Sveriges antagande av rambeslutet om ömsesidigt erkännande av beslut om övervakningsåtgärder för brottsmisstänkta

Betänkande 2008/09:JuU29

2008/09:JuU29 Sveriges antagande av rambeslutet om ömsesidigt erkännande av beslut om övervakningsåtgärder för brottsmisstänkta

Justitieutskottets betänkande

2008/09:JuU29

Sveriges antagande av rambeslutet om ömsesidigt erkännande av beslut om övervakningsåtgärder för brottsmisstänkta

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet regeringens proposition 2008/09:192 Sveriges antagande av rambeslutet om ömsesidigt erkännande av beslut om övervakningsåtgärder för brottsmisstänkta samt en motion som väckts med anledning av propositionen.

I propositionen föreslår regeringen att riksdagen ska godkänna ett inom Europeiska unionen framförhandlat utkast till rambeslut om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om övervakningsåtgärder som ett alternativ till ett tillfälligt frihetsberövande. Rambeslutet innehåller bestämmelser om överförande av icke frihetsberövande straffprocessuella tvångsåtgärder och syftar till att skapa ett alternativ till frihetsberövanden av brottsmisstänkta under straffrättsliga förfaranden.

I rambeslutet finns bestämmelser om under vilka förutsättningar en medlemsstat ska erkänna och verkställa beslut om övervakningsåtgärder som har meddelats i en annan medlemsstat. Verkställigheten ska anpassas till den verkställande statens lagstiftning. På den utfärdande statens begäran ska den berörda personen överlämnas enligt bestämmelserna i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder om personen inte frivilligt återvänder till den staten. Rambeslutet ställer bl.a. upp tidsfrister för den verkställande statens beslut om erkännande och regler om förfarandet i övrigt.

Utskottet föreslår att riksdagen godkänner utkastet till rambeslut och avstyrker motionen.

I ärendet finns en reservation (v, mp).

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Godkännande av utkast till rambeslut om ömsesidigt erkännande av beslut om övervakningsåtgärder för brottsmisstänkta

Riksdagen godkänner det inom Europeiska unionen upprättade utkastet till rambeslut om tillämpning mellan Europeiska unionens medlemsstater av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om övervakningsåtgärder som ett alternativ till tillfälligt frihetsberövande. Därmed bifaller riksdagen proposition 2008/09:192 och avslår motion 2008/09:Ju26.

Reservation (v, mp)

Stockholm den 1 september 2009

På justitieutskottets vägnar

Thomas Bodström

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Thomas Bodström (s), Inger Davidson (kd), Henrik von Sydow (m), Krister Hammarbergh (m), Margareta Persson (s), Ulrika Karlsson i Uppsala (m), Elisebeht Markström (s), Johan Pehrson (fp), Karl Gustav Abramsson (s), Inge Garstedt (m), Christer Adelsbo (s), Helena Bouveng (m), Kerstin Haglö (s), Mehmet Kaplan (mp), Karin Nilsson (c), Kjell Eldensjö (kd) och Alice Åström (v).

Redogörelse för ärendet

Ärendet och dess beredning

Europeiska gemenskapernas kommission lade hösten 2006 fram ett förslag till rambeslut om en europeisk övervakningsorder. En faktapromemoria har upprättats över förslaget till rambeslut (2006/07:FPM34). Europaparlamentet yttrade sig den 29 november 2007 över det ursprungliga utkastet till rambeslut (P6_TA[2007]0551). I yttrandet godkände parlamentet utkastet med vissa ändringsförslag. Vid ministerrådets för rättsliga och inrikes frågor möte den 27−28 november 2008 nåddes en principöverenskommelse om innehållet i rambeslutet. Överenskommelsen avser ett utkast som i flera delar skiljer sig från det ursprungliga förslaget.

Eftersom det utkast över vilket principöverenskommelsen nåtts på flera punkter skiljer sig från det tidigare utkastet uppmanades parlamentet att på nytt yttra sig senast den 24 april 2009. I yttrandet har parlamentet godkänt förslaget med vissa ändringsförslag (P6_TA-PROV[2009]0199).

Regeringen har under förhandlingsarbetet fortlöpande informerat och samrått med riksdagen. Företrädare för Justitiedepartementet har sammanträtt med justitieutskottet vid ett flertal tillfällen (se bl.a. protokoll 2006/07:21, 2006/07:39, 2007/08:10 och 2007/08:23). Även EU-nämnden har informerats (se här protokoll 2006/07:41, 2007/08:12 och 2008/09:11).

