Skärpta regler för villkorlig frigivning
Betänkande 2025/26:JuU8
- 1, Förslag, Genomförd
- 2, Beredning, Genomförd
- 3, Debatt, Genomförd
- 4, Beslut, Genomförd
Ärendet är avslutat
- Beslutat
- 3 december 2025
Utskottens betänkanden
Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.
Beslut
Reglerna för villkorlig frigivning ska skärpas (JuU8)
Riksdagen sa ja till regeringens förslag om att skärpa reglerna för villkorlig frigivning.
Förslagen handlar bland annat om att
- den andel av strafftiden som måste avtjänas innan villkorlig frigivning kan ske höjs från två tredjedelar till tre fjärdedelar och att denna höjning genomförs stegvis med de längsta fängelsestraffen först
- tröskeln för att skjuta upp den villkorliga frigivningen om den dömde missköter sig under anstaltsvistelsen sänks
- det ska vara möjligt att skjuta upp den villkorliga frigivningen om det finns en risk för att den dömde återfaller i allvarlig brottslighet
- allmänna fängelseminimum, det kortaste fängelsestraffet, ska höjas till en månad och att alla fängelsestraff ska omfattas av systemet med villkorlig frigivning
- prövotiden efter villkorlig frigivning ska vara minst två år, i stället för dagens ett år, och att den villkorligt frigivne som huvudregel ska ställas under övervakning
- hela den villkorligt medgivna friheten ska förverkas vid återfall i brott under prövotiden samt att det inte ska ges någon ny villkorlig frigivning från den förverkade delen.
Ett syfte med regeringens förslag är att fokus ska flyttas från gärningsman till brottsoffer och samhällsskydd.
Lagändringarna börjar gälla den 1 januari 2026, utom vissa av lagändringarna om höjning av andelen av strafftiden som måste avtjänas innan villkorlig frigivning kan ske. De lagändringarna börjar gälla den dag som regeringen bestämmer.
- Utskottets förslag till beslut
- Bifall till propositionen. Avslag på samtliga motionsyrkanden.
- Riksdagens beslut
- Kammaren biföll utskottets förslag.
Teckenspråkstolkat beslut: 2025/26:JuU8
Webb-tv: Teckenspråksolkat beslut: Reglerna för villkorlig frigivning ska skärpas
Ärendets gång
Förslag, Genomförd
Propositioner: 1
Från regeringen
- Skärpta regler för villkorlig frigivningProposition 2025/26:34
Motioner från ledamöterna
- Motion 2025/26:3831 av Lotta Johnsson Fornarve m.fl. (V) med anledning av prop. 2025/26:34 Skärpta regler för villkorlig frigivning
- Motion 2025/26:3835 av Teresa Carvalho m.fl. (S) med anledning av prop. 2025/26:34 Skärpta regler för villkorlig frigivning
- Motion 2025/26:3841 av Ulrika Westerlund m.fl. (MP) med anledning av prop. 2025/26:34 Skärpta regler för villkorlig frigivning
Beredning, Genomförd
Justering: 2025-11-27
Trycklov: 2025-11-28
Betänkande 2025/26:JuU8
Alla beredningar i utskottet
Reglerna för villkorlig frigivning ska skärpas (JuU8)
Justitieutskottet föreslår att riksdagen säger ja till regeringens förslag om att skärpa reglerna för villkorlig frigivning.
Förslagen handlar bland annat om att
- den andel av strafftiden som måste avtjänas innan villkorlig frigivning kan ske höjs från två tredjedelar till tre fjärdedelar och att denna höjning genomförs stegvis med de längsta fängelsestraffen först
- tröskeln för att skjuta upp den villkorliga frigivningen om den dömde missköter sig under anstaltsvistelsen sänks
- det ska vara möjligt att skjuta upp den villkorliga frigivningen om det finns en risk för att den dömde återfaller i allvarlig brottslighet
- allmänna fängelseminimum, det kortaste fängelsestraffet, ska höjas till en månad och att alla fängelsestraff ska omfattas av systemet med villkorlig frigivning
- prövotiden efter villkorlig frigivning ska vara minst två år, i stället för dagens ett år, och att den villkorligt frigivne som huvudregel ska ställas under övervakning
- hela den villkorligt medgivna friheten ska förverkas vid återfall i brott under prövotiden samt att det inte ska ges någon ny villkorlig frigivning från den förverkade delen.
Ett syfte med regeringens förslag är att fokus ska flyttas från gärningsman till brottsoffer och samhällsskydd.
Lagändringarna föreslås börja gälla den 1 januari 2026, utom vissa av lagändringarna om höjning av andelen av strafftiden som måste avtjänas innan villkorlig frigivning kan ske. De lagändringarna föreslås börja gälla den dag som regeringen bestämmer.
Debatt, Genomförd
Debatt i kammaren: 2025-12-03
Debatt om förslag 2025/26:JuU8
Webb-tv: Skärpta regler för villkorlig frigivning
Dokument från debatten
- Protokoll 2025/26:44 Onsdagen den 3 decemberProtokoll 2025/26:44 Skärpta regler för villkorlig frigivning
- Onsdag den 3 december 2025Talarlista 2025/26:20251203
Protokoll från debatten
Anf. 56 Katja Nyberg (SD)
Herr talman! Sverige befinner sig i en allvarlig situation. Skjutningar, sprängningar och den systematiska kriminaliteten har förändrat vårt land. Brottsligheten drabbar fler och hårdare än tidigare. I detta läge måste rättsstaten vara tydlig och konsekvent och ha ett fokus på trygghet, brottsoffer och samhällsskydd.
