Vattenrätt
Betänkande 1994/95:BoU4
Bostadsutskottets betänkande
1994/95:BOU04
Vattenrätt
Innehåll
1994/95 BoU4
Sammanfattning
I betänkandet behandlas nio motioner från allmänna motionstiden 1994. Utskottet avstyrker samtliga.
En reservation beträffande regeringsprövningen av vissa frågor enligt naturresurslagen och vattenlagen har avgivits av företrädare för v och mp.
Motionerna
I betänkandet behandlas de under allmänna motionstiden 1994 väckta motionerna
1993/94:Bo510 av Olle Lindström m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att klarlägga ansvarsfrågan med anledning av översvämningar i Norrlandsälvarna.
1993/94:Bo515 av Bo Finnkvist och Leo Persson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ersättning för skador i samband med översvämningar efter reglerade vattendrag.
1993/94:Bo517 av Magnus Persson (s) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av nuvarande lagstiftning rörande omprövning av tillstånd enligt äldre vattenrättslig lagstiftning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet att beakta allmän- och miljöintressena.
1993/94:Bo518 av Kenneth Lantz (kds) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn över de utfyllnader som gjorts utmed Skånes kust samt utreda ägandet och eventuell köpeskilling för ytor till utfyllnad,
1993/94:Bo519 av Jan Jennehag m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om att avskaffa regeringens förprövning enligt naturresurslagen och vattenlagen.
1993/94:Bo520 av Sigge Godin och Lennart Fremling (fp) vari yrkas att riksdagen beslutar om ändring i lagen (1983:292) om införande av vattenlagen (1983:291) i enlighet med vad som anförts i motionen.
1993/94:Bo524 av Siw Persson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändring av utvinningen av mark genom att använda havsbotten.
1993/94:Jo629 av Siw Persson m.fl. (fp) vari yrkas 4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring av vattenlagen som innebär prövning av bevattningsföretag i enlighet med vad i motionen anförts.
1993/94:N426 av Stina Eliasson och Tage Påhlsson (c) vari yrkas 2. att riksdagen hos regeringen begär en skyndsam översyn av vattenlagen i syfte att åstadkomma en värdering av intrång och konsekvenser av vattenregleringar, som bättre än för närvarande står i överensstämmelse med elkraftens marknadsmässiga värde.
Uppgifter i anslutning till motionerna
Sammanfattning av reglerna om prövning av vattenmål samt av vattenlagens regler om ersättning och avgifter m.m.
Första domstol i vattenmål kallas vattendomstol. Överrätt i vattenmål (vattenöverdomstol) är Svea hovrätt. Sista domstol är Högsta domstolen.
Tillåtligheten av vissa större vattenföretag m.m. skall prövas av regeringen. Regeringen prövar bl.a. vattenkraftverk avsedda för en installerad generatoreffekt av minst 20 000 kilowatt, vattenregleringar av en viss minsta storlek och grundvattentäkter för tillgodogörande av en större vattenmängd av 10 000 dygnskubikmeter. (11 kap. 1 § vattenlagen [VL]).
Regeringen får vidare (11 kap. 3 § VL) förbehålla sig prövningen av annat vattenföretag än sådant som anges i VL 11 kap. 1 § och som är av betydande omfattning eller ingripande beskaffenhet. Regeringen har tämligen ofta utnyttjat den möjlighet som ges i VL 11 kap. 3 §.
Även vid vissa ärenden enligt naturresurslagen (NRL) finns möjlighet för regeringen att förbehålla sig prövningen. Regeringen kan också pröva ett vattenföretag som avses i 3 kap. 6 § tredje stycket naturresurslagen. Enligt detta lagrum gäller älvskyddet inte sådana vattenföretag som förorsakar endast obetydlig miljöpåverkan.
Enligt 3 kap. 1 § VL gäller att ett vattenföretag inte får komma till stånd om det med hänsyn till valet av plats eller på något annat sätt möter hinder från allmänna planeringssynpunkter. Vid tillståndsprövningen skall NRL tillämpas.
