Statlig organisation för handikappolitisk samordning
Betänkande 2004/05:SOU24
Var är betänkandet nu?
Betänkandet är färdigbehandlat
- Debatt
- 2005-06-02
- Avgörande
- 2005-06-03
- Beslut fattades
- 2005-06-03
Hela betänkandet
Beslut i korthet
Ny handikappmyndighet bildas (SoU24)
Regeringen har rapporterat till riksdagen om sina planer att bilda en ny myndighet som ska samordna handikappolitiken och se till att de nationella målen genomförs. Riksdagen avslutade ärendet utan att besluta något mer.
- Utskottets förslag till beslut
- Skrivelsen 2004/05:86 läggs till handlingarna.
- Riksdagens beslut
- Kammaren biföll utskottets förslag
Ärendets gång
Förslag, Genomförd
Förslaget avser 1 motion.
Beredning, Genomförd
Betänkandet bereddes senast i utskott 26 april 2005, justerades 19 maj 2005 och fick trycklov 25 maj 2005.Reservationer: 2
Alla beredningar i utskottet
2005-04-26
Ny handikappmyndighet bildas (SoU24)
Regeringen har rapporterat till riksdagen om sina planer att bilda en ny myndighet som ska samordna handikappolitiken och se till att de nationella målen genomförs. Socialutskottet föreslår att riksdagen avslutar ärendet utan att besluta något mer.
Debatt, Genomförd
Information kommer.
Debatt om förslag 2004/05:SOU24
Webb-tv: Statlig organisation för handikappolitisk samordning
Dokument från debatten
Protokoll från debatten
Anf. 146 Anne Marie Brodén (M)
Herr talman! Vi ska nu debattera socialutskottets betänkande om en statlig organisation för handikappolitisk samordning. Förslaget går ut på att regeringen vill förbättra samordningen och att arbetet inom det handikappolitiska området ska förbättras genom inrättande av en ny myndighet som ska ha ansvar för detta. Denna myndighet ska ha en strategisk, samordnande, utvärderande, pådrivande, stödjande och genomförande roll.
Vi moderater tillsammans med övriga borgerliga partier anser verkligen att det behövs en ökad samordning men inte att det behövs en ny myndighet som ska arbeta med de här frågorna. Det måste vara regeringens ansvar att samordna politiken, och en ny myndighet kan inte vara lösningen vid varje tidpunkt som regeringen har misslyckats med att genomföra det som riksdagen har beslutat. Vi behöver färre myndigheter och inte fler.
Herr talman! Det har nu gått fem år sedan beslut togs om den nationella handlingsplanen, och just denna vecka är det tillgänglighetsvecka med olika aktiviteter runtom i landet. Handikapporganisationerna har bjudit in till olika seminarier och debatter för att diskutera hur långt man har kommit med de mål som sattes upp.
År 2010 ska vi ha uppnått målen, som handlar om ett tillgängligt samhälle för alla. I den debatt som jag deltog i på Kulturhuset här i Stockholm i måndags var det många som vittnade om att vi har oerhört långt kvar och att alldeles för lite görs för att alla ska vara hundraprocentiga medborgare i Sverige. Alla har rätt till ett rikt liv, men fortfarande är det många som känner sig mer som patient än som medborgare.
Ändå kan man läsa i betänkandet: "År 2010 utgör visserligen en viktig hållpunkt för det handikappolitiska arbetet, men därefter inleds ett nytt skede av arbetet som kommer att präglas av samma kraft och ambitioner som under tiden fram till dess." Det är inte många som hade räckt upp handen och instämt i detta på seminariet i måndags.
Herr talman! Vi anser i stället att regeringen bör ta hjälp av Handikappdelegationen för att få stöd i arbetet med att handlingsplanen förverkligas till år 2010. Samordningsansvaret måste ligga kvar på regeringen, och efter 2006 är jag övertygad om att vi kommer att ha en ny regering som verkligen kommer att visa både kraft och ambitioner inom handikappområdet, inte enbart på papper utan i verkligheten.
Vi lyfter i vår motion även fram vikten av att Hjälpmedelsinstitutet får en central roll i att genomföra handikappolitiken och att Tillgänglighetscentret flyttas dit. Det bör även bli ett namnbyte så att institutet åter får heta Handikappinstitutet.
