Utgiftsområde 15 Studiestöd
Betänkande 2010/11:UbU2
Var är betänkandet nu?
Betänkandet är färdigbehandlat
- Trycklov
- 2010-12-10
- Debatt
- 2010-12-20
- Avgörande
- 2010-12-21
- Beslut fattades
- 2010-12-21
Hela betänkandet
Beslut i korthet
Pengar till studiestöd (UbU2)
Riksdagen sa ja till regeringens förslag i budgetpropositionen för 2011 om knappt 23,5 miljarder kronor till studiestöd. Det är 634 miljoner mindre än förra året. Mest pengar inom utgiftsområdet går till studiemedel (drygt 14 miljarder) och studiemedelsräntor (drygt 5,1 miljarder). Riksdagen sa också ja till ändringar i studiestödslagen. Ändringarna innebär bland annat att studiemedlet för studerande som läser heltid höjs med 498 kronor per studiemånad från den 1 juli 2011. Dessutom ska arbetslösa ungdomar i åldrarna 20-24 år som saknar fullständig grundskole- eller gymnasieutbildning tillfälligt kunna få den högre bidragsnivån inom studiemedlet. Studiemedlet omfattar i dag två bidragsnivåer, en generell och en högre nivå. Den högre bidragsnivån har tidigare enbart kunnat ges till studerande över 25 år för studier på grundskole- och gymnasienivå. Men från den 1 januari 2011 kan den högre bidragsnivån ges till 20-24 åringarna för studier som påbörjas under 2011. Bidraget kan mottas högst tre år tills ett slutbetyg på antingen grundskole- eller gymnasienivå ges. Ambitionen är att rekrytera personer med kort tidigare utbildning till studier och därmed stärka deras ställning i arbets- och samhällsliv.
- Utskottets förslag till beslut
- Bifall till propositionen. Avslag på motionerna.
- Riksdagens beslut
- Kammaren biföll utskottets förslag.
Ärendets gång
Förslag, Genomförd
Förslaget avser 1 proposition och 2 motioner.
Beredning, Genomförd
Betänkandet bereddes senast i utskott 16 november 2010, justerades 7 december 2010 och fick trycklov 9 december 2010.
Alla beredningar i utskottet
2010-11-16
Pengar till studiestöd (UbU2)
Utbildningsutskottet föreslår att riksdagen säger ja till regeringens förslag i budgetpropositionen för 2011 om knappt 23,5 miljarder kronor till studiestöd. Det är 634 miljoner mindre än förra året. Mest pengar inom utgiftsområdet går till studiemedel (drygt 14 miljarder) och studiemedelsräntor (drygt 5,1 miljarder).
Utbildningsutskottet föreslår också att riksdagen säger ja till ändringar i studiestödslagen. Ändringarna innebär bland annat att studiemedlet för studerande som läser heltid höjs med 498 kronor per studiemånad från den 1 juli 2011.
Dessutom ska arbetslösa ungdomar i åldrarna 20-24 år som saknar fullständig grundskole- eller gymnasieutbildning tillfälligt kunna få den högre bidragsnivån inom studiemedlet. Studiemedlet omfattar i dag två bidragsnivåer, en generell och en högre nivå. Den högre bidragsnivån har tidigare enbart kunnat ges till studerande över 25 år för studier på grundskole- och gymnasienivå. Men från den 1 januari 2011 kan den högre bidragsnivån ges till 20-24 åringarna för studier som påbörjas under 2011. Bidraget kan mottas högst tre år tills ett slutbetyg på antingen grundskole- eller gymnasienivå ges. Ambitionen är att rekrytera personer med kort tidigare utbildning till studier och därmed stärka deras ställning i arbets- och samhällsliv.
Debatt, Genomförd
Information kommer.
Debatt om förslag 2010/11:UbU2
Webb-tv: Utgiftsområde 15 Studiestöd
Dokument från debatten
Protokoll från debatten
Anf. 120 Adnan Dibrani (S)
Fru talman! Jag har gått runt hela dagen i dag och varit nervös, mest för att jag trodde att jag skulle få tala strax före voteringen när alla var på väg in. Med tanke på den votering vi hade är frågan vad som är värst - att ta det nu eller före voteringen.
Jag har också tänkt att jag före mitt tal skulle säga så här: Handbollsdamerna - sicken turnering de gjorde! Jag är ett handbollsfan, så jag var bara tvungen att säga grattis till dem när jag väl stod häruppe. Det är inte många av våra landslag som har fått mig att lipa eller att fälla en liten tår, men de lyckades göra det flera matcher i rad. Riktigt bra gjort av handbollsdamerna!
Fru talman! Vi ska i dag diskutera vårt studiestödssystem, som jag är mycket stolt över. Vi socialdemokrater har byggt upp det med målet att alla människor oavsett samhällsklass och bakgrund ska ges möjlighet att delta i utbildning under hela livet. Vi socialdemokrater anser att alla människor är lika mycket värda, men vi föds med olika förutsättningar. Dina föräldrars plånbok, din etniska bakgrund, om du är man eller kvinna eller om du har ett funktionshinder ska inte få avgöra din framtid.
Det system som den socialdemokratiska politiken har skapat har gjort att jag trots min bakgrund har kunnat utvecklas och nå mina mål. Det har stärkt mig och gjort mig till en tacksam person. Det har gjort mig till en rik person - rik i den bemärkelsen att jag har fått mer kunskap och fler valmöjligheter.
Allt fler jobb kräver i dag en högskoleexamen, och allt färre jobb finns för dem som inte har kunnat eller inte haft möjlighet att ta del av någon utbildning utöver grundskolan.
Eftersom de borgerliga under den senaste mandatperioden har dragit ned på allt som har med vidareutbildning eller en andra chans att göra har klyftorna ökat. Utbildningsklyftor måste minskas och motverkas, inte ökas. Men, som sagt, den borgerliga politiken verkar gå åt motsatt håll.
Med en högre utbildningsnivå inte bara mår man bättre, utan självförtroendet får sig en skjuts uppåt om man kan uppnå sina drömmar och på så sätt leva ett bättre liv.
Fru talman! Vi står för ansvar. Vi delar bördan mellan studenter och samhälle genom att vi vill höja studiebidraget nu, och vår ambition är större än regeringens. I regeringens senaste höjning var lånedelen 90 procent av höjningen. Denna gång är den hela 100 procent. De borgerliga sviker den gamla principen att höja både studiebidrag och lån, och det är något oroande för framtiden.
Alltmer privatiserar man ansvaret för att klara sig under studierna. Denna utformning av studiemedelspolitiken kommer att slå mot de akademiker som har lägst utbildningspremier, de kvinnliga akademikerna i offentlig sektor som har de lägsta lönerna i Saco och TCO.
Fru talman! Regeringen visar tydligt sin ideologi och syn på vilka som ska studera. Allt fler studenter mår dåligt och är stressade på grund av att de inte får sin ekonomi att gå ihop. Studiemedlet ska räcka till mat, boende, kurslitteratur, transporter, nöjen med mera. Många studenter oroar sig för att de vet att de inte klarar av en oförutsedd utgift på 500 kronor och i så fall behöver gå till sina föräldrar för att låna pengar. Det är dock inte alla föräldrar som har de finansiella musklerna att hjälpa till, men många - jag skulle våga säga majoriteten - gör det inte, för det är pinsamt att behöva gå till föräldrar, andra anhöriga eller vänner för att fråga om hjälp. Särskilt utsatta är de vuxenstuderande. De har ofta ett försörjningskrav på barn dessutom.
