Humanismens ställning i utbildning och samhälle

Motion 2000/01:Ub818 av Beatrice Ask m.fl. (m)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om betydelsen av humanism och humaniora i samhället.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av en analys av vikande studeranderekrytering till
språkutbildningar från grundskola t.o.m. högre utbildning.

Inledning

I den svenska gymnasieskolan försvann hösten år 2000 orden
humanist och humanistisk som en beskrivning av innehållet i
undervisning och de ämnen man kan välja att studera. Detta
är ingen tillfällighet utan resultatet av en lång tids utveckling,
där humaniora har trängts tillbaka alltmer. I gymnasiet kan
man studera latinets ställning, som tydligt visar vad som har
skett på senare tid. Latinlinjen, där latinet var obligatoriskt,
försvann redan på 1960-talet. Den ersattes av den
humanistiska linjen som senare blev en gren på det
samhällsvetenskapliga programmet, med latin som ett valfritt
ämne. Nu har orden humanist och humanistisk strukits från
den svenska gymnasieskolan och antalet elever som läser
latin är i dag omkring 2.000 mot ca 2.300 för bara ett par år
sedan.

Situationen är likartad vid våra universitet och högskolor. Det gäller då
inte enbart latinets ställning utan de humanistiska fakulteterna i stort och
även
den teologiska fakulteten. Vid Lunds universitet, där den heltida professors-
tjänsten i latin försvann vid höstterminens början år 2000, får studenterna i
grundutbildningen i historia hålla till godo med i genomsnitt 2,5-3,5 timmars
undervisning och lärarkontakter i veckan, vilket givetvis är alldeles för litet
och otänkbart inom andra fakulteter.

Utbildningen inom dessa områden (HT, humaniora-teologi) får lägst
anslag av alla utan någon egentlig motivering. Under den senaste
femårsperioden har området förlorat mer än 20 procent av anslagen till
grundutbildningen. Dessa ämnen är också de enda som i dag till och med
ligger under den nivå som de hade 1993.

Betydelsen av humaniora

De frågor som står i centrum för det humanistiska intresset är
de stora för att inte säga eviga frågorna - meningen med
livet, synen på verkligheten, människans roll och så vidare.
Även om dessa frågor saknar slutgiltiga svar och inte kan
besvaras vetenskapligt utan blott personligt är de samtidigt
frågor som människor grubblat över i alla tider.

Det moderna livet svämmar över av information. Att förvandla mängden
ostrukturerad information till kunskap kräver en självständig och kritisk
reflektion som bara en humanistisk kultur kan ge. Häri ligger de humanistiska
ämnenas nödvändighet. Bindningen för såväl den enskilde som för samhället i
stort behövs för att försvara kultursamhället.

När den negativa utvecklingen för de humanistiska ämnena i
utbildningsväsendet påpekas för landets politiska ledning heter det ofta att
representanter för humaniora inte är tillräckligt optimistiska eller att man
betraktar sig som offer. Man bemöter sällan kritiken i sak. Diskussionen om
humanioras ställning och berättigande blir därför ganska diffus, ungefär som
debatten om kulturens roll i samhället. Det är därför glädjande att ett antal
företrädare för humaniora, teologi och samhällvetenskap nu tar till orda i den
offentliga debatten, och det är viktigt att politiska beslutsfattare lyssnar
till
argumenten och inte avfärdar dem enbart som "gnäll över minskade anslag".

Det är mycket lättare att argumentera för forskning om elektronik än om
medeltidslatin. Elektroniken kan ge oss nya maskiner i hushållet och i indu-
strin medan värdet av kunskaper i klassiska språk som latin ligger på ett annat
plan. Nyttan och helst den omedelbara nyttan styr penningflöden och resurser
i det moderna samhället. I ett långsiktigt perspektiv undergräver det ett i alla
avseenden rikt samhälle.