Inom Justitiedepartementet har en promemoria med utkast till en proposition om Sveriges antagande av rambeslutet utarbetats (dnr Ju2009/3067/BIRS). Utkastet har remissbehandlats. Remissyttrandena finns tillgängliga i Justitiedepartementet (dnr Ju2009/3067/BIRS).

I propositionen föreslås att riksdagen ska godkänna utkastet till rambeslut. Några lagförslag presenteras inte. Däremot innehåller propositionen en bedömning av vilken lagstiftning som genomförandet av rambeslutet kräver. Regeringen anger i propositionen att den avser att återkomma till riksdagen senare med förslag till lagändringar.

Med anledning av propositionen har en motion väckts. Förslaget i motionen återges i bilaga 1.

Utkastet till rambeslut, utkasten till intyg och formulär är i senaste svenska versioner fogade till denna proposition som bilaga 2. Den av ministerrådet överenskomna texten har varit föremål för slutlig granskning av EU:s språkexperter, de s.k. juristlingvisterna.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslår regeringen att riksdagen ska godkänna ett inom Europeiska unionen framförhandlat utkast till rambeslut om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om övervakningsåtgärder som ett alternativ till ett tillfälligt frihetsberövande. Rambeslutet innehåller bestämmelser om överförande av icke frihetsberövande straffprocessuella tvångsåtgärder och syftar till att skapa ett alternativ till frihetsberövanden av brottsmisstänkta under straffrättsliga förfaranden.

I rambeslutet finns bestämmelser om under vilka förutsättningar en medlemsstat ska erkänna och verkställa beslut om övervakningsåtgärder som har meddelats i en annan medlemsstat. Verkställigheten ska anpassas till den verkställande statens lagstiftning. På den utfärdande statens begäran ska den berörda personen överlämnas enligt bestämmelserna i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder om personen inte frivilligt återvänder till den staten. Rambeslutet ställer bl.a. upp tidsfrister för den verkställande statens beslut om erkännande och regler om förfarandet i övrigt.

Den tidpunkt då medlemsstaterna ska ha genomfört bestämmelserna i rambeslutet är ännu inte bestämd. I propositionen redovisas vilken lagstiftning och övrig reglering som rambeslutet kräver. Förslag till lagstiftning läggs dock inte fram i propositionen.

Utskottets överväganden

Godkännande av utkast till rambeslut om ömsesidigt erkännande av beslut om övervakningsåtgärder för brottsmisstänkta

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen godkänner utkastet till rambeslut om erkännande av övervakningsåtgärder som ett alternativ till tillfälligt frihetsberövande och avslår en motion med begäran om avslag på propositionen.

Jämför reservation (v, mp).

Propositionen

Allmänt om rambeslutet

Regeringen föreslår i propositionen att riksdagen ska godkänna ett inom EU framförhandlat utkast till rambeslut om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om övervakningsåtgärder som ett alternativ till ett tillfälligt frihetsberövande. I propositionen redovisas vilken lagstiftning och övrig reglering som rambeslutet kräver. Förslag till lagstiftning läggs dock inte fram i propositionen.

Rambeslutet gör det möjligt att överföra verkställigheten av icke frihetsberövande straffprocessuella tvångsmedel mot brottsmisstänkta personer mellan medlemsstaterna i avvaktan på rättegång. I rambeslutet anges dessa straffprocessuella tvångsmedel som övervakningsåtgärder. Om den misstänkte inte efterlever övervakningsåtgärderna kan han eller hon med tvång föras tillbaka till den stat där rättegången ska hållas. Rambeslutet tar endast sikte på övervakningsåtgärder under ett straffrättsligt förfarande fram till dess att dom meddelats. Samarbete i fråga om övervakningsåtgärder som hänger samman med en icke frihetsberövande påföljd, t.ex. skyddstillsyn, faller i stället under ett annat rambeslut om straffverkställighet som antagits inom unionen.

Målen med rambeslutet är enligt artikel 2 att säkerställa en effektiv lagföring i brottmål, att förbättra möjligheten att välja icke frihetsberövande åtgärder under de straffrättsliga förfarandena mot personer som saknar hemvist i den medlemsstat där rättegången äger rum och att förbättra skyddet för brottsoffer och allmänheten.

