Utgiftsområde 14 Arbetsmarknad och arbetsliv

Anf. 154 Magnus Persson (SD)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Ännu en gång har Tidösamarbetet förhandlat fram en gemensam budget där alla partier fått vara delaktiga. Det har handlat om att både ge och ta – så även inom den del vi ska debattera i dag, utgiftsområde 14 Arbetsmarknad och arbetsliv.

Fru talman! Jag tycker att det är ett styrkebesked att man trots högljudda kritiker, som sa att Tidösamarbetet aldrig skulle hålla, ännu en gång lyckats få en budget med en bred majoritet genom riksdagen. Det har man lyckats med hela mandatperioden – detta till skillnad från tidigare regeringar, som de gånger de ens fått igenom sin budget tvingats köpslå med politiska vildar med flera miljoner av skattebetalarnas pengar.

Fru talman! Man har behövt ägna större delen av mandatperioden till att bekämpa den höga inflationen och en långtgående lågkonjunktur, som fortfarande präglar arbetsmarknaden med en hög arbetslöshet. Den strukturella arbetslösheten är värst. Man har också fått kämpa med konsekvenser av en orolig omvärld, men framför allt har man fått kämpa med resultatet av en usel och omdömeslös politik förd av tidigare regeringar.

Fru talman! Äntligen börjar man se vissa tendenser som pekar på att man sakta är på väg upp ur lågkonjunkturen, vilket bland annat den senaste rapporten från Sveriges a-kassor tydligt visar. Antalet nya ansökningar om ersättning från a-kassa fortsätter att minska. Sedan november 2024 har antalet nya ansökningar om arbetslöshetsersättning minskat med 16,1 procent.

Den successiva minskningen av antalet nya ansökningar om arbetslöshetsersättning inleddes under sommaren och har fortsatt med en tydlig trend under hösten, vilket i dag motsvarar en arbetslöshet på 6,7 procent. Den är fortfarande för hög, men det är ett steg i rätt riktning.

En indikator som också är väldigt tydlig är att antalet varsel kraftigt minskar. Novembers siffror i år är de lägsta sedan augusti 2023.

Denna och många andra indikatorer pekar på att det går i rätt riktning, sakta men säkert.

Fru talman! Det är tydligt att den konjunkturella arbetslösheten bekämpas bäst genom Tidöpartiernas åtgärder för att stötta den inhemska efterfrågan, stärka hushållen och förbättra förutsättningarna för våra företag, vilket vi nu får ett kvitto på.

Men, fru talman, det större problemet är den strukturella arbetslösheten – långtidsarbetslösheten, som tidigare regeringar skapat bland annat med sin felaktiga invandringspolitik och som kommer att påverka svensk arbetsmarknad lång tid framöver oavsett vilka åtgärder vi vidtar.

Samtidigt som långtidsarbetslösheten är hög har många arbetsgivare svårt att hitta arbetskraft med rätt kompetens. Det kvittar, fru talman, hur många yrkesutbildningar man skapar när individen saknar grundläggande kompetens och verktyg för att kunna tillgodogöra sig dessa utbildningar och för att kunna ta de jobb som i dag erbjuds och efterfrågas.

Fru talman! Det är här arbetsmarknadspolitiken skiljer sig mest mellan Tidöpartierna och oppositionen.

Regeringen och Sverigedemokraterna har en tydlig arbetslinje med krav på individen från dag ett och med en kraftigt minskad invandring för att ge dem som redan i dag står långt från arbetsmarknaden en rimlig chans att komma in på arbetsmarknaden. Tyvärr är oppositionen inte överens om någonting förutom att man vill öka invandringen och välja Magdalena Andersson som statsminister – jag anser att båda är väldigt skadliga för Sverige.

Vi kan ta några exempel, fru talman.

Centerpartiet vill kraftigt sänka a-kassan. Vänsterpartiet vill höja a-kassan. Socialdemokraterna tycker innerst inne att Sverigedemokraterna och regeringen har landat ganska rätt, då förslaget i stora delar bygger på deras egen utredning.

Fru talman! Med tanke på att Socialdemokraterna är det ledande oppositionspartiet skramlar tunnorna ganska tomma, sett till hur Socialdemokraternas budgetförslag ser ut. Man har inte finansierat sina satsningar över huvud taget.

Förslaget om att avvisa delar av den nya arbetslöshetsförsäkringen är kraftigt underfinansierat. Ska man gå tillbaka till den gamla nedtrappningen saknas det miljarder i Socialdemokraternas budget.

Utbyggnad av verkningslösa arbetsmarknadsutbildningar ska hanteras inom ramen samtidigt som man tillför traineeprogram och statliga beredskapsjobb. Även här saknas stora summor. Etableringsjobben, som parterna har tagit fram, motas aktivt av deras egna företrädare i LO-toppen. Man har lovat slopat karensavdrag och minskad arbetstid fast man vet att det aldrig kommer att genomföras via politiken och så vidare. Det är tomma ord och löften enbart för att vilseleda väljarna. Detta, fru talman, är en oansvarig politik.

Nu har jag ändå inte gått in på de övriga partierna i oppositionen, men beröringspunkterna är få. Man klarar inte ens av att prata med varandra, eller som Vänsterpartiet sa: Det är bara för Centern att tugga i sig.

Fru talman! Det är denna oreda som ska ställas mot Tidöpartiernas tydliga politiska inriktning. Oppositionens politik provade vi i åtta år, vilket blev en fullständig katastrof för Sverige. Resultatet får vi lida av i flera generationer.

Fru talman! Jag väljer här att inte gå in på detaljområdena gällande utgiftsområde 14, då utgiftsområdet kommer att brytas ned under våren. Då får vi debattera sakfrågorna mer i detalj i kombination med motioner från den allmänna motionstiden.

Anf. 155 Ardalan Shekarabi (S)

Fru talman! Magnus Persson talar om enigheten mellan Sverigedemokraterna och Moderaterna. Sverigemoderaterna är väl den nya konstellationen. Magnus Persson kommer till riksdagen och röstar på Moderaternas förslag, och Ulf Kristersson får vara statsminister. Priset betalar de som drabbas ekonomiskt.

Jag vet att partierna är överens. Jag vet att vi har Sverigemoderaterna i dag. Var försiktig med vad ni är överens om, Magnus Persson! De människor som nu får sin a-kassa sänkt redan efter 100 dagar – i en tid då Magnus Persson själv erkänner att vi har konjunkturarbetslöshet som gör att människor inte får jobb inom 100 dagar – är inte så glada över den sverigemoderata politiken med sänkt a-kassa.

Fru talman! De minns Jimmie Åkesson, som i valrörelsen lovade dyrt och heligt att a-kassan inte skulle sänkas och att Sverigedemokraterna skulle lämna samarbetet om a-kassan sänktes. Magnus Persson vet att en sänkning av a-kassan från 80 till 70 procent redan efter 100 dagar slår väldigt hårt mot de grupper som drabbas av arbetslöshet på grund av konjunkturen.

Om det är en konjunkturarbetslöshet, fru talman, varför då sänka a-kassan redan efter 100 dagar? Det är en rimlig fråga. Var försiktig i konstellationen om vad ni är överens om! Det är inget att skryta om att man är överens om sänkt a-kassa. Det är inget att skryta om att de människor som har aktivitetsstöd – äldre långtidsarbetslösa, som har slitit – nu får leva på 6 000–8 000 kronor i månaden.

Jag förstår att den liberala arbetsmarknadsministern är stolt över den politiken. Men i ärlighetens namn – med alla väljare och medborgare som vittnen – var det inte detta som Sverigedemokraterna gick till val på. Det var inte den sverigemoderata politiken man gick till val på. Man skulle försvara dem som har aktivitetsstöd. Man skulle försvara dem som behöver a-kassan.

(Applåder)

Anf. 156 Magnus Persson (SD)

Fru talman! Vi gjorde exakt vad vi lovade, och vi gjorde det som Socialdemokraterna misslyckades med i åtta år: Vi lyckades höja taket i a-kassan. Om man går tillbaka och tittar på tidigare budgetar ser man att vi i Sverigedemokraterna alltid har sagt att vi vill ha ett högt tak och en ökad nedtrappning. Det är ingen ny politik, utan det har vi sagt hela tiden.

Det är väldigt bra att Ardalan Shekarabi tar upp dem som går på aktivitetsstöd, fru talman. Jag har studerat de människorna. Jag har också pratat med många av dem, för många av dem har ringt mig. För många av dessa människor är det en ren effekt av Socialdemokraternas politik att de går på aktivitetsstöd, fru talman. Detta är nämligen de individer som ni slängde ut från Försäkringskassan för att frisera siffrorna, Ardalan Shekarabi. Din ministerkollega Strandhäll gav generaldirektören beskedet att statistiken måste rättas till, och då landade dessa människor i knät på Arbetsförmedlingen.

Pratar du med de här människorna förstår du att det är de som är drabbade i dag. Det är ganska lätt att ta reda på det; jag har träffat dem. De säger själva: Ja, vi fick ersättning från Försäkringskassan – vi hade andra bidrag, för vi har ofta funktionshinder med mera – men vi blev utslängda av Socialdemokraterna. Sedan landade vi hos Arbetsförmedlingen.

Ardalan Shekarabi och hans parti har bidragit till att skapa den här situationen. Dessa personer hamnade i kläm enbart för att man ville frisera siffrorna hos Försäkringskassan. Samtidigt sparkade man generaldirektören för att hon gjorde sitt jobb.

Anf. 157 Ardalan Shekarabi (S)

Fru talman! Låt oss ponera att Magnus Persson har rätt och att alla de som har aktivitetsstöd har hamnat i den situationen på grund av Socialdemokraterna. Låt oss säga att det är sant – vi utgår från det!

För debattens skull kan vi alltså säga att 100 procent av de 86 000 personer som nu får sitt aktivitetsstöd sänkt befinner sig i situationen att de har aktivitetsstöd på grund av Socialdemokraterna. Det svarar inte på frågan varför Sverigedemokraterna för den sverigemoderata politik där man sparkar på de människor som är som mest sårbara i ett läge med hög arbetslöshet. Arbetslösheten är på samma nivå som under den värsta månaden under pandemin.

På vilket sätt rättfärdigar Magnus Perssons resonemang det faktum att man sänker a-kassan och aktivitetsstödet? Det sitter 86 000 människor, varav en hel del tittar på debatten just nu, och funderar på om de ska sälja huset – om de nu har ett hus. En del av dem har faktiskt det; de bor på landsbygden. De behöver nu sälja sitt hus, eller också behöver de sälja bilen. De vet nämligen att de inte kommer att klara sig på 5 000, 6 000, 7 000 eller 8 000 kronor i månaden. De vet att de i februari eller mars månad kommer att vara beroende av försörjningsstöd på grund av regeringens politik.

Kom ihåg, fru talman: Försörjningsstödet minskade åtta år i rad. Vändningen kom när Johan Britz blev arbetsmarknadsminister och vi började se effekten av den politik som förs. Nu är det fler som är beroende av försörjningsstöd. Med ett klubbslag ökar nu försörjningsstödet, och 86 000 människor riskerar att hamna där. Det här är folk som har gjort rätt för sig. Det är folk som har jobbat, som har betalat sin a-kasseavgift. Deras brott är att de är långtidsarbetslösa. Många av dem är också äldre.

Jag fick inte svar på frågan. Varför sänktes a-kassan och aktivitetsstödet, Magnus Persson?

(Applåder)

Anf. 158 Magnus Persson (SD)

Fru talman! Jag får väl påminna Ardalan Shekarabi om att han debatterar med mig just nu. Han får debattera med ministern senare.

Jag vet inte om Ardalan Shekarabi inte förstår vad jag säger, fru talman. Vi höjde taket i a-kassan. Vi gjorde något som ni i Socialdemokraterna inte gjorde på åtta år utan helt struntade i, Ardalan Shekarabi. Vi jobbade helt enligt er egen utredning och höjde lägstanivån i aktivitetsstödet. Det hade inte gjorts på 20 år. Vi ökade också nedtrappningen för att skapa incitament för att söka jobb.

Vi ser nu att arbetslösheten minskar och konjunkturen vänder. Däremot – och detta får bli retoriskt, för Ardalan Shekarabi har inte möjlighet att svara – hade Sverige ungefär samma arbetslöshetssiffror under högkonjunktur när Ardalan Shekarabi och hans parti satt vid makten. Det lade grunden för den situation vi har i Sverige i dag, fru talman. Det är det som är grunden för att vi har hamnat där vi har hamnat.

Det stora ansvaret ligger alltså varken hos Moderaterna eller Sverigedemokraterna, utan det ligger hos Ardalan Shekarabi och hans kamrater, som satt i Regeringskansliet och gjorde absolut ingenting under åtta år. Nu ska det låta jättemycket som att man vill göra det ena och det andra, fru talman, men man kommer inte att göra någonting. Vi kan ta karensavdraget som exempel. Man kommer inte att genomföra det; man kommer att vika ned sig för Centerpartiet och säga att man tyvärr inte fick igenom det på grund av Centern.

Man spelar inför väljarna, man luras och man ljuger. Det är dålig politik, fru talman, och det är ful politik.

Anf. 159 Ardalan Shekarabi (S)

Fru talman! Låt oss backa tre år till de månader då Tidöregeringen precis hade tagit över makten. Arbetslösheten har ökat med 100 000 personer sedan dess, så låt oss sänka arbetslöshetssiffran med 100 000.