Med regeringens senaste satsning på studiemedel lurar man studenterna. Man låstas satsa på dem med denna höjning av studielånet, men det kostar nästan ingenting för staten. Det är ytterligare en så kallad gratisreform. Man försöker ge sken av en satsning utan att behöva ta politiskt ansvar och prioritera pengar till studenterna. Efter denna satsning har man på två år minskat bidragsdelen från 40 till 27 procent, vilket innebär att man skrämmer i väg de studenter som har sämst ekonomi.
En nyutexaminerad får alltså räkna med en ökad skuldsättning, och med tanke på att välutbildad arbetskraft är en förutsättning för Sveriges konkurrenskraft och att utbildning är en investering både för individen och för samhället kan man ställa sig frågan varför de borgerliga gör detta. Är det för att endast barn till välbärgade ska kunna utbilda sig? Det kan inte vara för samhällets bästa man skrämmer bort studenter från att söka sig till högre studier.
Fru talman! Fribeloppet brukar vara en av de saker som de borgerliga trycker hårt på för att man ska avskaffa. Med den nya nivån i fribeloppet kommer ingen vanlig student som jobbar vid sidan av att drabbas av reglerna. Skulle man ta bort prövningen för lånedelen, vad blir då konsekvensen? Jo, att jag, Öholm och alla ni andra som sitter här, om vi skulle studera, kunde få ut subventionerade och tryggare lån med lägre ränta jämfört med de villkor vi skulle få om vi lånade i en vanlig bank.
Jag tycker att studiebidrag och de mest fördelaktiga lån som ges i Sverige ska vara förbehållna studenter som inte samtidigt är höginkomsttagare: Dessutom är detta bara ett sätt att steg för steg lägga över allt ansvar på den enskilde. Moderaterna vill ju egentligen att individen själv ska bekosta hela sitt uppehälle under studierna. Så är det i andra länder. Där måste man arbeta samtidigt som man studerar eller ha en familj i bakgrunden som ger månadspeng när man går på universitet. Så vill inte jag ha det, för det minskar självständigheten och friheten för den enskilde.
För oss socialdemokrater är det viktigt att studenterna ska kunna satsa hundra procent på sina heltidsstudier och inte behöva oroa sig för sin ekonomi. Det är en kvalitetsfråga. Däremot välkomnar vi alla som vill och har möjlighet att jobba eftersom studenter då kan skaffa sig arbetserfarenhet och meriter.
Det går inte att ha en sådan här debatt utan att nämna CSN och alla de studenter som drabbats av återbetalningskrav trots att de i själva verket läser på heltid. Före valet lovade regeringen att se till att statens olika myndigheter, CSN och högskolorna reder ut detta. Än så länge har ingenting hänt. I stället ser vi att alla skyller på varandra och att enskilda fackförbund har gått in och garanterat de lån som borde vara CSN:s uppgift. Detta drabbar enskilda studenter nu, och många är säkert oroliga för vad som komma skall efter nyår. Det drabbar också förtroendet för regeringens myndigheter. Man kan inte missköta styrningen av myndigheterna på det här sättet.
Fru talman! Eftersom budgetramarna redan är beslutade och vi inte kan göra annat än att försöka påverka hur resurserna ska fördelas inom ramarna har vi ett särskilt yttrande som vi rödgröna står bakom. Där visar vi att vi har högre ambitioner än de borgerliga och vilket håll vi vill att politiken ska gå åt.
(Applåder)
Anf. 121 Jabar Amin (Mp)
Fru talman! Miljöpartiet värnar det livslånga lärandet. Vi vill att alla ska ha möjlighet att utbilda sig oavsett hur den privatekonomiska situationen ser ut. De svenska studiemedlen har vi just för att ge alla studenter lika möjlighet till en fullgod utbildning. Så är tanken i alla fall.
I praktiken får allt fler studenter svårt att klara sig igenom med bara studiemedel. Regeringens svar på studenternas dåliga ekonomi är att öka lånedelen. Några kronor mer i studiebidrag är vad regeringen erbjuder. Resten av studenternas underskott vill regeringen täcka upp genom att öka studenternas belåning. Det är en väg som vi inte vill gå och som vi tycker är fel.
Vi ser dessutom en ökad belåning som skadlig för Sveriges ekonomi. Studenter som inte direkt får jobb efter studierna riskerar att hamna i skuldproblem och få svårigheter att betala tillbaka skulderna. En ökad skuldbörda innebär också att framtida recessioner kommer att slå extra hårt mot studenterna. Landets studenter blir en mycket utsatt grupp för årtionden framåt.
Detta innebär också att studier blir mindre attraktivt. Personer från välbärgade och studievana hem kommer troligen fortfarande att studera. Men en del av de personer som växer upp i socioekonomiskt mer utsatta familjer där studier inte är en självklarhet riskerar att tveka inför fortsatta studier med den höga belåningen. Vi riskerar att återigen få ett segregerat utbildningsväsen.
Vi rödgröna tar ställning mot detta och satsar i stället på en ökad bidragsdel i studiemedlet. Vi ser att det kunskapssamhälle som Sverige måste vara kräver att högre utbildning blir möjligt även för studenter som har det sämre ställt.
Anf. 122 Rossana Dinamarca (V)
Fru talman! Det här känns lite som en debatt där man trycker på repeat, repeat och repeat. Det händer väldigt lite, och det går väldigt långsamt.
Studenternas ekonomiska situation har försämrats kraftigt under ganska många år. Många studenter upplever att de ekonomiska villkoren går ut över studierna. Allt fler blir beroende av tillskott från föräldrar eller andra närstående, vilket förstärker den sociala snedrekryteringen och gör att talanger riskerar att gå förlorade.
Vänsterpartiet har under lång, lång tid varit drivande i frågan om att höja studiemedlen. Frågan har utretts, och för snart två år sedan lämnade den studiesociala kommittén sitt betänkande som var mycket tydligt. Studiemedlen behövde höjas till 9 386 kronor och betalas ut per månad. Sedan betänkandet presenterades har studiemedlen höjts, dock inte till den nivå som kommittén föreslog. Senast i januari höjdes de med 350 kronor, och nu kommer nästa höjning med 500 kronor. För första gången sedan studiemedelssystemet infördes har dock ett trendbrott skett. Lånedelen ökar för varje höjning. Den smyghöjdes i januari. Det var ingenting man pratade särskilt högt om. Men nu är det 500 rakt av bara på lånedelen.
Många kan säkert känna att det kvittar bara de kan få en bättre ekonomisk situation för stunden. Men det säger egentligen bara någonting om den svårt utsatta ekonomiska situation de befinner sig i som studenter. När människor väljer att studera vidare är det inte bara en investering för den egna individen utan också för samhället i stort. Vi har också ambitionen att bredda rekryteringen till den högre utbildning och vill ge fler möjligheten att studera vidare.
Högeralliansens förslag innebär alltså ännu en gång en växande studieskuld för studenterna. Den som läser en utbildning på fem år får sin studieskuld ökad med 22 500 kronor. De får alltså själva betala högeralliansens vallöfte. För många studenter är studieskulden ett omfattande åtagande som de borgerliga nu vill öka på. Vi menar att det är fel att vältra över en allt större del av bördan för studiefinansieringen på den enskilde studenten. Rädsla för ökad skuldsättning kan framför allt avskräcka studenter från familjer utan tradition av högre utbildning.