Herr talman! Vi föreslår även ett tillkännagivande om en samordning av ombudsmannaämbetet. Det vore en styrka att föra samman olika ombudsmän till en gemensam myndighet vilket skulle ge samordningsvinsterna till alla men framför allt ett starkare skydd för medborgarna. Det är viktigt att nu ge Diskrimineringskommittén, som arbetar för fullt, vår syn på vad som är bra och vore en klar förbättring för människor med funktionshinder. Det är ett tillkännagivande här i dag om just att samordna de olika ombudsmännen.
Till sist, herr talman, vill jag yrka bifall till reservation 1, men vi moderater står naturligtvis bakom även övriga reservationer som vi lagt från den borgerliga alliansen.
Anf. 147 Kerstin Heinemann (Fp)
Herr talman! Det tål att fundera på varför det tar så lång tid för Sverige att nå de handikappolitiska målen. Det gäller inte minst tillgängligheten. Alltför många funktionshindrade lever i ofrivillig isolering. De kan inte ta sig ut och röra sig på offentliga platser på det sätt som en inte funktionshindrad kan. Så gott som varje gång när jag går in i någon affär eller besöker en restaurang eller ett kafé märker jag att det kan vara väldigt svårt för en funktionshindrad att ta sig in och att kunna röra sig i lokalen. Det är ännu allvarligare när det gäller myndigheter som inte är tillgängliga.
I Sverige har vi legat långt framme på handikappområdet, men vi gör inte det längre. Vi är inte bäst längre. Att undanröja funktionshindrades olika hinder prioriteras inte alltid i Sverige på det sätt som vi borde göra det och som de politiska målsättningar som vi har antagit här i riksdagen anger.
Tillgänglighetsmålet år 2010 känns i dag som att det inte kommer att uppnås. Man kan läsa i skrivelsen att regeringen inte heller tror det. De som har deltagit i tillgänglighetsdebatterna här i riksdagen vet att vi från Folkpartiet hela tiden har ansett att det även borde tillföras pengar för att det ska vara möjligt att uppnå de här målen. Det är inte minst med tanke på kommunernas många gånger besvärliga ekonomiska situation.
Herr talman! I den här skrivelsen vill regeringen ta ett steg i rätt riktning genom att föreslå en ny myndighetsstruktur för att nå en bättre samordning av regeringens och sektorsmyndigheternas arbete på området. Vi anser att regeringen i stället för att tänka nytt tyvärr bevarar den delning av tillgänglighetsarbetet som finns i dag. Ansvaret är delat mellan Hjälpmedelsinstitutet och Tillgänglighetscentret vid Handikappombudsmannen. Vi föreslår i stället att man flyttar Tillgänglighetscentret till Hjälpmedelsinstitutet. Det behövs inte en ny myndighet för det här. Jag vill påminna om att när Tillgänglighetscentret var uppe här för beslut tidigare föreslog vi från Folkpartiet att det skulle läggas just under Hjälpmedelsinstitutet. Det tycker vi alltså fortfarande vore det mest logiska.
Folkpartiet och de övriga borgerliga partierna kan inte se att det behövs någon ny myndighet. Sverige behöver färre myndigheter, inte fler. Det är regeringens uppgift att samordna politiken. Den rollen kan de ändå aldrig flytta över till någon annan. Däremot kan regeringen ta hjälp av den nu befintliga Handikappdelegationen. Vi anser att den bör följa utvecklingen på handikappområdet och driva på för att målen i handlingsplanen ska uppnås. Med en samordnande funktion skild från den genomförande organisationen, Hjälpmedelsinstitutet, undviker man att de strategiska frågorna drunknar i det dagliga arbetet. Detta var också Handisamutredarens huvudpoäng i slutbetänkandet. Det har gått helt förlorat i regeringens skrivelse.
Herr talman! Eftersom Hjälpmedelsinstitutet redan i dag har ett samarbete med Tillgänglighetscentret är det absolut bästa att det flyttas dit. Dessutom har Hjälpmedelsinstitutet en mycket hög kompetens på handikappområdet och är faktiskt också en förebild för många andra länder, när det gäller inte bara deras kompetens på hjälpmedelsområdet utan även på andra områden som berör handikappades situation.
