Vattenrätt

Betänkande 1994/95:BoU4

Bostadsutskottets betänkande 1994/95:BOU04

Vattenrätt

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan
• Reservation

1994/95
BoU4

Sammanfattning

I betänkandet behandlas nio motioner från allmänna
motionstiden 1994. Utskottet avstyrker samtliga.

En reservation beträffande regeringsprövningen av vissa frågor
enligt naturresurslagen och vattenlagen har avgivits av
företrädare för v och mp.

Motionerna

I betänkandet behandlas de under allmänna motionstiden 1994
väckta motionerna

1993/94:Bo510 av Olle Lindström m.fl. (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av att klarlägga ansvarsfrågan med
anledning av översvämningar i Norrlandsälvarna.

1993/94:Bo515 av Bo Finnkvist och Leo Persson (s) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ersättning för skador i samband med
översvämningar efter reglerade vattendrag.

1993/94:Bo517 av Magnus Persson (s) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av nuvarande
lagstiftning rörande omprövning av tillstånd enligt äldre
vattenrättslig lagstiftning,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet att beakta allmän- och
miljöintressena.

1993/94:Bo518 av Kenneth Lantz (kds) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om översyn över de utfyllnader som gjorts
utmed Skånes kust samt utreda ägandet och eventuell köpeskilling
för ytor till utfyllnad,

1993/94:Bo519 av Jan Jennehag m.fl. (v) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag om att avskaffa
regeringens förprövning enligt naturresurslagen och vattenlagen.

1993/94:Bo520 av Sigge Godin och Lennart Fremling (fp) vari
yrkas att riksdagen beslutar om ändring i lagen (1983:292) om
införande av vattenlagen (1983:291) i enlighet med vad som
anförts i motionen.

1993/94:Bo524 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
ändring av utvinningen av mark genom att använda havsbotten.

1993/94:Jo629 av Siw Persson m.fl. (fp) vari yrkas
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring av vattenlagen som innebär prövning av
bevattningsföretag i enlighet med vad i motionen anförts.

1993/94:N426 av Stina Eliasson och Tage Påhlsson (c) vari
yrkas
2. att riksdagen hos regeringen begär en skyndsam översyn av
vattenlagen i syfte att åstadkomma en värdering av intrång och
konsekvenser av vattenregleringar, som bättre än för närvarande
står i överensstämmelse med elkraftens marknadsmässiga värde.

Uppgifter i anslutning till motionerna

Sammanfattning av reglerna om prövning av vattenmål samt av
vattenlagens regler om ersättning och avgifter m.m.

Första domstol i vattenmål kallas vattendomstol. Överrätt i
vattenmål (vattenöverdomstol) är Svea hovrätt. Sista domstol är
Högsta domstolen.

Tillåtligheten av vissa större vattenföretag m.m. skall prövas
av regeringen. Regeringen prövar bl.a. vattenkraftverk avsedda
för en installerad generatoreffekt av minst 20 000 kilowatt,
vattenregleringar av en viss minsta storlek och
grundvattentäkter för tillgodogörande av en större vattenmängd
av 10 000 dygnskubikmeter. (11 kap. 1 § vattenlagen [VL]).

Regeringen får vidare (11 kap. 3 § VL) förbehålla sig
prövningen av annat vattenföretag än sådant som anges i VL 11
kap. 1 § och som är av betydande omfattning eller ingripande
beskaffenhet. Regeringen har tämligen ofta utnyttjat den
möjlighet som ges i VL 11 kap. 3 §.

Även vid vissa ärenden enligt naturresurslagen (NRL) finns
möjlighet för regeringen att förbehålla sig prövningen.
Regeringen kan också pröva ett vattenföretag som avses i 3 kap.
6 § tredje stycket naturresurslagen. Enligt detta lagrum gäller
älvskyddet inte sådana vattenföretag som förorsakar endast
obetydlig miljöpåverkan.

Enligt 3 kap. 1 § VL gäller att ett vattenföretag inte får
komma till stånd om det med hänsyn till valet av plats eller på
något annat sätt möter hinder från allmänna
planeringssynpunkter. Vid tillståndsprövningen skall NRL
tillämpas.