De vattenrättsliga ersättningsbestämmelserna, som finns samlade i 9 kap. VL, är anpassade främst till expropriationslagen. Ersättningsskyldighet enligt VL föreligger i princip för tillståndshavaren om tillstånd givits att ta i anspråk eller att vidta åtgärder som skadar annans egendom. I vissa fall utgår ersättning vid omprövning av tillstånd, i andra inte. Regler finns om viss ersättningsfrihet för det allmänna när omprövning av givna tillstånd sker eller när nya vattenföretag utförs till förmån för vissa kvalificerade allmänna intressen. Sådana är bl.a. det allmänna fiskeintresset och den allmänna miljövården. I fråga om omprövning av villkor till förmån för den allmänna miljövården kan bl.a. Kammarkollegiet ansöka om sådan. I förarbetena till VL konstaterades att det förelåg ett behov av omprövningsmöjligheter. Det kan således inte uteslutas att ett villkor från början har varit olämpligt utformat eller att nya omständigheter uppkommit som motiverar en omprövning, såsom t.ex. ny teknik, nya samhälleliga värderingar rörande förhållandet mellan ett utbyggnads- och ett bevarandeintresse eller stora förändringar på det samhällsekonomiska området. När en fastighet löses in i sin helhet skall, i princip, löseskilling betalas som motsvarar fastighetens marknadsvärde.
Som framgått ovan föreligger i regel ersättningsskyldighet enligt VL om tillstånd till vattenföretag tillåtits även om ersättningsfrihet finns i vissa situationer. Beträffande omprövning av villkor enligt äldre vattenrättslig lagstiftning till förmån för kvalificerade allmänna intressen gäller att tillståndshavaren inte får någon ersättning för den förlust av vatten eller fallhöjd eller inskränkning i rätten att reglera vattnets avrinning som föranletts av nya tillståndsvillkor till den del värdet av detta bortfall inte överstiger en tjugondel av produktionsvärdet vid anläggningen resp. värdet av den vattenmängd, fallhöjd eller magasinsvolym som omfattas av tillståndet. Kammarkollegiet har i en framställning till regeringen pekat på skillnaden mellan de ersättningsregler som gäller vid omprövning av villkor för tillstånd som meddelats med stöd av 1983 års vattenlag och sådana som meddelats med stöd av äldre vattenrättslig lagstiftning. Skadeförebyggande och skadekompenserande åtgärder som föreskrivs i en omprövningsdom, bör enligt kollegiet, även om omprövningen avser ett tillstånd som meddelats enligt den äldre lagstiftningen, ersättas av tillståndshavaren och inte av den som ansökt om omprövning, dvs. det allmänna. Kollegiet har föreslagit att lagen (1983:292) om införande av vattenlagen (1983:291) ändras så att även skadeförebyggande och skadekompenserande åtgärder som föreskrivs vid omprövning av äldre tillstånd skall bekostas av tillståndshavaren. Kollegiets framställning har remissbehandlats.
Frågan om ersättningsreglerna vid omprövning av villkor för tillstånd givna enligt äldre vattenlagstiftning togs upp i propositionen 1993/94:30 En strategi för biologisk mångfald (bilaga 1, s. 26). Där angavs att den av Kammarkollegiet aktualiserade frågan bereddes vidare i regeringskansliet med sikte på ett förslag till riksdagen våren 1994. I det aviserade förslaget skulle behandlas frågan om att vid omprövning av äldre tillstånd föreskrivna skadeförebyggande och skadekompenserande åtgärder skall bekostas av tillståndshavaren inom ramen för värdet av den ersättningsfria andel som nu gäller för förlust av vatten eller fallhöjd m.m.
Någon proposition i ärendet överlämnades inte till riksdagen våren 1994. Vid förfrågan i Justitiedepartementet hösten 1994 har meddelats att ett arbete i frågan pågår med sikte på en lagrådsremiss.
Omprövning av tillstånd meddelade enligt nuvarande vattenlag (15 kap. 3 §) kan i princip ske efter utgången av år 1993, dvs. efter en tioårig övergångstid.
I VL 10 kap. finns bestämmelser om avgifter. Dessa är av två slag, nämligen bygdeavgifter och fiskeavgifter. Om ett vattenföretag innebär drift av ett vattenkraftverk, vattenreglering som avser års- eller flerårsreglering, vattenöverledning för annat ändamål än kraftändamål eller ytvattentäkt skall en årlig bygdeavgift betalas. Bygdeavgiften skall användas i bygden för gottgörelse för enskilda skador samt för allmänna ortsändamål. Den utgår för varje kalenderår till och med det år företaget läggs ned.