Vi vill förbättra studievillkoren och minska den ekonomiska stressen på studenterna. Vänsterpartiet har därför tidigare drivit och finansierat en höjning av studiemedlen med 900 kronor. Inför valet i september gick vi rödgröna gemensamt fram med att studiemedlen skulle höjas med 600 kronor varav 400 kronor bidrag och 200 kronor lån, förvisso med passusen om ekonomin tillåter. Men det finns inget som talar för att statsfinanserna inte skulle klara en sådan viktig reform. Dessutom vill vi höja tilläggsbidraget för studerande med barn.
Fru talman! Apropå den studiesociala utredningen skulle jag vilja passa på att fråga regeringspartierna vad som händer med de förslag som det faktiskt finns parlamentarisk enighet kring. Det har nämligen varit tunnsått på det här området. Visst hade vi detta med höjt fribelopp och höjningen av CSN-avgifterna. Men vad händer exempelvis med att se över åldersgränsen för bostadsbidrag, och ska det prövas per kalenderhalvår i stället för helår?
Ett led i att likställa studier med arbete är att stärka det sociala skyddsnätet för studenterna och låta studiemedlen vara sjukpenninggrundande, vilket skulle innebära rätt till både sjuk- och föräldrapenning på högre nivå än dagens lägsta. Vad händer med kommitténs förslag om att kunna vara deltidssjukskriven och plugga på deltid?
Detta är bara några av de förslag och viktiga frågor där jag förväntar mig att se handling. Vi har inga reservationer eftersom det är ett budgetbetänkande med ramar och allt, som Adnan Dibrani tidigare beskrev så bra. Jag hänvisar till det särskilda yttrandet som vi har i detta betänkande.
Anf. 123 Oskar Öholm (M)
Fru talman! Jag skulle vilja börja med att konstatera två saker. Den första delen är, som säkert har konstaterats många gånger men som förtjänar att göras igen, att det är fler människor som studerar i Sverige i dag än vad det kanske varit någonsin tidigare. Den andra delen som kan vara bra att konstatera att vi har ett studiestöd i Sverige som jämfört med nästan vilket annat lands som helst är bland de absolut mest generösa i världen. Nu säger jag inte nödvändigtvis att det första beror på det andra. Men båda de delarna är ganska bra att ha med sig som en fond när man diskuterar den här typen av frågor.
Jag håller just nu på och läser Henrik Berggrens Palmebiografi. Då blir det lätt att man tar till att politik är att vilja, och så är det. Det är lätt att konstatera att på det område som gäller studiestöd är det väldigt många som har velat väldigt mycket under lång tid. När man tittar på den typen av grejer är det fascinerande. Jag fastnade i protokoll från SFS studentriksdag 1953 där man diskuterade hur utformningen av studiestöd skulle se ut i Sverige.
Det vi diskuterar här i kammaren och det som diskuteras av politiker överlag är sådant som vi kan ha olika uppfattningar om. Vi har ideologiskt olika utgångspunkter och kan komma fram till olika förslag som ställs emot och bryts emot varandra. Det intressanta när det gäller studiestödet är att vi i grunden är så pass överens. När vi jämför det med många andra områden är det slående.
Redan år 1953, i de protokoll som jag grävde ned mig i, var man det från olika utgångspunkter. Det var en stark argumentation från arbetarrörelsen från de utgångspunkterna och från dem med starka borgerliga liberala principer. Men båda var överens om just detta att ett stöd för studier oavsett bakgrund är en väldigt bra politisk idé, och så har det varit. Det som var diskussionen på den tiden var om man skulle gå vidare där utgångspunkten var en studielön eller ett studielån.
Fru talman! Det är väl som det ofta blir i Sverige; så här i efterhand kan vi konstatera att det blev en klassisk svensk kompromiss där vi fick båda delar - både studielån och studiebidrag. Detta är precis det som har lett fram till dagens situation.
Man kan jämföra hur det ser ut i Sverige med i andra länder. Man ska för all del vara ärlig och säga i diskussionen om hur generöst studiestödet är att det ibland är ett nordiskt mästerskap. Det är inte så många andra länder på jorden som ens kan mäta sig med de nordiska. Möjligtvis kommer Kanada och Nya Zeeland ibland upp i den typ av omfattning på studiestödet som vi har. Det är en bra bakgrund.
Det är lätt att bli självgod. Jag hör ju hur jag står och ångar upp mig över hur fantastiskt och generöst allting är. Det skulle nästan kunna låta som att vi inte ens behöver diskutera detta eftersom det inte finns några problem. Men så är det inte!
Palme glömde ju bort en sak; det är inte bara att vilja utan också att välja och att som politiker kunna se de samhällsproblem som finns i dag och fundera på vad som är den bästa lösningen på dessa problem. Vi har under de senaste åren sett och kunnat konstatera att det finns en hel rad problem med studiestödet som det har varit utformat. Delar av det som vi har diskuterat i den här kammaren förut har handlat om att försöka skapa ett system som blir mer sammanhängande, mer begripligt och lättöverskådligt för oss som beslutar om det men också för dem som ska söka studiemedel. Man ska veta att det inte sitter en mängd olika personer på samma utbildning som kommer från olika typer av studiestödssystem. Där har det skett en hel del under förra mandatperioden.
Ett annat problem är naturligtvis det som redan har berörts: Går det att leva på studiemedlen? Det är ingen hemlighet att det knappast innebär något lyxliv. Det gör det inte heller efter de höjningar som alliansregeringen under förra mandatperioden mitt under lågkonjunktur ändå kunde genomföra. Och det gör det inte heller efter de höjningar som vi kommer att fatta beslut om i det här betänkandet. Detta har varit mycket av ett problem. Jag delar den bild som tidigare talare har tagit fram av att studiemedlen har urholkats. Det såg vi till exempel i den studiesociala kommittén.
Ett tredje problem som inte minst mitt eget parti och många av de andra allianspartierna har pratat om handlar om fribeloppsreglerna. Det är den i mitt tycke något perversa situation som vi har haft tidigare där staten sänder en tydlig signal till studenterna om att de inte ska jobba extra därför att det inte lönar sig. Dessutom får det konsekvensen att många i sin första kontakt med arbetslivet, på sitt första jobb, får lära sig att man kanske måste mygla och försöka få arbetsgivaren att betala ut lönen efter årsskiftet för att klara sig inom de där beloppsnivåerna som politikerna har bestämt.
Vi ser att det sker rätt många saker på alla dessa områden. Nu fortsätter vi. I förslagen från utskottet i dagens betänkande - som jag för övrigt yrkar bifall till - lägger vi ytterligare några viktiga pusselbitar på alla områden. Det handlar delvis om den del som finns i förslaget om att också de som är under 25 år ska kunna få den högre bidragsdelen för att komplettera en utbildning om de behöver det. Vi vet att det finns många yngre som befinner sig långt utanför arbetsmarknaden och som kan ha nytta av detta. Det är en bra pusselbit.
En annan viktig pusselbit, som kanske är den som flest studenter - vilka som av en händelse inte finns på läktaren men som kanske på andra sätt följer debatten eller åtminstone våra beslut - är intresserade av handlar om vad man får ut i kronor och ören. Vad är det till syvende och sist som trillar in i slutet eller början på månaden och som man ska kunna leva av? Där tar vi ytterligare ett steg nu med en höjning med 500 kronor av totalbeloppet.