Betänkandet Skärpta regler för villkorlig frigivning är ett av de viktigaste stegen i den kriminalpolitiska omläggning som vi genom Tidöavtalet nu genomför, en omläggning från ett system som länge varit byggt kring gärningsmannen till ett system som sätter brottsoffret och tryggheten i centrum.
Herr talman! I mer än 25 år har kvotdelen av det straff som ska avtjänas varit densamma. Under samma tid har samhället förändrats drastiskt. Brottsligheten har blivit grövre, mer organiserad och mer hänsynslös. Men straffverkställigheten har inte följt med.
Med regeringens förslag höjs nu kravet så att tre fjärdedelar av straffet ska avtjänas innan villkorlig frigivning kan aktualiseras. Förändringarna införs gradvis: först för straff på sex år eller mer och därefter successivt för kortare strafftider när regeringen så bestämmer. Det är bra eftersom Kriminalvården måste få tid att bygga ut.
Detta är en nödvändig reform för att stärka straffsystemets trovärdighet och för att stärka samhällsskyddet. Den som sitter i fängelse kan inte begå brott ute i samhället.
Herr talman! En annan central del är att tröskeln för att skjuta upp frigivningen sänks. Det ska inte krävas särskilda skäl, utan skäl ska räcka. Har man misskött sig, vägrat delta i återfallsförebyggande program, uppträtt hotfullt eller manipulerat drogtester ska man inte belönas med en tidig frigivning. Utskottet är tydligt: Det behövs en skärpt reaktion vid misskötsamhet och vid risk för återfall i allvarlig brottslighet. Det här är i grunden sunt förnuft. Villkorlig frigivning ska vara något man förtjänar, inte något man får automatiskt.
För första gången införs också möjligheten att skjuta upp frigivningen när det finns en konkret och beaktansvärd risk för återfall i allvarlig brottslighet, särskilt vid våldsbrott eller organiserad brottslighet. Det är en mycket viktig reform, inte minst för oss som värnar brottsoffrens trygghet. En person som bedöms som fortsatt farlig ska inte släppas ut.
Regeringen föreslår att även de kortaste straffen successivt ska omfattas av systemet för villkorlig frigivning, vilket är klokt eftersom återfallsfrekvensen är hög i den gruppen. Att det tidigare varit så att personer släppts ut utan övervakning, prövotid eller möjlighet till förverkande vid återfall har varit en lucka i systemet. Med denna reform stängs den luckan.
Dessutom höjs fängelseminimum till 30 dagar, något som borde ha gjorts för länge sedan. Det är inte rimligt att brott kunnat bestraffas med så korta strafftider att ingen faktisk verkställighet eller kontroll varit möjlig.
Herr talman! Ett av de största problemen med dagens ordning är att många frigivna inte har haft någon strukturerad övervakning alls. Det förändras nu. Prövotiden förlängs till minst två år, och det införs en presumtion för övervakning. Det är ett viktigt steg för att minska återfallen. Övervakning, behandling och kontroll är en central del av återanpassningen, och reformen stärker frivårdens roll.
Regeringen förtydligar också att huvudregeln ska vara att hela den medgivna villkorliga friheten förverkas vid återfall i brott under prövotiden. Till skillnad från i dag ska man inte kunna få en ny villkorlig frigivning från den del som förverkats. Detta är en mycket efterlängtad skärpning. Vi har sett alltför många exempel där personer upprepade gånger brutit mot samhällets regler utan att påföljden fått verklig effekt.
Herr talman! Det här betänkandet är ett viktigt steg mot ett tryggare Sverige. Det är ett steg bort från naivitet och mot en rättsstat som tar brottsoffrens trygghet och samhällets säkerhet på allvar.
Straff ska betyda något. Misskötsamhet ska få konsekvenser. Farliga personer ska inte släppas ut för tidigt. De som återfaller ska mötas av tydliga och märkbara reaktioner.
Justitieutskottet föreslår att riksdagen antar regeringens proposition. Jag står bakom detta och yrkar bifall till utskottets förslag.
Anf. 57 Teresa Carvalho (S)
Herr talman! Sverigedemokraterna har under lång tid drivit linjen att presumtionen om villkorlig frigivning ska avskaffas och att de som ändå kan komma i fråga ska avtjäna tre fjärdedelar av straffet i fängelse, oavsett vilken brottslighet det handlar om. Detta är också vad som stipuleras i Tidöavtalet.
Men här står vi i dag, herr talman, och ska besluta om ett nytt regelverk för villkorlig frigivning. Då står det klart att Sverigedemokraternas löfte och det som stipulerades i Tidöavtalet bara blev en tummetott. Missförstå mig inte: Jag tycker att det är väldigt bra och välkommet att Sverigedemokraterna har backat så kraftigt i den här frågan. Den ursprungliga planen hade blivit väldigt dyr och ineffektiv och hade rent av riskerat att ta knäcken på Kriminalvården.
Herr talman! Jag vill helt enkelt fråga Katja Nyberg om Sverigedemokraterna har tänkt om i den här frågan, eller varför man har backat så kraftigt från det man så sent som för tre år sedan drev igenom i Tidöavtalet. Vad är beskedet till Sverigedemokraternas väljare, och till alla andra för den delen, som undrar vad det är som händer?
Anf. 58 Katja Nyberg (SD)
Herr talman! Ledamotens fråga är alltså vad som händer med presumtionen. Är det detta du undrar över, Teresa Carvalho?
Detta är ju en helhet. Det viktigaste är att vi ser till brottsoffrets och samhällets trygghet. Det är detta vi försöker få till här. Presumtionen kommer nu att vara att det ska bli övervakning. Man kommer inte att automatiskt bli villkorligt frigiven, utan nu är det tre fjärdedelar som gäller, och man måste också förtjäna frigivningen.
