Skolan

Anf. 23 BEATRICE ASK (M)

Fru talman! Om man ska vara vardagsfilosofisk är det ett bekymmer, när det gäller den här typen av debatter och mediedebatter som har förts tidigare i denna kammare, att vi alla bär ett ansvar för att vi har gjort det till en expertfråga. Den här typen av debatter förs ofta mellan medieforskare och journalistiskt verksamma personer. Visst görs det ibland på kultur- sidor. Men det är inte längre en allmänpolitisk fråga, som det faktiskt var så sent som på 80-talet. Jag minns själv när en tidigare socialdemokratisk parti- ordförande, Olof Palme, valde att i sina sommartal på Gotland ta upp ämnen som handlade om mediemak- ten, ofta utifrån den nationella aspekten men också utifrån den internationella aspekten. Vi måste vara självkritiska och säga att vi, på ett underligt sätt, har tillåtit det att bli en expertfråga och icke en demokratifråga eller en fråga som vi ägnar tillräcklig uppmärksamhet - vi i vårt parti, vi i denna kammare och vi som också sitter i regeringen. Arbe- tarrörelsen och det parti vi alla tre tillhör har ett visst ansvar för det. Demokratiutredningen, där den förre kulturmi- nistern Bengt Göransson har suttit ordförande, har också tagit upp hur viktigt det är att demokrati, makt och mediedebatt blir ett. De frågorna måste föras upp på den allra högsta nivån samtidigt som debatten blir betydligt bredare än i dag. Det är en medborgardis- kussion, en demokratidiskussion. Det är svart och vitt i den mediala dramaturgin. Det ska vara bovar och hjältar. Det ska vara svart. Det ska vara vitt. Sedan svänger pendeln. När den mest intensiva nyhetsperioden är över finns det utrymme för reflexion, även i de stora medierna. Då brukar den mer nyanserade bilden komma fram. Kritikerna får utrymme. Har man bara tålamod, upptäcker man att man får en betydligt mer nyanserad bild. Det börjar nu många mediemedvetna läsare och mediekonsu- menter ha. Men visst finns det mycket övrigt att öns- ka. Där måste vi självkritiskt se hur vi själva har förvaltat vårt demokratidebattuppdrag, det som handlar om mediernas makt.

Anf. 24 KALLE LARSSON (V)

Fru talman! Det var det bästa jag har hört på länge. Tack så hemskt mycket. Det är precis sant. Jag är tillräckligt gammal för att kunna önska mig tillbaka till den tid då debatten var hela det socialdemokratis- ka partiets, från ungdomsrörelsen till hela gruppen. Jag håller med om att det är viktigt att vi har fria medier. Det är viktigt att man kan ställa krav på att alla människor ska behandlas lika osv. Men så är det inte. Jag skulle vilja föra in en annan bit, inte bara mediernas rätt utan deras sätt att behandla dem som försöker komma in i debatten men kanske inte räknas till de främsta experterna. I förra veckan stod det på Svenska Dagbladets le- darsida att Bengt Silfverstrand och Karin Wegestål tidigare har stött den serbiska regimen. Nu går de vidare med att stödja krigsförbrytarna, genom att de har en annan mening om Haagtribunalen än Svenska Dagbladet. Man kan alltså inte ha en annan mening än mediernas huvudfåra. Då blir man utsatt för såda- na angrepp. Kulturministern har talat om hur det fungerar. Det finns organisationer i mediebranschen som ska regle- ra mediernas sätt att arbeta. Man kan vända sig till Pressombudsmannen och Pressens opinionsnämnd. Jag har erfarenhet av hur det fungerar. Jag talade med pressombudsmannen - och det var inte den nya pressombudsmannen, utan det var den tidigare - efter det att Sydsvenska Dagbladet, som är den största tidningen i min region, snedvridit mina uttalanden. Tidningen skrev: Göran Persson behöver inte ha någon respekt för Karin Wegestål, för hon är inte riktigt klok. När jag vände mig till pressombudsmannen sva- rade han att jag är en offentlig person. Jag får finna mig i att bli kritiserad. Han tyckte att mina åsikter är extrema. De åsikter som han åsyftade är de som Syd- svenska Dagbladet påstod att jag hade. Sedan sade han att han inte var något smakråd. Han sade att jag fick förstå att detta med att jag inte var riktigt klok inte var som om de försökte be- döma min mentala kapacitet, utan det var ett mycket starkt avståndstagande från mina åsikter. Jag kunde ha överklagat inom viss tid till Pressens opinions- nämnd, men jag förlorade faktiskt hela förtroendet för organisationen. Efterhand som kriget pågick i Jugoslavien ökade kritiken mot medierna genom avslöjanden av angri- parnas upprepade lögner, som man inte brydde sig om att dementera. Det skedde också i Sverige, men det kom först utomlands genom intressanta böcker. Även den svenske journalisten Dan Josefsson har gjort ett väldigt bra inlägg i tidskriften ETC där han beskriver konsten att sälja ett krig. Det inlägget är mycket kritiskt. Tidskriften kom ut i fjol, jag tror det var nr 4, så den finns att få tag i och läsa.

Anf. 25 YVONNE ANDERSSON (Kd)

Fru talman! Det är en viktig aspekt som kulturmi- nistern för in när hon konstaterar att detta måste vara mer en demokratifråga än en expertfråga. När vi nu har den bedrövligt ensidiga situationen i svenska medier är det bra att svenska politiker och inte minst svenska ministrar utnyttjar möjligheten att komma ut i debatten. Jag vill i det här sammanhanget peka på ett aktu- ellt debattinlägg som utrikesminister Anna Lindh hade i söndags i Dagens Nyheter. Hon skriver där insiktsfullt om bl.a. de just avhållna parlamentsvalen i Montenegro : "Det montenegrinska samhället är delat i frågan," - om självständighet - "och de regionala konsekvenserna av en splittring av Förbundsrepubli- ken Jugoslavien kan bli svåra. Vad blir då signalen till Kosovo? Vad kommer att hända i Makedonien ... och Bosnien?" Frågorna är i högsta grad berättigade. Anna Lindh fortsätter :"Makedonien är det enda av Balkanländerna som klarade sig undan det gångna decenniets krig och splittring. Nu hotas landets bräckliga etniska sammanhållning av etnisk albansk extremism, huvudsakligen med rötter i Kosovo, men med grogrund hos den egna delvis eftersatta albanska minoriteten. - - - Men den etnisk albanska extre- mismen har dessvärre inte begränsat sig till Makedo- nien. I Kosovo utsätts den serbiska minoriteten för djupt oroväckande terrordåd." Härmed har Anna Lindh lämnat ett väsentligt bi- drag i folkbildningens och folkupplysningens tjänst. Därmed har hon också bidragit till att något skingra de massmediala dimmor som länge legat som ett tjockt sjok över Balkan. Det förekom nämligen i själva verket terrordåd från såväl serbisk som ko- sovoalbansk sida under det Kosovokrig som Serbien av en massiv massmediekör utpekades som ensamt ansvarig för.

Anf. 26 KALLE LARSSON (V)

Fru talman! Karin Wegestål tar upp hur medierna ibland behandlar debattörer som kanske inte har au- tomatisk legitimitet. De debattörerna är för övrigt ganska få, och särskilt vi som har politiska uppdrag tvingas nog kämpa ganska hårt för våra ståndpunkter. Men det är som med klockan. Står man bara kvar på samma ståndpunkt visar man rätt tid ibland också i medierna. Svenska Dagbladets ledarsida har ett uppdrag som jag tror att vi får inse innebär att vi som inte håller med den får ta det som en komplimang varje gång vi förekommer på den negativt omnämnda. Det gör vi i Regeringskansliet. Jag ska ge ett litet exempel på hur det kan svänga i den nyanserade debatten. Bengt Silfverstrand citera- de Anna Lindh. Jag läste Per Ahlmark i Dagens Ny- heter i går eller i förrgår. Det var en mycket kritisk krönika om CNN:s Bagdadrapportering. Kommer man bara igenom de första mycket ny- hetsintensiva dagarna, där medierna är väldigt bero- ende av vissa ganska få hårt styrda källor, brukar ändå den nyanserade rapporteringen nå fram och till slut också leda till en kritisk debatt som man kan lära mycket av. Medieutvecklingen i dag är det vi brukar kalla för globalisering. Globalisering är om man sönderdelar det egentligen tre saker. Det är en sammansmältning av en väldig kommersialisering och teknikutveckling som påverkar t.ex. finansmarknadernas sätt att arbeta och också mediernas sätt att arbeta. I denna röra av kommersialisering, medialisering, ny informations- teknik, väldig snabbhet och en stark ekonomisk kraft uppstår också de maktkonglomerat som medierna numera utgör. Vad kan vi göra på hemmaplan? Vi har talat om debatten. Jag tror att det är viktigt att vi fortsätter att se till att ha en mycket stark och högkvalitativ public service och att vi med hjälp av presstödssystemet försöker bibehålla den lilla mångfald vi fortfarande har på dagspressområdet. Vi måste göra något som ändå ger något slags ba- salt regelverk när det gäller ägarkoncentrationen. Vi måste utveckla ännu mer av självständig forskning vid institut och högskolor. Styrelsen för psykologiskt försvar har en väldigt ambitiös forskningsverksamhet just när det gäller krig. Den måste få resurser att fort- sätta att bedriva denna forskning. Detta är bara några få exempel. Sedan måste vi var och en ta ett stort ansvar för att gå på tvärs och föra den lite besvärliga mediedebatten. Väldigt många medborgare är mycket intresserade av att följa den och kanske så småningom också delta i den när de inser att man inte måste vara journalist för att delta i debatten.

Anf. 27 YVONNE ANDERSSON (Kd)

Fru talman! Jag kan ändå inte riktigt låta bli att tänka på den verklighet vi lever i. I Sverige har de liberala tidningarna nästan ett monopol. Det gör att det är väldigt lätt att tysta oliktänkande. Det lägger en våt filt över samhällsdebatten. Massmedierna granskar inte längre den politiska makten, de har den. De bär fram och avsätter aktörer inom näringsliv och politik. Det är klart att det natur- ligtvis är väldigt spännande och kanske roligare än att försöka få människor att förstå komplicerade sam- manhang. Man måste ändå tänka på att civilbefolkningen i alltmer ökande grad är den grupp som drabbas allra värst i krig. Därför är det väldigt viktigt att medierna agerar så att man inte utsätter de människorna för onödiga lidanden. Det tycker jag är en viktig del som man måste titta på. Medierna fungerar inte i ett vakuum. Ansvaret ligger naturligtvis hos de inblandade ländernas rege- ringar för deras ställningstaganden och uttalanden. De internationella relationerna och maktförhållandena bör också beaktas. När det gäller beskrivningen av detta finns Demo- kratiutredningens forskarvolym nr 3 som heter Politi- kens medialisering. Den är alldeles utomordentlig. Jag vill verkligen rekommendera den till er som lyss- nar och som finns här i kammaren. Därmed vill jag tacka för debatten.

Anf. 28 KALLE LARSSON (V)

Fru talman! Ulla-Britt Hagström har frågat nä- ringsminister Björn Rosengren dels vilken hans över- gripande strategi är för utlokalisering av statliga verk, dels på vilket sätt han avser att genomföra kon- sekvensanalyser inför ny- och omlokaliseringar av statliga verk. Arbetet inom Regeringskansliet är så fördelat att det är jag som ska svara på frågorna. Riksdagen har vid en rad tillfällen uttalat sig om allmänna principer för såväl om- som nylokalisering av statlig verksamhet. De innebär bl.a. att varje beslut om omlokalisering av befintlig verksamhet, eller lokalisering av nya myndigheter, bör föregås av nog- granna överväganden om möjligheten att i första hand placera dem i länscentrum, i vissa andra orter eller i anslutning till nationella regionalpolitiska stödområ- den. Alternativ lokalisering kan vara orter eller regio- ner där statlig verksamhet läggs ned eller som i övrigt är mindre väl försörjda med sådan verksamhet. I varje fall bör en annan lokaliseringsort än Stockholm över- vägas. En utgångspunkt ska dock vara att myndighe- terna även efter en sådan lokalisering ska kunna utfö- ra sina arbetsuppgifter effektivt. De möjligheter som står till buds att åstadkomma en bättre regional balans måste så långt möjligt tas till vara. Konsekvensanalyser inför ny- eller omlokalise- ring av statliga verksamheter sker oftast genom of- fentliga utredningar. Som riktlinjer för dessa utred- ningar har regeringen i kommittéförordningen före- skrivit att om förslagen i ett betänkande har betydelse för sysselsättning och offentlig service i landet så ska konsekvenserna av förslagen anges i betänkandet. I den av Regeringskansliet utgivna Kommitté- handboken anges vidare att en kommitté, oavsett inom vilket område den är verksam, måste ställa sig frågan om dess förslag kan få regionalpolitiska kon- sekvenser. Från sysselsättningssynpunkt är härvid bl.a. organisationen av den statliga verksamheten viktig. När en kommitté föreslår att det ska bildas en ny statlig myndighet eller att en befintlig sådan ska or- ganiseras om är det således särskilt viktigt att regio- nalpolitiska aspekter beaktas. När en ny verksamhet ska starta är det förhållandevis enkelt att ta regional- politiska hänsyn. Vid lokalisering av nya myndighe- ter och verksamheter ska det finnas bärande skäl för att Storstockholm ska föreslås som lokaliseringsort. Huvudregeln är att varken Stockholm eller andra storstäder ska väljas för nya verksamheter. Den nuvarande ojämna utvecklingen i många av- seenden mellan olika delar av Sverige, t.ex. vad gäller sysselsättningen, riskerar att i framtiden skapa ökade klyftor mellan människor och mellan regioner. Rege- ringen anser att hela landets resurser ska tas till vara på ett sätt som främjar den sammanlagda tillväxten. Under hösten 2001 kommer regeringen att lägga fram en proposition som innehåller en förnyad regionalpo- litik för hela landet.

Anf. 29 YVONNE ANDERSSON (Kd)

Fru talman! Jag vill tacka statsrådet Ulrica Mes- sing för svaret på interpellationen om lokaliseringen av de statliga verken. Jag är dock lite förvånad över att svaret är så tunt. Det är inte riktigt likt Ulrica Mes- sing. Jag har begärt att få veta dels vilken övergripan- de strategi som gäller för lokalisering av statliga verk, dels hur konsekvensanalyser inför ny- och omlokali- sering genomförs. Jag har också gått igenom lokalise- ringen de senaste fem åren och inte funnit någon konsekvent strategi. Nu säger Ulrica Messing att det som gäller i första hand är länscentrum, i vissa andra orter eller i anslut- ning till nationella stödområden. Det kan gälla orter där statlig verksamhet läggs ned eller som i övrigt är mindre väl försörjda med sådan verksamhet. Statsrå- det säger att konsekvensanalyser oftast sker genom statliga utredningar. Vad som förvånar mig är att statsrådet inte nämner ett ord om att specifik kompe- tens inom ett visst område på en ort är viktig för att samhällsekonomiskt få synergieffekter. Man får alltså ut väldigt mycket mer om en lokalisering valts nog- grant. Jag väljer att ta ett konkret exempel som inom en snar framtid är aktuellt, nämligen djurskyddsmyndig- heten som ett led i förbättrat djurskydd. Utredaren föreslår i SOU 2000:108 en ny djurskyddsmyndighet som ett led i ett förbättrat djurskydd. Utredaren före- slår en lokalisering till Lund. Här skulle t.ex. Skara i Västra Götaland, som också visat intresse, ligga mycket väl till kompetensmässigt. Den östra delen av Västra Götaland är dessutom mycket dåligt försörjd med statliga verk. En fråga som också förvånar mig är att Ulrica Messing inte tar upp tillgången till bo- städer. Om jag tar fortsätter med exemplet djurskydds- myndigheten så säger utredaren att Lund har närhet till Danmark och därmed till myndighetens danska motsvarighet, att Lund har närhet till beslutscentrum i Bryssel, att Lunds universitet, med bl.a. medicinsk och naturvetenskaplig forskning, finns i Lund och att Lundaregionen ofta drabbas först av smittsamma djursjukdomar. Fru talman! I denna konsekvensutredning finns inga av de argument som statsrådet anför i sitt svar för lokalisering av statliga verk. Skara kommun före- slår t.ex. att djurskyddsmyndigheten läggs under länsveterinären på länsstyrelsen. Den kompetens på djurhållnings- och djurskyddsområdet som krävs för att utföra myndighetens uppdrag återfinns i Skara. Närhet till djurhållning och livsmedelshantering med landets mest varierande djurhållning finns här. Här skulle också statens regionalpolitiska ambition gälla. Ett gymnasieprogram om djurtransporter och etik håller på att inrättas. Restiden till Bryssel har försum- bara skillnader. Boendet är billigare. Jag vill därför ställa frågan till Ulrica Messing: Måste inte den samlade kompetensen på ett kunskap- sområde vara viktig för lokalisering av en myndighet som ska ge service åt hela landet? Borde inte ministerns svar utvidgas med det kra- vet?

