Straffrättsliga frågor

Betänkande 1992/93:JuU5

Justitieutskottets betänkande 1992/93:JUU05

Straffrättsliga frågor

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Motioner
• Utskottet
• Hemställan
• Reservationer
• Innehållsförteckning

1992/93
JuU5

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet olika straffrättsliga
frågor som väckts genom motioner under den allmänna motionstiden
åren 1991 och 1992. Utskottet avstyrker samtliga
motionsyrkanden.

Två reservationer (s och nyd) har fogats till betänkandet.

Motioner

Motion väckt under allmänna motionstiden 1991

1990/91:Ju821 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av ökade möjligheter att
omhänderta berusade personer på allmän plats.

Motioner väckta under allmänna motionstiden 1992

1991/92:Ju601 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förtydligande av hela nödvärnsrätten.

1991/92:Ju602 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om översyn av de straffrättsliga reglerna om
ansvar för medverkan vid brott.

1991/92:Ju603 av Göte Jonsson och Ulf Melin (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en översyn av brottsbalkens regler vad
gäller medverkandeansvar samt om en översyn av lagen om
ersättning vid frihetsinskränkningar.

1991/92:Ju609 av Ingegerd Sahlström m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en utvidgning av nödvärnsrätten.

1991/92:Ju611 av Stina Eliasson och Tage Påhlsson (c) vari
yrkas att riksdagen begär att regeringen skyndsamt tar initiativ
till en översyn av brottsbalken och rättegångsbalken så att de
oklarheter som kommit fram kring domen i "Lindomefallet"
undanröjs.

1991/92:Ju614 av Bengt Kindbom och tredje vice talman Bertil
Fiskesjö (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn av
brottsbalken och rättegångsbalken.

1991/92:Ju615 av Martin Nilsson (s) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att möjligheten att utdöma livstids
fängelse avskaffas,

2. att riksdagen beslutar att alla fängelsestraff som utdöms
därmed skall vara tidsbestämda.

1991/92:Ju617 av Bengt Harding Olson och Britta Bjelle (fp)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om kriminalisering av särskilda
trolöshetsbrott.

1991/92:Ju619 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar om sådan ändring i brottsbalken och
annan strafflagstiftning att det klart framgår att det
grundläggande motivet för strafflagstiftningen är
allmänpreventionen,

2. att riksdagen hos regeringen begär sådan ändring i
brottsbalken att allmänpreventionen sätts främst och sålunda
tillmäts överordnad betydelse vid dömande verksamhet i enlighet
med vad som anförts i motionen.

1991/92:Ju625 av Lars Andersson m.fl. (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring i lagstiftningen att det fulla ämbetsmannaansvaret åter
införs.

1991/92:Ju629 av Hans Göran Franck m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att frågan om ersättande av livstidsstraffet
med tidsbestämt straff blir föremål för ny utredning.

1991/92:Ju631 av Olle Schmidt (fp) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen begär en översyn av straffbestämmelserna för
misshandel i enlighet med vad som anförts i motionen.

1991/92:Ju634 av Ingela Mårtensson (fp) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag till en lagändring som
innebär att det skulle betraktas som mordförsök att medvetet
överföra hiv-smitta.

1991/92:Ju812 av Stina Gustavsson och Marianne Jönsson (c)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om åtgärder mot snatteri.

1991/92:Ju817 av Ian Wachtmeister och Sten Söderberg (nyd)
vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att ökade
krav ställs på strafflagstiftningens klarhet, tydlighet och
konsekvens,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att straffen
för grova våldsbrott skärps,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att straffen
skärps även för ringa narkotikabrott,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att strängare
straff lagstiftas för återfallsförbrytare,

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att 3 kap. 5
och 6§§ brottsbalken ändras enligt vad som i motionen anförts.

1991/92:Ju830 av Göthe Knutson (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om möjligheten att vidta ändringar i lagen (1974:515) om
ersättning vid frihetsinskränkning.

1991/92:Ju833 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om användningen av fängelsestraff,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om utvecklandet av alternativa påföljder till
fängelsestraff,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ökad användning av böter, villkorlig dom
och skyddstillsyn i förening med särskilda föreskrifter,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en samlad översyn av den straffrättsliga
lagstiftningen,

28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ökad användning av ordningsbot och
strafföreläggande samt avkriminalisering av brott.

Utskottet

Misshandel m.m.

Motionerna

I motion Ju817 hemställs om skärpta straff för våldsbrott
såsom misshandel. Motionärerna anför att misshandel som inte är
bagatellartad normalt bör medföra fängelse.

I motion Ju631 begärs en översyn av brottsbalkens bestämmelser
om misshandel. Motionären anser att påföljden för misshandel
normalt bör vara fängelse och att gränsdragningen mellan olika
grader av misshandel behöver ses över.

Bakgrund

Bestämmelserna om misshandel i 3 kap. 5 och 6 §§ brottsbalken
(BrB) antogs av riksdagen år 1962 (prop. 1962:10, 1LU
1962:42--43). Genom en ändring i ett lagstiftningsärende år
1987, som gällde gränsdragningen mellan misshandel och grov
misshandel, fick 6 § sin nuvarande lydelse (prop. 1987/88:14,
JuU16, rskr. 84). Regleringen innebär följande.

Den som tillfogar annan person kroppsskada, sjukdom eller
smärta eller försätter honom i vanmakt eller annat sådant
tillstånd skall dömas för misshandel. Straffet är fängelse i
högst två år eller, om brottet är ringa, böter (5 §).

För grov misshandel är straffet fängelse, lägst ett och högst
tio år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt
beaktas om gärningen var livsfarlig eller om gärningsmannen
tillfogat svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller eljest
visat särskild hänsynslöshet eller råhet (6 §).

Vissa former av misshandel anses, såsom anförs i propositionen
(1987/88:120 s. 100) om straffmätning och påföljdsval m.m.,
motivera fängelse trots att brottet inte har ett särskilt högt
straffvärde. I ärendet anförde justitieministern att
presumtionen vid sådana brott är för fängelse och att det bör
föreligga särskilda skäl för att en icke frihetsberövande
påföljd skall väljas. Riksdagen hade ingen annan uppfattning.

