Statliga företag

Anf. 53 Alf Eriksson (S)

Det var det sista inlägget i denna allmänna debattimme. Jag tackar deltagarna.

Anf. 54 Kent Persson (V)

Herr talman! Vi ska nu debattera de statliga företagen. Bakgrunden till ärendet är den årliga skrivelse som regeringen lämnar om just verksamheten i de statliga bolagen. I år är det en särskilt spännande debatt, för den handlar också om huruvida regeringen ska få behålla sitt bemyndigande, alltså tillåtelse av riksdagsmajoriteten att sälja ut sex statliga bolag. Staten äger 55 företag eller koncerner med ca 190 000 anställda. Värdet av de statliga företagen bedöms i dag vara ca 770 miljarder kronor. Det är mer än en fördubbling sedan hösten 2002, då värdet beräknades till ca 350 miljarder. Under det senaste året, 2006, steg de statliga företagen 6 procent mer i värde än genomsnittet på Stockholmsbörsen. De är välskötta och hävdar sig alltså mycket väl på marknaden. Allt det här positiva överskuggas av regeringens ideologiska iver att sälja ut sex av de statliga företagen. Något ekonomiskt motiv går inte att räkna hem. De sex utpekade företagen på regeringens utförsäljningslista delar 2007 ut 16 miljarder kronor till statskassan. Det är dubbelt så mycket i avkastning som om företagen hade sålts för att betala av på statsskulden, som regeringen vill göra. Till detta ska läggas den värdeökning som sker i företagen som jag tidigare nämnde. Konsekvensen av majoritetens argument är att det är olönsamt att äga aktier. Statsobligationer ger större avkastning. Vad skulle hända om pensionsfonderna lyssnade på regeringens argumentation? Herr talman! Inte nog med att det är en dålig affär för svenska folket att sälja värdefulla företag och avhända sig ett viktigt verktyg för politiska mål - frågan är erbarmligt dåligt skött. I slutet av april avgår Malin Björkmo, chef för enheten för de statliga företagen, under protest mot hur utförsäljningarna sköttes av regeringen. Men Mats Odell, som vunnit dragkampen mot Maud Olofsson att vara utförsäljningsgeneral, kör vidare. Sedan kommer Riksrevisionens svidande kritik. Jag ska citera den sammanfattning som riksrevisorerna gör i sin årliga rapport när det gäller utförsäljning av statliga bolag. Många har kommenterat denna rapport, men få tycks ha läst den. "Regeringen planerar att sälja statliga bolag till ett sammanlagt värde av 200 miljarder kronor under mandatperioden. I budgetpropositionen för 2007 förklarade regeringen sin avsikt att gå igenom alla statligt ägda företag och väga argument för och emot ett statligt ägarengagemang. Riksrevisionen har granskat om regeringen gjort en sådan genomgång för de sex bolag som regeringen avser att sälja. Riksrevisionen har även granskat om regeringen berett proposition 2006/07:57," - alltså bemyndigandepropositionen - "vad avser genomgången av bolag, på ett tillfredsställande sätt och om beredningen har dokumenterats. Riksrevisionen bedömer att beredningen av ärendet inte uppfyller regeringsformens krav. Regeringen har för de sex aktuella bolagen inte gjort en sådan genomgång som aviserades i budgetpropositionen. Riksrevisionen bedömer att det underlag regeringen har tagit fram inför riksdagens beslut inte är tillräckligt heltäckande för att riksdagen ska kunna bedöma förutsättningarna för försäljning. Näringsdepartementets dokumentation uppfyller inte de krav på dokumentation som konstitutionsutskottet uttalat." En sådan svidande kritik borde resultera i eftertanke, men utförsäljningsminister Odell försvarade sig med att beredningen visst var gjord, i högeralliansens valmanifest inför valet 2006. Därmed gick förberedelserna för försäljning vidare, och frågan om bemyndigande pressades i våras igenom i riksdagen utan de utlovade analyserna från budgetpropositionen för 2007. I augusti-september skapas ett utförsäljningsråd med Karin Forseke med förflutet i Carnegie som chef, ett råd med ledamöter från de statliga bolagens konkurrenter. De ska tala om vad som är bäst för skattebetalarna. Sedan kommer Carnegieaffären. Carnegie, som länge varit rådgivare åt regeringen, får lämna. Forseke får lämna ordförandeskapet - hur är ovisst. Det föreligger två versioner, en från Forseke själv som säger direkt i medierna att Odell var ledsen när hon lämnade och en version från Odell att han visat handlingskraft och tvingat Forseke lämna uppdraget. Hur som helst rasade utförsäljningsorganisationen samman. Inte heller denna gång resulterade det i att regeringen stannade upp, utan utförsäljningsprocessen ska gå vidare. Herr talman! Den 1 november presenterar Synovate Temo en undersökning, beställd av fackförbundet Seko, om högeralliansens säljplaner för sex statliga bolag. Det visar sig att bara 16 procent har förtroende för regeringens hantering av utförsäljningen. I måndags nådde oss en ny undersökning, som säger att sex av tio skulle rösta nej om det var en omröstning om utförsäljning. Herr talman! Vi har haft många debatter om utförsäljningen det senaste året, och under i stort sett alla debatter har regeringspartierna hävdat att ni har ett folkligt mandat och stöd för försäljningen. Det som förvånar är Mats Odells klarsynta kommentar till den första undersökningen i Dagens Nyheter den 1 november. Mats Odell säger så här: "Aldrig populärt att sälja statens ägodelar." Delar ni regeringspartier Mats Odells uppfattning, eller vad är det som driver er att mot folkviljan sälja svenska folkets egendom? Ni har möjlighet att dela finansmarknadsministerns uppfattning och rösta på reservation 1 från s och v och ta tillbaka försäljningsbemyndigandet. I reservation 6 tar vi upp frågan om ersättning till ledande befattningshavare i statliga företag. 2003 avskaffade den socialdemokratiska regeringen möjligheten till bonusavtal för den verkställande ledningen i de statliga företagen. Kritiken mot vd-bonusarna var omfattande, inte minst från den dåvarande oppositionen - alltså de nuvarande regeringspartierna. Bonussystem för ledningen är inga bra system. De är alldeles för lätta att manipulera. Två av våra största företagsskandaler handlar om just detta. Det är därför med stor förvåning vi nu ser att regeringen har aviserat att nya riktlinjer för ersättningar till bolagsledningar ska komma, där det kan ingå bonussystem. Vi socialdemokrater anser tillsammans med Vänstern och Miljöpartiet att det är fel med bonusar till företagsledningarna. Ersättningarna ska vara tydliga, kontrollerbara och försvarbara. Herr talman! Självfallet står vi bakom alla våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservationerna 1 och 6. (Applåder)

Anf. 55 Per Bolund (Mp)

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservationerna 1 och 6, men jag står givetvis bakom också den andra reservationen från Vänsterpartiet. Jag anser att de utförsäljningsbemyndiganden som riksdagen gav regeringen i juni 2007 bör återtas och att den pågående utförsäljningsprocessen omgående bör avbrytas. De beslut riksdagen fattade i juni 2007 var felaktiga redan då. Utvecklingen därefter och det sätt på vilket utförsäljningsprocessen har skötts har tydligt klargjort hur ansvarslöst regeringen har agerat. Detta är inget annat än en ren vanvettsaffär. De statliga företagen är i flera fall framgångsrika, och de representerar stora värden som försiktigt kan beräknas till mellan 750 och 800 miljarder kronor. Detta medför ett stort ansvar och ställer krav på en långsiktig och professionell förvaltning för att säkerställa tillväxten och därmed sysselsättningen. För drygt ett år sedan deklarerade alliansen att man under mandatperioden skulle sälja ut sex namngivna bolag som försiktigt värderades till omkring 200 miljarder kronor. Detta skulle innebära att 50 miljarder per år under mandatperioden skulle genereras i intäkt till statskassan. Den 3 maj 2007 avyttrade staten motsvarande 8 procent av aktierna i Telia Sonera. Valet av tidpunkt för att sälja berodde bland annat på att aktiekursen var den högsta på sex år och att den låg över aktieanalytikernas konsensusvärdering. Dessutom ville regeringen minska exponeringen för värdeminskningar. Vi vet alla att kursen fastställdes till 50 kronor per aktie. Enligt aktiekurserna i DN i dag står Telia Sonera i nästan 60 kronor per aktie. Den genomförda utförsäljningen av de 8 procenten av aktierna i Telia Sonera kostade enligt börsanalytikerna skattebetalarna 1,7 miljarder kronor. Dessutom föregrep försäljningen Post- och telestyrelsens utredning av accessnätets framtid. Än i dag är det oklart hur regeringen ska lösa problemen med åtkomst till detta nät. Om försäljningen hade skett i dag skulle intäkterna ha stannat någonstans runt 21 miljarder kronor. Nu har det snart gått ett år, och det saknas fortfarande 32 miljarder kronor för att man ska nå det budgetmål som regeringen och riksdagen har fastställt för 2007. Detta är en analys som man verkligen kan ifrågasätta. Det är också det som är det stora problemet. Problemet är inte att regeringen har gjort en dålig affär. Det kan alla göra. Som jag ser det är problemet att regeringen försöker få de bedömningar man gör att framstå som vetenskapliga när det gäller när och hur man ska sälja och till vilket pris. Det är ju bara bedömningar som man gör, och de råd man ger är inget annat än spekulationer, givetvis. De spekulationerna kommer att stå svenska skattebetalare dyrt. År 2006 var ytterligare ett framgångsrikt år för de statliga företagen, och utdelningen till statskassan år 2007 blev därigenom också den högsta någonsin, 37 miljarder kronor, vilket motsvarar en ökning med 39 procent sedan 2006. De aktuella utförsäljningarna är alltså en dålig affär för staten. Inga som helst ekonomiska eller rationella grunder varför utförsäljningen hastigt måste genomföras har anförts av regeringen. Det enda jag har hört är att staten inte ska äga. Med all sannolikhet kommer försäljningarna om de genomförs att bli en väldigt dyr affär för skattebetalarna. Låt mig citera Lotta Gröning: "Mats Odell har gett kapitalismen ett ansikte. Han tar det svenska folkets tillgångar och rear ut dem till kapitalstarka investerare. Statliga mjölkkor konfiskeras till förmån för privata vinstintressen." Dessutom har regeringen fortfarande inte redogjort för utförsäljningarnas konsekvenser för de berörda marknaderna, jobben eller statsfinanserna. I stället hänvisar man till sitt valmanifest och det folkliga mandat som man påstår att man har för utförsäljningen. Men det är knappast så. Enligt opinionsmätningar säger svenska folket starkt nej till utförsäljningsplanerna. Regeringens syn på det statliga ägandet av företag präglas av en ideologisk låsning, och regeringens agerande riskerar att medföra stora förluster för svenska folket, som ytterst är ägare till de statliga företagen. Den andra delen i regeringens hantering av utförsäljningen är det sätt på vilket riksdagsbeslutet genomdrevs under våren 2007. Redan innan riksdagen i juni 2007 fattade beslut om utförsäljningspropositionen konstaterade riksrevisorn Lennart Grufberg att regeringen bröt mot grundlagens beredningskrav, bland annat med hänvisning till att regeringen inte bemödat sig om att inhämta synpunkter från myndigheter med expertkunskap, till exempel Konkurrensverket och Post- och telestyrelsen. Riksrevisorns rapport är en fullständigt unik kritik. Redan då borde regeringen ha stoppat utförsäljningsplanerna och försett riksdagen med ett fullgott beslutsunderlag. Det är det minsta man kan kräva innan man ska fatta beslut i kammaren. Men i stället kritiserade regeringen riksrevisorn och drev utan ytterligare underlag igenom förslaget i riksdagen. I efterhand har de borgerliga ledamöterna i Riksrevisionens styrelse bekräftat riksrevisorns mycket kraftiga kritik av regeringens beredning av utförsäljningspropositionen. En enig styrelse konstaterar dessutom att regeringen inte heller har gjort någon genomgång av för- och nackdelar med en utförsäljning av respektive bolag, som utlovades i budgetpropositionen för 2007. Hela hanteringen av utförsäljningen präglas av brist på öppenhet, insyn och dialog. I stället har regeringen valt att hemlighålla, mörklägga och driva fram processen så fort som möjligt och till varje pris. Det här är ett exempellöst tillvägagångssätt, och det är respektlöst mot skattebetalarna och riksdagen att man på detta sätt hanterar den gemensamma egendom som dessa bolag utgör. Mot bakgrund av den kraftiga kritik som riktats mot regeringens utförsäljning är det enda rimliga att utförsäljningsprocessen avbryts. Det är knappast, herr talman, med den klokes vishet utan snarare med den drucknes envishet som alliansen fortsätter att driva på utförsäljningshysterin. Den tredje fadäsen är den direkta oskicklighet som regeringen och Mats Odell har visat i själva utförsäljningsprocessen. Flera medarbetare till Odell har tvingats avgå. Bland annat lämnade Karin Forseke uppdraget som ordförande i Rådet för minskat statligt ägande. Och jag tänker på rekryteringen av statssekreterare Urban Funered. Båda har ett förflutet i Carnegie. Jag vill också kommentera det utförsäljningsråd som regeringen har tillsatt och som reser fler frågetecken än vad det ger svar. Rådet ska ha till uppgift att bidra med utlåtanden om analysfasen och försäljningsprocessen, sägs det. Men det finns bara kompetens från näringsliv och bankväsende i rådet. Viktiga frågor som utförsäljningskonsekvenser för jobben och för statsfinanserna kommer därmed att lämnas utan svar. Men än allvarligare är att utförsäljningsrådets medlemmar i flera fall redan från början har diskvalificerat sig själva. Regeringen bör till riksdagen lämna åtminstone en redogörelse för utförsäljningsrådets roll. De flesta kvarvarande medlemmar i rådet har intressen i bolag som uppenbart kan vara intresserade av att köpa några av de aktuella bolagen. Och inte gör det saken bättre att den nya ordföranden i rådet för utförsäljningen är stor aktieinnehavare i Handelsbanken. Hur denna församling på ett förtroendefullt sätt ska kunna agera som slutlig rådgivare blir därför för mig en gåta. Herr talman! Jag ser att jag pratar lite längre än vad jag hade avsett. Men det här betyder att utförsäljningen kommer att tappa i tempo. Tidspressen ökar ytterligare, och affärsvärlden ser en minister som uppenbarligen inte klarar sin uppgift. Tänkta uppköpare ser naturligtvis det och kommer att sätta pris därefter. Det är inte otänkbart att regeringen hamnar i ett läge där företagen är sålda men där priset på prislappen blev åtskilliga miljarder lägre - allt till skada för svensk ekonomi. I stället för att kunna fortsätta ta del av utdelningen från de statliga företagen som bidrar till välfärden säljer regeringen ut viktiga statliga företag till ett lägre pris än nödvändigt. Det har redan skett, och det är endast för att uppfylla ett vallöfte. Regeringen hade fel utgångspunkt, och för varje dag som går samlas alltmer grus i utförsäljningsmaskineriet. Det enda rimliga borde vara att hela processen stoppas och att riksdagen återtar bemyndigandet att sälja ut de aktuella bolagen.