Det fanns de som då sa att det är fel att dra ned på yrkesutbildningar, fru talman. Det fanns de som sa: ”Det är vansinnigt att dra ned på aktiva arbetsmarknadsinsatser och utbildningar som leder till jobb, för nu har vi ett svårt ekonomiskt läge. Risken är att arbetslösheten ökar.”

Det fanns faktiskt de som vände sig till regeringen, fru talman, och sa: ”Det är vansinnigt att avskaffa investeringsstödet till byggandet av bostäder, för det kommer snart en ordentlig byggkris på grund av konjunkturen. Se till att stimulera byggandet så att byggnadsarbetarna inte blir arbetslösa!”

Regeringen och Sverigedemokraterna struntade dock fullständigt i de kommentarerna. Man struntade i expertutlåtandena. I stället gick man fram med rekordstora neddragningar i aktiva arbetsmarknadsinsatser, yrkesutbildningar och arbetsmarknadsutbildningar. Man drog ned på platser i utbildningar som leder till jobb, och man fattade beslut om att stoppa alla former av investeringsstöd till bostadsbyggande.

Resultatet ser vi i dag: 100 000 fler arbetslösa och EU:s numera tredje högsta arbetslöshet. Spanien och Finland har ungefär samma – lite högre – arbetslöshetsnivå som Sverige. Sedan kommer Sverige, det vill säga på plats tre i hela Europeiska unionen. 100 000 fler arbetslösa har gett oss den positionen. I oktober månad hade Sverige samma arbetslöshetsnivå som under den värsta månaden under pandemin, då vi var i praktiken inlåsta.

Det hade inte behövt vara så här. Jag skulle vilja använda min talartid till att vända mig till det ärade statsrådet arbetsmarknadsministern och säga: Det behöver inte vara så här nu. Ministern har åtminstone den här veckan och nästa arbetsvecka på sig att tillsammans med regeringen, under 2025, fatta beslut som hjälper de människor som har hamnat i arbetslöshet. Det här är ingen kris som Gud har gett oss, utan det är en egenskapad kris. Den är skapad genom en politik som har prioriterat fel och tillåtit arbetslösheten att öka på det här sättet.

Jag skulle därför vilja be statsrådet att nu fatta beslut om att Arbetsförmedlingen faktiskt ska använda de resurser som har tilldelats den, så att fler människor kommer in i utbildningar som leder till jobb. Låt inte Arbetsförmedlingen betala tillbaka de pengar som diskuteras i betänkandet!

Se i stället till att Arbetsförmedlingen kontaktar de fantastiskt duktiga utbildningsföretag som finns i det här landet så att de erbjuder utbildningar till arbetslösa i yrken där vi har brist på arbetskraft – där företagen skriker efter arbetskraft. Gör det! Bygg en allians, en koalition, med näringslivet – med de branscher som är i behov av arbetskraft. Se till att de arbetslösa kommer i utbildning!

Det var fel att dra ned på arbetsmarknadsutbildningarna, och det var fel att inleda mandatperioden med att slakta utbildningar som leder till jobb. Men det behöver inte vara så, utan man kan faktiskt erkänna att det inte blev bra och säga: Nu gör vi rätt.

Ett annat råd är att se till att en del av de pengar som Arbetsförmedlingen ska betala tillbaka faktiskt används till att de ungdomar som är inskrivna på Arbetsförmedlingen får hjälp att ta körkort. I den gruppen är det 60 procent som saknar körkort. Det är en av de enklaste bollarna. Om regeringen och Sverigedemokraterna nu inte tycker att det är rätt att satsa de pengarna, ge åtminstone ungdomarna möjlighet att ta lån för att ta körkort! Det finns nämligen massor av företag i transportbranschen som vill anställa de unga, men majoriteten av dem har ju inte körkort.

Varför låsa in dem i passivitet och arbetslöshet? Varför låta ungdomar inleda sitt yrkesliv med långtidsarbetslöshet när regeringen faktiskt redan på torsdag skulle kunna fatta beslut om att se till att Arbetsförmedlingen använder sina resurser till rätt saker och inte skickar tillbaka dem till regeringen?

Fru talman! Sverige behöver inte vara här – det är kanske den viktigaste insikten som vi borde ha. Sverige behöver inte ha 9 procents arbetslöshet. Vi behöver inte ha en halv miljon människor utanför arbetsmarknaden.

Allt som gjordes förra och förrförra mandatperioden och mandatperioderna dessförinnan var inte bra. Min poäng i dag är inte att säga: Gör som vi gjorde förra mandatperioden! Min poäng är: Låt oss ha en aktiv arbetsmarknadspolitik som utgår från de behov som vårt näringsliv och vår arbetsmarknad har i dag, i Sverige 2025.

I grund och botten är vi ett land som är för litet för att vi ska ha de stora, polariserade konflikter som vi har. I grund och botten borde regeringen räcka ut en hand till oppositionen, samla alla branscher och samla alla krafter i samhället för att hitta rätt politik och rätt insatser för att bekämpa arbetslösheten. Det som har präglat den här mandatperioden är dock passivitet och felprioriteringar, och det har lett oss in i den jobbkris som vi befinner oss i som nation.

Låt oss ändra politik! Första steget är att lägga undan prestigen och faktiskt erkänna att en del beslut i början av den här mandatperioden blev fel. Det går att rätta till de besluten så att vi åtminstone 2026 får en politik som gör att fler arbetslösa kan komma i arbete.

(Applåder)

Anf. 160 Saila Quicklund (M)

Fru talman! Ardalan Shekarabi höjde rösten i sitt anförande. Han har varit kritisk sedan dag ett. Jag tror inte ens att tjänstepersonerna på departementet var tillsatta när kritiken för passivitet började komma.

Jag minns Stefan Löfvens löfte 2014 om att Sverige skulle ha den lägsta arbetslösheten i EU. Facit blev att vi hade den tredje högsta arbetslösheten.

Jag minns också 2022, när inflationen var 10 procent och bensinen kostade nästan 30 kronor litern. Jag minns vad det innebar för landsbygden och företagen. Elpriserna och matpriserna höjdes. Arbetslösheten var hög även då. Det vi lever med nu är arvet från er politik, Ardalan Shekarabi, och så står du här och anklagar regeringen för passivitet.

Låt mig berätta lite grann om vad regeringen har gjort.

Senast i dag fick vi höra att inflationen har sjunkit från 10 procent till 2,3 procent.

Boverket meddelar att man börjar få fart på byggnationen. Man förväntar sig att 35 000 nya bostäder ska byggas nästa år, och det kommer att stegra. Det här är fantastiskt bra – även om det är från en låg nivå är det ett framsteg.

Vi har tillsatt 75 000 platser på regionala yrkesvux och 53 000 platser på yrkeshögskolan samt en nationell yrkesutbildning på gymnasienivå. Vi har infört aktivitetskrav och bidragstak. Vi har stärkt jobbskatteavdraget. Vi har reformerat akassan. Vi sänker också arbetsgivaravgifterna för unga.

Vidare förbättrar vi villkoren för nystartsjobb och etableringsjobb och skärper kontrollen av bidragsfusk.

Vi ser en ljusning i konjunkturen med sjunkande arbetslöshet för fjärde månaden i rad, men vi är inte nöjda. Det offensiva arbetet från regeringen måste fortsätta.

Jag vill fråga Ardalan Shekarabi: Är det här passivitet, enligt Socialdemokraterna?

Anf. 161 Ardalan Shekarabi (S)

Fru talman! Det finns ingen som helst vilja från min eller Socialdemokraternas sida att förbättringar inte ska ske – det är klart att vi skulle vilja att arbetslösheten går ned nästa år. Men görs det tillräckligt i relation till hur hög arbetslösheten är? Nej.

Här i kammaren finns det folk som var med under tidigare kriser, som upplevde 90-talskrisen och som kommer ihåg Kunskapslyftet och andra satsningar som gjorde att man fångade upp de människor som hamnade i arbetslöshet och såg till att de under arbetslöshetsperioden fick bättre kompetens och sedan kunde ta de jobb som växte fram. Jämfört med den typer av insatser är ju nivåerna katastroflåga. Det är någonstans mellan 6 000 och 7 000 personer månatligen som går yrkesutbildningar. Samtidigt har vi en halv miljon arbetslösa. Det är ju skamligt – vi ska inte vara där. Vi borde se till att alla som hamnar i arbetslöshet och som behöver kompletterande utbildning får det stödet på olika sätt.

För de grupper som står lite längre från arbetsmarknaden och som skulle behöva särskilt stöd är folkhögskolorna en väldigt viktig institution. De har historiskt sett spelat en avgörande roll i Sverige när det handlar om stödet till dem som är sårbara på arbetsmarknaden för att de ska få rätt utbildning och komma in på arbetsmarknaden. De har haft det riktigt tufft under den här mandatperioden; det är ju inte så att den här regeringen har satsat på dem.

Egentligen är det viktigaste måttet på misslyckandet, tyvärr, att Arbetsförmedlingen inte ens gör av med de pengar som man har fått i anslag. Trots att vi vet att det här problemet har funnits år efter år har det inte formulerats en ny politik för Arbetsförmedlingen. Man har inte haft förutsättningar att anvisa människor till de utbildningar som de borde få, vilket gör att man kommer att betala tillbaka pengar till regeringen i ett läge där dessa pengar verkligen hade behövts för att vi skulle kunna se till att människor kommer i arbete.

Anf. 162 Saila Quicklund (M)

Fru talman! Låt oss titta på vilken politik Socialdemokraterna driver. Många av de förslag man nu lägger fram är gamla, misslyckade förslag. Vissa har man till och med tagit bort därför att de inte fungerade fastän de var kostsamma. Det är inte bara skattepengar man slösar bort, utan det handlar också om tid, hopp och möjligheter för människor.

Ni vill till exempel införa karensavdrag, Ardalan Shekarabi. Vissa uppskattar kostnaden för detta till 40 miljarder – det finns ett spann mellan 5 och 40 miljarder. Det är helt ofinansierat. Det här var någonting som Socialdemokraterna själva införde 2019.

Traineejobb kostade 6 miljarder. Detta projekt lade ni själva ned eftersom det var misslyckat, men nu vill ni ta upp det igen.

Extratjänsterna kostade 29 miljarder. 5 procent gick ut till reguljära jobb. Även detta vill ni plocka upp igen. Människor satt hemma i lägenheter i Skåne, vilket vi fick ta del av rapporter om, men kommunerna håvade in fullt finansierade ersättningar.

Arbetstidsförkortningen vill ni också genomföra, till en kostnad av 500 miljarder. Vem betalar det priset? Det gör undersköterskan eller sjuksköterskan som måste springa snabbare.

När det gäller körkort till unga arbetslösa ges det redan i dag stöd från branscherna och arbetsgivarna.

Jobbkontrakt för unga finns redan i dag i form av jobbgarantin.

Jag såg att Ardalan Shekarabi i en intervju förde fram barnbidrag som en lösning på arbetslösheten. Ska barnbidrag till miljonärer vara en lösning på arbetslösheten?

Byggsubventioner vill inte ens byggbranschen själv ha. Detta är pengar som går direkt ned i fickorna på företagen.

Under vilka omständigheter tänker Ardalan Shekarabi att det här ska fungera nu när det inte har fungerat förr?

Anf. 163 Ardalan Shekarabi (S)

Fru talman! Nu nämnde min ärade kollega ett antal olika förslag som har lyfts fram genom åren för att möta en lågkonjunktur och få fart på ekonomin. Ett sådant förslag var en höjning av barnbidraget, vilket var den metod som våra nordiska grannländer använde sig av, för att stimulera ekonomin så att vi inte skulle ha 9 procents arbetslöshet.

Den här regeringen valde en annan väg och stimulerade inte ekonomin. I sista minuten, inför budgeten för 2026, stimulerade man visserligen ekonomin, men man har tillåtit lågkonjunkturen att förlängas på ett sätt som har inneburit att människor i onödan har hamnat i arbetslöshet.

Jag skäms inte en sekund för att vi går till val på att avskaffa det förbaskade karensavdraget, som drabbar arbetare och tjänstemän i kontaktyrken. Tvärtom borde alla partier tycka så, för alla partier var med och applåderade dessa personer, som bar samhället på sina axlar under pandemin. Alla var ju överens om att undersköterskorna, bussförarna och alla andra som tvingades gå till jobbet under pandemin var hjältar.

När jag som socialförsäkringsminister föreslog att vi skulle införa en karensersättning under pandemin välkomnades det här eftersom det var så viktigt att folk inte skulle förlora pengar. Sedan satte vi igång arbetet med att ersätta detta med ett borttagande av karensavdraget. Men det första som hände när regeringen kom till makten var att den stoppade utredningsarbetet. Därefter har inget hänt med karensavdraget under denna mandatperiod.

Det sägs att det kostar 40 miljarder eller 500 miljarder. Men det är en kostnad som löntagarna bär i dag. 100 procent av risken tas av undersköterskan, bussföraren, polisen och läraren. Är det rimligt? Är det rimligt att vi som enda nordiska land ska belasta arbetare och tjänstemän i kontaktyrken med denna kostnad från dag ett?

(Applåder)

Anf. 164 Magnus Persson (SD)

Fru talman! Jag kan inte låta bli att bli imponerad av Ardalan Shekarabis skådespeleri när han gör sig till förkämpe för den svenska arbetarrörelsen.

Vi är här för att debattera budget, och jag skulle vilja ha svar på några frågor. I Socialdemokraternas budget fattas det väldigt mycket pengar. Till de arbetsmarknadsåtgärder man säger sig vilja finansiera inom ramen lägger man till andra arbetsmarknadsutbildningar, som traineeprogram, statliga beredskapsjobb med mera.