Vi tycker att det är synd att deras kompetens inte används på ett bättre sätt, som för kompetensutveckling när det gäller bemötande av personer med funktionshinder, alltså det ansvar som i dag ligger på Statens institut för särskilt utbildningsstöd, Sisus. De övriga uppdrag som Sisus har kan överföras till andra myndigheters ansvarsområde. Vi vänder oss alltså inte emot att Sisus läggs ned.
Vi har många ombudsmän på olika områden i dag. Det är viktiga funktioner. Vi anser att alla dessa ombudsmän ska föras samman i ett ombudsmannaämbete. De olika ombudsmännen har många beröringspunkter. En gemensam myndighet skulle ge samordningsvinster och ett starkare skydd för medborgarna. Vi är naturligtvis medvetna om det utredningsarbete som pågår kring ombudsmännens organisation, men jag väljer ändå att här markera var vi står när det gäller hur vi vill se de framtida ombudsmannaämbetena.
Avslutningsvis, herr talman, vill jag yrka bifall till reservation nr 1. Vi står naturligtvis bakom den andra reservationen också.
Anf. 148 Chatrine Pålsson (Kd)
Herr talman! Handikappolitiken är ett oerhört viktigt område för många personer i det här landet. Vi här i kammaren har tagit många goda steg. Det tycker jag att vi ska vara glada och nöjda med.
Jag är rädd att vi ibland när vi diskuterar detta glömmer att vi inte ska vara nöjda förrän medborgarna som verkligen behöver den här hjälpen får den hjälp de behöver, får de hjälpmedel de behöver och får ett gott bemötande.
Det känns viktigt att säga det eftersom den här propositionen i princip är enbart ett ovanförperspektiv. Medborgarens möjlighet att lättare nå myndigheter och att snabbare få hjälp har man inte fokuserat på. Det är helt riktigt att regeringens förslag var en organisationsfråga, men man måste ändå se vad som är målet med handikappolitiken. Vilka medel har vi för att nå de målen?
Målet för handikappolitiken är för mig att alla med funktionshinder ska kunna leva ett så gott liv som möjligt.
Herr talman! Det beror också lite på hur vi planerar hela det offentliga samhället hur mycket en funktionshindrad eller handikappad person känner sig funktionshindrad. Man kan ju planera så att det finns flexibilitet i allt från kollektivtrafik till offentliga lokaler så att man som funktionshindrad inte känner sig så begränsad.
Det känns som en viktig uppmaning till oss alla. Det är en fråga som rör oss alla, alla riksdagens utskott och, inte minst, vårt tankesätt.
Herr talman! När man känner att inte allt fungerar riktigt bra är det lätt att föreslå en utredning, en ny myndighet eller en organisationsförändring. Sedan känner man: Oj, nu har vi tagit tag i detta. I själva verket kanske det är andra saker som behöver göras för att det ska bli bättre.
Min kollega Kerstin Heinemann har på ett utmärkt sätt förklarat varför vi i de borgerliga partierna tycker att det är onödigt med en extra myndighet. Vi har velat se det på ett annat sätt. Jag ska inte upprepa det, utan bara påminna om att vi har mängder av myndigheter. Det känns viktigt att säga att vi ska använda de myndigheter vi har och samordna dem på ett klokt sätt. Om man har lite färre myndigheter tror jag att det blir lättare för enskilda personer att få den hjälp man behöver.
Jag, och vi alla, vill säkert hjälpa till att göra det ännu bättre för funktionshindrade och handikappade. Det handlar både om dem som föds med handikapp - habiliteringen - och dem som får ett handikapp under livet. Ingen av oss vet ju om någon i vår närhet eller vi själva drabbas.
Det står också omtalat i vår reservation att det är viktigt att vi ser helhetsperspektivet när det gäller tillgänglighets- och bemötandefrågor.
Med det, herr talman, vill jag också yrka bifall till reservation nr 1.
Anf. 149 Lars-Ivar Ericson (C)
Herr talman! Ett tillgängligt samhälle för alla oavsett funktionshinder - nu är det bara fem år kvar innan regeringens löfte ska vara uppfyllt, och nu ska det tillskapas en myndighet som ska svara för handikappfrågorna.
Är inte detta en panikåtgärd och uttryck för en övertro på myndigheters kompetens att lösa aktuella problem? Det finns problem.