Anf. 30 ULF NILSSON (Fp)

Fru talman! Jag tog tillfället i akt att tala, eftersom detta är mycket intressant. Vi har från Centerpartiets sida en lång rad motioner från förra riksdagsåret där vi just har föreslagit utlokalisering av statliga verk. Jag har fyra enkla tilläggsfrågor till Ulla-Britts interpellation. Är det är möjligt att uttala någon mer noterbar ambition från regeringen när det gäller utflyttning av statlig verksamhet? Det var den första frågan. Den andra frågan gäller något som jag kan kon- statera efter ganska lång erfarenhet av lokalt och regionalt arbete. Det föreligger faktiskt stora hinder för att klara utlokaliseringar. Vi har exempelvis bris- ten på IT-utbyggnad, bristen på hygglig vägstandard och bristen på prisvärda kommunikationer. Det här landet finns nu bland dem med världens dyraste inri- kesflygpriser. Detta försvårar utlokaliseringar. Den tredje frågan är mer en detaljfråga, men den har en princip inbyggd. Hittills genomförda utlokali- seringar tillåts i många fall ha dubbla kontor. Det är för mig mycket förvånande. Exempelvis så är Statens energimyndighet utlokaliserad till Eskilstuna. Dit är det en timmes färdväg, men ett stort kontor finns kvar i Stockholm. Den nya institution som heter ITPS, dvs. den som ska ersätta bl.a. Statens institut för regional forskning, finns i Östersund. Den ska enligt en enig riksdag lokaliseras till Östersund. Men i dag fick vi veta i näringsutskottet att den också ska ha kvar ett stort kontor i Stockholm. Detta ger en mycket märk- lig bild av utlokaliseringar, dels när det gäller den förväntade sysselsättningseffekten på den aktuella orten, dels ur effektiviseringssynpunkt. Jag vill fråga statsrådet om statsrådet tycker att det är principiellt rimligt att utlokaliserade verk och myndigheter ska hålla sig med dubbla kontor. Den fjärde och sista frågan är: Finns det verkligen någon konsekvensanalys av de senaste årens nybilda- de myndigheter, institutioner och statliga verksam- heter? Enligt den statistik som vi har fått tillgänglig är expansionen av statlig verksamhet under de senaste tio åren störst i Stockholmsregionen. Det är någonting helt annat än vad svaret till interpellanten innehöll. I övrigt håller jag med om slutklämmen i statsrå- dets svar. Det står att den ojämna utvecklingen i lan- det riskerar att skapa klyftor i framtiden. Men det är ju faktiskt inte så, utan det gäller i dag. Det finns en uppenbar risk för att det här landet håller på att klyvas både regionalt och socialt.

Anf. 31 KALLE LARSSON (V)

Fru talman! Ulla-Britt Hagström ställde frågan om jag tror att det är viktigt att statlig utlokalisering ock- så sker på ett noggrant sätt, precis som om jag i inter- pellationssvaret hade låtsats något annat. Jag vill verkligen understryka att staten har, och ska ta, ett ansvar som arbetsgivare. Det skulle vara orealistiskt att tro att man kan utlokalisera verksamheter, var de än finns och vad de än gör, till en plats där det inte finns regionala eller lokala förutsättningar för verk- samheterna att växa. En sådan hänsyn måste man självfallet ta. Då tror jag, precis som Åke Sandström, att de grundläggande förutsättningarna för företag och fö- retagande är oerhört viktiga. Här ser vi en skillnad mellan regioner i vårt land. Om man tittar på förut- sättningar för alla regioner att utvecklas och växa, är ju en viktig del just infrastrukturen. Det handlar inte bara om vägar, järnvägar och flyg, utan också om IT. Den nationella politiken måste ta regionala hänsyn för att alla regioner ska få förutsättningar att utveck- las och växa. Jag tror att vi kan vara överens om att just infrastrukturen är en viktig del i dessa förutsätt- ningar. Jag är övertygad om att statlig verksamhet är vik- tig därför att den skapar sysselsättning för bygden lokalt och regionalt när den sprids över landet. Den tillför ett nätverk, en kompetens och människor som är viktiga för bygden. Den kan ge ytterligare tillskott till det näringsliv som finns. Jag tror också att utlokalisering av statlig verk- samhet kan vara bra för verksamheten i sig. Det finns förutsättningar för olika delar av vårt land att bygga nätverk och kluster kring specifika frågor. Vi gör också detta. Om man kan mäta de frågorna mot var- andra, kommer också statlig verksamhet i många fall att ha en fördel av att ligga utanför Storstockholm med de krav och de förutsättningar som finns här. Därför tror jag också att man så långt som möjligt ska undvika att t.ex. ha dubbla kontor. Man ska så långt som möjligt undvika att låtsas som att man kan bedriva verksamhet på två platser. Det klart att det finns förutsättningar för att vara mycket tuffare i utlokaliseringspolitiken om det finns en politisk vilja bakom. Under 70-talet fattade riksdagen en rad olika be- slut som innebar att vi utlokaliserade statlig verksam- het. Det var inga enkla beslut då. De följdes av många och tuffa debatter där enskilda personer ibland kände en stor oro för att deras arbetsplats skulle flytta. Men vi kan ändå konstatera att politiken hade effekt. Den utlokalisering som genomfördes på 70-talet fungerade över hela 80-talet och en bit in på 90-talet. Det är naturligtvis oerhört viktigt att de utredning- ar som nu görs på ett mer seriöst sätt ser över de vill- kor och förutsättningar som finns för regionalpolitis- ka hänsyn. Man ska titta på omlokalisering och utlo- kalisering. Det händer tyvärr då och då att offentliga utredningar inte följer sina direktiv fullt ut. Det hän- der ibland när det gäller jämställdhetsaspekter, och det händer när det gäller regionalpolitiska aspekter. Då får vi i efterhand ta den hänsynen och göra en vidare utredning på departementet, och det gör vi också. Men det är ingen tvekan om att staten som arbetsgivare har en viktig roll både när det gäller kompetensförsörjning och när det gäller möjligheter för våra myndigheter att växa och utvecklas i alla Sveriges regioner.

Anf. 32 ULF NILSSON (Fp)

Fru talman! Jag är glad över att Ulrica Messing lyfter fram infrastrukturen och vägarna. Vi skulle behöva en vägminister i dag som verkligen tog tag i detta. Jag är också glad att Ulrica Messing ska ta tag i detta på ett tuffare sätt. Man kan gå tillbaka och försöka ge en samlad bild av den utlokalisering eller omlokalisering av statliga verk som har skett. Det finns uppgifter över nya myndigheter i Statskalendern, men varken på Justi- tiedepartementet, Statskontoret eller Arbetsgivarver- ket finns det samlade uppgifter. Man kan hitta vissa uppgifter i Staten i omvandling 1998. År 1995 handlade det om elva myndigheter. Alla lokaliserades till Stockholm. Det handlade om Styrel- sen för internationellt utvecklingsarbete, Överklagan- denämnden för totalförsvaret, Statens institut för kommunikationsanalys, EU-program inom utbildning och kompetensutveckling, Högskoleverket, Rådet för arbetslivsforskning, Delegationen för utländska in- vesteringar i Sverige, Revisorsnämnden, Turistdele- gationen och Fastighetsmäklarnämnden. Statsrådet Ulrica Messing säger i svaret: "I vart fall bör en annan lokaliseringsort än Stockholm över- vägas." Då frågar jag om det har gjorts. Nu säger Ulrica Messing att det ska göras. År 1996 handlade det om fyra myndigheter som alla lades i Stockholm, nämligen Inspektionen för strategiska produkter, Kärnavfallsfondens styrelse, Registernämnden och Insättningsgarantinämnden. Fru talman! År 1997 hände något märkligt. Det handlade om 14 olika myndigheter, varav nio gick till Söderhamn. Det var Arbetsmarknadsstyrelsens cen- tral för kund- och marknadsundersökningar, arkiv, telefon, information och arbetsplatsintroduktion, Arbetslivsinstitutets FoU-program, Jordbruksverkets djurhållningsregister, Patent- och registreringsverkets varumärkesavdelning, Riksförsäkringsverkets yrkes- skadeenhet och IT-utveckling, Riksskatteverkets telefoncentral, Skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län, Svenska EU-programkontoret samt tillfälligt Pen- sionsregistret för Statens pensionsverk. Här har verk- ligen funnits en strategi som jag önskar en kommen- tar från Ulrica Messing om. Göteborg fick ett sekretariat för genusforskning, vilket stämmer väl överens med Sahlgrenska univer- sitetssjukhusets forskningsområde. Uppsala fick ett institut för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, och Stockholm tre myndigheter. Jag går vidare. År 1998 handlade det om tio myn- digheter, varav fem lokaliserades till Stockholm. Statens energimyndighet gick till Eskilstuna. Integra- tionsverket gick till Norrköping, och Sydsveriges energiförsörjning fick ett fäste i Kristianstad. Sedan handlade det om högskolor. Det senaste året jag har med är 1999. Då handlade det om Karlstads, Växjö och Örebro universitet och Statens kvalitets- och kompetensråd till Stockholm. Hjälpmedelsinstitutet gick till Vällingby, Statens museer för världskultur till Göteborg, Centrum för kunskap om ekologisk hållbarhet till Umeå samt Rikstrafiken till Sundsvall. Jag vill fråga Ulrica Messing varför nio av totalt 44 myndigheter har lokaliserats till Söderhamn under en femårsperiod. Det är drygt en femtedel. Varför har endast 20 myndigheter hamnat utanför Stockholm? Det är knappt hälften. Varför blir Västsverige så förfördelat? Det är mina frågor. Jag hoppas nu att det blir en förändring, och jag tror på Ulrica Messing.

Anf. 33 KALLE LARSSON (V)

Fru talman! Jag vill försöka hålla detta på ett prin- cipiellt plan. Jag tror att vi är väldigt överens om många saker. Jag vill bara återkomma till ambitionen. Är det en uttalad ambition att trycka på och fortsätta med dessa utlokaliseringar? Jag vet att det kommer att finnas fog för att arbeta i den riktningen med hän- syn till den omstrukturering som kommer att ske inom Försvarsmakten. Det finns många exempel på att omlokaliseringar är bra för verksamheten. Vi har fått rapporter till näringsutskottet att man har upptäckt rationalise- ringsmöjligheter. Man har kunnat minska kostymen, omfattningen, av en del administrativ verksamhet och ändå klarat samma uppgifter. Vi i Centerpartiet hade förslag på utlokalisering av 22 statliga myndigheter och verksamheter. Ett exempel där just närheten till verksamheten är positiv gäller den geotekniska verksamheten. Vi har ju våra malmfält i norra delen av Sverige. Därför tyckte jag att SGU, Statens geologiska undersökning, kunde ligga i den delen av landet. Jag vill inte gå in på orter här. Sist och slutligen: Infrastrukturpropositionen väntar vi med spänning på. Budgettekniskt tror jag inte att det är möjligt att tillföra pengar. Då det inte fanns några pengar reserverade nu inför vårproposi- tionen torde det inte heller komma några extra pengar under 2002. Kan vi få ett klarläggande på just den punkten? Kommer infrastrukturpropositionen att innehålla något mer än en vacker beskrivning?

Anf. 34 ULF NILSSON (Fp)

Fru talman! Nu förstår jag inte vad Ulla-Britt Hagström egentligen vill fråga om. Först kritiserar Ulla-Britt Hagström det faktum att så mycket av de statliga verksamheterna finns i och lokaliseras till Stockholm. Sedan frågar Ulla-Britt Hagström mig varför en del av de verksamheterna har lokaliserats till Söderhamn eller varför en del har lokaliserats till Norrköping. Är det bra, eller är det inte bra att vi lokaliserar verksamheter utanför Stockholm? Vi måste ju först fundera på vad vi vill uppnå. Vi har tittat på t.ex. Söderhamns kommun. Där har staten gått in och tagit det ansvar som arbetsgiva- re som jag menar att staten ska ta och som privata arbetsgivare ska ta. Vi ställer exakt samma krav på Ericsson i dag när man lägger varsel med de omloka- liseringar som man gör. Söderhamn och många andra kommuner som har blivit berörda av det förra för- svarsbeslutet får exakt samma stöd och hjälp som vi har givit tidigare. Vi har en medveten strategi för när staten drar sig tillbaka som arbetsgivare från ett område, i det här fallet försvaret. Staten har då ett ansvar för att se till att det fortsätter att finnas en statlig kompetens i det området. Så gjorde vi i Söderhamn när vi utlokalise- rade en del verksamheter som hade förutsättningar för att växa just där. Så gör vi nu i Kiruna. Dit har vi utlokaliserat CSN med 80 platser. Så har vi gjort i Sollefteå, där Sveriges Rese- och Turistråd har etable- rat sig med 45 platser. Så har vi gjort på Gotland, dit Stockholms läns försäkringskassa har utlokaliserats med 120 platser. Och så ska vi fortsätta att göra. Vi har ett extra stort ansvar för de platser som nu tappar kompetens när statlig verksamhet drar sig undan. Då har vi en skyldighet att också tillföra nya arbetsuppgifter och nya tjänster med staten som ar- betsgivare. Jag tycker att det finns skäl att fundera över många av de lokaliseringar som gjordes 1995, som Ulla-Britt Hagström också nämnde här i sitt inlägg. Då var både Ulla-Britt Hagström och jag ledamöter av denna riksdag. När de utlokaliseringarna utreddes 1993-1994 kanske både Ulla-Britt Hagström och jag kunde ha varit tuffare i debatten. Det är lätt att vara efterklok. Det är svårare att ändra ett beslut som re- dan har fattats. Jag välkomnar om vi allihop blir bättre på att ta regionalpolitiska hänsyn och också se till de förut- sättningar som gör det möjligt för statlig verksamhet att finnas i alla Sveriges regioner: infrastruktur, kommunikationer, IT, utbildning och mycket annat.

Anf. 35 GUNNAR GOUDE (Mp)

Fru talman! Nu börjar jag känna igen Ulrica Mes- sing. Jag tycker att hon med inlevelse går in för detta. Det känns bra. Men faktum kvarstår att endast 20 av 44 statliga verk under en femårsperiod lades utanför Stockholm. Jag var inte riksdagsledamot mer än tio månader 1995. Men under den perioden stred jag benhårt för att Högskoleverket skulle finnas på en annan plats - jag vill just nu inte säga var. Men det fick jag inte något vidare gehör för. Det är viktigt att vi har ett levande land, att alla regioner är levande och att vi får möjlighet att sprida ut oss över landet. Det ska inte vara bekymmer med kommunikationer. Det borde finnas. Tågen skulle kunna utvecklas mycket mer, framför allt vägarna skulle kunna utvecklas mer. Flyget skulle inte behöva vara så dyrt i Sverige. Då skulle det vara mycket smidigare. Med den IT-utveckling som är skulle det kunna vara mycket smidigare att arbeta på det sättet. Det ser vi ju i regionen Västra Götaland. Trots att vi har stora avstånd och 1,5 miljoner invånare växer det fram ett bra samarbete där avstånden faktiskt inte är så försvårande som man många gånger vill ut- trycka. Nu överlämnar jag med varm hand frågan till statsrådet Ulrica Messing. Jag vill också att Ulrica Messing tittar på hela landet. Jag vill att hon ser över vart de statliga verken har lokaliserats och vilka om- råden som fortfarande är vita fläckar som inte har fått några resurser. Det är ju inte bara att få, utan det är också att ge. Det handlar om att vara med och ut- veckla något för hela Sverige inom det område man bor. Jag tycker att det är en väsentlig fråga i det här sammanhanget att man är med och utvecklar.