Rambeslutet omfattar icke frihetsberövande tvångsåtgärder, eller som det uttrycks i rambeslutet, övervakningsåtgärder, som ett alternativ till ett tillfälligt frihetsberövande i samband med ett straffrättsligt förfarande. I propositionen understryks att detta inte ska förstås som ett absolut krav på att ett frihetsberövande skulle ha kommit till stånd om en övervakningsåtgärd inte hade kunnat tillgripas (skäl 4). Någon begränsning vad gäller vilka typer av straffrättsliga förfaranden som avses finns inte (skäl 13).

Enligt artikel 8 avses med övervakningsåtgärder en skyldighet för den misstänkte

–     att meddela den behöriga myndigheten i den verkställande staten varje byte av hemvist, i synnerhet för mottagande av kallelser att närvara vid ett förhör eller en rättegång i samband med straffrättsliga förfaranden,

–     att inte besöka vissa ställen, orter eller fastställda områden i den utfärdande eller verkställande staten,

–     att stanna kvar på anvisad ort, i tillämpliga fall under angivna tider,

–     att efterleva begränsningar av möjligheten att lämna den verkställande statens territorium,

–     att vid bestämda tidpunkter anmäla sig hos en viss myndighet, och

–     att undvika kontakt med vissa personer med anknytning till brottet eller brotten.

Dessa åtgärder ska en medlemsstat vara skyldig att övervaka efter en begäran från en annan medlemsstat. Mot bakgrund av att medlemsstaternas system i detta avseende skiljer sig åt möjliggör rambeslutet även ett samarbete som avser andra typer av övervakningsåtgärder. Någon skyldighet att övervaka dessa finns däremot inte. Dessa åtgärder innebär en skyldighet för den misstänkte

–     att avstå från viss verksamhet med anknytning till brottet eller brotten, vilket kan omfatta medverkan inom ett angivet yrke eller en angiven bransch,

–     att inte framföra fordon,

–     att deponera en viss summa pengar eller lämna annat slag av garanti, som antingen får lämnas genom ett visst antal delbetalningar eller direkt i sin helhet,

–     att genomgå terapeutisk behandling eller behandling för beroende, eller

–     att undvika kontakt med vissa föremål i samband med brottet eller brotten.

Av artikel 9 framgår att den behöriga myndigheten i den utfärdande staten kan översända ett beslut om övervakningsåtgärder till den behöriga myndigheten i den medlemsstat där personen är lagligt och stadigvarande bosatt, om personen efter att ha underrättats om de berörda åtgärderna samtycker till att återvända till den staten. Ett översändande kan ske även till en annan medlemsstat än den i vilken personen är lagligen och stadigvarande bosatt. En förutsättning är dock att personen begärt detta och att den behöriga myndigheten i den verkställande staten har lämnat sitt samtycke. Varje medlemsstat ska fastställa de särskilda villkor som ska gälla för dessa sistnämnda fall.

I artikel 15 anges de omständigheter som den verkställande staten får åberopa för att inte erkänna beslutet om övervakningsåtgärder och inte överta ansvaret för övervakningen (vägransgrunder). Regeringen anför att artikel 15 inte innehåller någon fullständig reglering av vilka möjligheter en verkställande stat har att avstå från att erkänna ett beslut om övervakningsåtgärder. Av artikel 5 i rambeslutet framgår att rambeslutet inte ändrar skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna enligt artikel 6 i fördraget om Europeiska unionen. I rambeslutets skäl 17 föreskrivs vidare att rambeslutet inte bör hindra någon medlemsstat från att tillämpa sina konstitutionella regler om rätt till prövning i laga ordning och om föreningsfrihet, tryckfrihet och yttrandefrihet i andra medier samt religionsfrihet. Rambeslutet innehåller också bestämmelser om bl.a. den verkställande statens beslut, behörigheten att fatta följdbeslut samt förfaranderegler.

Regeringen bedömer att genomförandet av rambeslutet kräver lagändringar. Det krävs därför enligt 10 kap. 2 § regeringsformen riksdagens godkännande innan Sverige kan rösta för ett antagande av rambeslutet i ministerrådet. Sverige har avgett en konstitutionell förklaring till rambeslutet med den innebörden.