De vattenrättsliga ersättningsbestämmelserna, som finns
samlade i 9 kap. VL, är anpassade främst till
expropriationslagen. Ersättningsskyldighet enligt VL föreligger
i princip för tillståndshavaren om tillstånd givits att ta i
anspråk eller att vidta åtgärder som skadar annans egendom. I
vissa fall utgår ersättning vid omprövning av tillstånd, i andra
inte. Regler finns om viss ersättningsfrihet för det allmänna
när omprövning av givna tillstånd sker eller när nya
vattenföretag utförs till förmån för vissa kvalificerade
allmänna intressen. Sådana är bl.a. det allmänna fiskeintresset
och den allmänna miljövården. I fråga om omprövning av villkor
till förmån för den allmänna miljövården kan bl.a.
Kammarkollegiet ansöka om sådan. I förarbetena till VL
konstaterades att det förelåg ett behov av
omprövningsmöjligheter. Det kan således inte uteslutas att ett
villkor från början har varit olämpligt utformat eller att nya
omständigheter uppkommit som motiverar en omprövning, såsom
t.ex. ny teknik, nya samhälleliga värderingar rörande
förhållandet mellan ett utbyggnads- och ett bevarandeintresse
eller stora förändringar på det samhällsekonomiska området. När
en fastighet löses in i sin helhet skall, i princip,
löseskilling betalas som motsvarar fastighetens marknadsvärde.

Som framgått ovan föreligger i regel ersättningsskyldighet
enligt VL om tillstånd till vattenföretag tillåtits även om
ersättningsfrihet finns i vissa situationer. Beträffande
omprövning av villkor enligt äldre vattenrättslig lagstiftning
till förmån för kvalificerade allmänna intressen gäller att
tillståndshavaren inte får någon ersättning för den förlust av
vatten eller fallhöjd eller inskränkning i rätten att reglera
vattnets avrinning som föranletts av nya tillståndsvillkor till
den del värdet av detta bortfall inte överstiger en tjugondel av
produktionsvärdet vid anläggningen resp. värdet av den
vattenmängd, fallhöjd eller magasinsvolym som omfattas av
tillståndet. Kammarkollegiet har i en framställning till
regeringen pekat på skillnaden mellan de ersättningsregler som
gäller vid omprövning av villkor för tillstånd som meddelats med
stöd av 1983 års vattenlag och sådana som meddelats med stöd av
äldre vattenrättslig lagstiftning. Skadeförebyggande och
skadekompenserande åtgärder som föreskrivs i en omprövningsdom,
bör enligt kollegiet, även om omprövningen avser ett tillstånd
som meddelats enligt den äldre lagstiftningen, ersättas av
tillståndshavaren och inte av den som ansökt om omprövning, dvs.
det allmänna. Kollegiet har föreslagit att lagen (1983:292) om
införande av vattenlagen (1983:291) ändras så att även
skadeförebyggande och skadekompenserande åtgärder som föreskrivs
vid omprövning av äldre tillstånd skall bekostas av
tillståndshavaren. Kollegiets framställning har
remissbehandlats.

Frågan om ersättningsreglerna vid omprövning av villkor för
tillstånd givna enligt äldre vattenlagstiftning togs upp i
propositionen 1993/94:30 En strategi för biologisk mångfald
(bilaga 1, s. 26). Där angavs att den av Kammarkollegiet
aktualiserade frågan bereddes vidare i regeringskansliet med
sikte på ett förslag till riksdagen våren 1994. I det aviserade
förslaget skulle behandlas frågan om att vid omprövning av äldre
tillstånd föreskrivna skadeförebyggande och skadekompenserande
åtgärder skall bekostas av tillståndshavaren inom ramen för
värdet av den ersättningsfria andel som nu gäller för förlust av
vatten eller fallhöjd m.m.

Någon proposition i ärendet överlämnades inte till riksdagen
våren 1994. Vid förfrågan i Justitiedepartementet hösten 1994
har meddelats att ett arbete i frågan pågår med sikte på en
lagrådsremiss.

Omprövning av tillstånd meddelade enligt nuvarande vattenlag
(15 kap. 3 §) kan i princip ske efter utgången av år 1993, dvs.
efter en tioårig övergångstid.

I VL 10 kap. finns bestämmelser om avgifter. Dessa är av två
slag, nämligen bygdeavgifter och fiskeavgifter. Om ett
vattenföretag innebär drift av ett vattenkraftverk,
vattenreglering som avser års- eller flerårsreglering,
vattenöverledning för annat ändamål än kraftändamål eller
ytvattentäkt skall en årlig bygdeavgift betalas. Bygdeavgiften
skall användas i bygden för gottgörelse för enskilda skador samt
för allmänna ortsändamål. Den utgår för varje kalenderår till
och med det år företaget läggs ned.