I Sverige finns det ca 1,3 miljoner människor som har någon form av permanent funktionshinder. Det är människor som inte har samma möjligheter som majoriteten av befolkningen att ta del av arbete och fritid.
Här är några exempel på deras svårigheter.
De möter kanske varje dag automater. Det är bankautomater och biljettautomater. Det är inte lätt att med funktionshinder kommunicera med automater i stället för med människor.
Att få gå på museum borde vara en rättighet för alla. DHR:s inventering förra sommaren av 64 museer visar att 27 av dem var helt eller näst intill otillgängliga för rullstolsburna. På 45 av dem var inte toaletten godkänd.
Rätten till arbete oavsett funktionshinder är en hjärtefråga för oss i Centerpartiet. Vi är glada för att regeringen har lyssnat på oss och i vårpropositionen höjt lönebidragen. Men vi vill ha en större höjning och mera bidrag till personliga assistenter och arbetsplatsanpassning.
Det som jag gett exempel på här borde kunna förverkligas utan att vi behöver en ny myndighet. Det räcker med Handikappdelegationen och Hjälpmedelsinstitutet. Vi har fullt förtroende för dem.
Jag har tagit med mig en bok. Den heter
Från ord till handling
,
Handikappombudsmannens tionde rapport till regeringen
. Man kan undra om den har hamnat i skymundan på någon av regeringens bokhyllor, eller finns den på en central plats för daglig läsning?
Vi har ingen regeringsrepresentant här i dag, men vi har ju representanter för de styrande partierna. De kan väl påminna om hur viktigt det är att titta på innehållet i den här boken.
Centerpartiet anser att orden kan omvandlas till kraftfulla handlingar utan en ny myndighet.
Slutligen ska jag säga något om ombudsmän.
Ombudsmän ska fungera som ett skydd för medborgarna. Under åren har det tillkommit en rad ombudsmän. Dessa ombudsmäns bevakningsområden tangerar ofta varandra. Jag tycker att det är ett bra förslag om samordning av ombudsmannaämbetena som förs fram i motionen.
Jag står naturligtvis bakom båda reservationerna men nöjer mig med att yrka bifall till reservation nr 1.
Anf. 150 Catherine Persson (S)
Herr talman! En del av de tidigare talarna har pratat om vikten av att kunna genomföra den nationella handlingsplanen för att vi ska nå ett tillgängligt samhälle för alla personer som lever i vårt land. Det råder väl ingen tvekan om att det finns en enighet i den delen.
Däremot finns det behov av en ökad samordning mellan olika statliga aktörer inom det handikappolitiska området för att på ett effektivare sätt än i dag bidra till ökad tillgänglighet och jämlikhet för personer med funktionshinder.
Det har också nämnts tidigare att det har gjorts en hel del på det handikappolitiska området men att vi har rätt så mycket kvar att göra. Det gäller inom de statliga organisationerna och myndigheterna men också hos alla andra som har ett ansvar. En sak är uppenbar, och det är att regeringen ensam inte kan göra Sverige tillgängligt.
Det är icke desto mindre så att det vi kan göra är att förbättra förutsättningarna för de statliga myndigheterna. Det är också viktigt att staten, som i det avseendet har flera myndigheter, är ett gott föredöme i tillgänglighetsarbetet.
Varje myndighet har naturligtvis sitt ansvar för att uppfylla målsättningarna i den nationella handlingsplanen för handikappolitiken. För att underlätta genomförande och lättare nå måluppfyllelse är det angeläget att samla den specialistkompetens som finns på området och som i dag delvis finns uppdelad på flera aktörer och myndigheter. Här finns en risk för gråzoner och att samordningen därmed brister.
Herr talman! Jag delar den bedömning som regeringen gör att det ges bättre förutsättningar för ett effektivt genomförande av de handikappolitiska målen om ansvaret för den övergripande samordningen åläggs en aktör. Regeringens förslag om att bilda en myndighet med ansvar för den övergripande samordningen av genomförandet av handikappolitiken känns utifrån de förutsättningarna rimligt.