Anf. 56 Karin Pilsäter (Fp)

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 6 som handlar om ersättning till befattningshavare inom den offentliga sektorn. Vi anser där att riksdagen bör göra en tydlig markering om att ersättningen till ledande befattningshavare i statliga företag ska vara transparent och tydlig. Regeringen har aviserat att man under hösten 2007 kommer att besluta om nya riktlinjer för ersättning till befattningshavare. Det innebär med stor sannolikhet att man kommer att öppna för möjlighet till bonusavtal utöver den vanliga ersättningen. Det är någonting som vi starkt ifrågasätter. Vi tycker att det är väldigt tveksamt om statliga företag ytterligare ska späda på den bonushysteri som redan råder i vissa delar av svenskt näringsliv. Staten bör vara en föregångare och ha väldigt tydliga och transparenta ersättningar till sina ledningar i företagen. Miljöpartiet har i många tidigare debatter deklarerat sin ställning när det gäller ägande av statliga företag. Jag tänker inte uppta riksdagens tid mer med den frågan, utan jag tänkte mer diskutera vilket ansvar som kommer med ägande. Vi tycker att statligt ägande av företag förutsätter att man har en aktiv ägarroll för att ägandet ska vara legitimt. När staten äger företag måste de företagen vara ledande i omställningen till ett hållbart samhälle och också vara ledande i respekten för mänskliga rättigheter. Statligt ägande och förvaltning måste vara transparent. Målen för verksamheten ska vara ytterst tydliga och utvärderingsbara. Det statliga ägandet måste struktureras på ett sådant sätt att alla relevanta intressenter ges möjlighet att delta i förvaltning och styrning av bolagen. Här brister det väldigt mycket i dag. Styrningen av de statliga bolagen är i dag skamligt dålig. Riksrevisionen har också i flera granskningar påpekat att de statliga bolagen drivs på ett sådant sätt att styrningen oftast är mycket otydlig, och det är oklart vilka krav som bolagen ska uppfylla genom sin verksamhet. De statliga bolagens årsredovisningar är spretiga och saknar i många fall helt redogörelser för hur bolagen har uppfyllt sina samhällsuppdrag. Vi kan titta på ett specifikt statligt bolag, Vattenfall. Den nästan obefintliga statliga styrningen håller på att snabbt rasera Sveriges förtroende i klimatfrågan nere i Europa. Om man tittar i Vattenfalls egen resultatredovisning för perioden januari till september ser man att det framkommer skrämmande siffror. Där framgår att produktionen från fossila bränslen under det tredje kvartalet i år, jämfört med samma period förra året, har ökat med två terawattimmar. Samtidigt som resten av Europa arbetar för att minska sin klimatpåverkan ökar det helstatligt ägda energibolaget sin fossila produktion med 11 procent på bara ett år. Som om inte det var nog planerar Vattenfall dessutom för utökad brunkolsbrytning i Tyskland och för nya kraftverk för elproduktion från brunkol, som är det absolut smutsigaste sättet att producera el och värme. Den här brunkolsbrytningen leder dessutom till att man måste flytta byar och att man drar på sig otroligt dålig PR i Tyskland. Det här drar självklart också ned den svenska staten som är helägare till Vattenfall. Förutom brunkolsanvändning planerar Vattenfall dessutom för nya kraftverk för att elda stenkol, utanför Hamburg och på flera andra ställen i Tyskland, som kommer att öka utsläppen av koldioxid radikalt i Europa. Tyskland är det land i Europa som har mest vindkraft. Det har skett en kraftig utbyggnad av vindkraften som gör att man nu får en bra bit över 30 terawattimmar vindkraft varje år. Det är intressant att titta på hur Vattenfall har agerat på den tyska vindkraftsmarknaden. Vattenfall har ingen som helst produktion av vind-el i Tyskland. Man kan verkligen ifrågasätta ett bolag som säger att det ska vara nummer ett på miljöområdet men som samtidigt inte satsar på vindkraft över huvud taget i Tyskland som har de mest förmånliga reglerna för vindkraftsproduktion. Det är inte bara på den fossila sidan som Vattenfall missköter sig. Även på kärnkraftssidan har man fått svidande kritik i Tyskland. De två tyska kärnkraftverken Brunsbüttel och Krümmel som Vattenfall äger snabbstoppades den 28 juni på grund av bränder och säkerhetsproblem. Efter det här har det varit en intensiv debatt i Tyskland om kärnkraften och kärnkraftssäkerhet, och där har Vattenfall varit det bolag som har fått mest kritik och hårdast kritik för sitt säkerhetsarbete. Det ledde till och med till att den tyska chefen för Vattenfall var tvungen att avgå på grund av fadäser som bolaget dragit på sig. Som ytterligare grädde på moset granskas nu Vattenfall i en kartellhärva i Tyskland. Enligt det tyska konkurrensverket, Bundeskartellamt, har de fyra stora elbolagen på den tyska elmarknaden, varav ett stort är Vattenfall, haft ett kartelliknande samarbete. Kartellmyndigheten har gjort razzior mot elbolagen för att få tag på fakta i det här fallet. Vattenfalls ledning har enligt den här myndigheten haft hemliga träffar med direktörer i de övriga fyra tyska elbolagen där de har utbytt information om strategier och investeringar. Syftet har varit att behålla makten över marknaden och hålla priserna uppe. Man ska sinsemellan också ha delat upp marknaden för att slippa konkurrens. Jag trodde att vi i den svenska riksdagen var helt överens om att karteller är någonting som inte ska förekomma. Det ska inte förekomma privat och särskilt inte med statliga bolag. Alla de här exemplen visar att den statliga styrningen av Vattenfall fullständigt har misslyckats, att staten har kapitulerat när det gäller styrningen av Vattenfall. Det är då intressant att titta på hur den nuvarande regeringen agerar och hur man sade att man skulle agera inför valet. I en artikel i Svenska Dagbladet i februari 2005 sade den nu ansvariga ministern, Maud Olofsson: Jag kan inte tolerera att statligt ägda Vattenfall investerar i den smutsigaste energiproduktionen vi känner till även om det sker i andra länder. Hon fortsätter i artikeln: Regeringen kan inte vänta sig vårt stöd för en energiöverenskommelse som inte omfattar både forskning och styrning av de statliga företagen för att nå miljömålen. Hur har då Maud Olofsson och Centerpartiet agerat efter att man kommit in i regeringen och också fått ansvariga ministrar både för energisidan och klimatsidan? Svaret är: inte alls. Man har fortsatt med den otydliga styrningen av Vattenfall. Nu kommer det dessutom nya oroande signaler från de borgerliga partierna i näringsutskottet, där man ifrågasätter om man ska styra statliga bolag över huvud taget. Det här är något som är väldigt oroande för om Europa ska ha möjlighet att nå sina klimatmål över huvud taget. Då kommer det att krävas att man har en extremt tydlig styrning från ägarna gentemot de stora energiproducenterna. Man kan också se att i flera rangordningar över företagens etiska arbete har statliga företag hamnat långt ned. Vi tycker att de statliga företagen måste vara föregångare när det gäller värnandet av mänskliga rättigheter och omställningen till ett hållbart samhälle även på den sociala sidan. I stället är det tyvärr ofta tvärtom i dag. Nordea som ju är delägt av den svenska staten hamnar alltid under många av de privata bankerna på listor över hur väl de bedriver etikarbete och det som kallas för corporate social reponsibility . Ett annat exempel är Vin & Sprit som är helägt av staten och som bedriver storskaliga kostsamma reklamkampanjer runt om i världen som strider fullständigt mot de riktlinjer som riksdagen har ställt upp när det gäller försäljning av alkohol i Sverige. Amnesty Business Group har starkt kritiserat statliga bolag för att de antingen helt saknar en global etikpolicy eller för att den policy de har inte på något sätt följs upp och utvärderas. Det gör att företagens representanter riskerar att bryta mot mänskliga rättigheter i länder runt om i världen på ett väldigt allvarligt sätt. Vi tycker att det är dags för den borgerliga regeringen att nu verkligen visa att man menar allvar när man säger att man ska vara en föregångare på klimatområdet, att klimatet är en av de viktigaste frågorna och att man ska respektera de mänskliga rättigheterna. Då ingår det som ett absolut krav att man måste styra de statliga bolagen som är några av de aktörer i den statliga portföljen som har mest påverkan på just mänskliga rättigheter och klimatet. Varför kommer det inga sådana signaler från de borgerliga partierna?

Anf. 57 Alf Eriksson (S)

Herr talman! Vi har haft ganska många debatter om försäljningsprocessen, försäljningsbemyndigande och andra frågor runt statliga bolag under det senaste året. I dag debatterar vi egentligen det som är den andra frågeställningen i första hand. Det är skrivelsen om de statliga företagen, det vill säga framför allt det som handlar om de andra ca 50 företagen som nu inte har gått in i en process som gäller att de helt eller delvis ska kunna övergå i annan ägo än statlig. Per Bolund från Miljöpartiet höll precis före mig egentligen en lång argumentation för varför det är så problematiskt med staten som ägare till bolag som verkar på konkurrensutsatta marknader, bedriver kommersiell verksamhet och i många fall dessutom i andra länder. Man måste fråga sig om det verkligen är statens uppgift att driva kommersiell verksamhet i konkurrens med andra kommersiella företag och dessutom i andra länder. Mitt svar i grunden på den frågan är nej. Det är utgångspunkten för att jag tycker att det är så viktigt att regeringen nu fullföljer genomlysningen av samtliga statliga företag för att konstatera vilka bolag och verksamheter som långsiktigt ska vara drivna av staten för att de har andra uppgifter än att bara tjäna så mycket pengar som möjligt till ägarna som sedan i sin tur betalar skatt och att bara ge så många jobb som möjligt till dem som kan arbeta i företagen så att även de sedan kan betala in skatt till staten. Det handlar om vilka verksamheter som ska kvarstå långsiktigt i statens regi för att de har andra uppgifter och andra bevekelsegrunder än att vara kommersiell verksamhet. Många utvärderingar, bland annat från Riksrevisionen, har också visat på brister i styrningen och brister i tydligheten i uppdrag under lång tid. Det har varit under ledning av de partier, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, som nu till varje pris vill att staten ska fortsätta att bedriva dessa verksamheter. Jag tycker att det är en bjudande plikt för den sittande regeringen och för alliansen att se till att vi genomför den här genomlysningen och ser till att vi bedriver styrning och uppföljning på ett betydligt bättre sätt än vad som tidigare har gjorts. Det sägs här att debatten handlar om huruvida vi ska behålla eller inte behålla bemyndigandet. Det beror på att oppositionen har kommit tillbaka med förslaget att vi ska dra tillbaka bemyndigandet för de tre av staten delägda bolag som den tidigare majoriteten gav regeringen i bemyndigande att helt eller delvis avyttra. Nu visar processen hur oerhört svårt det är att kombinera ägande i börsnoterade företag - minoritetsägande i vissa fall - med den politiska kulturen och den politiska arbetsformen som kräver öppenhet och långsamhet. Det är väldigt svårt att kombinera exempelvis med Nasdaqbörsens insiderregler. Jag noterar också att man inte kräver att bemyndigandet dras tillbaka för dessa tre bolag utan bara för två av dem. Något argument för varför man väljer att låta det gamla bemyndigandet kvarstå för ett av dem har ingen framfört. Det andra bemyndigandet gäller tre rent kommersiella företag som säljer sprit, handlar med bolån och hyr ut lokaler och butiker till företag. Vår uppfattning är att de här företagen kan behöva en annan ägarstruktur för att på bästa möjliga sätt kunna utvecklas, växa och säkra jobb och intäkter. Det finns mycket som tyder på det nu. Det pratas om brist på insyn. Det ligger i sakens natur. Det är väldigt svårt att bedriva kommersiellt företagande i den politiska kulturen med de krav på öppenhet och långsamhet som politiken har. Det pratas om ett exempellöst agerande. Jag skulle kunna gå i polemik mot många av de svartblommiga uttryck som används, men exempellöst är det inte. Det är bara att gå tillbaka och titta på hur propositionerna har sett ut för samtliga de försäljningar som har genomförts av den tidigare majoriteten. Väldigt många av dem är KU-anmälda, och KU, som ju har till uppgift att granska om beredningsprocessen i Regeringskansliet har varit tillfyllest, har i flertalet fall kommit fram till att det inte strider mot beredningstvånget. Vi kan också konstatera att den bristfälliga informationen och den korta handläggningstiden just beror på svårigheten att kombinera kommersiellt företagande med den politiska processen. Beträffande det så kallade budgetmålet om 50 miljarder vill jag bara påpeka att den tidigare majoriteten, Socialdemokraterna med stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartiet, år ut och år in satte upp ett mål om 15 miljarder, oavsett vad det sedan blev i slutet. Jag vill bara påpeka för er att detta inte på något sätt påverkar det finansiella sparandet utan är en siffra som man sätter upp som ett riktvärde men som egentligen inte har någon större betydelse. Man byter en tillgång mot en annan. Herr talman! Den här skrivelsen är i någon mening en form av koncernredovisning och redovisning från ägandet. Jag tycker, som sagt var, att det är väldigt viktigt att vi diskuterar styrningen och förvaltningen av de återstående 50. Jag vill här särskilt lyfta fram vikten av att genomlysningen genomförs och fullföljs så att vart och ett av de här företagen kan få en plan för hur man ska få bästa möjliga förutsättningar att verka, både beträffande de konkurrensutsatta kommersiella delarna så att de ska få de bästa förutsättningarna att växa och när det gäller samhällsuppdragen så att de ska få bästa möjliga förutsättningar att genomföras. Då kan man till exempel inte, som den förra regeringen gjorde, begära stora vinsthemtagningar från Systembolaget som ju inte ska vara ett vinstdrivande företag, för att ta ett exempel. Det är också viktigt att översynen av kapitalstrukturen fullföljs och att vi sedan får en ny modell för hur kapitalöverföringar i förekommande fall ska gå till. Det finns ett antal ytterligare pågående processer som jag vill nämna. Det handlar om styrelsens sammansättning och då inklusive villkoren för och omfattningen av deltagande från departementstjänstemän. Den processen måste fullföljas så att vi kan komma bort från situationen att det ifrågasätts att personal från Regeringskansliet samtidigt får styrelsearvoden. När det gäller kvinnorepresentationen måste man ta ett steg till och inte nöja sig med att man i genomsnitt har en okej representation. Det är faktiskt varje enskilt bolag som ska ha en okej representation, precis på samma sätt som det behöver vara så på börsen i sin helhet. När det gäller ersättningsfrågor vill jag betona att det inte handlar om någon önskan att återinföra konstiga bonussystem. Däremot har det hänt väldigt mycket sedan de föregående riktlinjerna togs fram. Bland annat har vi fått en kod för bolagsstyrning som gäller för börsen och som nu ska implementeras i de här bolagen. Bolagen har väldigt olika villkor och lever i väldigt olika verkligheter. Därför behövs nya riktlinjer som gör att man kan få en ersättningsstruktur som passar bäst för respektive verksamhet. Då är det väldigt viktigt att staten ser till att inte verka ledande och drivande när det gäller ersättningsnivåer, vilket man i dag i vissa fall är. Det ska i stället vara tydligt, transparent och måttfullt. Herr talman! Jag yrkar bifall till näringsutskottets förslag, vilket är att lägga skrivelsen till handlingarna, och avslag på reservationerna.

Anf. 58 Karin Pilsäter (Fp)

Herr talman! Det är väldigt många stora tillgångar som hanteras i den utförsäljningsprocess som nu pågår. Det handlar om 200 miljarder. Det motsvarar ungefär en fjärdedel av statens alla utgifter på ett år. Det är inte några schablonmässiga 15 miljarder om året. Vi hade aldrig någon utförsäljningslista. Karin Pilsäter är ordförande i näringsutskottet och borde känna ett stort ansvar för att folkets egendom inte äventyras i en illa skött försäljningsprocess. Min fråga är: Delar Karin Pilsäter Mats Odells bedömning att det inte är populärt att sälja svenska statens egendom eller är det själva försäljningsprocessen som är så bristfällig att folket tror att värden försnillas? Dessutom är försäljningsprocessen ideologiskt betingad. Staten ska inte äga företag, hörde vi i Karin Pilsäters anförande. Men det verkar som om denna principiella hållning endast gäller den svenska staten, för de främsta spekulanterna på OMX är till exempel de helstatliga börserna i Dubai och Qatar. Många av de teleoperatörer - France Télécom, Deutsche Telekom - som kan komma att ta över Telia Sonera är statligt ägda bolag. Är den ideologiska uppfattningen den att det bara är den svenska staten som inte ska äga eller gäller det även statliga ägda bolag utanför Sverige?

Anf. 59 Alf Eriksson (S)

Herr talman! Somligt upprepas som ett mantra, men även om man upprepar en sak flera gånger betyder det inte alltid att den blir sann. Däremot kan kanske de som lyssnar få det intrycket. Med tanke på att denna process just har börjat kan jag inte dela iakttagelsen att den skulle vara illa skött, men ni har ju dömt ut den innan den ens var påtänkt. Förändringar är aldrig särskilt populära. Det är något grundläggande, men ibland måste man förändra saker ändå. Efteråt upptäcker man att det kanske var ganska bra. Jag tror också att den försäljning som svenska folket har väl i minne - väldigt många därför att de fortfarande har hål i sina tillgångar och andra för att de känner människor som har det - är försäljningsprocessen runt Telia. Det är sådant som ni genomförde, och det är klart att det bidrar till att människor är lite rädda. I det fallet var det staten som tog för mycket betalt i förhållande till vad folk sedan fick i värden på sina aktier. De sjönk ju som stenar när man sålde en stor del av Telia. Jag vet inte om det var ideologiskt eller varför man anser att det var rätt och det nu är helt fel. Jag anser att staten i grunden ska göra det som är statens uppgift och det som staten måste vara bra på. Historien visar att staten inte alltid är bäst på att driva kommersiell verksamhet och framför allt inte på att låta företag utvecklas. Jag vet inte varför "ideologiskt" nu helt plötsligt är ett fult ord. Detta är grundat dels på en värdering, nämligen att staten först och främst ska göra det som är statens uppgift och som ni grovt misskötte på många mycket viktiga punkter, dels på att internationell erfarenhet och beprövad empiri säger att dessa företag med en rätt skött försäljning i de allra flesta fall kommer att växa och utvecklas bättre med andra ägare som kanske har andra möjligheter till kapitaltillskott och så vidare.

Anf. 60 Karin Pilsäter (Fp)

Herr talman! Det är inte vi som har dömt ut försäljningsprocessen. Det är svenska folket. 16 procent anser att de har förtroende för processen. Men resten då? Det är alltså inte jag som står här och gör mig till talesman för denna uppfattning, utan det är svenska folket. Min fråga till Karin Pilsäter är: Delar hon Mats Odells bedömning att det inte är populärt eller är det brister i försäljningsorganisationen? Jag fick inget svar på min fråga om detta är ideologiskt betingat. Däremot fick jag frågan om detta skulle vara fult. Nej, det är inte fult att ha en ideologi, men det är uppfattningen om innehållet i just den här ideologin som jag inte kan dela. Svenska staten ska inte äga, men tydligen går det bra att sälja svenska statens egendom till Qatar, Dubai, Frankrike eller Tyskland. Där ser jag brister i argumentationen, och det vill jag gärna ha ett svar på. Karin Pilsäters anförande var lite knepigt. Argumentet för att staten inte ska äga företag är nämligen att då tvingas man till öppenhet, och det skulle vara besvärligt. Men blir det bättre med öppenheten och insynen i de aktuella svenska företagen om de säljs till privata aktörer, i synnerhet om de hamnar någonstans på det statliga företaget i Qatar? Man kan fråga sig hur det då skulle bli öppenheten gentemot svenska medborgare.