Tillståndshavare kan åläggas att betala en särskild avgift för
främjande av fisket i det vatten som berörs av vattenföretaget
eller inom något angränsande vattenområde. Avgiften kan
fastställas som en engångsavgift eller som en årlig avgift.

Såväl bygdeavgiften som den årliga fiskeavgiften har anknutits
till basbeloppet.

Som ett alternativ till fiskeavgift kan vattendomstol
föreskriva skyldighet för den som vill utföra vattenföretag som
kan skada fisket att utan ersättning vidta och underhålla
behövliga anordningar till skydd för eller främjande av fisket.

Vissa rättsförhållanden angående utvinning av material från
havsbotten m.m.

Uppgifterna i nedanstående avsnitt bygger huvudsakligen på den
sammanställning av metoder och kunskaper som Boverket
publicerade 1993 i skriften Kust och hav i den översiktliga
planeringen. Beträffande de juridiska förutsättningarna i
kustvatten och havsområden anförs i skriften bl.a. följande.

Kustvatten- och havsområden inom kommunen har juridiskt sett
alltid en ägare. Äganderätten gäller såväl vattenytan som
bottnen samt vattenvolymen däremellan. Äganderätten begränsar
dock inte rätten att fritt färdas över vattenområdet eller
rätten till fritt fiske. Däremot behöver man ägarens tillåtelse
för att utföra anläggningar m.m. i vattenområdet, t.ex. för
anläggning av vägbankar, småbåtshamnar och bryggor eller för
tippning av muddermassor.

Vattenområden är antingen enskilda eller allmänna.
Gränsdragningen mellan enskilt och allmänt vatten regleras i
lagen (1950:595) om gräns mot allmänt vattenområde.

Enskilt vatten i havet sträcker sig 300 m ut från fastlandet
eller större öar eller ut till 3 m vattendjup. Enskilt
vattenområde tillhör en fastighet. Fastigheters gränser på land
och i vatten finns redovisade på lantmäteriets fastighetskartor.
Ägoförhållandena i kustvattenområdet kan dock vara komplicerade
och kräva särskild lantmäteriutredning. Fastigheter kan ägas av
enskilda personer, av juridiska personer som t.ex. aktiebolag
och föreningar, av kommuner eller av staten.

Allmänt vatten sträcker sig från gränsen för enskilt vatten ut
till territorialgränsen. Staten anses sedan gammalt ha rådighet
över det allmänna vattenområdet och företräds här av
Kammarkollegiet.

Vattenägare har enskild rätt bl.a. till utvinning av material
från botten, t.ex. sand och grus, för husbehov.

Allemansrätten gäller också i våra kust- och havsområden men,
liksom på land, skall hänsyn tas till den enskilde
fastighetsägarens hemfridszon på stranden och ut i vattnet. Det
är t.ex. inte tillåtet att förtöja sin båt vid enskild brygga
annat än vid tillfällen då man söker nödhamn. Det rörliga
friluftslivets tillgång till stränder och strandnära vatten
skyddas genom naturvårdslagens strandskyddsbestämmelser.

Beträffande kommungränser i havet gäller att kusten för
närvarande administrativt delas in i 15 kustlän och 85
kustkommuner. Med kustområden avses kommun som inom sina gränser
har havs- eller saltsjöområden. Enligt 1 § kommunallagen är
kommunindelningen av riket heltäckande, dvs. såväl land- som
sjöterritoriet är indelat i kommuner. Kustkommunernas område
sträcker sig ut till territorialgränsen i havet, som också är
gräns för länsstyrelsernas ansvarsområde.

När det gäller planeringen av havets nyttjande har vissa
definitioner stor betydelse för vilka lagar och författningar
som är tillämpliga. Havet indelas rättsligt i inre vatten,
territorialhav och det fria havet.

Gränsen mellan inre vatten och territorialhav utgörs av en
linje, baslinjen, som binder samman de yttersta uddarna,
holmarna och skären eller följer lågvattenlinjen där skärgård
saknas. Gränsen mellan territorialhavet och det fria havet
utgörs av territorialgränsen, som är belägen 2 mil (12 sjömil)
utanför baslinjen. På vissa kuststräckor är territorialhavets
bredd något mindre.