Tillståndshavare kan åläggas att betala en särskild avgift för främjande av fisket i det vatten som berörs av vattenföretaget eller inom något angränsande vattenområde. Avgiften kan fastställas som en engångsavgift eller som en årlig avgift.
Såväl bygdeavgiften som den årliga fiskeavgiften har anknutits till basbeloppet.
Som ett alternativ till fiskeavgift kan vattendomstol föreskriva skyldighet för den som vill utföra vattenföretag som kan skada fisket att utan ersättning vidta och underhålla behövliga anordningar till skydd för eller främjande av fisket.
Vissa rättsförhållanden angående utvinning av material från havsbotten m.m.
Uppgifterna i nedanstående avsnitt bygger huvudsakligen på den sammanställning av metoder och kunskaper som Boverket publicerade 1993 i skriften Kust och hav i den översiktliga planeringen. Beträffande de juridiska förutsättningarna i kustvatten och havsområden anförs i skriften bl.a. följande.
Kustvatten- och havsområden inom kommunen har juridiskt sett alltid en ägare. Äganderätten gäller såväl vattenytan som bottnen samt vattenvolymen däremellan. Äganderätten begränsar dock inte rätten att fritt färdas över vattenområdet eller rätten till fritt fiske. Däremot behöver man ägarens tillåtelse för att utföra anläggningar m.m. i vattenområdet, t.ex. för anläggning av vägbankar, småbåtshamnar och bryggor eller för tippning av muddermassor.
Vattenområden är antingen enskilda eller allmänna. Gränsdragningen mellan enskilt och allmänt vatten regleras i lagen (1950:595) om gräns mot allmänt vattenområde.
Enskilt vatten i havet sträcker sig 300 m ut från fastlandet eller större öar eller ut till 3 m vattendjup. Enskilt vattenområde tillhör en fastighet. Fastigheters gränser på land och i vatten finns redovisade på lantmäteriets fastighetskartor. Ägoförhållandena i kustvattenområdet kan dock vara komplicerade och kräva särskild lantmäteriutredning. Fastigheter kan ägas av enskilda personer, av juridiska personer som t.ex. aktiebolag och föreningar, av kommuner eller av staten.
Allmänt vatten sträcker sig från gränsen för enskilt vatten ut till territorialgränsen. Staten anses sedan gammalt ha rådighet över det allmänna vattenområdet och företräds här av Kammarkollegiet.
Vattenägare har enskild rätt bl.a. till utvinning av material från botten, t.ex. sand och grus, för husbehov.
Allemansrätten gäller också i våra kust- och havsområden men, liksom på land, skall hänsyn tas till den enskilde fastighetsägarens hemfridszon på stranden och ut i vattnet. Det är t.ex. inte tillåtet att förtöja sin båt vid enskild brygga annat än vid tillfällen då man söker nödhamn. Det rörliga friluftslivets tillgång till stränder och strandnära vatten skyddas genom naturvårdslagens strandskyddsbestämmelser.
Beträffande kommungränser i havet gäller att kusten för närvarande administrativt delas in i 15 kustlän och 85 kustkommuner. Med kustområden avses kommun som inom sina gränser har havs- eller saltsjöområden. Enligt 1 § kommunallagen är kommunindelningen av riket heltäckande, dvs. såväl land- som sjöterritoriet är indelat i kommuner. Kustkommunernas område sträcker sig ut till territorialgränsen i havet, som också är gräns för länsstyrelsernas ansvarsområde.
När det gäller planeringen av havets nyttjande har vissa definitioner stor betydelse för vilka lagar och författningar som är tillämpliga. Havet indelas rättsligt i inre vatten, territorialhav och det fria havet.
Gränsen mellan inre vatten och territorialhav utgörs av en linje, baslinjen, som binder samman de yttersta uddarna, holmarna och skären eller följer lågvattenlinjen där skärgård saknas. Gränsen mellan territorialhavet och det fria havet utgörs av territorialgränsen, som är belägen 2 mil (12 sjömil) utanför baslinjen. På vissa kuststräckor är territorialhavets bredd något mindre.