Frågan om följdlagstiftning

Som framgått ovan bedömer regeringen att ett genomförande av rambeslutet medför behov av förändringar i svensk rätt. Vidare framgår av propositionen att regeringen bedömer att ett nytt system för överförande av icke frihetsberövande övervakningsåtgärder behöver införas i svensk rätt. Detta ställer krav på införande av en separat reglering, fristående från nu gällande svenska regler, med ett heltäckande system för såväl överförande av svenska åtgärder till andra stater som verkställighet av utländska åtgärder i Sverige. Det kan enligt regeringen förutsättas att lagstiftningsarbetet i vissa delar är komplicerat och kräver noggranna analyser, framför allt mot bakgrund av att något motsvarande samarbete inte finns för närvarande. Den slutliga bedömningen av hur regleringen bör utformas sker därför enligt regeringen lämpligast i samband med det fortsatta lagstiftningsarbetet.

Det vore enligt regeringen givetvis att föredra att riksdagen fick möjlighet att ta ställning till såväl frågan om att anta rambeslutet som nödvändiga lagändringar vid ett och samma tillfälle. Det finns dock en politisk överenskommelse mellan medlemsstaterna om innehållet i rambeslutet, vilken för svensk del har föregåtts av sedvanligt samråd med riksdagen, och det är önskvärt att rambeslutet kan antas inom en snar framtid. Utarbetande och beredning av förslag till lagändringar är en tidskrävande process. Om lagförslag tas fram redan före antagandet av ett rambeslut kan Sverige, till skillnad från övriga medlemsstater, inte utnyttja den genomförandetid och de möjligheter att samverka med de andra staterna som annars finns. Det finns också skäl att beakta att när EU:s nya reformfördrag, Lissabonfördraget, träder i kraft kommer denna typ av instrument inte längre att tillämpas beträffande det straffrättsliga samarbetet. Rambeslut som förhandlats fram men inte antagits när Lissabonfördraget träder i kraft kommer att förfalla. Om detta rambeslut skulle förfalla skulle införandet av en gemensam ordning för överförande av icke frihetsberövande övervakningsåtgärder inom EU fördröjas avsevärt. Regeringen pekar också på att Justitiekanslern mot denna bakgrund har tillstyrkt att rambeslutet antas på det sätt som nu föreslås.

Regeringen anför vidare att riksdagen på förslag av regeringen vid ett flertal tillfällen har godkänt utkast till rambeslut. De aktuella propositionerna har då innehållit en analys av det lagstiftningsbehov som bedöms följa av ett framtida genomförande av rambeslutet och dessutom redovisat den förväntade huvudsakliga inriktningen av sådana lagändringar. Efter antagandet har regeringen sedan återkommit till riksdagen med förslag till lagändringar. Skälet till det beskrivna förfaringssättet har i samtliga fall varit att regeringen inte velat fördröja rambeslutets antagande. I anslutning till behandlingen av propositionerna har riksdagen också regelmässigt uttalat att ett sådant avvaktande med lagstiftningsåtgärder inte bör ske annat än när det är påkallat av de tidsramar som gäller för EU:s antagande av rambeslutet. Av nu angivna skäl bör Sverige enligt regeringen medverka till att rambeslutet snarast kan antas. Det finns därmed också anledning att lägga fram en proposition till riksdagen om godkännande av rambeslutet utan att regeringen samtidigt lägger fram förslag till de lagändringar som genomförandet av rambeslutet föranleder. Förslag till lagstiftning bör enligt regeringen föregås av ytterligare övervägande av de frågeställningar som har redovisats i propositionen och bygga på ett sedvanligt beredningsunderlag. Ett antagande av rambeslutet innebär inte att riksdagen inte kan påverka inriktningen på och omfattningen av ett genomförande av rambeslutets bestämmelser i svensk rätt. Med hänsyn till det anförda och för att undvika att genomförandet av rambeslutet försenas flera år föreslås inte nu någon ny lagstiftning. Förslag till lagstiftning kommer att läggas fram vid ett senare tillfälle.

Svenska förklaringar till rambeslutet

Enligt regeringens bedömning bör det inte lämnas några förklaringar i samband med att rambeslutet antas. När det särskilt gäller frågan om dubbel straffbarhet anför regeringen i huvudsak följande.