Anf. 61 Per Bolund (Mp)

Herr talman! Jag vill be Alf Eriksson att gå tillbaka till protokollet efteråt, eftersom jag mycket tydligt svarade på frågan om ideologi och värderingar. Jag anser inte att ideologi är något fult. Det här är en värdering som grundar sig på vad jag själv tror och tycker är viktigt men också på empiri och beprövad erfarenhet. Min motfråga skulle kunna bli: Vad är det för ideologi ni har som säger att staten ska äga så mycket som möjligt? Vilken ideologi är det som avgör att just detta är det optimala urvalet av statligt ägda kommersiella företag? Det tycker jag vore en mycket viktigare fråga för er att fundera igenom än att gång på gång ställa samma fråga igen. När det gäller OMX som ju detta handlar om äger staten en så pass liten andel. Det är ni som är ansvariga för att man har hamnat just exakt på detta värde. Staten äger ingen blockerande minoritet, och därför ligger det helt utanför vår kontroll vilka bud och budgivare som kommer - det borde du veta. Min uppfattning är att man måste vara mycket noggrann med kravställandet när det gäller ägare och krav på transparens. När det gäller kommersiella stora företag och i några fall även börsnoterade företag är den process som bedrivs inne i företagen och av ägarna när man antingen ska köpa, sälja eller göra ett samgående väldigt svår att kombinera med den politiska processen. Så går det till i alla andra sammanhang, och så har det även gått till varje gång en sådan här affär har varit på gång under de tidigare socialdemokratiska regeringarna. Det är svårt att kombinera, och det är också därför en proposition i förväg, innan man ens har några bud eller förslag, naturligtvis inte kan innehålla vare sig en exakt konsekvensanalys eller någon konsekvensbeskrivning. Det är bara att gå tillbaka till de granskningar som konstitutionsutskottet har haft och det arbete som har skett i näringsutskottet tidigare så ser man hur svårt det är. Det är ett viktigt argument för mig.

Anf. 63 Per Bolund (Mp)

Herr talman! Jag hoppas verkligen att jag inte snubblade så över orden - det får vi kontrollera i protokollet - att jag sade att det skulle vara omöjligt att styra. Tvärtom, det är klart att det inte är omöjligt. Vad jag sade var att de granskningsrapporter som finns har visat att styrningen har varit för dålig och att det är - så har jag antecknat - en bjudande plikt för regeringen att se till att göra det mycket bättre. Det innebär också att man måste fokusera på samhällsuppdragen, tycker jag, och se till dem i första hand. Det gäller både dem som bedrivs i bolagsform och framför allt de samhällsuppdrag som man har inom de vanliga verksamheterna. Det är där som regeringen och staten måste lägga sitt huvudfokus och se till att få det gjort. Då kanske man inte samtidigt klarar av, och framför allt inte är lämpad, att på bästa sätt bedriva rent kommersiell verksamhet på konkurrensutsatta marknader. Jag vet att det är en uppfattning som Miljöpartiet i grunden delar. Det viktiga när det gäller styrningen är att se till att man inte bara ger uppdrag utan att man också har system för att se till att uppdragen fullföljs, granskas och utvärderas. Det gäller på en rad olika områden. Men när det gäller generella policyförändringar bör de i första hand ske genom att man sätter upp regler, lagar, skattevillkor och annat som gäller generellt på marknaden, inte att man ger att eget ägt bolag helt andra villkor och spelregler än vad som gäller generellt. En annan sak som jag betonar är att min och vår uppfattning inte är att man ska ha lagreglerad kvotering av kvinnor till bolagsstyrelser. Det menar vi är fel metod. Däremot kan man givetvis sätta upp ett eget mål för sina egna ägda bolag i samtliga bolag.

Anf. 64 Karin Pilsäter (Fp)

Herr talman! Jag är bara glad om jag missuppfattade Karin Pilsäters argumentation. Men jag tyckte att du sade i ditt anförande att det var ett starkt skäl för att sälja bolaget att det inte gick att styra det på marknaden. Det var därför som staten inte skulle äga. Du får gärna rätta mig om jag har fel i det. Men Miljöpartiet har, som Karin Pilsäter säger, en väldigt tydlig uppfattning, och det är att staten mycket väl kan och till och med ska äga bolag som kan användas för att styra klimatet till exempel i rätt riktning eller för att åstadkomma ett större hänsynstagande till de mänskliga rättigheterna. Där tycker vi att det är väldigt tydligt att till exempel Vattenfall inte ska säljas ut. Vi tycker att det i stället ska kvarstå i statlig ägo men användas på rätt sätt. Man måste styra det så att det bidrar till de mål som politiken har satt upp, till exempel regering och riksdag här i Sverige. Så är det verkligen inte i dag. Det är det som är problemet. Vi har politiska målsättningar som de flesta ställer upp på. Vi ska ha en hållbar utveckling, vi ska ha en kraftig minskning av koldioxidutsläppen. Men vi har ett statligt bolag som agerar precis tvärtom, som går ut i Europa och planerar för utökad brunkolsbrytning, utökad eldning med brunkol som är den smutsigaste produktionsform som finns, som planerar för flera stora stenkolskraftverk runt om i Tyskland, som inte har gått in på vindkraftsmarknaden i Tyskland över huvud taget. Det är noll produktion av vindkraft i Tyskland som ändå är, kan man kalla det för, vindkraftens förlovade land i Europa. Det här visar på att den statliga styrningen fullständigt misslyckats när det gäller Vattenfall. Vi lyckades få in en liten förändring av åtminstone investeringarna i Sverige som har gjort att Vattenfall nu investerar lite grann här på det. Men det måste till en förändring av hur styrningen av Vattenfall sker för att svenska staten ska kunna ha en trovärdighet i klimatsammanhang internationellt sett. Det är klart att man även i andra länder gör kopplingen mellan det staten säger i Sverige och det de statliga bolagen gör. Att det inte hänger ihop försvagar Sveriges röst allvarligt.

Anf. 65 Kent Persson (V)

Herr talman! Absolut, jag kan inte annat än instämma i det som Per Bolund säger. Det är klart att när man agerar på ett helt annat sätt än man säger, speciellt utomlands, försvagar det trovärdigheten. Det vore skillnad om det var på hemmaplan. Men speciellt när svenska statliga bolag agerar i motsatt riktning i ett helt annat land försvagar det trovärdigheten. Det tycker jag ytterligare talar för saken, att statligt ägande i grunden inte är någon huvudstrategi eller första strategi. Vi har sagt från alliansens sida, det kan vi säga redan från början, att under den här mandatperioden är Vattenfall inte är aktuellt, delvis därför att elmarknaden i Sverige ser ut som den gör. Vi har tre jättestora bjässar som är totalt dominerande, två privata och en statlig. Att då lägga till en tredje privat eller till och med ägd av en utländsk stat skulle inte förbättra marknaden. Det är också många andra frågor när det gäller Vattenfall som först behöver redas ut - vad man i så fall gör med bolaget. Men vi har inte sagt att det för evigt ska vara så som det är nu. Jag kan försäkra er att jag kommer att arbeta vidare för att den långsiktiga lösningen måste vara en helt annan. Men just när det gäller elmarknaden på Sverigenivå och även på Europanivå är det så mycket övrigt att önska att en omstrukturering av ägandet i Vattenfall i sig inte är tillräcklig.

Anf. 66 Karin Pilsäter (Fp)

Herr talman! Karin Pilsäter sade i sitt anförande att grundprincipen är att staten inte ska äga. Utifrån det sade hon att de statliga bolagen troligtvis skulle få en bättre utveckling med privata ägare. Det här reser en hel del frågeställningar. Vilka andra statliga bolag kan vi se framför oss som skulle utvecklas bättre på den privata marknaden? Hur påverkas egentligen konkurrensen om man säljer ut Nordea och SBAB? Blir de bättre skötta bolag genom privata ägare? Blir det en bättre marknad genom att de ägs av privata ägare? Givetvis ska vi styra, det är syftet med att ha bolag. Där kan jag hålla med om att det finns brister, som jag tidigare sagt. Men nu har du en klar möjlighet när ni sitter i regeringsställning att påverka styrningen av de statliga bolagen. Du tog själv som exempel att den kvinnorepresentationen borde bli bättre i de bolagen och att löneutvecklingen för kvinnor i de statliga bolagen och också i styrelserna borde också bli bättre. Det påpekas i skrivelsen från Riksrevisionen när det gäller de statliga bolagen att det här inte är riktigt bra i dag. I dag har du en möjlighet att genom styrning påverka det. Jag uppfattade, precis som Per Bolund tidigare, att du var väldigt tveksam till att vi ska gå in och styra de statliga bolagen. Då blir det väldigt svårt. Men nu har du, genom er regeringsställning, en möjlighet att påverka utvecklingen i de statliga bolagen så att de utvecklas på ett sådant sätt att kvinnorepresentationen blir bättre och löneutvecklingen för de kvinnliga styrelseledamöterna också blir bättre. Det här har vi påpekat i vår motion som jag yrkat bifall till.

Anf. 67 Kent Persson (V)

Herr talman! Min grundprincip är att kommersiell konkurrensutsatt verksamhet inte ska bedrivas av staten. Min motfråga är: Vilken är din grundprincip? Är det att kommersiell konkurrensutsatt verksamhet ska bedrivas av staten? Vilka ytterligare företag vill ni i så fall förstatliga? Eller vill ni införa ett nytt ekonomiskt system? Nej, det tror jag inte att ni vill. Då måste man gå tillbaka till frågan om varför just det nuvarande innehavet är det optimala. Varför är den serie av händelser som har lett fram till dagens innehav det exakt optimala, i många fall ganska slumpmässiga händelser - resultat av tidigare bankkriser och industrikriser, resultat av att vissa tidigare så kallade naturliga monopol genom teknisk utveckling och avregleringar av marknader helt plötsligt är kommersiell verksamhet på en konkurrensutsatt marknad? Gårdagens televerk var något helt annat än dagens Telia. Varför är dagens innehav det exakt optimala? Mitt svar på den frågan är att det inte är det. Men det betyder inte att jag tycker att man ska genomföra någon tokförsäljning och liksom bara sätta allt på börsen eller så; det vore naturligtvis komplett vanvettigt. Grundprincipen är att kommersiell affärsverksamhet är något som inte staten i första hand ska bedriva, utan det ska andra aktörer göra. Jag tycker inte att det är någonting konstigt. Dessutom är det grundat på en ganska väl belagd empiri. Man behöver inte vara så drastisk att man jämför den ekonomiska utvecklingen i Västeuropa med den i Östeuropa för att se vad historien så att säga gett kvitto på fungerar bäst, utan det räcker att konstatera hur det i dag ser ut i Sverige. Kent Persson kan kanske, om han vill, kommentera varför den modell som man valde på den östra sidan på något sätt skulle vara den som ska eftersträvas. Självklart kan man styra på vissa områden. På andra områden däremot är det bättre att sätta upp regleringar som gäller för alla. Om vi vill ha in fler kvinnor i statliga företag måste vi jobba med det, företag för företag. Det tycker jag är jätteviktigt. Vad vi nu har här är en redovisning av hur förvaltningen har varit. Den redovisningen lägger vi nu till handlingarna.

Anf. 68 Karin Pilsäter (Fp)

Fru talman! Jag får inte riktigt något svar på frågan om Karin Pilsäter är beredd att aktivt jobba för att få en bättre representation av kvinnor i de statliga företagen. Det är väldigt lätt att svara ja eller nej i det avseendet. Är det här optimalt eller inte? Nej, statens ägarandel är inte optimal i dag. Jag skulle kunna tänka mig att vi behöver ha ett större statligt engagemang i de nya miljöteknikbolag som inte får tillgång till kapital därför att det inte är intressant nog att satsa på dem. Vem ska då göra det? Eller ska de här företagen försvinna utomlands? Vi i Vänsterpartiet säger att vi är beredda att gå in med statliga medel för att utöka och hjälpa de här företagen fram till en kommersiell verksamhet. Karin Pilsäter, du svarade inte heller på frågan om varför just en privatisering av de statliga bolagen skulle göra att de blir bättre skötta och att de får större utvecklingsmöjligheter än de i dag har. Skulle Vin & Sprit ha haft en bättre marknad än det bolaget i dag har om det hade varit privatiserat?

Anf. 69 Hans Rothenberg (M)

Fru talman! Det är möjligt att Kent Persson tycker att det är en viktig uppgift för den svenska staten och att det är rätt använt statligt kapital att expandera vodkaförsäljningen kors och tvärs över hela jordklotet. Samtidigt vet vi att statens kapital behövs på många andra ställen, att det finns brister beträffande investeringar på många olika håll och att vi har en statsskuld för vilken vi betalar mycket i ränta. Jag delar alltså inte nämnda uppfattning. Om man nu kan tjäna så mycket pengar på att sälja sprit i andra länder tycker jag att andra aktörer får ta sig an den uppgiften. Det finns en grundläggande skillnad där; det håller jag helt och hållet med om. När det gäller riskkapitaltillgången för miljöteknikbolag finns det inget belägg för att just miljöteknikbolag skulle vara sämre lottade än andra bolag som arbetar med en liknande typ av produkter. Det handlar i stället om ett generellt behov av mer riskkapital i väldigt tidiga faser - när det fortfarande är ganska långt kvar till att man kan börja tjäna pengar. Därför bör det i första hand, tycker jag, angripas med mer generella åtgärder än att staten specifikt ska gå in som delägare specifikt i den typen av företag. Men det beror på vilken analys man gör och hur man ser på verkligheten. Jag tror inte att ett direkt statligt ägande är bästa vägen framåt att gå. Däremot kan staten göra mycket för att förbättra tillgången till såddkapital och riskkapital i tidiga faser. Det ska vi se till att arbeta vidare med. När det gäller frågan om kvinnlig representation vet jag inte hur mycket tydligare jag kan vara. Jag tycker att det är en viktig uppgift för staten att se till att det blir en vettig kvinnorepresentation i samtliga statliga företag och att man inte ska nöja sig med att det är en bra genomsnittssiffra. Nu har jag alltså sagt det ytterligare en gång. Om det behövs fler gånger får du gå tillbaka till protokollet och läsa.

Anf. 70 Alf Eriksson (S)

Fru talman! Att äga förpliktar. Att äga innebär att ha och att ta ansvar. Allt ägande påverkar andra människor. Det gäller i synnerhet statens ägande, och i ännu högre grad statens ägande av bolag. Varför ska det då finnas bolag som ägs av staten? Vad ska ägandet syfta till, och hur ska ägandet hanteras? Ja, det är egentligen det som den här debatten handlar om. Fru talman! Statens främsta uppgift måste vara att skapa förutsättningar för ett sunt och dynamiskt näringsliv - ett näringsliv som ger de bästa möjligheterna att finansiera viktiga välfärdsuppgifter såsom skola, vård och omsorg. Det gör staten bäst genom att ge förutsättningarna och genom att sätta spelreglerna för företag och enskilda - inte genom att äga och driva egna företag. För de flesta av oss är det bekant att privata företag utvecklas bättre än statligt ägda företag. De kan agera friare på kapitalmarknaden, och de behöver inte ta politiska hänsyn. Engagerade ägare tar aktivt del i bolagens utveckling. Det är en av nycklarna till att marknadsekonomin är den överlägset bästa modellen för att skapa värden och välfärd. Historien är full av avskräckande exempel där statens ägande av företag har varit ledstjärna för det som lett till en dålig ekonomisk utveckling och brister i välfärden. De goda exemplen där planekonomiskt ägande med socialistiska förtecken har lett till en gynnsam ekonomisk utveckling lyser med sin frånvaro lika tydligt som ett till sista unset stearin utbrunnet ljus. Fru talman! Statens bolag konkurrerar sällan med de privata på lika villkor. Därför kan de riskera att tränga ut annan privat produktion av tjänster och produkter. Det leder till en bristande konkurrens som svenska folket får betala ett högt pris för. Mindre konkurrens leder till ett sämre utbud och till högre priser. Därför anser vi att staten ska undvika att äga och driva företag. Staten är i dag Sveriges i särklass största företagare, sett såväl till omsättning som till antalet anställda. Mellan 200 000 och en kvarts miljon människor är anställda i statliga företag. De statligt ägda bolagen svarar för en fjärdedel av Sveriges näringsliv. Men det finns fall där det är motiverat att staten står för ägandet - på marknader där det finns naturliga monopol eller andra nationella, kulturella, historiska eller säkerhetsmässiga intressen. Kom ihåg att det faktiskt var genom Arvid Lindmans - den gamle högerledaren och statsministern - försorg som den svenska gruvnäringen i början av förra seklet kom i statlig ägo! Det skedde inte genom förstatligande eller socialistisk konfiskering utan genom uppköp. Det var klokt då. Nu anser vi i alliansen att det är klokt att LKAB och Vattenfall ska vara kvar i statens ägo. Däremot bör stat och kommuner i allmänhet inte utföra sådana uppgifter som vi anser bättre kan utföras av fristående aktörer. Fru talman! Omstruktureringen av de statliga företagen måste ske ansvarsfullt. Det är viktigt att vi värnar om skattebetalarnas gemensamma tillgångar; det tror jag att alla vi här i kammaren är överens om. Det ska ske i ett läge där marknaden är god och till bästa möjliga pris. Ansvarsfullt ägande där det är motiverat förpliktar. Det är något helt annat än att - som Socialdemokraterna och Vänsterpartiet uppenbarligen anser - statens uppgift i de här fallen ska vara att vara med och spekulera, tjäna pengar och maximera vinsten. Man skulle kunna säga att det är en profithungrig spekulationsekonomi, som vi moderater givetvis inte kan ställa upp på. Fru talman! Sverige ska vara ett bra land för enskilda investerare, företagare och entreprenörer. Då får vi fler i jobb och färre i utanförskap. Jag ska be att få yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

Anf. 71 Hans Rothenberg (M)

Fru talman! Trots att mycket stora gemensamma tillgångar nu står på spel och trots upprepade påstötningar från oss socialdemokrater, har regeringen fortfarande inte redogjort för utförsäljningarnas konsekvenser för de berörda marknaderna, för jobben eller för statsfinanserna. I stället har man hänvisat till sitt valmanifest, som jag nämnde tidigare. Dock nämns inte utförsäljningarna någonstans i det gemensamma valmanifestet. Det folkliga mandatet, som regeringen återkommande hänvisar till, för dessa utförsäljningar är därför mycket tveksamt. Opinionen är ju som bekant emot. Kommer Hans Rothenberg att verka för att ingen försäljning kommer att ske förrän riksdagen har fått en riktig analys av vad försäljningarna kan få för konsekvenser för jobben i Sverige, för konkurrensen på exempelvis bolånemarknaden, för Stockholm som finansiellt centrum och så vidare? Har Hans Rothenberg tagit på sig tagelskjortan, i likhet med Mats Odell, och vill genomföra de här försäljningarna trots att folkopinionen är emot det? Delar Rothenberg Mats Odells bedömning att det är mot svenska folkets vilja som ni vill sälja företagen? Sedan vill jag ha ett svar, ja eller nej. Är Hans Rothenberg beredd att sälja Telia till exempelvis norska statsägda Telenor och sälja OMX till statsägda Dubai- eller Quatarbörsen - ja eller nej?