Det är klart att detta är viktigt. Det är viktigt inte minst mot den bakgrund som tidigare talare har beskrivit; vi ser att det har varit svårt att överleva på studiemedlen. Nu kan man också se att vi med dessa höjningar börjar närma oss det som olika studentorganisationer har krävt när de har sagt vilken nivå som är rimlig och som en student behöver för att gå runt ekonomiskt. Där är vi nu.
Därmed inte sagt att vi för all framtid är där. Det gäller att fortsätta följa upp det hela om vi även i framtiden vill ha ett generöst system. Vi tar ändå ett tydligt steg, och jag tror att det till syvende och sist är de pengar som trillar in på kontot för studenterna som kommer att vara viktigt i det vi nu beslutar.
Den sista delen, som visserligen redan är fastställd, om att fribeloppet höjs från den 1 januari nästa år är också en viktig del. Det är inte viktigt bara för att vi vet att många studenter jobbar extra. Ungefär hälften av alla landets studenter gör det. Vi är alla överens om att det inte ska vara ett krav att jobba extra. Men vi vet också att all form av extraarbete på ett cv, nästan oavsett om det har någon koppling till det man läser, gör att man blir mer anställningsbar när man kommer ut på arbetsmarknaden. Jag tror att det är viktigt att fortsätta att hålla fast vid att extraarbete inte ska vara nödvändigt, men jag tycker definitivt att det kan uppmuntras. Vi ska inte ha en situation där vi sänder detta budskap från staten: Jobba inte extra, för det tänker vi bestraffa!
Jag är glad att vi tar ytterligare ett sådant steg i samband med årsskiftet nu. Sedan får vi se om man kanske kan ta ytterligare steg så småningom, men detta är ett steg i helt rätt riktning.
Fru talman! Avslutningsvis skulle jag vilja uppehålla mig kort vid den samlade oppositionens olika förslag på just de här områdena. Man ska inte överdriva, precis som jag var inne på tidigare. Vi är nog överens om ganska mycket när det gäller utgångspunkterna. Det jag däremot kan fascineras av och tycka är intressant är att mycket av det som vi i opposition drev och tyckte var viktigt - vi kan ta fribeloppen som ett exempel - fick vi aldrig igenom i opposition, för då var man alltid emot det. Men jag är glad att man nu från oppositionssidan också accepterar ett högre fribelopp. Det är alldeles utmärkt.
Vad gäller diskussionen om exakt hur bidragsdelen och lånedelen ser ut är det klart att man ska fortsätta diskutera detta. Men jag kan konstatera att om oppositionens förslag skulle vinna i detta fall leder det till att det är färre kronor och ören som trillar in på studentens konto i slutet på varje månad, och det tycker jag vore tråkigt.
(Applåder)
Anf. 124 Adnan Dibrani (S)
Fru talman! Oskar Öholm sade att han hade läst Palmes bok och pratade mycket om att politik handlar om att vilja men att man också måste välja. Palme stod oftast upp för dem som hade det sämst ställt, både här i Sverige och ute i världen. Palme gjorde just det; han valde att göra detta och att inte bara ställa sig upp och stödja dem som hade det bäst ställt.
Kan jag tolka det som du säger, Oskar Öholm, som att ni aktivt väljer att prioritera bort studenterna? Det är det ena. Det andra är: Hur långt ska vi gå i det här med studielån och studiebidrag? Vi är nere på 27. Är det 10 som är målet, eller är det ännu längre ned? Hur ser era planer ut framöver?
Anf. 125 Oskar Öholm (M)
Fru talman! Jag får naturligtvis skylla mig själv för att Palmes skugga finns kvar i kammaren. Jag tror att det är så här när det gäller att vilja och att välja: Det vi har visat tydligt i vår praktiska politik är att vi har höjt totalbeloppen. Det är mer kronor och ören som kom in på studentens konto under förra mandatperioden, mitt under brinnande lågkonjunktur. Vi går vidare nu, precis som studentorganisationerna säger, därför att vi måste följa upp det hela och göra det lättare att leva på det som erbjuds i totalbeloppet. Det har vi också gjort.
Sedan kan man alltid diskutera var gränsen ska gå. Det är viktigt att ha klart för sig att detta att utbilda sig och ta studielån eller att över huvud taget finnas i utbildningssystemet är en investering både för samhället, som tjänar på att många människor utbildar sig och kan ta avancerade arbeten som kräver hög utbildning, och för den enskilda studenten.
Jag tror att många av dem som läser en högre utbildning gör det därför att de vet att de kommer att få en lite högre lön. Då har man också andra möjligheter. Jag tror att ett exempel har varit att en förändring innebär 22 000 eller 23 000 mer i studielån med det förslag som föreligger i dag. Absolut - det är ytterligare en månadslön på många månadslöner som kommer åt det hållet.
Jag tror att det är två saker som är viktiga att hålla fast vid: Vi ska fortsätta förbättra för studenterna. Det har vi gjort två gånger på rad nu. Vi ska också ha klart för oss att detta är en investering åt båda hållen. Det är mitt svar.
Anf. 126 Adnan Dibrani (S)
Fru talman! Du har helt rätt, Oskar Öholm. Både samhället och individen tjänar på att man studerar. Dock har jag en fråga som jag vill få fram här. Med ert sätt att tänka, när ni lägger alltmer av skuldbördan på de enskilda individerna, skrämmer ni bort en del av dessa studenter. Det leder till att samhället kanske inte får ut det maximala av dem som verkligen vill.
Jag kommer inte riktigt ihåg hur du uttryckte dig, men du sade något om fribeloppet. Jag vet att du tidigare har pratat gott om att man kanske ska avskaffa det och så vidare. Om vi skulle ta bort fribeloppet innebär det i min värld att du aktivt väljer att stödja höginkomsttagare såsom jag nu har blivit och du. Många av oss skulle då kunna använda dessa förmånliga pengar till att exempelvis gå in med en kontantinsats till en lägenhet och på så sätt skaffa oss ännu mer förtur gentemot de andra som kanske hade behövt pengarna. Vi skrämmer bort dem om vi inte höjer bidraget utan bara pratar om lån, lån och lån. För mig handlar det om att välja där också. Om jag får välja mellan att jag själv kanske får betala lite mer och den som har det sämst ställt blir skraj och inte alls ställer upp på att studera vidare väljer jag alltid den som har det sämst ställt.
Anf. 127 Oskar Öholm (M)
Fru talman! Man ska komma ihåg hur det har sett ut i vårt land och i resten av Europa under förra mandatperioden. I en situation där i stort sett vartenda land i Europa diskuterade vilka skatter som ska höjas och vilka bidrag som ska skäras ned var det fortfarande möjligt för oss att göra det något bättre för studenterna. Jag konstaterar att man i Storbritannien nu diskuterar att höja avgiften till universitet, och vi diskuterar hur vi ska öka möjligheterna för studenter. Sedan kan vi diskutera om glaset är halvfullt eller halvtomt, men vi är på något sätt överens om att det står ett glas på bordet i alla fall. Det tycker jag är ganska bra.
Det är viktigt att hålla i minnet att det är en investering för både samhället och den enskilda individen. Jag tror att det viktiga för de flesta studenter i dag när man ser att plus och minus inte går ihop är att det blir en tydlig höjning under nästa år. Att det sedan leder till kanske 22 000 mer i lån - ja, absolut, men det har man möjlighet att betala tillbaka, särskilt om vi har en regering som prioriterar jobben och som fortsätter att sänka skatten på arbete. Då har man definitivt råd med de extra lån som tillkommer.