Anf. 36 YVONNE ANDERSSON (Kd)

Fru talman! Olle Lindström har frågat mig vad jag avser att göra för att motverka vad han, inspirerad av en nyligen utgiven TCO-rapport, kallar "enkelriktningen" i Sverige. Härmed avses att den framtida regionala befolkningsutvecklingen, enligt rapportens prognoser, kommer att leda till en allt större koncentration av befolkning och verksamheter till de tre storstadsregionerna och några högskolere- gioner. Låt mig först säga att jag, i likhet med Olle Lind- ström, är mycket bekymrad över de ökade regionala skillnaderna, bl.a. beträffande befolkningsutveckling- en, som olika prognoser pekar mot. Jag kan dock inte hålla med Olle Lindström om att huvudorsaken till den negativa utvecklingen i norra Sverige är regeringens och riksdagens ageran- de. Tyvärr är det, enligt min mening, mycket starkare krafter som till stor del bestämmer villkoren för nä- ringslivet och därmed också på lång sikt befolknings- utvecklingen. Den ekonomiska utvecklingen går alltmer mot internationalisering och globalisering. Detta leder till en, från tillväxtsynpunkt önskvärd, ökad strukturomvandlingstakt, som dock samtidigt utsätter näringslivet i många små och medelstora orter för ökade påfrestningar. Många orter, som t.ex. är beroende av en stor arbetsgivare eller där en stor del av näringslivet fungerar som underleverantörer till stora internationella företag, blir därmed alltmer sår- bara. Skillnaderna vad gäller befolknings- och syssel- sättningsutveckling mellan framför allt Stockholms- regionen och resten av landet har ökat på senare år. Näringslivets utveckling är en viktig förklaring. Samtidigt är det, enligt den regionalpolitiska utred- ningen, till stor del frivilliga beslut som ligger till grund för människors flyttmönster. Det är främst unga människor som flyttar, och deras preferenser tycks för närvarande i stor utsträckning vara storstä- der och universitetsorter. Olle Lindström tar även upp frågan om regler och bidrag till enskild väghållning. Regeringen har tillsatt en utredning med uppdrag att se över dessa. Utred- ningen ska vara klar sommaren 2001. I uppdraget ingår bl.a. att se över gränsdragningen mellan enskild väg och allmän väg. Ett av syftena med utredningen är att se till att de anslag som rör det lokala vägnätet gör största möjliga samhällsekonomiska nytta. Efter sedvanlig beredning av utredningens förslag kommer riksdagen att få ta ställning till såväl ändringar av regelverk som förslag till anslag. Det är riktigt att den nuvarande ojämna utveck- lingen mellan olika delar av Sverige riskerar att i framtiden skapa ökade klyftor mellan människor och regioner. Regeringen anser att hela landets resurser ska tas till vara på ett sätt som främjar den samman- lagda tillväxten. Under hösten 2001 kommer rege- ringen att lägga fram en proposition som innehåller en förnyad regionalpolitik för hela landet.

Anf. 37 GUNNAR GOUDE (Mp)

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret på min interpellation. Jag hoppas också att debatten ska bli än mer klargörande. Låt mig först säga att de synpunkter jag har tagit upp i interpellationen gäller i stora delar av landet. Men jag har valt specifikt Norrbotten eftersom det är min valkrets. TCO-rapporten Det enkelriktade Sverige kommer egentligen inte med några nyheter. Att de regionala skillnaderna ökar år från år konstaterade redan en tidigare statlig utredning. Problemet är kanske att skillnaderna accelererar. Det har dessutom i dagarna kommit en utredning som Svenska Kommunförbun- det, Landstingsförbundet och Industriförbundet har tagit fram. Den heter Arena för tillväxt. Den exempli- fierar också alla dessa skillnader som är ett stort pro- blem. Jag noterar att statsrådet är bekymrad över ut- vecklingen, men det räcker inte enbart med att vara bekymrad. Det måste vidtas åtgärder, och kraftfulla sådana. TCO skriver: "Nu måste politikerna ta sitt ansvar för att bryta enkelriktningen. Det är mycket allvarligt, eftersom Sveriges välfärd och tillväxt i hög grad avgörs av huruvida hela landet kan delta i ut- vecklingen." Det är lätt att instämma i det som TCO skrivet. Statsrådet vill naturligtvis inte hålla med mig om att det är regering och riksdag som bär ansvaret för den negativa utvecklingen, det kan jag förstå. Men jag hävdar fortfarande att det i vart fall har stor bety- delse vilka beslut som fattas i denna kammare, men också i Regeringskansliet. Om hela landet ska kunna leva, som vi alla har talat om, kan staten inte vara den som först avvecklar verksamheter i glesbygden. Så var det ju under sane- ringen av Sveriges ekonomi, vilken i och för sig var nödvändig. Men det var i glesbygden som indrag- ningar och nedläggningar skedde. Det gällde försva- ret, polisen, tingsrätterna, skattemyndigheterna, pos- ten m.m. De flyttades till i bästa fall länshuvudstäder- na och i sämsta fall till regionscentra och storstäder. Det här betyder mycket. Ett sådant handlande skapar inte den optimism och framtidstro som man vill ha och som också är förutsättningen för att man ska få företagare att satsa, för att människor ska vilja bo kvar i den del av landet där det finns en hög arbetslöshet. Vi har dessutom haft ständiga energi- och bräns- leskattehöjningar samtidigt som vägnätet på grund av bristande resurser hamnat under den s.k. skamgrän- sen. Jag får kanske anledning att komma tillbaka till just den delen. När det gäller det här med regionalpolitiken hade jag redan 1997 min första interpellationsdebatt med dåvarande näringsminister Anders Sundström om dessa frågor. I januari 2000 hade jag en interpella- tionsdebatt med Björn Rosengren. Det visar att vi inte har gjort som man har gjort i Norge och Finland där man har värnat den del av landet som har stora svå- righeter med bl.a. kargt klimat och långa avstånd. I Norge, vårt västra grannland, har man genomfört en reform som har gynnat inflyttningen till de norra delarna medan vi i Sverige har en utflyttning. Jag skulle vilja fråga: Nog måste väl ändå statsrådet ha någon uppfattning om hur man ska kunna förändra det här och förhindra den kantring av Sverige som faktiskt pågår?

Anf. 38 YVONNE ANDERSSON (Kd)

Fru talman! Jag börjar med att konstatera - också kanske Olle Lindström och jag kan bli överens om det - att människor flyttar av en rad olika skäl. De flyttar för att de får ett nytt arbete, för att de ska ut- bilda sig, för att de kanske söker en ny livsstil eller för att de blir kära. Då kan vi fortsätta att fundera på hur man kan uppmuntra människor att inte bara flytta åt ett håll, till de stora städerna, utan också att någon gång i livet flytta också åt det andra hållet. Om vi vill att människor ska tycka att det är lätta- re att flytta, inte bara till en storstad utan också från en storstad till mindre orter eller till landsbygden, tror jag att man måste fokusera politiken på vad som då krävs. Vad förväntar sig människor på en ort för att de ska tycka att de lever ett bra liv där? Det handlar om vägar, om service, om affärer, om apotek, om post, om dagis till barnen, om skola och om många andra saker. Jag tror att det är där som den nationella politiken har det största ansvaret för att se till att det finns för- utsättningar för alla våra regioner att ge människor det som de förväntar sig av ett samhälle och en kom- mun och det som de ställer krav på när det gäller välfärd, kommunikationer, infrastruktur och utbild- ning. Sedan har all nationell politik också regionala ef- fekter. Olle Lindström nämnde detta med långa av- stånd. Det gäller en del orter i vårt land. Då kan vi fundera över vad vi kan göra för att minska dessa avstånd och skillnader. Kan man underlätta för de människor som bor där på något sätt så att det blir möjligt att bo och leva i hela vårt land? Det är jag övertygad om. Där måste alla politikområden samar- beta. I höst kommer två stora propositioner som jag vet är efterlängtade i många regioner i vårt land. Den ena propositionen innehåller en ny regionalpolitik för våra olika regioner, och den andra propositionen är en infrastrukturproposition. Båda dessa delar måste samarbeta och samverka om vi ska kunna skapa för- utsättningar för tillväxt i hela landet. Vi måste komma bort ifrån den debatt som ibland kan tolkas som att det går att införa tvångsförflytt- ning. Det tror jag inte att Olle Lindström vill, och det är inte heller så enkelt. Att människor flyttar och att vi rör på oss alltmer behöver bara inte vara negativt. Det stora problemet är att samtidigt som många av oss flyttar alltmer för arbete och utbildning föder vi allt färre barn. Just den kombinationen slår väldigt hårt mot många kommuner i vårt land, och inte minst mot kommuner norr om Dalälven, där vi ser en nega- tiv befolkningsutveckling och en utveckling som innebär att de som bor kvar i dessa kommuner blir allt äldre. Det är klart att detta skapar problem för enskilda personer, för kommuner och för näringslivet. Det är svårt att förverkliga och genomföra de drömmar och de idéer som man har. Då behövs nationell politik såsom infrastruktur och utbildning, men det kan ock- så behövas riktade åtgärder i form av en politik för våra regioner för att stötta de idéer som ändå finns.

Anf. 39 GUNNAR GOUDE (Mp)

Fru talman! Vi är överens om att det är nödvän- digt att människor flyttar, och det är givetvis bra. Det vore naturligtvis ännu bättre om de flyttade åt båda hållen. Jag kan instämma i mycket av det som Ulrica Messing nu talade om. Men till syvende och sist be- tyder vissa saker mer än andra i glesbygden. Vi talar om avstånd och kallt klimat. Vi har nu väntat på pro- positionen om en ny regionalpolitik i flera år, men det ska jag inte belasta Ulrica Messing för. Skillnaderna mellan de tre nordiska länderna är stora. Norge på den västra sidan har noll i arbetsgi- varavgift. Sverige, som ligger mittemellan, har 33 % i arbetsgivaravgift. Finland på den östra sidan har 24 % i arbetsgivaravgift. Det är klart att det är en väsentlig konkurrensfördel för våra grannländer, och det får vi väl gratulera dem till. Men då måste man försöka att göra någonting åt det här. Jag anser att det var olyck- ligt att regeringen tog bort de nedsatta sociala avgif- terna. Man kan kanske lösa det på annat sätt, men det var en signal om att Sverige inte prioriterar detta. EU har ju träffat ett handelsavtal med Norge som har detta system för arbetsgivaravgifter. Om det har gått prestige i frågan eller inte kan jag inte svara på, men något är det. Då måste man hitta någon annan lösning för att komma till rätta med det här, för som det nu är kan vi inte ha det. Sedan har vi detta med vägarna. Chefen för Väg- verkets norra region, Reyier, skriver i dag i en av Norrbottens tidningar om problemet under rubriken: Har man inte ens rätt att ha väg till sitt hem? För några månader var Reyier ute och talade om att det behövs 7 miljarder i Norrbotten och Väster- botten för att man ska klara eftersläpningarna av våra vägar. Vägarna i Norrbotten betyder oerhört mycket för massaindustrierna och för skogsnäringen som måste få fram virke. Det ska också vara färsk råvara till industrierna. Detta har skapat ett stort problem. När det är vägavstängningar på våren i sju veckor innebär det stora svårigheter, det tror jag att Ulrica Messing känner till. Men då kan man inte vänta. Nu har vi väntat i två år på infrastrukturpropositionen. I vårpropositionen står det att det är en inriktningsproposition. Det tolkar jag som att det inte kommer att bli några pengar förr- än 2003 eller 2004. Det är mycket allvarligt för den del av landet som har dessa bekymmer. Fru talman! Sedan har vi som jag nämnde också de höga energi- och bränsleskatterna som innebär att ett hushåll i norra Sverige, med det klimat vi har där, förbrukar ungefär dubbelt så mycket energi per år som ett hushåll i åtminstone vissa delar av södra landet. Då förstår man att det är en ganska väsentlig skillnad. Dessutom kommer avstånden in i bilden. Så min uppmaning till Ulrica Messing är att man när nu den här regionalpolitiska propositionen kom- mer verkligen tar hänsyn till dessa stora och viktiga frågor. Vi har ju också det här med företagarna i Norrbotten, framför allt östra Norrbotten, som har aktualiserat dessa frågor. Jag hoppas verkligen att jag får ett besked från Ulrica Messing om att man löser det här.

Anf. 40 ULF NILSSON (Fp)

Fru talman! I stort sett tror jag att man kan säga att all infrastruktur är en viktig investering för Sveri- ges regioner. Genom bra infrastruktur - vägar, järn- vägar IT och flyg - gör vi på olika sätt Sverige runda- re. Vi ökar möjligheterna för människor att bo på en plats, ha arbete på en annan och kanske utbilda sig på en tredje, om man orkar med den pendlingen, om infrastrukturen fungerar. Jag är medveten om dessa behov och om de förväntningar som finns på in- frastrukturpropositionen som kommer i höst. När det gäller nedsättningen av socialavgifter är det riktigt som Olle Lindström säger att vi har haft ett sådant system under några år i Sverige att en del verksamheter i vissa delar av landet haft en lägre socialavgift med hänsyn till deras långa avstånd till marknaden eller till deras svåra klimat. Den nedsätt- ningen har aldrig godkänts av EU. Vi förhandlade inte om den som ett undantag i och med medlemska- pet. Den har därför under hela vår tid som medlem i EU ständigt kritiserats. Det gick inte i längden. Nu har kommissionen gjort en prövning av nedsättningen där det för oss handlade om att antingen få ett permanent undantag så att vi kunde fortsätta ha denna nedsättning eller avstå från den, att helt enkelt inte kunna tillåta den längre. Vi har varit nere från olika håll inom Regerings- kansliet. Jag har själv varit nere och träffat kommis- sionären Monti. Vi har argumenterat för varför vi har haft nedsättningen och varför vi ansåg att den skulle behållas. Kommissionen har gjort en prövning och fattat ett beslut. Detta beslut innebär att det inte läng- re är möjligt för oss att ha den typ av nedsättning av socialavgifter som vi har haft tidigare. Just därför tog jag initiativ till att bjuda in repre- sentanter från de verksamheter och företag som hade haft nedsättningen tidigare, för att tillsammans med dem diskutera vad de själva såg framför sig som möjliga alternativ till nedsättningen. Jag fick då en rad olika konkreta förslag och idéer, och jag har för avsikt att återkomma med förslag till en ersättning av det gamla systemet i den regionalpolitiska proposition som jag också lämnar i höst.

Anf. 41 GUNNAR GOUDE (Mp)

Fru talman! Statsrådet vet att det är delade me- ningar om vad EU har för uppfattning i denna fråga. Vi har ju fått - även jag - skriftliga svar på frågor till EU-kommissionen. Jag vill inte ta upp denna debatt mer än att jag ändå vill säga att de 8 % i nedsatta arbetsgivaravgifter som vi har haft i stödområdet mycket väl ryms inom minimireglerna gällande det som EU över huvud taget inte bryr sig om. En möj- lighet för regeringen hade varit att behålla detta. Nu vet vi hur läget är. Jag hoppas att man hittar någon form av lösning. Dessa 8 % gjorde oss åtminstone konkurrensneutrala gentemot Finland - däremot inte gentemot Norge. Det här är en stor och viktig fråga. Om vi ska få företagare i Norrbotten, i det inre Norrbotten, stö- dområdet, att investera och tro på framtiden, att ha en framtidstro som också präglar befolkningen i övrigt, så tror jag att det är alldeles nödvändigt att göra något åt det här. Jag har förstått att statsrådet också har den uppfattningen. Men man får inte vänta. Precis som i fråga om infrastrukturpropositionen och den regio- nalpolitiska propositionen får det inte ta åratal, som det nu har gjort. Det beklagar jag verkligen. Men med de här påminnelserna kanske statsrådet skyndar på. Vi hoppas nu att det här kommer tidigt i höst.