Mittlinjen -- en linje som ligger emellan två länders
baslinje -- indelar det fria havet mellan två länder. Om en
annan indelning överenskoms genom avtal mellan länder benämns
linjen avgränsningslinje. I det fria havet utanför
territorialgränsen kan förekomma olika typer av zoner, t.ex.
ekonomisk zon. En svensk ekonomisk zon upprättades utanför
svenskt territorium ut till mittlinjen den 1 januari 1993.

Ansvaret för verksamheter och beslut i havsområdet delas
mellan många olika myndigheter. De viktigaste centrala
myndigheterna är Kammarkollegiet, Naturvårdsverket,
Fiskeriverket, Sjöfartsverket, Sveriges geologiska undersökning,
(SGU), Riksantikvarieämbetet, Statens sjöhistoriska museum,
Försvarsmakten, Kustbevakningen, Tullverket och SMHI.

Flera centrala ämbetsverk har dessutom regionala
förvaltningar, vilka har som uppgift att bevaka sektorsområdets
intressen samt tillhandahålla underlagsmaterial. Länsstyrelsen
har den samordnande rollen för statliga sektorsintressen och
kommunal planering i länet.

Kommunen har ansvar för planeringen av mark och vatten inom
kommunens gränser. Eftersom staten råder över det allmänna
vattenområdet behandlas dock fortfarande tillståndsansökningar
för olika typer av nyttjande av kustvattenområdet i första hand
av centrala verk och myndigheter. Kommunernas möjlighet att
påverka användningen av kustvattenområdena hävdas främst genom
NRL och PBL. Genom de lagar som har anknytning till NRL ges
möjligheter att påverka beslutande myndigheter om kommunen
redovisar sitt ställningstagande i översiktsplanen.

Regelverket för utnyttjandet av de svenska kust- och
havsområdena har numera i princip samma uppbyggnad som
regelverket för planering och nyttjande av markområden.

Naturvårdslagens strandskyddsbestämmelser och minerallagen är
de enda lagar som enbart omfattar enskilt vatten. Minerallagen
ersätts på allmänt vatten av kontinentalsockellagen. Vid
prövning av ansökan om att få utnyttja resurser inom den
ekonomiska zonen skall, liksom vid prövning enligt
kontinentalsockellagen, NRL tillämpas. Också
miljöskyddslagen kan tillämpas vid prövning av verksamhet
i den ekonomiska zonen. Lagen om ekonomisk zon, som gäller från
territorialgränsen ut till mittlinjen, innehåller bl.a.
föreskrifter om skydd av den marina miljön och reglerar
tillståndsplikten för utnyttjandet av naturtillgångar i zonen.
Lagen omfattar dock inte de naturtillgångar som redan regleras i
kontinentalsockellagen och fiskelagen.

Utvinning av ämnen och material från havsbottnen regleras av
minerallagen och kontinentalsockellagen, som är knutna till NRL.
Översiktsplanen skall vara vägledande vid beslut om tillstånd
för utforskning eller utvinning enligt dessa lagar. I
översiktsplanens motiveringar och rekommendationer kan kommunen
hävda att utvinning skall underordnas andra intressen.

Utvinning av sand och grus från havsbottnen har bedrivits i
Sverige sedan sekelskiftet. Förekomsten av sand- och
grustillgångar i havet framgår bl.a. av SGU:s kartor. I den till
kontinentalsockellagen anknutna kontinentalsockelförordningen
(1966:315, ändrad senast 1992:1223) finns angivet bl.a. hur
frågor om tillstånd till sandtäkt meddelas. Inom allmänt
vattenområde meddelas sådant tillstånd av SGU, som i ärendet
skall inhämta yttrande från kommunen, Naturvårdsverket och andra
berörda myndigheter. För tillstånd utgår avgift om företagets
ringa omfattning eller annat särskilt skäl inte föranleder
annat. Om ansökan avser täkt av större omfattning eller kan
medföra betydande skadeverkningar eller annars om
Naturvårdsverket begär det skall SGU med eget yttrande hänskjuta
ärendet till regeringen.

Exempel på hur bevarandevärden inom vattenområden kan hävdas
är det marina naturreservat som hösten 1992 bildades i
Falsterbonäsets havsområde i Vellinge kommun.

