försörjningsstöd, kämpar förtvivlat för att kunna behålla min hund, försörjningsstödet täcker ju inte sådana utgifter, känns lagom förtvivlat då hunden är min bästa vän och är en enorm hjälp då jag mår som sämst."
Herr talman! Det är bara två exempel av många om hur folk har det i Alliansens Sverige.
Men den här historiska förändringen i sjukförsäkringssystemet har blivit en riktig succé, säger moderater och folkpartister i Alliansen i kör. Sjuktalen har gått ned, och det finns faktiskt de som har fått jobb. Ja, det gör det, det finns några enstaka procent som har fått jobb. 3 procent av de ungefär 50 000 utförsäkrade har fått jobb - 1 200-1 400 personer, och det är gott för dem. Men de andra ska valsa runt i systemet. Vad sker med dem? Jo, de inte bara jagas av sin sjukdom utan också piskas av fattigdomens björkris. Men det är väl så det ska vara i det borgerligt styrda Sverige. Det är väl det som kallas arbetslinjen. Och för att arbetslinjen ska gälla gäller det att skapa drivkrafter, drivkrafter för sjuka och arbetslösa för att de ska komma igen, för att de ska skaffa sig ett arbete, för att de ska bli friska, friska på den tid som tjänstemän och ministrar tänkt ut. En majoritet här i riksdagen har sett till att sänka sjukersättningen och har gjort det svårare att kvalificera sig för en sjukpenningrundande inkomst som det går att leva på, sänkt ersättningen i föräldraförsäkringen och skurit ned på a-kassan. Det är drivkrafter för sjuka, handikappade och arbetslösa.
För vanliga löntagare, som snickare, chaufförer, undersköterskor och handelsanställda, gäller sänkta ersättningar i vårt trygghetssystem som drivkraft. Det ska löna sig att arbeta och straffa sig att vara sjuk. Det ska självklart löna sig att arbeta, och med regeringens arbetslinje kommer för vanliga löntagare snart alla andra ersättningar att vara omöjliga att leva på.
Herr talman! När Ulf Kristersson blev minister tog han fram förstoringsglaset för att kolla om det fanns några sprickor i sjukförsäkringen. Han har tittat länge nu och lovat att det ska komma förslag för att täta de värsta sprickorna. Vid jul skulle det komma förslag, efter jul skulle det komma förslag. Sedan blev det vårvinter, och vi hade fortfarande inga förslag om några förändringar lagda på bordet här i riksdagen, och det har vi inte fått ännu. Vad som finns är en departementspromemoria som ännu är långt från riksdagen och som har förslag som är långtifrån tillräckliga för att täta sprickorna.
Därför, herr talman, tog vi rödgröna initiativ i utskottet för att försöka se till att de allra värsta sprickorna tätas. Vi rödgröna vill att så kallade nollklassade ska få tillbaka sin tidigare sjukpenningrundande inkomst, och de kan få bostadstillägg om det behövs.
Vi vill att den som är sjuk även efter 550 dagar ska få sjukpenning och att det ska gälla även för den som deltar i arbetslivsintroduktion, ALI. Det är orimligt som det är i dag att den som tvingas, sjuk eller frisk, in i arbetslivsintroduktion förlorar ungefär hälften av sina tusenlappar varje månad för att arbetslivsintroduceras. Hur rimmar det med regeringens arbetslinje? Den sjuke blir inte friskare, bara ännu fattigare.
Vi vill att den som varit sjuk i 180 dagar ska prövas mot en arbetsmarknad som finns i verkligheten, inte bara i en önskedröm. I praktiken kan det innebära att arbetsgivare kan förlora värdefulla medarbetare efter bara ett halvårs sjukskrivning därför att den som är sjuk och inte längre kan jobba heltid ser sig tvingad av dagens regler att ta ett annat arbete. I praktiken innebär det att man redan efter ett halvårs ohälsa kan runda anställningstryggheten. I teorin innebär det att om du så bara kan lyfta ett finger och knacka på en dator har du en viss arbetsförmåga och ska kunna ta ett jobb. Ja, vem som helst utom Alliansen och regeringen inser att det bara är i teorin man då kan få ett jobb.
Herr talman! Det är bra att vi har en majoritet för att nollklassade ska få tillbaka sin sjukpenningrundande inkomst och att prövningen mot en teoretisk arbetsmarknad ska bort. Men vi och alla utförsäkrade är bestörta och besvikna över att Alliansen och Sverigedemokraterna inte vill stoppa utförsäkringarna, inte vill ta bort stupstocken. Men vi är inte förvånade.
Herr talman! Man kan undra hur det blev så här, hur det blev möjligt att jaga sjuka med tidsgränser satta av byråkrater och politiker. Hur blev det möjligt att nonchalera läkarintyg och strunta i att se att många svårt sjuka inte var friska på utsatt tid? Hur var det egentligen med den så kallade sjukskrivningsexplosion som inträffade mellan 1997 och 2002 och som i sin förlängning lett till dagens omänskliga sjukskrivningsregler?
LO pekar i sitt remissvar på regeringens departementsskrivelse på några viktiga punkter. Både arbetsmiljöforskaren Töres Theorell och sociologen Walter Korpi har visat att under 90-talet ökade kraven på de anställda samtidigt som deras kontroll över arbetstider och arbetsvillkor minskade. Resultatet blev en psykisk anspänning och försämrad psykosocial arbetsmiljö ute på många arbetsplatser.
Herr talman! Det handlar framför allt om kvinnodominerade arbetsplatser, ofta i den offentligt finansierade sektorn som var med och sanerade ekonomin efter 90-talskrisen. 85 procent av ökningen förklaras av att sjukskrivningarna blev längre. Anledningen till det var flera politiska beslut som gjorde att rehabiliteringen försämrades.
Regeringen Bildt skar i början av 90-talet ned på statsbidraget till företagshälsovården. Försäkringskassans och Arbetsförmedlingens uppgifter renodlades sedan, och anpassningsgrupperna ute på många arbetsplatser försvann nästan helt. Det blev allt svårare för arbetsgivare att få hjälp med att rehabilitera tillbaka anställda helt eller delvis. Därför ökade antalet långtidssjukskrivna, och det talades om en sjukskrivningsexplosion. Det blev inte så många fler sjukskrivna, men de som var sjuka var kvar i sjukskrivning längre tid. Och det började i debatten att talas om attitydproblem och bristande arbetsvilja, så nu skulle tumskruvarna dras åt på dem som inte gick upp på morgonen och jobbade och bidrog till samhället. Ute på arbetsplatserna har i stället kraven på utbildning ökat, och hundraprocentig prestation är ett måste i dag.
I stället för att noggrant studera anledningarna till den ökade långtidsfrånvaron på grund av ohälsa har det varit misstro och krav på den enskilde som präglat den historiska sjukförsäkringen av 2008 års modell.
En rapport, också från LO, visar att det är betydligt vanligare att den som utförsäkras från sjukförsäkringen har jobbat inom hotell och restaurang, städbranschen, handeln eller som kommunalanställd innan man blev långtidssjukskriven. Framför allt är det kvinnor och låginkomsttagare med tunga jobb som drabbas. I klartext innebär regeringens politik en utslagning av arbetarklassens kvinnor, samtidigt som skatterna har sänkts mest för dem som tjänar mest i samhället, av vilka majoriteten är män. Det är samma gamla klasspolitik som högern alltid har ägnat sig åt.
Jag hoppas att den sittande Socialförsäkringsutredningen gör denna historiska analys och också gör en jämställdhetsanalys. Jag hoppas att utredningen lägger tonvikt på förslag som innebär stöd för den enskilde för att komma tillbaka till arbetslivet efter rehabilitering i lugn och ro. Jag hoppas att piskan läggs undan och att misstron mot sjuka begravs för alltid.
I dag debatterar vi några akuta förändringar för de sjuka. Många, många fler förändringar krävs, det är vi medvetna om. Och vi hoppas få majoritet också för att stoppa utförsäkringarna så småningom. Tyvärr blir det inte så nu eftersom Alliansen och Sverigedemokraterna är motståndare till att ta bort stupstocken, och jag beklagar det. Jag beklagar också att ni i Alliansen i dag ojar er över att ni inte får tid att hämta in remissvar om budgetramar och ramanslag. Men till detta säger jag: Om det skulle kosta någon miljard, vilket inget pekar på, finns det pengar att hämta för dessa de allra mest utsatta människor vi har, de som är sjuka och som är sjuka länge.
Herr talman! Det kommer att finnas ett överskott på 63 miljarder i sjukförsäkringen fram till 2014. Men då använder vi naturligtvis det överskottet till vad det är tänkt, nämligen till de sjuka. Vad tror ni inte att det kostar alla sjuka, som ni hanterar dem? De må vara 770 000 eller 7.
Jag säger bara ett, två, tre, fyra, och snart ett femte jobbskatteavdrag, och det finns 63 miljarder i överskott i sjukförsäkringen. Vi behöver inte knussla med pengar för de här svaga grupperna.
Jag förstår inte att inte ni i Alliansen skäms över att ni har åstadkommit alla dessa tragiska historier som vi har tvingats höra berättas om människor som tvingas leva i fattigdom. Man har inte bara blivit sjuk utan också fattig.
Herr talman! Med detta vill jag yrka bifall till förslagen i betänkandet.
Anf. 138 Ulf Nilsson (FP)
Herr talman! Jag förstår inte att Wiwi-Anne Johansson inte skäms över att hennes föregångare i Vänsterpartiet här i riksdagen under så lång tid har underlåtit att reformera ett sjukförsäkringssystem som har hållit människor borta från arbetsmarknaden och förpassat människor till passivitet och deprimerande tillvaro i utanförskap.
Jag tror att det är dags att fråga oppositionen och i det här fallet Wiwi-Anne Johansson vad ni egentligen vill. Vad är det för reformer som Wiwi-Anne Johansson och hennes parti vill införa för att vi inte ska komma tillbaka till de långtidssjukskrivningar som vi hade tidigare, till de rutinmässiga förtidspensioneringar vi hade tidigare och till att människor rutinmässigt hålls utanför arbetsmarknaden med hjälp av en låg men dock ersättning? Det är den första frågan.
Jag skulle också vilja ställa en fråga om vart och ett av förslagen som ni nu har presenterat.
Den första frågan gäller normalt förekommande arbeten och förslaget att ändra definitionen på arbeten som man ska prövas mot. Remissinstanserna Inspektionen för socialförsäkringen och Försäkringskassan säger att det är oklart om det blir någon skillnad eller om det möjligen blir en skillnad som gör att det blir fler sjukfall. Om det inte blir någon skillnad i den riktning som ni menar, kommer ni då att komma tillbaka och ändra förslaget?
Den andra frågan gäller förslaget om ersättningen till dem som lämnar den tidsbegränsade sjukersättningen. Om det blir som en del remissinstanser befarar, att det blir en lägre ersättning än i Alliansens liggande förslag, kommer ni då att ändra förslaget?
Anf. 139 Wiwi-Anne Johansson (V)
Herr talman! Jag kan försäkra att vi har en politik som inte går ut på att vi bara passivt vill säga: Var sjuk, och ingen tänker bry sig om rehabilitering. Vi menar att det inte är på den enskilde som man ska lägga skulden och bördan, utan det är på det som vi som politiker kan styra över, nämligen rehabiliteringsinsatser.
Vi kan också ställa mycket högre krav på hur det ska se ut ute på arbetsplatser så att vi har en bättre arbetsmiljö och färre blir sjuka. Det är där vi tycker att man ska sätta in åtgärderna. Man ska inte bara säga att efter si eller så många dagar måste du vara frisk, annars åker du ut ur försäkringen. Det är fullständigt horribelt. Och vad vill ni göra åt detta?
När det gäller normalt förekommande arbeten på arbetsmarknaden finns det helt andra rättsprinciper som vi har prövat i stället för de som Ulf Nilsson och Alliansen företräder.
Det har blivit så absurt och är, som jag sade i mitt anförande, att om det är så att man kan peka med ett finger på en dator anses man kunna utföra ett arbete. Jag har sett sådana exempel. Jag har mött människor som inte har kunnat röra någonting mer än en arm, och de har på fullt allvar blivit hänvisade till att jobba i en reception. De kan i och för sig tala, men de har dessutom värk. Det är sådant som vi vill komma bort ifrån. Jag undrar: Vad vill ni göra?