Anf. 42 ULF NILSSON (Fp)

Fru talman! Kenneth Lantz har frågat mig om vil- ka åtgärder jag avser att vidta för att alla uttjänta batterier ska samlas in. Den nya batteriförordningen trädde i kraft den 1 januari 1998 och syftar till att förhindra utsläpp i miljön av kadmium, kvicksilver och bly från batteri- er. Förordningen har bl.a. inneburit att kommunerna måste samla in samtliga batterier, dvs. inte endast de miljöfarliga. Avgifterna för tillverkning eller import av vissa farliga batterier har höjts avsevärt. Avgifter- na används till att finansiera insamling, återvinning och informationsinsatser. Avgifterna har medfört att försäljningen av batterier innehållande kvicksilver och kadmium minskat avsevärt i Sverige till förmån för mindre miljöfarliga alternativ. För större batterier som främst används inom in- dustrin vet vi att insamlingsnivån ligger runt 90- 95 %. För småbatterier som används för konsumen- tändamål är insamlingsnivån troligen avsevärt lägre. Kenneth Lantz hävdar att endast ca 30 % av knapp- cellsbatterierna innehållande kvicksilver och kadmi- um lämnas i insamlingssystemen. Detta är en upp- skattning som kan stämma, men eftersom batterier har olika lång livslängd är det svårt att få fram tillför- litlig statistik över hur stor andel av batterierna som samlas in. Erfarenheter både från Sverige och utlandet visar att det är svårt att uppnå höga insamlingsnivåer för uttjänta batterier som används för konsumentända- mål. Det är viktigt att så långt som möjligt minimera riskerna för att farliga ämnen sprids i miljön. Rege- ringen verkar därför inom EU för att få till stånd en utfasning av kadmium och kvicksilver i batterier. Det finns i dag fullgoda alternativ för de flesta använd- ningsområden. Vid sidan av att minska batteriernas farlighet anser jag att det är viktigt att kommunerna fortsätter sitt arbete med att tillhandahålla bra insam- lingssystem för batterier. Det är också viktigt att fortsätta med informationsinsatser för att uppmärk- samma människor på hur viktigt det är att lämna tillbaka uttjänta batterier. I Batteriutredningens betänkande som låg till grund för batteriförordningen framfördes ett flertal argument mot införande av pantsystem för batterier. Batterier kan inte enkelt jämföras med pant på för- packningar. De kan ha en livslängd på upp till tio år, vilket antagligen urvattnar pantens ekonomiska driv- kraft. De många olika typer av batterier som finns på marknaden gör att administrationen av panten skulle bli mycket krävande.

Anf. 43 GUNNAR GOUDE (Mp)

Fru talman! Jag vill tacka miljöministern för sva- ret även om jag har en del ytterligare frågor omkring detta. Kvicksilver kan ge skador på i första hand cent- rala nervsystemet och njurarna. Metallen anrikas i muskulatur och nervsystem hos såväl människor som djur. Trots att man i Sverige sedan länge har försökt begränsa spridningen av kvicksilver finns det tyvärr fortfarande uppemot 10 000 sjöar där kvicksilverhal- ten i fisk är dubbelt så hög som det fastlagda gräns- värdet. Gravida kvinnor och kvinnor som avser att skaffa barn rekommenderas att avstå från att äta fisk från dessa insjöar. Skälet är att det finns misstankar om kvicksilver som kan ge fosterskador eller genetis- ka skador. Kadmium är ett exempel. Så gott som all kadmi- um som människor och djur får i sig kommer ju via maten. Där har det hamnat genom att växter tar upp kadmium som tillförs jorden via konstgödning eller utsläpp i luft och vatten. Blyet, som också anrikas i lever, njure och mjälte, ger oss förhöjda blyhalter i hjärnan. Jag skulle vilja fråga miljöministern en sak. Mind- re miljöfarliga ämnen är inte lika med helt oskadliga ämnen för miljön. De miljöanpassade batterierna innehåller mindre metaller, men de innehåller ändå nickel, mangan och järn. Är det en risk som vi helt ska bortse från? Jag undrar om miljöministern är helt nöjd med den aktuella insamlingen. Besparar vi vår natur kvicksilver och kadmium på ett adekvat sätt i dag?

Anf. 44 BEATRICE ASK (M)

Fru talman! Det är alldeles klart, och där tror jag att vi är överens, att det fortfarande är stora problem med tungmetaller av det slag som vi diskuterar nu, kvicksilver, kadmium och annat i naturen och i mil- jön. Det är en av orsakerna till att vi i Sverige är mycket aktiva när det gäller vår egen kemikaliepoli- tik, i arbetet med att utforma och egentligen revolu- tionera EU:s kemikaliepolitik och också genom att aktivt driva en internationell kemikaliepolitik, där det möte som ägde rum i våras i Nairobi i samband med UNEP:s general council-möte innebar ett ganska stort genombrott för detta tänkande, och där det möte som äger rum i Stockholm i maj månad för att underteck- na den nyligen färdigförhandlade POPS- konventionen också är ett väldigt viktig inslag. De risker som Kenneth Lantz pekar på måste vi tillsam- mans försöka möta på alla möjliga sätt. Sedan är då frågan: Kan vi göra mer när det gäller insamling av batterier? Det är möjligt att vi kan göra mer. Och jag utesluter inte möjligheten att ett pant- system skulle kunna innebära en bättre lösning. Men jag har ännu inte blivit riktig övertygad om att så är fallet av de skäl som jag har pekat på i mitt interpel- lationssvar. Där har jag naturligtvis haft stöd av den diskussion som förs i den utredning som har gått igenom detta område. Så än så länge tror jag att vi ska förlita oss på arbetet med att eliminera farliga metal- ler från batterierna så långt det är möjligt och se till att vi har en ordentlig upplysningsverksamhet och ett ordentligt tryck på kommunerna för att de ska svara för en bra insamlingsverksamhet och för att i övrigt föra en aktiv och progressiv kemikaliepolitik.

Anf. 45 GUNNAR GOUDE (Mp)

Fru talman! Jag delar ministerns uppfattning om detta. Ministern framför att det är angeläget att vi får ett gott resultat. För mig finns inget egenvärde i att pantsätta någonting och arbeta med en massa pengar som ska flyta mellan olika producenter och konsu- menter. Erfarenheterna visar ändå att man kan påver- ka konsumtionsbeteende. Det finns länder som är mycket agressiva i sin marknadsföring av idéer och driver fram vissa idéer genom marknadsföring i TV och radio. Det skulle kunna vara en modell, och man kanske inte behöver dra i gång en pantversion. Syftet med mitt engagemang i denna fråga är naturligtvis enbart att få vår miljö om möjligt något renare. Vilka resultat tror ministern att det är möjligt att uppnå när det gäller arbetet i EU? Rör det sig om ett år, vilket nog är omöjligt, tre år, fem år eller tio år? Vilken tid kan vi räkna med att det tar innan det vid- tas några konkreta åtgärder på detta område? Det skulle vara bra att avslutningsvis få ett sådant svar. Jag vill också notera att det fungerar alldeles ut- märkt när det gäller bilbatterier. Upp till 95 % plock- as in. Och några som jag talade med sade att nästan 100 % plockas in. Vid ett och annat tillfälle finns det bevis för att man har pantsatt dem mer än en gång. Men det är ju inte tanken. Vad jag nu är mest orolig för är de små batterier som innehåller ytterst små mängder av dessa farliga gifter. Hur ser ministern på en sådan marknadsbear- betning via radio- och TV-mediet?

Anf. 46 BEATRICE ASK (M)

Fru talman! Jag tror också att informationsinsatser kan vara bra att använda, eller rättare sagt, jag vet att de är det. Vi har nyligen haft en informationssatsning under namnet Hem till holken, som jag själv hade glädjen att vara med och inviga. Enligt de bedöm- ningar som nu kan göras har den gett ett ganska gott resultat. Framför allt har den ökat medvetenheten om batteriernas farlighet hos yngre människor, alltså skolbarn. I det sammanhanget vill jag gärna upprepa min uppmaning till leksakstillverkare och till en av våra vanligaste hamburgerkedjor, att sluta dela ut eller sälja leksaker med inbyggda batterier, därför att det innebär en speciell risk när man inte ens tänker på att det finns batterier i leksakerna. Dessa leksaker hante- ras sedan som vanliga leksaker och slängs och kom- mer på det sättet ut i naturen. När det gäller EU-arbetet jobbar vi nu med ett nytt batteridirektiv inom EU. Där driver Sverige så hårt vi orkar tillsammans med några likasinnade länder att kadmium ska fasas ut. Vi menar nämligen att det finns alternativ till detta. Jag hoppas att vårt arbete leder till framgång, trots att det finns en hel del länder som motsätter sig detta krav. På det sättet får vi na- turligtvis fortsätta att arbeta, för att eliminera så mycket som möjligt givet de tekniska förutsättningar- na, men också försöka lägga tryck på industrin att utveckla nya och mindre farliga batterityper och samtidigt naturligtvis försöka åstadkomma informa- tion till allmänheten, ha bra och effektiva insamlings- system som gör att en större andel av batterierna samlas in och slutligen naturligtvis ha kvar möjlig- heten att utforma någon form av pantsystem, om vi kommer fram till att det är rimligt. En utredning ser nu över producentansvaret. Den har också i uppdrag att se om man ska bredda produ- centansvaret jämfört med nuvarande situation. Det är möjligt att det också kan komma en och annan idé när det gäller batterier i det avseendet.

Anf. 47 GUNNAR GOUDE (Mp)

Fru talman! Lena Ek har frågat statsministern på vilket sätt regeringen arbetar för att Sverige ska kun- na uppfylla sina åtaganden enligt Kyotoprotokollet. Vidare har Lena Ek frågat statsministern om han är beredd att verka för ett program för systematisk in- troduktion av biobränslen som drivmedel i Sverige och EU samt om han är beredd att garantera en fort- satt skattebefrielse för biodrivmedel intill dess att de tagit över som drivmedel i Sverige. Avslutningsvis har Lena Ek frågat om statsministern kommer att verka för ett förändrat uppdrag till Exportkredit- nämnden så att dess verksamhet mer kommer att stödja export av miljövänlig teknik. Interpellationen har överlämnats till mig för be- svarande. På frågan om hur regeringen arbetar för att Sveri- ge ska kunna uppfylla sina åtaganden enligt Kyoto- protokollet har jag tidigare här i kammaren sagt att regeringen för en aktiv klimatpolitik. Det har bl.a. kommit till uttryck i statsministerns uttalade ambitio- ner vid partiledardebatten den 17 januari i år. Stats- ministern aviserade då att regeringen kommer att lägga fram en proposition i höst som baserar sig på Klimatkommitténs föreslagna målsättning för Sverige om att minska utsläppen med 2 % de kommande åren. Detta innebär att Sverige har ambitionen att föra en klimatpolitik som sträcker sig utöver kravet i Kyoto- protokollet som detta har tagit sig uttryck i EU:s bördefördelning, dvs. en möjlighet att öka utsläppen med 4 % jämfört med 1990 års nivå. Det finns naturligtvis, fru talman, oerhört mycket mer att säga om vad vi nu gör inom klimatpolitiken både nationellt i Sverige där inte minst satsningarna på lokala investeringsprogram har gett positiva starka resultat och i EU-samarbetet där vi nu är mitt uppe i diskussionerna om EU:s klimatprogram och också sjätte miljöhandlingsprogrammet där klimatfrågorna är centrala. Det gäller också arbetet med EU:s håll- barhetsstrategi. Som Lena Ek vet har jag också varit mycket aktiv när det gäller diskussionerna för att rädda det s.k. Kyotoprotokollet och den s.k. Kyoto- processen. Som svar på Lena Eks fråga om biodrivmedel vill jag framhålla att redan i dag görs insatser i Sverige för att introducera dessa drivmedel. För att alternativa drivmedel ska kunna komma till användning på längre sikt och i större skala krävs att priset blir konkurrenskraftigt jämfört med priset på konventionella fossila bränslen. Det finns därför ett stort behov av forskning, utveckling och demonstra- tion för att sänka kostnaderna för alternativa drivme- del och för att öka effektiviteten i tillverkningspro- cesserna. Detta görs bl.a. inom ramen för det energi- politiska programmet. Målet är att före programperi- odens slut år 2004 demonstrera etanolframställning från cellulosaråvara i pilotskala. EU-samarbetet är en utmärkt möjlighet att åstad- komma långsiktiga lösningar. Miljö och klimat är ett av de prioriterade områdena för Europeiska rådets möte den 15 och 16 juni i Göteborg. Ett av Sveriges bidrag till detta är att följa upp strategin för integre- ring av miljö och hållbar utveckling inom transport- sektorn. Nyligen antogs en resolution om detta. Den innehåller en definition av vad hållbar utveckling inom transportsektorn innebär, samtidigt som den anger vissa prioriteringar. En av dessa prioriteringar är att få fram en europeisk strategi för hur alternativa eller förnybara drivmedel och ny teknik ska kunna främjas på ett bättre sätt. I vårpropositionen aviserar regeringen att vi har för avsikt att stimulera en fortsatt introduktion av biodrivmedel och i detta sammanhang fastlägga en strategi för hur skattenedsättning av biodrivmedel ska ske. En strategi angående detta ska vara klar till sommaren. Jag kommer att aktivt delta i detta arbete och försäkra mig om att det leder till avsedd mil- jönytta. Exportkreditnämnden, EKN, spelar en viktig roll när det gäller att stödja export av miljövänlig teknik. Nämnden sorterar under statsrådet Pagrotskys ansvar- sområde men jag känner väl till att den sedan en tid tillbaka driver ett aktivt miljöarbete. Nämnden har fått regeringens uppdrag att införa miljöledningssys- tem. Under våren 2000 presenterade EKN en miljö- policy för garantigivning. Särskilt viktigt i miljöpo- licyn är EKN:s ställningstagande för främjande av en hållbar utveckling genom att lämna garantier för export av projekt och produkter som är långsiktigt hållbara ur miljösynpunkt samt för export av svensk miljöteknik och svenskt miljökunnande. Nämnden har förklarat att miljöpolicyn fortlöpan- de ska utvecklas mot bakgrund av vunna erfarenheter och den internationella utvecklingen samt att en samlad översyn av miljöpolicyn ska göras under år 2001.