Dammsäkerhetsfrågor

Dammsäkerhetsutredningen avgav i november 1987 betänkandet
(SOU 1987:64) Dammsäkerhet och skydd mot översvämningar. På
grundval av bl.a. utredningens arbete föreslog regeringen i
propositionen 1988/89:116 om vissa dammsäkerhets- och
vattenkraftsfrågor m.m. ändringar i vattenlagen som innebär att
bl.a. beslut om tillstånd skall innehålla bestämmelser om
vattenföretagets säkerhet. Regeringen föreslog också att en
uttrycklig bestämmelse skulle införas i plan- och bygglagen
(1987:10) om att risken för översvämning skall beaktas av
kommunerna vid lokalisering av bebyggelse. Kommunerna måste i
planarbetet ta hänsyn till både grund- och
ytvattenförhållandena. Riksdagen beslöt i enlighet med förslagen
i propositionen (bet. 1988/89:BoU12 och JoU22).

I syfte att förebygga och minska skador av översvämningar gav
regeringen SMHI i uppdrag att utreda hur ett dammregister skulle
kunna läggas upp. I uppdraget ingick att utreda
förutsättningarna för och behovet av s.k. älvcentraler i älvar
som är känsliga för översvämningar och att utreda behovet av
forskning om översvämningar.

Länsstyrelsernas övergripande och kontrollerande funktion som
ansvariga för tillsynen enligt vattenlagen betonades i
propositionen. Länsstyrelserna fick den 29 juni 1989 av
regeringen i uppdrag att inventera översvämningskänsliga områden
och att genomföra länsvisa damminventeringar. SMHI, som
förutsattes ansvara för att det finns en central överblick över
översvämningskänsliga områden i landet, deltog i arbetet och har
sedermera gjort en sammanställning av materialet.

I propositionen slog regeringen fast att den år 1978 bildade
Dammsäkerhetsnämnden borde stödja länsstyrelserna mer aktivt i
deras roll som tillsynsmyndighet. Nämnden, som inte är någon
myndighet men vars ledamöter utses av regeringen, förutsattes
bli förstärkt med kompetens när det gäller räddningstjänst och
hydrologi. Det förutsattes att nämnden skulle granska de
länsvisa damminventeringarna. Så har också skett.

Regeringen anförde i propositionen att Räddningsverket borde
överväga att meddela allmänna råd om samverkan när det gäller
den fysiska planeringen, befolkningsskyddet och
räddningstjänsten. De i propositionen aviserade utredningarna
från SMHI om dammregister, älvcentraler och forskning
redovisades år 1989.

I avsikt bl.a. att följa upp och utvärdera de rättsliga och
organisatoriska åtgärder som genomfördes år 1989 tillkallade
regeringen i maj 1994 en särskild utredare med uppgift att
utreda frågor dels om dammsäkerhet, dels om skydd mot
översvämningar. I direktiven till utredningen erinras bl.a. om
att dammägaren enligt vattenlagen har ett grundläggande ansvar
för dammsäkerheten medan staten har det övergripande ansvaret.
Utredaren skall

se över ansvarsfördelningen för dammsäkerheten med särskild
tonvikt på tillsyn och samordning mellan dammägare, myndigheter,
kommuner och andra organ samt utvärdera hur detta ansvar bör
fullgöras;

överväga de dammsäkerhetsåtgärder resp. förebyggande åtgärder
mot översvämningar som dammägarna, SMHI, länsstyrelserna,
Räddningsverket och Dammsäkerhetsnämnden vidtagit till följd av
Dammsäkerhetsutredningen och propositionen 1988/89:116 om vissa
dammsäkerhets- och vattenkraftsfrågor m.m. samt föreslå
eventuella kompletterande åtgärder;

pröva hur den tekniska forskningen om dammsäkerheten kan bidra
till att utveckla metoder för mätningar och analys av
säkerheten;

utreda hur information om dammsäkerhet och översvämningar kan
förbättras mellan dammägarna, SMHI, Dammsäkerhetsnämnden,
länsstyrelser, Räddningsverket samt kommuner och allmänhet längs
älvarna.

Utredaren skall redovisa sitt uppdrag senast den 1 mars 1995.