Om brottsmisstankarna mot den person som övervakningsåtgärderna ska avse gäller något av de s.k. listbrotten i artikel 14.1 får medlemsstaterna enligt rambeslutet inte ställa upp ett krav på dubbel straffbarhet för att godkänna ett beslut om övervakningsåtgärder. Av artikel 14.4 framgår dock att medlemsstaterna av konstitutionella skäl kan göra undantag från denna bestämmelse och alltså kräva att det föreligger dubbel straffbarhet även för listbrotten. Vid rambeslutets antagande får medlemsstaterna lämna en förklaring till rådets generalsekretariat om att de kommer att göra något eller flera sådana undantag från listbrotten.

Regeringen anför att en utgångspunkt för Sverige i det straffrättsliga samarbetet bör vara att så många hinder som möjligt för samarbetet bör tas bort. Ett krav på dubbel straffbarhet är enligt regeringen ett sådant hinder i samarbetet. Detta rambeslut möjliggör således för en stat att tillämpa kravet på dubbel straffbarhet, vilket inte gagnar en fortsatt utveckling av samarbetet mellan medlemsstaterna utan tvärtom ger motsatta signaler. Dessutom skulle en sådan förklaring enligt regeringen vara inkonsekvent, eftersom någon motsvarande möjlighet inte finns när det gäller tillämpningen av rambeslutet om en europeisk arresteringsorder. Sammanfattningsvis gör regeringen bedömningen att det inte bör avges någon förklaring i samband med att rambeslutet antas. Frågan om huruvida Sverige vid sidan av de brott som räknas upp i listan bör ställa upp ett krav på dubbel straffbarhet får beaktas närmare i det fortsatta arbetet och utifrån delvis andra utgångspunkter.

Ekonomiska konsekvenser

Regeringen anför att rambeslutet skapar en möjlighet att överföra verkställigheten av icke frihetsberövande straffprocessuella övervakningsåtgärder mot personer misstänkta för brott mellan EU:s medlemsstater. Verkställigheten kommer således att kunna överflyttas både till och från Sverige. Något motsvarande samarbete finns inte för närvarande. Denna nya möjlighet kommer därför att skapa en ny grupp av ärenden för den eller de myndigheter som ska ombesörja handläggningen. Detta kan också enligt regeringen antas medföra vissa initiala kostnader under en inledningsperiod.

Regeringen påpekar att riksdagens beslut om antagande av rambeslutet i sig inte föranleder några kostnadskonsekvenser. På ett par års sikt, vid genomförandet av rambeslutet som kommer att ske genom lagstiftning och redovisas i en kommande proposition till riksdagen, kan däremot kostnadskonsekvenser uppstå. Kostnadsfrågan låter sig enligt regeringen bättre bedömas i detta lagstiftningsarbete, eftersom det blir av betydelse både i vilken utsträckning Sverige väljer att utnyttja de möjligheter som rambeslutet ger och hur lättillämpad och ändamålsenlig en kommande reglering kommer att bli för de myndigheter som ska tillämpa de bestämmelser som införs. Sammantaget gör regeringen dock bedömningen att systemet inte kan förväntas att föra med sig nämnvärt ökade kostnader och att dessa kommer att kunna inrymmas inom de berörda myndigheternas befintliga anslag.

Motionen

I motion Ju26 (v) yrkas avslag på propositionen. Motionärerna anför att rambeslutet handlar om icke frihetsberövande åtgärder som ska kunna vidtas mot en brottsmisstänkt som återvänt till ett land där han eller hon har sin hemvist i avvaktan på rättegång samt att det i propositionen beskrivs åtgärder som bl.a. besöksförbud och tillträdesförbud. Dessa åtgärder är dock enligt motionärerna inte sådana åtgärder som åberopas i rambeslutet, dvs. straffprocessuella åtgärder, varför det får anses som udda att dessa nämns som möjliga redskap att använda i den lagstiftningsprocess som måste följa på ett godkännande. Motionärerna framför också kritik mot att riksdagen föreslås godkänna en framtida lagstiftning som man inte kan överblicka och pekar på att den kritiken delas av Advokatsamfundet. Vidare pekar motionärerna på att Riksdagens ombudsmän (JO) anfört att den dubbla straffbarheten bör bibehållas när det gäller de s.k. listbrotten och att en förklaring bör avges gällande detta. I rambeslutet finns också enligt motionärerna uppräknat åtgärder som är helt främmande för den svenska rättsordningen, bl.a. ett system med borgen. Slutligen anför motionärerna att propositionen inte innehåller någon beräkning av de kostnader som systemet kan förväntas medföra och att det saknas åtgärder för att skydda svenska konstitutionella rättigheter. Motionärerna återger att JO anfört att regler om bl.a. tryck- och yttrandefrihet bort anges som en grund för vägran att tillämpa rambeslutet.