Högsta domstolen (HD) har i flera rättsfall på senare tid med
hänvisning till de nya bestämmelserna om straffmätning och
påföljdsval uttalat att utgångspunkten bör vara att
misshandel av normalgraden medför fängelsestraff (se NJA I 1990
s. 84 I och II och s. 521 samt 1991 s. 438). I de båda
förstnämnda avgörandena, som kom att kritiseras av
Våldskommissionen i betänkandet (SOU 1990:29 s. 104 f) Våld och
brottsoffer, fann HD likväl med hänsyn till omständigheterna
skäl att välja icke frihetsberövande påföljd. I de följande båda
avgörandena bestämde HD däremot påföljden till fängelse.

I sammanhanget kan nämnas att Våldskommissionen i sitt
betänkande (s. 95 f) anförde att längre fängelsestraff inte kan
antas påverka våldsbrottsligheten i stort. Kommissionen
förordade därför inte heller att fängelsetiderna generellt
förlängs men föreslog att längre strafftider bör övervägas vid
återfallsbrottslighet. Kommissionen betonade att skyddsaspekten
inte får negligeras när det är fråga om upprepad
våldsbrottslighet.

Straffskalorna i BrB är föremål för en översyn inom
Justitiedepartementet med anledning av Fängelsestraffkommitténs
betänkande (SOU 1986:13--15) Påföljd för brott, och i en
lagrådsremiss har regeringen nyligen föreslagit skärpta straff
för vissa brott, bl.a. misshandel. En proposition kan förväntas
under innevarande riksdagsår.

Vidare pågår inom Justitiedepartementet en undersökning av
straffmätningspraxis vid vissa grövre våldsbrott i syfte bl.a.
att utröna om det finns behov av skärpta påföljder.

Utskottet har tidigare (1990/91:JuU21 s. 11 f) avstyrkt
motionsyrkanden liknande de nu aktuella med hänvisning till att
det pågående beredningsarbetet i regeringskansliet bör avvaktas.

Överväganden

Utskottet anser alltjämt att det pågående beredningsarbetet
bör avvaktas och avstyrker bifall till motionerna Ju631 och
Ju817 i nu behandlade delar.

Spridning av hivsmitta

Motionen

I motion Ju634 begärs en lagändring av innebörd att det skall
bedömas som mordförsök att avsiktligt överföra hivsmitta till en
annan person.

Bakgrund

Hivinfektion är enligt 3 § smittskyddslagen (1988:1472) en
anmälningspliktig samhällsfarlig sjukdom. Den som smittas med
hivvirus är skyldig att följa av läkare meddelade
förhållningsregler för att hindra vidare smittspridning. Viruset
sprids i första hand vid sexuellt umgänge eller genom
blodprodukter. På läkarvetenskapens nuvarande ståndpunkt måste
sjukdomen anses dödlig; något botemedel finns inte.

I BrB finns flera bestämmelser som tar sikte bl.a. på
överförande av smitta. Det gäller 3 kap. 5 och 6 §§ om
misshandel och grov misshandel, 3 kap. 8 § om vållande till
kroppsskada eller sjukdom samt 3 kap. 9 § om framkallande av
fara för annan. Även 13 kap. 7 § om spridande av gift eller
smitta och 13 kap. 9 § om vårdslöshet med gift eller smittämne
kan tänkas bli tillämpliga.

I en dom den 24 januari 1992, DB 113, dömde Stockholms
tingsrätt en hivsmittad man -- förutom för grov våldtäkt -- för
grov misshandel bestående i att han uppsåtligen misshandlat en
kvinna genom att smitta henne med hiv. Påföljden bestämdes till
fängelse i sju år, och kvinnan tillerkändes skadestånd med
700 000 kr. Svea hovrätt fastställde i dom den 31 mars 1992, DB
97, tingsrättens domslut. HD meddelade inte prövningstillstånd.

I ett annat avgörande som har publicerats i Rättsfallsreferat
från hovrätterna (RH 1989:116) dömdes en hivpositiv man för
våldtäkt som bedömdes som grovt brott med hänsyn till att mannen
med vetskap om att han var smittbärare genomförde samlag utan
att använda skyddsmedel med påföljd att den våldtagna kvinnan
riskerade en synnerligen allvarlig sjukdom. Vid tiden för
rättegången kunde ännu inte uteslutas att kvinnan hade smittats
av hivvirus. Gärningsmannen dömdes till fängelse i sex år och
utvisning samt ålades att betala skadestånd till kvinnan med
100 000 kr. HD meddelade inte prövningstillstånd.

Överväganden

Det finns som framgått av det ovanstående flera bestämmelser i
BrB som, alltefter omständigheterna i det enskilda fallet, kan
bli tillämpliga vid spridning av hivsmitta. Gällande rätt ger
sålunda, anser utskottet, tillräckliga möjligheter att bestraffa
olika förfaranden som medför att sådan smitta sprids. Utskottet
avstyrker bifall till motion Ju634.

Snatteri

Motionen

I motion Ju812 begärs åtgärder mot snatteri. Motionärerna
anför att den beloppsgräns vid vilken stöld bedöms som snatteri
av domstolarna bör avskaffas, att det inte bör finnas något
lägsta värde på det tillgripna som medför åtalsunderlåtelse för
snatteri samt att böter för brottet bör erläggas direkt på
platsen. I sistnämnda hänseende begärs alltså ett system med
ordningsbot vid snatteri.

Bakgrund

Utskottet har vid upprepade tillfällen under senare år prövat
liknande motionsönskemål (se JuU1986/87:6 och 21,
JuU1987/88:39, 1989/90:JuU16 och 23 samt 1990/91:JuU10).
Utskottet har sammanfattningsvis avstyrkt motionsyrkandena med
hänvisning till pågående utredningsarbete m.m.

När det gäller gränsen mellan stöld och snatteri har utskottet
bl.a. strukit under att det inte enbart är värdet på det
tillgripna som inverkar på frågan om hur en gärning skall
bedömas. Andra omständigheter vid gärningen, t.ex.
tillvägagångssättet, inverkar också.

Det kan här nämnas att HD (NJA I 1990 s. 743) ansett att
värdegränsen lämpligen synes kunna dras vid ett värde av
omkring 800kr när inte övriga omständigheter ger anledning
till annan bedömning.