Anf. 72 Alf Eriksson (S)

Fru talman! Det är alltid lika fascinerande när frågeställaren tar lång tid på sig och kräver att den som svarar ska göra det med ett ord. Jag ber att få återkomma till detta enda ord. När det gäller mandatet för att genomföra alliansens politik är jag fascinerad över att det är opinionssiffror som ska vara avgörande nu. Kvartalsekonomi och spekulationsekonomi är ju ingenting som någon applåderar i den här församlingen. Men ska vi ägna oss åt sifokrati och kvartalsopinionspolitik? Om opinionen skulle ha fått styra var det väl kanske inte så mycket av den tidigare regeringens politik som hade kunnat genomföras under förra mandatperioden. Det bekräftades dessutom i valet när svenska folket sade att det inte var en politik som de ville ha för de kommande fyra åren. Nej, har man fått ett mandat är det inte opinioner som gäller, utan det är faktiskt det som alliansen har gått till val på. Och alliansen har inte gått till val på att sälja ut statliga bolag. Alliansen har gått till val på att sälja statliga bolag, att omvandla gemensamma tillgångar till andra nyttigheter, att kunna amortera på en statsskuld, så att varje svensk skattebetalare kan få en lägre skuld på i storleksordningen 20 000 kronor per år. Det är att på ett ansvarsfullt sätt omvandla ett statligt ägande av bolag till andra nyttigheter. Alf Eriksson, som representerar ett parti som har tagit stort ansvar under framför allt 90-talet när det gäller att få ordning på Sveriges ekonomi, borde väl rimligen tycka att detta är att ta ansvar. Och det var väl därför som den tidigare regeringen faktiskt hade mandat att sälja tre av de aktuella bolagen. Jag ber att få återkomma till de andra frågorna i nästa replik.

Anf. 73 Hans Rothenberg (M)

Fru talman! Hur säker kan Hans Rothenberg vara på att opinionen för några kvartal tillbaka sedan, i alla fall i valrörelsen 2006, var annorlunda än den som är nu? Det fanns ju inte med i ert valmanifest att ni skulle sälja några statliga företag. Det nämndes här och var, men ni hade det inte med, något som ni senare har försvarat er med. Jag fick inte några som helst synpunkter på detta med konkurrensen och konsekvenserna för svenska folket av en försäljning, konkurrensen på bolånemarknaden, Stockholm som finansiellt centrum och så vidare. Jag vill bara ha ett besked: Kommer vi att få ett besked här i riksdagen om dessa konsekvenser innan någon sådan försäljning kommer till stånd? Är Hans Rothenberg beredd att sälja svensk statlig egendom till andra statliga ägare utanför Sverige - ja eller nej?

Anf. 74 Kent Persson (V)

Fru talman! De tre bolagen Nordea, OMX och Telia Sonera är redan börsnoterade. Redan den förra regeringen hade begärt ett bemyndigande att sälja dem. Jag tycker att det kunde vara ärligt att tala om ifall det var ett felaktigt beslut av den förra regeringen. Var det ett felaktigt beslut av den förra riksdagen att ge detta bemyndigande? Jag tycker att det vore ärligt att säga detta i kammaren när man nu angriper den nuvarande majoriteten på detta vis. Bolagen SBAB, Vasakronan, Vin & Sprit verkar på fullt kommersiella marknader som präglas av fritt tillträde och fri konkurrens. Det finns ingen rimlig anledning för staten att äga bolag som kan gå in och mer eller mindre dumpa marknaden genom att genom sitt ägande ha en annan garantisituation för räntorna än vad de privata aktörerna har. Det är inte rättvist! Som jag sade tidigare är det inte rimligt att staten ska använda sitt instrument på detta vis och snedvrida marknaden. Det är inte rimligt att staten ska äga bolag för att hyra ut kontorslokaler. Om detta är en viktig samhällsangelägenhet borde det rimligen i denna kammare ha lagts fram många förslag om att utöka det statliga ägandet i Vasakronan. När det gäller att producera vodka är jag tveksam. Systembolaget har ett alkoholpolitiskt uppdrag att hålla nere konsumtionen av alkohol. Samtidigt äger staten ett bolag som producerar alkohol och sprider den över världen. De analyser som har gjorts är enligt vår mening tillräckliga. Och det är rimligt att de här bolagen ska säljas, inte säljas ut, och de gemensamma tillgångarna ska omvandlas till nya nyttigheter.

Anf. 75 Hans Rothenberg (M)

Fru talman! Hans Rothenberg avslutade med att tala om att staten inte ska äga bolag som finns på en fri marknad. Det är väldigt oroande. Vattenfall finns på en fri marknad, LKAB finns på en fri marknad och det finns en rad andra bolag på en fri marknad. Det vore bra om du här och nu kunde klargöra vilka nya bolag som borde säljas ut, eller försäljas. Är det så att bolagen som finns på en fri marknad fungerar bättre med privata ägare än med staten som ägare? Är det verkligen på det sättet? I Rådet för minskat statligt företagsägande, som ska ge det slutgiltiga rådet till Mats Odell innan försäljning sker, är det flera av dem som är jäviga. Där sitter en styrelseledamot från mobiloperatören 3, nuvarande styrelseordföranden i Handelsbanken, ordföranden i Stena AB, alltså ett fastighetsbolag, och nuvarande ordförande i rådet som är stor aktieägare i Handelsbanken. Det är intressen i de statliga bolag som i dag står på utförsäljningslistan. Kan detta skötas på ett sådant sätt att det inger förtroende och utan att jäv uppstår i en rad fall?

Anf. 76 Kent Persson (V)

Fru talman! Jag hann inte svara på frågan om Dubai tidigare. Innan jag svarar på Kent Perssons frågor vill jag gärna ta upp den tråden. Staten äger ungefär 6 procent av aktierna i Telia Sonera. De ska givetvis försäljas på den börs som de är noterade på. Att vi har en uppfattning att svenska staten inte bör äga innebär inte att vi har synpunkter på vem som ska köpa på den fria börsen. Det vore förmätet att ha det, och i så fall skulle Telia Sonera inte ha varit noterat på börsen. När det gäller Kent Perssons fråga och oro för Vattenfall och LKAB ber jag att få hänvisa till det jag sade tidigare i mitt anförande. Det är i vissa fall motiverat att staten äger bolag. Det kan vara av historiska, kulturella, nationella och säkerhetsmässiga skäl. Inom ramen för detta faller Vattenfall och LKAB till viss del. Det är klart uttalat av regeringen att dessa bolag inte kommer att stå på någon försäljningslista under denna mandatperiod såvida inte oppositionen tycker att det vore rimligt att göra det. Då får man väl ta och lyssna på oppositionen och ta det under övervägande. Vad finns det för nya bolag som skulle kunna komma upp på listan? Det är en process som regeringen arbetar med. Nu är det sex bolag som har fått bemyndigande att bli försålda. Vi har i betänkandet en motion om Lernia som mycket väl skulle kunna vara ett bolag som i en framtid kan komma upp på listan. Det finns många exempel på bolag där det statliga ägandet kan må bra av att minskas. Beträffande rådet så ber jag att få ta det i nästa replik.

Anf. 77 Hans Rothenberg (M)

Fru talman! Hans Rothenberg har för vana att besvara de känsliga frågorna i sista repliken när man inte kan kommentera. Jag noterar att Hans Rothenberg säger att Vattenfall och LKAB inte ska försäljas under denna mandatperiod. Det innebär att frågan kommer upp om, gud förbjude, alliansen fortsätter sitt regeringsinnehav framöver. Jag tror också att Hans blandade ihop vårt aktieinnehav i Telia Sonera med OMX i sin förra replik. Det kan du titta på i protokollet och få ändrat, för det är lite pinsamt. Kommer utförsäljningsrådet att kunna hantera frågan och ge råd utifrån en professionell utgångspunkt när nästan samtliga medlemmar är jäviga på ett eller annat sätt? Det finns heller inte någon med kompetens från kapitalmarknaden. Det finns ingen som kan göra en analys av hur det kan påverka jobbens utveckling i Sverige eller statsfinanserna. Min fråga kvarstår. Kommer detta att kunna skötas på ett sådant sätt att det inger förtroende?

Anf. 78 Per Bolund (Mp)

Fru talman! Både Kent Persson och jag sitter i riksdagen valda för denna mandatperiod. Vilka förslag som Kent Persson och Vänsterpartiet tänker lägga fram under nästa period är nog både Kent Persson och jag tämligen ovetande om just nu. Det som är helt klart, och som det kanske vore rimligt att få någon form av acceptans och nöjd kommentar till, är att regeringen säger att Vattenfall och LKAB inte är aktuella för försäljning denna mandatperiod. Det som rör nästa mandatperiod har varken denna riksdag eller regering möjlighet att kunna påverka, för det rör ju nästa mandatperiod. Det är ett mycket tydligt svar. Visst kan det ibland vara pinsamt när man blandar ihop siffror, bolag och ägarandelar. Det är inte så lätt; statens ägande är mycket stort. Det är inte alltid så lätt att hålla reda på alla dessa delar. En metod är att minska statens ägande. Det blir mycket enklare att hantera då. Ministerns råd ska vara ett råd för försäljningen av bolag. Att samla kompetens innebär att man samlar erfarenheter. Man samlar personer som sitter och har suttit i roller som givetvis innebär att man har en kännedom om marknaden. Det är en grannlaga uppgift för regeringen att sätta reglerna för hur rådet ska agera. Jag kan inte säga annat än att mitt förtroende för Mats Odell när det gäller att göra upp hur rådet ska fungera är tillfyllest. Vi ska komma ihåg att det är ett råd. Mandatet ligger hos regeringen. Mats Odell är den minister som har ansvar att genomföra detta. Det vore väl konstigt om en minister med ansvar för att sälja dessa bolag inte lyssnar på dem som känner till och har kunskap om denna marknad.

Anf. 79 Hans Rothenberg (M)

Fru talman! Ägandet förpliktar, konstaterar Hans Rothenberg i början av sitt anförande. Det är bara att applådera; det är precis den syn som jag också har. Jag välkomnar verkligen det ställningstagandet. När det gäller hur man ska agera utifrån att ägandet förpliktar verkar vi ha helt olika uppfattning. Det verkar som att vi är överens om att den absolut värsta situationen man kan ha är den som vi har i dag där staten äger men inte styr. Det får de konsekvenser som vi har sett med Vattenfalls agerande i Tyskland och att man inte har bra etikarbete och så vidare. Men när det gäller hur man hanterar problemet verkar det som att Moderaterna och vi har olika lösningar. Det känns som att målet för Moderaterna på sikt är att sälja ut de statliga bolagen så att man slipper ifrån förpliktandet som ägandet innebär. Miljöpartiet anser att vi ska använda de statliga bolagen som ett verktyg för att styra samhället mot en mer hållbar utveckling. De statliga bolagen har en ganska kraftfull position på många marknader. Vi har därmed stor möjlighet att också styra marknaden på ett bra sätt och i rätt riktning. Även om vi är oense i den delen verkar det som att vi är överens om att under de närmaste åren, under denna mandatperiod, kommer det statliga ägandet av till exempel Vattenfall i alla fall vara kvar. Hur kommer ägandet att förplikta i detta fall? Tänker Hans Rothenberg trycka på sina representanter i regeringen för att regeringen ska styra Vattenfall och ta det förpliktande som ägandet av Vattenfall medför? Det vore mycket intressant att få Hans Rothenbergs syn på den frågan.

Anf. 80 Per Bolund (Mp)

Fru talman! Det är en alldeles utomordentlig idé att använda ägandet av Vattenfall till att göra just det som Per Bolund säger, att ge en klar signal till regeringen och bolagen hur de ska uppfylla de etikkrav och miljömål som är riksdagens och regeringens ambition. Det ligger ingen motsättning i detta alls. Det är en av de anledningar som gör att det är motiverat att ha en stor ägarandel i Vattenfall. Det är ett av de goda exempel där man kan använda det statliga ägandet på ett sådant sätt. Men vi ska inte tro att detta är den enda vägen att gå fram, utan det handlar om att ge förutsättningar i lagar och reglementen som gäller för hela marknaden. Vattenfall producerar el, men det finns många andra som gör det. De ska också ha krav på sig. Det är därför som riksdagen ska ge förutsättningarna, ge lagutrymmet och sätta ramarna för aktörerna på en marknad att kunna verka. Den enda möjligheten att göra detta är inte genom ägande. Det har historien visat. När det gäller att styra samhället har jag funderat mycket över vilken viktig samhällsfunktionsstyrning som Vasakronan har. Är det att tillhandahålla gott om utrymme i kontorslokaler för det fria näringslivet och att de ska ligga på en speciell prisnivå eller så? Jag kan för mitt liv inte se vad det är i Vasakronan som är en samhällsangelägenhet som berättigar till ett ägande. Det är ett exempel på varför detta bör avyttras och försäljas, inte säljas ut.

Anf. 81 Hans Rothenberg (M)

Fru talman! Jag delar Hans Rothenbergs uppfattning. Miljöpartiet har också ställt sig bakom försäljningen av Vasakronan. Där har vi samma uppfattning, nämligen att det är svårt att använda just det bolaget till omställningen. Jag håller också med Hans Rothenberg om att ägande i sig inte räcker. Det måste också till politik och annan styrning av hela marknaden så att man styr åt rätt håll. Där är vi rörande överens. Jag ska läsa vad som står i det utlåtande från majoriteten i utskottet som i dag ligger på bordet för omröstning. Det står: Enligt aktiebolagslagen är bolagsstämman ett bolags högsta beslutande organ, vilket självfallet gäller även de statliga aktiebolagen. För att till exempel ägardirektiv och riktlinjer för de statliga bolagen ska få en klar status som styrinstrument och en otvetydig aktiebolagsrättslig giltighet ska de fastställas på bolagsstämman. Nu har ju regeringen suttit i ett år. Man har haft en bolagsstämma, åtminstone i Vattenfall, då man hade kunnat agera. Man utnyttjade inte det tillfället. Det kommer inom kort en ny bolagsstämma inom Vattenfall då man har möjlighet att med tydliga ägardirektiv ställa sådana krav på Vattenfall som Hans Rothenberg och jag är överens om. Kommer regeringen att utnyttja detta nya tillfälle att åstadkomma en styrning av det helstatliga bolaget Vattenfall som gör att de kommer att agera på den tyska marknaden, i Polen och i Sverige på ett sätt som är i överensstämmelse med vad den svenska regeringen och riksdagen säger sig stå bakom, nämligen att man ska arbeta för minskade koldioxidutsläpp? Nu planerar ju Vattenfall för ökad brunkolsbrytning i Tyskland, ökad förbränning av brunkol och nya kraftverk som ska bränna stenkol. Är det inte läge att använda den kommande bolagsstämman i Vattenfall för att ge de direktiv till Vattenfall som de behöver för att agera så som den här riksdagen har bestämt?

Anf. 82 Jan Andersson (C)

Fru talman! Det är en av de komplexa situationer som det innebär när staten äger bolag. Vilken marknad ska man hålla sig på och vad är syftet med ägandet? Från början var Vattenfall ett bolag som verkade inom Sveriges gränser. Det är samtidigt ett bolag som ska drivas med affärsekonomiska mål. Man har ett vinstkrav på sig. Man agerar på en marknad med andra aktörer som också rör sig mellan gränserna. Det är en komplexitet. Det är en svår situation när det gäller Vattenfall och ägandet där att begränsa kompetensen till att bara röra sig inom landet. Vi kan inte påverka lagar inom Tyskland och Polen annat än genom det europeiska samarbetet inom EU. Jag tycker att det finns all anledning att vi gör det den vägen. Det händer väldigt mycket på klimatområdet och inom klimatpolitiken nu. Inom ramen för statens ägande i Vattenfall finns det all anledning att ta upp hur man ska agera för att främja en minskning av koldioxidutsläpp. Om det blir vid en kommande bolagsstämma som Per Bolund och jag förhoppningsvis har möjlighet att påverka regeringen till de direktiven kan jag inte svara på. Låt oss ta en blå och en grön näve på att det är viktigt att jobba med detta.