Vad gäller fribeloppet har jag tillhört dem som har vrålat: Avskaffa fribeloppet. Jag kan ha respekt för att man måste göra det på ett smart sätt. Min poäng är att vi inte ska ha ett system som gör att människor som känner att de kan jobba extra vid sidan av sina studier straffas för det. Så har det varit under lång tid i Sverige. Jag är jätteglad att Adnan Dibrani och andra socialdemokrater nu tycker att det åtminstone är bra att man höjer fribeloppet lite grann och kommer bort från den bestraffningen. Exakt hur långt vi ska gå kan vi diskutera. Jag kan absolut köpa - vi hade den diskussionen i den studiesociala kommittén - att vi ska ha ett belopp på bidragsdelen. Jag kan intellektuellt tycka att det är rimligt att människor som har väldigt höga inkomster kanske inte ska få bidrag från staten. Det gäller att hitta en bra nivå. Något förslag om att helt avskaffa det finns inte på bordet just nu.
Anf. 128 Nina Lundström (Fp)
Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på motionerna.
Vad är målet med det system vi har i dag för studiestöd? Jag skulle vilja citera det som står i budgetpropositionen. Studiestödsreformen 2001 gav inriktningen på de mål som finns i dag och som anges i budgetpropositionen:
"Studiestödet ska verka rekryterande och därmed bidra till ett högt deltagande i utbildning. Det ska vidare utjämna skillnader mellan individer och grupper i befolkningen och i och med det bidra till ökad social rättvisa. - - - Målen ska uppnås genom effektivt, sammanhållet, flexibelt och rättssäkert studiestödssystem som ska vara enhetligt och överblickbart för den enskilde."
I studiestödsreformen påtalas vikten av både bidrag och lån. Jag skulle vilja återkoppla till förslagen från alliansregeringen vad gäller studiestödet. Hela anslaget omfattar ungefär 23 ½ miljard. Inom utgiftsområdet handlar det, som tidigare talare har varit inne på, om studiehjälp i form av studiebidrag, studiemedel, räntor för studielån tagna i Riksgäldskontoret, inleverans av kapital till Riksgäldskontoret för avskrivning av studielån, bidrag till kostnader vid viss gymnasieutbildning, bidrag till vissa studiesociala ändamål och administration av studiestöd.
Regeringens förslag innebär en förstärkning även i år. År 2010 uppgår studiemedlen till 8 820 kronor per månad enligt budgetpropositionen. Med den höjning som anges kommer det från och med den 1 juli 2011 att vara 498 kronor mer, det vill säga att år 2011 uppgår studiemedlen till 9 400 kronor. Bidragsdelen är 33 procent, och högsta bidragsnivå är 77 procent. År 2009 var det 321 000 personer som hade studiemedel. Det var en stor ökning från 2008. Med anledning av att det från talarstolen påstås att vi inte skulle ha många som vill studera noterar vi att antalet studerande ökar.
Fribeloppet, som nämnts från talarstolen, kommer att höjas från 107 000 kronor till 136 400. Det är viktigt att detta sker för att möjliggöra både inkomster och studier samtidigt utan att man blir återbetalningsskyldig inom en viss ram.
Jag vill vidare nämna den viktiga reformen att arbetslösa ungdomar 20-24 år som saknar fullständiga grundskole- eller gymnasiebetyg får ett bidrag som möjliggör för dem att studera och komplettera sina betyg. Det är en viktig insats. Förra mandatperioden gjordes stora satsningar för att förstärka studerandes villkor, och nu kommer som sagt ytterligare förstärkningar.
Jag skulle vilja nämna några av de uppdrag avseende studiemedel som anges i budgetproppen. Det finns en parlamentarisk utredning, Hållbara försäkringar vid sjukdom och arbetslöshet, som har i uppdrag att analysera och förslå regler för hur arbetsförmåga och studieförmåga ska kunna kombineras. Regeringen avser att se över bestämmelserna om prövning av tidigare studieresultat och vid behov återkomma till riksdagen i denna fråga. Det görs en översyn av CSN:s ekonomiska situation i syfte att ge myndigheten långsiktiga ekonomiska planeringsförutsättningar. Det är viktiga åtgärder som vi kommer att följa.
I denna globaliserade värld skulle jag vilja påpeka hur läget ser ut för de svenska studenterna utomlands. Vi har väldigt många studerande utomlands. År 2009 var antalet 29 400 personer, 60 procent är kvinnor och 40 män. 65 procent av de utlandsstuderande studerar i Europa. 12 procent läser i ett nordiskt land, 50 procent inom övriga EU-länder, 3 procent i ett annat europeiskt land. I Asien är det 8 procent, i Nordamerika 19 och i Afrika och Sydamerika 1 procent.
Visst möjliggör studiestödet för våra studenter att söka sig utomlands. Vi lever i en globaliserad värld.
Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet yrkar på att riksdagen ska avslå förslaget om höjning av lånedelen i studiemedlet. Det innebär att studerande inte ska få den höjning på totalt 498 kronor som alliansregeringen föreslagit i budgetpropositionen och som utskottet ställer sig bakom. Deras förslag innebär visserligen en höjning av bidragsdelen med 100 kronor, men i slutändan innebär deras förslag 398 kronor, nästan 400 kronor, mindre per månad, pengar som skulle komma väl till pass. På vilket sätt är detta en satsning på att ge studerande bättre möjligheter ekonomiskt - 400 kronor mindre per månad?
Som en följd av detta vill dessa partier dra ned anslaget för studiemedelsräntor med 12 miljoner kronor då de anser att förslaget inte ska genomföras. Visserligen menar De rödgröna att om det finns reformutrymme vill de höja bidragsdelen ytterligare. Men om jag förstår det rätt är väl denna eventuellt mandatperiodens sista gemensamma budget för De rödgröna, så det återstår att se vad samarbetet leder till för förslag längre fram.
Jag noterar dock att för de studerande är det ett viktigt beslut som riksdagen ska ta. Ska man få den extra förstärkning som vi har föreslagit, eller ska man inte få det? Det är viktigt att de studerande ges bättre möjligheter.
Jag skulle också vilja beröra utbildningsplatser kontra anslag för studiemedel. De rödgröna menar i sitt särskilda yttrande att de har avsatt medel för de utbildningsplatser som de föreslagit under utgiftsområde 16. Jag noterar här från talarstolen, fru talman, att deras förslag är underfinansierat. Att De rödgröna vill bygga ut antalet platser har vi konstaterat i tidigare debatter, men det har varit ganska oklart hur detta är finansierat och hur man har räknat platskostnad respektive studiemedel. Kostnaderna för studiemedel är något lågt beräknade, vilket innebär att satsningen totalt sett är underfinansierad.
Jag skulle även vilja beröra det här med tilläggsbidrag som kan lämnas för personer med barn. Stödet är differentierat i dag beroende på antalet barn. Den studiesociala kommittén bedömde att den nuvarande nivån på tilläggsbidraget för studerande med barn var rimlig och att studerande med barn hade väl så goda villkor som ensamstående studerande. Den procentuella förbättringen i studiemedelssystemet har varit störst för ensamstående studerande med barn.
Slutligen: Det är ett mycket välkommet besked för alla studerande med studiemedel att de nu kan få ytterligare förbättringar av studiemedlet som en viktig grundförutsättning för de allra flesta att kunna studera. Dessutom sker en höjning av fribeloppet och satsningen på unga arbetslösa, vilket är nog så viktigt, fru talman, för alla som vill studera.