Beträffande åtalsunderlåtelse för bagatellartade snatterier av
engångsnatur gäller enligt Riksåklagarens allmänna råd (RÅC
1 105:17) en värdegräns om 50 kr. I de allmänna råden betonas
emellertid att bedömningen inte skall ske främst utifrån det
tillgripnas värde. Andra omständigheter som skall beaktas är
bl.a. om den misstänkte använt hjälpmedel eller samarbetat med
andra personer.

Här kan nämnas att Riksåklagaren har beslutat att under
innevarande höst genomföra en landsomfattande aktion mot
butikstillgrepp. Under aktionen kommer handläggningen av
butikstillgrepp att prioriteras. Rapporteftergift och
åtalsunderlåtelse kommer att lämnas endast undantagsvis.
Resultatet av aktionen skall utvärderas.

En förutsättning för ordningsbot är enligt 48 kap. 13 §
rättegångsbalken att det för brottet endast är stadgat
penningböter. Med de nuvarande reglerna kan således ordningsbot
inte ifrågakomma vid snatteri, då straffskalan för detta brott
innehåller såväl böter som fängelse.

Åklagarutredningen -90 har i sitt betänkande (SOU 1992:61) Ett
reformerat åklagarväsende, som för närvarande är på remiss,
behandlat frågor såväl om åtalsunderlåtelse som om en utvidgning
av ordningsbotsinstitutet. Sammanfattningsvis har utredningen
inte funnit anledning att föreslå någon ändring av reglerna för
åtalsunderlåtelse. Däremot tar utredningen ställning för en
ordning som innebär att det blir möjligt att ge föreläggande om
ordningsbot vid snatteri.

Överväganden

Som utskottet tidigare har strukit under skall frågan om en
gärning skall bedömas som stöld eller som snatteri bedömas med
hänsynstagande till samtliga omständigheter vid gärningen.
Värdet på det tillgripna är en sådan omständighet. Det
saknas enligt utskottets mening skäl att ändra på denna ordning.
När det gäller bestämmelserna om åtalsunderlåtelse och
föreläggande av ordningsbot bör, anser utskottet, den fortsatta
beredningen av de förslag som framlagts av Åklagarutredningen
-90 avvaktas. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju812.

Ringa narkotikabrott

Motionen

I motion Ju817 begärs skärpt straff för ringa narkotikabrott.

Bakgrund

Enligt 2 § narkotikastrafflagen (1968:64) är straffet för
ringa narkotikabrott böter eller fängelse i högst sex månader. I
samma lagrum finns en särskild reglering vid eget bruk av
narkotika.

I betänkandet (1990/91:JuU32 s. 16 f) Narkotikabrottslighet,
till vilket här hänvisas, finns en närmare redogörelse för
lagstiftningen och tidigare utskottsbehandling när det gäller
påföljden för narkotikabrott.

I departementspromemorian (Ds 1992:19) Åtgärder mot bruk av
narkotika samt ringa narkotikabrott behandlas avgränsningen
mellan ringa narkotikabrott och brott av normalgraden. I
promemorian läggs fram förslag som bl.a. syftar till en
restriktivare tillämpning av bestämmelserna om ringa
narkotikabrott och en mer differentierad påföljdspraxis vid
detta brott. Ärendet är föremål för beredning inom
Justitiedepartementet, och regeringen har nyligen beslutat om en
lagrådsremiss, i vilken det föreslås ändringar i den riktning
som begärs i motionen. En proposition kan förväntas under
innevarande riksdagsår.

Överväganden

I det angivna beredningsläget saknas det anledning för något
riksdagens ställningstagande nu i frågan om påföljden för ringa
narkotikabrott. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju817 i
nu behandlad del.

Tjänstefel

Motionen

I motion Ju625 begärs en utvidgning av straffansvaret för
tjänstefel i 20 kap. 1 § BrB.

Bakgrund

Bestämmelserna om straffrättsligt ansvar för offentligt
anställda tjänstemän har vid flera tillfällen genomgått
genomgripande förändringar. Före den s.k.
ämbetsmannaansvarsreformen år 1975 gällde ett långtgående
särskilt straffrättsligt ansvar för offentligt anställda
tjänstemän. För i princip varje fel eller försummelse i tjänsten
kunde ansvar för i vart fall tjänstefel utdömas. Utöver de
straffrättsliga reglerna gällde bestämmelser om disciplinstraff,
bl.a. suspension och avsättning.

Genom ämbetsmannaansvarsreformen (prop. 1975:78, JuU22, rskr.
212) avskaffades den ordningen och ersattes med regler som
byggde på principen att särskilda straffrättsliga ansvarsregler
borde gälla endast i den mån det var motiverat på grund av den
offentliga verksamhetens särart. Företeelser som inte på något
principiellt sätt skilde sig från vad som kunde förekomma på den
privata arbetsmarknaden skulle alltså bestraffas som där, dvs. i
regel genom ett disciplinärt förfarande. Detta innebar att
straffrättsligt ansvar för lindrigare förseelser i tjänsten i
princip avskaffades och ersattes av ett disciplinärt ansvar. För
särskilt straffvärda beteenden fanns dock straffansvar kvar
bl.a. för myndighetsmissbruk och -- vid grov oaktsamhet --
vårdslös myndighetsutövning. Genom reformen avskaffades också de
särskilda ämbetsstraffen suspension och avsättning.

Denna ordning kom att kritiseras, främst därför att den
alltför mycket inskränkte det straffbara området, och år 1989
gjordes lagändringar som ånyo utvidgade det straffrättsliga
tjänsteansvaret för offentligt anställda (prop. 1988/89:113,
JuU24, rskr. 312). Samtidigt ändrades brottsrubriceringen till
tjänstefel resp. grovt tjänstefel.

I samband med behandlingen av propositionen om det utvidgade
ämbetsmannaansvaret anförde utskottet (bet. s. 9 och 15) att det
inte kunde ställa sig bakom de önskemål om en ytterligare
utvidgning av straffansvaret som förespråkades i vissa motioner.
Samtidigt uteslöt utskottet inte att det kunde finnas anledning
att se över omfattningen av straffansvaret, och utskottet
förordade en samlad översyn under medverkan av parlamentariker
efter det att vissa andra utredningar avslutat sitt arbete med
närliggande frågor. Vad utskottet uttalat om behovet av en
översyn gav riksdagen som sin mening regeringen till känna
(rskr. 312).