Min fråga till Ardalan Shekarabi är därför ganska enkel: Har ni inte räknat på kostnaderna för era förslag? Har ni bara höftat i hela budgeten? Det är väldigt oseriöst om man vill vara ett statsbärande parti som aspirerar på regeringsmakten, framför allt när det handlar om en budget inför ett val. Väljarna förtjänar att få veta vad saker och ting kostar och vad de får. De vill ju inte köpa grisen i säcken. Ni kan lova vad ni vill i era texter, men ni sätter inte ut kronor och ören på någonting.

För en tid sedan besökte utskottet Norge. Visserligen var Ardalan Shekarabi inte med, men jag kan berätta att Norge ångrar djupt att man inte har ett karensavdrag. Därför tittar Norge nu på den svenska modellen.

Givetvis kan man titta på om karensavdraget ska omfatta alla eller om vissa yrkesgrupper ska undantas. Men man kan inte bara lova och lova och sedan inte hålla det.

En känd socialdemokratisk riksdagsledamot sa för ett tag sedan i ett samtal med några personer: Vi går till val på att avskaffa karensavdraget, men sedan kanske vi förlorar i förhandlingarna med Centerpartiet. Då är alla nöjda ändå.

Är det så Socialdemokraterna bedriver politik, genom att ljuga och bedra?

Svara gärna på varför ni inte finansierar era satsningar!

Anf. 165 Ardalan Shekarabi (S)

Fru talman! Magnus Persson faller för frestelsen att projicera sina egna problem på ett annat parti. Det är inte Socialdemokraterna som har gått till val på att inte röra akassan och sedan kommit till makten och då sänkt akassan för hundratusentals människor. Det är Sverigedemokraterna. Det är Sverigedemokraterna som för en Sverigemoderat politik, inte vi.

Man kan ha en massa synpunkter på Socialdemokraternas och Magdalena Anderssons ideologi, och det respekterar jag. Man kan ha helt andra ideologiska utgångspunkter. Men man kan inte anklaga Magdalena Andersson för att inte ha ordning och reda på ekonomin. I sju år hade jag förmånen att sitta med Magdalena Andersson i regeringen då hon först var finansminister och sedan statsminister. Det är bara att titta på historien. Det var ordning och reda, och allt var finansierat. Det sparades i ladorna så att resurserna kunde användas när de behövdes, som under pandemin.

Magnus Persson får gärna ha synpunkter på vår politik. Vi står för att vi vill avskaffa karensavdraget, vi står för att vi tycker att det är orimligt att sänka akassan till 70 procent efter 100 dagar och vi går till val på att företräda breda löntagargrupper i Sverige. Vi kommer givetvis också att värna deras intressen i varje förhandling.

Men anklaga inte Socialdemokraterna och Magdalena Andersson för att inte ha koll på ekonomin. Om Magnus Persson jämför hur ekonomin har skötts av den här regeringen med hur ekonomin sköttes under de åtta år Magdalena Andersson var finansminister och statsminister blir det uppenbart att det då rådde ordning och reda i ekonomin. Det ska vi vara tacksamma för, för det har gett möjlighet att investera. Regeringen har visserligen fattat fel beslut, tycker jag, men det har funnits möjlighet att investera när det har behövts.

Anf. 166 Magnus Persson (SD)

Fru talman! Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Ordning och reda i ekonomin i åtta år, säger Ardalan Shekarabi. Flera gånger fick ni ju inte ens igenom er budget. Ni fick betala en politisk vilde ett antal miljoner för att få igenom er budget. Har man ordning och reda i ekonomin om man inte ens får igenom sin egen budget i Sveriges riksdag? Nej, det har man inte.

Jag står inte här och ljuger. Finansdepartementet och riksdagens utredningstjänst har visat att det saknas 2,7 miljarder i er budget till de satsningar som ska vara inom ramen. Jag vill ha svar på varför ni inte räknar på er egen politik. Det är ändå den ni går till val på. Under ett valår ska man erbjuda väljarna det de vill ha. Men i vanlig ordning är det stora, yviga rörelser från Ardalan Shekarabi och Socialdemokraterna. De lovar allt till alla, men de kommer inte att hålla något. Så fungerar det nämligen.

Det är bara att beklaga, för de största förlorarna är den svenska arbetarrörelsen och de svenska arbetare som Ardalan Shekarabi påstår sig företräda. Men han företräder inte dem, för det är de som drabbas av Socialdemokraternas politik, alltså de som går till jobbet och knegar, bor i villa, kör sin bil till jobbet och har sina fritidsintressen. Det minsta de kan begära är att Socialdemokraterna är ärliga i sitt uppsåt och i sin budget och presenterar vad saker och ting kostar och vad de har råd med och inte. Men det gör de inte. I stället fluffar de bara och lovar allt till alla, och så har de alltid gjort. Det är som sagt bara att beklaga.

Anf. 167 Ardalan Shekarabi (S)

Fru talman! Apropå projicering låter det på Magnus Persson som att det är vi som styr Sverige. Socialdemokraterna är ett oppositionsparti. Vi kommer till kammaren varje onsdag och torsdag och röstar, och vi förlorar varje omröstning.

Det är ju Sverigedemokraterna och regeringspartierna som styr vårt land. Det har i ärlighetens namn varit högermajoritet i Sveriges riksdag sedan hösten 2006, för senast det fanns en majoritet till vänster i denna kammare var våren 2006. De senaste åren har Sverigedemokraterna haft veto i politiken. Det är Sverigedemokraternas politik som förs av Ulf Kristersson och regeringen. Sverigedemokraterna har alltså haft massor med tillfällen att avgöra vilken politik som ska föras.

Jag får ge Sverigedemokraterna att de alltid har prioriterat invandringsfrågorna. Jag har aldrig anklagat Magnus Persson eller någon annan sverigedemokrat för att inte prioritera dessa frågor. Invandringen är en viktig fråga för Sverigedemokraterna.

Men när det gäller akassan, karensavdraget, sjukförsäkringen och arbetsmarknadspolitiken – allt det som är avgörande för att den där arbetaren Magnus Persson pratar om ska ha det bra – har Sverigedemokraterna svikit sina löften och sina väljare gång efter gång eftersom invandringsfrågorna kommer före socioekonomiska frågor som rör vanliga människors ekonomi.

Det är därför vi nu har en sänkt akassa för människor som drabbas av arbetslöshet och 86 000 människor som tvingas in i försörjningsstöd för att deras aktivitetsstöd sänks. Dessa väljare och medborgare får betala priset för att Magnus Perssons parti anser att andra frågor är viktigare än arbetslösheten och arbetsmarknaden. Det kan vi ha en ärlig debatt om; det har jag inga problem med. Men det är så det är.

(Applåder)

Anf. 168 Saila Quicklund (M)

Fru talman! Jag inleder med att yrka bifall till utskottets förslag.

Vi behandlar i dag arbetsmarknadspolitik och arbetslivets utveckling som en del av budgetpropositionen för 2026. Politiken har ett tydligt syfte: att fler människor ska arbeta, att fler ska kunna försörja sig själva och att Sverige ska stärka sin konkurrenskraft i en tid som kräver förnyelse, ansvarstagande och reformer.

Regeringen står fast vid arbetslinjen. Det ska löna sig att arbeta. Det ska finnas stöd för den som behöver det, men kraven ska vara tydliga, insatserna effektiva och vägen till egen försörjning kortare än den har varit under alltför många år.

Sverige har under lång tid haft en arbetslöshet som varit bland Europas högsta. Det är inte värdigt ett land som Sverige. Och det är inte hållbart för vare sig ekonomin, välfärden eller sammanhållningen. Budgeten för 2026 adresserar detta genom stärkta jobbskatteavdrag, skärpta krav, bättre stöd för att ta sig in i arbete och insatser som främjar omställning, utbildning och matchning. Det är politik som sätter individens potential före passivitet.

Fru talman! Ett av våra största strukturella problem är att människor saknar rätt kompetens för de jobb som faktiskt finns. Samtidigt vittnar företag i hela landet om att de inte hittar personal. Det är ett dubbelt misslyckande.

Regeringen tar ansvar genom att i budgeten rikta resurser till yrkesutbildning och vuxenutbildning som leder till jobb, fler branschspår och arbetsplatsnära utbildningar, snabbspår för bristyrken och stärkt samverkan mellan näringsliv, kommuner och utbildningsaktörer.

Kompetensförsörjning är inte en sidofråga. Det är en framtidsfråga för svensk tillväxt, produktivitet och välfärd. Här gör denna regering mer än någon tidigare gjort.

Arbetsmarknadspolitiken har länge varit för dyr och ineffektiv. Alltför många fastnar i åtgärder som saknar riktning eller koppling till arbetsgivarnas behov. Regeringen och Moderaterna genomför nu en modernisering: Arbetsförmedlingen ska fokusera på matchning, inte administration. Fristående aktörer som levererar resultat ska premieras. Alla insatser ska följas upp betydligt tydligare.

Ett stärkt etableringsarbete är centralt. Sverige har inte råd med en arbetsmarknadspolitik som kostar mer än den levererar. Vi ska ha en politik som leder till jobb, inte statistik.

Vi vet att det i Sverige finns ett utanförskap, inte minst bland utrikes födda kvinnor, bland unga som saknar fullständiga betyg och bland personer som länge varit borta från arbetsmarknaden. Regeringens politik adresserar detta genom starkare drivkrafter för arbete, mer intensiva insatser för den som står längst ifrån arbetslivet, språkutbildning i kombination med jobb, krav på deltagande i insatser för att få ersättning och fler enkla vägar in i arbetslivet, där arbetsgivare och kommuner samarbetar.

Arbete är nyckeln till integration – inget projekt är starkare än det första jobbet. Att låta människor fastna i isolering är ansvarslöst. Att hjälpa människor in i arbete är både humant och nödvändigt.

Fru talman! Arbetslivet förändras. Tekniken förändras. Branscher och företag förändras. Människor byter jobb oftare och ställer högre krav på kompetensutveckling. Regeringens arbetsmarknadspolitik speglar detta genom att främja omställning under hela arbetslivet, stärka förutsättningarna för utbildning mitt i livet, möjliggöra livslångt lärande som inte bara är ett ord utan en realitet och skapa ett arbetsliv där fler kan växa i sina yrken, inte lämna dem när arbetsmarknaden förändras. Trygghet i arbetslivet kommer inte av att man bromsar utvecklingen. Trygghet kommer av att människor är rustade att möta den.

Det är inte staten som skapar jobb. Det är företag – stora och små, i hela landet. Därför måste politiken ge dem förutsättningar att växa och anställa. Regeringens budget för 2026 gör detta bland annat genom skattesänkningar för arbete, vilket stärker hushållens ekonomi och ökar arbetskraftens tillgänglighet, men också genom minskat regelkrångel och förenklingar samt förbättrade villkor för investeringar och expansion. Fler företag som vågar anställa betyder fler jobb för dem som behöver dem mest.

Vi måste även tala om arbetsmiljö. Regeringens linje är glasklar: Ingen ska riskera liv eller hälsa i sitt arbete. Det kräver ett systematiskt och förebyggande arbetsmiljöarbete i hela arbetslivet, med särskilt fokus där belastningen och riskerna är som störst, inte minst i kvinnodominerade arbeten.

Män och kvinnor möter olika risker i arbetslivet. En god arbetsmiljö är därför också en jämställdhetsfråga. I sektorer där kvinnor dominerar är de organisatoriska och sociala arbetsmiljöriskerna mest utbredda, och där ska skydd, stöd och förebyggande insatser prioriteras.

Kriminalitet på arbetsmarknaden skapar otrygghet, pressar arbetsvillkor och undergräver seriösa arbetsgivare. Därför behövs fortsatt myndighetssamverkan och skärpta insatser för att stoppa arbetslivskriminalitet – ett viktigt led i att säkerställa trygga arbetsplatser och rättvisa villkor.

Regeringens nya arbetsmiljöstrategi för åren 2026–2030 är ett viktigt steg för att möta de utmaningar och möjligheter som ett förändrat arbetsliv medför.

Fru talman! Arbete är en av våra viktigaste samhällsbärande principer. Det är grunden för välfärden, för integrationen, för tryggheten och för människors egen frihet.

Regeringens arbetsmarknadspolitik och arbetslivsinriktning i budgeten för 2026 är ett tydligt besked om att Sverige ska tillbaka till arbete, utveckling och egenmakt.

Vi hörde i dag positiva nyheter om att arbetslösheten nu sjunker för fjärde månaden i rad, till 6,7 procent. Även ungdomsarbetslösheten följer trenden.

Inflationen har via regeringens politik sjunkit från 10 procent år 2022 till 2,3 procent, och Boverket rapporterar att bostadsbyggandet ökar, med 35 000 nya bostäder i år. Det är bra och ger positiva svar när det gäller arbetslöshet, tillväxt och framtidstro. Sverige rör sig i rätt riktning, men vi är självfallet inte nöjda. Ett hårt arbete fortsätter från regeringen. Det är så vi stärker Sverige.

(Applåder)

Anf. 169 Ardalan Shekarabi (S)

Fru talman! Tack, Saila Quicklund, för anförandet!

Vi hade för två eller tre veckor sedan ett seminarium här i riksdagen som vi arrangerade tillsammans med Almega, Utbildningsföretagen, Transportföretagen och Visita. Seminariet handlade om det behov som de berörda branscherna har av arbetskraft och den förmåga som utbildningsföretag har att utbilda människor.