I det stora hela blir det en ökad säkerhet för samhället och för brottsoffer, och man kan dessutom minska återfallsrisken, för det kommer att bli övervakning i och med frigivningen. Och det blir inte ett år utan två år då man ska ha kontroll över dem som friges, just för att man ska minska återfallsrisken. Dessutom har vi sett till att de som anses farliga kommer att få sitta kvar längre.
Man får titta på helheten i detta, vad som är viktigt och vad man vill uppnå. Jag tycker att vi har gjort en väldigt bra avvägning enligt Tidöavtalet.
Anf. 59 Teresa Carvalho (S)
Herr talman! Tack, Katja Nyberg, för svaret! Jag håller med om att det är en helhet, och helheten är vi ju till största delen rörande överens om. Det finns ett brett stöd här i kammaren för det allra mesta som nu ska komma på plats för att skärpa regelverket gällande villkorlig frigivning. Det var däremot inte detta jag frågade om.
Min fråga gällde det som står i Tidöavtalet om att ändra presumtionen. Tanken var ju att avskaffa villkorlig frigivning som huvudregel. Detta blir nu inte av. Då undrar jag helt enkelt: Har Sverigedemokraterna ändrat uppfattning i frågan, eller kommer man att gå till val på att omförhandla det vi nu tar ställning till? Kommer man återigen att lova sina väljare att man ska gå betydligt längre och avskaffa villkorlig frigivning som huvudregel? Det är ju inte detta vi ska fatta beslut om i dag. Sverigedemokraterna stöder i dag en annan ordning när vi nu röstar om den här propositionen. Är detta en ofrivillig kompromiss från Sverigedemokraternas sida, eller har man helt enkelt insett att det var en dålig ordning – har man ändrat uppfattning? Hur ser man på presumtionen om villkorlig frigivning?
Jag tror att detta är en viktig konsumentupplysning, inte minst för Sverigedemokraternas väljare, som naturligtvis undrar varför Sverigedemokraterna inte levererar på något som man gick till val på och som till och med står i Tidöavtalet.
Anf. 60 Katja Nyberg (SD)
Herr talman! Jag kan väl säga så här: Socialdemokraterna har ju suttit i regeringsställning tidigare och fått samarbeta med bland annat Vänsterpartiet och Miljöpartiet, och då har de varit tvungna att jämka i olika frågor, och det har varit ännu värre saker än den fråga vi debatterar nu.
I det här fallet har vi kommit fram till ett väldigt bra förslag. Det blir en presumtion för övervakning, och den kommer att vara under två år. Helheten minskar risken för återfall och stärker skyddet för samhället. Detta är en helhet, och det måste man se.
Nu går ledamoten in på specifika saker för att försöka stjälpa förslaget. Men det är alltså en helhet, och som ledamoten säkert vet behöver man samarbeta. Jag anser inte att detta är en dålig deal utan snarare tvärtom. Vi har fått igenom väldigt genom Tidöavtalet. Detta är en bra sak när det gäller att öka skyddet för brottsoffer och inte titta på gärningsmannens välbefinnande i första hand. Nu är det brottsoffren och samhällsskyddet som är det viktigaste här. Vi har också ökat presumtionen för övervakning från ett till två år, och villkorlig frigivning kan ske efter tre fjärdedelar i ställer för efter två tredjedelar, som under den förra regeringen, som Teresa Carvalhos parti var en del av.
Anf. 61 Teresa Carvalho (S)
Herr talman! Jag vill inleda med att yrka bifall till reservation 2.
Sverige har allvarliga problem med en brutal brottslighet där skjutningarna fortsätter och bombdåden och brandattackerna ökar. Allt fler oskyldiga drabbas, och otryggheten bland vanliga, hårt arbetande människor i vårt land ökar. Det är därför helt nödvändigt att vi gör mer för att vända utvecklingen genom att gå hårdare åt den grova brottsligheten och bryta nyrekryteringen till de kriminella gängen, som har skenat de senaste tre åren. Men det räcker inte.
Det behövs också en straffrätt och en kriminalvård som skyddar samhället, ger brottsoffer upprättelse och samtidigt ger dem som har begått brott en reell chans att faktiskt lämna kriminaliteten bakom sig. Det viktiga återfallsförebyggande arbetet måste börja i fängelset men fortsätta i frivården under den villkorliga frigivningen.
Att man släpps ut innan hela straffet avtjänats innanför murarna ger kanske föreställningen att straffet förkortas, men så är det ju inte. Vad det egentligen handlar om är att man under den sista delen av straffet får möjlighet att successivt anpassas till ett liv i frihet utan att återfalla i kriminalitet. Under den kvarvarande tiden av straffet beslutar frivården om man till exempel behöver övervakas eller delta i olika program och insatser.
Vi socialdemokrater menar att grundtanken är god. Det ska finnas en kontrollerad och övervakad övergång från fängelse till frihet. Den delen av straffet är en viktig del för att minska risken för återfall.
Självklart finns det också en ekonomisk aspekt. Som bekant är det ju väldigt dyrt med fängelseplatser. Det betyder inte att vi är emot att brottslingar sitter inlåsta i fängelse länge, tvärtom. Den förra S-regeringen skärpte 80 straff. Vi menar att det finns flera straff som behöver fortsätta skärpas, inte minst när det gäller de gängrelaterade brotten, både våldsbrotten och de ekonomiska brotten. I de fall politiken anser att tiden bakom lås och bom inte står i paritet med brottets allvar är den naturliga strategin att förlänga straffskalorna eller ändra straffmätningen – inte att förkorta den villkorliga frigivningen, vars primära syfte är just återanpassning.