Utskottet har därefter i ett senare ärende (1990/91:JuU22 s.
6) anfört att det saknar anledning att frångå sitt tidigare
ställningstagande.

Det utredningsarbete som utskottet hänvisade till i 1989 års
ärende kommer enligt vad utskottet inhämtat att avslutas under
våren 1993.

Överväganden

Den kommande översynen av omfattningen av straffansvaret för
offentligt anställda tjänstemän bör inte föregripas av riksdagen
med något uttalande i anledning av motion Ju625. Utskottet
avstyrker bifall till motionen i här behandlad del.

Trolöshetsbrott

Motionen

I motion Ju617 begärs en översyn av lagstiftningen om
trolöshetsbrott i syfte att utvidga det straffbara området genom
att under bestämmelserna om trolöshet föra in också vissa andra
förfaranden som präglas av svek, t.ex. när jämställda
kompanjoner är trolösa mot varandra eller när en huvudman är
trolös mot en underställd.

Bakgrund

BrB:s systematik beträffande förmögenhetsbrotten innebär i
huvuddrag att i 8 kap. om stöld, rån och andra tillgreppsbrott
och i 9 kap. om bedrägeri och annan oredlighet upptagits brott
som utgör angrepp på annans maktsfär -- i 8 kap. med fysiska
medel och i 9 kap. med psykiska sådana -- medan i 10 kap. om
förskingring och annan trolöshet samlats brott som
karakteriseras av att de utgör missbruk av den egna maktsfären.
De särskilda borgenärsbrotten återfinns i 11 kap.

För brotten i 10 kap. är utmärkande att gärningen begås i en
situation som ställer särskilda krav på lojalitet. En
förutsättning för ansvar enligt kapitlet är sålunda i princip
att gärningsmannen intar vad som brukar kallas en
förtroendeställning. Inom 10 kap. görs skillnad mellan brott som
inte endast innebär skada för huvudmannen utan även vinning för
gärningsmannen (förskingring) och sådana brott som endast
innebär skada för huvudmannen (trolöshet mot huvudman).

Bakgrunden till kriminaliseringen av trolöshet mot huvudman är
att det inte ansetts kunna komma i fråga att allmänt
straffbelägga avtalsbrott. Men det har ansetts att den som
sviker en kontrahent i ett avtalsförhållande, som utmärks av att
han visats ett särskilt förtroende rörande ekonomiska
angelägenheter eller kvalificerade tekniska uppgifter, skiljer
sig från andra löftesbrytare i sådan utsträckning att han bör
anses straffvärd, om han genom sin särskilda ställning skadar
sin kontrahent i ekonomiskt hänseende (se förarbetena till 1942
års strafflagsrevision, NJA II 1942 s. 461 f).

Gärningar som inte innebär ett missbruk av en sådan
förtroendeställning som förutsätts för ansvar enligt 10 kap. BrB
får alltså bedömas enligt andra bestämmelser. Ansvar kan t.ex.
komma i fråga för bedrägeri eller oredligt förfarande. Härtill
kommer att förfaranden som inte ansetts straffvärda likväl kan
ligga till grund för civilrättslig skadeståndsskyldighet, t.ex.
på grund av avtalsbrott. I sammanhanget bör också nämnas det
särskilda straffansvaret enligt lagen (1990:409) om skydd för
företagshemligheter.

Överväganden

Enligt utskottets mening har bestämmelserna i BrB om
trolöshetsbrott ett väl avgränsat tillämpningsområde.
Förfaranden av det slag som omnämns i motionen och som inte
utgör trolöshetsbrott torde kunna beivras med stöd av andra
bestämmelser i bl.a. brottsbalken. Utskottet avstyrker bifall
till motion Ju617.

Fylleri

Motionen

I motion Ju821 efterfrågas en ordning som innebär att straffet
för fylleri återinförs.

Bakgrund

Före den 1 januari 1977 var fylleri straffbart. Enligt
dåvarande 16 kap. 15 § BrB kunde den som på allmän plats
uppträdde berusad av starka drycker, så att det framgick av hans
åtbörder eller tal, dömas för fylleri till böter.

Bestämmelsen upphörde att gälla vid 1976 års utgång. Då trädde
i stället lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade
personer m.m. (LOB) i kraft (prop. 1975/76:113, JuU37, rskr.
351). Enligt LOB får den som är så berusad att han inte kan ta
hand om sig själv eller annars utgör en fara för sig själv eller
någon annan omhändertas av polisman. Lagen är dock inte
tillämplig på den som anträffas i sin egen eller annans bostad.
Den omhändertagne skall friges så snart det kan ske.
Omhändertagandet får normalt inte överskrida åtta timmar.

Härutöver stadgas i 13 § polislagen (1984:387) att om någon
genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen eller utgör
en omedelbar fara för denna, får en polisman, när det är
nödvändigt för att ordningen skall kunna upprätthållas, avvisa
eller avlägsna honom från ett visst område eller utrymme. Om
sådan åtgärd är otillräcklig för att det avsedda resultatet
skall uppnås, får personen omhändertas tillfälligt.

Med stöd av allmänna ordningsstadgan kan införas bestämmelser
i lokal ordningsstadga som begränsar tillåtligheten av
alkoholförtäring utomhus. Som exempel kan nämnas att den lokala
ordningsstadgan för Stockholms stad innehåller en bestämmelse om
att rusdrycker inte får förtäras på allmän plats eller Kungliga
Djurgården annat än i samband med tillåten utskänkning av sådana
drycker. Den som överträder detta förbud straffas med
penningböter eller böter. En liknande reglering föreslås i den
remiss om en ordningslag som för närvarande granskas i Lagrådet.

I 1976 års ärende anfördes att för den som uppträder störande
i berusat tillstånd kan också straffrättsligt ansvar för bl.a.
ofredande och förargelseväckande beteende komma i fråga (prop.
s. 43 och 79 f och bet. s. 17). Det kan dock i sammanhanget
anmärkas att i rättspraxis (NJA I 1981 s. 1010) har enbart det
förhållandet att någon dricker sprit på allmän plats i andras
åsyn inte ansetts utgöra förargelseväckande beteende.

