Anf. 39 Tina Acketoft (FP)
Herr talman! Tid på dygnet är nog faktiskt det enda som är helt rättvist fördelat eftersom vi alla har lika många minuter per dag - även om det ibland kan upplevas som att man över huvud taget inte hinner det man hade tänkt göra.
I de många samtalen med lärare runt om i landet var temat just detta: De har så fullt upp att göra med allt annat att de inte hinner göra det de en gång brann för och utbildade sig till, det vill säga vara lärare. Det var då den stora frågan sattes i rullning. Vad kan vi från politiskt håll göra för att rensa bort administration samt förenkla och förtydliga regelverk, så att elevens rätt till en god och likvärdig utbildning säkerställs samtidigt som vi befriar lärartid?
Regeringens förslag till ändringar i skollagen syftar just till att förtydliga reglerna om stöd och särskilt stöd samt till att förenkla lärarnas arbete med åtgärdsprogram och annan dokumentation. Det är ett bra steg på vägen, men jag tror inte att vi är framme. Jag tror att vi kommer att behöva göra ytterligare mer.
Bestämmelserna om åtgärdsprogram ändras nu så att det blir tydligt att det är de behov av stöd som eleven har som ska dokumenteras. Det blir också tydligt när och av vem programmet ska utvärderas samt att man inte längre behöver duplicera uppgifterna i två olika planer, det vill säga både i åtgärdsprogrammet och i den skriftliga individuella utvecklingsplanen. Här har det varit ett dubbelarbete för lärarna; det är helt uppenbart.
Det har även varit otydligt vad "stöd" och "särskilt stöd" är, vilket redan har debatterats. Det har inneburit att det också där har varit upplagt för extraarbete, eftersom stöd, det vill säga anpassningar som kan behövas under en tid för en elev, inte kräver samma dokumentation som särskilt stöd. Särskilt stöd är sådant som särskilda undervisningsgrupper, enskild undervisning och elevassistent, och det kommer att kräva individuella åtgärdsprogram. Det kommer också att finnas kvar oavsett om det begärs eller inte av eleven eller vårdnadshavarna. Det är som en säkerhet från statens sida - samhället lämnar ingen efter sig, utan de som behöver stöd ska få det.
Som en liten personlig anekdot kan jag berätta att stöd, extraanpassning, särskilt stöd, åtgärdsprogram, individuella program och så vidare var ett sammelsurium för mig till för några år sedan, då en till mig närstående ung man hade börjat i årskurs 1 på gymnasiet. Denne unge man hade enkelt kunnat glida igenom grundskolan bara genom att vara där och snacka sig fram. Nu när han kom till gymnasiet mötte han helt plötsligt en annan värld. Det gick inte längre att snacka sig fram, och plötsligt var uppgifterna inte koordinerade mellan lärare. Man förväntades leverera skrivningar i tid, och man förväntades dessutom - hör och häpna - plugga efter skoltid.
Eleven tappade boll efter boll, och snart hade han ett helt bollhav av missade tentor och inlämningar runt omkring sig. Självklart tärde det på honom. Föräldrar, lärare, rektor och eleven kallades till ett möte, och ett gediget detektivarbete sattes i gång. Vad behövde just den här enskilda eleven för att kunna klara av sin skolgång och nå sin maxpotential?
Svaret blev stöd och anpassning i form av handgriplig hjälp med att planera skolgången. Det handlade om extra tydliga veckoscheman som visade exakt var han skulle vara, vad som skulle göras och vad som skulle lämnas in till vem samt vem som skulle stötta honom. Extralektioner sattes in för att han skulle kunna hämta igen de bollar han missat på vägen. Allra viktigast var dock handledning i studieteknik. För en som aldrig har behövt göra en läxa är det inte så enkelt att bara plugga.
Detta var stöd, extra anpassningar och åtgärdsprogram i praktiken. Allt dokumenterades på längden och tvären med ansvariga, möten och kontrollpunkter i överflöd. Den unge mannen är nu uppe på banan igen, och jag är övertygad om att det extra stöd och de anpassningar han fick insatta under en kort tid kommer att göra att han inte bara klarar sig in på högskolan utan faktiskt också kommer att veta hur man studerar där.
Det finns tusentals och åter tusentals liknande solskenshistorier i det svenska skolsystemet. Jag är glad att det gjordes tydligt och korrekt, men jag är ledsen att det skedde så sent - det vi nu ser är att åtgärder som dessa ska sättas in tidigare.
Tyvärr fick berättelsen ytterligare en verklighetsförankring i och med att läraren gick in i den berömda väggen och blev långtidssjukskriven på kuppen.
Hade det varit i dag hade hon åtminstone inte behövt ha samma dokumentationskrav som för den elev som är i behov av särskilt stöd. Det hade varit tydligare och enklare för alla, och det hade uppenbarligen bidragit till att göra papperstid till lärartid för denna lärare.
Eftersom jag i går återigen hörde detta vill jag förtydliga: Att åtgärdsprogrammen tas bort betyder inte att det särskilda stödet tas bort. När lärarna redan vet vad som gäller för att eleverna ska få stöd är det viktigare att lärarna fokuserar på att ge det stödet, i stället för att skriva detaljerade planer om det stöd som borde ges.
I förslagen finns också ett förtydligande om att elever som behöver det skyndsamt ska ges stöd inom ramen för den ordinarie undervisningen. Det är inte ett krav att eleven ska ha en diagnos för att få stöd, även om jag är fullständigt medveten om att vissa kommuner hänvisar till detta som ett sätt att ta sig ur det hela. Det stämmer inte. I de fallen finns överklagandemöjligheterna kvar, på samma sätt som i dag, för den förälder som vill överklaga elevens otillräckliga särskilda stöd.
Folkpartiets bedömning är att det flyttar fokus från formerna för dokumentation till det stöd som eleverna behöver.
Min eminenta kollega har redan tagit upp betydelsen av speciallärarutbildningen. Det är ett kapitel som har varit sorgligt eftersatt sedan mitten av 1990-talet men som återinfördes 2008. Vi ser att det finns ett ytterst stort behov av speciallärare. Nu får de möjlighet att komma in på skolorna.
I och med detta betänkande hoppas jag att det kommer att ges mer tid för undervisning och mindre tid för pappersarbete. Men vi följer detta noga, som sagt, och det är helt klart att vi behöver göra fler reformer.
Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna.
(Applåder)