Anf. 48 EVA JOHANSSON (S)

Fru talman! Kära åhörare! Jag har egentligen frå- gat statsministern vad regeringen gör för att uppfylla de åtaganden i Kyotoprotokollet som handlar om att minska koldioxidutsläppen. Även om jag mycket uppskattar miljöministern tycker jag att det är synd att statsministern aldrig tar de övergripande frågorna. När man diskuterar sådant här handlar det ju om miljöpolitik, om ekonomisk politik och, ibland men inte så ofta, om regionalpolitik men framför allt om skattepolitik. Man får dock aldrig ett helt svar av en fackminister, och så är det hela tiden, hur gärna mi- nistern i fråga än vill. Det tycker jag är väldigt synd. Det är alltså synd att man inte kan få ett samman- hållet svar. Det var nämligen i det syftet som jag ställde interpellationen till statsministern men jag får väl ta detta styckevis och delt. Sedan får vi båda göra det bästa av det hela. Jag uppskattar miljöministerns ansträngningar för att få USA att delta i de här diskussionerna - det är förstås väldigt bra - och att miljöministern har dekla- rerat att det kommer att bli ett förslag om utsläpps- rätter, 2 %, som går utöver fördelningsbördan på EU- nivå när det gäller dessa saker. Utredaren Olof Jo- hansson tycker förstås också att det här är väldigt bra; det är ju hans förslag. Jag vill deklarera detta som en bas för diskussionen. När det gäller samarbetet på EU-nivå finns det dock några saker som jag tycker är bekymmersamma, om nu målsättningen är att faktiskt minska koldioxid- utsläppen. Först och främst driver ju Sverige inte en gemensam beskattning inom EU-området när det gäller miljöfrågor, något som väldigt mycket skulle underlätta arbetet med att få ordning på situationen för hela Europa - i varje fall för den del av Europa där staterna är medlemmar i Europeiska unionen. Sedan finns det två EU-direktiv som är bekym- mersamma och som, menar jag, bromsar. I varje fall bromsar regeringens användning av och hänvisning till de här direktiven. Först gäller det Auto-Oil-direktivet, som begrän- sar inblandningen av etanol till bara 5 % men det går att blanda i både 10 % och 15 %. Vad gör man nu under ordförandeskapshalvåret för att rätta till detta? Vidare gäller det mineraloljedirektivet. Där finns det på skattesidan möjligheter till dispens för biod- rivmedel. Det finns lite olika varianter men jag ska inte gå in på detaljer. Där har det dock legat stilla. Det har inte beviljats några dispenser på många år, vilket är väldigt synd. Inte sedan år 1998 har rege- ringen, enligt uppgift, beviljat någon ny dispens men jag vet att bl.a. gotlänningarna förtvivlat har försökt få till stånd en etanolfabrik i Roma på Gotland. Man hade finansieringen klar men ville ha dispens, något som man inte fick. När det gäller det sista dispensbe- slutet från regeringen, vilket togs år 1999, är det vik- tigaste skälet som redovisas faktiskt de statsfinansi- ella konsekvenserna. Man säger att detta kan bli för dyrt. Den motiveringen är enligt min mening inte läng- re hållbar, vare sig miljömässigt eller ekonomiskt, utan det är ett gammaldags sätt att se på saken. Ut- vecklingen av ny teknik förhindras. Det gäller också möjligheterna att utveckla system för distribution av biodrivmedel och teknisk utveckling samt markna- dens vilja att investera i den här nya tekniken. Det är ett mycket stort bekymmer att regeringen har denna inställning i frågan. Jag skulle också vilja höra hur regeringen själv lever upp till sina miljökrav eftersom jag har hört statsministern i regeringsförklaringar tala om att man ska nå det gröna folkhemmet. Jag skulle t.ex. vilja fråga hur många bilar i Regeringskansliet som går på alternativa drivmedel. Det skulle vara intressant med en diskussion om hur man i praktiken lever upp till sina höga principer.

Anf. 49 KALLE LARSSON (V)

Fru talman! Jag tycker att det är lite tråkigt att Le- na Ek hellre skulle vilja diskutera med statsministern än med mig, men jag får väl finna mig i att det är på det sättet. Vidare företräder jag här inte bara Miljödeparte- mentet utan hela regeringen. Dessutom är det så med miljöpolitiken, som Lena Ek mycket väl inser, att jag är tvungen att svara för en väldig massa olika områ- den. Jag skulle tro att 80 % av alla frågor från väljare, allmänhet och journalister handlar om sådant som gäller andra områden än miljöpolitiken. Jag har en viss vana vid detta. Jag tror att jag nog kan ge ett tämligen sammanhållet svar, som bygger på hela regeringens uppfattning. Lena Ek pekar på två direktiv som är lite proble- matiska inom EU. Auto-Oil-direktivet förbjuder oss att tillåta en högre inblandning än 5 % eller en lägre än 85 %. Det är ett problem, och vi har försökt åstad- komma en möjlighet till högre procentuell inbland- ning. Vi driver nu aktivt att nästa revidering av Auto- Oil-direktivet ska innebära sådana möjligheter inom ramen för vad som är tekniskt acceptabelt. Det finns fortfarande en del motorer som inte klarar vilken inblandning som helst. Vi får än så länge trösta oss med att den etanol som vi har går åt. Det innebär att vi får samma kli- mateffekter om dubbelt så många bilar kör med 5 % inblandning som om hälften så många kör med 10 % inblandning. Med en på sikt ökad tillgång till etanol är det bra om vi kan förändra denna procentuella gräns. Också när det gäller mineraloljedirektivet skulle vi gärna se en förändring som gynnar förnybara bränslen. Jag tror att det kan ligga i förlängningen av det som vi nu håller på med när det gäller hållbarhets- strategi och när det gäller det sjätte miljöhandlings- programmet att nå därhän. Dessutom har vi nu sagt, vilket framgår av inter- pellationssvaret, att vi kommer att utarbeta en strategi för introduktion av sådana här bränslen som ska vara klar till sommaren. Det var egentligen det som var huvudmotivet till att vi sade nej till några ansökningar om dispenser för inte tre år sedan utan drygt ett år sedan. Vad gäller hur regeringen lever själv får jag väl erkänna att vi inte är så duktiga på att ha biobränsle- drivna bilar i Regeringskansliet. Det är kanske det som är huvudanledningen till att jag så ofta jag kan förlitar mig till cykeln som färdmedel.

Anf. 50 EVA JOHANSSON (S)

Fru talman! Det är efter den avslutningen frestan- de att säga att miljöministern är ute och cyklar, men frågan är ju, även om det nu gäller miljöansvarsom- rådet: Varför står det i finansplanen från i höstas att biodrivmedel ska ingå i skattebasen, när ni lägger en död hand på utvecklingen inom det här området? Varför använder man inte möjligheten att ge dispen- ser från mineraloljedirektivet för att få i gång olika anläggningar som producerar alternativa bränslen? Jag tycker att det är två väldigt viktiga frågor. Min tredje fråga i den här debatten blir: Hur ser miljöministern på regeringens gamla beslut att "allvarliga statsfinansiella konsekvenser" gjorde att man har avslog den sista ansökningen om skattebefri- else i juli 1999? Jag tycker att det skulle vara intres- sant att få reda på det, fru talman.

Anf. 51 KALLE LARSSON (V)

Fru talman! Nu är det så väl beställt - och därför såg jag alldeles särskilt fram mot den här debatten - att vi sedan dess har fått en ny vårproposition. Där finns inte den mening som Lena Ek nu väl får sluta att hänvisa till med. Formuleringen i den förra propo- sitionen refererade till en text inne i propositionen på ett sådant sätt att den har kunnat användas på det vis som Lena Ek och många andra centerpartister har gjort. Jag betraktar den som något av ett olycksfall i arbetet. Vi har nu lämnat den formuleringen, och vi har nu formuleringar som visar att vi utarbetar en strategi och funderar på vilket sätt detta kan hanteras i relation till mineraloljedirektivet, som är det bästa. Det finns två olika möjligheter att få dispens från det direktivet. Jag tycker att detta är klara besked om att vi fortsatt har en mycket aktiv inställning till de här frågorna. Strävandena att utarbeta en strategi var den hu- vudsakliga anledningen till att vi inte fattade några beslut om de projektdispenser som fanns på bordet för drygt ett år sedan. Det är möjligt att det finns formuleringar som säger att det här kan vara ett stats- finansiellt problem, och det är klart att om man släp- per fritt fram för alla tänkbara projektdispenser, är det möjligt att miljönyttan inte motsvarar skattebortfallet. Också det är en orsak till att vi behöver en strategi. Vi behöver titta på miljönyttan av de här olika bränslena för att komma rätt i besluten om projektdispenser.

Anf. 52 EVA JOHANSSON (S)

Fru talman! En av de stora nyheterna i VÅP:en som kom i förra veckan var den lilla anteckningen på s. 142 om utarbetande av en strategi för alternativa drivmedel. Jag tycker att den var väldigt bra. Jag ser det som en stor framgång, lite grann som ett resultat av de debatter som bl.a. vi två har haft i den här kammaren. Det är självklart väldigt roligt. Jag tycker också att det är väldigt kul att höra miljöministern kalla den som jag anser väldigt olyck- liga formuleringen och pekpinnen i höstens finans- plan ett olycksfall i arbetet. Problemet är att andra ministrar har sagt precis så som det stod i den. Ord- föranden i finansutskottet har sagt att man absolut står fast vid den formuleringen. Det ska bli intressant att följa den fortsatta kampen om hur det här ska definie- ras. Jag tycker själv att det är väldigt olyckligt att den meningen infördes. Jag vet att den har fördröjt inves- teringar på det här området och orsakat stor tveksam- het i industrin. Det krävs ju stora pengar för att starta någonting nytt. Det är vidare så att man måste beräkna ekonomi på ett avvikande sätt när det gäller miljöfrågor och sätta en prislapp också på skador på miljön. Jag hop- pas, ärligt talat, att den gammaldags värdering som återspeglas i regeringsbeslutet från juli 1999 ska försvinna och att detta blir väldigt tydligt i strategin. Jag har i andra utskottstexter också sett att man tror att det är för dyrt att släppa fram biobränslen. Jag tror helt annorlunda. Jag menar att det är nödvändigt och skapar jobb och en bättre tillväxt i vårt land, för att inte tala om hur det återverkar på balansen i utri- keshandeln. Framför allt bidrar det till att förbättra miljön inte bara här utan på många andra ställen i världen, dit vi faktiskt kan exportera om Exportkre- ditnämnden sköter sig väl fortsättningsvis.

Anf. 53 BEATRICE ASK (M)

Fru talman! Jag är naturligtvis väldigt glad över att vi är överens om att det är ett bra initiativ som regeringen nu har tagit att utarbeta den här strategin och att vi ska kunna ha den här strategin på bordet tämligen snart. Jag håller fullständigt med Lena Ek om att vi ska ha prislappar på miljöskador. Jag sade så sent som på en konferens i går att om det är någonting som man skulle kunna göra i ett slag för att få till stånd en ordentlig vändning när det gäller inte minst de glo- bala miljöproblemen, är det att ta bort alla de subven- tioner som i dag finns i världen. Jag tror att det hand- lar om 100 miljarder dollar i subventioner av fossila bränslen. Dessutom borde man introducera bra inci- tament för introduktion av förnybara bränslen. Det är klart att det som jag tror om världen tror jag också om Sverige. Det verkar alltså som om vi är ganska överens också om detta. Tyvärr är vi väl inte överens - det beklagar jag - om andra åtgärder. Jag tänker nu närmast på lokala investeringsprogram, där vi har stött olika insatser inklusive förnybara bränslen på ett sätt som gör att vi nu kan hävda att vi har minskat koldioxidutsläppen med ungefär 2 ½ % bara genom de här programmen. Jag nämnder det som ett exempel på att vi får hitta flera olika framgångsvägar när vi nu ska försöka göra allvar av vårt commitment eller åtagande enligt Kyotoprotokollet.

Anf. 54 EVA JOHANSSON (S)

Fru talman! Hans Stenberg har frågat vad jag av- ser att vidta för åtgärder för att påverka övriga EU- länder så att bunkerolja av miljöklass 1 blir tillgänglig i alla Europas hamnar. Sverige lägger stor vikt vid arbetet med ekono- miska styrmedel för att komma till rätta med luftföro- reningar från sjöfarten. Det svenska systemet med miljödifferentierade farledsavgifter är unikt i världen. Ca 1 500 fartyg har lämnat intyg om att de använder lågsvavligt bränsle. En annan åtgärd som kan nämnas är s.k. restitution för installationer av miljövänligare avgasrening och motorer. En översyn som gjorts av dessa miljödifferentie- rade sjöfartsavgifter visar att de är en stor framgång. Med den positiva utveckling som konstateras redan efter ett par år bedömer Sjöfartsverket att det bör vara möjligt att uppnå en 75-procentig reduktion av sva- vel- och kväveoxidutsläppen från sjöfarten i Sverige. För att öka tillgängligheten av bunkerolja av god miljökvalitet i andra europeiska hamnar är det viktigt att efterfrågan av en sådan produkt stimuleras. I flera länder diskuteras nu olika sätt att ekonomiskt stimule- ra miljöförbättringar inom sjöfarten. Europeiska kommissionen utreder frågor om ekonomiska styr- medel för att minska sjöfartens luftföroreningar. Vid sidan av ekonomiska styrmedel är en annan viktig åtgärd för att öka efterfrågan att verka för en högre medvetandenivå om miljökonsekvenser av transpor- ter. Det pågående arbetet inom EU med att integrera miljötänkande i samtliga politikområden utgör en viktig del i ett sådant arbete. Denna s.k. sektorsinteg- ration är en viktig förutsättning för att effektivt kunna hantera frågor som den om tillgänglighet av drivme- del med så god miljökvalitet som möjligt i ett euro- peiskt sammanhang. Sverige har varit pådrivande i denna process som tar sin utgångspunkt i Amster- damfördraget och besluten från toppmötet i Cardiff 1988. En viktig del i denna process är det förslag till strategi för hållbar utveckling som EU-kommissionen kommer att lägga fram till toppmötet i Göteborg i juni i år. Sverige verkar för att Europeiska rådet ska anta en strategi som innebär konkreta förslag till hur EU:s politik ska inriktas mot hållbar utveckling. Transportpolitiken är en viktig del av denna strategi. Som ett led i detta bör nämnas att transportminis- terrådet den 5 april i år antog en resolution om integ- rering av miljöfrågor och hållbar utveckling i trans- portpolitiken. Resolutionen innehåller bl.a. vissa prioriteringar för de närmaste åren. En av dessa prio- riteringar är att få fram en europeisk strategi för hur ny teknik och förnybara drivmedel ska kunna främjas på ett bättre sätt.

Anf. 55 BEATRICE ASK (M)

Fru talman! Jag får börja med att tacka miljömi- nistern för det positiva svaret på min interpellation. Det är bra att regeringen arbetar aktivt med frågorna gentemot övriga länder i Europa. Det händer faktiskt en del. Men det kan inte hjälpas att man blir frustre- rad. Det känns som om det går sakta. Sjöfarten borde vara helt överlägsen andra trans- portmedel ur miljösynpunkt. Ur energiförbruknings- synpunkt är den helt överlägsen, speciellt när det gäller flöden av tungt gods. Tyvärr finns det mycket av dåliga oljor. Det finns få fartyg med katalysatorer. Det gör att sjöfarten, i stället för att vara vårt mil- jövänligaste transportmedel, i dag är ett stort mil- jöproblem. Sjöfarten är i många fall inget bra alterna- tiv ur miljösynpunkt. Vissa rederier har installerat katalysatorer på sina fartyg och använder bunkerolja av miljöklass 1. När fartygen är utrustade på det viset är det faktiskt det absolut bästa sättet att transportera. Det är viktigt att stimulera fler redare att utrusta sina båtar med kataly- satorer. Tyvärr har de redare som har katalysatorer på sina fartyg ett elände att få tag i olja av rätt kvalitet, även i Europas största hamnar. Det är ett stort be- kymmer. Ett annat problem, även om det inte är lika akut, är att den miljövänliga bunkeroljan är betydligt dyra- re än den högsvavliga oljan. Det blir dubbla konkur- rensnackdelar: dels högre priser, dels administrativt krångel för att få tag i olja av rätt kvalitet. Allt som har gjorts i form av differentierade far- ledsavgifter osv. är bra för miljön. Men om vi ska få ned utsläppen till en acceptabel nivå måste vi se till att de rederier som satsar på miljövänlig teknik inte missgynnas. Den situationen har rått i ett par års tid, och det blir inte bättre. Jag hoppas verkligen att rege- ringen kan sätta in ordentliga insatser och försöka påverka andra länder att utvecklas i miljövänlig rikt- ning.