Mittlinjen -- en linje som ligger emellan två länders baslinje -- indelar det fria havet mellan två länder. Om en annan indelning överenskoms genom avtal mellan länder benämns linjen avgränsningslinje. I det fria havet utanför territorialgränsen kan förekomma olika typer av zoner, t.ex. ekonomisk zon. En svensk ekonomisk zon upprättades utanför svenskt territorium ut till mittlinjen den 1 januari 1993.
Ansvaret för verksamheter och beslut i havsområdet delas mellan många olika myndigheter. De viktigaste centrala myndigheterna är Kammarkollegiet, Naturvårdsverket, Fiskeriverket, Sjöfartsverket, Sveriges geologiska undersökning, (SGU), Riksantikvarieämbetet, Statens sjöhistoriska museum, Försvarsmakten, Kustbevakningen, Tullverket och SMHI.
Flera centrala ämbetsverk har dessutom regionala förvaltningar, vilka har som uppgift att bevaka sektorsområdets intressen samt tillhandahålla underlagsmaterial. Länsstyrelsen har den samordnande rollen för statliga sektorsintressen och kommunal planering i länet.
Kommunen har ansvar för planeringen av mark och vatten inom kommunens gränser. Eftersom staten råder över det allmänna vattenområdet behandlas dock fortfarande tillståndsansökningar för olika typer av nyttjande av kustvattenområdet i första hand av centrala verk och myndigheter. Kommunernas möjlighet att påverka användningen av kustvattenområdena hävdas främst genom NRL och PBL. Genom de lagar som har anknytning till NRL ges möjligheter att påverka beslutande myndigheter om kommunen redovisar sitt ställningstagande i översiktsplanen.
Regelverket för utnyttjandet av de svenska kust- och havsområdena har numera i princip samma uppbyggnad som regelverket för planering och nyttjande av markområden.
Naturvårdslagens strandskyddsbestämmelser och minerallagen är de enda lagar som enbart omfattar enskilt vatten. Minerallagen ersätts på allmänt vatten av kontinentalsockellagen. Vid prövning av ansökan om att få utnyttja resurser inom den ekonomiska zonen skall, liksom vid prövning enligt kontinentalsockellagen, NRL tillämpas. Också miljöskyddslagen kan tillämpas vid prövning av verksamhet i den ekonomiska zonen. Lagen om ekonomisk zon, som gäller från territorialgränsen ut till mittlinjen, innehåller bl.a. föreskrifter om skydd av den marina miljön och reglerar tillståndsplikten för utnyttjandet av naturtillgångar i zonen. Lagen omfattar dock inte de naturtillgångar som redan regleras i kontinentalsockellagen och fiskelagen.
Utvinning av ämnen och material från havsbottnen regleras av minerallagen och kontinentalsockellagen, som är knutna till NRL. Översiktsplanen skall vara vägledande vid beslut om tillstånd för utforskning eller utvinning enligt dessa lagar. I översiktsplanens motiveringar och rekommendationer kan kommunen hävda att utvinning skall underordnas andra intressen.
Utvinning av sand och grus från havsbottnen har bedrivits i Sverige sedan sekelskiftet. Förekomsten av sand- och grustillgångar i havet framgår bl.a. av SGU:s kartor. I den till kontinentalsockellagen anknutna kontinentalsockelförordningen (1966:315, ändrad senast 1992:1223) finns angivet bl.a. hur frågor om tillstånd till sandtäkt meddelas. Inom allmänt vattenområde meddelas sådant tillstånd av SGU, som i ärendet skall inhämta yttrande från kommunen, Naturvårdsverket och andra berörda myndigheter. För tillstånd utgår avgift om företagets ringa omfattning eller annat särskilt skäl inte föranleder annat. Om ansökan avser täkt av större omfattning eller kan medföra betydande skadeverkningar eller annars om Naturvårdsverket begär det skall SGU med eget yttrande hänskjuta ärendet till regeringen.
Exempel på hur bevarandevärden inom vattenområden kan hävdas är det marina naturreservat som hösten 1992 bildades i Falsterbonäsets havsområde i Vellinge kommun.