Utskottets ställningstagande

Det nu aktuella rambeslutet utgör en del av arbetet med att inom EU finna effektiva samarbetsformer för brottsbekämpning. Det syftar också till att ge bättre möjligheter att öka enhetligheten i rättstillämpningen så att den misstänktes hemvist inte ska styra valen mellan ett tillfälligt frihetsberövande eller andra typer av övervakningsåtgärder.

Rambeslutets bestämmelser ger således ökade möjligheter för den medlemsstat i vilken en person är misstänkt för brott att välja en annan åtgärd framför att frihetsberöva personen i avvaktan på rättegång. Utskottet ser med tillfredsställelse på att det därmed kan förväntas bli färre personer som frihetsberövas främst på den grunden att de saknar hemvist i en viss stat.

Ett genomförande av rambeslutet föranleder behov av förändringar i svensk rätt. Det kan som regeringen anför förutsättas att lagstiftningsarbetet i vissa delar är komplicerat och kräver noggranna analyser framför allt mot bakgrund av att något motsvarande samarbete inte finns för närvarande.

Utskottet delar regeringens bedömning att de straffprocessuella tvångsmedel som Sverige tillämpar och som skulle kunna bli föremål för överflyttande företrädesvis är reseförbud, anmälningsskyldighet och övervakning enligt 24 kap. 4 § rättegångsbalken. Andra åtgärder som används i svensk rätt och som mer eller mindre har sin motsvarighet i rambeslutet är som regeringen anför besöksförbud, tillträdesförbud, näringsförbud och förbud mot juridiskt eller ekonomiskt biträde i vissa fall. En grundlig analys av vilka åtgärder som Sverige bör kunna föra över till en annan stat med stöd av rambeslutet krävs i samband med att rambeslutet genomförs. Utskottet anser dock i likhet med regeringen att det är tveksamt om besöks- och tillträdesförbud ska konstrueras om på ett sådant omfattande sätt som torde krävas för att de ska kunna bli föremål för verkställighet i en annan stat, även om en sådan lösning inte helt ska uteslutas.

När det gäller den kritik som framförs i motionen mot att propositionen saknar förslag till följdlagstiftning får utskottet anföra följande. Utskottet kan instämma i motionärernas uppfattning såtillvida att riksdagen skulle få ett ännu bättre underlag för sitt ställningstagande om ärenden om godkännande av rambeslut kunde beslutas på samma sätt som andra internationella överenskommelser, dvs. med ett traditionellt utredningsförfarande och med framtagande av förslag till svensk följdlagstiftning. Som regeringen anför finns det dock en politisk överenskommelse mellan medlemsstaterna om innehållet i rambeslutet, vilket för svensk del har föregåtts av sedvanligt samråd med riksdagen. Om lagförslag tas fram redan före antagandet av ett rambeslut kan Sverige, till skillnad från övriga medlemsstater, inte utnyttja den genomförandetid och de möjligheter att samverka med de andra staterna som annars finns. Det finns också, som framhålls i propositionen, skäl att beakta att när EU:s nya reformfördrag, Lissabonfördraget, träder i kraft kommer denna typ av instrument inte längre att tillämpas beträffande det straffrättsliga samarbetet. Rambeslut som förhandlats fram men inte antagits när Lissabonfördraget träder i kraft kommer att förfalla. Om detta rambeslut skulle förfalla skulle införandet av en gemensam ordning för överförande av icke frihetsberövande övervakningsåtgärder inom EU fördröjas avsevärt. Även utskottet anser därför att det är önskvärt att rambeslutet kan antas inom en snar framtid. Som regeringen anför innebär inte ett antagande av rambeslutet att riksdagen inte kan påverka inriktningen på och omfattningen av ett genomförande av rambeslutets bestämmelser i svensk rätt.