Anf. 56 EVA JOHANSSON (S)

Fru talman! Jag tycker på samma sätt som Hans Stenberg att det går fruktansvärt långsamt på detta område, liksom på många andra. Man tycker att det finns enkla lösningar. Ändå tar det väldigt lång tid. Det finns tre huvudmöjligheter för att arbeta vida- re. För det första kan man försöka sprida systemet med hamn- och farledsavgifter till andra länder. Det innebär att det blir billigare för redarna att använda bra miljöbränslen. Orsaken till att det är dyrare i dag är naturligtvis att mycket små kvantiteter efterfrågas. Om man kan få upp efterfrågan genom olika stimu- lanser kommer priset på bunkeroljan att gå ned. För det andra kan man fortsätta arbeta i enlighet med vårt arbete för EU:s svaveldirektiv. Där finns bestämmelser om att bränslen som omfattas ska ha en svavelvikt under 0,2 %. Det finns ett fartygsbränsle, marint dieselbränsle, som omfattas av direktivet. Här har kommissionen i direktivet uppmuntrats att åter- komma med förslag på åtgärder för att minska utsläp- pen i övrig marin olja. Man arbetar med det för när- varande inom ramen för det som kallas CAFE, Clean Air for Europe-programmet. Den tredje framgångsvägen är att arbeta vidare inom IMO, den internationella sjöfartsorganisationen. Där har Sverige varit starkt drivande i arbetet med den sjätte bilagan till sjöfartens miljökonvention, den s.k. Marpol, som behandlar utsläpp till luft. Där finns ett generellt tak på 4,5 viktprocent svavel. Bilagan innebar dessutom att Östersjön har utsett till ett speci- ellt kontrollområde med en högsta tillåten svavelhalt i bunkerolja på 1,5 viktprocent. Sverige driver med god framgång att även Nordsjöländerna ska omfattas av begränsningarna. Tyvärr måste den sjätte bilagan, som skulle vara ett stort steg på vägen mot det som Hans Stenberg och jag är ute efter, ratificeras av 15 stater, minst 50 % av världshandelstonnaget. För närvarande har endast Sverige, Norge och Singapore, 9 % av världs- handelstonnaget, ratificerat bilagan. Vi försöker att driva på övriga EU-länder att ratificera. Det verkar som om det arbetet ska kunna ha framgång. Men det tar lång tid, som jag sade i inledningen och som Hans Stenberg också var inne på. Det gäller tyvärr det mesta av internationellt miljösamarbete.

Anf. 57 ULF NILSSON (Fp)

Fru talman! Det känns roligt att miljöministern och jag är så överens i frågan. Bara för att understry- ka hur viktigt det är vill jag peka på att vissa färjere- derier har ställt av katalysatorerna på sina båtar, där- för att de inte ser någon konkurrensfördel i att använ- da den miljövänligaste tekniken. De sparar pengar genom att ställa av katalysatorerna. De slipper krånglet med att få tag i bränsle av god kvalitet och kan dessutom köra båtarna billigare. Det är en ut- veckling som är alldeles på tok. Det är få rederier som har den här typen av kata- lysatorer på sina fartyg. Om man inte ser till att det finns diesel av rätt kvalitet i hamnarna får de egna fartygen en konkurrensfördel. Jag tror inte att länder- na medvetet planerar det. Men det blir så i praktiken, att fartygen i de egna länderna får en konkurrensför- del genom att man inte ser till att det finns miljövän- liga alternativ. Så här kan vi inte ha det. Jag hoppas och har förtröstan om att miljöminis- tern med kraft driver de här frågorna framöver.

Anf. 58 EVA JOHANSSON (S)

Fru talman! Runar Patriksson har frågat mig om regeringen och jag är beredda att diskutera möjlighe- ten att införa någon form av tidsgaranti för beslut i överklagade ärenden. Inledningsvis vill jag säga att jag naturligtvis delar Runar Patrikssons uppfattning att det är av stor bety- delse att överklagade ärenden handläggs så snabbt som möjligt. Det är viktigt för enskilda att få besked i frågor som ofta rör personliga eller ekonomiska för- hållanden. Det är emellertid även viktigt att hand- läggningen sker noggrant och att underlaget lever upp till de krav som rättssäkerheten ställer. När förvaltningsmyndigheter handlägger förvalt- ningsärenden gäller förvaltningslagen. Enligt den ska varje ärende där någon enskild är part handläggas så enkelt, snabbt och billigt som möjligt utan att säker- heten eftersätts. Bestämmelsen beaktas även vid handläggningen av regeringsärenden. En enkel, snabb och rättssäker handläggning ef- tersträvas alltså vid all handläggning av förvalt- ningsärenden. Deras karaktär är dock mycket skiftan- de. Vissa ärenden är tämligen enkla, medan andra är komplicerade. I många fall måste yttranden genom remiss inhämtas, rättsfrågor och tekniska frågor utre- das osv. Hur lång tid detta tar är naturligtvis beroende av vilka svårigheter som visar sig i de olika ärendena. Det skulle därför vara mycket svårt att på förhand sätta upp en generell tidsram inom vilken överklaga- de ärenden alltid skulle vara avgjorda. Enligt min mening finns det därför inte behov av att införa någon ytterligare regel utöver den nu gällande mycket vikti- ga bestämmelsen i förvaltningslagen om snabb och rättssäker handläggning av ärenden. Det ställer naturligtvis också stora krav på t.ex. mig som minister att försöka se till att vi har en snabb och effektiv handläggning på mitt departement. Det är ett krav som jag har arbetat en hel del med.

Anf. 59 ULF NILSSON (Fp)

Fru talman! Jag tackar för svaret även om jag kan- ske inte är helt nöjd. Om jag är nöjd kanske inte spe- lar så stor roll. Jag har skrivit denna interpellation till ministern med anledning av vissa ärenden vars exis- tens ideligen påtalas för oss riksdagsledamöter. Jag ska komma in på frågan varför dessa ärenden blir så irriterande. Det handlar ofta om glesbygdens och landsbygdens möjlighet att försöka klara sig själv. Vi vet att regionala stöd, kommunala utjäm- ningar och sådant skapar debatt i kammaren. Det är inte alltid så lätt att få medel fördelat till sådana sa- ker. När det kommer fram förslag som innebär att man försöker göra någonting för att klara sig själv stoppas dessa. I min interpellation till miljöministern har jag lämnat ett exempel på ett enda ärende. Det gäller ett ärende i min hemkommun. Nu är det inte det ärendet vi ska debattera i dag. Men man måste ju ha något exempel. Anledningen till att jag tar upp detta ärende är att man på departementet säger att orsaken till att det inte blir besvarat är att det ligger många fler ärenden som är ännu äldre. Jag har ärendet med mig här. Det gäller Lennart Hard från Sillerud i min hemkommun År- jäng. Det ärendet är överklagat den 17 augusti 1998. Jag kan lite om det här ärendet. Jag har talat med byggnadsnämnden och kommunstyrelsen i Årjängs kommun. Det är ett ganska litet ärende. För ministern och departementet borde det vara det. Men det är ett stort ärende för Årjängs kommun och för möjligheten att kunna skapa någonting själv. Jag har varje månad under ett års tid påtalat ären- det för handläggare på departementet. För ett år sedan besöktes kommunen i detta ärende. Men fortfarande har inget besked kunnat ges. Det är det senaste be- skedet för tre veckor sedan. Jag vill nämna ordet ovanifrånperspektiv, som jag tror att Miljödepartementet ska tänka på. Det gäller strandskyddsfrågor, naturvårdsområdesfrågor och rovdjursfrågor. Människor som bor i glesbygd och landsbygd som ska försöka att klara sig själva utsätts ofta för problem när de ska försöka att klara sig själ- va. Ovanifrånperspektivet känns många gånger svårt. De som sitter i den byggnadsnämnd som återkommer till ärendet med Lennart Hard är mycket frågande inför varför det inte kommer något svar efter tre år. Alla har skrivit att de anser att ärendet är enkelt och borde kunna godkännas. I den byggnadsnämnden sitter socialdemokrater, folkpartister och personer från samtliga partier som är representerade här i riksdagen. De kan inte riktigt förstå att man inte kan få ett svar inom rimlig tid. Mitt krav på en garantitid för överklagade ärenden borde vara rimligt. Om mitt i interpellationen före- slagna tremånadersperspektiv är kort, varför då inte sex månader i stället, med en skyldighet att anmäla varför man inte svarar? Jag anser att det är rimligt med en garantitid. Det ska bli intressant att höra vad ministern har för skäl till att det inte ska gå. Är det rimligt, ministern, med tre års betänketid?

Anf. 60 EVA JOHANSSON (S)

Fru talman! Jag vill visst se Runar Patriksson nöjd. Jag tycker att värmlänningar nästan har en all- män plikt att vara nöjda, belåtna, glada och goda. Jag håller med om att tre år är lång tid för ärendet. Det beror på speciella förhållanden. Det är inte något litet enkelt ärende, även om det kan tyckas så för dem som är närmast berörda. Nu tror jag att Runar Patriksson kommer att få be- sked i ärendet inom en väldigt kort tid. Jag får se om Runar Patriksson också är nöjd med det besked som kommer att lämnas i det speciella ärendet. Runar Patriksson tar upp en fråga som har bekym- rat mig en hel del. Det är resonemanget om ovani- frånperspektivet. Jag är inte riktigt säker på att jag vill följa med i det resonemanget. Runar Patriksson nämner också som exempel rovdjursfrågorna. Jag har varit i elden en hel del när det gäller ett av våra vanligaste rovdjur, och förresten allihop. Jag har mött detta argument också när jag har diskuterat snöskoterfrågan i Kebnekaisefjällen med norrbottningarna. När man inte får sin vilja fram är det väldigt lätt att hitta förklaringen om ovanifrånperspektiv. Det talas mycket om nollåttor. Det beskrivs hur vi sitter världsfrånvända utan kontakt människors vardag och fattar våra beslut i våra elfenbenspalats. Jag tycker att det resonemanget är lite farligt. Vargfrågan bygger i grund och botten på rov- djurspropositionen. Såvitt jag vet fick den vad gäller de väsentliga sakerna ett mycket brett stöd i Sveriges riksdag av representanter från hela landet. Det fanns ganska små minoriteter som hade andra uppfattning- ar, t.ex. när det gäller etappmål för vargar och annat. När jag diskuterar snöskotrar med mina vänner i Norrbotten och i Kiruna gör jag det med utgångs- punkt från ett riksdagsbeslut, som jag tror var enhäl- ligt, om hur vi ska se på möjligheten att bevara områ- den i Norrbotten från snöskoteråkning. Också där står riksdagsmän bakom, representerande hela landet och alla olika partier och landsdelar. Det är möjligt att det lite grann är en demokra- tifråga hur man beskriver sådana frågor. Jag känner mig inte särskilt träffad av bilden att jag utan att ha någon förståelse eller kunskap om människors vardag sitter och fattar mina beslut. Jag har verkligen stora ambitioner att sätta mig in i hur människor ser på vargar, oavsett om de är positiva till vargar eller ne- gativa till vargar. Jag försöker att grunda mina beslut på att ordentligt förstå människors synpunkter på detta. Det är inte heller så att alla människor i Årjängs kommun vill komma åt vargarna till varje pris. Jag har fått en mängd reaktioner från människor i gles- bygd och i vargbygder som tvärtom uttrycker sin stora tacksamhet för att jag har engagerat mig i frå- gan. Samma sak gäller även andra frågor som handlar lite grann om glesbygd och där det är lätt för dem som vill ha en särskild linje att tala om ovanifrån- perspektiv.

Anf. 61 YVONNE ANDERSSON (Kd)

Fru talman! Det blev ju en intressant debatt när vi också fick rovdjursfrågan på bordet i frågan om ga- ranti för byggärenden. Men ministern kanske ändå i sitt sista inlägg kan säga någonting om möjligheten av en sådan garanti. När det gäller ovanifrånperspektivet måste jag få möjligheten att säga till miljöministern att vi i Folk- partiet har ett program som heter Bo där du vill. Där säger vi: Flytta ned besluten som gäller strandskydd, skoterleder och vandringsleder samt rovdjursfrågan på en lägre nivå! Naturligtvis kan vi anta övergripan- de mål om t.ex. rovdjursfrågan, men sedan tror jag att detta ska hanteras av folket som är berört. Jag har sagt det tidigare, och jag säger det igen här för protokollets del: Den motion som jag skrev här i riksdagen i rovdjurs- och vargfrågan är antagen, exakt likadan, som 41:0 i Årjängs kommuns kommunfull- mäktige. Det är inget påhittat. Jag är ingen rovdjurso- vän, men vi som lever och bor mitt bland de 100 vargar som vi nu tror finns anser kanske att det just för tillfället inte finns plats för fler. Kanske vi också ska ta en sista diskussion om byggärendena, där ministern enligt svaret säger - vilket jag tycker är så bra - att det är viktigt för den enskilde att få besked i frågor som ofta rör personliga ekonomiska förhållanden. Det gäller ekonomiska förhållanden för den enskilde och det gäller för en kommun att försöka klara sig själv. Därför är frågan om garantimöjligheten, dvs. att ett departement inte ska kunna ligga på ett ärende i mer än tre år, så viktig.

Anf. 62 EVA JOHANSSON (S)

Fru talman! Vi är överens om att det är viktigt att få ett bra, snabbt och säkert avgörande i de här frå- gorna. Jag har också jobbat aktivt på departementet för att bringa ned tiderna, och jag tror att vår ärende- balans har minskat med 50 % i år jämfört med förra året. Vi är bäst - åtminstone näst bäst - bland depar- tementen i det avseendet. Men det är en annan sak att införa en garanti. Jag tycker att jag ganska väl har argumenterat mot garan- tin i mitt interpellationssvar. En sådan garanti kan t.ex. inte ta hänsyn till att det finns ärenden som måste ta längre tid, som måste lösas efter det att man har haft syn och som man måste kommunicera med olika personer om. Det är ett ganska komplicerat förfarande, där man måste kommunicera med de andra om varje ny synpunkt från en av de inblandade. Man måste sedan ge dem tid att komma tillbaka med sina svar på detta. Jag tror alltså att en sådan här garanti rakt över x månader blir ett väldigt trubbigt instrument. Men jag är beredd att fortsätta att arbeta för att minska bered- ningstiderna för överklagandeärenden, och jag hoppas att dessa mina fortsatta ambitioner kommer att göra Runar Patriksson nöjd och belåten så småningom. Dessutom vill jag tillägga att det inte bara är Folkpartiet som säger att man vill flytta ned besluten på en lägre nivå. Det vill naturligtvis jag också. Men det finns områden där vi inte kan göra det därför att vi vet att resultaten i så fall blir tveksamma. Även Folkpartiet och Runar Patriksson menar förstås att det finns beslut som måste fattas på nationell nivå. I detta avseende, när det gäller rovdjurspolitiken, har vi också sagt i propositionen att när vi har nått etapp- målet så kan vi börja diskutera en mer decentraliserad förvaltning av t.ex. vargstammen. Då har vi en grund för att flytta ned besluten på lägre nivå som vi saknar i dag, när vi fortfarande har en liten - om än snabbt växande - vargstam.

Anf. 63 YVONNE ANDERSSON (Kd)

Fru talman! Jag tackar miljöminister Kjell Lars- son för debatten, som blev intressantare än jag hade trott. För att man inte ska behöva känna en liten till- fredsställelse med detta snack om ovanifrånperspek- tiv så vågar jag också påstå att jag inte tror att det är någon fara med att låta regionala myndigheter besluta om strandskydd, om skoterleder och om vandringsle- der. Det vet en kommunpolitiker från en kommun med 100 mil stränder och mycket vandringsleder. Det där klarar de av själva! Om rovdjuren ska överleva och ha det bra så tror jag att de får det bäst om man får ta ansvaret för deras fortsatta levnad på den regionala nivån.