Med detta, fru talman, vill jag önska utskottet, utskottskansliet, fru talman samt kammarkansliet en god jul och ett gott nytt år.
(Applåder)
Anf. 129 Jabar Amin (Mp)
Fru talman! Låt mig börja med att säga att jag håller med, om jag får återgå till föregående talare, Oskar Öholm när han säger att det egentligen finns en ganska stor samsyn i Sveriges riksdag om studiemedlen, men att vi ändå skiljer oss på vissa punkter.
Nina Lundström pratar om ett av målen för studiemedlen, att det ska bidra till att minska skillnaderna och öka rättvisan. Som en följd av detta har jag en fråga, fru talman, till Nina Lundström: På vilket sätt ökar man rättvisan och minskar skillnaderna när man ökar lånedelen och inte bidragsdelen?
Anf. 130 Nina Lundström (Fp)
Fru talman! Målet som jag läste upp var från studiestödsreformen år 2001, och den behandlar målen generellt sett för vad som är viktigt att uppnå så att alla, oavsett socialgrupp, bakgrund, föräldrarnas utbildningsnivå etcetera, ska ha möjlighet att studera.
Jag tycker också, som tidigare talare som Oskar Öholm har varit inne på, att det svenska systemet är ett av världens mest generösa. Det bidrar till att alla ska möjliggöras ett studerande utan att man måste hitta finansiering på annat sätt, och det är det generella målet.
Sedan är det en diskussion om avvägningen mellan bidrag och studiemedlens storlek i övrigt. Jag satt i opposition här 2002-2006 och kunde konstatera att studiemedelsdiskussionerna var ganska omfattande också då. Det var väldigt svårt att få igenom reformer när ni satt och stöttade den socialdemokratiska regeringen. Vi kunde inte göra en rejäl höjning av studiemedlens nivå totalt sett, vilket är en viktig reform. Sedan tål det naturligtvis att diskuteras hur stor bidragsdelen ska vara i förhållande till det totala utrymmet.
Jag noterar ändå, fru talman, att med De rödgrönas förslag minskar konsumtionsutrymmet betydligt. Ni anger att ni vill höja bidragsdelen med 100 kronor, men ni säger nej till resten, som är nästan 400 kronor. Hur kan det vara lättare för en studerande att klara sig med 400 kronor mindre? Vi vill ju ändå möjliggöra även för studerande att klara sig ekonomiskt.
Anf. 131 Jabar Amin (Mp)
Fru talman! Jag noterar att Nina Lundström inte besvarar min fråga. Min fråga var följande: På vilket sätt ökar en höjning av lånedelen för studenterna rättvisan? Den har jag inte fått svar på.
Jag vill besvara frågan som jag fick nyss här. Vi föreslår faktiskt en ökning med 600 kronor varav 400 kronor är bidragsdel. Alltså: Den större delen av det vi föreslår är bidragsdel, och den betydligt mindre delen, en tredjedel, är lånedel.
Jag hoppas att Nina Lundström kan besvara min fråga: Ökar ert förslag rättvisan, och utjämnar det skillnaderna?
Anf. 132 Nina Lundström (Fp)
Fru talman! Då får jag upprepa det som jag anförde kring själva målsättningen, och det är att möjliggöra för alla, oavsett socialgrupp och bakgrund, att studera. Det är också det som är viktigt med hela studiemedelssystemet.
Jag noterar också att även då betonades det att det är en andel av bidrag och en andel av lån. Det är en kombination som vi har i den svenska modellen. Omfånget på studiemedlet är ju väldigt viktigt för att möjliggöra konsumtion.
Jag har aldrig noterat någonstans att Miljöpartiet skulle förorda bara en bidragsdel. Även ni, har jag förstått, står bakom huvudmodellen med bidrags- och lånedel.
Det som jag tycker är intressant här är att det Jabar Amin tar upp i debatten inte stämmer överens med ert förslag, därför att för 2011 anger ni 100 kronor i ökning av bidragsdelen, men ni säger nej och har aktiva yrkanden om ett nej till den ökning som vi i Alliansen föreslår. Det innebär netto minus 400 kronor för de studerande. Ni säger att om det finns reformutrymme kommer ni att föreslå ytterligare ökningar. Men det finns ingenting angivet för 2011, utan det är om det finns utrymme längre fram under mandatperioden.
Jag tycker att det är viktigt för de studerande att få besked i dag om att ert alternativ innebär 400 kronor mindre i utrymme än alliansregeringens.
Anf. 133 Adnan Dibrani (S)
Fru talman! Jag har inte suttit i riksdagen tidigare, men jag kan konstatera en sak: Vid de tidigare höjningarna har vi höjt både bidrag och lån. Vi har alltid försökt att hålla oss någonstans runt 40 procent, såvitt jag inte är helt fel ute, och vårt långsiktiga mål har varit 50 procent.
Jag har två frågor. Jag tycker att jag inte fick något riktigt svar tidigare från Öholm, så jag ställer samma fråga till dig: Vad är ert mål nu när vi har gått från 40 till 27 procent? Är det 10 procent eller vad är ert mål?
Den andra frågan gäller CSN-krånglet och våra tekniska högskolor. Där har Björklund varit väldigt tydlig och sagt att det bara handlar om de skolorna, så alla andra som drabbas av det kommer inte att få någon hjälp. Då känner jag att man frångår principen om likabehandling. Hur kommer detta sig? Varför får vissa högskolor rätt att frångå detta men inte andra?
Även här kan jag känna att ni väljer bort studenterna. Oftast när det handlar om viktiga väljargrupper för er har ni dagen efter kommit på en lösning. Men när det gäller studenter, som inte är prioriterade för er, då kan de vänta, och det kommer en lösning snart. Det sade man före sommaren, och nu gick man ut i fredags igen och sade att det kommer en lösning snart. Sex månader i politiken, det har jag förstått, är ingenting, men för en student är sex månader ganska mycket.
Min fråga är: När kan studenterna förvänta sig svar? Efter nyår kan ju många trots allt börja få återbetalningskrav.
De här två frågorna kan du väl försöka svara på.
Anf. 134 Nina Lundström (Fp)
Fru talman! Jag ska börja med de beslut som vi berör här i dag och återkommer sedan till CSN-krånglet.
Jag noterar att under föregående mandatperiod gjordes en höjning av studiemedlet så att det i dag ligger på 8 820 kronor. Nästa beslut innebär att det blir 9 400 kronor. Utredningar har tidigare pekat ut ungefär den nivån som rimlig.
Det är viktigt att notera att successiva förbättringar har gjorts hela vägen, och det gäller även fribeloppen.
När det gäller frågan hur stor andel som ska vara bidrag respektive lån står det i budgetpropositionen och i betänkandet att bidragsdelen är 33 procent men att den högsta bidragsnivån är 77 procent. Man ska också komma ihåg att bidragsdelen varierar beroende på vad man är berättigad till. Det är viktigt att notera.
Fru talman! Det är klart att alla partier följer mycket noggrant det som händer med de tekniska universiteten och det som har varit ett krångel för både universiteten och de studerande. Vi utgår från, utifrån det som har presenterats de senaste veckorna, att här kommer man att hitta en lösning, för det är ju viktigt att vi verkligen ser över allt krångel som ställer till det i onödan. Jag kan inte i dag redogöra för hur lösningen kommer att se ut. Men vi utgår från att vi hittar ett bra sätt att lösa detta. Det är klart att vi alla vill ytterst väl, och det är att se till att de studerande får de allra bästa möjligheterna, för det är naturligtvis så att de studerande och kunskap är det som ska bära Sverige in i framtiden. De svårigheter som vi kan upptäcka på vägen måste vi ha ambitionen att försöka hitta lösningar på.