Med det sagt tycker vi socialdemokrater att det finns flera allvarliga problem med hur den villkorliga frigivningen faktiskt fungerar i dag. Vi ser hur intagna som missköter sig ändå friges efter två tredjedelar av tiden. Vi ser alldeles för många exempel på att återfallsbenägna personer som bedöms ha hög risk att begå nya brott släpps ut trots att de visat att de inte klarar av att följa reglerna ens i slutet av sin verkställighet. Vi ser att möjligheterna att skjuta upp frigivningen är för begränsade och används för lite.
Så här ska det helt enkelt inte vara. Resultatet är ju att människor som borde ha suttit frihetsberövade längre tid för att skydda samhället och för att själva rustas för ett liv i frihet utan att begå nya brott alltför ofta kommer ut i förtid, vilket såklart innebär risker såväl för brottsoffer som för samhället i stort.
Det var mot den bakgrunden som den förra S-regeringen tillsatte den utredning som ligger till grund för propositionen. Den utredningen fick sedan tilläggsdirektiv av den nuvarande regeringen. Båda dessa ligger som sagt till grund för den här propositionen.
Vi står bakom det allra mesta i det lagförslag som vi behandlar i dag. Faktum är att vi står bakom alla förslag som regeringen föreslår ska träda i kraft vid årsskiftet. Vi socialdemokrater vill att det ska bli svårare att få villkorlig frigivning vid misskötsel och risk för återfall i brott. Vi vill ha en förlängd prövotid efter den villkorliga frigivningen, stärkt övervakning, att den som begår nya brott under villkorlig frigivning ska kunna tvingas tillbaka till fängelset för att sitta av hela den tid som egentligen återstod av straffet och att de som avtjänar straff på sex år eller mer ska få villkorlig frigivning först efter att tre fjärdedelar av tiden har avtjänats på anstalt i stället för dagens ordning med två tredjedelar. Det här handlar om att den som sköter sig ska få en chans men att farliga individer eller de som missköter sig inte ska släppas ut per automatik.
Fru talman! Det vi socialdemokrater däremot invänder emot är regeringens plan på att någon gång i en obestämd framtid ändra kvottiden för den villkorliga frigivningen även för mindre allvarliga brott, alltså att även korta straff ska avtjänas lite längre tid på anstalt och lite kortare tid villkorligt under frivårdens vakt. Det kommer inte att ha några effekter på brottsligheten. Däremot kommer det att bli väldigt dyrt för skattebetalarna och på så sätt riskera att tränga undan nödvändiga tidiga brottsbekämpande insatser som regeringen inte ens i dag klarar av att prioritera, trots det nationella krisläge vårt land befinner sig i.
Dessutom är det ett märkligt förfarande att regeringen genomför en så pass stor lagreform hos en mycket ansträngd myndighet men inte mäktar med att implementera den fullt ut och därför skjuter ikraftträdandet i en betydande del på obestämd framtid. Det hade varit ärligare mot svenska folket att ändra lagen enbart i den del man faktiskt avser och klarar av att genomföra och sedan återkomma till riksdagen den dagen man eventuellt anser sig redo att utvidga lagstiftningen ytterligare. Att regeringen nu ber riksdagen om ett blankt bemyndigande på det här sättet tycker inte vi socialdemokrater är vare sig rätt eller rimligt och faktiskt inte heller särskilt seriöst. Man kan ju ana att det handlar om att regeringen ska kunna säga att man har genomfört en stor lagändring trots att den inte kommer att genomföras i verkligheten.
För att förtydliga: Vi socialdemokrater säger alltså ja till att förlänga tiden som grova brott avtjänas på anstalt och att den villkorliga frigivningen ska kunna beviljas först efter tre fjärdedelar av tiden i stället för två tredjedelar. Men vi anser inte att det är motiverat att göra samma förändring för alla brott, och det bygger på en klassiskt socialdemokratisk pragmatisk avvägning. Låt mig förklara!
En aspekt är att vi vill värna det principiella värdet av systemet som sådant men samtidigt skärpa reglerna så att återfallsbenägna och misskötsamma brottslingar inte får villkorlig frigivning per automatik.
En annan aspekt är den svenska brottsparadoxen: Den generella brottsligheten ökar inte utan ligger still eller till och med sjunker i flera avseenden, men den grova organiserade brottsligheten har blivit ett av våra allra största samhällsproblem. Det är givetvis där vi måste fokusera insatserna och resurserna.
En tredje aspekt är de ekonomiska argumenten. Att höja kvottiden generellt för alla straff som ska avtjänas i fängelse kommer med en mycket dyr prislapp för skattebetalarna medan avgränsningen till de grova och farliga brotten är mer motiverad utifrån ett brottsbekämpande perspektiv men också avsevärt mindre kostsam.
Det finns alltså flera övervägande skäl att ändra kvottiden för villkorlig frigivning vid grova brott, dock inte för alla. Trots att vi har landat i olika slutsatser i den enskilda delen av lagförslaget vill jag understryka att Sverigedemokraternas och regeringens förslag, som vi tar ställning till här i dag, är avsevärt mycket rimligare än det som återfinns i Tidöavtalet. Av det blev det faktiskt bara en tummetott.
Från början var Tidöpartiernas idé att helt ta bort presumtionen om villkorlig frigivning, det vill säga att huvudregeln skulle vara att man tar bort den villkorliga frigivningen och bara beviljar det undantagsvis och då efter tre fjärdedelar av strafftiden oavsett brott. Tidöregeringens egen utredning uppskattade prislappen för detta till 7 miljarder kronor, otroligt mycket pengar, varje år. Utredningen avrådde från en sådan dyr och dramatisk förändring, och det är bra att Sverigedemokraterna och regeringen har backat.