Det finns inte på vår karta att de nollklassade skulle få det sämre än att leva under existensminimum, som är vad ni erbjuder de nollklassade.
Anf. 140 Ulf Nilsson (FP)
Herr talman! När det gäller de nollklassade måste Wiwi-Anne Nilsson ha missförstått någonting. Det handlar om dem som varit i det gamla systemet fram till nu och haft tillfällig sjukersättning. De har aldrig haft någon sjukpenninggrundande inkomst, någon SGI, utan de har varit nollklassade tidigare. En nyhet som Alliansen inför är att de som lämnar tillfällig sjukersättning får en särskild sjukpenning som de inte har haft förut. Det är fel att säga att vi ska ge tillbaka den, för det är en nyhet. Dessutom får de ett bostadsstöd.
När det gäller att prövas mot hela arbetsmarknaden och att det är hårt och hänsynslöst system kan vi titta på de 55 000 människor som Wiwi-Anne Johansson också har sett i statistiken och som prövas för första gången efter 180 dagar. Där är det 3 procent som får sin sjukpeng indragen. Många har slutat med sjukpeng tidigare för att de har blivit friska men 3 procent får sin sjukpeng indragen. Flertalet av dem överklagar inte beslutet. Det är väl en rimlig summa att 3 procent av 55 000 är så pass friska så att de kan prövas mot hela arbetsmarknaden.
Som vi har hört tidigare finns det i regeringens förslag, som är på väg till riksdagen, ytterligare förtydliganden, särskilt när det gäller den sista tidsgränsen. Den har aldrig varit definitiv, som Wiwi-Anne Johansson säger, utan ett sätt att pröva mot arbetsmarknaden. Här blir det nu förtydliganden med ytterligare undantag.
Min fråga är fortfarande: Om det visar sig, som Inspektionen för socialförsäkringen och Försäkringskassan säger, att er ersättning till dem som går från sjukersättning blir lägre än Alliansens, är ni då beredda att riva upp det förslag som ni försöker driva igenom i ett utskottsinitiativ här?
Vidare: Om prövningen mot arbetsmarknaden enligt er modell inte medför någon i ert tycke positiv förändring, är ni då beredda att riva upp detta?
Anf. 141 Wiwi-Anne Johansson (V)
Herr talman! Till Ulf Nilsson vill jag säga: Det finns nog nästan ingenting som kan bli sämre än den historiska sjukförsäkringsreform som ni genomdrev under förra mandatperioden.
Visst är det jättebra om det efter 180 dagar bara är 3 procent som blir av med sin sjukersättning. Det är dock inte säkert att de är kvar på sin gamla arbetsplats. Det är många, särskilt små, arbetsgivare som har förlorat sina anställda eftersom de inte har kunnat gå tillbaka och jobba heltid. Med de regler som Ulf Nilsson stöder har de varit tvungna att ta ett annat jobb någon annanstans. De försvinner i statistiken, men de försvinner inte som människor.
Ulf Nilsson säger att det inte är en definitiv tidsgräns, men för många har det blivit det. Ser, hör och träffar ni inte alla dem som lider alla helvetets kval, inte minst ekonomiskt, för att de har blivit utförsäkrade? Det är orimligt att ni inte lyssnar till dem utan slår dövörat till.
Tidsgränsen är definitiv för många. Man kan komma tillbaka in i försäkringen, men först har man kanske tvingats låna pengar eller fått annan försörjning.
Jag kan försäkra att vi inte har en tanke på att lämna dessa människor utan rehabilitering. Tyvärr fungerar inte rehabiliteringskedjan i dag. Både Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan säger att det skapar stress hos dem som är sjuka att snabbt komma igenom innan fällorna slår igen. Det blir också en stress för dem som arbetar med de sjuka.
Anf. 142 Finn Bengtsson (M)
Herr talman! "I bästa fall händer just ingenting av den samlade oppositionens lagstiftningshetsande. Men om detta vet ingen någonting säkert. Riksdagen kommer att fatta ett beslut som ingen vet vad det kommer att kosta eller vad det kommer att leda till. Och det i en fråga där det just nu pågår en stor översyn."
Herr talman! Detta är inte mina egna ord, även om det mycket väl skulle kunna vara såväl mina som mina allianskollegers i båda riksdag och regering. Citatet är ordagrant hämtat ur Dagens Nyheters huvudledare i går och återfanns under rubriken "Rena vilda västern".
Tomas Eneroth hänvisar till en ännu så länge fiktiv opinionsstorm och kräver därför snabba riksdagsinitiativ där rättssäker beredning, reflekterande och tänkande är en underordnad process i seriös lagstiftning.
Låt mig ifrågasätta denna seriösa opinionsstorms närvaro och fortsätta ledarsticket från Dagens Nyheter i går: "Regeringen har med rätta blivit kritiserad för att alltför ofta snäva av remisstiden. En god beredning är en förutsättning för ett gott beslutsfattande. Att stifta lagar är viktigt och ingenting man gör genom att skjuta från höften, kolla hur kulan tog och sedan skjuta av några salvor till."
Herr talman! För att riktigt inskärpa allvaret i situationen avrundar Dagens Nyheters ledarskribent i går med en rejäl och berättigad salva själv och skriver: "Men om regeringen kan kritiseras för kort remissförfarande är detta oppositionsutspel ändå något helt annat. Det är en parodi på remissbehandling. Om reformeringen av sjukförsäkringen ska ses som ett bristfälligt berett förslag, måste man konstatera att den i så fall håller på att ersättas av ett väldigt mycket mer bristfälligt berett förslag. Man kan tycka att svenska folket förtjänar bättre än ett vilda västern i kammaren."
Herr talman! Detta är ord och inga visor av mycket erfarna politiska bedömare inom Dagens Nyheters ledarredaktion. Beklagansvärt är att man bara kan hålla med dessa journalister tillsammans med de få remissinstanser som oppositionen tillåtit få yttra sig på rekordkort tid och ett djupt skeptiskt men enigt finansutskottsyttrande om att detta riskerar att äventyra svenska folkets tilltro till riksdagen som institution och till oss förtroendevalda politikers seriositet i vårt uppdrag att stifta svensk lag.
Vi har så här långt i debatten hört en rad problem med oppositionens förslag till utskottsinitiativ i både form och sak. Normalt brukar vi moderater och Alliansen betona vikten av att fokusera på sakfrågor i politiken utifrån de samhällsproblem som medborgarna och vi gemensamt ser och vill lösa på politisk nivå. I det aktuella fallet handlar det om ett av våra kanske viktigaste trygghetssystem inom socialförsäkringarna, nämligen sjukförsäkringen.
Det är en obligatorisk försäkring för att trygga försörjningen när man blir sjuk och arbetsoförmögen. Det är en försäkring mot förlorad arbetsinkomst när man inte är arbetsför. Det är för denna diskussion viktigt att slå fast att behovet av att utnyttja försäkringen kan drabba oss alla och att behovet för den enskilde kan gälla tillfälligt, återkommande eller i värsta fall permanent över livet.
Eftersom vi alla är olika som individer och har olika förutsättningar både i arbetslivet och när vi drabbas av sjukdom måste bedömningen av hur försäkringen ska appliceras i enskilda fall individualiseras. Å andra sidan, herr talman, måste varje försäkrad, det vill säga varje människa som kan komma att behöva utnyttja den, veta att försäkringens tillämpning sker på ett rättssäkert sätt som i grunden är förutsägbart. Därtill utgör omkostnaderna för denna generösa sjukförsäkring, som vi alla värnar, en omfattande del av statens samlade utgifter.
Då en sådan lagreglering har att finna rätt i den komplicerade uppgiften att vara högst individuell och samtidigt så pass enkel att dess utfall i de allra flesta fall är möjliga att hantera på mest rättssäkra sätt för den ansvariga myndighetens, Försäkringskassans, handläggande personal kräver den politiska sakfrågan att ta fram bästa tänkbara lagstiftning för sjukförsäkringen att också formfrågan i processen med lagstiftningsarbetet från regeringens förslag till riksdagens beslut blir så detaljerat och grannlaga som ett så viktigt gemensamt skattefinansierat trygghetssystem motiverar.
I korthet innebär detta att förändringarna i sjukförsäkringen måste få ta tid, något som oppositionen upprepade gånger förvägrat utskottets stora minoritet, trots att det av riksdagsordningen framgår att en sådan vägran måste motiveras med varför skyndsamhet i hanteringen är bättre än noggrannhet, ty det förra skulle i sådant aktuellt fall allvarligt kontrastera mot ett brådskande och viktigt beslut som leder till att avsevärt men uppstår.
Herr talman! Enligt min bedömning föreligger ingen sådan motivationsgrund angiven i det aktuella betänkandet om ett utskottsinitiativ, varför jag finner det helt obegripligt hur oppositionen förbehåller sig rätten att helt enkelt köra över en stor minoritet i utskottet med endast en röst mindre än samgåendet av socialdemokrater, sverigedemokrater, miljöpartister och vänsterpartister, trots att riksdagsordningen och konstitutionsutskottets tolkning av hur utskottsinitiativ bör ske trycker på värdet av att trygga såväl minoritetsskyddet som att söka så stor enighet i utskottet som möjligt.
Herr talman! Det är särskilt glädjande att konstatera att vice ordföranden i konstitutionsutskottet har anslutit sig till den här debatten i kammaren och förhoppningsvis kommer med ett klokt inlägg för oss i utskottet att betänka.
I sin iver att sarga regeringsunderlaget och därmed regeringens möjlighet att styra Sverige mot en förbättrad sjukförsäkring förhindrar man med berått mod att de konstitutionella säkerhetsregler som utformats av en enhällig riksdag gör sig gällande.
Snacka om populistisk politik, som jag hade på känn kunde levereras från Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Med sorg konstaterar jag att även Socialdemokraterna och Miljöpartiet nu frestats ansluta sig till den.
Låt oss, med anledning av det sistnämnda - hemfallandet åt en populistisk politik i en ohelig samverkan bestående av socialdemokrater, sverigedemokrater, miljöpartister och vänsterpartister - se lite mer i detalj på hur samarbetet har utformats för att försätta riksdagens alla ledamöter i den här prekära situationen.
Aldrig, aldrig hörde vi den förra partiledaren Mona Sahlin skandera under valrörelsen 2010 om Socialdemokraternas relation till de främlingsfientliga Sverigedemokraterna. Hon menade att Socialdemokraterna aldrig - för att inskärpa detta upprepade hon "aldrig" två gånger till - skulle göra sig beroende av Sverigedemokraterna för att få igenom sina förslag i riksdagen. Man avkrävde andra partier att inte ta i dem med tång. Så sent som i partiledardebatten förra veckan bekräftade den nye partiledaren Håkan Juholt att denna inställning fortfarande skulle gälla. Hör och häpna - det som aldrig aldrig skulle ske hände den senaste veckan framför våra ögon i socialförsäkringsutskottet. Man skäms å Socialdemokraternas vägnar för hur löften av det tyngsta slaget, att inte samarbeta med främlingsfientliga krafter, så lättvindigt och omedelbart kan överges på den politiska populismens altare.
Så här gick det till när den rödgröna oppositionen gjorde sig beroende av Sverigedemokraterna för att få igenom sitt förslag:
De rödgröna yrkade inledningsvis på sitt förslag. Därefter yrkade Sverigedemokraterna på ett förslag som bestod av delar av Socialdemokraternas förslag. I det läget anade man fara å färde och ajournerade mötet en kort stund. När man återsamlades återtog de rödgröna sitt yrkande till förmån för det yrkande som Sverigedemokraterna tidigare hade gjort.
Om inte det är att göra sig beroende av Sverigedemokraterna för att få igenom sina förslag vet jag inte hur ett sådant beroende skulle kunna manifestera sig. Att Tomas Eneroth tar replik på Sverigedemokraterna är närmast en kosmetisk korrektion av det faktum att man har gått med på att bli beroende av Sverigedemokraterna för att få stöd för ett utskottsinitiativ som är urvattnat.
Att säga aldrig hur många gånger som helst saknar trovärdighet i Tomas Eneroths värld som talesperson för Socialdemokraterna och de rödgröna. Hur känns det agerandet, Tomas Eneroth? Om detta må ni berätta, Tomas Eneroth, Gunvor G Ericson och Wiwi-Anne Johansson. Varför inte också er nya samarbetspartner Erik Almqvist?