Utskottet

Regler om prövning av vattenmål samt vattenlagens regler om
ersättning och avgifter

I motion 1993/94:Bo519 (v) föreslås ett riksdagens
tillkännagivande till regeringen om att avskaffa regeringens
förprövning enligt naturresurslagen (NRL) och vattenlagen (VL).
Motionärerna anser att regeringens prövning enligt NRL och VL
skall avskaffas och ersättas med prövning i Koncessionsnämnden
för miljöskydd. Utgångspunkten för förslaget är prövningen av
ansökan om en fast förbindelse över Öresund.

Utskottet vill inledningsvis upplysa om att riksdagen senare
under hösten kommer att behandla regeringens skrivelse
1993/94:95 Redogörelse för handläggningen av prövningen av
ansökan om en fast förbindelse över Öresund.

Vad rör motionsförslaget som sådant vill utskottet erinra om
att frågan om behovet och omfattningen av regeringsprövningen
enligt NRL behandlades i proposition 1985/86:3 med förslag till
naturresurslag m.m. Där anfördes bl.a. (s. 124) -- med
hänvisning till den då gällande ordningen beträffande
riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen -- att det ansågs
motiverat att prövningen lades på regeringen eftersom ingen
annan än den kunde åstadkomma en allsidig prövning med en
sammanvägning av bl.a. miljöskyddsmässiga,
arbetsmarknadspolitiska och regionalpolitiska synpunkter.
Framför allt ansågs det viktigt att beslut i sådana frågor
fattades av ett organ av vilket politiskt ansvar kunde utkrävas.
Även andra motiv anfördes i propositionen för den föreslagna
ordningen. Bl.a. angavs att vissa etableringar hade en mycket
stor omgivningspåverkan och att de därmed kunde innebära risker
för konflikter med ett stort antal markanvändningsintressen.
Vidare anfördes att etableringarna ofta ställde stora krav på
samhälleliga följdinvesteringar.

Vad beträffar regeringsprövningen av vissa ärenden enligt VL
skall som angivits ovan (s. 2) NRL tillämpas. Även enligt VL kan
regeringen efter särskilt beslut i vissa fall förbehålla sig
prövningen.

Utskottet kan i och för sig instämma i motionärernas
uppfattning om att bl.a. kravet på miljökonsekvensbeskrivningar
kan ha inneburit att behovet av en regeringsprövning enligt
nuvarande ordning numera inte gör sig lika starkt gällande.
Emellertid finns enligt utskottets uppfattning inte tillräckliga
skäl för riksdagen att föreslå någon förändring av nu gällande
ordning. Utskottet vill dessutom hävda att frågan om
utformningen av prövningssystemet naturligen hör hemma i arbetet
med förslaget till miljöbalk.

Med det anförda avstyrker utskottet motion 1993/94:Bo519 (v)
om regeringsprövningen enligt NRL och VL.

I motionerna 1993/94:Bo517 (s) yrkandena 1 och 2 samt
1993/94:Bo520 (fp) förs fram förslag om ändring i
vattenlagstiftningen i avsikt att bringa
ersättningsbestämmelserna vid omprövning av tillstånd enligt
äldre vattenrättslig lagstiftning bättre i överensstämmelse med
dem som gäller enligt nuvarande VL.

Utskottet har ovan (s. 3--4) redovisat gällande
ersättningsbestämmelser samt upplyst om att ett arbete i
enlighet med förslaget i motionerna pågår i
Justitiedepartementet med sikte på en lagrådsremiss. Med
hänvisning till detta arbete får syftet med motionerna
1993/94:Bo517 (s) yrkandena 1 och 2 samt 1993/94:Bo520 (fp) om
ersättningsbestämmelserna enligt äldre vattenrättslig
lagstiftning anses till inte ringa del tillgodosett utan någon
riksdagens vidare åtgärd.

En översyn av VL förordas i motion 1993/94:N426 (c) yrkande 2
i syfte att åstadkomma en värdering av intrång och konsekvenser
av vattenregleringar som bättre än för närvarande står i
överensstämmelse med elkraftens marknadsmässiga värde.

Av redovisningen ovan (s. 4) framgår att det i VL finns två
slags avgifter, nämligen bygdeavgifter och fiskeavgifter.
Avgifterna har anknutits till basbeloppet. Avsikten med denna
konstruktion är att anpassa dem till förändringarna i
penningvärdet. Därmed kan i viss mån tas sådana hänsyn vid
bedömning av ersättningsfrågor enligt VL som rimligen kan
påfordras. Ett riksdagens beslut om översyn av VL med den
innebörd som förordas i motion 1993/94:N426 (c) yrkande 2 kan
inte anses erforderligt.