Fru talman! Låt mig avslutningsvis understryka att trots den invändning vi socialdemokrater alltså har mot att någon gång i en odefinierad framtid förkorta den villkorliga frigivningen vid kortare straff trots att det är dyrt och ineffektivt är de flesta och de viktigaste förändringarna i propositionen mycket bra.
Det är också en styrka att det finns ett så pass starkt och brett stöd här i riksdagen för att genomföra förändringarna. Skärpta regler vid misskötsamhet och återfallsrisk, längre prövotid, tydligare övervakning, möjlighet att återföra hela den villkorliga frigivningen vid återfall och att förlänga tiden ett straff avtjänas i fängelse vid grov brottslighet – allt detta stärker såväl samhällets skydd som tilliten till samhällskontraktet. Det gör helt enkelt systemet mer ändamålsenligt, och det är bra att de förändringarna nu genomförs i brett samförstånd.
Anf. 62 Charlotte Nordström (M)
Fru talman! Varför släpptes han nu? Han fick ju nio år. Hur kan ett straff vara nio år men i verkligheten bli bara sex? Hur är det ens möjligt?
Så kan det låta när jag möter invånare på gator och torg i Skaraborg som vill prata om trygghet. Och de har rätt – det är orimligt, och det är orättvist.
Denna proposition ligger helt i linje med vad människor tycker är rimligt, anständigt och självklart. Sverige har under det senaste decenniet förändrats. Skjutningar, sprängningar och organiserad brottslighet har klivit rakt in i människors vardag. Sverige befinner sig i en situation som ingen av oss önskat. Det är i det läget vi måste våga ta de beslut som krävs – beslut som skyddar människor, stärker rättsstaten och återupprättar tilltron till vårt gemensamma rättssystem. När samhället förändras måste också lagarna förändras, och det arbetet gör vi nu.
Den moderatledda regeringen har lagt om kursen. Vi har flyttat fokus från gärningsmannen till brottsoffret och till tryggheten och det samhällsskydd som människor har rätt att kräva. Ett fängelsestraff ska vara just det: ett straff i fängelse. I dag släpps en dömd redan efter två tredjedelar av tiden. Nio år blir sex, och sex år blir fyra. För många brottsoffer framstår detta som obegripligt. För många svenskar framstår det som orättvist. Den faktiska strafftiden motsvarar varken brottets allvar eller brottsoffrets upplevelse.
De som utsätts för grova brott väntar sig rättvisa. De väntar sig att samhället står på deras sida. Just det är kärnan i denna reform: ett perspektivskifte som svensk kriminalpolitik länge har behövt. När en människa blir skjuten, misshandlad eller våldtagen är detta nämligen inte två tredjedelar av ett trauma – det är 100 procent i ett helt liv.
Fru talman! Dagens system håller inte. Det är därför vi nu vill höja kvotdelen till tre fjärdedelar först för de längsta straffen och senare för alla. Det ska ske stegvis, ansvarsfullt och med hänsyn till kriminalvårdens kapacitet. Det är fortfarande villkorlig frigivning, men det är en strafftid som något bättre speglar brottets allvar och som bättre svarar mot allmänhetens rättskänsla – med en tydlig kompass, rättvisa och trygghet.
Denna reform handlar dock inte bara om längre tid på anstalt. Den handlar också om att skärpa kraven under själva verkställigheten. I dag finns alldeles för få incitament för den intagna att faktiskt sköta sig, delta i behandlingar och förbereda sig för ett liv utan kriminalitet. Vi skärper därför konsekvenserna för dem som missköter sig under anstaltsvistelsen och vägrar behandling, manipulerar drogtester eller hotar personal. Då ska den villkorliga frigivningen kunna skjutas upp. Det är dags att skötsamhet blir en förutsättning och inte en anmärkning i marginalen.
Villkorlig frigivning ska inte vara en automatisk rättighet. Det ska vara något du gör dig förtjänt av genom att faktiskt sköta dig. Därför sänker vi tröskeln för att skjuta upp villkorlig frigivning. Det ska räcka med ”skäl” – inte ”särskilda skäl”. Det är ett litet ord, men det är en stor och viktig förändring. Detta stärker Kriminalvården och skapar ett tydligare incitament för skötsamhet.
För de allra farligaste, alltså för dem som dömts för grova våldsbrott eller som är en del av organiserad kriminalitet, införs nu ett nytt verktyg: Villkorlig frigivning ska kunna stoppas när det finns en konkret och beaktansvärd risk för återfall i allvarlig brottslighet. Vi talar nu om fall där samhället måste ha rätt att säga: Risken är för hög. Du friges inte.
Detta är inte bara rimligt, utan det är fullständigt nödvändigt. I dag kan nämligen intagna som bedöms ha så hög risk för återfall och misskötsamhet att de inte får en enda permission för att förbereda sin frigivning ändå släppas genom villkorlig frigivning efter två tredjedelar av straffet. Att släppa ut en person som man bedömer har hög risk att begå grova våldsbrott är inte humanism. Det är aningslöshet, och det är ansvarslöst. Nu gör vi slut på detta.
Låt mig vara tydlig. Så länge dessa personer sitter på anstalt kan de inte skjuta. De kan inte spränga, de kan inte misshandla och de kan inte våldta. Varje dag de sitter bakom lås och bom är en dag till då någon annan slipper bli ett brottsoffer. Det är inte en teori. Det är praktik på riktigt, och det är trygghet på riktigt.
Fru talman! Reformen tar inte slut där, utan vi skärper även tiden efter frigivning. När någon väl friges villkorligt måste samhället ha bättre verktyg för att följa upp, stödja och kontrollera. Därför förlänger vi prövotiden från ett år till minst två år. Detta är en grundläggande förstärkning av både kontrollen och möjligheten till återanpassning. Det införs också en presumtion för övervakning under denna tid: Det ska vara huvudregeln och inte ett undantag. Det är inte rimligt att den som friges från fängelse ska återvända till samhället utan en strukturerad uppföljning. Den som friges ska följas upp, prövas och hållas ansvarig – inte lämnas åt sig själv.