Anf. 135 Adnan Dibrani (S)
Fru talman! Jag håller med om att vi har, och det har vi hört även tidigare, ganska generösa system i Sverige. Men jag har fått bilden av Alliansen att på allting där vi ligger i framkant, till exempel när det gäller studiemedel och annat, kan vi börja dra ned nivån, för vi är så pass bra att det är lugnt. Till exempel när vi hade språkfrågan uppe i utskottet pratade man om att vi är så pass bra i Europa när det gäller språk att det är lugnt om vi drar ned på det. I stället för att fortsätta satsa för att vi ska behålla vår position och stärka vår position vill ni snarare gå åt det andra hållet.
Jag tycker inte att man ska slappna av utan fortsätta satsa på studiemedlet. Att som ni satsa enbart på lånet kommer i förlängningen att drabba dem med sämst ekonomi.
Det är bra att vi har höjt gränsen för fribeloppet. Jobbar man vid sidan av studierna kommer man att kunna tjäna upp till 9 000 kronor efter skatt utan att komma över gränsen. Vi behöver därför inte göra mer där. I stället kan vi prioritera annat.
Anf. 136 Nina Lundström (Fp)
Fru talman! Jag vill påminna om de beslut som togs förra mandatperioden. Alliansregeringen tog över 2006. Innan det satt jag i opposition här i riksdagen och debatterade ofta förutsättningar för studerande, inte minst ur boendesituationsperspektiv. Jag kan notera att alliansregeringen redan har vidtagit mängder av förstärkningar av ekonomin för studenter som riksdagen har fattat beslut om. Det gäller även frågor om fribelopp etcetera. Nu kommer ytterligare förstärkningar.
Med tanke på Adnan Dibranis engagemang i dessa frågor, vilket jag uppskattar, blir jag ytterst förvånad över att Socialdemokraterna och De rödgröna säger nej till en förstärkning av studenternas ekonomi. Ni vill höja bidragsdelen med 100 kronor, men ni yrkar avslag på att studenterna ska få den totala ökningen med ungefär 500 kronor. Ni säger alltså nej till de 400 överskjutande kronorna.
Varför skulle det bli bättre för de studerande att få en mindre mängd pengar i månaden när de har möjlighet att få en större mängd med vårt förslag? Det är viktigt att de studerande får besked om det.
Oavsett fribelopp eller inte ska man ta sina poäng. Man får studiemedel för att studera och för att fullfölja sina studier och ta sina poäng. Man måste göra bedömningen att man både kan klara det och arbeta en del. Det är också, som tidigare talare varit inne på, värdefullt för framtiden att ha arbetslivserfarenhet på sitt cv. Det handlar dock fortfarande om att man ska ta sina poäng.
Anf. 137 Emil Källström (C)
Fru talman! Jag inleder med en episod från en internationell konferens som jag var på i min ungdom. Vi var ett antal representanter från olika ungdomsorganisationer som satt kring ett bord. En svensk representant begärde ordet och beklagade sig över att Sverige höll på att få en ny grupp fattiga, en grupp som halkade efter i samhället. Gruppen som personen syftade på var Sveriges universitets- och högskolestudenter.
Okej, jag kan respektera att man tycker så, men det som gjorde det pinsamt var att det satt representanter vid bordet från en rad afrikanska länder - länder där det är en utopi att kunna välja i princip vilken utbildning man vill och dessutom få och få låna förmånligt över 8 000 kronor i månaden för att slippa jobba under studietiden, om man inte själv vill.
Det gäller alltså att ha lite perspektiv i debatten, vilket flera har varit inne på. Oavsett vad man tycker om det andra lagets lösningar och förslag kan vi nog ärligt säga att hur kammaren än beslutar kommer svenska studenter att i ett internationellt perspektiv vara mycket privilegierade.
En annan episod jag vill dela med mig av är från årets valrörelse. I valdebatter på gymnasieskolor och lärosäten blev jag och andra företrädare för Alliansen gång på gång påhoppade av våra motdebattörer för att vi ville höja studiemedlet med bara 500 kronor. De rödgröna skulle minsann höja med 600 kronor - men att det var kanske, senare och om läget så tillåter talade man tystare om.
Håller man med om att Sveriges studenter behöver mer pengar i plånboken bör man rösta på Alliansens förslag. Det är svårt att köpa kurslitteratur, betala hyra och ta en tentaöl för De rödgrönas eventuella framtida höjningar. Våra 498 kronor från den 1 juli är på riktigt.
En annan positiv förändring från årsskiftet är att fribeloppet höjs till nära 140 000 kronor per år.
Centerpartiet ser att det är bra för alla parter om studenter kan kombinera studier och arbete om de själva vill. Vi har ett förslag om att skapa ett koncept som kallas studentmedarbetare där syftet är just detta. Vi är övertygade om att en större integrering mellan skola och arbets- och näringsliv är till gagn för studenter, näringsliv och lärosäten.
Delvis till följd av denna övertygelse har Centerpartiet stämmobeslut om att helt slopa fribeloppet, i första hand på lånedelen, för det är bra politik. Vi välkomnar dock att fribeloppet nu höjs, för det är ett reellt problem att många inte vågar eller vill arbeta under studierna av rädsla för att mista bidrag och lån - och det om något är väl motsatsen till arbetslinjen.
Man behöver inte fråga många studenter för att förstå vilket av de två alternativen - 500 extra i lån och höjt fribelopp eller 100 extra i bidrag - som är det mest populära.
Jag kom själv direkt från studierna till riksdagen, och Sveriges studenter kan skatta sig lyckliga att rätt regering vann valet. Vi får hålla tummarna för att riksdagen röstar i enlighet med utskottets förslag, vilket jag också yrkar bifall till.
(Applåder)
Anf. 138 Rossana Dinamarca (V)
Fru talman! Emil Källström raljerar över att studenter vittnar om en taskig situation, och han menar att vi ska tänka på fattiga i andra länder. Visst ska vi det, men det ska inte tas till intäkt för att försämra studenternas situation. Regeringen är inne på att ta ut avgift av utomeuropeiska studenter. Varför inte lägga det på de svenska studenterna? Så ser det ju ut i ganska många andra länder.
Vad vill vi med utbildning? Vill vi att Sverige ska vara en kunskapsnation som verkar för att höja den generella kunskapsnivån och där rätten till utbildning ska gälla alla? Den ambitionen har Sverige haft under lång tid, men när man hör Emil Källströms argument kan man börja tro att utbildning bara ska vara till för dem som har råd och möjlighet och inte för alla och att studenterna ska sluta klaga och vara glada för det lilla. Det tycker jag är en beklämmande syn på utbildning.
Anf. 139 Emil Källström (C)
Fru talman! Jag får be om ursäkt om jag verkade raljant i mitt anförande. Det var inte alls min mening. Jag har svårt att se hur man kan tycka att den förda politiken har något med detta att göra. Det vi gör är att förbättra villkoren för alla studenter. Heltidsstudenter får 500 kronor mer i plånboken. Hur man får det till att vi gör det svårare för svenskar i alla åldrar att studera har jag svårt att se.
Var det något i mitt anförande som lät raljant eller otrevligt var det inte min mening. Den förda politiken är dock trevlig.