Dammsäkerhetsfrågor
Dammsäkerhetsutredningen avgav i november 1987 betänkandet (SOU 1987:64) Dammsäkerhet och skydd mot översvämningar. På grundval av bl.a. utredningens arbete föreslog regeringen i propositionen 1988/89:116 om vissa dammsäkerhets- och vattenkraftsfrågor m.m. ändringar i vattenlagen som innebär att bl.a. beslut om tillstånd skall innehålla bestämmelser om vattenföretagets säkerhet. Regeringen föreslog också att en uttrycklig bestämmelse skulle införas i plan- och bygglagen (1987:10) om att risken för översvämning skall beaktas av kommunerna vid lokalisering av bebyggelse. Kommunerna måste i planarbetet ta hänsyn till både grund- och ytvattenförhållandena. Riksdagen beslöt i enlighet med förslagen i propositionen (bet. 1988/89:BoU12 och JoU22).
I syfte att förebygga och minska skador av översvämningar gav regeringen SMHI i uppdrag att utreda hur ett dammregister skulle kunna läggas upp. I uppdraget ingick att utreda förutsättningarna för och behovet av s.k. älvcentraler i älvar som är känsliga för översvämningar och att utreda behovet av forskning om översvämningar.
Länsstyrelsernas övergripande och kontrollerande funktion som ansvariga för tillsynen enligt vattenlagen betonades i propositionen. Länsstyrelserna fick den 29 juni 1989 av regeringen i uppdrag att inventera översvämningskänsliga områden och att genomföra länsvisa damminventeringar. SMHI, som förutsattes ansvara för att det finns en central överblick över översvämningskänsliga områden i landet, deltog i arbetet och har sedermera gjort en sammanställning av materialet.
I propositionen slog regeringen fast att den år 1978 bildade Dammsäkerhetsnämnden borde stödja länsstyrelserna mer aktivt i deras roll som tillsynsmyndighet. Nämnden, som inte är någon myndighet men vars ledamöter utses av regeringen, förutsattes bli förstärkt med kompetens när det gäller räddningstjänst och hydrologi. Det förutsattes att nämnden skulle granska de länsvisa damminventeringarna. Så har också skett.
Regeringen anförde i propositionen att Räddningsverket borde överväga att meddela allmänna råd om samverkan när det gäller den fysiska planeringen, befolkningsskyddet och räddningstjänsten. De i propositionen aviserade utredningarna från SMHI om dammregister, älvcentraler och forskning redovisades år 1989.
I avsikt bl.a. att följa upp och utvärdera de rättsliga och organisatoriska åtgärder som genomfördes år 1989 tillkallade regeringen i maj 1994 en särskild utredare med uppgift att utreda frågor dels om dammsäkerhet, dels om skydd mot översvämningar. I direktiven till utredningen erinras bl.a. om att dammägaren enligt vattenlagen har ett grundläggande ansvar för dammsäkerheten medan staten har det övergripande ansvaret. Utredaren skall
se över ansvarsfördelningen för dammsäkerheten med särskild tonvikt på tillsyn och samordning mellan dammägare, myndigheter, kommuner och andra organ samt utvärdera hur detta ansvar bör fullgöras;
överväga de dammsäkerhetsåtgärder resp. förebyggande åtgärder mot översvämningar som dammägarna, SMHI, länsstyrelserna, Räddningsverket och Dammsäkerhetsnämnden vidtagit till följd av Dammsäkerhetsutredningen och propositionen 1988/89:116 om vissa dammsäkerhets- och vattenkraftsfrågor m.m. samt föreslå eventuella kompletterande åtgärder;
pröva hur den tekniska forskningen om dammsäkerheten kan bidra till att utveckla metoder för mätningar och analys av säkerheten;
utreda hur information om dammsäkerhet och översvämningar kan förbättras mellan dammägarna, SMHI, Dammsäkerhetsnämnden, länsstyrelser, Räddningsverket samt kommuner och allmänhet längs älvarna.
Utredaren skall redovisa sitt uppdrag senast den 1 mars 1995.