Det här gynnar faktiskt båda parter. Den frigivne får mer stöd i sin återanpassning till samhället, och samhället får bättre kontroll och kan ingripa tidigare om något går snett. Detta är effektiv brottsbekämpning kombinerad med omtanke om den enskilde och – framför allt – trygghet för brottsoffren.
Vi skärper också reaktionerna vid återfall. Om man begår brott under prövotiden förverkas hela den villkorligt medgivna friheten – alltså hela, inte delar. Från den förverkade tiden ges då ingen ny villkorlig frigivning, för det handlar om trovärdighet, om konsekvens och om respekt för dem som följer lagen och för dem som drabbas av brott.
Fru talman! Det här är en reform som har saknats i åratal. Det är en reform som svarar på verklighetens problem. Det handlar inte om hårdhet för hårdhetens skull, utan det handlar om anständighet. Vi sätter ned foten och återtar kontrollen. Vi gör Sverige tryggare med ansvar och tydlighet och med respekt för dem som drabbas av brott.
För 25 år sedan levde vi i ett annat Sverige, men dagens verklighet kräver ett modernt regelverk. Dagens brottsoffer förtjänar rättvisa, och dagens samhälle kräver bättre skydd och ett rättssystem som håller. Den här reformen levererar det. Den är balanserad, genomtänkt och nödvändig.
Därför, fru talman, yrkar jag på att riksdagen avslår samtliga motionsyrkanden. Jag yrkar bifall till utskottets förslag att bifalla propositionen.
(Applåder)
Anf. 63 Lotta Johnsson Fornarve (V)
Fru talman! Vi debatterar nu en lagändring som innebär att reglerna för villkorlig frigivning skärps. Detta innebär bland annat att den andel av strafftiden som måste avtjänas innan villkorlig frigivning kan ske ökar från två tredjedelar till tre fjärdedelar och att ökningen genomförs stegvis, med de längsta fängelsestraffen först. Om den dömda missköter sig under vistelsen på anstalt skjuts tröskeln för frigivning upp, liksom om det finns risk att den dömda återfaller i brott. Prövotiden efter villkorlig frigivning ska vara minst två år, och den frigivna ska ställas under övervakning.
Vänsterpartiet ställer sig bakom samtliga dessa förslag. Vi har valt att ställa oss bakom förslagen även om det finns frågetecken gällande om förslaget kommer att innebära några egentliga förbättringar. Vi har dock skrivit en motion där vi förklarar våra ståndpunkter och där vi har ytterligare ett par tilläggsförslag som jag tänkte passa på att redogöra för.
Något som är helt säkert är nämligen att regeringens förslag riskerar att bli verkningslösa eller i värsta fall kontraproduktiva om vi inte förbättrar inslussningen i samhället av tidigare dömda. I dag fungerar inslussningen av tidigare dömda alltför dåligt, och regeringen behöver vidta åtgärder för att kraftigt förbättra inslussningen. Det är en oerhört viktig brottsförebyggande åtgärd.
Dessvärre har återanpassningen av intagna i samhället – den så kallade inslussningen – länge varit bristfällig. Det beror till stor del på att relevanta myndigheter som exempelvis socialtjänst och kriminalvård har svårt att samarbeta. Socialtjänsten tar dessvärre inte alltid sitt ansvar för att stödja och hjälpa den som ska friges från ett fängelsestraff med till exempel bostad. Problemen beror naturligtvis även på den generella bristen på hyresrätter i många kommuner.
Det är alltså inget ovanligt att en frigiven klient börjar sitt liv i frihet med enbart en plastpåse med sina tillhörigheter i handen, utan någonstans att ta vägen. Det är en situation som inte på något sätt underlättar återgången till ett liv utan kriminalitet och eventuellt missbruk – tvärtom. En rapport från Brottsförebyggande rådet, Brå, visar att en stor del av dem som inte får någon särskild utslussning från anstalt bedöms löpa hög risk att missköta sig och återfalla i brott.
Det genomfördes en försöksverksamhet med inslussning där myndigheter och kommuner samverkade. Den avslutades i juni 2020. Verksamheten hade kunnat vara ett första steg på vägen. Nu brast det nödvändiga förberedelsearbetet och därigenom förutsättningarna för att verksamheten skulle lyckas, visar en utredning från Brå.
Det är uppenbart att staten måste ta ett tydligare helhetsansvar för inslussningen. Det är både kontraproduktivt och orimligt att staten inte tar ett större ansvar för inslussning och återanpassning av människor som begått grova brott.
Vi menar därför att regeringen bör tillsätta en utredning som ser över hur staten ska kunna ta ett större ansvar för inslussning och återanpassning av grovt kriminella personer efter avtjänat straff. Det är högst rimligt att staten under en tillräckligt lång period efter frigivningen tar ekonomiskt ansvar för personernas försörjning, sysselsättning och boende för att minska antalet återfall i brott och underlätta återetableringen i samhället. Det är samhällsekonomiskt lönsamt och kommer att bidra till att minska brottsligheten och skapa ett tryggare samhälle.
En annan möjlighet till inslussning kan vara halvvägshus. I dag finns möjligheter för vissa klienter att avtjäna den sista delen av fängelsestraffet i så kallade halvvägshus. Verksamheten har till syfte att ge klienten stöd till eget boende och deltagande i samhällslivet genom arbete, praktik eller studier, vilket ökar individens möjligheter att återanpassa sig till samhället. Den som vistas i halvvägshus får lämna området under särskilda tider för att till exempel delta i sysselsättning eller göra inköp. Vistelsen kan även kombineras med fotboja.