I detta avsnitt bör också behandlas motion 1993/94:Jo629 (fp)
yrkande 4. Motionärerna tar upp frågan om prövning av
bevattningsföretag, främst avseende bevattning inom jordbruket.
För att försäkra sig om en god skörd också under torrår har
jordbrukarna allt oftare börjat konstbevattna sina marker.
Konflikter i samband med bevattningen har inte sällan blivit
följden bl.a. på grund av konkurrens från andra näringar och
från motstående intressen såsom naturvård, fiske och
friluftsliv.

Den i motionen aktualiserade frågan har tagits upp av
Jordbruksverket i rapporten Bevattning 2000. Den har också
behandlats i Miljöskyddskommitténs slutbetänkande SOU
1994:96 Följdlagstiftningen till miljöbalken. Bl.a. föreslår
kommittén ändringar i VL så att den som driver vattentäkt är
skyldig att vid vattenbrist orsakad av torka avstå från det
vatten som är nödvändigt för att skydda naturmiljön. Betänkandet
har remissbehandlats. Remisstiden utgick i oktober 1994.

Eftersom den genom motion 1993/94:Jo629 (fp) yrkande 4
aktualiserade frågan om prövning av bevattningsföretag
kommer att övervägas av regeringen saknas enligt utskottets
mening anledning för riksdagen att bifalla yrkandet.

Utvinning av material från havsbottnen

Innebörden av förslaget i motion 1993/94:Bo518 (kds) yrkande 1
är att riksdagen bör ge regeringen till känna att en översyn
görs om hur de utfyllnader som gjorts utmed Skånes kust påverkar
miljön ur alla aspekter. En utredning om ägandet och eventuell
köpeskilling för de ytor som använts för utfyllnaderna bör också
göras.

I motion 1993/94:Bo524 (fp) föreslås ett tillkännagivande av
vad där anförts om utvinning av marken från havsbotten.
Motionärerna anför bl.a. att gällande lagar bör ändras så att
det inte längre blir möjligt att genom utfyllnader flytta
strandlinjen.

Motionärerna tar upp en angelägen fråga och en fråga i vilken
viss oklarhet anses råda om de rättsförhållanden m.m. som är av
betydelse i sammanhanget.

Utskottet har ovan (s. 4--6) översiktligt redogjort för de
regler som får anses relevanta när det gäller utnyttjandet av
kust- och havsområdena. I de delar frågorna aktualiserats i
motionerna framgår bl.a. att regelverket i princip har samma
uppbyggnad som det som gäller vid planering och användning av
markområden. Detta innebär att i första hand kommunerna har
ansvar för den fysiska planeringen och genomförandet av den
också vad gäller havsområdena. Det kan också nämnas att frågan
om användningen av vattenområdena i och med tillkomsten av plan-
och bygglagen mera uttalat än tidigare fördes in i den fysiska
planeringen.

Utskottet vill inte förneka att det kan ha varit vissa
svårigheter att på ett enkelt sätt få klarhet i utformningen och
uppbyggnaden av den lagstiftning som är aktuell i sammanhanget.
Förhoppningsvis skall bl.a. den sammanställning -- Kust och hav
i den översiktliga planeringen -- som Boverket inom kort
publicerar bidra till att förbättra kunskaperna på området.
Därmed bör kunskapen kunna förbättras i kommunerna och hos andra
berörda om det ansvar som åvilar olika intressenter och de
möjligheter som lagstiftningen faktiskt ger att bedöma och
avväga de olika intressen som kan riktas mot våra havs- och
kustområden.

Utskottet gör avslutningsvis den bedömningen att en
tillämpning av gällande lag i allt väsentligt ger kommunerna och
länsstyrelserna möjligheter att ta berättigade hänsyn
beträffande den fysiska planeringen också i dessa områden. De
insatser om planeringen av kustområdena m.m. som förordas i
motionerna 1993/94:Bo518 (kds) yrkande 1 och 1993/94:Bo524 (fp)
bör mot denna bakgrund kunna undvaras. Ett exempel på
möjligheten att värna också våra havsområden är det marina
naturreservat som hösten 1992 bildades i Falsterbonäsets
havsområde i Vellinge kommun.