Anf. 83 Per Bolund (Mp)

Fru talman! Dagens betänkande handlar ju om de statliga bolagen, men som de flesta redan har märkt inriktar sig debatten nästan helt och hållet på sex av de statliga bolagen. Det är de sex statliga bolag som regeringen har fått bemyndigande att sälja eller minska ägandet i. Jag tycker att man måste gå till grunden med statligt ägande och ställa sig frågan: Varför ska staten äga företag? För mig är svaret på den frågan att staten ska äga företag när det finns ett tydligt samhällsintresse i ägandet. Jag ska ge två exempel där detta tydliga samhällsintresse inte finns. Det första är Vin & Sprit som för övrigt har slagit nytt försäljningsrekord när det gäller Absolut vodka. Det såg jag på nyheterna i går. Jag har svårt att se samhällsintresset i att ett statligt bolag ska slå rekord i försäljning av vodka. Det andra är lokaluthyrning i de regioner i Sverige där konkurrensen och utbudet på lokalmarknaden är störst. Det gäller våra storstadsregioner. Jag pratar om Vasakronan. Vari ligger samhällsintresset i att staten hyr ut kontorslokaler och konferenslokaler? Dessutom erbjuder man konferensgästerna service i form av matservering och kaffeservering. Det är näppeligen ett samhällsintresse, om jag får ge min bild av det. Man har härifrån talarstolen refererat till vilka goda vinster man gör. I det statliga företagandet finns det även exempel där det har varit det motsatta. Det har funnits krav på att vi ska göra ägarinsatser. Den förra regeringen bör ha det i minnet. Det gäller till exempel Teracom och SJ. Vi står nu på toppen av en högkonjunktur. Det vore väl attan om inte de statliga bolagen i det läget klarade av att leverera vinster, men det finns anledning till en liten varningsflagg för att det motsatta kan inträffa. Man ska försöka hålla linjen att då lika kraftfullt argumentera för det statliga företagandet. Det framfördes från Alf Eriksson att vi, om vi minskar det statliga ägandet i de här bolagen, avhänder oss viktiga verktyg för att uppfylla politiska mål. Så här en vanlig onsdag tecknar säkert någon av Vin & Sprits säljare ett nytt storkontrakt någonstans i världen. Vilket politiskt mål uppfyller vi med det? Vilka politiska mål uppfyller vi med att Vasakronan alldeles snart serverar lunch till sina konferensgäster? Det skulle vara intressant att få ett svar på vilka politiska mål vi uppfyller med detta. När jag fortsätter att titta på oppositionen vill jag faktiskt ge en liten eloge till Miljöpartiet som har hållit en ideologisk linje trots att man har hamnat i opposition. Socialdemokraterna har regelmässigt haft 15 miljarder i budgeten för försäljning av statlig egendom. Man måste då ställa sig frågan: Är Socialdemokraterna för att staten ska driva företag? Det kan man väl knappast vara när man samtidigt säger att man sätter en peng på att försälja. Frågar man däremot: Är man emot att regeringen ska sälja företag blir den ideologiska matchningen hundraprocentig; emot är man verkligen. Ska det säljas ska det göras av en socialdemokratisk minister. Det är den slutsats jag drar av delar av oppositionens agerande. Man frågar sig också vilket mandat regeringen har för att minska det statliga ägandet. Som vana parlamentariker borde man veta att det mandat som gäller i Sverige är det mandat som man på valdagen ges av väljarna. Vi har inte några opinionsundersökningsmandat. Mandatet fastställs vart fjärde år. Det var redan i valrörelsen väldigt tydligt från alliansens sida vad som skulle gälla för statligt ägande. Det är definitivt ingenting som vi försökte sopa under mattan, snarare tvärtom. Vi redovisade tydligt vilka bolag som skulle vara kvar i statligt ägande och vilka vi kunde tänka oss att sälja. Det var ingen hemlighet för väljarna. De gav oss också ett mandat på valdagen.

Anf. 84 Jan Andersson (C)

Fru talman! Jag får väl börja med att tacka för elogen. Sådana tar vi alltid tacksamt emot. Mina anföranden i den här debatten har handlat mycket om styrningen av statliga bolag och hur vi använder de bolag som fortfarande finns i den statliga portföljen. Jag skulle vilja återkomma till vad de ansvariga ministrarna har sagt före valet och hur de nu agerar efter valet. I en artikel i Svenska Dagbladet i februari 2005 sade Maud Olofsson, som nu är ansvarig minister: "Jag kan inte heller tolerera att statligt ägda Vattenfall investerar i den smutsigaste energiproduktion vi känner till, även om det sker i andra länder." Hon säger vidare: "Regeringen kan inte vänta sig vårt stöd för en energiöverenskommelse som inte omfattar både forskning och styrning av de statliga företagen för att nå miljömålen." Då måste jag ställa en fråga. Är det inte lite pinsamt, Jan Andersson, att Centerpartiet nu efter ett år av regerande och med full kontroll över energipolitiken, genom energiminister Maud Olofsson, ägande och styrning av Vattenfall, genom Maud Olofsson, och klimatpolitiken, genom miljöminister Andreas Carlgren, inte har lagt två strån i kors under detta år för att faktiskt styra Vattenfall, så att man ser till att Vattenfall har tydliga direktiv att minska utsläppen av koldioxid? Det är uppenbarligen så att Vattenfall inte har fått några sådana signaler eftersom man nu planerar för fullt för ökad brunkolsbrytning. Man planerar för nya kraftverk som ska bränna brunkol i Tyskland och flera nya kraftverk som ska bränna stenkol. Sammantaget ger detta otroligt stora utsläpp av koldioxid som kommer att skapa ett sämre klimat för våra barn och barnbarn. Då är frågan: Är det inte rimligt att lägga allvar bakom de ord som man uttalade och som väljarna antagligen trodde på och se till att faktiskt styra Vattenfall på det sätt som man utlovade och faktiskt ta ett ansvar för klimatpolitiken även när det gäller ägandet av de statliga bolagen?

Anf. 85 Per Bolund (Mp)

Fru talman! Först vill jag påminna kammaren om att vi har suttit i regeringen, precis som Per Bolund säger, i ett år. Rom byggdes inte på en dag. Låt oss se var vi är när vi kommer till slutet av mandatperioden. Jag tror att utvärderingen ska visa sig positiv. Tittar vi på den svenska marknaden är det precis som Per Bolund sade tidigare att Vattenfall gör stora satsningar i vindkraft. Då måste man också ställa sig frågan: Gör Vattenfall dessa stora satsningar enbart med anledning av det som Per Bolund sade, nämligen att man har begärt av Vattenfall att göra det, eller gör man det därför att vi har styrsystem som gör att det är en bra investering och gynnsamt att investera i vindkraft via det certifikatssystem som är en av de största drivkrafterna för svensk del för att få till mer förnybar energi i elsystemet? Jag tycker att man ska vara en aning ödmjuk när man diskuterar energi i andra länder. Vi vet att Sverige har väldigt goda förutsättningar när det gäller att producera förnybar energi. I till exempel Tyskland råder helt andra förutsättningar. Jag tycker därför att man ska visa en viss ödmjukhet inför den problematik som finns i andra länder i fråga om deras energimix. Om vi analyserar detta kan det också vara så att om man har en stor andel kol kan ett nybyggt kraftverk för kol ersätta ett gammalt med betydligt sämre verkningsgrad. Låt oss därför inte göra detta bara svart eller vitt.

Anf. 86 Jan Andersson (C)

Fru talman! Det har, Jan Andersson, funnits gott om tillfällen att faktiskt göra någonting från regeringen under detta år. Det har till exempel varit bolagsstämma i Vattenfall där man hade kunnat ge tydliga direktiv. Det fanns ingenting som hindrade det. Nu blir det snart en igen. Då är det upp till bevis för Maud Olofsson, och då får vi se om hon kommer att stå bakom sina ord. Jag hoppas att Jan Andersson kommer att påminna Maud Olofsson om det som jag har citerat ur hennes artikel från februari 2005 och att det är dags att leverera nu. Jan Andersson ber mig att vara tålmodig. Han säger att detta kommer att komma senare. Men problemet är att det inte finns utrymme för tålamod. Vi måste agera nu. I IPPC:s senaste rapport om klimatet i världen sägs det att vi har kanske åtta år på oss att se till att utsläppen av växthusgaser minskar globalt sett om vi ska kunna hålla oss på en nivå av klimatförändringar och global uppvärmning som gör att vi inte hamnar i fullständig katastrof, så att klimatet så att säga spinner ut på ett sådant sätt att det blir helt okontrollerbart för oss. När det handlar om åtta år har vi inte tid att sitta här och rulla tummarna i flera år och låta Vattenfall göra de investeringar som de nu planerar i Tyskland. Vi måste agera nu. Miljöpartiets krav i bolagsordningen för Vattenfall har uppenbarligen gett effekt. Vattenfall gör lite investeringar i vindkraft i Sverige, vilket är positivt. Man gör inga investeringar i vindkraft i Tyskland trots att de system som Jan Andersson hänvisar till är ännu mer positiva i Tyskland. Det är ännu mer förmånligt att göra saker där. Det tycker jag ändå visar att vi har åstadkommit en effekt med styrningen. Jag tycker att Jan Andersson ska se på de förslag som Miljöpartiet har kommit med, nämligen att man ska ge ett tydligt direktiv till Vattenfall om att årligen minska sina koldioxidutsläpp. Det är väl ändå det minsta som man kan kräva av ett statligt energibolag, alltså att man årligen ska åstadkomma en förbättring av sin klimatpåverkan? Nu är det precis tvärtom. Vattenfall ökar utsläppen redan från förra året till i år, och man har storslagna planer på kraftigt ökade koldioxidutsläpp. Det är dags att göra någonting nu!

Anf. 87 Alf Eriksson (S)

Fru talman! När det gäller vindkraften måste jag ställa en fråga till Per Bolund. De 17 terawattimmar förnybar el som vi ska tillföra det svenska systemet görs inom certifikatssystemet. Hade någon annan byggt vindkraftverk om Vattenfall inte hade gjort det? Ja, jag tror att det är högst troligt att någon annan hade varit med och gjort denna satsning i certifikatssystemet. Jag ser inte att det är finare om det står Vattenfall på ett vindkraftverk i södra Halland än om det står Stena till exempel. Överskatta inte den statliga styrningen som drivkraft när det gäller att få fram vindkraft för svensk del. Där är det ingen tvekan om att det är certifikatssystemet som är den stora hävstången. När vi tittar på Tyskland och på det internationella perspektivet vet vi att Sverige är drivande i EU. För mitt parti är det mycket tydligt att vi ska delta aktivt i EU-arbetet för att få en framställning av förnybar energi. Vi kommer att få ett tufft beting från EU-nivå fram till 2020 då vi ska ha 20 procent förnybar energi och minska energianvändningen med 20 procent. I detta arbete har regeringen varit drivande. Det är också så att de övergripande målsättningarna har betydligt större verkan när det gäller klimatet än den statliga styrningen av bolagen. Sedan undantar det så klart inte att man styr bolagen. Men låt oss inte tro att statliga bolag är lösningen på klimatfrågan till exempel.

Anf. 88 Jan Andersson (C)

Fru talman! Telia Sonera, Nordea och SBAB är goda exempel på hur ett ansvarstagande och ett långsiktigt statligt ägande kan bidra till att skapa mycket större värden, både ekonomiska och samhälleliga, än en utförsäljnings engångsintäkter. Nordea har utvecklats mycket starkt genom flera samgåenden mellan nordiska banker. Staten har under denna tid varit en aktiv och ansvarsfull ägare. I dag är Nordea ett av Sveriges viktigaste företag med stor betydelse för Stockholms attraktionskraft som finanscentrum i norra Europa. Det är så vi har använt det statliga ägandet. Också för Telia Sonera har det statliga ägandet varit av stor vikt för utvecklingen av bolaget under en period av sammanslagningar och internationell expansion. I dag spelar företaget en avgörande roll för Sveriges position som ledande IT- och telekomland. Huvudkontoret i Stockholm och forsknings- och utvecklingsverksamheten i Sverige bidrar också till att öka Sveriges attraktionskraft. Hur kan Jan Andersson garantera svenska folket att Telias forsknings- och utvecklingsverksamhet inte lämnar Sverige om företaget ska säljas? Nu fick vi höra att det för Hans Rothenbergs del mycket väl går att sälja svensk statlig egendom till andra stater. Delar Jan Andersson uppfattningen att norska Telenor skulle vara en bra kund för den statliga svenska delen i Televerket?

Anf. 89 Alf Eriksson (S)

Fru talman! Jag blev glad när jag hörde att Alf Eriksson begärt replik på mig. Jag trodde att jag skulle få svar på de frågor jag ställde. Vilka politiska mål uppfyller vi med Vin & Sprits ökade vodkaförsäljning? Vilka politiska mål uppfyller vi med Vasakronans ägande av fastigheter? Jag ska svara på Alf Erikssons frågor när han svarat på mina, och därför får han chansen direkt.

Anf. 90 Jan Andersson (C)

Fru talman! Det är bara det att jag därefter inte har någon ytterligare replik. Jag ska svara på frågan om målet, vilket jag delvis redan gjort. Ett av målen var att få de företag jag nämnde - Nordea, Telia, SBAB - att växa och vara ledande. Därmed har vi blivit en internationellt ledande nation på IT- och telekommarknaderna. Ett annat mål, som just debatterats med Per Bolund, är att styra Vattenfall dithän att vi kan få fram mer förnybar energi. Det är sådan verksamhet man kan använda det statliga ägandet till. Om vi tittar historiskt på detta skulle många sådana mål aldrig ha blivit uppfyllda annars. Det fanns nämligen ingen marknad som skulle ha satsat pengar i det. Flera av dessa företag är monopolföretag som i begynnelsen var statliga verk för att sedan bli just dessa företag. Jag skulle vilja ställa en fråga till. Den gäller bonusarna. För nästan exakt fyra år sedan stod nuvarande ministern och Jan Anderssons partikamrat Åsa Torstensson i talarstolen och sade följande: "Hösten har visat på en sällsynt otrevlig och girig sida hos människan. Den här girigheten återfinns både i det privata och i det statliga näringslivet. Det räcker med att nämna Skandia, Systembolaget och Vin & Sprit. Men det gäller också tidigare diskussioner om stora bonusar och fallskärmar just i de statliga företagen." Vad är det vi ser nu? Jo, samma personer, eller i alla fall företrädare för samma parti och till och med hela regeringen, öppnar nu för att vi ska återinföra dessa bonusar i näringslivet. Delar Jan Andersson verkligen den uppfattningen? Delar han inte den uppfattning som hans partikamrat hade 2003?

Anf. 91 Mikael Oscarsson (Kd)

Fru talman! Det är inte lätt att föra en debatt när jag inte får svar på de frågor jag ställde om vilka viktiga politiska mål vi uppfyller genom att äga Vin & Sprit och Vasakronan. Det är synd att Alf inte har möjlighet till ytterligare replik, men om man inte klarar av att svara på frågan i två repliker kanske man inte gör det i tre heller. När det gäller bonusar delar jag Åsa Torstenssons uppfattning om bonusar som inte bygger på resultat eller på att man presterat något. Den typen av bonusar ska vi definitivt inte ha. Om vi däremot har ett system med tydlig koppling och rimliga nivåer på bonusar tycker jag inte att vi rakt av ska avfärda det utan i stället försöka föra någon typ av resonerande debatt om det. Det kanske kan vara en vettig lösning. Beträffande bonusar som saknar proportioner, sådana som inte står i relation till uppnådda resultat, är vi allesammans överens om att vi inte ska ha den typen av bonusar. Men det kanske inte ligger i Alf Erikssons intresse att problematisera frågan så pass mycket som egentligen krävs för att kunna resonera kring den. Det ställdes också en fråga om andra staters ägande, ifall det finns andra stater som är intresserade av att köpa dessa bolag. Jag tycker att det vore förmätet av oss i Sveriges riksdag att till exempel tala om för den norska regeringen vilka värderingar den ska göra. Varje land och parlament får väl göra sina egna bedömningar ifall de vill öka sitt statliga ägande eller inte. Vi gör våra bedömningar i det svenska parlamentet, och jag vill inte kleta på någon annan våra värderingar.