Även när det gäller frågan om dubbel straffbarhet instämmer utskottet i vad regeringen anför. Liksom regeringen anser utskottet att en utgångspunkt för Sverige i det straffrättsliga samarbetet bör vara att så många hinder som möjligt för samarbetet bör tas bort. En förklaring med krav på dubbel straffbarhet skulle som regeringen anför vara inkonsekvent, eftersom någon motsvarande möjlighet inte finns när det gäller tillämpningen av rambeslutet om en europeisk arresteringsorder. Konsekvensen skulle således kunna bli att Sverige på grund av en gjord förklaring skulle vägra erkänna ett beslut om övervakningsåtgärder (genom att tillämpa kravet på dubbel straffbarhet för de s.k. listbrotten), men om samma person ändå tar sig till Sverige skulle Sverige vara tvunget att överlämna personen enligt en arresteringsorder eftersom någon motsvarande möjlighet att då kräva dubbel straffbarhet inte finns. Mot denna bakgrund och på de skäl som regeringen har lämnat bör ingen förklaring avges i samband med att rambeslutet antas. Frågan om huruvida Sverige vid sidan av listbrotten bör ställa upp ett krav på dubbel straffbarhet får som anförs i propositionen beaktas närmare i det fortsatta arbetet.

I motionen anförs att propositionen inte innehåller åtgärder för att skydda svenska konstitutionella rättigheter samt att Riksdagens ombudsmän (JO) påpekat att det grundlagsfästa skyddet för bl.a. just tryck- och yttrandefriheten borde ha tagits med i rambeslutets materiella bestämmelser. Som regeringen anför och som framgår av rambeslutets skäl 17 hindrar emellertid rambeslutet inte någon medlemsstat från att tillämpa sina konstitutionella regler om rätt till prövning i laga ordning, föreningsfrihet, tryckfrihet, yttrandefrihet i andra medier och religionsfrihet. Det ankommer på medlemsstaterna att införliva rambeslutets bestämmelser i nationell rätt. Hänvisningarna i bl.a. rambeslutets artikel 5 till medlemsstaternas konstitutionella bestämmelser och till artikel 6 i fördraget om Europeiska unionen innebär därmed att det lämnas utrymme för att utforma vägransgrunderna på ett sådant sätt att ett erkännande av ett beslut om övervakningsåtgärder inte ska komma i konflikt med svenska bestämmelser om t.ex. det grundlagsfästa skyddet för tryck- och yttrandefriheten. Den konstruktion som rambeslutet fått i detta avseende har använts i flera rambeslut om ömsesidigt erkännande, bl.a. i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna, som har genomförts i lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. I samband med genomförandet av den lagstiftningen ansågs motsvarande skäl som nu är aktuella motivera en möjlighet att vägra överlämnande enligt det rambeslutets bestämmelser. Utskottet delar regeringens bedömning att det inte finns någon anledning att nu göra en annan bedömning. De skyldigheter som följer av det här aktuella rambeslutet ska alltså tolkas i ljuset av vad som anges i skälen om skydd för medlemsstaternas konstitutionella bestämmelser om tryck- och yttrandefrihet.

Vad slutligen gäller rambeslutets ekonomiska konsekvenser instämmer utskottet i regeringens bedömning att antagandet av rambeslutet inte i sig föranleder några kostnadskonsekvenser, men att sådana konsekvenser kan uppstå vid genomförandet av rambeslutet. Även utskottet anser att kostnadsfrågan låter sig bättre bedömas i samband med ett senare lagstiftningsarbete.

Med hänvisning till det ovan anförda anser utskottet att riksdagen bör godkänna utkastet till rambeslut och avslå motionen.

Reservation

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och ställningstaganden har föranlett följande reservation.

Godkännande av utkast till rambeslut om ömsesidigt erkännande av beslut om övervakningsåtgärder för brottsmisstänkta (v, mp)

av Mehmet Kaplan (mp) och Alice Åström (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut borde ha följande lydelse:

Riksdagen avslår regeringens förslag om godkännande av det inom Europeiska unionen upprättade utkastet till rambeslut om tillämpning mellan Europeiska unionens medlemsstater av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om övervakningsåtgärder som ett alternativ till tillfälligt frihetsberövande. Därmed bifaller riksdagen motion 2008/09:Ju26 och avslår proposition 2008/09:192.