Vi har just nu låga volymer vad gäller arbetsmarknadsutbildningar specifikt, och det har vi haft under de senaste åren. Det är därför Arbetsförmedlingen nu ska skicka tillbaka flera miljarder till regeringen. Arbetsförmedlingen klarar inte av att använda resurserna på ett sätt som innebär att fler människor kommer i de utbildningar som företagen efterlyser.

Kan Saila Quicklund vara självkritisk här? Finns det anledning att rikta kritik mot arbetsmarknadsministern och regeringen vad gäller styrningen av Arbetsförmedlingen? Det har ju varit känt att Arbetsförmedlingen har svårigheter utifrån de förutsättningar de har att använda pengarna. Detta har vi från oppositionen påtalat under hela mandatperioden och sagt: Gör nu saker! Se till att resurserna används! Samarbeta med kommunerna! Titta på körkortssidan! Kan det finnas andra saker som är enklare och som innebär att resurserna används på ett sätt som gör att företagen får bättre möjligheter att hitta den kompetens de är ute efter?

Är Saila Quicklund och Moderaterna självkritiska utifrån den ordning och passivitet som vi sett på Arbetsmarknadsdepartementet under den här mandatperioden?

Anf. 170 Saila Quicklund (M)

Fru talman! Tack, Ardalan Shekarabi, för en ytterst viktig fråga!

Det här är inget nytt scenario. Det pågick även under Socialdemokraternas tid i regeringsställning. Själfallet är det ytterst tragiskt att var tredje plats på yrkesutbildningarna har stått tom i ett läge när företagen skriker efter arbetskraft och så vidare, men det visar också hur stor den strukturella arbetslösheten är.

Många människor har inte möjlighet att komma in på den sortens utbildningar därför att de inte är förberedda för det. Här har regeringen en ytterst viktig del att ta tag i. Det handlar om att människor ska göras anställbara men också om att att de ska kunna kliva in i den typen av utbildningar.

Nu provar man ett nytt koncept när det gäller vårdutbildningar, även om det inte är några större summor. Även i kommunerna pågår utbildningar till undersköterskor, vårdbiträden och så vidare. Nu växer det också fram en ny del inom vård- och omsorgssektorn med serviceassistenter, som gör att nyanlända snabbare kan komma in i vårdsektorn för att sedan läsa vidare till undersköterskor. Det tror jag väldigt mycket på. Regeringen satsar också 30 miljoner på fler platser på vårdutbildningarna.

Körkorten har vi diskuterat i replikskiftet. Jag tror inte på det här att vissa ungdomar ska få ett körkort. Många arbetsgivare bekostar redan det för sina nyanställda om det krävs. Ungdomar sliter och sommarjobbar för att kunna ta körkort, som många av oss har gjort. I dag skulle du kunna göra som så att du säger upp dig, och då får du ett körkort av Arbetsförmedlingen. Jag tror inte på den delen. Det finns redan inom branscherna.

Direktiven till Arbetsförmedlingen är: Använd pengarna till utbildning! De har resurserna. Det handlar om att de måste anvisa dem.

Anf. 171 Ardalan Shekarabi (S)

Fru talman! Jag är glad att den ärade kollegan tar upp frågan om förberedelser inför arbetsmarknadsutbildningar.

Som det ser ut skulle den grupp som står långt från arbetsmarknaden behöva förberedande insatser, förberedande utbildningar, språkutbildningar och social träning för att sedan kunna gå yrkesrelaterade utbildningar. Problemet är att den här regeringen har dragit ned på sådant.

Jag tar gärna med min kollega till några av folkhögskolorna i den här regionen, som är duktiga på det här. De har alltid varit duktiga på att se hela människan och hjälpa hela människan att göra sig förberedd så att man kan gå en yrkesutbildning.

De folkhögskolorna har haft det riktigt tufft under de här tre åren, då vi har sett passiviteten från Arbetsmarknadsdepartementets och regeringens sida. Det har gjort att vi inte har särskilt många som går den typen av förberedande insatser. Vi skulle behöva få in tiotusentals människor i de förberedande insatserna för att de sedan ska kunna gå utbildningar som leder till yrkeskunskaper som gör att de kan ta jobben som förhoppningsvis växer fram.

Jag tror också att vi har en del att hämta från de kommuner som styrs av socialdemokrater och moderater tillsammans. Det finns en hel del sådana kommuner runt om i landet, där socialdemokrater och moderater faktiskt jobbar tillsammans med att hitta lösningar så att man riktar insatserna till de grupper som står långt från arbetsmarknaden och som behöver det här stödet.

Problemet är att kommunerna inte har någon finansiering för detta. Det är ju ett statligt åtagande. Arbetsmarknadspolitiken är statens ansvar. Kommunerna får då ta från annat för att möjliggöra den typen av investeringar. Jag tycker att det väldigt tydligt blottlägger varför regeringen valde fel väg när man drog ned på utbildningarna i början av den här mandatperioden. Finns det en självkritik hos regeringspartierna i den här frågan?

Anf. 172 Saila Quicklund (M)

Fru talman! Jag tror att även Socialdemokraterna måste vara självkritiska, för mycket av det vi ser i dag är en konsekvens av den regeringens förehavanden.

Jag lyssnade på en P1-intervju med en kvinna som bott i Sverige i 20 år. Hon hade gått sju sfi-utbildningar och behövde tolk när hon satt där. Hon ville ut på arbetsmarknaden och hade vid något tillfälle jobbat någon dag på en förskola.

Vilket misslyckande! Hur har vi kunnat lämna människor så? Det är människor som vill ut och arbeta. Många av de här kvinnorna som inte har språket med sig har råddat kanske fyra, fem, sex barn. Vem klarar den logistiken? Självklart ska de här kvinnorna – och männen, såklart – in på arbetsmarknaden.

Sfi-utbildningen har vi nu satt max tre år på för att höja kvaliteten men också säkerställa att utveckling sker under processen. Så har det inte varit – lyssna på kvinnan som har gått sju utbildningar och fortfarande inte kan språket! Vilket misslyckande!

Folkhögskolorna ska också jobba med sfi eller svensk utbildning. Däremot har vi rensat i utbildningsdelarna, men det har också varit utbildningar som inte leder till jobb. Här höjer vi kvaliteten på insatserna så att det i första hand är utbildningar som leder till jobb som ska prioriteras.

Man måste titta på varför man gör neddragningar. Det kan också vara kvalitetshöjningar för att träffa rätt, och det är typisk moderat politik. Vi värderar varje krona så att den landar rätt och är effektiv. Det är skattebetalarnas pengar vi hanterar, och då krävs det.

I mycket är vi överens om att det här är viktigt. Vi behöver bredda utbildningarna. De som ingår i den strukturella arbetslösheten, i den gruppen, måste förberedas på ett annat sätt. Vi är överens där.

Anf. 173 Leila Ali Elmi (MP)

Fru talman! Tidöregeringen har infört det som i praktiken är en fattigdomsreform. Regeringen menar att de höga bidragen utgör ett hinder för att människor ska arbeta. Resonemanget är enkelt men desto mer obegripligt. Tidöregeringen menar att ju fattigare människor blir, desto större chans har de att komma i arbete.

Men regeringens egna expertmyndigheter avvisar att sänkta bidrag skulle leda till högre sysselsättning. Varken Finanspolitiska rådet eller IFAU finner stöd för att ett bidragstak skulle få fler i arbete. Ledamoten själv pekade i sitt anförande på att det enskilt största problemet på arbetsmarknaden är den strukturella kompetensbristen.

Min fråga till ledamoten är: Varför driver er regering en politik som saknar stöd i den egna expertkåren, och varför väljer ni fattigdom som verktyg när Finanspolitiska rådet i stället efterfrågar utbildning, starka förmedlingsinsatser och riktiga vägar in till arbete?

Anf. 174 Saila Quicklund (M)

Fru talman! Fattigdom för mig är när människor inte har ett jobb att gå till. Det är också en jämställdhetsfråga att alla kommer ut på arbetsmarknaden och blir en del av samhällsgemenskapen. Det är här vår ideologi skiljer sig åt.

Miljöpartiet vill höja skatterna för arbetstagare med 10–11 miljarder. En sjuksköterska ska straffbeskattas ännu mer för allt över 50 000. Man säger nej till jobbskatteavdragen. Man säger nej till rot. Man vill göra det dyrare att anställa. Man är alltså inte för det som vi driver – att sänka arbetsgivaravgifterna för unga för att de lättare ska komma i jobb. Det blir mer byråkrati och mer pengar till administration för Arbetsförmedlingen.

Vi inför som sagt bidragstaket för att vi vet att när bidragen överstiger en lön, då lönar det sig inte att gå ut i arbete. Är det den utvecklingen Miljöpartiet vill fortsätta med? Det har ju varit er politik. Har den varit framgångsrik? Vilka incitament ska vi ha för människor att komma in i arbete?

Jag besökte Skåne för en vecka sedan. Där är det väldigt hög arbetslöshet. Samtidigt stod det på en stor banderoll: ”Sök jobb i Norrland!” Det är helt ointressant – man vill inte flytta. Det går inte att fortsätta med den politiken.

Fattigdom är att inte ha ett arbete. Här skiljer sig våra partier åt.

Anf. 175 Leila Ali Elmi (MP)

Fru talman! Vi i Miljöpartiet vill att fler människor ska komma i arbete. Vi vill utöka arbetsmarknadsutbildningarna, vi vill utöka de subventionerade jobben och vi vill att Arbetsförmedlingen ska ha större närvaro i hela landet. Det är det både IFAU och Finanspolitiska rådet pekar på.

Fattigdomsreformen saknar stöd från experterna och forskningen. Trots det väljer regeringen att gå vidare med den. På vilket sätt bidrar mer fattigdom till fler människor i arbete, i och med att det inte finns en koppling mellan att människor blir fattigare och att de kommer i arbete?

Jag tycker att det är intressant att ledamoten tog upp exemplet med Skåne. Miljöpartiet vill öka arbetsmarknadsrörligheten genom att införa ett flyttbidrag så att människor kan flytta dit där jobben finns. Det vill inte Tidöregeringen göra.

Min fråga kvarstår. Varför fortsätter regeringen driva en reform som saknar stöd i evidensen, och varför använder ni fattigdom som arbetsmarknadspolitik? När tänker ni börja investera i det som faktiskt får människor i arbete?

Camilla Rinaldo Miller (KD)

Anf. 176 Saila Quicklund (M)

Fru talman! Jag skulle kunna upprepa det jag svarade i förra anförandet. Vi pratade ju fattigdom, och jag har gett min bild: Människor som kommer in i arbete går från fattigdom till något annat som innebär inte bara samhällsgemenskap utan också ett värde av ekonomiskt slag. Det är den arbetslinje vi kör.

Med det vi nu inför – aktivitetskrav för att söka relevanta arbeten och ett bidragstak så att det alltid ska löna sig att arbeta – är vår strategi att försöka få in människor i samhällsgemenskap och jobb.

Man skulle kunna sammanfatta Miljöpartiets arbetslinje så här: Staten utbildar, staten anställer, staten bestämmer och skatterna på riktiga jobb ska höjas. Moderaternas och regeringens arbetslinje är: Företag växer, människor arbetar och välfärden stärks via det.

Här har vi olika uppfattningar. Jag tror inte att vi kommer längre i resonemanget. Jag har varit tydlig med hur vi ser på detta och vad som är riktig fattigdom. Vi gör allt för att människor nu ska komma in i utbildning och bli en del av samhället. Redan nu ser vi positiva tendenser. Mycket styrs dock även av inflationen, som regeringen har jobbat väldigt hårt med att få ned.

Jag tror inte att vi hade haft den här bilden om vi hade haft en socialdemokratisk regering där Miljöpartiet hade ingått. Jag vet att vi inte hade haft det. Då höjer man skatterna. Då skapar man inte incitament för att människor ska komma ut i jobb. Då fortsätter man med bidragslinjen.

Det är slut med det nu. Det är arbetslinjen som gäller. Varje människa måste också få individuellt stöd via Arbetsförmedlingen. Alla är värda en plats i gemenskapen. Vi tror på alla.

Ciczie Weidby (V)

Anf. 177 Ciczie Weidby (V)

Fru talman! Jag vill börja med att säga att jag inte kan yrka bifall till något budgetförslag eftersom Vänsterpartiets budgetförslag ligger över de fastställda samlade utgifterna. Jag har dock inkommit med ett särskilt yttrande.

Fru talman! När vi i dag debatterar utgiftsområde 14 Arbetsmarknad och arbetsliv gör vi det i ett samhällsläge där arbetslösheten biter sig fast, där långtidsarbetslösheten har blivit en permanent skugga över arbetsmarknaden och där otryggheten växer både för dem som har ett jobb och för dem som söker ett. I ett sådant läge hade man kunnat förvänta sig att regeringen presenterade en ny politik som stärker skyddet, investerar i människor och ger fler möjlighet att arbeta, utbilda sig och utvecklas. Dessvärre är det inte det som ligger på bordet.

Regeringens budget präglas i stället av nedskärningar, av ett närmast reflexmässigt misstänkliggörande av människor utan arbete och av ett slags övertro på att marknaden, om den bara får lite mer högermedicin, ska lösa ojämlikheten, kompetensbristen och arbetslösheten. De som drabbas är såklart helt vanliga löntagare, arbetslösa, unga och utrikes födda. Hela Sverige försvagas när regeringen väljer denna väg.