Jag har under debatten reflekterat över hur oppositionen har uttryckt sig. Man vill nu få fram ett utskottsinitiativ. En del reflexioner förtjänar att kommenteras.
Tomas Eneroth var inledningsvis irriterad över att man applåderade en i grunden väldigt framgångsrik reform. Avnjöt Tomas Eneroth de applåder som levererades av dem som vill tillbaka till det som var - det var bättre förr?
Låt oss reflektera över vad som var bättre förr. Sverige hade år 2003 sjukskrivningstal som var i runda slängar dubbelt så höga som resten av Europa. Detsamma gällde förtidspensioneringarna. I det läget insåg den dåvarande statsministern Göran Persson att något måste göras. Han tillsatte en utredning som skulle titta på detta. Den leddes av socialdemokraten Anna Hedborg som hade erfarenhet som generaldirektör på Försäkringskassan. Det mynnade våren 2006 ut i ett förslag som i allt väsentligt är det som förvaltades av Alliansregeringen för att genomföras i den första rundan av regeringsinnehav. Då kom kritiken att det var bättre förr. I dag vill Socialdemokraterna gå tillbaka till det som Göran Persson såg som ett av Sveriges största problem och som hans tidigare minister i en utredning bekräftade var något som man skulle genomföra med i princip de grundidéer som Alliansregeringen hade i den första ordningen.
Alliansregeringen nöjer sig inte med att säga att en sjukförsäkring blir bra så fort den är genomförd. Det är en kontinuerlig process. Alliansregeringen har under sitt andra mandat tittat över och reformerat det som möjligen blivit fel. Förslaget är ute på remiss. Inom två veckor kommer vi förhoppningsvis att ha samtliga 50 remissinstansers synpunkter att ta ställning till inför framtagandet av en proposition. Propositionen utlovades redan i regeringsförklaringen i höstas och bekräftades i vårpropositionen. Därför finns det inget tvivel om att den kommer. Vad är problemet? På vilket sätt kommer ett ogenomtänkt utskottsinitiativ att förbättra processen och rättssäkerheten för dem som berörs, nämligen de sjukskrivna som behöver en rättssäker och trygg sjukförsäkring?
Gunvor G Ericson talade om att regeringen skissar på något som är magert. Regeringskansliet gör bedömningen att kostnaderna kan stiga till mångmiljardbelopp. Man kan undra om det är det som menas med magert. Den stora kostnadsökningen ifrågasätts å andra sidan av oppositionen. Vad de egentligen menar med magert och vad som är fett kräver en förklaring.
Wiwi-Anne Johansson har sagt att man skulle skämmas för att man inte har haft någon trygg ekonomi. Sjukförsäkringen är en vinstmaskin, säger Wiwi-Anne Johansson och raljerar över att sjukförsäkringen är bättre anpassad till vår omvärld än vad den tidigare var. Är den typen av utgifter av skattemedel som har gett oss rimliga sjukskrivningstal i förhållande till jämförbara länder en återgång till något som var bättre eller sämre?
Det är intressant att höra att Wiwi-Anne Johansson har spenderbyxorna på sig. Hon säger att ett par miljarder får det väl kosta. I kammaren har det finans- och penningpolitiska ramverket debatterats i dag. Det ifrågasätts av Vänsterpartiet utifrån förutsättningen att det skulle uppfylla full sysselsättning. Ulla Andersson har krävt full sysselsättning som mål, medan hennes partikamrat Wiwi-Anne Johansson i socialförsäkringsutskottet uppenbarligen kräver full sjukskrivning. Ni får diskutera inbördes i partiet hur ni ska finansiera detta, vilka ramar vi ska ha och vad som är huvudsyftet med politiken.
Herr talman! Den reform som har genomförts har inneburit att hälften så många är sjukskrivna hälften så länge. Vi har hälften så många förtidspensionärer. Vi har inga geografiska skillnader i hur sjukförsäkringen faller ut. Det visar att den reform som har genomförts i grunden är bra. I Regeringskansliet pågår ett intensivt arbete under sommaren. Vi förväntar oss att få ett förslag som har mycket större trovärdighet när det gäller att fylla den beredningsgång som det är rimligt att man har i lagstiftningsarbetet. Det har också konstitutionsutskottet flera gånger uttalat.
(Applåder)
I detta anförande instämde Solveig Zander (C).
Anf. 143 Erik Almqvist (SD)
Herr talman! Finn Bengtsson nämnde Mona Sahlins syn på ett samarbete med Sverigedemokraterna. Om man med samarbete menar att vi sverigedemokrater skulle jämka vår politik efter socialistiskt tankegods behöver Finn Bengtsson inte vara orolig. Det kommer inte att ske.
Chefsideologen för Finn Bengtssons parti skrev för några år sedan en debattartikel i Aftonbladet om att Moderaterna - de så kallade Nya Moderaterna - är 1968 års sanna arvtagare av idéerna. De idéerna lever vidare genom Nya Moderaterna, sade Moderaternas partisekreterare och arkitekten bakom Nya Moderaterna. Vi kommer aldrig att falla så långt till vänster; det kan jag garantera Finn Bengtsson.
Jag förstår inte resonemanget att ett förslag per automatik är dåligt för att det får stöd av ett Sverigevänligt parti.
Om Finn Bengtsson menar att ett annat parti inte bör kunna genomföra sin politik med stöd av SD borde ni kanske ha backat från ganska många av de förslag där vi ändå har gett er vårt stöd under denna mandatperiod. Jag tror inte att dina väljare uppfattar det som att förslagen blir sämre för att det finns ett Sverigevänligt parti som står bakom dem. Jag tycker att ni borde gå ut och fråga era väljare vad de tycker.
Vi räckte till exempel ut en hand i januari när det gällde att stödja ett förslag om ett femte jobbskatteavdrag, förutsatt att en del av finansieringen kunde ske genom en ansvarsfullare anhöriginvandring. Fråga era borgerliga väljare vad de föredrar. Föredrar de lägre skatt finansierad genom en ansvarsfullare invandring eller högre skatt för att finansiera en dyrare invandring? Jag är inte så säker på att de kommer att landa i samma slutsats som Finn Bengtsson.
Det finns, som jag tidigare har sagt, ett stöd för regeringens syn på att det är viktigt att regelbundet följa upp folk i sjukförsäkringen. Jag tror inte att det är en linje som Finn Bengtssons väljare tycker är sämre för att ni har stöd från Sverigedemokraterna i den frågan. Jag hoppas att Finn Bengtsson inte tycker att Alliansen ska överge den politiken på grund av det.
Anf. 144 Finn Bengtsson (M)
Herr talman! Låt mig inledningsvis ha förtroendet att själv fundera över och spekulera i vad mina väljare önskar av mig. Det ska inte Sverigedemokraterna i form av Erik Almqvist göra.
När det gäller frågan är det intressant att just Erik Almqvist begär replik eftersom det inte handlade om Erik Almqvist utan det handlade om de rödgrönas förhållningssätt till att bli beroende av Sverigedemokraterna för att få detta mycket dåligt beredda utskottsinitiativ på plats.
I detta fall har jag ingen anledning att kommentera Erik Almqvists synpunkter på hur, när och så vidare man söker detta stöd eller beroende. Jag konstaterar bara att som gången var i utskottet gjorde man ett yrkande från de rödgröna, tog tillbaka det och anslöt sig sedan till Sverigedemokraterna. Jag kan bara se att detta faller inom ramen för definitionen att man gör sig beroende av Sverigedemokraterna, och jag tycker att detta är mycket besvärande.
Något som också framskymtar i kommentaren från Erik Almqvist till mig är att man från Sverigedemokraterna försöker ha en främlingsfientlig invandrings- och flyktingpolitik som ett förhandlingsscenario med alliansregeringen. Detta kommer aldrig, aldrig, aldrig att ske. Vi förhandlar inte om humanitära värden på det sättet. Däremot kan man naturligtvis i sakfrågor, precis som den rödgröna oppositionen har åtnjutit, passivt få ett stöd av Sverigedemokraterna. Det kan vi aldrig hindra. Men att aktivt göra sig beroende av Sverigedemokraterna, som denna process med detta utskottsinitiativ har visat, är för mig mer en markering av hur sugen man är på att faktiskt sarga den fungerande minoritetsregeringen som ändå är en stor minoritetsregering.
Anf. 145 Erik Almqvist (SD)
Herr talman! Om Finn Bengtsson anser att en något mer ansvarsfull anhöriginvandringspolitik är så graverande att man inte kan rösta gemensamt i frågor om till exempel sjukförsäkringen bör Finn Bengtsson antagligen verka för att hans parti säger upp kontakten med flera av de samarbetspartier som ni har inte minst i övriga Norden och som har gått betydligt längre än vad Sverigedemokraterna gör i invandringspolitiken. Men det är egentligen en helt annan diskussion.
Nej, jag har inte förtroende för Finn Bengtssons förmåga att känna av hur de borgerliga väljarna ser på dessa frågor. Jag tycker att de väljarströmmar som vi har kunnat se, där framför allt Moderaterna är det parti som tappar väljare till Sverigedemokraterna, understryker just det.
Jag vet inte riktigt om Finn Bengtsson har vaknat upp efter valnatten och insett att regeringen inte har en majoritet. Om man inser det inser man också att man är beroende av andra partier. Har man inte majoritet är man beroende av andra partier. Det gäller inte bara beroende av Sverigedemokraterna. Det gäller beroende av vilket som helst av de partier som kan stödja er politik.
Om du frågar dina väljare, Finn Bengtsson, tror jag att de uppfattar en ansvarsfull hållning för den parlamentariska situationen som en hållning där man söker stöd för den politik som man själv har gått till val på och den politik som man till sina egna väljare säger sig företräda och gör allt för att få igenom denna politik alldeles oavsett vilka övriga som ställer sig bakom den.
Jag tror inte att väljarna tycker att en sjukförsäkring med en regelbunden uppföljning av arbetsförmåga är sämre bara för att ett Sverigevänligt parti också stöder den linjen.
Anf. 146 Finn Bengtsson (M)
Herr talman! När jag hör detta inlägg från Erik Almqvist blir jag ännu gladare att se konstitutionsutskottets vice ordförande här i salen.
Erik Almqvist sade både under sitt anförande och i sin replik till mig att det inte är regeringen som bestämmer. Nej, det är alldeles riktigt. Men det är regeringen som huvudsakligen ska ta initiativ i frågor som berör lagstiftningsarbete. Så är det utformat i detta parlament, och det är en parlamentarisk samsyn som konstitutionsutskottet har förhandlat fram långt innan Sverigedemokraterna deltog i arbetet. Du kanske skulle gå tillbaka, Erik Almqvist, till din ledamot i konstitutionsutskottet och granska hur konstitutionsutskottet har motiverat att man i grunden bör se att regeringen oavsett färg ska ta initiativ i frågor som berör lagstiftningen, därför att då sker den mest rättssäkra processen i ett beredningsarbete.
Detta med att skjuta från höften, som jag kommenterade i mitt anförande och som kloka ledarskribenter på Dagens Nyheter har noterat, är den typ av nästan pamflettartad riskabel politik som jag tror att Sverigedemokraterna gärna ansluter sig till. Jag beklagar då att den rödgröna oppositionen ansluter sig till denna typ av förfarande.
Jag hoppas att vi senare kan få höra konstitutionsutskottets vice ordförande lite grann kommentera för oss i utskottet vad det egentligen handlar om när man tar ett utskottsinitiativ. Det handlar inte om att regeringen är den som bestämmer, men det handlar om att regeringen ska ge ett förslag till riksdagen som är så vettigt berett att riksdagen har möjlighet att fatta ett rättssäkert beslut. Så är inte ordningen nu, och definitivt inte genom detta mycket skissartade utskottsinitiativ som riskerar att snarare förstöra och förvärra beredningen av en av våra viktigaste trygghetsreformer, nämligen sjukförsäkringsreformen. Jag beklagar detta och förstår om inte Erik Almqvist förstår, men jag förstår inte att de rödgröna inte förstår bättre.