Det ger en samlad statlig organisation som bedöms på ett mer slagkraftigt sätt kunna bistå regeringen och andra aktörer i det handikappolitiska arbetet. De uppgifter som i dag åligger Tillgänglighetscentret vid Handikappombudsmannen, kompetensutveckling i bemötande av personer med funktionshinder vid Sisus och delar av Hjälpmedelsinstitutets tillgänglighetsarbete överförs enligt skrivelsen till den nya myndigheten. Som tidigare nämnts bör myndigheten ha bland annat en samordnande, pådrivande och genomförande roll gentemot en del övriga myndigheter.
I skrivelsen sägs också att myndigheten ska arbeta med till exempel analys av effektiva åtgärder för måluppfyllelse, att stimulera och förmå aktörer på olika nivåer att beakta de handikappolitiska målen, skapa forum för erfarenhetsutbyte och bidra till exempel till kunskapsutveckling.
Flera talare har här tidigare påtalat den tillgänglighetsvecka som nu pågår. För egen del var jag själv utkvittad i går och talade på en konferens i Skåne med representanter för de 33 skånska kommunerna med tjänstemän, politiker och företrädare för handikapporganisationerna.
Det är uppenbart att man upplever att det har gjorts mycket men att man också behöver stöd. I princip alla de som yttrande sig och många därtill har indirekt påtalat att de känner att de behöver en samlad organisation som på ett tydligare sätt kan bistå med kunskap, utvärdering, erfarenheter och goda exempel än vad som i dag är möjligt och vad som hittills har gjorts.
De signaler jag fick var att man välkomnar en del av de förslag som nu finns som vi förväntar oss kan förverkligas genom den förändrade myndighetsstrukturen. En myndighet löser naturligtvis inte de utmaningar vi har framför oss. Det handlar om att man ska bestämma sig och faktiskt vilja uppfylla de åtaganden man har på detta område.
Jag vill också betona att myndighetens uppdrag inte innebär en inskränkning i alla andra myndigheters ansvar för genomförandet av handikappolitiken. Det är tvärtom. Som det står i skrivelsen är syftet att myndigheten för handikappolitiskt arbete ska stärkas. Min bedömning är att det finns mycket goda förutsättningar för det eftersom det, som jag tidigare beskrev, finns en stark efterfrågan på att få ett ökat stöd och en ökad kunskap från de olika aktörer vi har ute i landet.
Något som också står i skrivelsen och som det kan finnas skäl att nämna är att myndigheten ska finansieras genom att man omdisponerar de resurser som delvis används till dessa arbetsuppgifter i dag, som finns hos Sisus och Handikappombudsmannen, ligger på olika förvaltningsanslag och också utgör en del av Hjälpmedelsinstitutets statsbidrag. Regeringen avser att återkomma till riksdagen med finansieringen i sin helhet i 2006 års budgetproposition.
Jag ska kommentera de två reservationer som finns i betänkandet. Vad gäller de borgerliga partiernas förslag att Handikappdelegationen skulle ha dessa uppgifter i stället för den nu föreslagna myndigheten är min bedömning att den lösningen inte skulle vara tillfyllest i dag. Det finns behov av en kontinuitet och långsiktighet i att bistå i det handikappolitiska arbetet.
Jag bedömer att det behovet finns även efter år 2010. Detta är ett arbete som vi behöver ägna ganska mycket kraft åt att hålla i även om vi har nått många av målen till år 2010. Dessutom har vi av tradition inte den ordningen i Sverige att vi lägger operativt arbete på regeringsnivå och framför allt inte när det ska pågå under lång tid.
Det har hittills varit en styrka i de flesta lägen i vårt land att man inte lägger det arbetet specifikt på Regeringskansliet utan att det åläggs en myndighet som har ett ansvar på ett annat sätt än vad regeringen i det här läget skulle kunna ha. Den kan arbeta på ett annat sätt än vad regeringen kan göra.
När det gäller den andra reservationen, som handlar om Diskrimineringskommittén, pågår det som sagt en utredning. Jag ser inte i dag skäl för att gå in och göra någonting vad gäller ombudsmannafunktionen. Vi bör avvakta den utredningen, se vad som händer och vilka förslag man avser att presentera. Då får man ta ställning till ombudsmannafunktionen.