Fru talman! Vänsterpartiet ser människor som en tillgång, inte en belastning. Vi vet att ett samhälle fungerar när alla får bidra – när kompetensen i välfärden, industrin och hela arbetslivet växer, när arbetslösa får en rimlig ekonomisk trygghet och en verklig chans att komma tillbaka och när vi investerar i utbildning, matchning, arbetsmiljö och ett fungerande partssystem. Det är denna grundsyn som genomsyrar Vänsterpartiets budget för arbetsmarknad och arbetsliv.

Låt mig börja med arbetslöshetsförsäkringen, alltså akassan. För oss är den en central del av den svenska modellen. Den ska vara en omställningsförsäkring som ger trygghet vid arbetslöshet och stabilitet för hela ekonomin.

Regeringens linje har varit att steg för steg försvaga akassan, låta den urholkas och göra livet osäkrare för människor som redan befinner sig i en utsatt situation. Den nya akassa som trädde i kraft i oktober har sänkt ersättningen för flertalet och gjort reglerna krångligare. Det är en politik som ökar pressen på enskilda men som inte skapar ett enda nytt jobb.

Vänsterpartiet går i motsatt riktning. Vi föreslår att taket i akassan höjs och att ersättningen stärks. Det handlar inte bara om rättvisa; det handlar om att människor ska våga byta jobb, våga utbilda sig och våga säga ifrån när arbetsvillkoren är dåliga. En stark akassa gynnar hela arbetsmarknaden genom att ge arbetstagare förhandlingsstyrka och minska risken för lönedumpning.

Fru talman! När det gäller aktiva arbetsmarknadsåtgärder gör regeringen dessvärre en del betydande neddragningar. Matchningstjänster avskaffas eller minimeras utan att något bättre sätt att stötta individer presenteras. Arbetsförmedlingen får ett fortsatt oklart och instabilt uppdrag, även om den arbetsmarknadsminister vi nu har tillstår att det har kaosprivatiserats. Vi har inte fått klart besked om vad myndigheten egentligen ska göra och hur man ska stödja dem som mest behöver stöd.

Samtidigt står Sverige inför stora kompetensbehov. Vi har företag som inte hittar arbetskraft. Vi har en offentlig sektor som skriker efter utbildad personal. Det borde vara självklart att möta dessa behov genom att investera i människor – i utbildning, i yrkesväxling och i riktiga arbetsmarknadsutbildningar – och inte genom Steg till arbete, där man skruvar ihop och isär Ikeamöbler och sorterar skruvar.

Vänsterpartiet föreslår därför en kraftig utbyggnad av arbetsmarknadsutbildningarna. Fler måste kunna och våga ta steget till de bristyrken som finns inom industri, vård, energi, kollektivtrafik och andra områden där jobben finns. Vi vill stärka möjligheterna till reguljär utbildning för arbetslösa. Det är vad som krävs om Sverige ska hålla ihop och fortsätta vara ett konkurrenskraftigt land.

Fru talman! Arbetsmiljön är ytterligare ett område där regeringens politik går lite grann i fel riktning. De ökade sjukskrivningarna, de växande arbetsmiljöproblemen i välfärden, byggsektorn och industrin och det ökande psykiska illamåendet kräver betydande politisk handlingskraft. Vi vet att varje krona som investeras i arbetsmiljö ger mångfaldigt tillbaka i form av färre skador, högre produktivitet och högre kvalitet i arbetet.

Fru talman! Vi måste också tala om de växande klyftorna på arbetsmarknaden. Utrikes födda och personer med funktionsnedsättning har nu väldigt svårt att få fotfäste. Ungdomsarbetslösheten är fortfarande hög. Regeringens svar har i huvudsak varit bidragsanställningar, suspekta privata matchningsföretag och mer kontroll. Men man löser inte strukturella problem med punktinsatser och misstro.

Vänsterpartiet vill i stället arbeta långsiktigt. Vi föreslår satsningar på riktiga jobb i välfärden, på gröna investeringar som skapar sysselsättning i hela landet, på utbildning och på en aktiv industripolitik. Man skulle till exempel kunna utveckla Samhall till att åter bli en bra aktör som sätter rehabilitering och anställning i centrum, inte lönsamhetsmål.

Fru talman! En annan grundläggande skillnad mellan Vänsterpartiet och regeringen gäller synen på löntagarnas makt och villkor. Regeringen och Sverigedemokraterna driver på för försvagade fackföreningar, större makt för arbetsköpare och fler undantag i arbetsrätten. Jag upplever också att de har blundat för problemet med gula fackföreningar och oseriösa aktörer som försöker kringgå den svenska modellen. Detta är en politik som hotar löner, villkor och trygghet.

Vänsterpartiet står alltid upp för den svenska modellen. Vi vill stärka fackens ställning, öka möjligheterna till utbildning på betald arbetstid, förbättra skyddet för visstidsanställda och stoppa en utveckling där oseriösa aktörer tillåts konkurrera genom att undergräva kollektivavtal. Ett starkt Sverige bygger på starka arbetare.

Fru talman! Det övergripande problemet med regeringens budget är att den reducerar människor till kostnader. Den behandlar arbetslösa som ett problem, inte som personer med vilja, kapacitet och potential. Den här regeringen pressar ned ersättningar, skär ned på stöd och lägger ansvaret enbart på individen i stället för att ta ett samhälleligt ansvar. Resultatet blir minskad trygghet, sämre matchning och ett mer splittrat samhälle.

Vänsterpartiets politik utgår från en annan syn: att människor är landets absolut främsta resurs, att alla vinner på att fler får arbeta, utvecklas och delta, att en arbetsmarknad som bygger på trygghet och jämlikhet också blir mycket mer effektiv och robust och att Sverige kan bättre än så här – och förtjänar bättre.

Fru talman! Vi presenterar en budget som investerar i människor och i framtidens jobb, inte i kortsiktiga skattesänkningar, som stärker tryggheten och ökar möjligheterna för dem som står längst från arbetsmarknaden, som tar arbetsmiljön på allvar och som sätter utbildning och kompetens i centrum. Det är en budget som bygger vidare på den svenska modell som gjort vårt land starkt, jämlikt och framgångsrikt. Detta är en väg som skapar ett starkare Sverige – ett Sverige där fler jobbar, där färre lämnas efter och där arbetslivet håller ihop.

Men den här regeringen erbjuder nedskärningar, skuldbeläggande och en politik som driver isär landet. Det duger inte. Det är dags att byta regering.

(Applåder)

Anf. 178 Camilla Rinaldo Miller (KD)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

I dag står vi inför regeringens förslag till budget för utgiftsområde 14 Arbetsmarknad och arbetsliv. För Kristdemokraterna är det viktigt att arbetsmarknaden inte bara handlar om statistik, löner och sysselsättning utan också om människor – om individer som vill bidra, utvecklas och känna sig behövda.

Vi ser arbetslivet som mer än ett sätt att försörja sig. Arbetsplatsen är en plats där människor skapar mening, där vardagen formas och där vi utvecklar våra relationer och våra färdigheter. Det är här vi kan omsätta våra värderingar i handling: respekt, solidaritet, ansvar och omtanke. Att få vara en del av en arbetsplats innebär inte bara en ekonomisk trygghet utan också en känsla av att vara sedd, behövd och värdefull.

Fru talman! Regeringens budgetförslag innehåller flera satsningar på arbetsmarknaden, vilket tidigare talare redan anfört. Regeringens arbetsmarknadssatsningar 2026 fokuserar på att få fler i arbete och ge bättre stöd till arbetslösa.

Det största anslaget inom budgetområdet går till akassa och aktivitetsstöd. Men även Arbetsförmedlingen får en förstärkning på 7,8 miljarder för matchning och stöd. Stödet för nystartsjobb och etableringsjobb utökas också för att underlätta nyanställningar. Omställnings- och kompetensstödet förstärks med cirka 3 miljarder kronor för utbildning och yrkesväxling.

Kristdemokraterna vill se en arbetsmarknad där det finns utrymme för individen, där vi satsar på utbildning och kompetensutveckling och där människor får stöd att hitta sin plats. Ingen ska känna att de bara är ett nummer i ett system. Vi vill se ett samhälle där människan kommer före systemet.

Fru talman! Vården av arbetskraften – om man får uttrycka det så – handlar om mer än ekonomiska incitament. Det handlar om att skapa arbetsplatser som tar hänsyn till människors olika förutsättningar, som främjar balans mellan arbete och privatliv och som ser till att alla kan delta på sina egna villkor. En trygg arbetsplats bidrar inte bara till produktion utan till människors välmående och till hela samhällets stabilitet.

Vi vill också betona värdet av vardagen. För många människor är det på arbetsplatsen som den dagliga meningen uppstår. Det är där vi lär oss, växer och känner oss uppskattade. En politik för arbetslivet måste därför ta hänsyn till människans behov av både trygghet och delaktighet. Ingen arbetsplats fungerar utan människor. Och ingen människa mår bra utan möjlighet att bidra och känna sig betydelsefull.

Kristdemokraternas syn på arbetsmarknaden grundar sig på människosynen. Varje människa har ett inneboende värde och ska bemötas med respekt. Vår ideologi säger oss att samhället har ett ansvar för att alla, oavsett bakgrund och förutsättningar, ska kunna delta i arbetslivet. Det är därför vi vill se fler möjligheter till kompetenshöjning, fler vägar in på arbetsmarknaden för dem som står långt ifrån den och mer stöd till dem som behöver hjälp att kombinera arbete med familj och omsorg.

Fru talman! När vi diskuterar och debatterar budget och arbetsmarknad handlar det inte bara om kronor och ören. Det handlar om hur vi som samhälle värnar om människor, hur vi ser till att vardagen blir hållbar och hur vi skapar förutsättningar för att fler ska känna stolthet över sitt arbete.

Kristdemokraterna står för en arbetsmarknad där människan alltid står i centrum och där arbete är mer än en uppgift – en plats för värde, gemenskap och utveckling. Därför kommer vi att fortsätta arbeta för en arbetsmarknadspolitik som ser till hela människan, inte bara till arbetskraften – en politik som värnar både vård, vardag och värderingar. I slutändan är det människor, inte budgetposter, som skapar samhället.

(Applåder)

Anf. 179 Helena Vilhelmsson (C)

Fru talman! Eftersom riksdagen redan har fattat beslut om budgetramarna, med ett annat innehåll än Centerpartiet önskar, avstår jag från beslut vad gäller det här utgiftsområdet. Jag kommer i stället att prata om vad vi hade velat att pengarna skulle gå till och satsas på. Det verkar vara bra, för med tanke på inledningen av den här debatten har Centerpartiet en betydande roll i svensk politik – det fick vi ju höra. Det är bra att fler än vi själva tycker det. Här kommer därför en liten varudeklaration från Centerpartiet.

Sverige behöver fortsatta reformer på arbetsmarknaden för att vi ska stå bättre rustade i framtiden. Inte minst behövs reformer för att minska tudelningen på arbetsmarknaden, för trots ett i grunden gott utgångsläge har Sverige ett av västvärldens allra högsta arbetslöshetstal. Närmare 356 000 människor är öppet arbetslösa eller inskrivna i arbetsmarknadspolitiska program. Vi har en svag tillväxt och ett fallande nyföretagande. Därutöver har Sverige gått från att vara ett klimatföredöme till att bli ett land som står för kraftigt höjda utsläpp.

Fru talman! Vad vi behöver är en politik som på allvar tar tag i de här problemen och inger lite framtidstro igen. Det är något som saknas i Sverige, framför allt bland våra ungdomar. I Centerpartiets budgetförslag läggs fokus på tre områden: jobben, klimatet och landsbygden.

Vi har under en längre tid utvecklat oacceptabla geografiska orättvisor. Det handlar om skillnader i skolresultat och, hör och häpna, dödlighet i behandlingsbara sjukdomar. Hur kan det vara så att medellivslängden är lägre på landsbygden än i våra större städer? Det är helt orimligt.

Vi måste investera i välfärden. Det gör vi genom att skapa fler jobb och underlätta för våra företag. För att lyckas med att fler barn ska få se sina föräldrar gå till jobbet måste dörren till svensk arbetsmarknad öppnas på vid gavel. Arbetslöshet är tärande för den enskilde. Det bidrar också till stora kostnader för samhället och är ett slöseri med vårt humankapital.

Centerpartiet har varit drivande i införandet av historiska reformer på arbetsmarknaden med en modern arbetsrätt, matchning och mottagande av nyanlända. Vi tycker tyvärr att det går åt fel håll nu.

Den här regeringen ökar kostnaderna för att anställa. Människor stängs ute från arbetsmarknaden. Kostnaderna för att anställa måste ju sänkas genom lägre arbetsgivaravgifter – inte bara under eller inför ett valår. Det måste konstant vara billigare att anställa. Det behövs också effektiva anställningsstöd.

Fru talman! Vi kommer visserligen att prata mer om integration nästa vecka, men det är så förknippat med dagens arbetslöshet. Integrationen av nyanlända behöver påskyndas, bland annat genom utvidgade etableringsjobb, vilket vi ser fram emot kommer.

Efter att Tidöregeringen avvecklade intensivåret menar Centerpartiet att ett slags vakuum har uppstått i integrationspolitiken. Vi förespråkar en ny modell som vi kallar nystartsår: en obligatorisk insats där alla som inte haft jobb på tre år i Sverige ska ta del av ett nystartsår, med studier på heltid i svenska. Det ska kombineras med praktik och matchning. Efter avslutat nystartsår ges man automatiskt rätt till ett etableringsjobb för ett snabbt inträde på arbetsmarknaden. För den som efter lång arbetslöshet inte deltar i nystartsår kommer det att märkas genom lägre bidrag.