Anf. 147 Emma Carlsson Löfdahl (FP)
Herr talman! Denna debatt handlar om ett utskottsinitiativ som har tagits av Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet tillsammans enligt vilket man vill ha en översyn av sjukförsäkringen på tre olika punkter. I två av dessa punkter har man fått stöd av Sverigedemokraterna.
Vad som förvånar mig är att oppositionen hävdar att vi i Alliansen inte har tagit sjukförsäkringens brister på allvar. Det är faktiskt det som vi har gjort.
Grunden till förändringen av dagens sjukförsäkring var att den tidigare inte fungerade. Det var vi alla överens om, och vi var också överens om att det behövdes en förändring.
Den tidigare regeringen som leddes av Socialdemokraterna tillsatte en utredare för att se över försäkringen. När alliansregeringen tog över 2006 fortsatte vi detta arbete.
Efter att den nya sjukförsäkringen trätt i kraft framkom det att det fanns vissa brister. Det visade sig att den hade gett onödigt och oönskat lidande för den enskilde individen, och vi jobbade intensivt för att rätta till felen.
Regeringen har nu föreslagit förändringar i försäkringen, och dessa förslag är nu ute på en bred remiss för att vi ska få in så mycket viktiga synpunkter som möjligt. Vi vill ha ett brett underlag för att kunna fatta kloka beslut inför den kommande förändringen.
Socialdemokraternas, Vänsterns och Miljöpartiets utskottsinitiativ togs för ungefär två veckor sedan. Det har varit svårt att ta ställning till vad förslaget innebär i praktiken då vi inte har haft möjlighet att inhämta tillräckliga remissvar. Jag tycker att det är tråkigt att de inte vill ha in synpunkter på vad det skulle innebära. Jag beklagar det.
För mig och Folkpartiet är det viktigt att vi har en fungerande sjukförsäkring som gör att den enskilde får sin sak prövad på rätt sätt. Då vill vi ha bra beslutsunderlag för att kunna göra denna förändring, detta för att den enskilde individen ska få rätt hjälp och stöd i en mycket väl fungerande sjukförsäkring.
Jag yrkar avslag på förslaget i betänkandet och bifall till reservationen.
Jag vill också passa på att önska er alla en riktigt skön sommar. Jag hoppas att ni får lite vila och ledighet.
(Applåder)
Anf. 148 Eva-Lena Jansson (S)
Herr talman! I vårt gemensamma förslag till utskottsinitiativ fanns även ett förslag om att stoppa utförsäkringarna. Eftersom det förslaget inte fick stöd av utskottsmajoriteten tvingas jag konstatera att de hårt kritiserade utförsäkringarna kommer att fortsätta. Den tid i arbetslivsintroduktion som borde användas för att kartlägga människors arbetsförmåga och vilka åtgärder som krävs för att man ska ha möjlighet att komma tillbaka till arbete får även fortsättningsvis i stor utsträckning användas till att hantera människors oro för deras försämrade ekonomi. Det beklagar jag.
Det finns många som kan vittna om hur dagens regelverk med administrativa tidsgränser ger helt absurda effekter. När exempelvis Ulf Nilsson från Folkpartiet talar om några procent och om en försvinnande liten del undrar jag om han befinner sig på samma planet som jag. Där jag befinner mig kommer dagligen signaler från drabbade, från anhöriga och vänner till drabbade, från personer som arbetar i socialtjänsten, från fackförbund, från kyrkor, från handkappförbund och från ideella organisationer. Berättelserna handlar om sjuka människor som i dag lever under svåra ekonomiska förhållanden, som blivit utförsäkrade, som kanske tvingats säga upp sig eller blivit uppsagda för att de inte kan jobba heltid.
Herr talman! En man som jobbar på Posten, en arbetskamrat till mig, blev för några år sedan hastigt sjuk. Han hamnade på intensiven där han blev liggande. Han blev av med några tår på grund av en blodförgiftning men lyckades komma tillbaka till jobbet. Först var han helt sjukskriven, sedan kom han tillbaka genom arbetsträning. Han arbetade först på 25 procent, sedan på 50 procent och så småningom på 75 procent.
Mitt i hans rehabilitering inträffade detta med administrativ tidsgräns. Läkaren bedömer att mannen, vi kan kalla honom Benny, har nedsatt arbetsförmåga, men Försäkringskassan konstaterar att Benny skulle kunna arbeta heltid någon annanstans på arbetsmarknaden, kanske i en annan stad, och därmed upphör den ekonomiska ersättningen från Försäkringskassan. Som tur är för Benny får han behålla sitt jobb, nu med deltidslön trots att han är anställd på heltid. Detta är ett exempel, men det finns många som tvingas lämna sitt arbete, som de skulle klara av att utföra på deltid, för att i stället bli arbetslösa. Därför vill jag fråga de borgerliga ledamöterna: Varför ser ni inte individen? Vem tjänar på det här systemet, Gunnar Axén?
Herr talman! För några veckor sedan träffade jag en kvinna som i två perioder haft tillfällig sjukersättning. Den upphör nu trots att läkaren intygat att kvinnan inte kommer att ha arbetsförmåga under åtminstone ett år framöver. Det innebär att kvinnan blir utan ekonomisk ersättning från Försäkringskassan. Någon a-kassa har hon inte rätt till eftersom hon inte står till arbetsmarknadens förfogande, vilket Arbetsförmedlingen redan konstaterat i sin arbetsförmågeutredning. Socialbidrag är det inte tal om eftersom kvinnan bor tillsammans med sin sambo.
Jag vill fråga Emma Henriksson och Solveig Zander följande: Tycker ni verkligen att det är rimligt att sjuka nekas ersättning? Var i forskningen hittar ni stöd för att sjuka tillfrisknar snabbare om de även blir fattiga? Är det så att ni moderater, folkpartister, centerpartister, kristdemokrater och sverigedemokrater bromsar möjligheten att stoppa utförsäkringarna för att ni ska kunna finansiera ett femte jobbskatteavdrag?
Herr talman! I snart ett år har företrädare för de fyra regeringspartierna konstaterat att sjukförsäkringen inte håller måttet. De har till och med gått i opposition mot regeringen i tv-debatter och morgonsoffor och låtsats vara intresserade av en förändring. Nu kan vi konstatera att det bara var tomma ord. Löftena är inget värda. Med tanke på det förstår jag att de i dag valde att diskutera formfrågor i stället för politik.
Anf. 149 Saila Quicklund (M)
Herr talman! Jag vill inleda med att yrka avslag på utskottets förslag i betänkandet.
Sverigedemokraterna och de rödgröna vill genom ett utskottsinitiativ ändra sjukförsäkringen. Jag kommer att uppehålla mig en stund vid oppositionens förslag.
Oppositionen vill för det första att de personer som har haft en tidsbegränsad sjukersättning och som saknar sjukpenninggrundande inkomst ska återförsäkras så att de får en ersättning som ligger i nivå med den de tidigare hade. Låt mig påpeka att vi faktiskt löser problemet med de så kallade nollklassade genom de förändringar som föreslås i den promemoria som regeringen har presenterat och som ligger ute på remiss hos ett femtiotal remissinstanser.
Regeringen föreslår som bekant en särskild ersättning, sjukpenning i särskilda fall, för just dessa personer, vilken kommer att motsvara ersättningen som de skulle ha haft om de hade medverkat i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Dessutom kan ett nytt bostadsstöd beviljas.
Inspektionen för socialförsäkringen, ISF, och Försäkringskassan har haft möjlighet att yttra sig över oppositionen förslag. ISF skriver att det inte går att undersöka i vilken utsträckning utskottsinitiativets förslag faktiskt leder till en sammanlagt högre ekonomisk ersättning till den berörda gruppen jämfört med regeringens förslag om att också införa ett boendetillägg till dessa personer. Det är anmärkningsvärt.
Försäkringskassan, som också har yttrat sig över förslaget, anser att det är viktigt att utfallet av den kompensation som ska ges blir enkel att förstå för den försäkrade och även enkel för Försäkringskassan att administrera. Ur den synvinkeln är en ersättning i form av boendetillägg, som föreslås i regeringens promemoria, att föredra, enligt Försäkringskassan.
Herr talman! I det ursprungliga förslaget till utskottsinitiativ vill de rödgröna ta bort tidsgränsen i sjukförsäkringen samt införa rätt för sjukskrivna att få tillgång till arbetslivsintroduktion hos Arbetsförmedlingen och samtidigt behålla sin sjukpenning. Vid utskottsmötet i fredags beslutade Socialdemokraterna och övriga rödgröna ledamöter att släppa punkt två och i stället göra gemensam sak med Sverigedemokraterna i syfte att åtminstone få igenom delar av sitt förslag.
Vad gäller tidsgränsen är det viktigt att komma ihåg var vi stod när vi började. Redan 2003 sade Göran Perssons regering att målet var att halvera antalet sjukdagar. Svenskarna var ett av världens friskaste folk men också ett av världens mest sjukskrivna. 140 personer om dagen förtidspensionerades, bort från arbetslivet. Människor gömdes och glömdes i passiva sjukskrivningar. Många fick vänta flera år på aktivitet och rehabilitering.
Att detta var ett eskalerande problem fastställde Socialdemokraternas egen utredare, den tidigare socialförsäkringsministern Anna Hedborg, redan 2006. Utredningen gjorde bedömningen att sjukförsäkringen behöver en tydlig tidsgräns eftersom långa och passiva sjukskrivningar är förödande för den enskildes möjligheter att komma tillbaka till arbetsmarknaden.
Det är Anna Hedborgs utredning som ligger till grund för den sjukförsäkringsreform som Alliansen har genomfört. I dag har vi en rehabiliteringskedja med tydliga avstämningspunkter. Att sjukskrivningarna nu är färre och kortare beror på att man tagit ett helhetsgrepp om den sjukskrivna och att insatserna kommer i gång tidigare. Hälften så många blir i dag sjukskrivna hälften så länge, jämfört med när sjukskrivningstalen var som högst.
ISF var i sitt yttrande särskilt kritiskt till förslaget om att ta bort den bortre tidsgränsen. ISF understryker att tidsgränser i försäkringar har stöd i såväl den teoretiska som den empiriska forskningen. Sverige utmärkte sig till och med tidigare genom att inte ha en absolut tidsgräns för hur länge en person kan erhålla ersättning från sjukförsäkringen.
Försäkringskassan, som också yttrat sig om de rödgrönas förslag, konstaterar att de tidsgränser som nu finns ger en tydlighet i försäkringen som är positiv för såväl den försäkrade som arbetsgivaren, sjukvården, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen.
Anledningen till att de rödgröna nu väljer att släppa punkt två och i stället stödja Sverigedemokraterna är inte för att de kommit till insikt i frågan. Det handlar snarare om att rädda det som räddas kan av ett förslag.
Den tredje punkten i förslaget till utskottsinitiativ handlar om den prövning av arbetsförmågan som görs efter 180 dagars sjukskrivning. Ansvariga myndigheter är skeptiska till om ändringen kring prövningen av arbetsförmågan ens skulle få någon betydelse.
Alliansen begärde tidigt att ett flertal berörda myndigheter skulle ges möjlighet att svara på frågor kring effekterna av oppositionens förslag. Men Sverigedemokraterna och de rödgröna har vägrat låta oss få svar på de här frågeställningarna. Oppositionen har motiverat det med att de snabbt vill få till stånd förändringar i sjukförsäkringen, men samtidigt föreslår de att förändringarna ska träda i kraft kring årsskiftet. Det skulle alltså inte förändra något om utskottet under ett par veckors tid gavs möjlighet att på allvar bereda förslagen.
Både Försäkringskassan och IFS framhåller att de inte haft möjlighet att analysera och överblicka alla konsekvenser som det faktiskt innebär att göra de förändringar som initiativet föreslår, eftersom det har varit alldeles för kort tid.
Det är viktigt att beslut som på sikt kan få långtgående ekonomiska konsekvenser bereds på ett gediget sätt. Finansutskottet, som också lämnat ett yttrande över förslaget, var mycket kritiskt till hanteringen av frågan. Finansutskottet konstaterade att de statsfinansiella effekterna av ändringarna är svårutredda och framhöll därför vikten av att ändringarna blir föremål för grundligare beredning.
Den slutsats jag drar är att Sverigedemokraterna och de rödgröna verkar vara angelägna om att vinna kortsiktiga politiska poänger.