Ställningstagande

Att bekämpa brottslighet är en mycket angelägen uppgift som givetvis måste ha högsta prioritet. Detta gäller nationellt liksom internationellt. För att tilltron till rättsväsendet ska kunna bibehållas är det också viktigt att en person som begått ett brott inte kan gömma sig undan rättvisan genom att fly till ett annat land inom EU. Samtidigt är det bra att åtgärder vidtas så att inskränkningen av rörelsefriheten för den enskilde i avvaktan på rättegång kan bli så liten som möjligt. Även om föreliggande förslag till beslut syftar till att införa regler i denna riktning anser vi att propositionen är behäftad med så stora brister att den inte bör godkännas.

Rambeslutet handlar om icke frihetsberövande straffprocessuella åtgärder som ska kunna vidtas mot en brottsmisstänkt som återvänt till ett land där han eller hon har sin hemvist i avvaktan på rättegång. I propositionen beskrivs åtgärder som bl.a. besöksförbud och tillträdesförbud. Dessa åtgärder är dock inte sådana åtgärder som åberopas i rambeslutet, dvs. straffprocessuella åtgärder, varför det får anses som udda att dessa nämns som möjliga redskap som ska kunna användas i den lagstiftningsprocess som måste följa på ett godkännande.

Riksdagen har genom åren godkänt ett antal rambeslut. Vi vill återigen framhålla den principiella kritiken mot detta sätt att lagstifta. Att riksdagsledamöter ska godkänna en framtida lagstiftning som man inte kan överblicka kan inte anses tillfredsställande ur ett demokratiskt perspektiv. Kritiken delas också av Advokatsamfundet. I förevarande ärende är problemen kanske mer flagranta än på länge. Som beskrivits ovan har regeringen valt att peka på lagstiftningskomplex som i dag inte faller inom ramen för rambeslutet. Om detta innebär att regeringen menar att de ändå ska användas måste de nämnda lagarna göras om i grunden, och då bör riksdagen veta på vilket sätt. Om detta inte är tanken måste man självklart fråga sig varför denna genomgång finns med i propositionen.

Remisskritiken mot förslaget till beslut är omfattande. Riksdagens ombudsmän (JO) skriver i sitt utlåtande att den dubbla straffbarheten bör bibehållas när det gäller listbrotten och att en förklaring bör avges gällande detta. När det gäller tillämpningen av konstitutionella regler om bl.a. tryck- och yttrandefrihet bör dessa anges som en grund för vägran att tillämpa rambeslutet.

I rambeslutet finns också uppräknat åtgärder som är helt främmande i den svenska rättsordningen. Det gäller bl.a. ett system med borgen. Ytterligare kritik mot rambeslutet är de stora ekonomiska åtaganden som kan komma att drabba framför allt åklagarväsendet som redan i dag har en hårt ansträngd ekonomi.

Sammanfattningsvis finns i propositionen ingen genomgång av vilka lagstiftningsåtgärder som kommer att bli nödvändiga att genomföra i Sverige. Det finns ingen kostnadsberäkning och dessutom saknas åtgärder för att skydda svenska konstitutionella rättigheter. Vi anser att en ordentlig genomgång av den svenska lagstiftningen måste till för att det ska vara möjligt för riksdagen att fatta beslut om rambeslutet. Att riksdagen inte har kunskap om de lagar man beslutar om är inte rimligt, och i förevarande fall är genomgången så dålig att det skulle vara anmärkningsvärt om riksdagen beslöt att anta rambeslutet på detta underlag.

Enligt vår mening bör riksdagen avslå propositionen.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Propositionen

Proposition 2008/09:192 Sveriges antagande av rambeslutet om ömsesidigt erkännande av beslut om övervakningsåtgärder för brottsmisstänkta:

Riksdagen godkänner det inom Europeiska unionen upprättade utkastet till rambeslut om tillämpningen mellan Europeiska unionens medlemsstater av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om övervakningsåtgärder som ett alternativ till tillfälligt frihetsberövande (avsnitt 7.1).

Följdmotionen

2008/09:Ju26 av Lena Olsson m.fl. (v):

Riksdagen avslår proposition 2008/09:192 Sveriges antagande av rambeslut om ömsesidigt erkännande av beslut om övervakningsåtgärder för brottsmisstänkta.

Bilaga 2

Utkast till rambeslut