Anf. 140 Rossana Dinamarca (V)
Fru talman! Emil Källström talar i sitt anförande om att man vill ta bort fribeloppet helt och hållet. Det innebär att de som är rika och har bra förutsättningar också ska kunna få lån och bidrag. Är det inte bättre att i stället satsa på dem som inte har ekonomin och se till att de får det bättre? Varför ska vi subventionera förmånliga lån och dessutom bidrag till personer som uppenbarligen inte behöver det. Det är en felsatsning.
Skuldsättningen man utsätter sig för som student är redan i dag en anledning till att många väljer att inte studera. Ni ökar nu på skuldsättningen.
Tidigare talade Oskar Öholm om att det var nästintill irrelevant om det var lån eller bidrag och att det till syvende och sist handlade om de kronor och ören man fick i plånboken. Jag twittrade just och frågade studenterna om det kvittar. Jag fick svar från SFS ordförande och från Lunds studentkårer. Båda svarade nej på frågan. Jag tycker att ni behöver se över detta.
Det kommer definitivt att innebära att vi får en ökad social snedrekrytering i stället för den ambition som vi hade med en socialdemokratisk regering stödd av bland annat Vänsterpartiet.
Anf. 141 Emil Källström (C)
Fru talman! Det var många frågor i samma anförande.
Du verkar ha lyssnat väldigt väl på mitt inledande anförande så du har hört att det inte alls är för att gynna de rika som vi i Centerpartiet anser att vi på sikt ska slopa fribeloppet i lånedelen, utan för att det finns en ganska stor grupp studenter som inte vill eller vågar arbeta. De kanske har ett jobb och de kanske har en arbetsgivare som vill att de ska jobba, men de kan inte göra det av rädsla för att tappa bidrag eller lån. Det är ett reellt problem och vi vill göra något åt det. Det står helt i strid med en politik som säger att alla som vill och kan ska jobba.
Jag vet inte om jag kan göra det från den här talarstolen, men jag yrkar återigen bifall till förslaget i betänkandet. Det innebär en förbättrad situation för Sveriges alla studenter, oavsett bakgrund.
Anf. 142 Yvonne Andersson (Kd)
Fru talman! Jag vill ta upp retoriken. Jag tycker att vi ska vara hyfsat rättvisa när vi argumenterar i en debatt som denna som berör så många människor - över 320 000 studenter får i dag studiemedel.
Det finns nu ungefär 1,3 miljarder kineser, drygt en miljard indier, ett antal människor i Vietnamn och Korea och så vidare. Det är de starka framtida tillväxtländerna. Där är det oftast de som har det bäst som får studera. Man kämpar som en idiot för att få fram pengar - det kan vara en anhörig eller den unge själv - för att kunna studera.
Den modellen har vi inte i Sverige. Som regel kan man försörja sig hyfsat bra, men vi har velat öka möjligheten. Vi har lovat att successivt öka möjligheten under vår regeringstid. Vi tar tag i detta utifrån utredningen, som vi var överens om. Vi får aldrig glömma bort kärnan. Det är en investering i personer och en drivkraft att söka kunskap som är fjärran från vilken ekonomi man ska ha. Låt oss aldrig hantera högre utbildning som om det vore ett produktionsarbete, för det är det inte. För att jag ska kunna studera och investera i min framtid måste jag ha villkor som är mänskliga. Det är också en investering.
Jag kan inte för mitt liv förstå att de som vill ha likavillkor för dem som kommer från mer förmögna och dem som kommer från mindre förmögna bakgrundsförhållanden säger nej till 400 kronor per månad av resurspengar.
Jag levde under fattigdomens fana när jag växte upp - bara när det gäller materiella saker, känslomässigt fick jag uppleva mycket rikedom. Jag var tvungen att försörja mig själv och leva på de villkor som gällde då. De var inte bättre, kan jag säga. Det fanns en vilja att jobba. Därför har mitt parti varit tydligt med att vi ska ta bort fribeloppet, men vi har inte gått hela vägen. Det är ett sätt att få utrymme för mer när man vill kämpa för sin utbildning. Vi vill att alla studenter ska ha rimliga villkor. När man sitter på sin kammare och måste få den personliga budgeten att gå ihop, det vill säga mat för dagen, tak över huvudet, kläder och annat, är det de pengar som finns till ens förfogande som räknas. Då kanske man inte tänker på om man ska betala tills man är 49 eller 45 år gammal. Man kanske tycker att utgiften är relativt liten. Det handlar om att man lever hyfsat bra under tiden man studerar.
Jag är glad att vi har tagit ett andra steg. Man får nästan 1 000 kronor mer i månaden på ett år. Jag undrar om det någonsin tidigare har hänt så mycket i svensk utbildningspolitik. Dessutom höjer vi fribeloppet till ungefär 130 000 i stället för 100 000. Det är en jättebra utveckling som vi har velat åstadkomma
Ni minns väl den gamla visan
Om pappa ville ge jag en femöring, vet mamma
? Jag konstaterar vad som genom historien har varit röd politik. Både under socialdemokratiska regeringar och under borgerliga regeringar har den röda politiken alltid varit "mer". Men man har inte sagt varifrån pengarna ska tas. Socialdemokratisk politik har över lag varit barmhärtig mot studenter, men tyvärr ibland så generös att man har fått backa. Det är alltid svårt att backa. När man en gång i tiden tog bort barntillägget var det tufft för alla oss som hade haft barntillägg. Man tog bort det för att man inte orkade ro det hela i land.
Jag är glad att vår regering försöker hålla i och tar ett steg i taget och undan för undan förbättrar villkoren. Vi gör även andra saker riktigt bra. Det gäller till exempel ökade möjligheter att få studentbostad. Det bästa av allt är ökad kvalitet och bättre utbildningsväsen.
(Applåder)
Beslut, Genomförd
Betänkandet beslutades i kammaren 21 december 2010.Förslagspunkter: 2, Acklamationer: 2.
Protokoll med beslut
Riksdagsskrivelse
Förslagspunkter och beslut i kammaren
Ändringar i studiestödslagen
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i studiestödslagen (1999:1395).
Därmed bifaller riksdagen proposition 2010/11:1 Utgiftsområde 15 punkt 1 och avslår motion 2010/11:Ub425 yrkande 2.Anslag m.m. under utgiftsområde 15 Studiestöd
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
a)
Riksdagen bemyndigar regeringen att under 2011 för ramanslaget 1:5 Bidrag till vissa studiesociala ändamål beställa produktion av studielitteratur som inklusive tidigare gjorda åtaganden medför behov av framtida anslag på högst 7 000 000 kr under 2012.
Därmed bifaller riksdagen proposition 2010/11:1 utgiftsområde 15 punkt 2.
b)
Riksdagen godkänner att det under 2011 får tas upp lån i Riksgäldskontoret för studielån till ett belopp om 172 300 000 000 kr.
Därmed bifaller riksdagen proposition 2010/11:1 utgiftsområde 15 punkt 3 och avslår motion 2010/11:Ub425 yrkande 3.
c)
Riksdagen anvisar för 2011 anslagen under utgiftsområde 15 Studiestöd enligt utskottets förslag i bilaga 3.
Därmed bifaller riksdagen proposition 2010/11:1 utgiftsområde 15 punkt 4 och avslår motionerna 2010/11:Ub425 yrkandena 1 och 4 samt 2010/11:Ub460.
Utskottens betänkanden
Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.