Utskottet
Regler om prövning av vattenmål samt vattenlagens regler om ersättning och avgifter
I motion 1993/94:Bo519 (v) föreslås ett riksdagens tillkännagivande till regeringen om att avskaffa regeringens förprövning enligt naturresurslagen (NRL) och vattenlagen (VL). Motionärerna anser att regeringens prövning enligt NRL och VL skall avskaffas och ersättas med prövning i Koncessionsnämnden för miljöskydd. Utgångspunkten för förslaget är prövningen av ansökan om en fast förbindelse över Öresund.
Utskottet vill inledningsvis upplysa om att riksdagen senare under hösten kommer att behandla regeringens skrivelse 1993/94:95 Redogörelse för handläggningen av prövningen av ansökan om en fast förbindelse över Öresund.
Vad rör motionsförslaget som sådant vill utskottet erinra om att frågan om behovet och omfattningen av regeringsprövningen enligt NRL behandlades i proposition 1985/86:3 med förslag till naturresurslag m.m. Där anfördes bl.a. (s. 124) -- med hänvisning till den då gällande ordningen beträffande riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen -- att det ansågs motiverat att prövningen lades på regeringen eftersom ingen annan än den kunde åstadkomma en allsidig prövning med en sammanvägning av bl.a. miljöskyddsmässiga, arbetsmarknadspolitiska och regionalpolitiska synpunkter. Framför allt ansågs det viktigt att beslut i sådana frågor fattades av ett organ av vilket politiskt ansvar kunde utkrävas. Även andra motiv anfördes i propositionen för den föreslagna ordningen. Bl.a. angavs att vissa etableringar hade en mycket stor omgivningspåverkan och att de därmed kunde innebära risker för konflikter med ett stort antal markanvändningsintressen. Vidare anfördes att etableringarna ofta ställde stora krav på samhälleliga följdinvesteringar.
Vad beträffar regeringsprövningen av vissa ärenden enligt VL skall som angivits ovan (s. 2) NRL tillämpas. Även enligt VL kan regeringen efter särskilt beslut i vissa fall förbehålla sig prövningen.
Utskottet kan i och för sig instämma i motionärernas uppfattning om att bl.a. kravet på miljökonsekvensbeskrivningar kan ha inneburit att behovet av en regeringsprövning enligt nuvarande ordning numera inte gör sig lika starkt gällande. Emellertid finns enligt utskottets uppfattning inte tillräckliga skäl för riksdagen att föreslå någon förändring av nu gällande ordning. Utskottet vill dessutom hävda att frågan om utformningen av prövningssystemet naturligen hör hemma i arbetet med förslaget till miljöbalk.
Med det anförda avstyrker utskottet motion 1993/94:Bo519 (v) om regeringsprövningen enligt NRL och VL.
I motionerna 1993/94:Bo517 (s) yrkandena 1 och 2 samt 1993/94:Bo520 (fp) förs fram förslag om ändring i vattenlagstiftningen i avsikt att bringa ersättningsbestämmelserna vid omprövning av tillstånd enligt äldre vattenrättslig lagstiftning bättre i överensstämmelse med dem som gäller enligt nuvarande VL.
Utskottet har ovan (s. 3--4) redovisat gällande ersättningsbestämmelser samt upplyst om att ett arbete i enlighet med förslaget i motionerna pågår i Justitiedepartementet med sikte på en lagrådsremiss. Med hänvisning till detta arbete får syftet med motionerna 1993/94:Bo517 (s) yrkandena 1 och 2 samt 1993/94:Bo520 (fp) om ersättningsbestämmelserna enligt äldre vattenrättslig lagstiftning anses till inte ringa del tillgodosett utan någon riksdagens vidare åtgärd.
En översyn av VL förordas i motion 1993/94:N426 (c) yrkande 2 i syfte att åstadkomma en värdering av intrång och konsekvenser av vattenregleringar som bättre än för närvarande står i överensstämmelse med elkraftens marknadsmässiga värde.
Av redovisningen ovan (s. 4) framgår att det i VL finns två slags avgifter, nämligen bygdeavgifter och fiskeavgifter. Avgifterna har anknutits till basbeloppet. Avsikten med denna konstruktion är att anpassa dem till förändringarna i penningvärdet. Därmed kan i viss mån tas sådana hänsyn vid bedömning av ersättningsfrågor enligt VL som rimligen kan påfordras. Ett riksdagens beslut om översyn av VL med den innebörd som förordas i motion 1993/94:N426 (c) yrkande 2 kan inte anses erforderligt.