Det är främst klienter som har varit skötsamma under sin vistelse i anstalt som i dag kan få en plats i halvvägshus. Vänsterpartiet anser att det är rimligt att se över möjligheten att ge fler intagna än i dag möjlighet att avsluta sin fängelsevistelse i halvvägshus, eftersom detta underlättar inslussningen i samhället avsevärt.
Konsekvensen av regeringens förslag får inte bli att dömda inte får någon villkorlig frigivning över huvud taget. I så fall kommer både de och samhället att gå miste om den nödvändiga övervakningen och återanpassningen under prövotiden.
Jag vill i detta sammanhang påpeka att Lagrådet, som förvisso inte avstyrker något av förslagen, konstaterar att det enligt remissvaren är omstritt om de föreslagna ändringarna verkligen kommer att leda till ett ökat samhällsskydd och ett ökat skydd för brottsoffer. Jag anser därför att den sammantagna effekten av lagändringarna ska utvärderas efter fem år. Om antalet återfall i brott inte har minskat under denna tid finns det enligt min uppfattning skäl att se över reglerna på nytt. Regeringen bör därför låta göra en utvärdering fem år efter det att samtliga förslag har trätt i kraft.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 3 och 4.
Anf. 64 Ulrika Liljeberg (C)
Fru talman! Centerpartiet yrkar bifall till förslaget i det betänkande vi debatterar i dag.
De nu aktuella lagändringarna syftar till att skärpa reglerna för villkorlig frigivning. De handlar bland annat om att den andel av strafftiden som måste avtjänas innan villkorlig frigivning kan ske höjs från två tredjedelar till tre fjärdedelar. Detta innebär att tröskeln för att skjuta upp den villkorliga frigivningen sänks om den dömde missköter sig under anstaltsvistelsen och att det blir möjligt att skjuta upp den villkorliga frigivningen om det finns risk för att den dömde återfaller i allvarlig brottslighet.
Det här är viktiga förändringar. De införs nu successivt för kortare straff än sex år när regeringen så beslutar.
Vidare införs att prövotiden efter villkorlig frigivning ska vara minst två år, i stället för dagens prövotid på ett år, och att den villkorligt frigivne som huvudregel ska ställas under övervakning.
Slutligen införs att hela den villkorligt medgivna friheten ska förverkas vid återfall i brott under prövotiden samt att det inte ska ges någon ny villkorlig frigivning från den förverkade delen.
Centerpartiet tycker att dessa regler är skäliga och rimliga både för brottsoffren och för de dömda.
Man måste se det här i sin kontext och i ett större sammanhang. Om den gängse tiden i anstalt ska bli lite längre är det viktigt att den tiden innehåller en kompetent och säker kriminalvård. Det här är – när det införs av regeringen – särskilt viktigt för dem som dömts till kortare straff, eftersom de så att säga har mindre tid på sig att tillgodogöra sig den vård och behandling som Kriminalvården erbjuder.
Därför var det bra att riksdagen tidigare i höst fattade beslut om att fler ska kunna få fotboja när det är lämpligt. Det betyder att de som har sysselsättning, bostad och en ordnad social tillvaro kan få fotboja som alternativ till fängelsestraff ända upp till ett och ett halvt års fängelsedom i stället för, som tidigare, enbart upp till sex månaders fängelsedom.
De som kommer att avtjäna kortare straff i fängelse kan antas ha lite större utmaningar i livet än de personer som kan avtjäna straffet med fotboja. Då är det en fördel att de, när regeringen väljer att införa detta, kan få del av kriminalvården under tre fjärdedelar av tiden i stället för under två tredjedelar. Det ger lite längre tid att rusta de intagna till en tillvaro utan kriminalitet.
I en tid av grov brottslighet i vårt land behöver vi påminna oss om Kriminalvårdens vision Bättre ut. Det anstår oss som land och som rättsstat att ge dem som dömts för brott en möjlighet att ta avstånd från kriminalitet. Jag är inte naiv, och Centerpartiet står bakom att livstid och långa fängelsestraff behövs som påföljd, men vi behöver återigen påminna oss om att de flesta brottsoffer – förutom att de önskar att de själva aldrig hade blivit utsatta – önskar att ingen annan ska bli deras förövares nästa offer. För att hedra brottsoffren är det viktigt att ha en kriminalvård värd namnet på Kriminalvårdens vision, det vill säga Bättre ut.
Fru talman! Dagens förslag innebär, allt annat lika, att det blir fler dagar och år som ska avtjänas i våra svenska fängelser. Dessa fängelser är redan nu överfylla, med dubbel- och trippelbeläggning, och det varnas för övergrepp och säkerhetsrisker för både medarbetare och intagna.
Det är därför Centerpartiet har sagt ja till att tillfälligt hyra fängelseplatser i Estland för att säkra tryggheten för medarbetare och intagna. Avgörande för vårt besked var de planer som finns på att kraftigt bygga ut kriminalvården i Sverige med ytterligare 15 000 platser före 2032. Vi vet dock att de byggprojekt som inleddes för tre år sedan tidigast tas i bruk 2029 – projekttiden är minst sju år.
De anstalter som byggs har i genomsnitt 500 platser var. Ska vi bygga 15 000 nya platser borde regeringen alltså ha 30 byggen igång, men det är bara 4 byggen som är igång.
Förra veckan var jag i Hagfors kommun och träffade kommunledningen där. Man har i tre år haft en dialog med Kriminalvården om att bygga ett fängelse där. Man har antagit ett planprogram och går vidare med en detaljplan, trots att Kriminalvården på tre år inte har kunnat ge något besked.