I 1976 års ärende uttalade utskottet vidare (bet. s. 16 f) att
det fick anses klarlagt att straffbestämmelserna om ansvar för
fylleri inte var ägnade att motverka alkoholmissbruk eller att
hindra berusade personer att uppträda på allmänna platser. För
att bekämpa alkoholmissbruket i ett modernt samhälle borde man
enligt utskottets mening använda sig av andra metoder än
bestraffning, framför allt förebyggande upplysningsverksamhet
samt vård av dem som blivit alkoholmissbrukare. Utskottet
anförde vidare att lagföringen utgjorde en inte oväsentlig
belastning på rättsvårdens samlade resurser. Utskottet såg
därför med tillfredsställelse att regeringen lade fram ett sedan
länge önskat förslag om fylleristraffets avskaffande.

Våldskommissionen diskuterade i sitt betänkande (SOU 1990:92)
Våld och brottsoffer, om fylleristraffet borde återinföras, men
fann att övervägande skäl talade för att så inte borde ske.
Däremot ansåg kommissionen att bestämmelserna om
förargelseväckande beteende i 16 kap. 16 § BrB borde
omformuleras så att deras räckvidd när det gäller berusade
personers uppträdande skulle framgå tydligare.

Våldskommissionens synpunkter på den straffrättsliga
behandlingen av berusning har tagits upp i promemorian (Ds
1992:19) Åtgärder mot missbruk av narkotika samt ringa
narkotikabrott. I promemorian anförs att berusning som sådan
inte bör kriminaliseras och att de störande beteenden som
Våldskommissionens förslag tar sikte på i stor utsträckning
redan torde vara straffbara som förargelseväckande beteende. En
lagändring som utsträcker det straffbara området anses inte
påkallad.

Överväganden

Utskottet anser för sin del att det saknas skäl att återinföra
en ordning som innebär att fylleri i sig skall kunna bestraffas.
Däremot kan det finnas anledning att ingripa mot den som i
berusat tillstånd uppträder störande för sin omgivning. Den
lagstiftning som finns torde enligt utskottets mening ge
tillräckliga möjligheter för sådana ingripanden. Utskottet
avstyrker bifall till motion Ju821 i nu behandlad del.

Vissa påföljdsfrågor m.m.

Inledning

I detta avsnitt behandlar utskottet ett antal motionsyrkanden
som rör påföljdssystemet m.m.

Som ovan framgått har BrB:s regelsystem tämligen nyligen varit
föremål för en genomgripande översyn av Fängelsestraffkommittén,
som avgett sammanlagt fyra betänkanden (SOU 1986:13--15) Påföljd
för brott och (SOU 1988:7) Frihet från ansvar. I vissa delar,
bl.a. beträffande straffskalorna och nödvärnsrätten, har
kommitténs förslag ännu inte lett till lagstiftning. I nu nämnda
hänseenden väntas dock propositioner under innevarande
riksdagsår. Här bör också nämnas att Fängelsestraffkommittén
lade fram ett förslag om att överföra vissa frekventa brott i
specialstraffrätten till BrB. Inte heller detta förslag har ännu
lett till lagstiftning.

Som också nämnts ovan pågår dessutom inom
Justitiedepartementet en undersökning om straffmätningspraxis
vid vissa grövre våldsbrott i syfte att bl.a. utröna om det
finns behov av skärpta påföljder.

Vidare har regeringen i april i år tillsatt en parlamentarisk
utredning, Straffsystemkommittén, med uppgift att se över det
straffrättsliga påföljdssystemets innehåll och uppbyggnad (dir.
1992:47).

I direktiven anförs bl.a. att de partiella reformer som BrB
genomgått sedan den trädde i kraft år 1965 har lett till att
påföljdssystemet inte längre är helt sammanhängande och att
tiden nu är mogen för en mera genomgripande översyn av systemet.

I kommitténs uppdrag ingår att lägga fram förslag till vad som
i ett längre perspektiv bör gälla för frigivning från
fängelsestraff. Kommittén skall även överväga möjligheterna att
vidareutveckla användningen av olika alternativ till
fängelsestraff och bl.a. föreslå hur samhällstjänst bör infogas
som ett permanent inslag i påföljdssystemet. I det sammanhanget
skall kommittén också överväga om det skulle vara en fördel med
villkorligt fängelse som påföljd. Kommittén skall även pröva om
det är möjligt att införa någon form av intensivövervakning av
en dömd. I uppdraget ingår också att ta ställning till vilken
betydelse återfall i brott bör tillmätas. En annan fråga för
kommittén är om böter bör användas som påföljd i större
utsträckning än i dag. Mot bakgrund av sina överväganden rörande
de alternativa påföljderna skall kommittén pröva behovet av
justeringar av de nuvarande bestämmelserna om påföljdsval. I
sammanhanget skall kommittén överväga möjligheterna till
"straffmätning" vid användningen av alternativa påföljder och
behovet av regler om dessa påföljders stränghet.

Kommittén skall redovisa sina förslag före utgången av år
1994. Övervägandena rörande den villkorliga frigivningen och
därmed sammanhängande frågor skall dock redovisas i ett
delbetänkande senast den 1 oktober 1993.

Vissa påföljdsfrågor behandlas också som framgått ovan av
Åklagarutredningen -90. Bl.a. föreslås att möjligheten till
strafföreläggande och ordningsbot utvidgas. I sammanhanget kan
också nämnas att Åklagarutredningen -90 föreslår viss
avkriminalisering, t.ex. beträffande vissa former av vårdslöshet
i trafik.

Översyn av den straffrättsliga lagstiftningen

Motionerna

I motion Ju817 begärs förslag för att öka
strafflagstiftningens klarhet, tydlighet och konsekvens.

I motion Ju833 begärs en samlad översyn av den straffrättsliga
lagstiftningen. Enligt motionärerna bör strafflagarnas
systematik och förhållande till varandra övervägas. Även
enskilda gärningsbeskrivningar i framför allt BrB bör ses över.
Särskilt bör prövas om specialstraffrättsliga lagar skall föras
in i BrB. I motionen framförs också önskemål om att användningen
av fängelsestraffet begränsas och att böter, villkorlig dom och
skyddstillsyn ges en ökad användning. Vidare begärs att
alternativa påföljder utvecklas, användningen av ordningsbot och
strafföreläggande ökas och att viss avkriminalisering sker.