Anf. 64 EVA JOHANSSON (S)

Fru talman! Jag hoppas att vi snart kommer till en situation där vi kan göra en sådan decentralisering när det gäller vargarna. Skoterfrågan - hur man kan använda skotern - är redan decentraliserad, frånsett att riksdagen har sagt att vissa områden är av ett sådant nationellt intresse att vi där inte ska ha skoter. Där finns det begräns- ningar för vad man kan göra nationellt, och såvitt jag förstår är det nödvändigt att ha den typen av begräns- ningar. Jag måste sluta med att säga att jag i motsats till Runar Patriksson inte är förvånad över att debatten har varit intressant - det tänkte jag att den skulle bli den dag som jag såg att jag skulle få föra en interpel- lationsdebatt med honom. Tack!

Anf. 65 SOFIA JONSSON (C)

Fru talman! Ulla-Britt Hagström har frågat mig om vilka åtgärder jag tänker vidta för att minska antalet vräkningar. Först vill jag gärna framhålla att antalet verkställ- da avhysningar vid landets kronofogdemyndigheter stadigt har minskat sedan år 1994. Som Ulla-Britt Hagström nämner verkställde kronofogdemyndighe- terna förra året drygt 5 000 avhysningar, vilket var det lägsta antalet sedan år 1990. Under mitten av 1990-talet uppgick antalet verkställda avhysningar till ca 7 500 per år. Självfallet är antalet avhysningar ändå otillfreds- ställande stort. Det ger anledning att ställa frågan om antalet skulle kunna minskas genom ändringar i hy- reslagen eller genom andra åtgärder. Hyreslagens bestämmelser om förverkande byg- ger på en avvägning mellan å ena sidan den enskilda hyresgästens intresse av att behålla sin bostad, å and- ra sidan hyresvärdens intresse av att bedriva en rimlig fastighetsförvaltning och övriga hyresgästers behov av trygghet. Hyresgästen kan förlora sin lägenhet om han eller hon har gjort sig skyldig till ett avtalsbrott, t.ex. inte betalat hyran. Samtidigt finns det spärrar som förhindrar att hyresgäster förlorar sina lägenheter på grund av enbart glömska eller förbiseende. Om hyresrätten är förverkad på grund av dröjsmål med betalning av hyran får hyresgästen inte skiljas från lägenheten om inte hyresvärden har skickat en skriftlig underrättelse till hyresgästen. Underrättelsen ska innehålla att hyresgästen kan få tillbaka hyresrät- ten om hyran betalas inom en treveckorsfrist. Hy- resvärden måste också skicka ett meddelande om uppsägningen och anledningen till denna till social- nämnden. Om socialnämnden under treveckorsfristen åtar sig att betala hyran får hyresgästen behålla lä- genheten. Även när hyresrätten är förverkad på grund av störningar i boendet måste hyresvärden skicka en underrättelse till socialnämnden. Hyresgästen får inte skiljas från lägenheten om han eller hon vidtar rättel- se innan hyresavtalet har sagts upp. Detta gäller dock inte vid särskilt allvarliga störningar. Det har i flera lagstiftningsärenden övervägts om reglerna i hyreslagen om förverkande bör ändras. Senaste gången frågan behandlades var år 1998. Då övervägdes bl.a. att förlänga den nuvarande treveck- orsfristen och att införa krav på att hyresvärden måste avisera hyran och skicka betalningspåminnelse. Rege- ringen gjorde då bedömningen att ändringar i reglerna inte annat än undantagsvis skulle få någon effekt i de fall som går till avhysning. Jag har för närvarande inte anledning att göra någon annan bedömning. Som Ulla-Britt Hagström nämner finns det exem- pel på kommuner som genom förebyggande och uppsökande verksamhet har lyckats att kraftigt mins- ka antalet vräkningar. Samtidigt finns det kommuner som inte vidtar några åtgärder alls såvida inte den enskilda hyresgästen hör av sig. Enligt min mening bör alla kommuner känna ett ansvar för att undvika att t.ex. dröjsmål med hyresbetalning resulterar i en avhysning. Regeringen tillkallade år 1998 en särskild kom- mitté, Kommittén för hemlösa, som har till uppgift att föreslå åtgärder som kan skapa en bättre situation för de hemlösa och förhindra att hemlöshet uppstår. Kommittén har fördelat statliga medel till olika pro- jekt angående hemlöshet som kommuner och organi- sationer bedriver. Regeringen har under åren 1999- 2001 avsatt 30 miljoner kronor för dessa projekt. Kom- mittén kommer att avge sitt slutbetänkande till det kommande årsskiftet och kan då komma att lämna förslag som syftar till att minska antalet avhysningar och därmed uppkomst av hemlöshet. Jag kan också nämna att regeringen i vårproposi- tionen har avsatt ytterligare 30 miljoner kronor för försöksverksamhet angående hemlöshet. Försöks- verksamheten ska bedrivas under tre år. Sammanfattningsvis är jag för närvarande inte be- redd att ta initiativ till någon översyn av bestämmel- serna om avhysning utan vill i stället avvakta de för- slag som Kommittén för hemlösa lämnar.

Anf. 66 EVA JOHANSSON (S)

Fru talman! Jag vill tacka statsrådet Lövdén för ett seriöst svar på min fråga om åtgärder för att antalet vräkningar ska minska. Den vanligaste orsaken till vräkning tycks vara obetalda hyror. Andra orsaker är störande beteende och olovlig andrahandsuthyrning. Det finns inte någon lagstiftning om att kommunen ska erbjuda samråd mellan den som hotas av vräkning och fastighetsägaren. Uppsägning av hyresavtal som gäller bostadslägenhet får i vissa fall inte ske förrän socialnämnden underrättats, alltså i vissa fall. Jag har genom mitt arbete i bostadsutskottet tagit vara på möjligheten att vara ute i landet och diskutera boendesociala frågor. Också som ledamot i ALLBO- kommittén kom jag dessa frågor nära. Det är orimligt i ett välfärdsland att psykiskt sjuka ska hamna bland de hemlösa och att kvinnor ska bli offer för prostitu- tion denna väg. Den 10 januari redovisades under DN Debatt en ny rapport om svensk bostadspolitik. Var tolfte barn i Sverige lever i fattigdom. Som lärare under 30 år före mitt riksdagsuppdrag kan jag bekräfta att min upple- velse stämmer med artikeln. Vi måste kunna fördela välfärden mer rättvist. Fru talman! Under år 2000 inkom 13 955 ansök- ningar om verkställighet av avhysning till kronofog- demyndigheterna. Av dessa verkställdes 5 055. Kro- nofogdemyndigheten i Stockholm svarar att den ab- solut vanligaste orsaken till vräkning är obetalda hyror. Vi måste givetvis inpränta hos alla att det är en skyldighet att betala hyran, men jag kan reagera mot strängheten mot den enskilde med svag ekonomi. Hyresrätten anses förverkad om hyresgästen dröjer med att betala hyran mer än en vecka efter förfallo- dagen. Det finns en möjlighet att inom tre veckor betala och få tillbaka hyresrätten. Uppsägningen och anledningen lämnas till socialnämnden, men det finns ingen skyldighet för socialnämnden att skapa ett samråd för att stödja den enskilde. Samtidigt har vi ett system för bostadsbidragen där den enskilde kan bli återbetalningsskyldig av stora summor därför att staten inte mäktar med att göra mer än en avstämning på ett helt år. Vissa hus- håll där man studerat första halvåret och sedan fått ett arbete har fått betala tillbaka upp till 2 000 kr per månad av bostadsbidragen till staten. Det finns ingen logik i detta. År 1995 var totalkostnaden för bostadsbidraget ca 9 miljarder kronor. Sedan dess har det sänkts till en ramanslagsnivå i vårpropositionen på 4,2 miljar- der. Det är mer än en halvering. År 1992 bodde drygt hälften av barnfamiljer med bostadsbidrag i hyreslägenheter medan 30 % bodde i eget hem. Nu bor mer än 80 % av barnfamiljerna med bostadsbidrag i hyreslägenheter. Majoriteten av dessa är ensamföräldrar. Jag skulle vilja ställa en fråga till statsrådet Löv- dén. Det är riktigt att antalet verkställda avhysningar sjunker. Det sker dock långsamt. År 1998 var de 5 945, 1999 var de 5 614 och 2000 var de 5 055. Vilka grupper är det som inte får hjälp av social- tjänsten att genom samråd och tillfälligt stöd behålla sin lägenhet? Vart tar de personer som avhyses från sin lägenhet vägen? Det är frågor som jag vill att vi går in på djupare.

Anf. 67 SOFIA JONSSON (C)

Fru talman! Jag delar Ulla-Britt Hagströms upp- fattning om det betydelsefulla och viktiga i att vi bringar ned antalet avhysningar. Det är också de intentioner som ligger bakom diskussionerna både kring de allmännyttiga bostadsföretagens framtid och vikten av att kommunerna har dem som ett bostads- politiskt instrument och kring det arbete som Kom- mittén för hemlösa bedriver. Det finns goda exempel, jag har sett det själv runtom i landet. Jag besökte Lilla Edets kommun för inte så länge sedan och såg ett alldeles utmärkt exem- pel på hur fastighetsägarna tillsammans med kommu- nen och socialtjänsten samverkar kring att uppsöka alla de som får besked från fastighetsägaren om att de ska mista sin lägenhet till följd av att de inte har be- talt hyran. Det handlar om en aktivt uppsökande verksamhet för att på så sätt hjälpa till att undvika avhysningar. Jag tycker att det är alldeles ypperligt att bedriva den typen av verksamheter. Jag skulle önska att samtliga kommuner i det här landet hade den ord- ningen. Fastighetsägaren är ju skyldig att meddela socialnämnden när man säger upp ett hyreskontrakt på grund av att man inte har betalt sin hyra. Vi får väl se vad Kommittén för hemlösa kommer fram till. Vi kommer att följa den frågan väldigt noga. Jag har också inhämtat att Kommittén för hemlösa prövar möjligheten att vi ska införa nya regler. Vi får titta på det när de presenterar sitt betänkande vid det kommande årsskiftet. Min uppmaning är alltså - och jag tycker att vi gemensamt har ett ansvar för att det också blir verk- ställt - att kommunerna tar det ansvar som de har möjlighet att ta i de här sammanhangen. Det finns väldigt många goda exempel på att kommuner gör detta också.

Anf. 68 EVA JOHANSSON (S)

Fru talman! Statsrådet Lövdén vill i alla fall av- vakta de förslag som Kommittén för hemlösa lämnar vid årsskiftet. Jag har också försökt att följa denna kommittés arbete och bl.a. inbjudit Widar Andersson till en samling här i riksdagen om hemlösas situation. Jag kan inte se att de i direktiven har uppgiften att ändra hyreslagens bestämmelser om förverkande. Däremot tar SOU 2000:14, Adressat okänd - om hemlöshetens bakgrund, orsaker och dynamik, upp rubriken Vräkningar från bostaden - men till vad? Det finns inget svar på frågan. Bostadspolitiska utredningen konstaterade i sitt slutbetänkande från 1996 att många kommunala och privata bostadsföretag av fastighetsekonomiska skäl hade börjat tillämpa en hårdare linje mot människor med hyresskulder och att en hyresskuld i dag snabba- re leder till vräkning. Flertalet, två tredjedelar, av de hushåll som vräks i landet utgörs av ensamstående män mellan 25 och 40 år. Närmare 70 % är svenska medborgare. Majorite- ten, 85 %, vräks på grund av obetalda hyror. Ytterli- gare 10 % vräks till följd av att de frekvent har betalt hyran för sent. Det är alltså ytterst få som vräks på grund av störningsbeteende. I den politiska debatten kan vi inte tala om att vräkningarna till största delen beror på hänsyn till grannar. Det måste vi givetvis ta. Ingen ska behöva leva otrygg i en trappuppgång där- för att vi inte tillåter vräkning. Det är ett ekonomiskt bekymmer för svaga grupper i samhället, statsrådet Lövdén. Jag menar att det till mycket stor del har med bostadsbidragen att göra. Fru talman! Ekonomiska bekymmer är också or- saken till flera skilsmässor. Jag har mött män som har gett upp efter en skilsmässa och lever hemlösa. Jag har mött företagare som gått i konkurs och lever hemlösa. Det är alltså inte enbart missbruk och psy- kiska funktionshinder som leder till hemlöshet. Det är ekonomiska bekymmer. I många fall beror det på socialtjänstens underlåtenhetssynder och inte minst regeringens krassa hållning till bostadsbidraget. Jag vill uppmana statsrådet Lövdén att gå tillbaka till de regler som gällde före ändringen 1997, låt familjens samlade inkomst vara bas för bostadsbidra- gen, begränsa inte normen för bostadsytan lika kraf- tigt som i nuvarande regler. Barnfamiljer med behov av bostadsbidrag får flytta från villor där de bor rela- tivt billigt till dyrare hyresrätter för att klara sig. Det är ytterst ologiskt. Höj den barnrelaterade delen av bostadsbidraget! Vi har inte barn boende på gatan ännu, men Stadsmissionen i Malmö berättade om 14- åringar som var hemlösa. Vi riskerar att en ungdoms- grupp missar en god start i livet. Fru talman! Kommittén för hemlösa vill ge Soci- alstyrelsen i uppdrag att genomföra en undersökning av de personer som vräktes under 1999 för att kart- lägga socialtjänstens insatser för denna grupp och för att få vetskap om hur stor andel som hamnar i hem- löshet efter verkställighet. Detta krav framställdes den 30 mars 2000, dvs. den 30 mars förra året. Jag vill fråga ministern på vilket sätt det har på- börjats. Det kan ju inte väntas in, det är ju framställt.

Anf. 69 SOFIA JONSSON (C)

Fru talman! Nu ska vi nog ändå sansa oss lite i debatten och inte måla upp situationen som värre än vad den är. Vi har ju haft en utveckling under senare år som har lett till att antalet avhysningar minskat. Det är en följd av att vi har fått ett förbättrat ekono- miskt läge i Sverige. Fler får jobb, reallönerna ökar och situationen för barnfamiljerna förbättras via barnbidragshöjningar och andra insatser. Det syns ju också på socialbidragsberoendet som de senaste åren har minskat kraftigt i landets kommuner. Jag tror att det handlar om att vi förbättrar sam- verkan mellan socialtjänsten, kronofogdemyndighe- terna och hyresvärdarna. Det handlar om att vi bedri- ver den typ av projekt som man gör i en del kommu- ner, där man är väldigt snabbt på det och bevakar de situationer som kan uppstå när en hyresvärd påkallar en avhysning. Ofta ligger det också en annan problematik bak- om. Det är inte bara det att pengarna inte räcker just den månaden till hyran, utan ofta ligger det också en social problematik bakom som kräver olika typer av insatser från samhället, från socialtjänsten. Det har synts påtagligt bl.a. när det gäller psykiatrireformen. Tyvärr har vi under genomförandet av psykiatrire- formen sett problem. Människor har lämnats ganska ensamma i sina bostäder och har problem att klara sin dagliga livsföring. Nu har många kommuner under det senaste åren jobbat aktivt med olika typer av stödinsatser. Jag tror att psykiatrireformens genomförande går åt rätt håll. För många innebar krisen under 90-talet stora all- varliga ekonomiska påfrestningar. Nu när vi ser en annan utveckling i samhället med fler jobb, en bättre allmänekonomisk situation och stärkta reallöner kan vi också se bättre förhållanden för de grupper som är svagast. Det är en utveckling som regeringen vill fortsätta att understödja. Sedan tror jag kanske att det krävs ytterligare in- satser. Men jag vill avvakta betänkandet från Kom- mittén för hemlösa. Det krävs ytterligare insatser för de grupper som i dag har problem att få en fast plats på bostadsmarknaden. Jag hoppas mycket på kom- mittén och det betänkande som kommer att presente- ras vid årsskiftet.