Med det vill jag säga att vi alla som jobbar med dessa frågor har ett ansvar att fortsätta att vara pådrivande också för de många aktörer som finns runtom i landet på olika sätt. Avslutningsvis anser jag i likhet med utskottet att riksdagen bör lägga skrivelsen till handlingarna, och jag yrkar avslag på aktuell motion. Jag yrkar således bifall till utskottets förslag i betänkande 24 vid detta riksmöte.
Anf. 151 Kerstin Heinemann (Fp)
Herr talman! Jag har egentligen bara en enda fråga. Det gäller Hjälpmedelsinstitutet. Det är en mycket kvalificerad verksamhet som det bedriver. Det är också väldigt uppskattat i många andra länder och är alltså en förebild.
Varför har Socialdemokraterna och regeringen i första hand en lite konstig inställning till Hjälpmedelsinstitutet? Det hade varit väldigt bra om det hade kunnat sköta Tillgänglighetscentret. Det har en hel del saker redan nu som det kan visa upp, och man kan komma dit och se. Det skulle bara kunna byggas ut.
Nu är det snarare så att man från regeringens och majoritetens sida säger: Vi ska krympa Hjälpmedelsinstitutet. Det ska inte få ha den verksamheten. Dess anslag ska hjälpa till att finansiera den nya myndigheten. Är det ett led i att avveckla Hjälpmedelsinstitutet över huvud taget? Det har varit diskussioner om finansiering och sådant. Är detta första steget till en avveckling av Hjälpmedelsinstitutet?
Anf. 152 Catherine Persson (S)
Herr talman! Jag vet inte varifrån Kerstin Heinemann hämtar sina påståenden om Socialdemokraternas inställning till Hjälpmedelsinstitutet. Min egen erfarenhet av Hjälpmedelsinstitutet är att det är en mycket kompetent organisation.
Jag har under den tid jag var utredare åt regeringen i bland annat hjälpmedelsfrågor haft möjlighet att arbeta med Hjälpmedelsinstitutet. Det har varit oerhört kompetent på många områden men framför allt vad gäller hjälpmedel, som det har som sin spetskompetens. Det är oerhört väl aktat, som Kerstin Heinemann själv säger, på många sätt och vis.
Icke desto mindre har Hjälpmedelsinstitutet inte myndighetskaraktär. Det är en organisation som är ideell och bedrivs med insatser från landstingen, kommunerna och staten. Det har inte myndighetsstatus och kan heller inte få det.
Det finns både för- och nackdelar med det sätt som institutet organiseras på i dag. Oberoende av organisationsform för hur man finansierar det har det fullgjort sina åtaganden mycket väl på hjälpmedelsområdet. Om det råder ingen tvekan.
Det är också på det sättet att det, bland annat genom min egen utredning, finns förslag om ytterligare uppgifter att ålägga Hjälpmedelsinstitutet, framför allt på hjälpmedelsområdet. Det är bättre att en del av det tillgänglighetsarbete som görs på institutet i dag kopplas samman med andra uppgifter som behöver göras för att kunna bistå andra myndigheter.
Anf. 153 Kerstin Heinemann (Fp)
Herr talman! Behöver det verkligen vara en myndighet som sköter det här tillgänglighetscentret? Det tycker jag verkar lite konstigt. Jag tycker att det vore väldigt naturligt att ta hjälp av Hjälpmedelsinstitutet och låta dem ansvara för Tillgänglighetscentret. De jobbar också väldigt mycket med olika typer av utbildning av personal, även på hjälpmedelsområdet. Vi tycker att de också har kompetens och skulle klara av till exempel bemötandefrågorna.
Jag tycker att det är synd att man på något sätt vingklipper Hjälpmedelsinstitutet och hänvisar dem till en ganska osäker framtid. Det beklagar jag, när vi har ett så ovanligt kompetent och framstående institut, som skulle kunna uträtta mycket mer än de gör i dag. Vi skulle slippa inrätta en ny myndighet för en massa saker, när kompetensen finns på annat håll.
Anf. 154 Catherine Persson (S)
Herr talman! Jag tror att det är viktigt att säga att vi nu inte vet hur stor del, eftersom det pågår en översyn inom Organisationskommittén av på vilket sätt man ska organisera den nya myndigheten och också hur man i detalj ska föra över en del av de arbetsuppgifter som finns hos Sisus, Hjälpmedelsinstitutet och Tillgänglighetscentret hos Handikappombudsmannen. Men den största, övervägande uppgiften för Hjälpmedelsinstitutet är just hjälpmedel. Det finns också skäl att tro att institutet kommer att få utvidgade arbetsuppgifter på det området framöver och således kan ytterligare spetsa sin kompetens på det området.