I detta avsnitt bör också behandlas motion 1993/94:Jo629 (fp) yrkande 4. Motionärerna tar upp frågan om prövning av bevattningsföretag, främst avseende bevattning inom jordbruket. För att försäkra sig om en god skörd också under torrår har jordbrukarna allt oftare börjat konstbevattna sina marker. Konflikter i samband med bevattningen har inte sällan blivit följden bl.a. på grund av konkurrens från andra näringar och från motstående intressen såsom naturvård, fiske och friluftsliv.
Den i motionen aktualiserade frågan har tagits upp av Jordbruksverket i rapporten Bevattning 2000. Den har också behandlats i Miljöskyddskommitténs slutbetänkande SOU 1994:96 Följdlagstiftningen till miljöbalken. Bl.a. föreslår kommittén ändringar i VL så att den som driver vattentäkt är skyldig att vid vattenbrist orsakad av torka avstå från det vatten som är nödvändigt för att skydda naturmiljön. Betänkandet har remissbehandlats. Remisstiden utgick i oktober 1994.
Eftersom den genom motion 1993/94:Jo629 (fp) yrkande 4 aktualiserade frågan om prövning av bevattningsföretag kommer att övervägas av regeringen saknas enligt utskottets mening anledning för riksdagen att bifalla yrkandet.
Utvinning av material från havsbottnen
Innebörden av förslaget i motion 1993/94:Bo518 (kds) yrkande 1 är att riksdagen bör ge regeringen till känna att en översyn görs om hur de utfyllnader som gjorts utmed Skånes kust påverkar miljön ur alla aspekter. En utredning om ägandet och eventuell köpeskilling för de ytor som använts för utfyllnaderna bör också göras.
I motion 1993/94:Bo524 (fp) föreslås ett tillkännagivande av vad där anförts om utvinning av marken från havsbotten. Motionärerna anför bl.a. att gällande lagar bör ändras så att det inte längre blir möjligt att genom utfyllnader flytta strandlinjen.
Motionärerna tar upp en angelägen fråga och en fråga i vilken viss oklarhet anses råda om de rättsförhållanden m.m. som är av betydelse i sammanhanget.
Utskottet har ovan (s. 4--6) översiktligt redogjort för de regler som får anses relevanta när det gäller utnyttjandet av kust- och havsområdena. I de delar frågorna aktualiserats i motionerna framgår bl.a. att regelverket i princip har samma uppbyggnad som det som gäller vid planering och användning av markområden. Detta innebär att i första hand kommunerna har ansvar för den fysiska planeringen och genomförandet av den också vad gäller havsområdena. Det kan också nämnas att frågan om användningen av vattenområdena i och med tillkomsten av plan- och bygglagen mera uttalat än tidigare fördes in i den fysiska planeringen.
Utskottet vill inte förneka att det kan ha varit vissa svårigheter att på ett enkelt sätt få klarhet i utformningen och uppbyggnaden av den lagstiftning som är aktuell i sammanhanget. Förhoppningsvis skall bl.a. den sammanställning -- Kust och hav i den översiktliga planeringen -- som Boverket inom kort publicerar bidra till att förbättra kunskaperna på området. Därmed bör kunskapen kunna förbättras i kommunerna och hos andra berörda om det ansvar som åvilar olika intressenter och de möjligheter som lagstiftningen faktiskt ger att bedöma och avväga de olika intressen som kan riktas mot våra havs- och kustområden.
Utskottet gör avslutningsvis den bedömningen att en tillämpning av gällande lag i allt väsentligt ger kommunerna och länsstyrelserna möjligheter att ta berättigade hänsyn beträffande den fysiska planeringen också i dessa områden. De insatser om planeringen av kustområdena m.m. som förordas i motionerna 1993/94:Bo518 (kds) yrkande 1 och 1993/94:Bo524 (fp) bör mot denna bakgrund kunna undvaras. Ett exempel på möjligheten att värna också våra havsområden är det marina naturreservat som hösten 1992 bildades i Falsterbonäsets havsområde i Vellinge kommun.