Intensivår behöver dock kompletteras med en reformerad sfi som har ett starkare fokus på att man ska komma ut i arbetslivet. Vi vill omvandla sfi. Vi vill till och med döpa om det till jobbsvenska. Fokus ska vara på att den studerande ska börja arbeta. Genom samarbete med näringslivet, en tydligare inriktning mot jobb och en individuell plan skulle den första frågan när man kommer till sin första lektion till exempel kunna bli: Vad vill eller kan du jobba med? Sedan är syftet att lära sig så mycket svenska att man klarar av det jobbet.

Den viktiga reform som Arbetsförmedlingen startade för ett antal år sedan, och som Centerpartiet var med och drev, tycker vi inte att Tidöregeringen har förvaltat. I stället har myndigheten snarare gått tillbaka till att arbeta som de gjorde tidigare. Men Centerpartiet tycker fortfarande att arbetslösa har chans att få ett bättre stöd från effektiva, resultatbaserade aktörer – lite högermedicin, som Ciczie sa – som får ersättning efter hur väl de lyckas att långsiktigt förmedla jobb.

Då tänker ni kanske att aktörerna ju inte förmedlade så många jobb. Nej, men det gjorde i ärlighetens namn inte Arbetsförmedlingen heller, på den tiden det begav sig.

Jag tror inte att Arbetsförmedlingen som myndighet är lyckosam med one size fits all. Jag tror att det är bättre med flera mindre, lokala aktörer och bättre myndighetsutövning. Arbetsförmedlingen ska alltså ägna sig åt myndighetsutövning i form av tillsyn och styrning av de här aktörerna.

Arbetsmarknadspolitiken är också beroende av att Arbetsförmedlingen är närvarande i alla delar av landet, både där det finns stora arbetskraftsbehov och där utsatta personer har stora behov av att kunna boka fysiska möten. AF har dock de senaste åren strypt resurserna till de minsta lokala kontoren, trots tydliga direktiv i regleringsbrev, vad jag förstår, om att återupprätta den lokala verksamheten i hela landet. Det är en trend som måste brytas. Vi vet till och med och ser att lokala servicekontor runt om i landet läggs ned. Här måste det till en förändring.

Fru talman! Ett delområde inom politiken för arbetsliv är lönebildning, som utvärderas varje år. Vi vet att lönegapet ökar igen efter att sakta ha minskats under decennier. Här konstaterar regeringen att ”flera av de kriterier som används vid bedömningen av lönebildningen uppnåddes under 2024. Regeringen anför att även om trenden med minskade löneskillnader mellan kvinnor och män tycks ha avstannat under senare år har löneskillnaderna minskat i ett längre tidsperspektiv, vilket bidragit till ökad ekonomisk jämställdhet”.

Jag vet inte riktigt om jag håller med om den tolkningen. Det är lite som med miljömålen: Utsläppen ökar nu, och vi missar miljömålen. Men längre fram, om 10–20 år, då når vi dem.

Tänk om vi skulle ha samma resonemang när vi diskuterar mäns våld mot kvinnor eller kriminalitet! Vi får se vad lönetransparensdirektivet leder till. Jag tror att vi är flera här som hoppas att det blir en hjälp för att få bort det strukturella lönegap som finns mellan kvinnor och män.

Ett område som jag vill berömma regeringen för är arbetet mot arbetslivskriminalitet. Jag hyser stor tilltro till de centrum som byggs upp runt om i landet och som vi har pratat om och delvis besökt. Men jag vill skicka med en sak. Glöm inte bort att centrumen också borde få i uppgift att identifiera brottsoffer! Man kan inte bara jaga de företag som använder sig av kriminell arbetskraft och lämna brottsoffren åt sidan. I den bästa av världar är socialtjänsten med och gör det de ska för att värna brottsoffren. Men det ingår inte i uppdraget. Det behöver ändras.

Fru talman! Jag tycker på det stora hela att Tidöregeringens arbetsmarknadspolitik tyvärr präglas av lite passivitet och lite grumliga prioriteringar. Trots att flera partier i Tidöregeringen iklär sig epitetet borgerliga är den jobbpolitik som de för allt annat än borgerlig. Kostnaderna för att anställa höjs i stället för att sänkas. Och skärpta regler för arbetskraftsinvandring äventyrar bransch efter bransch, vilket jag precis läste ett nyhetsbrev om.

Problemet med att för många utrikes födda står utanför arbetsmarknaden tycks Tidöpartierna i första hand vilja lösa genom att de som man anser inte är integrerade ska få pengar för att återvända till sina tidigare hemländer. Det är ett förslag som utredaren själv menar inte kommer att fungera utan snarare kommer att spä på integrationsproblemen och göra det svårare att komma in på svensk arbetsmarknad.

Att regeringen gång på gång pekar ut vissa grupper skapar dessutom ännu större sprickor i samhället, vilket riskerar att öka utanförskapet. Det kommer att få konsekvenser för vårt land under lång tid framöver.

Jag tackar för mig och hänvisar till vårt särskilda yttrande.

Anf. 180 Arbetsmarknadsminister Johan Britz (L)

Fru talman! Jag vill tacka Helena Vilhelmsson för anförandet.

Apropå prioriteringar, som nämndes i anförandet, har jag en fråga till Centerpartiet och ledamoten. I ert budgetförslag föreslår ni en kraftig nedskärning på anslagen till lönebidrag. Lönebidragen går till individer som är funktionsnedsatta. Det är en av de svagaste grupperna på arbetsmarknaden. Sysselsättningsgraden bland funktionsnedsatta är ungefär 50 procent.

Jag undrar hur Centerpartiet tänker när man vill slakta lönebidraget med ungefär 10 procent och spara 2 miljarder kronor på de individer som har det allra tuffast på arbetsmarknaden.

Anf. 181 Helena Vilhelmsson (C)

Fru talman! Samhall har vi diskuterat många gånger i arbetsmarknadsutskottet. Det har varit föremål för diskussion under många år. Gör man rätt saker? Når man sitt mål? Får vi pang för pengarna genom att satsa på Samhall?

Arbetsmarknadsinsatser måste, oavsett vem de är ämnade för, leverera goda resultat för målgruppen och får inte leda till osund konkurrens. Det har som sagt gjorts översyner.

Vi tycker att man ska titta på Samhall igen. Driver man en effektiv funktionshinderspolitik som är ändamålsenlig för den grupp som vi pratar om, eller finns det andra sätt?

Riksrevisionen har påpekat att styrningen av Samhall haft ett för stort fokus på affärsmässighet, vilket dessutom har lett till osund konkurrens. Då är frågan: Kan Samhall jobba på något annat och mycket effektivare sätt med att få ut personer hos andra företag?

Jag håller med om att detta är en jätteknepig fråga. Men vi menar att man borde genomlysa Samhall totalt igen. Vi tror att verksamheten kan bedrivas på ett mycket effektivare sätt för de funktionshindrade. På så sätt får företagen en kapacitet som i dag är outnyttjad.

Anf. 182 Arbetsmarknadsminister Johan Britz (L)

Fru talman! Det som Centerpartiet föreslår i sin budgetmotion är en nedskärning nästa år med ungefär 2 miljarder kronor. Låt mig förtydliga min fråga. Hur många färre funktionsnedsatta tycker Centerpartiet ska kunna få lönebidrag nästa år?

Anf. 183 Helena Vilhelmsson (C)

Fru talman! Hur många färre? Vi tror att Samhalls verksamhet kan organiseras på ett annat sätt. Om Samhall medverkar till osund konkurrens och dessutom inte uppfyller målet att de funktionshindrade ska få vettig sysselsättning måste vi organisera arbetet på ett annat sätt. Samhall eller andra må kunna få tillbörliga kontakter och organiserad samverkan med företag som på ett korrekt, bra och fruktbart sätt kan utnyttja den resurs som våra många personer med funktionshinder utgör. I dag har de inte vettiga anställningar, trots att vi ger Samhall detta uppdrag.

Anf. 184 Leila Ali Elmi (MP)

Fru talman! Sverige befinner sig i ett läge med historiskt hög arbetslöshet och en arbetsmarknadspolitik som inte fungerar som den ska. Regeringens misslyckande är kostsamt för individen, näringslivet och samhället. Det märks i varje kommun som saknar arbetsförmedlare. Det märks i långa telefonköer till Arbetsförmedlingen där arbetssökande inte når fram. Det märks hos alla dem som försöker ta sig in på arbetsmarknaden men hindras av brister i systemet.

Grunden för en fungerande arbetsmarknadspolitik är att myndigheten som ska ge stöd faktiskt går att nå. Det gör den inte i dag. Arbetsförmedlingens lokala närvaro har nedmonterats. När den lokala närvaron försvinner, försvinner också de nödvändiga resurser som krävs för att kunna ge rätt stöd i tid.

År 2019 hade Arbetsförmedlingen bemannade kontor i cirka 170 kommuner. I dag finns Arbetsförmedlingen bara i 81 kommuner. Ytterligare 81 kommuner saknar närvaro och samarbetslösningar helt. Antalet arbetsförmedlare har minskat med 31 procent. Det är en extremt oroande utveckling, för samtidigt som det här sker har Sverige EU:s tredje högsta arbetslöshet.

Resultatet ser vi tydligt. Människor kommer inte fram på telefon. De bollas mellan handläggare. Deras ärenden tappar fart. Arbetslösheten förlängs. Jag har mött arbetssökande som förlorat månader enbart på grund av bristande handläggning, inte bristande vilja. Det är ineffektivt och respektlöst mot den enskilda människan. För varje vecka som går utan besked tappar människor både motivation och framtidstro. Arbetsgivare som söker kompetens får också vänta längre än nödvändigt.

Fru talman! Regeringens misslyckande måste rättas till. När Tidöregeringen skär ned bygger Miljöpartiet upp. Medborgarna måste kunna lita på att samhället finns där när det behövs. Det är så samhällskontraktet skyddas. Miljöpartiet tillför därför 300 miljoner till Arbetsförmedlingens förvaltningsanslag. Syftet är att återupprätta en lokal närvaro som faktiskt fungerar och att människor ska kunna möta handläggare som har god kunskap om den lokala och regionala arbetsmarknaden. I praktiken handlar det om kortare väntetider, fler fysiska möten och snabbare insatser. Vi vill också på sikt ge myndigheten större flexibilitet och frihet att använda medlen där de verkligen behövs. Det är inte acceptabelt att Arbetsförmedlingen återbetalar pengar de har fått när Sverige har massarbetslöshet.

Men det räcker inte bara med en tillgänglig myndighet. Även de arbetsmarknadspolitiska verktygen måste vara tillräckliga för att människor ska kunna ta sig vidare. Det är de inte i dag. Regeringen förklarar de låga volymerna i arbetsmarknadsutbildningarna med att Arbetsförmedlingen skickar tillbaka pengar och att arbetslösa inte kan tillgodogöra sig utbildningarna. Det är ett märkligt resonemang. Regeringen väljer att peka på individen när det är dess styrning som brister. Om människor inte kan ta del av en utbildning ska man stärka de förberedande insatserna, inte dra ned på utbildningarna.

I dag har vi över en halv miljon arbetslösa, men antalet personer som får arbetsmarknadsutbildning ligger på en historiskt låg nivå. En central orsak är regeringens styrning. Arbetsförmedlingen ska öka anvisningarna till Rusta och matcha samtidigt som man ska öka anvisningarna till utbildning. I praktiken står dessa mål emot varandra, och utbildningarna kommer senare i bedömningskedjan. Det här är inte ett resultat av enskilda handläggares beslut utan av den politik som Tidöregeringen bedriver. Att regeringen dessutom enbart lägger runt 30 miljoner på riktade arbetsmarknadsutbildningar i ett läge med massarbetslöshet är helt otillräckligt.

Regeringen har samma mönster i andra delar av politiken. Kritik riktas nedåt, aldrig mot den egna styrningen: Det beror på den arbetslöses ovilja. Det är parternas fel. Det är på grund av de höga bidragen. Ett tydligt exempel är etableringsjobben. På två år har endast 87 personer anställts. Jag vill hävda att det inte är parternas fel utan att det är regeringen som återigen har misslyckats. Arbetsförmedlingen saknar tydliga uppdrag att anvisa arbetssökande till etableringsjobb. I dagens massarbetslöshet är det anmärkningsvärt, eftersom etableringsjobben hade kunnat ge tiotusentals människor arbete.

Ett ytterligare misslyckande framträder i hur Tidöregeringen har utformat a-kassan. När människor blir arbetslösa måste trygghetssystemen fungera. Den branta nedtrappningen i den nya a-kassan gör det motsatta. Den tar bort den trygghet som behövs för att kunna söka arbete under rimliga förutsättningar. Regeringens branta nedtrappning av ersättningen efter 100 dagar skapar en stor ekonomisk osäkerhet för människor i ett läge där arbetslösheten redan är hög och matchningen svag.

Miljöpartiet väljer en annan väg. Vi halverar nedtrappningen från 10 till 5 procent och tillför 300 miljoner kronor för detta. Det skapar en mer stabil omställning för dem som söker arbete och minskar risken för att människor tvingas acceptera felmatchade, kortsiktiga anställningar.