Utifrån mitt perspektiv ser jag ingen som helst anledning till oro för Hjälpmedelsinstitutets framtid - tvärtom är jag en av de varmaste förespråkarna för institutet. Men det är också på det sättet att landsting och kommuner har en viktig roll här. Staten äger inte den frågan och således heller inte riksdagen, utan det ankommer på de huvudmän vi har i övrigt.
När det gäller övriga områden, som Kerstin Heinemann själv nämner, finns det bemötande och tillgänglighet. Men det finns så otroligt många andra myndigheter som jobbar med väldigt många andra frågor, och Hjälpmedelsinstitutet jobbar inte primärt med de frågorna i dag, utan det är just de ansvariga myndigheterna. Poängen är att få andra myndigheter att arbeta med de frågor som de är bra på.
Man kan naturligtvis diskutera olika organisationsmodeller. Jag tror inte att vi får den största politiska fighten om hur man ska organisera det här området. Men jag tror att det här är en lämplig väg att gå, och jag ser inte att Hjälpmedelsinstitutet på något sätt skulle vara hotat. Tvärtom får de möjlighet att koncentrera sig på hjälpmedel. Det finns ändå till viss del utrymme för dem att arbeta med de frågor som ligger på gränsen och samarbeta med myndigheterna naturligtvis och vara en positiv input till den nya myndigheten.
Anf. 155 Elina Linna (V)
Herr talman! De senaste fem årens arbete med att förverkliga handikapplanen visar tydligt att vi behöver en tillgänglighetsmyndighet, en myndighet vars uppdrag bland annat är att, enligt propositionen, "ansvara för den övergripande handikappolitiska samordningen, stödja och aktivt stimulera och förmå aktörer på olika nivåer att beakta de handikappolitiska målen i sin verksamhet".
Det är nu fem år kvar till 2010, och 2010 är det år den nationella handlingsplanen sträcker sig till. De uppgifter som den kommande myndigheten har är många och stora. Hur framgångsrik den nationella handlingsplanen för handikappfrågor kommer att bli hänger nära ihop med hur väl myndigheten ska lyckas med sina uppgifter. Det är bra att arbetet med att uppnå de handikappolitiska målen på detta sätt effektiviseras och struktureras.
Det är viktigt att påpeka att inrättandet av den nya organisationen inte på något sätt tar över de andra myndigheternas ansvar för handikappolitiken. Tvärtom - om vi ska lyckas genomföra den nationella handlingsplanen måste alla goda krafter samarbeta för att uppnå de utsatta målen. Det finns fortfarande brister i kunskaper och medvetenhet. Tyvärr handlar det också om attityder.
Ett konkret exempel är synen på funktionshindrade som passiva. Det finns många samlingslokaler, också här i riksdagen, som är handikappanpassade i åhörardelen men inte på podiet. Utrymmen som handikappanpassats har också utformats halvhjärtat och saknar en helhetsbedömning. Som exempel kan jag berätta att jag nyligen hade besök av en rullstolsburen person. Toaletten hon besökte hade god tillgänglighet, men spegeln satt i en höjd som inte passar en rullstolsburen person.
Det är bra att den nya myndigheten med jämna mellanrum kommer att lämna en lägesrapport till regeringen om hur samhället utvecklas i relation till de handikappolitiska målen. Jag förutsätter att riksdagen kommer att få ta del av dessa rapporter. Levnadsvillkoren för de funktionshindrade varierar. Kvinnors och mäns, pojkars och flickors levnadsvillkor ser olika ut. Vänsterpartiet ser fram emot att myndigheten också synliggör hur det handikappolitiska arbetet ser ut utifrån barn- och genusperspektivet.
Den nya myndigheten ska inrättas den 1 januari 2006. Det är viktigt att i höstens budgetproposition säkra finansieringen till den nya myndigheten. Det lovar regeringen att göra, och Vänsterpartiet tänker bevaka frågan i höstens budgetförhandlingar.