Herr talman! Sjukförsäkringsreformen har ambitionen att ge fler människor stöd på vägen tillbaka till arbete, och det är fler som får stöd i dag än tidigare. Men det ursäktar inte att det faktiskt finns människor som kommit i kläm.
Därför presenterade regeringen i april ett antal förslag till förbättringar i sjukförsäkringen. Utöver förslaget om att öka möjligheterna till att göra mer individuella bedömningar och att införa en ny ersättning till de så kallade nollklassade handlar det om att starta ett omfattande arbete för att stärka hela sjukförsäkringens trovärdighet och legitimitet. Det gäller särskilt Försäkringskassans samarbete med sjukvården och i synnerhet med de sjukskrivande läkarna. Dessutom föreslår regeringen att Arbetsförmedlingen ges medel till ytterligare 3 000 platser speciellt för personer med nedsatt arbetsförmåga.
Utskottsinitiativet riskerar emellertid att förekomma och slå bort de angelägna förändringarna av sjukförsäkringssystemet som regeringen föreslagit. Det är mycket allvarligt.
Herr talman! Oppositionen talar om två saker - rehabilitering tillbaka till arbete och ekonomisk trygghet under tiden. Men i realiteten är det bara höjd ersättningsnivå som är av intresse. Ingenstans i initiativet finns det några förslag om fler aktiva insatser för de sjukskrivna eller ökade resurser för rehabilitering.
År 2006 gav den socialdemokratiska regeringen 90 miljoner till rehabilitering. Det bör ställas i perspektiv till att alliansregeringen förra året gav tio gånger så mycket, alltså nästan 1 miljard, bara till medicinsk rehabilitering och KBT - kognitiv beteendeterapi.
Den summan, inklusive resurserna till företagshälsovården på över 600 miljoner och satsningarna på kö-, psykiatri- och sjukskrivningsmiljarden, uppgår till ca 7 miljarder. Jämför det med 90 miljoner från den förra socialdemokratiska regeringen.
Det finns en överhängande risk att drivkrafterna att aktivt delta i rehabiliteringen minskar om sjukskrivningen får pågå utan begränsning i tid. Det är känt sedan tidigare.
Att Socialdemokraterna och de övriga rödgröna ledamöterna gör upp med Sverigedemokraterna för att få igenom delar av sitt ursprungliga förslag är anmärkningsvärt, då Håkan Juholt så sent som i onsdags i talarstolen lovade att Socialdemokraternas politik inte skulle anpassas efter Sverigedemokraternas. De orden känns ganska ihåliga just nu.
Vi i Alliansen förordar en arbetslinje som tillvaratar alla människors potentiella arbetsförmåga med rätt typ av individuella medicinska insatser, nödvändig rehabilitering och arbetsmarknadsstöd. En passiv sjukskrivning utgör motsatsen till en sådan arbetslinje. Låt oss inte ta ett steg tillbaka! Låt oss i stället se framåt och se till att de förändringar som regeringen föreslagit kan komma på plats så snart som möjligt.
(Applåder)
Anf. 150 Eva-Lena Jansson (S)
Herr talman! Jag vill inledningsvis bara konstatera att Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet har tagit ett utskottsinitiativ, och det är den enda fråga som finns att hantera. Det är det enda ärendet på bordet. Det är väl bra om även övriga ledamöter i socialförsäkringsutskottet känner till det.
Det finns inget förslag från de borgerliga ledamöterna, även om man hänvisar till en Ds-promemoria. Den ligger dock inte på riksdagens bord, för i så fall skulle vi ha hanterat den. Det är möjligt att någon har den för läsning, men den var ganska snabbläst.
Min fråga till Saila Quicklund är om hon kan garantera att de förändringar som vi föreslår skulle komma att gå igenom med regeringens förslag, även om vi inte hade lagt fram dem. Vi har ju tagit det här initiativet för att vi inte litar på regeringen. Man har sagt en hel del saker utan att det har skett någonting. Man lovade och lovade, och därför tog vi ett utskottsinitiativ för att få till stånd en förändring.
Sedan har jag ytterligare en fråga som jag skulle vilja ha svar på. I tidigare debatter har ansvarig minister med hänvisning till förändringen av sjukförsäkringen pratat om att det finns en risk att stora förändringar kan leda till att enskilda drabbas av orimliga och icke avsedda konsekvenser.
Min fråga är: Anser Saila Quicklund att det är en orimlig och icke avsedd konsekvens att bli utförsäkrad och nollklassad?
Anf. 151 Saila Quicklund (M)
Herr talman! Från Socialdemokraterna kommer det alltid upp att det inte händer något från regeringen. Det är märkligt, Eva-Lena Jansson, att du och, tror jag, Tomas Eneroth säger att det inte ens föreligger en stencil på vilket förslag ni har.
Det jag håller i handen nu är en departementsstencil. Eva-Lena Jansson och alla andra från Socialdemokraterna har tagit del av den tidigare. Innehållet kan ni också.
Att ni då uttrycker att det inte händer något från regeringen, när vi redan i vårpropositionen kunde ta del av att de här förändringarna i sjukförsäkringen skulle komma, att de skulle ut på remiss och att de ska in i höstbudgeten, är ett märkligt resonemang. Det som också förvånar mig, Eva-Lena Jansson, är att ni kommer med ett förslag på förändringar när vi vet att det är två veckor kvar av remisstiden till 50 instanser.
Om de personer i samhället som ni tycker har drabbats av sjukförsäkringen skulle få välja bland förslagen - våra förslag kontra era förslag som inte innehåller någonting om rehabilitering eller aktiva insatser - vad skulle de välja, tror ni?
Varför kommer ni nu i elfte timmen med ett förslag som också kan upplevas som sämre? En departementsstencil skulle alltså vara ute på remiss, men det skulle inte vara något värde i att ta in det. Det är mycket märkligt. Jag vill gärna fråga Eva-Lena Jansson vilka av förslagen i departementsstencilen som är dåliga, eftersom ni kontrar med andra förslag?
Anf. 152 Eva-Lena Jansson (S)
Herr talman! Jag har bara suttit i riksdagen sedan 2006, men jag har lärt mig en sak. Det man som riksdagsledamot har att hantera är det som hamnar på bordet hos riksdagen, det vi hanterar i utskottet. Allt annat som står i bibliotek hanterar vi inte. Det är möjligt att det kan vara bra läsning. Det skrivs en himla massa departementsskrivelser, men allting hanteras inte av riksdagen.
Jag har inte tagit för vana att lita på vare sig Fredrik Reinfeldt, Anders Borg eller Ulf Kristersson. Det skulle komma förslag, och man skulle hantera detta skyndsamt. Det var därför vi tog ett utskottsinitiativ för att säkerställa att till hösten ska regeringen lägga fram förslag som vi har bett om, noga utrett och kontrollerat så att det kommer fram och finns med i höstbudgeten.
Det har vi garanterat genom utskottsinitiativet. Ni har inte garanterat ett enda dugg genom departementsstencilen. Det är nämligen inte ni utan regeringen som är ansvarig. Det är skillnad mellan att sitta i riksdagen och i regeringen. Det är de folkvalda som har uppdrag att sitta i riksdagen. Regeringen kan statsministern utse vem som helst till.
Jag hade en fråga till Saila Quicklund som jag tycker att hon ska svara på: Är det en orimlig och icke avsedd konsekvens att man blir utförsäkrad när man är sjuk? Är det en orimlig och icke avsedd konsekvens att människor faktiskt blir nollklassade med dagens sjukförsäkringssystem?
Anf. 153 Saila Quicklund (M)
Herr talman! Ordet "utförsäkrad" förekommer alltid i negativ mening. Vi kallar det för "omförsäkrad".
Avstämningspunkter är till för att se över vilka behov personen har av rehabilitering och så vidare. Det Eva-Lena Jansson föreslår är alltså att vi tar bort tidsgränserna och den så kallade stupstocken, som faktiskt ger människor värdig rehabilitering och stöd för att komma tillbaka till arbete. Om de inte kan komma tillbaka till arbete vet vi att det också finns en möjlighet att återvända till sjukförsäkringen.
Jag blir beklämd när jag hör hur man använder utförsäkringen i alla sina argumentationer. Man ger också alltid en bild av personer - sina varianter av historien, som säkert finns där och som jag har respekt för. Regeringen har aldrig slagit sig för bröstet och sagt att sjukförsäkringsreformen är felfri. Vi är klart medvetna om att det har kommit människor i kläm, och det är därför vi gör justeringarna, Eva-Lena Jansson. Vi har lyssnat.
Man säger att det inte händer något, men vi har ägnat oss åt att lyssna på myndigheter och på personer som har gett sin berättelse. Tro mig, Eva-Lena Jansson, det finns berättelser från unga människor som framhåller att de äntligen har fått rehabilitering och någon som ser dem. Vi hade en historia där en person kunde ha en knäskada och bli förtidspensionerad. Den historien finns också. Vi ska inte glömma den.
Vi har varit dåliga på att lyfta fram de positiva sakerna i sjukförsäkringen, men tro mig, de finns, och det blir fler och fler som kan ge en sådan bild. Det är oseriöst att lyfta fram bara dem som inte har haft fördel av förändringarna i sjukförsäkringen. Vi vet att de finns där, men från regeringens sida gör vi allt för att faktiskt hjälpa människor. Det var därför denna sjukförsäkringsreform kom till.
(Applåder)
Anf. 154 Kurt Kvarnström (S)
Herr talman! Det har sagts väldigt mycket i debatten, och jag tänkte inte upprepa allt. Jag tänkte dock ta tillfället i akt att reflektera över en del saker som har varit under den tid som ni har regerat det här landet, sedan 2006.
Jag tror att det finns anledning för en del av de nya ledamöterna som kom in den här mandatperioden att ta till sig lite av historien. Det är faktiskt inte alls förvånande att det finns en tveksamhet när det gäller trovärdigheten. Det är inte alls märkligt om man ser till historien.
Jag får uppfattningen att ni i grunden egentligen inte vill förändra sjukförsäkringen, utan vad ni har gjort under hela den här tiden är att försvara det system ni har satt i sjön. Ni har ensidigt satt det i sjön, vill jag framhålla, utan att över huvud taget lyssna på vare sig remissinstanser eller oppositionen. Så har resan sett ut sedan 2006.
Ni började tidigt att prata om att tillsätta en sjukförsäkringsutredning. Det kom ingen sjukförsäkringsutredning. Det kom nya idéer om att det skulle komma en sjukförsäkringsutredning. Den skulle tillsättas. Så började det efter 2006, men vad fick vi på bordet 2008? Jo, ett färdigt förslag. Ni tog ingen hänsyn till remissinstanserna eller till oppositionens synpunkter. Utan att ändra ett kommatecken körde ni igenom förslaget fullt ut. Med kraftfulla applåder tyckte ni att ni hade gjort ett fantastiskt arbete och fått igenom ett fantastiskt förslag. Så såg det ut 2008.
Så småningom kom sedan sanningen i kapp, och ni började inse att många människor kom i kläm med de nya reglerna. Då blev det ånyo väldigt hård brådska. Jag kan upprepa vad som hände i december 2009.
Vi väntade och väntade. Fortfarande kom det ingen sjukförsäkringsutredning. År 2008 sade ni: Vi har inte tid att vänta eller att lyssna på någon, för det är så viktigt att förändra! Det var grunden när ni drev igenom detta 2008.
När vi hade kommit till december 2009 upptäckte ni att det brann i knutarna. Då, en tisdag i december, lade ni fram ett färdigt lagförslag på utskottets bord om att förändra delar i sjukförsäkringen. Enligt mitt sätt att se det, och som vi också ser i dag, var det ett otillräckligt förslag för att rätta till de brister som fanns.
Det blev en snabb remissomgång, där man tog in några representanter för myndigheterna på onsdagen i ett extrasammanträde med utskottet, och på torsdagen klubbades beslutet. Ni tog ingen som helst notis om vad vi i oppositionen hade för synpunkter och att vi ville ha bättre underlag och föra en dialog. Ni klubbade igenom precis det ni hade för handen att genomföra.
Det blev inte heller riktigt bra, konstaterade ni, utan gång på gång fick vi signaler i debatter - från december och framåt - om att det kommer ett förslag i en proposition. När det fanns ett förslag i propositionslistan som hette
Vissa ändringar i sjukförsäkringen
trodde vi att det skulle komma en proposition så att vi verkligen fick diskutera innehållet i sjukförsäkringen, men det kom inget förslag.