Fru talman! När Tidöpartierna slöt sitt avtal fanns inga arbetsmarknadsfrågor med över huvud taget. Det är uppseendeväckande, eftersom arbetsmarknadspolitiken är en av statens mest centrala uppgifter. Resultatet har vi nu sett efter mer än tre år med deras politik: ett stort misslyckande från regeringen och en massarbetslöshet som är EU:s tredje högsta. Sverigedemokraterna, som är det största partiet i Tidöregeringens underlag, har till och med krävt att arbetsmarknadsfrågorna ska tas från Liberalerna. Det säger allt om hur svag Tidöregeringens arbetsmarknadspolitik är och hur omfattande misslyckandet har blivit.

Sverige förtjänar en bättre arbetsmarknadspolitik som ger människor möjlighet att komma vidare i livet, en politik som är aktiv och närvarande och ser till att alla som kan har ett jobb att gå till.

Fru talman! Eftersom vår budget överskrider de ramar riksdagen har fastställt deltar jag inte i beslutet, men vi har lämnat ett särskilt yttrande.

(Applåder)

Anf. 185 Arbetsmarknadsminister Johan Britz (L)

Fru talman! Sverige har en för hög arbetslöshet. Jag är glad över att vi kan debattera den frågan i dag.

Personer med funktionsnedsättning är hårt drabbade. De med erfarenhet som är äldre möter i vissa fall ålderism. Det finns mammor och pappor som vinkar av barnen till skolan utan att själva ha ett jobb att gå till.

Allra värst är det att vara arbetslös länge. Det är faktiskt livsfarligt. När jag fick detta fina förtroende fick jag samtidigt en tankeställare av statistiken. Det handlar om hur vi talar om statistiken och hur vi mäter saker.

Fru talman! På Arbetsförmedlingen räknas du som långtidsarbetslös efter ett år. Ett år är en lång tid. I dag lever 123 000 barn med minst en förälder som varit arbetslös längre än ett år.

De flesta av dessa långtidsarbetslösa föräldrar har utomeuropeisk bakgrund. Under den förra regeringen tog Sverige emot 320 000 asylsökande på åtta år. Det kombinerades med en misslyckad integrationspolitik utan en tanke på konsekvenserna.

Varannan arbetslös är i dag utrikesfödd. Här behöver samhället ta ett kliv fram. Annars riskerar det utanförskap vi ser i dag att gå i arv.

Att alla som kan också ska jobba är avgörande för ekonomin i stort. Men vi vet vad arbetslöshet innebär för de enskilda. Det är psykisk ohälsa och ökad risk för alkoholmissbruk. Därför är det egentligen det socialliberala perspektivet som är viktigare.

För ganska länge sedan var jag en av pådrivarna bakom bildandet av Alliansen, eller Allians för Sverige. Då var en halv miljon människor förtidspensionerade i syfte att bättra på den socialdemokratiska regeringens statistik.

Då införde vi arbetslinjen. Den behövdes då, och den är lika aktuell i dag. Men utmaningen ser annorlunda ut. Nu är det många arbetslösa som saknar yrkeskunskaper, och det finns väldigt många arbetslösa som saknar tillräckliga kunskaper i det svenska språket.

Det är därför som arbetslinjen börjar i utbildning som leder till jobb. Vi satsar exempelvis på 11 000 fler utbildningsplatser till yrken som undersköterska och elektriker. Det kan bli ett första jobb för den som inte klarat gymnasiet och en ny chans för den som blivit arbetslös.

Men vi har också höga förväntningar på att den som söker jobb och inte har en egen försörjning tar sitt ansvar och går de utbildningar som erbjuds.

Med regeringens politik blir det också mer lönsamt att arbeta. Vi sänker skatterna för alla som jobbar och anstränger sig. Vi gör om a-kassan. Det är något som mitt eget parti Liberalerna har kämpat länge för.

Fru talman! Före den reform som vi nu har gjort av a-kassan och aktivitetsstödet kunde man få 22 000 kronor i månaden i ersättning utan egentligen någon bortre tidsgräns. På vilket sätt är det rättvist att den som sätter klockan på väckning på morgonen och sliter, och kanske arbetar som lokalvårdare eller personlig assistent, får ungefär lika mycket i lön som den som inte försörjer sig själv?

Vi gör om bidragssystemen så att vi slutar ge upp om människor, så att de 123 000 barnen med långtidsarbetslösa föräldrar får se sin mamma och pappa gå till ett jobb, en utbildning eller en praktik. Passiviteten måste brytas.

Jag vill tacka mina Tidökollegor för att vi genomför de här reformerna tillsammans. Vi gör detta tillsammans, med ordning och reda på statsfinanserna och en stabil kurs framåt.

På vänstersidan vill man göra tvärtom. Vänstersidan vill höja skatterna för dem som jobbar. När skatterna på arbete och företagande höjs kommer det att skapas färre jobb. De höjda skatterna ska sedan gå till att höja bidragen för dem som inte jobbar.

Några tycker att asylinvandringen ska öka, trots att vi redan i dag har ett ansträngt läge med segregation och utanförskap. Det är inte rätt väg för Sverige.

Rätt väg är bidragssystem för fler i jobb, med rätt utbildningar som leder dit. Rätt väg är lägre skatter för alla som bildar sig, beter sig och bryr sig. Rätt väg är att fler barn ser sina föräldrar gå till jobbet.

(Applåder)

Anf. 186 Ardalan Shekarabi (S)

Fru talman! Statsrådet talade i en intervju i söndags i Sveriges Television om bärplockning som ett alternativ när reportaget handlade om akademiker som drabbas av arbetslöshet. Det var ett av de förslag som kom upp när det talades om ingenjörer, arkitekter och kommunikatörer som går arbetslösa.

Jag skulle vilja fråga arbetsmarknadsministern: Är det regeringens politik gällande den växande och oroande akademikerarbetslösheten att hänvisa akademiker till bärplockning? Eller finns det någon ambition någonstans på Regeringskansliet, något förslag någonstans i någon låda på Arbetsmarknadsdepartementet, att ta fram en arbetsmarknadspolitik som tar sikte på gruppen akademiker som nu drabbas av arbetslösheten?

Finns det någon vilja att stötta de nyexade ungdomar som går ut från högskolor och universitet och inleder sin yrkesbana med långtidsarbetslöshet? Kan regeringen åtminstone överväga något av de förslag som oppositionspartierna har lagt fram på bordet?

Vi lade fram förslaget om statliga beredskapsjobb för unga akademiker som är nyexade. Vi ska åtminstone hjälpa de unga akademikerna att få den raden på cv:t under arbetslösheten för att sedan kunna ta sig in på arbetsmarknaden. Eller är det bärplockning som är arbetsmarknadsministerns svar på akademikerarbetslösheten i dag?

(Applåder)

Anf. 187 Arbetsmarknadsminister Johan Britz (L)

Fru talman! Tack, Ardalan Shekarabi, för att du tar upp den frågan!

Regeringen lägger fram politik för att bryta den långvariga lågkonjunktur som vi befinner oss i. Den lågkonjunkturen innebär att nya grupper drabbas av arbetslöshet – däribland till viss del akademiker, och däribland till viss del nyutexaminerade. Därtill kommer personer som har en utbildning som i normalfallet skulle leda till jobb.

Det som oroar mig är att Socialdemokraterna i sitt budgetalternativ satsar mindre än vad regeringen gör på att bryta lågkonjunkturen. Ardalan Shekarabi påminner mig allt oftare om den politiker som hade ett talmanus. I marginalen på talmanuset hade han skrivit: Här är argumentet svagt, höj rösten.

Ardalan Shekarabi talar om att ni vill tänka nytt. Har ni något nytt? Allt vi ser är högre bidrag, högre skatter och gamla misslyckade åtgärder. Saila Quicklund redogjorde pedagogiskt för den lista som ni repeterar. Därtill är det ni föreslår inte ens finansierat, som Magnus Persson redogjorde för.

Ardalan Shekarabi säger: Min poäng är inte att vi ska göra som under förra mandatperioden. Men det är ingen som fattar vad Ardalan Shekarabis poäng är.

Ardalan Shekarabi får gärna förklara vad det är som är nytänkande. Vad är Socialdemokraternas poäng?

Anf. 188 Ardalan Shekarabi (S)

Fru talman! Tänk om arbetsmarknadsministern kunde tänka sig att lägga en del av sin tid på att ta fram förslag som på riktigt bekämpar arbetslösheten och inte de arbetslösa!

Finns det inget svar och inte ett enda förslag i någon låda på Arbetsmarknadsdepartementet som tar sikte på den växande arbetslösheten bland unga akademiker? Jag utgår från att arbetsmarknadsministern har läst vårt förslag om beredskapsjobb för just unga akademiker.

Inser arbetsmarknadsministern att det uppstår en undanträngningseffekt när unga akademiker tvingas ta andra jobb än dem de är kvalificerade för? Inser han vad det gör med långtidsarbetslösas chans att ta sig in på arbetsmarknaden? Finns det någon vilja att se konsekvenserna av vad den sänkta a-kassan gör med gruppen akademiker som drabbas av arbetslöshet i ett läge när vi vet att lågkonjunkturen gör det svårt för folk att komma tillbaka till arbete?

Är arbetsmarknadsministern medveten om det faktum att sänkningen av a-kassan som regeringen och Sverigedemokraterna genomförde också innebär ett tak på 70 procent på inkomstförsäkringar som akademiker och andra löntagare själva har finansierat genom sitt fackförbund?

Finns det någon medvetenhet i regeringen, fru talman, om att den sänkta a-kassan och ett tak på privat finansierade inkomstförsäkringar gör att akademiker tvingas ta jobb som de definitivt är överkvalificerade för? Ska vi inte i stället investera i möjligheter som ger akademiker en chans att få jobb som de har utbildat sig till?

Anf. 189 Arbetsmarknadsminister Johan Britz (L)

Fru talman! Jag blir inte riktigt klok på Ardalan Shekarabis inlägg.

Vi behöver få hjulen att snurra fortare i vårt land. Därför lägger vi fram en politik som syftar till att bryta lågkonjunkturen. Att se till att det blir mer pengar i plånboken för människor så att de vågar konsumera, att göra det billigare att anställa, att göra det enklare och mer lönsamt att driva företag, att göra maten billigare och att göra elen billigare – det är rätt politik för Sverige.

För varje dag som går blir det allt svårare att ta Ardalan Shekarabi på allvar. Tycker inte ledamoten att det känns lite konstigt att ni har lagt fram ett antal gamla, beprövade och misslyckade förslag igen? Ni säger att ni ska tänka nytt, men ni lägger fram gamla förslag – som ni inte ens klarar av att finansiera i ert eget budgetalternativ. Jag skulle själv tycka att det var lite tomt.

Jag ser fram emot att stå här en dag när Ardalan Shekarabi och Socialdemokraterna lägger fram nya, kraftfulla åtgärder för att få ned arbetslösheten på riktigt. Jag längtar till den dagen.

Ciczie Weidby (V)

Anf. 190 Ciczie Weidby (V)

Fru talman! Det blev underhållande här på kvällskvisten. Tack så jättemycket, arbetsmarknadsminister Johan Britz, för ditt anförande!

Det blir så tydligt att jag aldrig riktigt vet hur min relation till liberaler ska vara. Å ena sidan finns det mycket i Liberalernas historia och i vår socialistiska historia som är lika, det vill säga att vi alltid värnar människor som har det svårast. Vi har alltid varit överens om till exempel LSS och all skyddslagstiftning och rättviselagstiftning.

Å andra sidan vet man inte riktigt var det tippar över till att människor i hög grad får skylla sig själva för att de inte har det bra. Jag vet aldrig var den gränsen går.

Man pratar om hur man vill bekämpa ålderism och struntar samtidigt i hög grad i de personer som nu är 55 och 60 plus, som är de som nu blir fattigast i och med den snabba avtrappningen och det sänkta aktivitetsstödet. Jag får inte ihop detta.

Arbetsmarknadsministern pratar om föräldrar som vinkar iväg sina barn och sedan själva inte går till jobbet. Det finns dessutom jättemånga barn som aldrig ser sina föräldrar därför att föräldrarna inte gör annat än springer mellan två och ibland tre jobb. Vi har en arbetsmarknad som är helt galen. Vi har en visstidsproblematik och hela plattformsekonomin som gör att människor jagar runt på timanställningar och ändå inte kan försörja sig. Men regeringen vill inte reglera och rätta till detta så att alla ska kunna få ett tryggt arbete.

Kan Johan Britz tänka sig att reda ut för mig hur jag ska navigera här?

Anf. 191 Arbetsmarknadsminister Johan Britz (L)

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågan! Hur ska man navigera här? Jag ska försöka göra mitt bästa för att ge en något så när tydlig karta över terrängen.

För Liberalerna och borgerligheten är det alltid viktigare att ha ett jobb än att inte ha ett jobb. Det är nummer ett. För Liberalerna och borgerligheten ska det alltid löna sig att utbilda sig och anstränga sig. För Liberalerna och borgerligheten är inte lika utfall det viktigaste, däremot möjligheter för alla människor.

Ciczie Weidby (V)

Anf. 192 Ciczie Weidby (V)

Fru talman! Jag hann inte ens börja äta popcorn!

Det ska löna sig att ha ett jobb; det är självklart. Det ska löna sig att utbilda sig, fast det gör det ju inte. Generellt sett har män alltid högre inkomster än kvinnor, även när de knappt ens har eftergymnasial utbildning. Det är intressant. Sexism är ett stort problem på arbetsmarknaden. Det lönar sig i alla fall inte för kvinnor att utbilda sig, men det lönar sig kanske lite bättre för män.