Dammsäkerhetsfrågor

Åtgärder för att klarlägga ansvarsfrågan med anledning av
översvämningar i Norrlandsälvarna tas upp i motion 1993/94:Bo510
(m). I motion 1993/94:Bo515 (s) tas upp frågan om ersättning för
skador i samband med översvämningar i reglerade vattendrag.

Som framgått ovan (s. 7--8) har frågan om översvämningar och
dammsäkerhet behandlats av riksdagen flera gånger i slutet av
1980-talet. En utredning, som bl.a. har till uppgift att följa
upp och utvärdera de rättsliga och organisatoriska frågor som
blev följden av denna riksdagsbehandling, tillkallades i maj
1994. Utredningen skall redovisa sitt uppdrag senast den 1 mars
1995. Bl.a. de frågor som tas upp i motionerna kommer att
övervägas av utredningen.

Resultatet av utredningen och den fortsatta beredningen av den
bör avvaktas. Med hänvisning till det anförda avstyrker
utskottet motionerna 1993/94:Bo510 (m) och 1993/94:Bo515 (s) om
vissa dammsäkerhetsfrågor m.m.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande regeringsprövning enligt NRL och VL
att riksdagen avslår motion 1993/94:Bo519,
res. (v, mp)

2. beträffande ersättningsbestämmelserna enligt äldre
vattenrättslig lagstiftning
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Bo517 yrkandena 1 och
2 samt 1993/94:Bo520,

3. beträffande bedömning av ersättningsfrågor enligt VL
att riksdagen avslår motion 1993/94:N426 yrkande 2,

4. beträffande prövning av bevattningsföretag
att riksdagen avslår motion 1993/94:Jo629 yrkande 4,

5. beträffande planeringen av havsområdena m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Bo518 yrkande 1 och
1993/94:Bo524,

6. beträffande vissa dammsäkerhetsfrågor m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Bo510 och
1993/94:Bo515.

Stockholm den 17 november 1994

På bostadsutskottets vägnar

Knut Billing

I beslutet har deltagit: Knut Billing (m), Lennart Nilsson
(s), Rune Evensson (s), Bengt-Ola Ryttar (s), Britta Sundin (s),
Marianne Carlström (s), Ingrid Skeppstedt (c), Lars Stjernkvist
(s), Stig Grauers (m), Erling Bager (fp), Lena Larsson (s), Owe
Hellberg (v), Lilian Virgin (s), Inga Berggren (m), Per Lager
(mp), Ulf Björklund (kds) och Peter Weibull Bernström (m).

Reservation

Regeringsprövning enligt NRL och VL (mom. 1)

Owe Hellberg (v) och Per Lager (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar
med "Utskottet kan" och på s. 9 slutar med "och VL" bort ha
följande lydelse:

Som anförs i motion Bo519 (v) bör regeringens förprövning
enligt NRL och VL avskaffas. Inte minst turerna i ärendet om
Öresundsbron har visat det olyckliga i att regeringen i
praktiken binder upp sig i ett ärende innan bl.a. olika
myndigheter, t.ex. Koncessionsnämnden för miljöskydd, haft
möjlighet att överväga valet av plats eller rent av föreslå att
projektet inte genomförs.

De motiv som en gång fanns för att införa dagens ordning kan
numera inte anses ha tillnärmelsevis samma tyngd som tidigare.
Bl.a. har kravet på miljökonsekvensbeskrivningar (MKB) gjort det
mindre angeläget med regeringens förprövning. Systemet med MKB
har ytterligare understrukit behovet av att regeringens tidiga
låsning i vissa ärenden enligt NRL är olycklig för en
förutsättningslös prövning.

Enligt utskottets mening bör den nuvarande ordningen
avskaffas. Det förefaller lämpligt att regeringen i det
pågående arbetet med miljöbalken eller i annat sammanhang
överväger frågan och återkommer till riksdagen i ärendet.

Vad utskottet nu anfört om slopande av regeringsprövningen i
vissa fall enligt NRL och VL bör riksdagen med anledning av
motion 1993/94:Bo519 (v) som sin mening ge regeringen till
känna.

dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
1. beträffande regeringsprövning enligt NRL och VL
att riksdagen med anledning av motion 1993/94:Bo519 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,