Dammsäkerhetsfrågor
Åtgärder för att klarlägga ansvarsfrågan med anledning av översvämningar i Norrlandsälvarna tas upp i motion 1993/94:Bo510 (m). I motion 1993/94:Bo515 (s) tas upp frågan om ersättning för skador i samband med översvämningar i reglerade vattendrag.
Som framgått ovan (s. 7--8) har frågan om översvämningar och dammsäkerhet behandlats av riksdagen flera gånger i slutet av 1980-talet. En utredning, som bl.a. har till uppgift att följa upp och utvärdera de rättsliga och organisatoriska frågor som blev följden av denna riksdagsbehandling, tillkallades i maj 1994. Utredningen skall redovisa sitt uppdrag senast den 1 mars 1995. Bl.a. de frågor som tas upp i motionerna kommer att övervägas av utredningen.
Resultatet av utredningen och den fortsatta beredningen av den bör avvaktas. Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionerna 1993/94:Bo510 (m) och 1993/94:Bo515 (s) om vissa dammsäkerhetsfrågor m.m.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande regeringsprövning enligt NRL och VL att riksdagen avslår motion 1993/94:Bo519, res. (v, mp)
2. beträffande ersättningsbestämmelserna enligt äldre vattenrättslig lagstiftning att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Bo517 yrkandena 1 och 2 samt 1993/94:Bo520,
3. beträffande bedömning av ersättningsfrågor enligt VL att riksdagen avslår motion 1993/94:N426 yrkande 2,
4. beträffande prövning av bevattningsföretag att riksdagen avslår motion 1993/94:Jo629 yrkande 4,
5. beträffande planeringen av havsområdena m.m. att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Bo518 yrkande 1 och 1993/94:Bo524,
6. beträffande vissa dammsäkerhetsfrågor m.m. att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Bo510 och 1993/94:Bo515.
Stockholm den 17 november 1994
På bostadsutskottets vägnar
Knut Billing
I beslutet har deltagit: Knut Billing (m), Lennart Nilsson (s), Rune Evensson (s), Bengt-Ola Ryttar (s), Britta Sundin (s), Marianne Carlström (s), Ingrid Skeppstedt (c), Lars Stjernkvist (s), Stig Grauers (m), Erling Bager (fp), Lena Larsson (s), Owe Hellberg (v), Lilian Virgin (s), Inga Berggren (m), Per Lager (mp), Ulf Björklund (kds) och Peter Weibull Bernström (m).
Reservation
Regeringsprövning enligt NRL och VL (mom. 1)
Owe Hellberg (v) och Per Lager (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med "Utskottet kan" och på s. 9 slutar med "och VL" bort ha följande lydelse:
Som anförs i motion Bo519 (v) bör regeringens förprövning enligt NRL och VL avskaffas. Inte minst turerna i ärendet om Öresundsbron har visat det olyckliga i att regeringen i praktiken binder upp sig i ett ärende innan bl.a. olika myndigheter, t.ex. Koncessionsnämnden för miljöskydd, haft möjlighet att överväga valet av plats eller rent av föreslå att projektet inte genomförs.
De motiv som en gång fanns för att införa dagens ordning kan numera inte anses ha tillnärmelsevis samma tyngd som tidigare. Bl.a. har kravet på miljökonsekvensbeskrivningar (MKB) gjort det mindre angeläget med regeringens förprövning. Systemet med MKB har ytterligare understrukit behovet av att regeringens tidiga låsning i vissa ärenden enligt NRL är olycklig för en förutsättningslös prövning.
Enligt utskottets mening bör den nuvarande ordningen avskaffas. Det förefaller lämpligt att regeringen i det pågående arbetet med miljöbalken eller i annat sammanhang överväger frågan och återkommer till riksdagen i ärendet.
Vad utskottet nu anfört om slopande av regeringsprövningen i vissa fall enligt NRL och VL bör riksdagen med anledning av motion 1993/94:Bo519 (v) som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse: 1. beträffande regeringsprövning enligt NRL och VL att riksdagen med anledning av motion 1993/94:Bo519 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,