Anf. 92 Kent Persson (V)

Fru talman! Låt mig först yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet i dess helhet och avslag på samtliga reservationer. Som vi redan hört i dag bygger betänkandet på regeringens årliga skrivelse om förvaltningen av statligt företagsägande. I betänkandet behandlas också en rad motioner som rör synen på statligt ägande av företag och försäljning av statliga företag. Fru talman! Efter många år av osäkerhet och försiktigt trevande kan vi nu börja beta av ett av världens största statliga innehav av företag sett per capita. För mig finns egentligen inga motiv till att staten ska äga företag som fungerar väl på en fungerande marknad. Få exempel i historien, om ens något, visar på några positiva samband mellan ett lands andel av statligt ägande och dess välfärdsutveckling. Tvärtom utvecklas länder med fri konkurrens, där företag verkligen får verka utan statlig inblandning, bäst. Det är också lätt att hitta goda exempel där minskat statligt ägande bidragit positivt till ett lands ekonomiska välstånd och välfärdsutveckling. För att staten ska äga måste det finnas tydliga sociala eller etiska motiv för ägandet. De motiven är, åtminstone för mig, mycket svåra att finna i exempelvis Telia, Vasakronan och OMX. Man kan fråga sig vilka företag på oppositionens lista som står på tur att förstatligas eftersom de även i denna debatt så ihärdigt försvarar det statliga ägandet. Eller anser oppositionen att just dagens mängd av statligt ägande är det mest optimala? I så fall är frågan hur de kommit fram till den slutsatsen. Det är värt att notera att Socialdemokraterna under föregående mandatperiod sålde statliga företag för ca 60 miljarder kronor. Men nu ska det plötsligt vara tvärstopp för fler försäljningar. Det är svårt att se logiken bakom detta. Regeringen gör bedömningen att det för våra barns skull är bättre att beta av på statsskulden än att fortsätta att ha en av världens högsta andelar statligt ägande. Det var den politiken vi gick till val på, och därför är vi också skyldiga att genomföra den. Som vi hört tidigare i dag uppgår det totala värdet av de statliga företagen till 770 miljarder kronor. Vi anser att det statliga ägandet ska minska med ca 200 miljarder kronor fram till 2010. Det var vi tydliga med inför våra väljare i valrörelsen 2006. Det tillsammans med regeringens ekonomiska politik, som ger stora offentliga överskott, gör att statsskuldens andel av ekonomin kan halveras under mandatperioden. I en alltmer globaliserad värld där kapital, varor och tjänster rör sig över gränserna är det naturligt att staten avsäger sig ett visst ägande. Vi är övertygade om att det ger de bästa förutsättningarna för dessa företag. Få aspekter talar för att staten skulle vara en bättre ägare än privata aktörer. Om staten generellt sett vore en bättre ägare kan man fråga sig varför Socialdemokraterna inte vill köpa upp fler svenska företag, alltså om det vore en så god affär för staten och de svenska skattebetalarna. Det skulle också vara upplysande att få veta varför Socialdemokraterna sedan tidigare begärt bemyndigande att sälja Telia, OMX och Nordea om det samtidigt är en slakt på svensk välfärd att sälja dessa företag. Genom att begära ett sådant bemyndigande måste det ha funnits tankar på att dessa företag en dag ska bli föremål för försäljning. Eller? När staten minskar sitt innehav av företag minskar också risken för skattebetalarna. I dag tar samtliga skattebetalare en risk då vi får stå för smällen vid en konkurs eller annan kris. Det är något som skattebetalare påtvingas oavsett om de önskar det eller inte. När företag övergår i privat ägo tar privatpersoner genom ett aktivt val risken. Det anser jag vara mer demokratiskt. Det mest rimliga är att politiker skapar förutsättningar för uppfinnare, entreprenörer och investerare att utveckla idéer och skapa jobb och inte själva driver företag. Det kan alltid finnas skäl att göra undantag från den principen. Men med en sådan grundhållning är det omöjligt att försvara den mängd av statligt ägande som Sverige för närvarande har. Staten kan inte utveckla företag på samma sätt som en privat ägare kan göra. Är det rimligt att pengar som skulle kunna användas i sjukvården, äldreomsorgen eller skolan i stället används för att bygga spritfabriker, banker eller kontorslokaler? Det är vad som sker i dag, och det vill alliansregeringen göra någonting åt. Även oppositionen borde inse att det finns en risk i att staten äger företag samtidigt som den sätter spelregler för näringslivet. Det kan jämföras med att domaren i fotboll helt plötsligt spelar med i det ena laget. Fru talman! Jag har till sist några frågor till oppositionen som jag skulle vilja ha svar på. 1. Vad är det som säger att de företag som staten i dag äger är bäst? Är det bättre att staten äger en spritfabrik än en bilfabrik? Är det bättre att äga kontor än hotell? 2. Om statligt företagande vore en bra idé, varför har då alla länder där staten varit den dominerande eller kanske den enda företagsägaren halkat efter i ekonomisk utveckling? 3. Hur prioriterade den förra regeringen när den investerade 1,2 miljarder kronor för sprittillverkning på Jungfruöarna samtidigt som nästan 20 000 platser på särskilt boende lades ned? 4. Finns det någon hemlig lista över företag som oppositionen vill förstatliga och som ni i så fall kommer att offentliggöra i god tid före valet år 2010 så att väljarna vet vad som gäller?

Anf. 93 Mikael Oscarsson (Kd)

Fru talman! Nej, jag kan direkt säga att det inte finns några hemliga listor. Det diskuteras över huvud taget inte i Vänsterpartiet eller tillsammans med Miljöpartiet eller Socialdemokraterna. Några tankar på förstatligande är oerhört främmande för mig och för Vänsterpartiet. De övriga frågor som Mikael Oscarsson ställde kan man enkelt besvara på följande sätt. Vi ska givetvis inte äga någonting om vi inte har någon användning för det. Det är självklart att vi ska ha ett syfte med ägandet. Har vi inte det ska vi heller inte äga. Vi har eftersträvat att ytterligare utveckla äganderollen. Men varför är privat ägande mer demokratiskt än statligt ägande? Du påstår faktiskt det. Statligt ägande innebär att det är svenska folket som äger bolagen. Det borde utifrån det vara mer optimalt än att det ska vara en enskild person eller några aktieägare. Du sade också att det inte finns några som helst motiv till att staten ska äga och att det inte ska finnas någon statlig inblandning. Marknaden fungerar bättre utan det. Du måste faktiskt förklara hur en marknad kan fungera bättre utan statlig inblandning. I förlängningen innebär det att vi inte ska gå in och reglera marknader när det privata företagandet inte fungerar eller när det finns uppenbara orsaker till att vi borde gå in och styra mer utifrån miljö- och klimathotet.

Anf. 94 Kent Persson (V)

Fru talman! Det var skönt att höra Kent Perssons bedyrande att det inte finns några listor. Men är det verkligen så? I förra replikrundan fick vi höra att det enligt Kents och Vänsterpartiets förmenande finns skäl för att utöka statligt företagande. Du nämnde utvecklingen av små energibolag och ny energiteknik. Där anser du att det är så. Ni håller väl förresten på med en översyn av ert principprogram. Hur är det egentligen där? Är det inte aktuellt att nu gå ut med att statligt företagande är något som ska utökas och ska vara förhärskande i fler sektorer? För oss kristdemokrater är det väldigt klart att staten ska syssla med statens kärnuppgifter. Det gäller infrastruktur och att ha ett socialt ansvar. Det gäller att klara ut de uppgifter som åligger oss och också att tänka på nästa generation. Men det är inte att se till att göra reklam för ännu mer spritkonsumtion runt om i världen. Det påpekades förut här att det statliga svenska bolag som har hand om försäljningen av vodka slog nytt försäljningsrekord. Det finns ingen anledning att svenska staten ska hålla i detta bolag, ta den risken eller hålla på med försäljning och uthyrning av kontorslokaler. Detta är fel. Det är inte vad staten ska syssla med. Det är den politik vi har och som vi också gått till val på.

Anf. 95 Mikael Oscarsson (Kd)

Fru talman! Jag hade kunnat acceptera att en viss utförsäljning av statliga företag kan ske om vi befunnit oss i en statsfinansiell kris, men så är det inte. Internationellt sett har vi dessutom en väldigt låg statsskuld. Statsfinanserna är i allra högsta grad välskötta. Jag kan heller inte förstå det moraliska i om det är staten som äger eller om det är en privat ägare till Vin & Sprit. Försäljning sker ändå. Det blir inte bättre rent moralisk sett om det sker bland rent privata ägare. Jag förstår över huvud taget inte det resonemanget. Vi kan titta på konkurrensen. Är det så att Mikael Oscarsson tror att vi får en bättre konkurrenssituation om vi säljer ut Nordea och SBAB och andra banker eller bolåneinstitut kommer att köpa upp dem? Kommer vi då att få en bättre fungerande marknad än vad vi har i dag? SBAB har varit en prispressare under många år på just bolånemarknaden. Detta är en frågeställning som jag fört fram flera gånger, och jag får inget svar här. Det är en ideologisk hållning. Vi ska inte äga, utan det sköts bättre på en privat marknad. På vilket sätt fungerar det bättre? Blir konkurrensen bättre om vi får färre aktörer?

Anf. 96 Alf Eriksson (S)

Fru talman! Först vill jag ge en upplysning. Om du tittar i tidningen på SBAB och räntenoteringar i dag är det inte så att SBAB är billigast. Det vore vansinne om det skulle vara så att varje gång det behövs konkurrens skulle staten gå in och köpa upp ett bolag. Det förstår svenska folket. Jag hoppas att Vänsterpartiet någon gång också ska inse vad som är skillnaden mellan statligt och privat ägande. Staten ska bara ha ett ägaransvar i särskilda fall. Systembolaget är ett sådant gott exempel. Det finns en anledning till ägande. Det finns ett folkhälsoansvar att bringa ned alkoholkonsumtionen. Men när det gäller Vasakronan och att tillverka sprit kan i varje fall inte jag se den vinsten. Det håller inte att tycka de saker som Kent för fram. Jag noterar också att jag inte fick någon kommentar på de andra frågor jag förde fram. Det gäller till exempel hur den förra regeringen prioriterade när man investerade 1,2 miljarder i sprittillverkning på Jungfruöarna samtidigt som nästan 20 000 platser på särskilda boenden lades ned. Det kanske någon annan i oppositionen kan ge svar på.

Anf. 97 Mikael Oscarsson (Kd)

Fru talman! Staten kan inte utveckla företag som andra kan, säger Mikael Oscarsson. Då lyssnade han dåligt på mitt anförande. Jag redogjorde för hur statens företag har utvecklats från 2002 till i dag. De har ökat i värde från 350 till 770 miljarder kronor. Om vi går tillbaka till förra året ser man att de har ökat med 6 procent mer än vad de övriga börsnoterade företagen har gjort. Jag kan inte dela uppfattningen att staten inte kan utveckla företag. Det är ju just det vi har gjort under flera år. Vi har inga utförsäljningslistor, och vi har aldrig haft några sådana. Däremot ser vi pragmatiskt på att man kan utveckla de företag som staten äger. Då måste man ha lite ut- och ingång av pengar i sammanhanget. Vi har bolagiserat företagen, och de har kunnat växa. Men vad som nu är på gång att ske är att vi avhänder oss dessa företag som bedriver mycket forskning och utveckling i Sverige. Ni är beredda att sälja ut dem så att vi inte vet var de hamnar någonstans. Vi vet inte heller var forskningen och utvecklingen hamnar någonstans. Vi vet inte heller var sysselsättningen hamnar. Det vet vi när staten äger företagen. Man kan påstå att ränteläget i dag är på en viss nivå när det gäller SBAB. Det var inte det som var vitsen med SBAB, utan det var att få en konkurrens på marknaden. Riksdagens utredningstjänst har visat att genom SBAB:s tillkomst har ett villalån på 2 miljoner minskat med 14 000 kronor. Det är konkurrensen som gör det; det är inte dagskursen som är det viktiga i sammanhanget. Jag har en fråga till Mikael Oscarsson: Kan Mikael Oscarsson garantera att vi får ha jobben, forskningen och utvecklingen kvar i Sverige när ni har avyttrat dessa sex företag som ni nu vill sälja?

Anf. 98 Alf Eriksson (S)

Fru talman! Jag noterar först att Alf Eriksson inte ger något svar på de frågor som jag ställde. Nu senast repeterade jag frågan om hur det kan komma sig att den förra regeringen investerade 1,2 miljarder på sprittillverkning på Jungfruöarna samtidigt som nästan 20 000 platser på särskilda boenden lades ned i Sverige. Det tycker jag är ett exempel på det orimliga i att staten håller på med sådan här verksamhet. Det handlar om reklamkampanjer runt om i världen för att sälja ytterligare mer Absolut vodka. Detta är orimligt, liksom Vasakronans kampanjer för att få ytterligare hyresgäster och få sälja mer mat och luncher. Vi ser ingen anledning att upprätthålla det här. Det är den politik som vi har gått till val på och som vi har för avsikt att genomföra. Vi tror att det är viktigt för kommande generationer att se till att i det läge vi har nu nedbringa vår statsskuld. Det i sin tur kommer att möjliggöra nya investeringar i infrastruktur och i annan viktig verksamhet som staten ska syssla med enligt vårt tänkande.

Anf. 99 Mikael Oscarsson (Kd)

Fru talman! Jag ska inte beskylla Mikael Oscarssons för att vara något ekonomiskt orakel. Om man börjar räkna på det här är det väl bättre att vi behåller dessa företag och använder avkastningen till de nyttigheter som Mikael Oscarsson räknade upp än att sälja bort dem för ett engångsbelopp? Som jag tidigare har berättat är det så att om den ekonomiska tes som Mikael Oscarsson förespråkar stämmer skulle inte pensionsfonderna placera några pengar i aktier. Det är ju en förlustaffär, enligt ert sätt att resonera. Dessa företag växer, som de har gjort bakåt i tiden och kommer att göra också framöver. Då ökar också avkastningen. Vi får en avkastning varje år som vi kan använda till de här nyttigheterna. Jag har också en annan fråga. Mikael Oscarsson och hans parti har varit synnerligen aktiva under 2000-talet här i kammaren när det gäller bonusar till vd:ar. Jag sökte i datorn i går kväll och såg att det är otaliga debatter som har förts och hårda ord som har sagts från denna talarstol. För tydlighetens skull ska jag tala om att vd-bonusar handlar om bonussystem som det har träffats överenskommelse om med bolagsstyrelsen eller någon i den kretsen och som grundar sig på företagets avkastning. Det har visat sig att det är lätt att manipulera de här systemen. Två stora företagsskandaler har haft sin upprinnelse i det här. Varför vill ni återupprätta detta system, som en gång har varit så omtalat och så nedgjort i denna kammare? Det var vi eniga om. Det var därför vi gjorde förändringen 2003, när vd-bonussystemen försvann.

Anf. 100 Per Bolund (Mp)

Fru talman! Jag vill ta tillfället i akt nu när Alf Eriksson drar upp detta med försäljningen och huruvida den skulle vara en dålig affär. Det har sagts här att de aktuella företagen gav en utdelning på 16 miljarder kronor förra året. Men det är viktigt att påpeka att av detta är 9,7 miljarder en engångsutdelning från Telia Sonera. Den varaktiga utdelningen är således 6 miljarder kronor, och det är när konjunkturen står på topp. Värdet på statens innehav i dessa företag uppskattas till ca 250 miljarder kronor. Om företaget skulle säljas helt till dagens värdering minskar räntekostnaderna för statsskulden med knappt 10,7 miljarder per år med nuvarande statslåneränta som ligger på ungefär 4,27 procent. Borträknat engångsutdelningarna är det således positivt för staten redan i utgångsläget. Om man ser tillbaka i ett längre perspektiv har räntekostnaderna varit betydligt högre än de erhållna utdelningarna. Detta är viktigt att påpeka i debatten, så att man har perspektiven klara för sig. Det här målas upp som värsta företagsidén. Men om man nu menar att det är det här som är så viktigt och att det skulle ge så mycket pengar - varför då inte utöka den statliga inblandningen i svenskt näringsliv? Hur har det kommit sig att vi har landat just på den andel vi har? Sverige har i och för sig redan den högsta andelen statligt företagande i världen. Men det kanske inte räcker? Från alliansens sida har vi varit tydliga med det här när vi gick till val; vi tror inte på det här. Vi tror på att det bara är de statliga företag som har ett speciellt berättigande och gör speciella insatser som ska vara kvar i statligt ägande. I annat fall tycker vi att man på sikt kan sälja ut dem.

Anf. 101 Mikael Oscarsson (Kd)

Fru talman! Mikael Oscarsson företräder ett parti som säger sig sätta etikfrågorna högt. Det är bra, tycker jag. Man kunde ju önska att partiet satte miljö- och klimatfrågorna lika högt, för de är också i allra högsta grad etikfrågor. Men det kanske kommer. Jag vill fråga lite grann om hur Mikael Oscarsson tycker att det etiska arbetet inom statens företag ska bedrivas. Som jag var inne på i mitt anförande har Amnesty Business Group riktat stark kritik mot statliga bolag för att de antingen helt saknar etikpolicy eller för att den policy de har inte följs upp och utvärderas. Detta medför en stor risk för att statliga företag kommer att finnas i pressen med avslöjanden om att de har missbrukat sin personal eller arbetskraft eller har brutit mot mänskliga rättigheter i sitt arbete runt om i världen. Det är också en stor risk för staten som ägare att man dras med i den hanteringen. Hur kommer Mikael Oscarsson att driva på för att man ska få ökad styrning av de statliga företagen på etikområdet så att man har ett bra etikarbete? Jag tog också upp Vattenfall, som nu är indraget i en kartellhärva i Tyskland. Det handlar mycket om företagsetik och hur man agerar på marknaden på ett etiskt sätt. Vattenfall har enligt Bundeskartellamt haft kartelliknande samarbete med de andra energibolagen på den tyska marknaden, vilket har drivit upp priserna i Tyskland och därmed också på den europeiska marknaden. Hur anser Mikael Oscarsson att man ska styra de statliga bolagen så att etikarbetet fungerar på ett bra sätt både i Vattenfall och i övriga exempel?

Anf. 102 Per Bolund (Mp)

Fru talman! Per Bolund tar upp de statliga företagen och deras styrning. Just nu håller regeringen på med en genomlysning av samtliga statliga bolag, deras verksamhet, hur de ska utvecklas och hur målbilden ser ut. Man tittar också över styrningen. Vi i utskottet har påpekat att det har varit en alldeles för dålig styrning av de statliga företagen. Nu arbetar Näringsdepartementet med att förbättra detta. Det är klart att vi har drivit på. Vi står för de åsikter vi har haft. Nu när vi sitter i regeringsställning kan vi trycka på så att det också blir verklighet. Vi har ansvar för den miljölagstiftning som gäller i Sverige, Per Bolund. Kristdemokraterna är pådrivande för att vi ska ha en bra miljölagstiftning så att vi minskar växthusgaserna och har höga krav för framtiden. Det är också någonting som vi driver på i EU-parlamentet. Frågan är vad Miljöpartiet egentligen tycker om EU-samarbetet när man har kravet på att gå ur EU. Det är väl där, Per Bolund, som vi kan göra de stora insatserna för att trycka på samtliga bolag som håller på med energitillverkning i Europa att ta ett bättre ansvar och hålla sig till de hårda krav som vi vill ställa.