Forskning inom humaniora
och samhällsvetenskap

I proposition Forskning och förnyelse 2000/01:3 präglas
innehållet av en alltför nyttoinriktad forskningssyn. För den
humanistiska forskningen innebär detta en besvikelse. I
texten talas om humanioras omistlighet, men de extra pengar
som anslås till humanistisk forskning vid universiteten i
Uppsala, Lund, Stockholm, Göteborg, Umeå, Linköping och
Luleå utgör sammanlagt endast 37 miljoner kronor fram till
år 2003, medan underskottet bara vid Lunds humanistiska
fakultet uppgår till 11 miljoner kronor.

I forskningspropositionen framhålls humaniora och samhällsvetenskap
som prioriterade områden, men när det gäller medelstilldelning till
forskarskolorna behandlas dessa områden genomgående styvmoderligt.
Kalkylerna för forskarskolorna gäller enbart studiestöd och
utbildningskostnader, som är oberoende av kostnader för eventuell dyrbar
utrustning. Därför borde de olika områdena behandlas lika i ekonomiskt
hänseende. Ingenting talar nämligen för att forskarskolor inom humaniora och
samhällsvetenskap skulle vara billigare än övriga forskarskolor. Om
riksdagen ändå beslutar i enlighet med propositionen kommer de berörda
forskarskolorna inte att kunna genomföra det beting om en examination på 25
doktorander som Utbildningsdepartementet givit.

En följd av den nya doktorandutbildningen är att antalet doktorander inom
humaniora minskat kraftigt. Regeringens vilja att stöpa alla i samma form,
oavsett inom vilken fakultet man disputerar, har på kort sikt fått den
allvarliga
konsekvensen att antalet doktorander i den humanistiska fakulteten har
sjunkit kraftigt.

En nyttoaspekt av
utbildningen inom
humaniora

En intressant och ofta förbisedd synpunkt är betydelsen av att
ha en bred kompetens i yrkeslivet. Detta framgår bland annat
av rapporten "SCB Information om utbildning och
arbetsmarknad 2000:2" och på ett seminarium i Almedalen
sommaren 2000 hävdade man från NUTEK att bara tio
procent av civilingenjörerna verkligen utövade någon
ingenjörskonst. Resten ägande de åt ekonomi, arbetsledning,
byråkrati och allt möjligt annat. SCB-rapporten visar att
samhällsvetare och humanister finns spridda över hela
arbetsmarknaden. Nyttoaspekten, som prioriterar studier i
teknik och naturvetenskap, talar alltså här i kanske lika stor
utsträckning för studier i humaniora och samhällsvetenskap.
Det kan därför ifrågasättas om staten skall styra med kvoter
och dimensionering och därmed förhindra att studenterna
väljer att studera efter eget intresse.

Vid en studentafton i Lund våren 2000 gick förre rektorn Håkan Westling
så långt i sin kritik mot regeringens "kortsiktiga kommandon om
nedskärningar" att han ansåg att universiteten för att överleva måste, liksom
kyrkan, frigöra sig från staten.

Vår tids behov av
humaniora

Det finns ingen egentlig motsättning mellan teknik och
humaniora, vilket bland annat styrelsen för humaniora och
teologi vid Lunds universitet framhåller i en skrivelse till sin
universitetsstyrelse tidigare i år. Att påstå att dessa båda
områden tillhör skilda världar visar på ett förlegat synsätt. I
ett så teknikdominerat samhälle som vårt behövs i allra
högsta grad det som humaniora representerar, kultur i vid
mening, språk, etik, litteratur, konst, musik, religion, historia
samt tänkande och upplevelser av frågor om mening, sanning
och sammanhang. Allt detta ingår på ett nödvändigt sätt i
människans tillvaro, bygger kulturerna och gör livet värt att
leva. Utbildning och forskning inom dessa områden måste
därför få ökat stöd.