Nu dimper det in en departementsskrivelse på remiss, som ni tycker att ni har varit väldigt delaktiga i. Ni har alltså varit delaktiga i detta under trekvarts år och redovisar det, men ni kan ändå inte ta ställning till någonting i sjukförsäkringen när vi kommer med en vilja till en ärlig diskussion om att göra vissa förändringar som vi försöker bli överens om med er.
Ni vill över huvud taget inte prata om innehållet i försäkringen. Det är viktigare att försvara systemet än att prata om de människor som kommer i kläm i olika situationer. Det är så det har sett ut de senaste veckorna. Ni har pratat om systemet, principerna och om de demokratiska vägarna och bekymret. Har ni inte under de trekvarts år ni har suttit i gruppen på de olika departementet och följt de här frågorna lärt er något om de brister som finns i försäkringen för att kunna ha en ärlig diskussion med oss i utskottet om vad som borde justeras?
Mot den bakgrunden är det inte svårt att förstå att vi inte kan lita på det ni säger här. Det finns inget förslag. Ni har så många gånger sagt att ni ska komma med olika förslag, men det har inte kommit något. Vår möjlighet som opposition är faktiskt att ta ett initiativ, och det har vi gjort. Det borde ni ha anammat och tagit en ordentlig diskussion om.
Ni tycker tydligen att det har varit oskäligt att vi sedan 2008 har haft synpunkter om förändringar i sjukförsäkringen. Alla de argument vi har fört fram har ni alltså menat vara oskäliga.
Nu tycker jag att vi har kommit till vägs ände. Jag tycker att det börjar bli oskäligt till och med att lyssna på de argument som ni framför.
(Applåder)
Anf. 155 Lars-Arne Staxäng (M)
Herr talman! Vi är här för att ta ställning till ett utskottsinitiativ som i detta fall hela oppositionen står bakom: Socialdemokraterna, Miljöpartiet och även Sverigedemokraterna och Vänstern.
Vad handlar då detta om? Jo, om den stora sjukförsäkrings- och rehabiliteringsreformen som beslutades om att genomföras den 1 juli 2008, och som faktiskt flera utvärderingar har visat har varit mycket viktig för att människor ska kunna återföras till arbete och få ett bra socialt liv. Bakgrunden till denna reform hämtades till stora delar från en utredning som förra socialförsäkringsministern Anna Hedborg lade fram i november 2006. Initiativet till denna reform togs av regeringen Persson, jag tror det var 2004.
En sådan här stor reform kan självklart inte göras utan att man måste göra en utvärdering och se om alla delar blivit som man tänkt sig från början. Det är därför som vår socialförsäkringsminister Ulf Kristersson nu låtit utreda och lagt fram ett förslag till riksdagen i en så kallad Ds som heter
Översyn av sjukförsäkringen
. Där möter man en del saker som rönt berättigad kritik i sjukskrivningsreformen.
Någon sade att detta förslag inte ens ligger på bibliotek eller finns på stencil. Den finns här och ligger nu lite symboliskt på riksdagens bord. Denna Ds är nu ute på remiss till ett femtiotal olika myndigheter och intressenter. Remisstiden är satt till den 30 juni 2011, som ni mycket väl känner till. Tanken med denna Ds, som Ulf Kristersson mycket tydligt har uttryckt, är att förslaget ska komma i budgeten till hösten och sedan genomföras den 1 januari 2012, om nu inte detta förslag på något sätt fördröjer det.
Därför är det med stor förvåning man tar del av det så kallade utskottsinitiativet där den samlade oppositionen S, MP, SD och V nu fem i tolv ska göra något slags akututtryckning som är så dåligt berett att både myndigheter och berörda häpnar.
För det första menar konstitutionsutskottet att utskottsinitiativ ska man ta till mycket restriktivt.
För det andra har man så korta remisstider till berörda myndigheter i ett sådant här viktigt ärende att man blir mycket förvånad. Remisstiden var satt till två dagar. Detta har naturligtvis gjort berörda myndigheter upprörda och reserverade i sina svar, eftersom de inte kunnat ge några riktigt bra och adekvata svar. Men det har också kommenterats i DN i går, för er som läser den. Där man dömer ut förslaget som rena vilda västern och en parodi på remissbehandling.
Ett enigt finansutskott är inte mindre kritiskt. Utskottet framhåller vikten av genomarbetade underlag inte minst av den orsaken att ursprungsförslaget gav en mycket oklar bild av vad reformerna skulle kosta för både samhället och dem som förslaget berör.
Det säger dessutom att det är viktigt att man inte frångår de ekonomiska överenskommelser man gjort inom det finanspolitiska fältet och som starkt bidragit till vårt lands nuvarande välstånd. Dessutom slutar man med att konstatera att regeringen måste låta utreda förslaget ordentligt och även få fram de indirekta effekterna samt låta berörda myndigheter ges möjligheter att lämna synpunkter i vanlig ordning.
Det blir inte ett dugg mindre kritiskt när man läser Försäkringskassans kommentarer. Tiden har varit alldeles för kort för att kunna ge ett riktigt och underbyggt svar. Här ska riksdagen fatta ett beslut som ingen vet vad det kommer att kosta eller vad det kommer att leda till, och det i en fråga där det just nu pågår en stor översyn. Man har heller inte tittat på vilka konsekvenser förslaget kommer att få när det gäller oönskade effekter.
Man vill också påtala vikten av ett administrativt enkelt system. Dessutom förstår man inte hur förslaget till ändring av benämningen till "normalt förekommande arbete" skulle leda till några praktiska förändringar i det dagliga arbetet för de människor som är berörda ute i verkligheten.
När det gäller ISF, Inspektionen för socialförsäkringen, är inte kritiken mindre nådig. Man anmärker på sedvanligt sätt på remisstiden. Men sedan säger man att den knapphändiga beskrivningen av förslaget gör att man vill reservera sig för att man har förstått det rätt. Sedan säger man att det inte gått att jämföra om det nya förslaget om en högre ersättning verkligen ger ett bättre utfall eftersom man inte hunnit ta del av regeringens förslag om bostadstillägg för denna grupp.
Jag tror att det var Eneroth som här framkastade att man mycket väl kan tänka sig bostadstillägg. Men eftersom remisstiden är så kort som två dagar blir det missuppfattningar. Man säger också att det finns stora risker att det blir oöversiktliga övergångsregler som kan uppfattas som orättvisa om vissa personer får ersättning och andra personer i liknande situation kanske blir utan.
Man tar upp den begreppsförvirring det kan bli om man ska ändra och återgå till ett annat begrepp när det gäller "normalt förekommande på arbetsmarknaden". Man vill också understryka vikten av att invänta domar i förvaltningsrätterna innan man kan göra en allsidig bedömning av den nuvarande lagen.
Herr talman! Min samlade bedömning är att detta förslag är ett hafsverk som riskerar att fördröja processen med tilläggsförslaget från regeringen. Om man verkligen menar något med dessa förslag är det mycket oklokt att inte invänta remissvaren på den Ds som vi har talat om som kommer redan till den 1 juli och därav bilda sig en uppfattning av hur situationen ser ut och eventuellt komma med tillägg.
Eller för att citera Hanne Kjöller i DN i går: "En god beredning är en förutsättning för ett gott beslutsfattande" och, precis som vi har hört här tidigare: "Att stifta lagar är viktigt och ingenting man gör genom att skjuta från höften, kolla hur kulan tog, och sedan skjuta några salvor till."
Därför, herr talman, vill jag yrka avslag på oppositionens utskottsyrkande. Jag yrkar bifall till den samlade alliansens reservation och särskilda yttrande.
(Applåder)
Anf. 156 Gunilla Nordgren (M)
Herr talman! Jag vill börja med att yrka avslag på utskottets förslag i betänkandet och bifall till vår reservation och vårt särskilda yttrande.
Mycket har sagts i denna debatt, med all rätt. Det sätt som detta ärende har beretts eller snarare inte har beretts är minst sagt uppseendeväckande. Som ny ledamot i riksdagen blev jag faktiskt förvånad över hur ett ärende kan bli hanterat på detta sätt.
Jag har varit aktiv inom kommunpolitik i många år och även som kommunstyrelseordförande. Jag har aldrig upplevt ett ärende som fått två dygns beredning innan det via ett utskott eller nämnd hamnat i kommunfullmäktige. Jag hade i så fall verkat för att det ärendet hade återremitteras.
Att detta händer i riksdagen tycker jag är häpnadsväckande och föga smickrande för hur riksdagens viktiga arbete bedrivs. Det är en sak att väcka utskottsinitiativ. Men att samtidigt förvägra minoriteten att ställa ett antal frågor till olika myndigheter och i stället forcera fram en remisstid på drygt två dygn visar att detta inte rör sig så mycket om själva frågan som sådan utan snarare om en illa dold vilja att ge sina politiska motståndare en knäpp på näsan.
Det kan ju så vara i politiken att man vill knäppa sina motståndare på näsan. Det hör lite till politikens vardag. Men när man i sin iver att göra detta tvingar fram att ett ärende som detta går vidare till kammaren utan att det, som jag ser det, på långa vägar är tillräckligt berett är att gå lite väl långt. Frågorna är alldeles för viktiga och stora för behandlas på detta sätt.
Herr talman! Oppositionen har kritiserat regeringen för att ändringar i socialförsäkringen togs fram för fort och sagt att vissa problem hade kunnat undvikas om man berett frågorna mer först. Vad är det nu man själv gör?
Det blir än mer märkligt när det som alla vet finns en departementsskrivelse och att regeringen har aviserat ett antal förslag till förbättringar i den ekonomiska vårpropositionen. Det är tänkt att dessa regler också ska gälla från den 1 januari 2012, det vill säga samtidigt som för ert förslag.
Det minsta man kunde ha begärt var att ni åtminstone hade kommit på denna idé lite tidigare och inte som nu en minut i sju.
Enligt riksdagsordningen har andra riksdagsutskott respektive statliga myndigheter skyldighet att lämna upplysningar och avge yttrande till ett utskott om minst fem ledamöter begär det.
En majoritet har dock möjlighet enligt riksdagsordningen att avslå en sådan begäran om detta går att motivera med att det "fördröjer ärendets behandling så att avsevärt men skulle uppkomma".
Herr talman! Jag anser inte att de skäl man redovisar räcker. Jag kan förstå att det är svårt att redovisa sådana skäl, för som jag ser det finns det inga sådana skäl. Vi har en departementsskrivelse som nu är ute på remiss till den 30 juni. Jag anser för min del att det naturliga hade varit att låta de frågor vi nu diskuterar också gå ut på remiss med svar åtminstone till den 30 juni. Även det hade varit en kort remisstid, men den hade varit lite mer realistisk.
Jag anser inte att den nyskapade majoriteten bestående av de rödgröna och Sverigedemokraterna i socialförsäkringsutskottet följer intentionerna i riksdagsordningen.
I debatten i socialförsäkringsutskottet åberopade Thomas Eneroth flera gånger ett ärende i utskottet i december 2009. Eneroth ansåg att då var remisstiden minsann ännu kortare.
Denna diskussion gav mig känslan av att nu ska vi ge igen. Jag satt inte i utskottet vid den tiden, men jag anser att dessa frågor är så viktiga och berör så många människor att förslagen måste beredas på ett bättre sätt så att alla konsekvenser kan redas ut först. Men det är tydligen viktigare att ge igen för något som hände i december 2009. Jag tycker inte att det är ett seriöst sätt att arbeta i rikets högsta beslutande församling.
Dessutom kan man nu se ett samarbete mellan Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. I detta fall begärde Socialdemokraterna ajournering i socialförsäkringsutskottet efter det att Miljöpartiet hade yrkat på det förslag som de tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet hade lagt fram. Efter ajournering drog Miljöpartiet tillbaka sitt yrkande. Då återstår två förslag - allianspartiernas avslag och Sverigedemokraternas förslag. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet stöder därefter Sverigedemokraterna, och det är deras förslag vi diskuterar här i dag.
Herr talman! Jag tycker inte att detta sätt att arbeta stämmer alls med vad Håkan Juholt sade i partiledardebatten förra onsdagen. Då skulle Socialdemokraterna alltid lägga fram sina egna förslag.