Överväganden

Som framgått av det anförda är delar av den straffrättsliga
lagstiftningen för närvarande föremål för en omfattande översyn
av Straffsystemkommittén. Vidare förbereds i
Justitiedepartementet förslag i anledning av redan föreliggande
utredningsbetänkanden m.m. Det pågående arbetet får i allt
väsentligt anses tillgodose motionärernas önskemål, och något
ytterligare utredningsarbete i de nu aktuella frågorna bör inte
initieras av riksdagen. Utskottet avstyrker bifall till motion
Ju833 i nu behandlade delar.

Inte heller motion Ju817 i nu behandlad del bör enligt
utskottets mening vinna bifall.

Återfall i brott

Motionen

I motion Ju817 begärs att strängare straff skall utdömas vid
återfall.

Bakgrund

Utskottet har vid flera tillfällen behandlat och avstyrkt
motionsyrkanden om skärpta straff vid återfall i brott. Vid sin
senaste behandling av frågan (1990/91:JuU17 s. 25) hänvisade
utskottet till vad det tidigare anfört om att den ordning med
nya regler för straffmätning och påföljdsval, som riksdagen
beslutade i maj 1988, innebar en skärpning i förhållande till
tidigare reglering, särskilt i fråga om straffmätningen vid
upprepade återfall i allvarlig brottslighet. I första hand,
ansåg utskottet, var det för dessa fall som en uppstramning av
regelsystemet var påkallad.

Överväganden

Som framgått ovan ingår i uppdraget för Straffsystemkommittén
att ta ställning till vilken betydelse återfall i brott bör
tillmätas. Kommitténs arbete bör inte föregripas av riksdagen.
Utskottet avstyrker bifall till motion Ju817 i nu aktuell del.

Livstidsstraffet

Motionerna

I motionerna Ju615 och Ju629 begärs att livstidsstraffet skall
avskaffas.

Bakgrund

Fängelsestraff på livstid stadgas för närvarande, förutom för
vissa av brotten i 22 kap. BrB om landsförräderi m.m., för ett
fåtal brott, bl.a. för mord, grov mordbrand, grov allmänfarlig
ödeläggelse, grovt spioneri och folkmord. De som döms till
fängelse på livstid blir enligt fast praxis benådade. Straffet
omvandlas till ett tidsbestämt fängelsestraff på vanligtvis
mellan 14 och 16 år. Från detta sker villkorlig frigivning
enligt vanliga regler. Livstidsstraff förekommer i praktiken
sällan.

Fängelsestraffkommittén (SOU 1986:14 s. 162 f) övervägde
frågan om att avskaffa livstidsstraffet men ansåg att
övervägande skäl talade för att det borde behållas. Kommittén
anförde bl.a. att ett avskaffande av livstidsstraffet kunde leda
till krav på betydligt högre maximum för tidsbestämda straff och
hänvisade till Norge, där man i samband med livstidsstraffets
avskaffande ansåg sig böra höja straffmaximum till fängelse i 21
år. Kommittén pekade vidare på att livstidsstraffet har ett inte
obetydligt symbolvärde och att det kan vara en fördel att ha det
kvar för att på ett tydligt sätt visa avståndstagandet från de
allra svåraste brotten. Kommittén hänvisade till att det kan
vara av värde när det gäller grova brott mot rikets säkerhet att
regeringen i de allvarligaste fallen kan göra en bedömning av
när tidpunkten för frigivning är lämplig med hänsyn till
säkerhetsintressena. I sammanhanget betonade kommittén att
tillämpningen av livstidsstraffet bör vara synnerligen
restriktiv och att livstids fängelse är ett straff som bör
utdömas endast i extrema undantagsfall.

Ett liknande motionsyrkande som det nu aktuella avstyrktes av
utskottet våren 1991 (1990/91:JuU17 s. 24) med hänvisning till
att Fängelsestraffkommitténs förslag alltjämt var föremål för
överväganden i regeringskansliet.

Frågan om straffskalornas utformning är som ovan framgått
alltjämt under övervägande i Justitiedepartementet, och en
remiss har nyligen överlämnats till Lagrådet. I denna tas dock
frågan om livstidsstraffet inte upp. I sammanhanget kan i och
för sig konstateras att Straffsystemkommittén enligt sina
direktiv är oförhindrad att föreslå förändringar när det gäller
straffskalorna.

Överväganden

Utskottet finner för närvarande inte skäl att föreslå någon
förändring när det gäller livstidsstraffet. Utskottet avstyrker
bifall till motionerna Ju615 och Ju629.

Allmänpreventionens betydelse i rättstillämpningen

Motionen

I motion Ju619 begärs att BrB skall ändras på sådant sätt att
det framgår att allmänpreventionen skall tillmätas överordnad
betydelse vid bestämmande av påföljd för brott.

Bakgrund

Riktlinjer för domstolarnas straffmätning gavs tidigare i 1
kap. 7 § BrB, vari stadgades att rätten vid val av påföljd, med
iakttagande av vad som krävdes för att upprätthålla allmän
laglydnad, skulle fästa särskilt avseende vid att påföljden
skulle vara ägnad att främja den dömdes anpassning i samhället.

Fängelsestraffkommittén behandlade utförligt frågan om
preventionsteoriernas roll i straffsystemet (SOU 1986:14 s. 66
f) och föreslog en ordning enligt vilken påföljdsbestämningen
skulle ske med utgångspunkt i brottets straffvärde och inte som
då var fallet efter en avvägning mellan allmänpreventiva och
individualpreventiva hänsynstaganden.

I propositionen om straffmätning och påföljdsval m.m. (prop.
1987/88:120 s. 32 f) anförde justitieministern beträffande
preventionsteorierna bl.a. att det knappast är den enskilda
domen i sig som kan antas ha verkan för den allmänna laglydnaden
utan snarare det förhållandet att en viss påföljd regelmässigt
tillämpas i fall av likartat slag. Hon förordade därför en mera
konkret vägledning för påföljdsbestämningen än den som ligger i
en allmän hänvisning till att olika preventiva intressen skall
beaktas.