Ett annat skäl till att just i vår tid aktualisera betydelsen av humaniora är
de stora förändringar kulturer och samhällen för närvarande genomgår.
Globalisering och mångkulturalitet präglar vår egen tid. Genom kvalificerad
utbildning och forskning måste vi följa utvecklingen och det nya samhällets
behov.

Globaliseringen har minst två effekter. Å ena sidan kräver den stor och
ständigt ökad kunskap om språk och kultur. Å andra sidan leder den till ökad
efterfrågan på kunskap om vad som formar den egna kulturen och identiteten
på nationell, regional och lokal nivå.

Det krävs mer än kampanjer

Regeringens projekt om Förintelsen byggde på rapporter om
att skolungdomar har en alltför grund kunskap om 1900-talets
historia. Det fanns t.o.m. exempel på elever som i
ungdomsskolan inte sade sig ha hört talas om Förintelsen.
Liknande uppgifter har senare presenterats när det gäller
kommunismens brott mot mänskligheten, vilket kan tyckas
minst lika anmärkningsvärt, när dessa brott har begåtts i vår
egen tid och dessutom i vår egen världsdel.

I en PM från Skolverket, publicerad 2000-08-23, sägs att eleverna ofta
saknar förmåga till kritisk granskning. Exempelvis US98 (Utvärdering av
skolan 1998 avseende läroplanernas mål) visar att de flesta eleverna litar
oreflekterat på att den information de tagit fram för att lösa en uppgift är
sann.
Lärarna bekräftar också att eleverna har stora brister i att kritiskt granska
faktauppgifter och källor av olika slag. Att arbeta med källkritiska metoder är
både komplicerat och tidskrävande och försvåras av att eleverna har en allt
sämre läsförståelse och ett krympande ordförråd, vilket lärarna samfällt
vittnar om. Att historieämnet kommit i kläm och att källkritiken är "ett
bortglömt eller bortprioriterat område" är givetvis allvarligt i ett samhälle
där
informationsflödet är ständigt ökande.

Det är säkert bra med kampanjer som tillfälligt kan rätta till år av
försummelser, men vi kan aldrig kompensera bristande kunskaper i
humaniora med kampanjer. Det är därför viktigt att vi ger humaniora en
renässans i skolan, i högskola och universitet och därmed i hela vår samhälle.

Ta vara på intresset för
humaniora

Den nedprioritering av humanistiska ämnen som skett inom
utbildningen motsvarar inte elevers intresse och engagemang.
Utbildningar och kurser inom området har många sökanden.
Därför är det givetvis olyckligt att resurserna inte medger den
satsning på fördjupning och kompetens som det finns
underlag för. Därtill kommer att utbildningar ger en bredd i
kompetensen som gör examinerade väl skickade inom många
olika sektorer på arbetsmarknaden.

Ett särskilt aktuellt bekymmer är det vikande intresset för utbildning i
främmande språk. I en tid med allt fler internationella kontakter räcker det
inte med kunskaper i engelska som många förvillas att tro. Inom näringslivet
och internationellt samarbete av många olika slag är språkkunskaper
efterfrågade och viktiga. Risken är att vikande rekrytering till utbildningarna
leder till att vi på sikt får svårigheter med språklärarförsörjning, vilket
leder
till sänkt undervisningskvalitet o.s.v. Det behövs en analys av skälen för de
svårigheter som nu märks vad gäller rekrytering till språkutbildningar. En
uttunning av språkkunskaperna riskerar att bli en hämsko för Sverige
internationellt. Vi föreslår att regeringen tar initiativ till en utredning vad
gäller språkutbildningen från grundskolan t.o.m. högskolan som en del av
arbetet under EU:s och Europarådets europeiska språkår 2001.

Stockholm den 5 oktober 2000

Beatrice Ask (m)

Lars Hjertén (m)

Tomas Högström (m)

Per Bill (m)

Anders Sjölund (m)

Anita Sidén (m)

Catharina Elmsäter-Svärd (m)

Hans Hjortzberg-Nordlund (m)

Sten Tolgfors (m)