Låt mig citera Håkan Juholt: "Vi socialdemokrater kommer i alla sammanhang att lägga fram våra förslag, kämpa för dem och försöka få majoritet för dem. Vi är öppna för att stödja förslag från Miljöpartiet och Vänsterpartiet, och vi är öppna för att stödja bra förslag från regeringen. Men Sverigedemokraterna ser jag inte som en samarbetspartner och inte heller som en del av riksdagens opposition."
Hur stämmer nu detta med andra socialdemokraters agerande i socialförsäkringsutskottet? Lite ärlighet vill man se i kammaren, och man kan ju undra om det är vad Socialdemokraternas partiledare säger i kammaren som gäller eller om det är vad andra socialdemokrater gör i utskotten.
Herr talman! Jag går nu över till själva punkterna i förslaget. Det återstår nu två punkter av de ursprungliga tre punkterna.
Det första förslaget innebär att regeringen ska återkomma till riksdagen med de förslag som kan träda i kraft senast den 1 januari. Det gäller personer med tidsbegränsad sjukersättning som inte har rätt till sjukpenning till följd av bestämmelserna om sjukpenninggrundande inkomst, SGI, eller personer som har en låg SGI. De ska kunna få en ersättning som ligger i nivå med den tidigare tidsbegränsade sjukersättningen under förutsättning att arbetsförmågan fortfarande är nedsatt.
I översynen av sjukförsäkringen i departementsskrivelsen föreslås en sjukpenning i vissa fall för dem som har lämnat tidsbegränsad sjukersättning. Det föreslås också att personer vid övergång till ALI dessutom ska kunna erhålla ett bostadsstöd som tar hänsyn till försörjningsbörda. Detta stöd skulle enligt förslaget kunna utgå under tiden i ALI och även kunna bibehållas om dessa personer beviljas sjukpenning.
I 2011 års vårproposition presenterar regeringen också vissa förändringar som man avser att föreslå ska gälla från den 1 januari 2012.
Såväl Försäkringskassan som Inspektionen för socialförsäkringen inleder sina svar med att förklara hur tidsfristen har påverkat deras svar och de ej kan överblicka alla konsekvenser.
ISF är tydligt i sitt svar med att de inte på denna korta tid har kunnat undersöka i vilken utsträckning förslaget faktiskt leder till en sammanlagt högre ersättning till den berörda gruppen i jämförelse med regeringens förslag, som också innehåller bostadsstödet. Här råder alltså en stor osäkerhet, och detta bör naturligtvis utredas mer.
Enligt det andra förslaget ska nedsättningen av arbetsförmågan från och med dag 181 i sjukperioden prövas mot arbeten som är normalt förekommande på arbetsmarknaden eller mot annat lämpligt arbete som är tillgängligt för den försäkrade.
I Försäkringskassans remissyttrande framförs att man har svårt att se att en återgång till begreppet "normalt förekommande arbete" i stället för begreppet "den reguljära arbetsmarknaden" skulle ha en någon avgörande betydelse på bedömningarna av rätten till sjukpenning.
Med dagens regler gör Försäkringskassan redan en bedömning av om den försäkrade har förmåga att arbeta i arbeten som finns på den reguljära arbetsmarknaden med de aktivitetsbegränsningar han eller hon har på grund av sin sjukdom. Det görs alltså individuella bedömningar i varje ärende.
ISF konstaterar också att det inte finns något underlag som visar att bytet av det aktuella begreppet innebär någon förändring av prövning av arbetsförmågan.
ISF skriver i sitt svar om Försäkringskassans rapport i november 2010
Analys av rättsläget avseende sjukförsäkringsreformerna
att man inte kan hitta något stöd för att utgången skulle ha blivit någon annan om arbetsförmågan skulle ha prövats mot det tidigare begreppet. Denna punkt verkar alltså vara mer en tolkning av ord då innebörden av det ändrade begreppet enligt Försäkringskassan och ISF saknar betydelse.
Däremot påtalar Försäkringskassan att det viktiga nu är att få fram bra instrument för att bedöma arbetsförmågan. Men det är inte föremål för dagens debatt.
Herr talman! Med tanke på den ekonomiska vårpropositionen, departementsskrivelsen och förslagspromemorian från Regeringskansliet står det klart att det är flera förslag på gång. Regeringen har tydligt framfört att man avser att komma med förslag i budgetpropositionen för 2012. Man avser också att förslagen ska genomföras per den 1 januari 2012.
Av finansutskottets enhälliga yttrande framgår att förslagen i den ekonomiska vårpropositionen och förslagen i utskottsinitiativet innebär ändringar som kan få stor betydelse för såväl enskilda människor som för samhället i stort.
Det framgår också att frågorna är komplexa då det är stora skillnader mellan socialförsäkringsutskottets kanslis och Socialdepartementets beräkningar av de ekonomiska konsekvenserna. I finansutskottets yttrande framgår att de underlag som utskottet har tagit del av inte är tillräckliga för att göra en bedömning av de ekonomiska effekterna. Finansutskotten framhåller också den breda parlamentariska förankring som finns kring behovet av sunda finanser och hur det finanspolitiska ramverket ska användas.
Herr talman! Det finanspolitiska ramverket diskuterades i partiledardebatten, och såväl Håkan Juholt som Gustav Fridolin deklarerade då klart och tydligt i sina svar att man stod fast vid det finanspolitiska ramverket. Jag hoppas att dessa två personers tydliga svar i denna fråga också gäller framöver.
(Applåder)
Anf. 157 Kurt Kvarnström (S)
Herr talman! Det här handlar inte om att knäppa någon på näsan, Gunilla Nordgren. Det handlar om att se de människor som kommer i kläm med de regler som ni har beslutat om. Det är vad detta handlar om, och jag tycker att debatten borde handla om det i stället för att försöka prata om att knäppa någon på näsan.
Jag hyste en förhoppning om att det skulle gå att föra en saklig diskussion utifrån allt det ni har beskrivit. En del av det initiativ vi nu tar ligger nära det ni själva tänker föreslå. Men ni vill inte; det är min bestämda uppfattning. Ni vill inte, eller också har ni inget mandat. Jag tror att båda punkterna stämmer. Ni varken vill eller har mandat att göra någonting. Ni kan inte ens ändra på ett kommatecken eller föra en ärlig diskussion med oss om socialförsäkringsfrågor.
När man är i opposition måste man då ibland ta initiativ för att över huvud taget få ha synpunkter på dessa frågor. Det gjorde vi. Vi lade fram ett utskottsinitiativ.
Jag måste ställa en fråga: Tycker Gunilla Nordgren att den sjukförsäkring som ni genomförde för tre år sedan - det har faktiskt gått tre år nu - fungerar? Ni är ju helt och hållet motståndare till alla former av justeringar i det förslag som nu kommer.
Det finns inget annat förslag från regeringen, och det finns inte heller något intresse från er i Alliansen av att vara säkra på att det kommer ett förslag på riksdagens bord. Det är detta vi har tagit initiativ till - att försäkra oss tillsammans om att det kommer ett förslag. Det finns ingenting som säger att det kommer något förslag. Vi har pekat på tidigare erfarenheter.
Tycker Gunilla Nordgren att försäkringen fungerar i dag, efter tre år?
Anf. 158 Gunilla Nordgren (M)
Herr talman! Jag börjar med det här om att knäppa på näsan. Det var egentligen bara en känsla som jag fick när jag satt vid väggen i utskottet - jag är ju ersättare. Jag fick en känsla av att det var mycket av att ni gjorde så här mot oss då. Den känslan finns faktiskt.
Jag vill protestera mot att vi inte skulle se människorna. Vi ser också människor, och det tror jag att vi gör i alla partier.
Kurt Kvarnström frågade om jag är nöjd med försäkringen. Det finns vissa saker som behöver förändras. Det är därför de här förslagen kommer nu. Jag var inte med i riksdagen när de här förslagen antogs. Men jag vill också, som någon var inne på här, se de grejer som fungerar. Det finns faktiskt saker och ting som fungerar bra. Det finns människor som kommer tillbaka och inte blir passivt sjukskrivna.
Det fungerar inte till hundra procent, och då försöker vi titta på det. Det är därför jag tycker att det är så tråkigt att ni inte kunde komma med de här förslagen förrän fem i tolv. Ni kom med dem så sent. Hade ni kommit med de här frågorna i utskottet lite tidigare hade de kunnat gå med och komma tillbaka med svaren den 30 juni. Då hade vi haft ett solitt material att titta på.
Anf. 159 Kurt Kvarnström (S)
Herr talman! Då måste jag fråga om Gunilla Nordgren har upplevt att vi inte har tagit något initiativ och inte haft något annat förslag till förändringar i sjukförsäkringen under den här mandatperioden eftersom hon säger att det är först nu som vi kommer med ett initiativ. Jag blir mycket förvånad. Har inte Gunilla Nordgren upplevt att vi har lagt fram något förslag, tagit något initiativ tidigare i utskottet när det gäller de här frågorna eller velat ha en dialog för att hitta de allra gravaste felen? Vi har sagt att de grundläggande frågorna får kvarstå till den sjukförsäkringsutredning som finns. Det förvånar mig oerhört mycket.
Jag tycker att det är viktigt att göra klart en sak här. Gunilla Nordgren hänvisar till budgetprocessen. Det är ett mycket snyggt sätt att få ett förslag att gå igenom och få det dit man själv vill. Det är så en budgetprocess fungerar. Annars ska det vara en hel riksdag som har en annan synpunkt. Att lotsa det genom en budgetprocess är en strategi som ni har lagt fram för inte få in de synpunkter som vi har i det förslag som kommer i slutänden. Det är rätt tydligt när man studerar den förhalning som ni har åstadkommit i hela den här processen. Ni har lovat och lovat i olika omgångar under år tillbaka i tiden, och det har inte kommit någonting till riksdagen. Hur ska man då kunna tro att det nu helt plötsligt ska komma någonting, Gunilla Nordgren?
Anf. 160 Gunilla Nordgren (M)
Herr talman! Jag kan ge dig rätt i detta med en dialog, Kurt Kvarnström. Tomas har varit öppen med att han har velat ha en dialog. Det jag menade med utskottsinitiativ var att ni lägger det här som ett utskottsinitiativ i ett skarpt läge. Hade ni gjort det tre veckor tidigare anser jag att det hade kunnat åka ut på remiss till alla de här myndigheterna och ingå i svaren till den 30 juni. Då hade vi haft ett stort material att gå på. Det var så jag menade.
Sedan sade du att det finanspolitiska ramverket är vår strategi. Jag har inte varit i den här församlingen så länge, men det kom väl 1994. En del säger att det är vår strategi, och en del säger att det var Socialdemokraterna som verkade för det. Det sade i alla fall din partiledare häromveckan. Jag tror inte att det är någon strategi, utan man antog det här finanspolitiska ramverket för ett antal år sedan för att uppnå sunda finanser och skapa stabilitet. Så har jag förstått det. Vem är det som har kommit med vad? Jag tror inte att det är en strategi från alliansregeringen att ha ett finanspolitiskt ramverk som antogs för många år sedan.
Anf. 161 Per Bill (M)
Herr talman! Socialförsäkringspolitik är lagstiftningsmässigt svårt och bör inte förändras utan ordentlig beredning och hörande av ett stort antal remissinstanser.
Herr talman! Som vice ordförande i konstitutionsutskottet är jag i dag lite bekymrad. Vid ett par tillfällen i höstas hade vi obegränsade utskottsinitiativ. Det handlade bland annat om att Domstolsverket hade skickat ut ett förslag på remiss. En eller två gånger är kanske ingen gång, men sedan hade vi ett tredje initiativ i förra veckan. Det handlade om fas 3 i arbetsmarknadspolitiken. Och nu i dag har vi ett fjärde obegränsat utskottsinitiativ där en knapp majoritet vill tvinga fram vissa förändringar i sjukförsäkringen.
Herr talman! Senare i kväll, om vi nu hinner det ärendet också, har vi tyvärr ytterligare ett utskottsinitiativ som handlar om anmälningsplikt vid idrottsarrangemang.