Anf. 103 Mikael Oscarsson (Kd)

Fru talman! Jag tror att vi tar EU-debatten vid ett tillfälle när det handlar om EU-frågor, om Mikael Oscarsson tillåter det. Jag tror inte att det skulle vara positivt för den här debatten om vi börjar diskutera EU-frågan. Jag blir lite oroad över Mikael Oscarssons syn att vi bara har ansvar för miljöarbetet i Sverige. Jag trodde att vi var överens. Jag tycker att det har kommit fram här i debatten att staten som ägare har ett ansvar för de bolag som man äger och deras verksamhet även i andra länder. Jag hoppas att regeringen verkligen tar det tillfälle man har att se till att de vackra ord som bland annat Maud Olofsson sade före valet om att det är väldigt viktigt att man styr bolagen också ska förverkligas. Det är verkligen dags att man gör det. Jag välkomnar den genomlysning som Mikael Oscarsson pratar om. Jag hoppas att den kommer att ge resultat även om jag inte är säker på att vi kommer att få en sådan tydlig styrning som vi i Miljöpartiet efterfrågar. Det tycker jag verkligen är viktigt. Men det lämnar fortfarande kvar frågan om hur utskottets majoritet tycker att man ska styra de statliga bolagen. Jag kommer att följa de utlåtanden som majoriteten i utskottet ställer sig bakom väldigt noga. Vi har fått några signaler om att utskottsmajoriteten är mycket kritisk till styrning. Jag kommer att följa upp den här debatten och gå vidare och ställa er partier som sitter i majoritet i utskottet mot väggen så att ni får stå till svars för de uttalanden som ni gör i utskottets regi. Vi kommer nog att fortsätta den här debatten om styrning både när det gäller miljö och när det gäller etik för de statliga bolagen.

Anf. 104 Billy Gustafsson (S)

Fru talman! Jag är glad att Per Bolund är så tydlig med att han välkomnar den genomlysning som regeringen gör. Det gör jag också. Vi har naturligtvis ett ansvar att göra vad vi kan i vårt land men också för att trycka på i Europaparlamentet. Sedan har vi också ett internationellt ansvar, och vi har tryckt på för att vi måste hjälpa andra länder. Jag och en annan ledamot här i kammaren, Alf Eriksson, var i Odessa i Ukraina förra veckan och talade på en konferens. Sverige och Ukraina har ett unikt samarbete där vi kan hjälpa med vårt kunnande. Det visade sig att svenskt kunnande gör en ofantlig skillnad där nere. Det har också en jättestor betydelse för utsläppen. Vi har ett internationellt ansvar också. Jag tror att det går hand i hand. Vi kristdemokrater är måna om att betona det gemensamma ansvaret och att ansvaret inte slutar vid den svenska gränsen. Det är mycket längre än så.

Anf. 105 Berit Andnor (S)

Fru talman! För att en stat ska kunna fungera är det nödvändigt att medborgarna är överens om efter vilka spelregler det ska ske. Följs dessa spelregler känns, upplevs och är besluten legitima. Lagbundenheten är en förutsättning för rättssäkerhet och för att staten inte ska bryta samman. I vårt land har detta gällt under flera århundraden. Redan i Upplandslagen från 1200-talets slut heter det att land ska med lag byggas. Jag tror och utgår ifrån att alla, inte minst Sveriges regering och riksdag, vill följa och respektera de lagar och regler som finns. Mot den bakgrunden känns hanteringen av den fråga som har varit föremål för diskussionen den här förmiddagen minst sagt obegriplig. Fru talman! Jag har invändningar i sak, men det är inte det som är utgångspunkten för mitt inlägg. Vi borde, alldeles oberoende av vad vi tycker i sak, kunna vara överens om att det aldrig finns någon situation där det är motiverat att grundlagen medvetet träds för när eller ens riskerar att trädas för när. I det här ärendet har Riksrevisionen riktat kraftfull kritik mot regeringens beredning av förslaget om bemyndigande till försäljning av vissa statliga bolag. Uppfattningen var att beredningen inte uppfyller regeringsformens krav. Att ansvarig minister, Mats Odell, i kammaren den 20 juni i år redovisat en annan uppfattning än Riksrevisionen förändrar naturligtvis ingenting i denna kritik. Däremot är det anmärkningsvärt att regeringen tar så lätt på den kritik som den oberoende revisionen riktar. Enligt Riksrevisionens uppfattning var regeringens beredning inte förenlig med en av våra grundlagar. En enig styrelse för Riksrevisionen delade revisionens uppfattning i sak och föreslog riksdagen besluta om ett tillkännagivande till regeringen om det egentligen mycket självklara, nämligen att regeringen följer regeringsformen, det vill säga respekterar våra grundlagar. Den enhälliga styrelsen anser "att det funnits behov av ytterligare beredning av ärendet". Vi socialdemokrater i konstitutionsutskottet ville så snabbt som möjligt inleda en granskning av den här handläggningen dels mot bakgrund av ett antal anmälningar från enskilda riksdagsledamöter, dels mot bakgrund av Riksrevisionens unika kritik. Döm om min förvåning när samtliga borgerliga ledamöter uppenbarligen tyckte att det inte fanns någon anledning att ta till sig en så allvarlig kritik. De tyckte inte heller att det fanns någon anledning att så snabbt som möjligt granska, värdera och ta ställning till om det fanns grund för den kritik som Riksrevisionen riktade. Vi tyckte att det var viktigt att så snabbt som möjligt klara ut om vi var i färd med att begå en ur grundlagssynpunkt regelvidrig hantering. Det var viktigt att klara ut, men där hade vi olika uppfattning. Trots den uppenbara risken att bemyndigandebeslutet för utförsäljningen är grundlagsvidrigt fortsätter den borgerliga regeringen med en druckens envishet på den inslagna vägen. Det finns mycket i den här processen som är svårt att ta till sig och förstå. En sådan del är att de fyra borgerliga riksdagsledamöter som sitter med i Riksrevisionens styrelse har lyckats med konststycket att inta åtminstone två helt oförenliga ståndpunkter. Först biföll man regeringens proposition om bemyndigande. Då tyckte man uppenbarligen att propositionen duger som underlag. Någon månad senare eller drygt det underkänner samma ledamöter, då i Riksrevisionens styrelse, samma underlag. I det här sammanhanget tycker jag att det finns anledning att notera att vad näringsutskottet har gjort efter att propositionen har lämnats i det här avseendet saknar betydelse, för det är regeringen som har beredningsansvaret och beredningstvånget enligt regeringsformen. Enligt min mening, och jag antar att de allra flesta skulle hålla med mig, vore det enda rimliga och logiska att man nu gjorde halt. Den möjligheten finns i dag. Gör halt i processen och gör ett omtag, om man trots alla invändningar i sak ändå ska driva igenom en försäljning! Det andra alternativet är att man skrinlägger försäljningen helt och hållet. Den som ignorerar alla larmklockor och därmed medvetet bidrar till att grundlagen riskerar att trädas för när tar på sig ett stort ansvar för att vi hamnar på ett sluttande plan vad gäller respekten för gällande grundlagsreglering. När blir nästa tillfälle då det i så fall är okej att strunta i gällande, demokratiskt fastställda spelregler? Det finns många frågor att ställa, men jag nöjer mig med att slutligen undra: Är det inte åtminstone lite besvärande att beredningen av det beslut som ligger i botten för utförsäljningen i det här ärendet riskerar att stämplas som grundlagsvidrigt? Fru talman! Jag står bakom alla socialdemokratiska reservationer, men jag yrkar bifall till reservation 1.

Anf. 106 Per Bill (M)

Fru talman! I maj i år kom riksrevisorns helt unika och mycket starka kritik av regeringens beredning av frågan om utförsäljning av de statliga företagen. Han sade att hanteringen strider mot grundlagens beredningskrav. Ofta har jag och mina kolleger som inte tillhör regeringspartierna haft anledning att stå här i talarstolen och förundras över den bristfälliga beredning av ärenden som den borgerliga regeringen gör. Det leder till att vi får bristfälliga underlag som grund för de beslut vi har att fatta. Den borgerliga majoriteten i riksdagen och dess regering brukar så där lite i förbifarten avfärda våra invändningar med att vi inte tycker om politiken. I det har man förvisso alldeles rätt. Men i just det här fallet tror jag faktiskt att även regeringen ångrar att man inte hann tänka efter innan beslut fattades. När regeringen hösten 2006 i budgetpropositionen slog fast att man tänkte göra en genomgång av alla statligt ägda bolag där argument för och emot försäljning skulle vägas mot varandra samt att man avsåg att återkomma till riksdagen med förslag om bemyndigande att sälja statliga bolag kände man uppenbarligen inte till de fulla konsekvenserna av detta förslag. Man insåg inte att man med detta förslag, som sedan också blev riksdagens beslut, hade tagit på sig en uppgift som man inte tänkte genomföra. Att på ett omsorgsfullt sätt sälja företag är en tidskrävande process, speciellt om den omgärdas av krav på en demokratisk beslutsordning. Risk fanns för att processen skulle försenas så att den levde kvar in i nästa valrörelse. Sedan ville regeringen självklart inte ha en diskussion om lämpligheten av att sälja de företag som man redan hade bestämt sig för att sälja. Men eftersom det nu inte finns någon ångervecka på riksdagsbeslut så försökte man undvika problemen genom att kringgå beslutet. Det regeringen nu försöker göra är att hävda att analysen inte ska omfatta de sex företag som man redan bestämt sig för att sälja. Regeringen hävdar helt frankt att man hade lovat det här i valrörelsen, så någon ytterligare beredning behövs inte. Det här är ett konstitutionellt nyskapande som hela konstitutionsutskottet redan i våras avfärdade med konstaterandet att "valrörelsen inte utgör en del i beredningen av regeringsärenden", i alla fall inte enligt 7 kap. 2 § regeringsformen. I samband med debatten i våras kring bemyndigandet tog jag upp det faktum att den borgerliga majoriteten i konstitutionsutskottet förvägrade oss i minoriteten möjligheten att granska just beredningen av utförsäljningen av de statliga företagen så snabbt som möjligt. Vi är nu i en verkligt unik situation. Sedan Riksrevisionen inrättades 2003 har det aldrig hänt att en riksrevisor uttalat sig så starkt om handläggningen av ett ärende som i just detta ärende. Riksrevisorerna är helt självständiga när det gäller vad de ska granska, när de ska göra det och hur de ska presentera sina resultat. Riksrevisorn har valt att följa och granska hela den här processen om utförsäljning av statliga företag. Anledningen är självfallet det oerhört stora värde som dessa företag representerar för svenska folket. Riksrevisorn har därför ansett det både rätt och riktigt att följa att det här går rätt till och att svenska folkets tillgångar inte reas ut. Men enligt den borgerliga majoriteten i konstitutionsutskottet ska det av riksrevisorn påstådda felet först begås, och därefter ska utskottet titta på det hela. Var det detta som var syftet med den självständiga, fristående Riksrevisionen, som det också argumenterades för i denna kammare? När betänkandet om att inrätta Riksrevisionen behandlades i kammaren sades följande kloka ord: "Jag ser detta som en möjlighet för Riksrevisionen att vara just medborgarnas, skattebetalarnas bäste vän utan att . komma i konfrontation med eller ställas i motsats till dess folkvalda representanter. Här ska levereras kvalificerade beslutsunderlag som inte kan misstänkas för att tjäna någon politisk herre, annat än att vara just i medborgarnas tjänst, och som sedan överlåts åt det politiska systemet att vidta åtgärder, göra förändringar, lagstiftningsändringar och annat som kan behövas utifrån de konstateranden som Riksrevisionen gör." Så beskrevs syftet med Riksrevisionen av den nuvarande statsministern Fredrik Reinfeldt - kloka ord, som jag antar att majoriteten i denna riksdag borde lyssna på. I samband med vår granskning av beredningen av ärenden under våren hade vi en utfrågning av statsministern. Då lovade han att regeringen i fortsättningen skulle följa beredningskravet. Kort därefter avfärdade regeringen på ett mycket arrogant och nonchalant sätt kritiken från riksrevisorn om bristande beredning. Så gick det med det löftet, som med alla andra löften. Nu är det dags, tycker vi, för riksdagen att återigen ta kontroll över skeendet i det här försäljningsärendet. Därför finns det bara ett sätt, även för de borgerliga riksdagsledamöterna, och det är att på ett konstruktivt sätt hjälpa den borgerliga regeringen utan att ställa till mer skada för våra kontrollfunktioner och ytterligare underminera respekten för våra grundlagar. Ta tillbaka bemyndigandet, och se till att det kommer en ny proposition, beredd på det sätt som grundlagen kräver! Tvivla inte på att vi socialdemokrater kommer att rösta emot den propositionen också om sakinnehållet är detsamma som i våras. Men efter en beredning genomförd på ett korrekt sätt kan det föras en politisk diskussion om sakfrågorna i stället för en diskussion om former, där Riksrevisionen och grundlagarna i olika omgångar och grad solkas av regeringen. Jag yrkar bifall till reservation nr 1. (Applåder)

Anf. 107 Berit Andnor (S)

Fru talman! Det är lätt att vilja gå in i hela debatten, särskilt som jag tidigare var vice ordförande i näringsutskottet. Men jag ska hålla mig till den sista delen, den mer konstitutionella delen. Det här är inte en ny fråga för mig. Den har varit uppe otaliga gånger i KU. KU ska granska regering och statsråd i efterhand. KU är inte en beredningspolis. För närvarande, i dessa dagar, håller vi på att få in det första informationsmaterialet som vi behöver från Regeringskansliet för att börja jobba med detta viktiga och stora ärende. Det har kommit tre, fyra, kanske till och med fem, KU-anmälningar om försäljning av statliga bolag. Det kommer vi att få ägna mycket kraft åt. Jag försöker alltid att inte bestämma mig i förväg för vad jag tycker om de KU-anmälningar som kommer in. Jag försöker se till att jag inte står på trappan till riksdagen så fort det kommer in en KU-anmälan och säger att den här är jätteviktig, den här är ganska viktig och den här är ganska oväsentlig - eller något liknande. En av KU:s stora fördelar är just att vi kan ta veckor eller månader på oss att fundera över hur saker och ting skulle ha kunnat göras om statsråden hade haft ännu lite mer tid och hur man kanske i fortsättningen ska hitta bättre system. Ibland kommer vi också fram till - ganska ofta, faktiskt, oavsett vilken regering det är - att statsråden har handlat i enlighet med gällande lagar och regler. Hur det är i den här frågan vill jag inte ta ställning till nu. Jag vill faktiskt ta den tid som vi får. Men jag skulle ändå vilja delge en del av det informationsmaterial som vi fick in i går från Regeringskansliet. Där tar man upp det som togs upp i debatten av Berit Andnor och Billy Gustafsson, nämligen i vilken utsträckning upplysningar från bland annat myndigheter har inhämtats inför tidigare propositioner om försäljningar av statligt ägda företag och liknande regeringsärenden. Det svar vi har fått är att enligt de uppgifter som Regeringskansliet har tillgång till är det ovanligt att myndigheter eller organisationer hörs i ärenden som avser transaktioner med statligt ägda företag. Vi har då sagt oss att vi ska ta reda vad ordet "ovanligt" verkligen betyder. Betyder det aldrig någonsin eller betyder det någonting annat? Det är en ganska viktig detalj i detta. Det får vi svar på om ett par veckor. Men vi har redan nu fått svar på att i samband med att man gjorde ett bemyndigande om att sälja aktier i Nordbanken togs det inte in någon information från myndigheter eller organisationer. När man bildade Sveaskog AB skedde heller inget informationsinhämtande. När det gällde den stora sammanslagningen mellan Telia och Telenor togs det inte heller in några synpunkter från myndigheter eller organisationer. När det gällde börsnoteringen av Telia var det precis samma sak. När det gällde Sveaskogs förvärv av aktier i Assi Domän var det samma sak. Jag skulle, om inte lampan lyste rött, kunna fortsätta en god stund till om olika saker där det inte togs in information.

Anf. 108 Per Bill (M)

Fru talman! Nu rör sig diskussionen runt beredningen av det här ärendet, de sex statliga företagen. Det finns anmälningar. Det är på grund av det påstående som riksrevisorn och Riksrevisionens styrelse har uttalat som granskningen i konstitutionsutskottet är så oerhört viktig. Det tycker inte ni i den borgerliga majoriteten. Ni har förvägrat oss i minoriteten möjligheten att genomföra granskningen tidigare. Det finns ingenting som hindrar konstitutionsutskottet från att göra denna granskning. Vi är i en fullständigt unik situation, nämligen att riksrevisorn uttalar att regeringens beredning av detta ärende strider mot grundlagen. Tycker Per Bill verkligen att det är korrekt och riktigt att avfärda kritiken från riksrevisorn på det sätt som nu görs? Varför kan inte konstitutionsutskottet pröva ärendet och genomföra granskningen i nuvarande situation? Hur förklarar Per Bill att också en enig riksrevisionsstyrelse har ställt sig bakom den allvarliga kritik som riksrevisorn har uttalat? Där sitter bland annat Eva Flyborg, ordförande för Riksrevisionen och tidigare ledamot i näringsutskottet. Hon skriver under på denna allvarliga kritik. Tycker Per Bill verkligen att denna unika kritik ska viftas undan på det arroganta, nonchalanta sätt som regeringen och den borgerliga majoriteten nu gör? Varför inte ta detta lite seriöst, Per Bill, och verkligen genomföra en granskning som konstitutionsutskottet är ansvarigt för?