I propositionen föreslogs mot bakgrund av bl.a. det anförda
att 1 kap. 7 § BrB skulle upphävas och ersättas av bestämmelser
i vilka straffvärdet bildade utgångspunkt för
påföljdsbestämningen. Härigenom betonades enligt
justitieministern principer om proportionalitet, ekvivalens och
rättslig likabehandling. Hon strök under att detta synsätt inte
medförde något hinder mot att man vid bedömningen av den
generella straffnivån eller det allmänna straffvärdet beaktade
allmänpreventiva intressen.

Vid riksdagsbehandlingen av propositionen anförde utskottet
med anledning av motioner liknande den nu aktuella i sitt av
riksdagen godkända betänkande (JuU 1987/88:45 s. 33) att det
även med den föreslagna ordningen skulle bli möjligt att ta
allmänpreventiva hänsyn vid påföljdsbestämningen och att
allmänpreventionen därmed hade beaktats i rimlig utsträckning i
det föreliggande förslaget.

Överväganden

Utskottet vidhåller uppfattningen att bestämmelserna om
straffmätning och påföljdsval ger domstolarna möjlighet att i
tillräcklig utsträckning beakta allmänpreventiva hänsyn när det
gäller att bestämma påföljd för brott. Utskottet avstyrker
bifall till motion Ju619.

Medverkan vid brott m.m.

Motionerna m.m.

I motionerna Ju602, Ju603, Ju611 och Ju614 begärs en översyn
av BrB:s regler om medverkan vid brott mot bakgrund av utgången
i det s.k. Lindomemålet (Mölndals tingsrätts dom den 31 januari
1991, DB 53, och Hovrättens för Västra Sverige dom den 26 april
1991, DB 64). I målet ogillades ett åtal mot två män för mord
resp. medhjälp till mord i ett läge där de båda männen skyllde
på varandra och utredningen inte medgav annan slutsats än att
endera av dem eller båda i förening hade utfört gärningen.

Mot bakgrund av Lindomemålet pågår inom Justitiedepartementet
en översyn av medverkansregler och andra bestämmelser som kan
vara av betydelse i brottmål när personer som kan ha begått ett
visst brott skyller på varandra och det inte genom teknisk
bevisning eller på annat sätt går att klarlägga vem eller vilka
som är gärningsmän.

Vidare hemställs i motionerna Ju603 och Ju830 mot bakgrund av
omständigheterna i Lindomemålet om en ändring av lagen om
ersättning vid frihetsinskränkning så att ersättning enligt
lagen inte skall kunna utgå i fall där det med hänsyn till
omständigheterna är oskäligt.

Enligt 1 § lagen (1974:515) om ersättning vid
frihetsinskränkning har den som varit häktad eller föremål för
annan frihetsinskränkning på grund av misstanke om brott rätt
till ersättning av staten bl.a. om frikännande dom meddelas.
Rätten till ersättning är enligt 4 § begränsad bl.a. så till
vida att ersättning kan vägras eller sättas ned om det i det
enskilda fallet är oskäligt att ersättning utgår; dock får
ersättning inte vägras eller sättas ned på den grunden att
misstanke om brott kvarstår utan att skuldfrågan är klarlagd.

Lagen om ersättning vid frihetsinskränkning är föremål för
överväganden av Kommittén för översyn av det allmännas
skadeståndsansvar (dir. 1989:52). Kommittén skall enligt sina
direktiv mera allmänt se över det allmännas ansvar enligt lagen.

Överväganden

Det pågående utredningsarbetet bör enligt utskottets
uppfattning inte föregripas av riksdagen. Utskottet avstyrker
bifall till motionerna Ju602, Ju603, Ju611, Ju614 och Ju830.

Nödvärnsrätten

Motionerna

I motionerna Ju601 och Ju609 tas upp olika frågor om
nödvärnsrätten. Motionärerna vill få till stånd en översyn av
hela nödvärnsrätten, i motion Ju609 med särskild inriktning på
situationen för kvinnor som utsätts för våld.

Bakgrund

Nödvärnsrätten har varit föremål för riksdagens
ställningstagande vid flera tillfällen under de senaste åren.
Senast behandlade utskottet frågan våren 1991 (1990/91:JuU21 s.
12). Utskottet hänvisade då till tidigare uttalanden om att
Fängelsestraffkommitténs förslag beträffande en omredigering av
BrB:s bestämmelse om nödvärn (SOU 1988:7) är föremål för
regeringens ställningstagande och att detta arbete inte borde
föregripas.

Utskottet har nu inhämtat att en proposition i frågan kan
förväntas under innevarande riksdagsår.

Överväganden

Den nyssnämnda propositionen bör avvaktas. Utskottet avstyrker
bifall till motionerna Ju601 och Ju609.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande misshandel
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Ju631 och
1991/92:Ju817 yrkandena 2 och 8,

2. beträffande överförande av hivsmitta
att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju634,

3. beträffande snatteri
att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju812,

4. beträffande ringa narkotikabrott
att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju817 yrkande 3,

5. beträffande tjänstefel
att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju625 yrkande 1,

6. beträffande trolöshetsbrott
att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju617,

7. beträffande fylleri
att riksdagen avslår motion 1990/91:Ju821 yrkande 14,

8. beträffande översyn av den straffrättsliga
lagstiftningen
att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju833 yrkandena 9, 10, 11,
13 och 28,
res. 1 (s)

9. beträffande strafflagstiftningens klarhet m.m.
att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju817 yrkande 1,

10. beträffande återfall i brott
att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju817 yrkande 4,

11. beträffande livstidsstraffet
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Ju615 och
1991/92:Ju629,

12. beträffande allmänpreventionens betydelse i
rättstillämpningen
att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju619,
res. 2 (nyd)

13. beträffande medverkan vid brott m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Ju602, 1991/92:Ju603
delvis, 1991/92:Ju611 och 1991/92:Ju614,

14. beträffande ersättning vid frihetsinskränkning
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Ju603 delvis och
1991/92:Ju830,

15. beträffande nödvärnsrätten
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Ju601 och
1991/92:Ju609.