Alla ska verkligen få ha ett arbete. Men hur kan man tro att man ska kunna piska och tvinga människor att ta ett jobb fast de bara blir ännu fattigare av det? Det finns en otroligt stor svartjobbsindustri, och vi har jättemånga människor som springer runt i framför allt vår plattformsekonomi med urusla villkor. Där skulle man kunna reglera så att det åtminstone skulle räcka med att ha ett jobb för att kunna försörja sig.

Jag tänkte på ytterligare en sak som ministern sa, nämligen att vi på vänstersidan – oklart vem ministern menade, men det kanske var mig – vill höja skatter för att ge pengarna i bidrag. Det är givetvis inte sant. Vi måste höja skatter för dem som tjänar ohemult mycket för att finansiera välfärden. Regeringen visar inte alls hur den ska göra det.

Anf. 193 Arbetsmarknadsminister Johan Britz (L)

Fru talman! Det finns en skillnad i synen på tillväxt, en dynamik i ekonomin och detta att människor kan röra sig, utbilda sig, komma på nya saker och så vidare. Det är det – vår tillväxt – som finansierar vår välfärd.

Nobelpristagarna i ekonomi pratar om tillväxt. Allt handlar om 1,5 procent varje år. Det är det vi strävar efter, och det är det som kommer att finansiera välfärden i dag och i morgon.

Låt mig ändå för säkerhets skull säga att vi är emot oförklarade löneskillnader. Vi är emot sexism. Vi är emot svartjobb.

Men då måste man också fråga sig vad vi gör för att till exempel möta det skuggsamhälle som har växt fram i kölvattnet av en asylinvandring där de som får ett avslag inte återvänder utan stannar i Sverige. Dessa människor utnyttjas på den svenska arbetsmarknaden. Vi vet inte hur många det är. Det kan vara uppemot 100 000, och några säger att det är 20 000, men någonstans däremellan är det nog. Den typen av åtgärder, att komma till rätta med skuggsamhället, kämpar vi också för.

Anf. 194 Helena Vilhelmsson (C)

Fru talman! Tack, arbetsmarknadsministern, för att du är här och för att vi kan debattera en sen kväll strax före jul!

Jag ska börja med att rapportera från ett rundabordssamtal med Sveriges Kvinnoorganisationer som vi har varit med på i dag. Vi diskuterade den – ministern nämnde det själv – katastrofala statistiken kring utrikes föddas etablering på arbetsmarknaden. Det gäller framför allt kvinnor, vars arbetslöshetssiffra är runt 40 procent. Det är en katastrof utan dess like eller en besvikelse utan dess like.

Sveriges Kvinnoorganisationer har gjort en rapport. Jag rekommenderar ministern att läsa den. Den kom i dag, tror jag. Den är fantastiskt bra, noggrann och strukturerad. Där konstaterar man, vilket vi naturligtvis vet, att arbetsmarknadspolitiken är fragmenterad. Den är svårnavigerad för människor som inte är födda och uppvuxna i Sverige – den är svår för oss också. Och det är konstaterat sedan tidigare av Kommissionen för jämställda livsinkomster – den kom med ett betänkande för några år sedan, min bibel – att både arbetsmarknadspolitiken och migrationspolitiken missgynnar kvinnor, både rent ekonomiskt och strukturellt.

Jag nämnde i mitt anförande att det krav på 90 procent när det gäller försörjningsplikten som man inför gör det nästintill omöjligt för kvinnor, som i mångt och mycket är anhöriginvandrare, att så småningom få ett jobb. Nu ska man inte behålla den tudelade arbetsmarknaden i Sverige, men hur det än är kommer de kvinnodominerade yrkena i dag knappast upp i de lönenivåerna. Och vi vet att kvinnor redan i dag i högre grad är anhöriginvandrare.

Min fråga är: Kan arbetsmarknadsministern säga någonting om hur pratet och tankarna går när det gäller att komma till rätta med den enorma ovisshet som vi ser och de enorma arbetslöshetstalen för utrikes födda kvinnor?

Anf. 195 Arbetsmarknadsminister Johan Britz (L)

Fru talman! Tack, Helena Vilhelmsson, för en väldigt angelägen fråga! Den gäller situationen för utrikes födda på den svenska arbetsmarknaden.

Man måste ha två tankar i huvudet samtidigt här.

Vi har många utrikes födda som arbetar. Det får vi inte glömma bort att påminna om. Men när vi pratar om den här frågan gör vi det ofta utifrån, så att säga, arbetslöshets- och utanförskapsperspektivet. Då är bilden mörk och tydlig. Det är utrikes födda som är den stora gruppen arbetslösa. Lejonparten av dem är långtidsarbetslösa, och kvinnorna i den gruppen är särskilt utsatta.

Man måste jobba enligt den plan regeringen har. Vi måste säkerställa att det finns utbildningar som leder till jobb. Språkkunskaperna är helt centrala. Att bli busschaufför tar 20 veckor. Du behöver inte ha en gymnasieexamen, men du måste kunna en del svenska.

Sfi, som har nämnts här tidigare, är på många sätt en katastrof. Bara för några veckor sedan träffade jag individer som har läst sfi på nivå C och som knappt kunde berätta om sin familjesituation, vad de hette, var de bodde och vad de hade haft för yrken tidigare. Så kan vi inte ha det.

Ett problem, inte minst med språkutbildningarna, handlar om de volymer av asylinvandrare som har kommit till Sverige. Med de volymerna är det så att när du går en sfi-utbildning och ska lära dig svenska möter du svenskan bara i lektionssalen.

Vi vet alla hur det är att lära sig ett språk. Alla som har försökt lära sig tyska på högstadiet vet att om man inte lyssnar på tyska hela tiden kommer man inte snabbt framåt. Problemet är att människor inte språkbadar i svenska språket. Där har vi jättemycket att göra.

Anf. 196 Helena Vilhelmsson (C)

Fru talman! Jag delar absolut ministerns syn när det gäller att sfi behöver reformeras. Som jag sa i talarstolen: Jag tycker att sfi ska kopplas till ett jobb. Om du vill och har möjlighet att jobba inom hotell- och restaurangbranschen, se till att skaffa dig svenskan så att du klarar det jobbet, kommer ut och får bada i svenskan, som ministern säger, varje dag. Då kommer kanske det andra av sig självt.

Men det jag är ute efter är de mer strukturella orättvisorna och de strukturella hinder som faktiskt finns här. Det låga arbetskraftsdeltagandet bland utrikes födda kvinnor är ingen naturlag. Många kommer från en kultur som redan är mycket ojämställd, och det upprätthålls i Sverige av de system vi har och den politik som vi för.

Återigen: Vi har redan i dag en extremt uppdelad arbetsmarknad i Sverige. Det är ingenting som vi ska eftersträva. Men jag tänker på om kvinnor ändå söker sig dit där kvinnor arbetar. Om jag har förstått det rätt är det så här: När man ska gå en utbildning i dag inom till exempel vård och omsorg eller läsa till undersköterska får man söka CSN-stöd. Men när det gäller mansdominerade yrken – ministern nämnde truckförare eller vad det var – ingår det i arbetsmarknadsutbildningar. Det är alltså en fördel ekonomiskt. Så kan vi inte ha det.

I rapporten från Sveriges Kvinnoorganisationer finns det många förslag. Jag kan nämna en del, som ministern gärna får kommentera. Sveriges Kvinnoorganisationer föreslår en integrationsbonus. Kan man ha en jämställdhetsbonus i föräldraförsäkringen kanske man kan ha en jämställdhetsintegrationsbonus. Eller man kanske rent av kan ha kompensatoriska åtgärder tills gapet stängs, alltså större subventioner för kvinnor för att få kvinnor i arbetsmarknadspolitiska program. Eller man kan helt enkelt sätta skarpa mål, som också kommissionen föreslog för ett antal år sedan. 50 procent av arbetsmarknadsmedlen ska då gå till kvinnor och 50 procent ska gå till män. Det är ett uppdrag som Arbetsförmedlingen har att hantera.

Anf. 197 Arbetsmarknadsminister Johan Britz (L)

Fru talman! Vi berörde några olika saker här, men en sak vi gör är att vi håller på att se över den insatsflora som Arbetsförmedlingen har i sin portfölj. Om ledamoten tycker att det är jobbigt att hålla reda på alla olika insatser som finns kan jag säga att även de som jobbar på Arbetsförmedlingen tycker det. Detta är en sak att göra, men samtidigt har varje insats som finns sin bakgrund. Man kan alltså inte bara kan plocka bort grejer och tro att det inte får effekter. Men det går att göra mer där.

Jag tycker att idén om att läsa sfi och gå någon yrkesutbildning eller göra en praktik samtidigt är jättebra. Det är en riktning vi jobbar i. Vi försöker se vad vi kan hitta för fler sådana kombinationsutbildningar, som vi kallar det.

Att människor kommer från en ojämställd kultur är en jätteutmaning här. Jag är beredd att titta på alla goda idéer, så att säga, men vi vet hur svårt det är att förändra en kultur eller konsekvensen av en kulturell tillhörighet, kanske man kan säga.

Du sa att den rapport som du tog upp visar att det går mer till, så att säga, manligt dominerade yrken än till kvinnodominerade yrken vad gäller yrkesutbildningar för arbetslösa. Det tycker jag är intressant. Det ska jag gärna kika vidare på. Det kan finnas någon aspekt som handlar till exempel om att man kan ha arbetsmarknadsutbildningar när det gäller en del mansdominerade arbeten, till exempel utbildning till bussförare, för att de är kortare än sex månader. En undersköterskeutbildning är längre än sex månader. Då faller den utanför ramen för arbetsmarknadsutbildning. Jag vet inte exakt, men låt oss klura och titta vidare på detta.

Anf. 198 Leila Ali Elmi (MP)

Fru talman! Det är intressant att arbetsmarknadsministern säger att han inte känner till att det finns en övervikt av arbetsmarknadsutbildningar för män, för det framgår i den återrapport som ministern har fått från Arbetsförmedlingen. Jag tycker att det är jättemärkligt att han förvånas över vad Helena Vilhelmsson säger här.

Fru talman! Vi har i dag en massarbetslöshet i Sverige samtidigt som deltagandet i arbetsmarknadsutbildningar ligger på historiskt låga nivåer. När Arbetsförmedlingen nyligen återrapporterade till regeringen varför volymerna inte ökar pekade de ut två mycket tydliga hinder.

Det första är den målkonflikt som regeringen själv har skapat. Myndigheten ska anvisa både till Rusta och matcha och till utbildning. Arbetsförmedlingen skriver uttryckligen att Rusta och matcha kommer före i bedömningskedjan, vilket gör att arbetssökande hänvisas dit i första hand även i fall där arbetsmarknadsutbildning vore mer träffsäkert.

Det andra de pekade ut är att anvisningarna till arbetsmarknadsutbildningarna är personalintensiva och kräver resurser som myndigheten helt saknar. Det är välkänt att Arbetsförmedlingen saknas i stora delar av landet. Det är ett systemfel regeringen känner till men låter bestå.

Mina frågor till Johan Britz är därför: Vad avser ministern att göra för att undanröja den målkonflikt som Arbetsförmedlingen pekar ut, och vilka åtgärder tänker ministern vidta för att säkerställa att bristen på lokal närvaro och resurser inte längre hindrar arbetssökande från att anvisas till arbetsmarknadsutbildningar?

Anf. 199 Arbetsmarknadsminister Johan Britz (L)

Fru talman! Jag tackar ledamoten för frågan.

Jag tror inte att det är någon här inne som tycker att Arbetsförmedlingen fungerar tillräckligt bra. Det är bland annat därför regeringen har gett Arbetsförmedlingen i uppdrag att anvisa fler till reguljär utbildning. Det finns även pengar avsatta till arbetsmarknadsutbildningar, vilket fler borde anvisas till. Fler behöver gå yrkesutbildningar för att kunna ta de lediga jobb som finns. Regeringen har också förstärkt Arbetsförmedlingens förvaltningsanslag i den budget som vi diskuterar just nu.

Ett av skälen till att Arbetsförmedlingen fungerar dåligt är dock styrningen under den förra mandatperioden och den privatiseringsiver som Socialdemokraterna och Centerpartiet stod för. Den har gjort att värdefull tid har gått till att privatisera delar av verksamheten i stället för att stötta de arbetslösa. Vi styr nu om detta. Jag tror att alla önskar att det skulle gå lite fortare, men vår riktning är i alla fall tydlig.

Anf. 200 Leila Ali Elmi (MP)

Fru talman! Regeringen säger att man har höjt förvaltningsanslaget till Arbetsförmedlingen, men det är en droppe i havet.

Arbetsförmedlingen nedmonterades 2019 på grund av Moderaternas och Kristdemokraternas budget. Därefter inledde Miljöpartiet och Socialdemokraterna ett samarbete med Liberalerna och Centerpartiet. Jag satt med i de förhandlingarna, och jag måste nog ändå säga att Liberalerna var pådrivande. Liberalerna ville gå betydligt längre med privatiseringen än vad som är ett faktum nu. Statsrådets kollega Gulan Avci var väldigt ivrig att privatisera, så jag tror inte att statsrådet kan skylla ifrån sig där.

Jag tycker att det är olyckligt med privatiseringen, men det är ändå Johan Britz som är arbetsmarknadsminister i dag. Det är Johan Britz som har makten att förändra. Jag upplever att ministern inte svarar på min fråga. Vad avser ministern att göra för att undanröja de hinder som Arbetsförmedlingen pekar ut i sin återrapport till regeringen?

(Applåder)