Anf. 109 Berit Andnor (S)

Fru talman! Det här är en nostalgidag för mig, men med ombytta roller. Jag har flera gånger stått i riksdagens dåvarande talarstol och har varit upprörd över den hårda kritiken som den då socialdemokratiska regeringen fick när det gällde den formlösa styrningen av statliga bolag och flera andra saker. Varje gång försökte jag hävda att det är en unikt hård kritik. Här borde verkligen regeringen göra bot och bättring. Varje gång viftade Socialdemokraterna undan kritiken och sade att det är bara Riksrevisionen, man ska titta på detta i lugn och ro - och de ska inte lägga sig i så mycket. Vad är då så unikt i detta? Egentligen är inget unikt alls. Så länge som jag har suttit i riksdagen, 14 år, har det funnits två skilda åsikter om statliga bolag. Vi från alliansens sida har velat minska det statliga ägandet, och Socialdemokraterna har sett de statliga bolagen som viktiga redskap för att uppnå politiska syften. Jag tror att jag citerar Alf Eriksson rakt av där. Det är klart att det är bittert och hårt att bli av med en del av dessa redskap. Men jag vill inte förvandla konstitutionsutskottet från ett utskott som i lugn och ro i efterhand granskar regering och statsråd till någon typ av realtids-KU som lite hipp som happ, beroende på om man tycker att ett ärende är extra viktigt eller inte, vill att det ska dras i gång en särskild granskning. Så vill jag inte ha det.

Anf. 110 Per Bill (M)

Fru talman! Det vill inte jag heller, Per Bill. Absolut inte. Det vore mig främmande. Det vore också att använda konstitutionsutskottet på ett felaktigt sätt. Om detta är vi överens. Men det har hänt något fullständigt unikt - eller hur? Det är en helt unik situation där riksrevisorn och Riksrevisionens styrelse tydligt säger att regeringens beredning av detta ärende strider mot grundlagen. Det har aldrig hänt förut. Det går inte att jämföra med diskussioner som har varit tidigare. Det är fullständigt unikt. Eller har Per Bill något annat exempel att komma fram med i debatten? Så är det ju inte. Det handlar nu om att kunna ta ansvar för den borgerliga majoritetens agerande i denna kammare. Det duger inte längre att stå här och hänvisa till debatter som har genomförts tidigare. Ni måste lära er att ni måste ta ansvar för ert eget agerande och det sätt som ni väljer att agera på både i konstitutionsutskottet och i andra ärenden i denna kammare. Det handlar inte om sakfrågan, Per Bill, utan det handlar om konstitutionsutskottets rätt och möjlighet att pröva ett mycket allvarligt påpekande om att beredningen i detta ärende står i strid mot grundlagen. Det är det som skulle vara konstitutionsutskottets uppgift. Jag är mycket förvånad över att den borgerliga majoriteten inte vill, inte förmår, kanske inte får för den borgerliga regeringen, genomföra en seriös granskning. Det skulle i så fall kunna vara en fortsättning på den "granskning" som den borgerliga majoriteten har ägnat sig åt under våren. Jag tycker att det är sorgligt. Vi har en unik situation, Per Bill. Varför vill ni inte granska denna fråga?

Anf. 111 Billy Gustafsson (S)

Fru talman! Jag hävdade också med emfas att den kritik som Riksrevisionen riktade var unik när det gällde den formlösa styrningen och att vi verkligen skulle gå in och göra någonting aktivt. Jag fick inte något gehör för detta. Vi har tittat på detta ärende, och vi finner det inte exceptionellt och unikt på något sätt. Vi har också haft möjlighet att göra en ordentlig genomlysning av detta ärende redan nu under hösten, men till min och mina alliansvänners förvåning valde Socialdemokraterna att bordlägga hela ärendet om Riksrevisionens kritik i KU. Det framstod för mig som lite konstigt. Man kunde ju ha haft den här debatten i det betänkandet, där den kanske hade hört bättre hemma.

Anf. 112 Per Bill (M)

Fru talman! Jag kände ett behov av att göra någon kommentar och ställa någon fråga till Per. Jag tycker att det är viktigt att vi försöker hitta en samtalston kring det här, för det innehåller ett antal aspekter som är intressanta att diskutera. Per Bill sade en sak som jag inte vet om någon har sagt emot. Han sade så här: Konstitutionsutskottets uppgift är att granska i efterhand. Ja, självklart! KU har väl aldrig tänkt att i dag granska de beslut man tror kommer om två år eller nästa år. Det är klart att de måste ha hänt i någon mening. Där menar jag att det finns anledning att diskutera just det här ärendet. Hänger alltihop samman? Eller kan man se att det finns inslag där det är avgränsade delar? Själva bemyndigandebeslutet lever ju sitt eget liv. Det var det som Riksrevisionen hade kritik emot. Det var mot den bakgrunden som vi tyckte att det fanns anledning att vara så snabb som möjligt och reda ut om det finns grund för det de sade vid det tillfället. Per Bill sade också: Du bestämmer aldrig i förväg. Jag vet inte om han lyssnade på vad jag sade, men jag sade hela tiden i mitt anförande "riskerar att bryta mot". Jag har inte sagt att det inte är förenligt, men det finns ett antal larmsignaler om att det skulle kunna vara på det sättet. Då har jag en fråga till Per som jag tycker är intressant. Mot bakgrund av den unika kritiken, vilket är det viktigaste: Är det att till varje pris sälja, sälja, sälja? Eller är det att säkerställa att den process som genomförs också är förenlig med den lagstiftning som vi har? Vilket är det viktigaste?

Anf. 113 Billy Gustafsson (S)

Fru talman! I dag på förmiddagen ska man tydligen leverera svar på frågor som ställs av Socialdemokraterna, och det ska vara på pricken - ja eller nej! Är det ena förenligt, eller är det andra förenligt? Som demokrat och som troende på ett parlamentariskt system tycker jag att det är viktigt att de som vinner valet, och för första gången på mycket länge bildar en majoritetsregering, kan få genomslag för sin politik, som i detta fall har haft en mycket tydlig och central roll i valrörelsen. Därför tycker jag att det är bra att denna politik, som så tydligt har kommit fram i valrörelsen, steg för steg nu kan genomföras.

Anf. 114 Per Bill (M)

Fru talman! Jag ber er lyssna väldigt uppmärksamt: Vi är helt överens. Självklart ska ni få genomslag för er politik. Ni vann valet. Jag beklagar det men accepterar det - självklart! Det var inte det jag diskuterade. Jag har aldrig förhindrat er att lägga fram ett fullödigt beslutsunderlag. Sälj alla bolag om det är det ni vill! Vad jag diskuterade var att det fanns en situation där man kunde misstänka att det hade gått till på ett sätt som inte var förenligt med den lagstiftning vi har. Det var det jag invände emot. I övrigt välkomnar jag att det blir än tydligare vad ni står för, Per, för jag är fullständigt övertygad om att vi då vinner valet 2010.

Ingvar Svensson (Kd)

Anf. 115 Ingvar Svensson (Kd)

Fru talman! Det är en intressant debatt här i slutet av debatten. Jag sitter nu mitt 13:e år i konstitutionsutskottet, och jag kan hålla med om att detta är en unik situation. Det har aldrig någonsin förts en så konstig debatt om den konstitutionella granskningen i den här kammaren. Det verkar som om vi ska sitta här i debatten och förhandla om ett ställningstagande i konstitutionsutskottet till hur vi ser på de här frågeställningarna om beredningen. Jag tycker att det är ett mycket märkligt agerande. Så gör vi inte i konstitutionsutskottet. Jag förstår att det tillhör barnsjukdomarna. Det är nämligen så att vi har fått en fråga för granskning, och det sköter vi i lugn och ro. Dessutom har den här frågan hanterats med förtur av utskottet, kanske just på grund av att vi hade Riksrevisionens styrelses framställan att behandla. Då tog man fram material i samma sammanhang så att vi kunde ställa frågor. Det är också unikt i hela utskottshistorien att vi så tidigt går in i den särskilda granskningen och begär precisa svar från regeringen. Det är mycket ovanligt. Jag kan inte hitta något motsvarande exempel tillbaka i tiden. Jag tänker inte säga någonting om slutsatserna i detta, utan det får vi ta i utskottet så småningom. Det intressanta är också att ställa sig frågan: Vem är det i dag som gör den konstitutionella bedömningen? Är det Riksrevisionen, är det konstitutionsutskottet eller är det Högsta domstolen? Som jag ser det i dag är det konstitutionsutskottet som har reviret för att bedöma huruvida något av regeringens agerande har brutit mot grundlagen. Jag tycker att det är väldigt konstigt att man nu här drar snabba slutsatser. Billy Gustafsson talade om att "riskera" att hamna i en grundlagsvidrig hantering. Jag uppfattade det närmast som ett konstaterande från hans sida, men jag kan möjligtvis ha fel. Det är lätt att missa - vi är alla ofullkomliga. Det intressanta är också att det gäller processen. Socialdemokraterna tar nu en oerhörd debatt omkring själva processen i det hela. Formerna är så oerhört viktiga, och man vill skapa en gräddfil för granskningar. Jag tycker att det är oerhört konstigt att man på det sättet ger sig in på hanteringen i konstitutionsutskottets arbete. Jag tycker att vi borde samla ihop oss och, som Billy Gustafsson anförde men kanske hade lite svårt att leva upp till, skapa en acceptabel samtalston i de här frågorna.

Anf. 115 Berit Andnor (S)

Ingvar Svensson (Kd)

Anf. 116 Ingvar Svensson (Kd)

Herr talman! I regeringsformen 12 kap. 2 § står det: Det åligger konstitutionsutskottet att när skäl föreligger till det, dock minst en gång om året, meddela riksdagen vad utskottet vid sin granskning har funnit förtjäna uppmärksamhet. Det är det som är stödet för den begäran som vi hade från minoritetens sida till den borgerliga majoriteten. Vi tyckte att det var en mycket allvarlig situation som hade uppstått när riksrevisorn uttalade att regeringens beredning av utförsäljningen av de statliga företagen stred mot grundlagens krav på beredning. Sedan dess har det också visat sig att Riksrevisionens styrelse ställer sig bakom den bedömningen. Uppenbarligen är det i alla fall så att den styrelsen tillsammans med riksrevisorn har denna uppfattning. Vi har anmälningar i konstitutionsutskottet just i den här frågan. Då vore det väl ändå naturligt att utskottet mot bakgrund av den särskilda vikt som vi bör lägga vid att utföra vår kontrollmakt på ett bra och seriöst sätt är berett att pröva denna fråga. Varför, Ingvar Svensson, sade ni nej till vår begäran att granska detta ärende?

Anf. 118 Berit Andnor (S)

Herr talman! Nu är det ju så, Ingvar Svensson, att oppositionen inte i ett kör kräver att det ska genomföras granskningar. Grunden för vår begäran är den fullständigt unika situationen att vi har ett uttalande från riksrevisorn om att beredningen i ett ärende, som dessutom är av mycket stor betydelse för svenska folket, strider mot grundlagen. Det är ett unikt uttalande. Jag vet inte om Ingvar Svensson har något annat exempel på den typen av uttalande som har skett tidigare. Jag har det i alla fall inte, men det är möjligt att Ingvar Svensson har det. Jag har aldrig - och jag tror att det gäller för de allra flesta av oss - sett den typen av uttalande. Vi kräver inte alls i ett kör att det ska genomföras granskningar på detta sätt som innebär ett undantag från "den normala rutinen". Vi är överens om att vi bör lägga upp vårt arbete på ett bra och genomtänkt sätt. Jag häcklar inte heller styrelsen. Jag förstår inte hur Ingvar Svensson kan stå här och påstå att jag häcklar styrelsen i Riksrevisionen. Det är tvärtom. Jag tar vad styrelsen i Riksrevisionen säger på fullt allvar. Jag upplever det nog mer som att det är den borgerliga majoriteten som häcklar både riksrevisorn och Riksrevisionens styrelse. Det gör ni egentligen med det sätt som ni nu försöker förklara varför ni inte vill granska det här ärendet. Men jag har egentligen inte fått något riktigt svar på min fråga. Jag får se om jag får det den här gången av Ingvar Svensson. Varför sade ni nej till den här granskningen?

Ingvar Svensson (Kd)

Anf. 119 Ingvar Svensson (Kd)

Herr talman! Vi vill göra en noggrann granskning och inte något hastverk i de här frågorna. Det är väldigt viktiga frågor när det gäller beredningskravet. Det är alltså inget beredningstvång, om någon går omkring och tror detta. Det finns nämligen en klausul som talar om att det ska vara behövliga upplysningar. Och vem har makten över begreppet "behövlig"? Jo, det har regeringen själv. Sedan var det detta med att häckla styrelsen. Ja, det är möjligt att Billy Gustafsson och Berit Andnor har olika uppfattningar i den frågan. Men jag trodde att ni hade samma uppfattning. Och nog uppfattade jag det som att Billy Gustafsson häcklade de borgerliga ledamöterna i Riksrevisionens styrelse för att de gjorde si och sedan så. Men det får ju vara så. Om Berit Andnor har en annan uppfattning än Billy Gustafsson må det vara så. Men det intressanta är ju om Riksrevisionens kritik är befogad eller inte. Det är den intressanta frågeställningen som vi ska gå in med i granskningen. Men vad Socialdemokraterna gör nu är att man föregriper den granskning som konstitutionsutskottet ska syssla med, och det är helt unikt i utskottets historia.

Mauricio Rojas (Fp)

Anf. 120 Mauricio Rojas (Fp)

Herr talman! Jag har begärt ordet för att jag blev mycket bekymrad när Billy Gustafsson gav en lång redovisning och historiskt gick tillbaka till Upplandslagen, tror jag, för att visa att den nuvarande regeringen bryter mot grundlagen. Billy Gustafsson vet - för han har också fått den här promemorian - att man i många andra fall där man har avyttrat statlig egendom inte har inhämtat information från några andra myndigheter eller organisationer. Här finns en lång lista. Jag förväntar mig nu att Billy Gustafsson ska göra en anmälan till konstitutionsutskottet mot Göran Persson och andra som tidigare har gjort precis så som vi gör nu. Om du är så säker på din sak och så konsekvent som du säger förväntar jag mig att du också anmäler dina partikamrater för tidigare brott mot grundlagen. Vi känner faktiskt inte till något enda exempel där man har inhämtat den här informationen. Och ni säger nu att vi har brutit mot grundlagen. Jag förväntar mig att Billy Gustafsson, eller kanske Berit Andnor, ger mig ett sådant exempel, så att vi får veta att någon annan regering har gjort på det viset som verkar vara så viktigt i dag. Vi känner inte till något sådant. Det enda jag kan se i det socialdemokratiska agerandet är ett opportunistiskt utnyttjande av konstitutionsutskottet. Ni gör ett stort indignationsnummer av någonting som är vanlig praxis, som också er regering har gjort, för att ni är emot att vi gör vad vi har sagt att vi skulle göra. Så använder man inte konstitutionsutskottet. Man ska inte misstänkliggöra en regering. Man ska inte komma med en så allvarlig anklagelse som att vi bryter mot grundlagen bara för att man är emot vad vi vill genomföra. Ni gjorde precis så. Det har alla regeringar gjort, men ingen har kommit hit och sagt att man bryter mot grundlagen.

Anf. 121 Billy Gustafsson (S)

Herr talman! Jag hade inte tänkt delta mer i den här diskussionen, men det kändes lite oetiskt av Ingvar Svensson att i replikskiftet med Berit Andnor mest skälla på mig. Det kändes inte riktigt sjyst. Om jag nu fattade vad du skällde på mig om ska jag försöka klargöra vad jag menade. Jag försökte inte alls häckla dem som sitter i Riksrevisionens styrelse. Jag försökte bara peka på det lite motsägelsefulla i att man i den ena situationen hade kritik mot det underlag som fanns, medan man i den andra situationen inte hade det utan ansåg att det var tillräckligt. Jag lyfte fram det jag tyckte var märkligt. Jag har inte påstått att detta är ett brott mot grundlagen. Jag har sagt att det finns signaler som tyder på att det finns anledning att titta på huruvida det är ett brott eller inte. Vi tyckte att det fanns en anledning att göra det lite snabbare - ni tyckte det inte. Jag accepterar att ni tyckte att vi kunde vänta och ta det i den normala rutinen, men jag delar inte den uppfattningen. Jag tror att ni får leva med att vi faktiskt förbehåller oss rätten att ha en egen uppfattning. Jag förbehåller mig också rätten att själv bestämma om och när jag ska anmäla någon eller inte.

Mauricio Rojas (Fp)

Anf. 122 Mauricio Rojas (Fp)

Herr talman! Jag vill gärna passa på att fråga Billy Gustafsson om han känner till ett enda exempel där man har inhämtat sådan information som man nu kräver av vår regering. Känner du till någon regering, socialdemokratisk eller inte, som någonsin har gjort så som ni vill att vi ska göra nu?

Anf. 123 Billy Gustafsson (S)

Herr talman! Nej.

Mauricio Rojas (Fp)

Anf. 124 Mauricio Rojas (Fp)

Herr talman! Då måste Billy Gustafsson vara mycket upprörd när han får en lista över alla dessa försäljningar där bland annat hans regeringar har gjort precis på det fruktansvärt grundlagsvidriga sätt som han säger att vi har gjort nu. Han borde vara mycket upprörd, och därför antog jag att han skulle lämna inte bara en utan flera anmälningar till konstitutionsutskottet mot sina partikamrater som gjort precis detta så många gånger.