Jag tycker att detta systematiska sätt att använda utskottsinitiativ på ett nytt sätt är oroande av flera skäl. Mycket därför att rätt använt är utskottsinitiativ väldigt bra. Det är ett sätt för riksdagen att få mer makt.
Enligt 3 kap. 7 § i riksdagsordningen får utskott väcka förslag hos riksdagen i ämnen som hör till dess beredningsområde. Så har det inte alltid varit. Ända fram till 1971, när vi bytte från två- till enkammarriksdag, var det faktiskt bara konstitutionsutskottet och ytterligare två utskott som hade den här initiativrätten. Men nu gäller den för alla. I slutet av 60-talet var det många som var oroade och sade: Det här är inte bra. Det här kommer att leda till fler politiska konflikter och väldigt mycket extra arbete för riksdagen.
Så har det faktiskt inte blivit. Det har varit relativt få sådana här utskottsinitiativ som beror på en politisk händelse. De allra flesta utskottsinitiativ har handlat om att rätta till sådant som regeringen inte märkte när den skrev sin proposition och som inte heller de olika partierna i oppositionen såg när de skrev sina följdmotioner. Men när det kloka utskottet sedan behandlade ärendet upptäckte man att någonting ytterligare behövde göras. Så använder man ett utskottsinitiativ på ett bra sätt.
När KU 1970 tyckte till om den då planerade förändringen skrev man bland annat: KU framför att ärenden normalt bör väckas genom proposition eller motion och politisk enighet eftersträvas i de fall då initiativ kommer på fråga.
Det är här jag nu är lite oroad när vi inte bara ser ett eller två, utan tre, fyra och kanske fem sådana här rena utskottsinitiativ. Är en förändring av praxis på väg? Är det i så fall inte ganska ordentligt oroande?
Herr talman! Det finns många ytterligare saker jag skulle kunna säga om varför de här förslagen är dåliga, men jag avstår från detta.
(Applåder)
I detta anförande instämde Finn Bengtsson, Jan Ericson, Ulrika Karlsson i Uppsala, Patrick Reslow och Lars-Arne Staxäng (alla M).
Anf. 162 Gunvor G Ericson (MP)
Herr talman! Per Bill pratar om ett fjärde utskottsinitiativ. Här har vi återigen en moderat ledamot som vill diskutera formfrågan såsom många andra här i kväll. Riksdagen är inget transportkompani, och vi har en minoritetsregering. Det är skilda roller att vara förtroendevald ledamot i parlamentet och att sitta i en regering.
Regeringens departementsskrivelse kom först den 25 maj. Socialförsäkringsministern utlovade under hösten att återkomma med förslag till riksdagen. Först hette att de skulle komma till vintern eller vårvintern. Sedan att de skulle komma till våren. Det har fortfarande inte kommit några konkreta förslag till förändringar. Då har riksdagsledamöter möjlighet att begära ett utskottsinitiativ för att se till att regeringen återkommer med förslag. Det är en initiativrätt som vi som ledamöter kan ta till när vi vill ge regeringen uppdrag.
Herr talman! Kan Per Bill som ledamot garantera att regeringen återkommer med en proposition i höst?
Anf. 163 Per Bill (M)
Herr talman! Nej, riksdagen ska inte vara något transportkompani, och en klok regering försöker hitta brett stöd för sina förslag oavsett om den är en majoritetsregering eller en minoritetsregering. Framför allt bör man hitta dessa förslag i den svenska politikens mittfåra. Därför är det alltid bra ifall regeringen försöker hitta brett stöd hos framför allt Socialdemokraterna och Miljöpartiet.
Det jag däremot oroar mig för är vissa utskottsinitiativ. Utskottsinitiativ är bra, även om det handlar om att knuffa på regeringen, för man kan till exempel ha ett utskottsinitiativ som utmynnar i att man ska tillsätta en utredning eller något liknande. Allra bäst blir det när man gör som KU gjorde i vallagsärendet för bara några veckor sedan: Man upptäckte att det fanns en del kloka synpunkter från oppositionen. Sedan jobbade vi i utskottet så att vi till slut fick ett helt enigt betänkande där vi gav regeringen tillkänna att man när man nu ska börja med en stor utredning tänker på A, B, C och D.
Så tycker jag att det ska fungera när man har ett väl fungerande samarbete i utskottet.
Anf. 164 Gunvor G Ericson (MP)
Herr talman! Ja, det är bra att vi kan vara eniga om att utskottsinitiativ är en viktig funktion och att vi som ledamöter har ett ansvar att också försöka förändra politiken. Om regeringen hade velat hade den dock kunnat ta kontakt innan den lade fram departementsskrivelsen för att höra vad vi andra i utskottet hade för synpunkter. Detta är vårt sätt att komma med förslag och input, eftersom det fortfarande inte finns någon proposition eller förslag på riksdagens bord.
Den debatt vi har haft här i kväll har pekat väldigt mycket på formfrågor, men fortfarande kan man se att det inte fungerar i sjukförsäkringen. Det är ett stort lappverk. De förslag vi nu kommer med som utskottsinitiativ är bara några steg för att vi ska kunna gå vidare i den parlamentariska Sjukförsäkringsutredningen, där jag och flera andra i denna kammare är ledamöter, för att kunna komma vidare med ett brett förankrat förslag.
För alla de människor som är berörda är det dock inte oväsentligt att riksdagen också kan skicka detta tydliga uppdrag till regeringen så att regeringen kan återkomma till hösten. Det är två konkreta förslag.
Jag fick inte svar på min fråga tidigare. Kan ledamoten Per Bill garantera att regeringen återkommer med en proposition i höst som man har förankrat väl?
Anf. 165 Per Bill (M)
Herr talman! Det är nog en fråga för regeringen, men eftersom man har aviserat den i vårpropositionen är det väl en mycket stor sannolikhet för detta.
Jag kan till slut bara säga att det är viktigt att försöka hitta breda lösningar oavsett om vi har en majoritetsregering eller en minoritetsregering, och framför allt att hitta dem i mittfåran i svensk politik.
Herr talman! Jag är ledsen om jag hör till de tråkiga som pratar om form, men det kan delvis bero på mitt nuvarande uppdrag som vice ordförande i konstitutionsutskottet.
Anf. 166 Jasenko Omanovic (S)
Herr talman! Nu är vi här igen när det gäller socialförsäkringen. Vi rödgröna lade ett initiativ på bordet i socialförsäkringsutskottet som bestod av tre punkter. Vi försökte söka en bred lösning på denna fråga. Vi försökte söka en bred enighet. Vi sade till och med att det består av tre punkter och vände oss till alliansledamöterna och sade att det går bra att stödja punkt 1, 2 eller 3 för att vi ska kunna hitta en bred lösning.
Tyvärr ville alliansledamöterna inte vara med. Kanske är det för att de är vana vid att med en knapp majoritet ta besluten, som de gjorde när de ändrade sjukförsäkringen 2008. Det var med knapp majoritet. Då brydde man sig inte heller om det vi sade, eller om alla remissinstanser som påpekade brister i förslaget. Nu får vi höra att det är som Gunnar Axén, ordförande i utskottet, säger, nämligen att det saknas nödvändiga underlag för beslutet och att det är ett hån mot medborgarna.
Jag undrar: Förra mandatperioden, när vi satt i utskottet och man klubbade beslutet så fort - på mindre än två dygn förberedde och beslutade man, och det skulle träda i kraft mindre än två veckor efter det - vad var det då det hette? Vad hände då?
Vårt utskottsinitiativ bygger på att det är så många som drabbas. Vårt utskottsinitiativ bygger inte på någon egen vilja utan på att det är många människor som har drabbats av de förändringar som man som sagt genomförde med knapp majoritet utan att bry sig om remissinstanserna och vad de sade. Redan då hade man möjlighet att ta hänsyn till detta, men man hade inte den inställningen att man tyckte att det var viktigt att lyssna på remissinstanser.
Som sagt: Även 2009 när man hade utskottsinitiativ hade vi faktiskt förslag om förbättringar. Hade man varit lyhörd och lyssnat då, i stället för att skjuta från höften som man gjorde med dessa förändringar, hade vi faktiskt undvikit denna debatt i dag. Det som är mest väsentligt är dock att man hade undvikit att så många människor ute i Sverige varit med om sådana personliga tragedier som de har varit. Det skulle man ha undvikit om man hade varit lite mer lyhörd än vad man är från allianssidan och inte bara sett till att man fattar beslut med knapp majoritet.
Jag tycker att det är väldigt beklagligt att man inte alls försöker att vara lyhörd från Alliansens sida.
Anf. 167 Jan Ericson (M)
Herr talman! Nu har jag lyssnat på denna debatt i fyra timmar, och jag kan sammanfatta oppositionens linje med ett enda ord: pinsamt.
Det är pinsamt att oppositionen säger att man bryr sig om den viktiga grupp som kommit i kläm mellan olika system i sjukförsäkringen samtidigt som man lägger fram system som mycket väl kan försämra villkoren för samma personer. Det är pinsamt att oppositionen lägger fram ett förslag som ingen enda av ledamöterna under denna långa debatt har kunnat förklara. Vari ligger skillnaden mellan att pröva arbetsförmågan mot den reguljära arbetsmarknaden och att pröva den mot normalt förekommande arbete? Vi har inte fått något svar på det.
Det är också pinsamt att man vill driva igenom ett hafsigt tillyxat förslag i riksdagen som faktiskt kan bakbinda regeringen och förhindra genomförandet av de mycket bättre och mer genomarbetade förslag regeringen har ute på remiss just nu. Det är givetvis också pinsamt att höra Tomas Eneroth, vice ordförande i utskottet, hävda i debatten att en ordentlig remissrunda innebär att regeringen drar en fråga i långbänk. Det är förresten inte bara pinsamt utan lite respektlöst mot remissinstanserna.
Slutligen är det pinsamt att oppositionen låtsas att man vill göra snabba förändringar av regelverket samtidigt som man föreslår att förändringarna ska träda i kraft den 1 januari 2012 - alltså exakt samma datum som regeringen planerar att genomföra sina egna förändringar.
Herr talman! För oppositionen går uppenbarligen politisk populism och lust att vinna en omröstning i riksdagen före de sjukskrivnas intresse av verkliga och genomtänkta förbättringar. Det är det mest pinsamma av allt.
(Applåder)
Anf. 168 Gunnar Axén (M)
Herr talman! Jag har lyssnat på debatten, och jag har hört företrädare för de rödgröna, inte minst Tomas Eneroth, Kurt Kvarnström och Jasenko Omanovic, bedyra att de gärna hade velat samarbeta kring de här frågorna, att man har sänt ut signaler om detta, att man har sökt samarbete.
Som jag sade tidigare tyckte inte jag att det var att sträcka ut en hand till Alliansen när man avslog vår begäran om ett ordentligt beredningsunderlag, vår begäran om att få in yttranden och svar på frågor från ett antal myndigheter. Vi begärde det med stöd av minoritetsskyddet i riksdagsordningen, men ni förvägrade oss den möjligheten. Hade vi haft ett sådant bättre underlag att diskutera utifrån, och hade man lyssnat på oss när vi ville invänta remissyttrandena på departementspromemorian hade vi sett en vilja till samarbete och samförstånd. Det var synd att man förvägrade oss den möjligheten när vi begärde det i utskottet. Det hade kunnat bespara oss en del arbete, och vi kanske hade kunnat hitta gemensamma ståndpunkter.
Jag vill ge de rödgröna, med Tomas Eneroth i spetsen, en möjlighet att på allvar visa prov på att man vill samarbeta och hitta gemensamma lösningar. Det kan man visa prov på genom att, när vi återförvisar ärendet till utskottet, gå oss till mötes när vi vill begära in mer underlag i beredningsarbetet och invänta remissvaren på departementspromemorian.
Herr talman! Med detta ber jag att få yrka att ärendet återförvisas till socialförsäkringsutskottet för en seriös och gedigen beredning inför ett beslut.
(Applåder)
Beslut, Genomförd
Betänkandet beslutades i kammaren 22 juni 2011.
Protokoll med beslut
Riksdagsskrivelser
Inga riksdagsskrivelser har ännu utfärdats för det här ärendet. För vissa ärenden utfärdas inga riksdagsskrivelser.
Det här är ett utskottsbetänkande
Ett betänkande innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden. På den här sidan kan du följa ärendets gång och ta del av debatt och beslut.