Stockholm den 3 november 1992

På justitieutskottets vägnar

Lars-Erik Lövdén

I beslutet har deltagit: Lars-Erik Lövdén (s), Jerry
Martinger (m), Göthe Knutson (m), Birthe Sörestedt (s), Ingbritt
Irhammar (c), Nils Nordh (s), Birgit Henriksson (m), Göran
Magnusson (s), Karl Gustaf Sjödin (nyd), Sigrid Bolkéus (s), Siw
Persson (fp), Kent Carlsson (s), Christel Anderberg (m), Anders
Svärd (c) och Kjell Eldensjö (kds).

Reservationer

1. Översyn av den straffrättsliga lagstiftningen (mom.8)

Lars-Erik Lövdén, Birthe Sörestedt, Nils Nordh, Göran
Magnusson, Sigrid Bolkéus och Kent Carlsson (alla s) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13
börjar med "Som framgått" och slutar med "behandlade delar" bort
ha följande lydelse:

Ett omfattande utrednings- och reformarbete har bedrivits på
straffrättens område under 1980-talet. Brottsbalken har under
denna tid ändrats i flera avseenden och specialstraffrätten har
fått ökad betydelse. Detta är en naturlig följd av att
strafflagarna ständigt anpassas till nya förhållanden. Samtidigt
får kriminalpolitiken inte kännetecknas av ryckighet och
kortsiktiga hänsyn. Mot denna bakgrund är, enligt utskottets
mening, den samlade straffrättsliga lagstiftningen nu mogen för
en översyn. I översynen bör strafflagarnas systematik och
förhållande till varandra övervägas. Även enskilda
gärningsbeskrivningar i framför allt brottsbalken bör ses över.
Särskilt bör prövas om specialstraffrättsliga lagar skall föras
in i brottsbalken. I sammanhanget vill utskottet också framhålla
att användningen av fängelsestraff bör vara begränsad till de
allvarligaste brotten. Arbetet med att utveckla alternativa
påföljder till fängelse måste därför fortsätta. Påföljderna
samhällstjänst och kontraktsvård liksom böter, villkorlig dom
och skyddstillsyn, om det behövs i förening med särskilda
föreskrifter, bör ges ökad användning. Utskottet vill vidare
understryka att det ser positivt på förslagen som framlagts av
Åklagarutredningen -90 om en utvidgad användning av ordningsbot
och strafföreläggande och om avkriminalisering av vissa brott.
Det får, anser utskottet, ankomma på regeringen att finna
lämpliga former för en översyn av den samlade straffrättsliga
lagstiftningen enligt de huvudsakliga riktlinjer som utskottet
nu har angett. En tanke som i det sammanhanget kan övervägas är
att ge Straffsystemkommittén utvidgade direktiv.

Vad utskottet här har anfört bör riksdagen med anledning av
motion Ju833 i nu behandlade delar som sin mening ge regeringen
till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 8 bort ha
följande lydelse:

8. beträffande översyn av den straffrättsliga
lagstiftningen
att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Ju833 yrkandena
9, 10, 11, 13 och 28 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört.

2. Allmänpreventionens betydelse i rättstillämpningen (mom.
12)

Karl Gustaf Sjödin (nyd) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16
börjar med "Utskottet vidhåller" och slutar med "motion Ju619"
bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning tillmäts allmänpreventiva hänsyn
inte tillräcklig betydelse i rättstillämpningen sedan
bestämmelsen i 1 kap. 7 § BrB togs bort. Om en motsvarande
bestämmelse åter infördes skulle markeras att hänsynen till
allmän laglydnad har högre dignitet än hänsynen till den dömdes
anpassning till samhället. Härigenom skulle kunna uppnås ökad
stadga i den dömande verksamheten och en förbättrad tilltro hos
allmänheten till domstolarna och rättssystemet i stort. Ett
starkare betonande av allmänpreventiva hänsyn i
rättstillämpningen skulle också vidga möjligheterna att döma
till strängare straff för högaktiva vanebrottslingar och
medverka till att hos unga människor inskärpa hur allvarligt
samhället ser på brott. Mot den bakgrunden anser utskottet att
brottsbalken bör ändras på ett sådant sätt att det framgår att
allmänpreventionen skall tillmätas överordnad betydelse vid
bestämmande av påföljd för brott. Det får ankomma på regeringen
att återkomma till riksdagen med ett förslag.

Vad utskottet nu har anfört bör riksdagen med anledning av
motion Ju619 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 12 bort ha
följande lydelse:

12. beträffande allmänpreventionens betydelse i
rättstillämpningen
att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Ju619 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1
Motioner 1
Motion väckt under allmänna motionstiden 1991 1
Motioner väckta under allmänna motionstiden 1992 1
Utskottet 3
Misshandel m.m. 3
Motionerna 3
Bakgrund 4
Överväganden 5
Spridning av hivsmitta 5
Motionen 5
Bakgrund 5
Överväganden 6
Snatteri 6
Motionen 6
Bakgrund 6
Överväganden 7
Ringa narkotikabrott 7
Motionen 7
Bakgrund 7
Överväganden 7
Tjänstefel 8
Motionen 8
Bakgrund 8
Överväganden 9
Trolöshetsbrott 9
Motionen 9
Bakgrund 9
Överväganden 10
Fylleri 10
Motionen 10
Bakgrund 10
Överväganden 11
Vissa påföljdsfrågor m.m. 11
Inledning 11
Översyn av den straffrättsliga lagstiftningen 13
Motionerna 13
Överväganden 13
Återfall i brott 13
Motionen 13
Bakgrund 13
Överväganden 14
Livstidsstraffet 14
Motionerna 14
Bakgrund 14
Överväganden 15
Allmänpreventionens betydelse i rättstillämpningen 15
Motionen 15
Bakgrund 15
Överväganden 16
Medverkan vid brott m.m. 16
Motionerna m.m. 16
Överväganden 16
Nödvärnsrätten 17
Motionerna 17
Bakgrund 17
Överväganden 17
Hemställan 17
Reservationer 18
1. Översyn av den straffrättsliga lagstiftningen 18
2. Allmänpreventionens betydelse i rättstillämpningen 19