Herr talman! Jag vill avsluta med att yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna.
Anf. 156 Jan Lindholm (Mp)
Herr talman! Alla människor har samma värde och gemensamma grundläggande behov. Miljöpartiet de gröna vill med politiska medel garantera att alla har både rätt och möjlighet att tillfredsställa dessa behov.
Människor är inte handikappade, utan det är när människor med funktionshinder möter en omgivning som inte är anpassad som själva handikappet uppstår. Arbetet med att tillgänglighetsanpassa vårt samhälle är därför en viktig fråga. Ungefär var tionde medborgare i landet har någon form av funktionshinder. Eftersom vårt samhälle på många sätt är organiserat för människor utan funktionshinder innebär det att ett stort antal människor dagligen möter hinder när de vill leva ett oberoende och jämlikt liv i gemenskap med andra.
Vi får nästan varje vecka besök av personer som har behov av permobil eller rullstol på vårt riksdagskansli. Det är inte så roligt alla gånger när det gäller att få det att fungera. Man tycker att riksdagen borde vara ett föredöme på det området.
Forskningen har under de senaste åren kommit långt när det gäller villkoren för människor med funktionshinder. På våra universitet och högskolor finns nu en omfattande forskning på området. Tyvärr är det så att den kunskapen ofta stannar inne på fakulteterna, bland annat eftersom man samtidigt har rustat ned utbildningen för den personal som är verksam i arbetet med att bland annat ge stöd och service till människor med funktionshinder.
Det är viktigt att handikapperspektivet genomsyrar hela samhället och att handikapporganisationernas kompetens tas till vara.
Propositionen
Statlig organisation för handikappolitisk samordning
tycker jag kommer i rätt tid. Det finns hemskt mycket att göra. Arbetet inom handikappomsorgen håller exempelvis i rask takt på att förvandlas till en sorts lågstatus- och genomgångsyrke som inte fordrar någon formell utbildning.
Att någon samordnar den splittrade bild vi i dag har när det gäller ansvaret för kompetens och utbildning, tillgänglighetsfrågor, utvärdering med mera bör bli en förbättring. Sedan kan det kanske i sin tur leda till att det blir färre myndigheter i framtiden. Jag håller med om det som sades tidigare, nämligen att det inte är fler myndigheter som behövs. Jag tror att det kan vara ett steg på väg åt det hållet.
Det finns också många konflikter mellan olika grupper av funktionshindrade där den enes krav för ökad tillgänglighet kan bli ett hinder för andra grupper bland de funktionshindrade. En samordnande myndighet kan bidra till att finna de kompromisser som kan lösa en del sådana frågor. På olika statliga verk finns experter på olika områden som inte riktigt klarar av att kommunicera med varandra, till exempel vägverk och banverk. Där kan en sådan funktion vara viktig. De har sina egna experter för frågor om funktionshinder.
Sedan ska vi inte glömma bort att för de funktionshindrade är de allmänna transportsystemen och även ett dubbelspår mellan Falun och Borlänge ett framsteg.
Med det korta anförandet vill jag yrka bifall till utskottets förslag och avslag på motionerna.
Beslut, Genomförd
Betänkandet beslutades i kammaren 3 juni 2005.Förslagspunkter: 3, Acklamationer: 2, Voteringar: 1.
Protokoll med beslut
Riksdagsskrivelse
Förslagspunkter och beslut i kammaren
Statlig organisation för handikappolitisk samordning
Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion 2004/05:So26 yrkandena 1, 2 och 4.- Reservation 1 (m, c, fp, kd)
Ledamöternas rösterOmröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 1 (m, c, fp, kd) Parti Ja Nej Avstående Frånvarande s 116 0 0 28 m 0 42 0 13 fp 0 34 0 14 kd 0 27 0 6 v 23 0 0 5 c 1 14 0 7 mp 12 0 0 5 - 1 0 0 1 Totalt 153 117 0 79 Diskrimineringskommittén
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion 2004/05:So26 yrkande 3.- Reservation 2 (m, c, fp, kd)
Regeringens skrivelse
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen lägger skrivelse 2004/05:86 till handlingarna.
Det här är ett utskottsbetänkande
Ett betänkande innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden. På den här sidan kan du följa ärendets gång och ta del av debatt och beslut.