Anf. 70 GUNNAR GOUDE (Mp)

Fru talman! Visst, det ligger mycket i detta. Men måste man avvakta även det förslag som kom den 30 mars, att man ska titta vad som har hänt med de per- soner som vräktes under 1999. Det kan man väl på- börja tidigt. Det fick jag inget svar på. Visst, ekonomin har blivit bättre. Men klyftorna i samhället har blivit större. Debattartikeln från den 10 januari säger att vart tolfte barn lever i fattigdom. Vi har inte kommit längre, även om vi kan säga att eko- nomin har fått ett visst uppsving. Visst har antalet avhysningar minskat. Går vi till- baka i tiden ökade antalet vräkningar mellan 1987 och 1993 med 80 %, från 4 235 vräkningar 1988 till ungefär 7 620 vräkningar 1993. Fortfarande ligger vi över det antal som var 1988. Vi är alltså sämre i dag än vi var 1988. Det visar bl.a. ESO-rapporten Bostad sökes om de hemlösa i folkhemmet. Man refererar till Konsumentverkets rapport Vräkt i laga ordning och säger att det fanns 40 % barn i hushållen. Man säger också att för närmare 70 % var skulden som ledde till vräkning mindre än 20 000 kr. Efter beskedet hade 70 % kontakt med socialtjänsten. Av dessa fick en tredjedel hjälp. Jag har läst det i boken, men jag har inte analyserat det vidare. Men det står att den hjälp de fick inte bestod av pengar till hy- resskulden, utan till mat, flyttning och rådgivning. Sedan säger man också i samma rapport efter di- verse beräkningar att kostnaden per hemlös är unge- fär 350 000 kr, så jag håller med Lars-Erik Lövdén när det gäller de kommuner som arbetar med det här. Min hemkommun Skövde har provat en modell för att stödja hemlösa och minimerat antalet vräkningar på 90-talet. Det är en privat fastighetsägare som känner för den här gruppen människor som har gått in, och därför går det bra. Men det här behöver spridas i hela landet.

Anf. 71 SOFIA JONSSON (C)

Fru talman! Väldigt kort: Jag delar det sistnämnda som Ulla-Britt Hagström säger, att det här behöver spridas i hela landet. Det handlar ofta om en metod- fråga. Det handlar om en aktivare insats från kommu- nen i samverkan med både kronofogdemyndighet och med hyresvärdar. Gör man det - och det finns det åtskilliga exempel på i Sverige bland landets kom- muner - kan man också se till att man bringar ned antalet avhysningar. Jag tror att Kommittén mot hemlösa och dess verksamhet - man har åkt runt till landets kommuner - har inspirerat till den här typen av aktiviteter och ett ökat kommunalt engagemang. Det är kommunerna som ytterst har ansvaret för bostadsförsörjningen.

Anf. 72 GUNNAR GOUDE (Mp)

Fru talman! Ewa Thalén Finné har frågat mig vad jag tänker göra för att säkra ett långsiktigt stabilt bostadsbyggande när det nyligen föreslagna investe- ringsbidraget upphör. Hon har dessutom frågat vad jag vill göra, dels för att minska skatternas andel av produktionskostnaderna och hyran, dels för att läges- faktorn inom bruksvärdessystemet ska kunna få en större inverkan på hyressättningen. Låt mig säga att jag delar Ewa Thalén Finnés oro för den växande bristen på hyresrättsbostäder. Det främsta hindret för ett ökat byggande är, som hon så riktigt påpekar, de höga produktionskostnaderna. Det är också för att motverka detta som det föreslagna investeringsbidraget kommer att införas. Självklart kommer regeringen att följa hur bostadsbyggandet utvecklas. Frågan om vilka insatser som kan behövas för att säkerställa ett bostadsbyggande på en hållbar nivå är föremål för överväganden i Regeringskansliet. Men bostadsbyggandet är inte och ska inte bara vara en fråga om statliga insatser. Kommunerna har ett stort ansvar för att hålla nere såväl mark- och exploateringskostnader som taxor och avgifter. De har också ett ansvar för att få fram lämplig mark för bostadsbyggande och för att ha en god planberedskap, vilket är viktigt också för att förbättra konkurrensför- utsättningarna för mindre byggföretag. Regeringen avser att pröva olika åtgärder som kan bidra till att göra planprocessen smidigare och snabbare. En över- syn i syfte att bl.a. förenkla systemet för överpröv- ning av kommunala plan- och byggbeslut pågår där- för. Produktionsprocessen präglas också av en alltför begränsad konkurrens både på material- och på bygg- sidan. Detta påverkar självfallet prisbildningen och kostnadsutvecklingen. Det inom Boverket inrättade Byggkostnadsforum kommer att ha stor betydelse för kvalitets- och byggkostnadsutvecklingen. På bygg- materialsidan bör importkonkurrensen få ett större genomslag i takt med att standarder harmoniseras på EU-nivå i enlighet med EU:s byggproduktdirektiv. Regeringens strävan är att boendekostnaderna an- del av hushållens disponibla inkomster ska fortsätta att sjunka. Därvidlag är det många faktorer som är viktiga - priser på byggmaterial, markkostnader, kostnader för förvaltning och underhåll, m. m. En av de viktigaste faktorerna är dock en förtroendefull ekonomisk politik som leder till fortsatt låga räntor och låg inflation. En central utgångspunkt för regeringens skattepo- litik är att olika verksamheter ska beskattas på ett enhetligt sätt. Särregler i skattelagstiftningen bör så långt möjligt undvikas. Det är också viktigt att boen- de i olika upplåtelseformer beskattas på ett likvärdigt sätt. Med den inriktningen bereds nu Fastighetsbe- skattningskommitténs förslag inom Regeringskansli- et. Bruksvärdessystemet har nyligen utvärderats, var- vid det konstaterades att systemet i stort sett fungerar som avsett. Även detta betänkande bereds inom Re- geringskansliet. Men frågan om hur systemet tilläm- pas har också tagits upp i den överenskommelse om utveckling av hyresboendet som Hyresgästernas Riksförbund, SABO och Sveriges Fastighetsägare- förbund träffade tidigare i år. Där poängteras att ett väl fungerande hyressättningssystem är en central fråga för hyresrättens framtid. Frågan behandlas även fortsättningsvis i det utvecklingsarbete som dessa organisationer gemensamt bedriver. Regeringen har således i dag ingen anledning att lägga sig i den prak- tiska tillämpningen av vilken vikt olika faktorer har i hyressättningen. Regeringen ser positivt på tredimensionell fastig- hetsindelning. Frågan kräver dock en grundlig bered- ning innan ett förslag kan läggas fram. Bl.a. måste en del fastighetsrättsliga och skattemässiga frågor klar- göras.

Anf. 73 SOFIA JONSSON (C)

Fru talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet Lövdén för svaret. Dock vill jag framhålla att jag saknar initiativkraft från regeringen. Det pratas och det utreds, men det kommer aldrig några långsiktiga förslag. Det enda som jag tycker att regeringen gör är att den lappar och lagar. Att införa investeringsbidraget är nästan patetiskt. Signalen blir: Bygg lite under några år, men bara små lägenheter till en viss kostnad. Detta bidrag är det ingen på bostadsmarknaden som är nöjd med. An- tingen tycker man att det är för lågt eller så uppfattas det som ett slag i luften. Faktum är att de planerade investeringsbidragen troligtvis medför fler problem än de löser. För det första ska någon betala bidragen, och det är som van- ligt skattebetalarna. För det andra finns det alltid en risk att investeringsbidrag är kostnadsdrivande - historiskt sett brukar de bli det. För det tredje finns risken att aktörer som egentligen inte har råd att byg- ga börjar göra det. Varför vågar regeringen inte göra något ordent- ligt? Som jag i en tidigare debatt med statsrådet i Gävle har framfört finns det, som många har fram- hållit, egentligen bara två vägar att gå. Den ena är att återgå till det kostnadsdrivande mycket dyra subven- tionssystemet som fanns på 80-talet och i början av 90-talet. Det andra är att fortsätta att avreglera och att ge långsiktiga spelregler. Jag för min del anser att vägen med fortsatta av- regleringar är den som måste beträdas. För det första måste man bestämma sig för att ta bort fastighets- skatten. Gör en plan för ett totalt borttagande! Det skulle sänka allas boendekostnader och ge kraft åt regeringens påstående om bostadspolitikens mål, en bostad för alla till rimligt pris. Statsrådet säger i sitt svar att man vill ha en enkel och lättfattlig skattelagstiftning utan särregler. Att då komma med förslaget om begränsningsregel inom fastighetsbeskattningen som ytterligare komplicerar vårt skattesystem tycker jag är att tala med kluven tunga. Fastighetsskatten utgör en stor del av boendekost- naden för alla, oavsett vilken bostadsform man bor i. Företrädare för bostadsrättsföreningar, hyresgäster och fastighetsägare har gemensamt påvisat att fastig- hetsskatten höjs för tre av fyra lägenheter - detta trots att skattesatsen sänks. Och denna höjning kommer bara att fortsätta år efter år. Dessutom kan man peka på andra skatter som fördyrar boendet, t.ex. energis- katten och avfallsskatten. En fråga som jag måste få ställa till statsrådet är: Görs det en konsekvensanalys av boendekostnaderna när skatter höjs eller när nya skatter införs? Det vore kanske på sin plats att uppfylla målen med bostads- politiken. Eller anser inte statsrådet att skatterna på- verkar boendekostnaderna negativt? Statsrådet borde ta till sig vad nästan alla aktörer inom bostadsbranschen tar upp. Man måste kunna bygga en hyresrätt och vara säker på att få täckning för sina kostnader. Med dagens tolkning av bruksvär- dessystemet är man inte det - detta oavsett vad stats- rådet säger. Tvärtemot vad statsrådet säger fungerar systemet inte som det från början var avsett. Ett tydligt exem- pel är att hyror i äldre lägenheter i attraktiva områden ligger långt under det pris som människor är beredda att betala. Dessutom är de många gånger lägre än hyrorna för likvärdiga lägenheter i ytterområdena. I dag är det bostadens ålder och inte dess läge som påverkar priset. Tycker statsrådet verkligen att det är rimligt att lägesfaktorn i hyressättningssystemet många gånger fungerar som en omvänd lägesfaktor, att man får betala mer ju längre från innerstaden man bor? När kommer alla dessa förslag som ministern pratade om? Jag tycker att det börjar bli dags att sluta utreda och komma med konkreta förslag.

EVA MARCUSDOTTER (S)

Anf. 74 EVA MARCUSDOTTER (S)

Fru talman! Det kanske blir lite skiftningar när vi är fler som deltar i debatten. Jag skulle på nytt - och jag har gjort det många gånger förr - vilja uppmärk- samma att bostadssituationen i Uppsala och i andra tillväxtorter håller på att bli krisartad. Det krävs en rad åtgärder om människor som vill bo i den här regi- onen över huvud taget ska ha möjlighet att göra det och om vi som redan bor där ska ha möjlighet att byta till andra bostadsformer om vi skulle behöva göra det. Vi som har varit med ett tag vet att det under 80- talet på grund av de subventionsmöjligheter som då fanns var en byggboom i den här regionen. Dessa möjligheter missbrukades. Det blev många Danell- gropar som aldrig byggdes igen. Under hela 90-talet kom bostadspolitiken att präglas av många förändringar, vilket har skapat osäkerhet om vad som ska gälla, och detta har häm- mat en positiv utveckling. Men det största problemet är trots allt boendekostnaderna för låg- och mellanin- komsttagarna som i dag dignar under sina bostads- kostnader. Många måste kämpa dagligen för att få sin ekonomi att gå ihop. Det är inte så underligt, därför att i Uppsala kan det bara erbjudas bostadsrätter till nästan vilket pris som helst. Vi från Centerpartiet tycker att det nu måste till åtgärder, inte i form av pekpinnar utan riktiga förslag som pressar ned byggkostnaderna och som ger inci- tament så att det byggs. Jag förstår att statsrådet känner en viss otålighet inför oss som inte ger oss någon gång utan som kommer tillbaka och säger: Sänk fastighets- och för- mögenhetsskatten! Slopa uttagsskatten på fastighets- förvaltningen! Ta bort stopplag och övriga pekpinnar! Öka möjligheterna för människor som väljer att bo i hyresrätt, om det nu finns sådana, att bli mer delakti- ga så att de ska kunna se vad som ingår i hyran! Och inte mist: Se till att bruksvärdessystemet blir flexi- belt! Jag noterade också att ministern tyckte att enklare bygglovsregler och snabbare handläggning var något att ta till sig.

CARL FREDRIK GRAF (M)

Anf. 75 CARL FREDRIK GRAF (M)

Fru talman! Det är ju inte första gången som vi för den här debatten, utan den är väl den tionde eller tolfte interpellationsdebatten som vi har här i kamma- ren som rör bostadsbyggandet. Det har ändå hänt någonting under de senaste åren. När bostadsproduktionen var som lägst låg den på 10 000 lägenheter om året. I år räknar Boverket med att det kommer att påbörjas mellan 21 000 och 22 000 lägenheter. Det räcker inte. Det måste upp till högre nivåer än så, till mellan 25 000 och 30 000 lägenheter om året för att man ska kunna tillgodose det behov som finns. Men regeringen har en väldigt målmedveten stra- tegi för hur vi ska kunna öka bostadsbyggandet. Jag måste tyvärr konstatera att moderaterna inte på någon punkt har anslutit sig till den strategin. Jag ska inte upprepa alla åtgärder som är vidtagna, men jag ska nämna en - annars kan det bli ganska tjatigt efter tio-tolv interpellationsdebatter i samma fråga - och det är investeringsbidraget för byggande av studentbostäder. Detta investeringsbidrag dömde ni ut i kammaren, och ni sade att det inte kommer att leda till någonting och att det inte kommer att ge resultat. Nu ser vi att det leder till 10 000 nya stu- dentlägenheter. Från att byggandet av studentbostäder i princip stod stilla har det nu tagit rejäl fart. Vi kommer att nå det mål som regeringen satte upp, 10 000 studentlägenheter till följd av investeringsbi- draget. Jag beklagar att moderaterna intog en annan ståndpunkt, men det spelar ingen roll. Det fanns ju en majoritet i riksdagen för investeringsbidraget. Jag är övertygad om att investeringsbidraget för att stimule- ra hyresrättsproduktionen, som regeringen har pre- senterat i vårpropositionen, också kommer att ge resultat. Vi kommer inte att rikta det investeringsbidraget till en bostadsproduktion som innebär 30 000-35 000 kr per kvadratmeter, utan det syftar till att pressa fram en bostadsproduktion som en normalinkomsttagare ska kunna efterfråga och en bostadsproduktion med hög kvalitet. Om man reser runt i landet kan man se att det faktiskt går att bygga till en kostnad mellan 13 000 och 15 000 kr per kvadratmeter. Det förutsätter en aktiv roll från kommunernas si- da, att byggherrar sätter fokus på att granska alla anbudshandlingar och att man är noga i samarbetet med entreprenörerna och i samband med materialva- let osv. för att köpa det som är mest kostnadseffek- tivt. Om alla medverkar så går det. Det kommer defi- nitivt att gå med det investeringsbidrag som vi inför nu. Det kommer också att vara möjligt att kombinera detta investeringsbidrag med det bidrag som vi har infört för ekologiskt byggande. Det gör att man både kan bygga ekologiskt och så att normalinkomsttagare kan efterfråga lägenheterna. Jag har noterat att det finns en del kommuner som inte vill bygga på det sättet utan föredrar att bygga exklusiva bostadsrätter. Då ska man sätta blåslampan på de kommuner som av politiska skäl inte vill göra detta. Men det finns många kommuner, det kan jag försäkra, som kommer att nappa. Det finns många byggare som kommer att nappa på det investeringsbi- drag som vi har presenterat och som riksdagen ska fatta beslut om. Sedan finns det mycket annat som behöver göras när det gäller bostadspolitiken. Jag har pekat på en del av det i mitt svar. Jag välkomnar den överens- kommelse som Fastighetsägareförbundet, SABO och hyresgäströrelsen har träffat som innebär att man ska se över tillämpningen av bruksvärdessystemet och kanske väga in lägesfaktorn på ett bättre sätt än vad man gör på sina håll i dag. Men jag och regeringen vill inte införa det som Moderaterna vill införa, alltså marknadshyror.