Landets kommuner är redo, men de saknar ett kraftfullt agerande från staten och regeringen. Landet väntar.
Centerpartiet yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande om skärpta regler för villkorlig frigivning men erinrar samtidigt regeringen och dess stödparti om att lagar och budget ibland är det enkla. Det som behövs nu är ledarskap och leverans så att vi inte hamnar i en situation med en bra lagstiftning som inte kan användas på ett bra sätt på grund av regeringens saktfärdiga agerande.
Anf. 65 Ulrika Westerlund (MP)
Fru talman! Miljöpartiet välkomnar en översyn av reglerna för villkorlig frigivning. Ett modernt och rättssäkert system för frigivning måste i större utsträckning väga in risk för återfall och individens uppvisade ansvarstagande under verkställigheten. Att alla villkorligt frigivna ställs under övervakning och erbjuds stödinsatser via frivården är positivt, och det stärker möjligheten till återanpassning i samhället och minskar risken för återfall.
Regeringen föreslår dock långtgående förändringar av frigivningssystemet som vi anser inte vilar på en tillräcklig analys. Utredningen som ligger till grund för det vi diskuterar här i dag konstaterar att det saknas tillräckliga skäl att öka strafftiden som måste avtjänas innan villkorlig frigivning. Det är också något som många av remissinstanserna instämmer i, bland andra Brottsförebyggande rådet, Åklagarmyndigheten och Kriminalvården, som samtliga avstyrker höjningen och kvotdelen.
Flera remissinstanser lyfter särskilt fram att det saknas vetenskapligt stöd för att längre fängelsetid i sig skulle minska risken för återfall i brott, att nuvarande reglering är ändamålsenlig och att återfallsfrekvensen bland villkorligt frigivna har minskat under lång tid. Precis detta har vi hört kollegor resonera om tidigare, och de har landat lite annorlunda än vi. Men jag tror att vi alla givetvis vill att återfallen ska minska och att människor ska avtjäna sina straff och sedan inte begå brott igen.
Miljöpartiet instämmer i remissinstansernas kritik och menar att villkorlig frigivning fyller en viktig funktion för att den dömde under kontrollerade former ska kunna återanpassas till samhället. En minskad möjlighet till villkorlig frigivning får särskilt allvarliga konsekvenser för unga, och det har bland andra Statens institutionsstyrelse uttryckt oro över. En förlängning av fängelsetiden riskerar att motverka rehabilitering, försvåra återinträdet i samhället och därmed öka risken för återfall i brott.
Kriminalvården framhåller också de allvarliga påfrestningar som längre inlåsningstider skulle innebära för en redan ansträngd verksamhet givet myndighetens problem med personalförsörjning och överbeläggning. Flera remissinstanser, bland andra Arbetsgivarverket och Seko har påpekat att den föreslagna förändringen riskerar att äventyra säkerheten på anstalterna och försvåra myndighetens långsiktiga planering.
Sammantaget anser vi därför att regeringens förslag om att höja den avtjänade strafftiden före villkorlig frigivning saknar proportionalitet. Förslaget innebär en betydande ökning av den faktiska fängelsetiden utan att det finns tydligt underlag för att detta bidrar till ökad trygghet i samhället. Låt mig betona att det också handlar om ett brottsofferperspektiv. Det vi alla är ute efter är att brott inte ska begås eller upprepas av vare sig dem som har varit dömda förut eller andra.
Fru talman! Regeringens proposition innehåller också förslag som syftar till att ytterligare stärka samhällsskyddet i samband med frigivning. Miljöpartiet anser att det är rimligt att möjligheterna till villkorlig frigivning i högre utsträckning än i dag beaktar om den dömde har misskött sig allvarligt under anstaltstiden eller om det finns en betydande risk för att den intagne återfaller i allvarlig brottslighet. Därför ställer vi oss bakom regeringens förslag i denna del.
Miljöpartiet noterar samtidigt att förslagen om utökade möjligheter att skjuta upp villkorlig frigivning vid misskötsamhet respektive risk för återfall inte har beretts i utredningen. Dessutom är flera remissinstanser kritiska och lyfter fram svårigheterna med att bedöma effekten av dessa åtgärder. Åklagarmyndigheten, Kriminalvården, Rättsmedicinalverket med flera uppger att det saknas tillförlitliga metoder för att bedöma en individs framtida återfallsrisk och att det innebär ett avsteg från principen om likabehandling inför lagen att låta en sådan bedömning avgöra frigivningstidpunkten.
Miljöpartiet förstår komplexiteten men ställer sig ändå i nuläget bakom regeringens förslag. Vi beklagar dock bristen på ordentlig beredning. Mot bakgrund av den kritik som nämnts uppmanar vi regeringen att noggrant följa effekterna av de utökade möjligheterna att skjuta upp villkorlig frigivning vid misskötsamhet och risk för återfall. Effekterna av dessa åtgärder bör utvärderas inom en rimlig tid, och parallellt med att åtgärderna genomförs bör regeringen även ta fram ytterligare kunskapsunderlag.
Fru talman! Miljöpartiet förordar också att regeringen går vidare med utredningens förslag om att den övre gränsen för det fängelsestraff som kan förenas med skyddstillsyn höjs från tre till sex månader. En sådan reform skulle möjliggöra att fler fängelsestraff verkställs genom skyddstillsyn, vilket är önskvärt då det minskar belastningen på Kriminalvårdens anstalter samtidigt som dömda ges möjlighet till vård och tillsyn i relativ frihet.
Regeringen har valt att inte gå vidare med denna del av utredningens förslag och hänvisar till andra pågående reformöverväganden. Vi är medvetna om att det finns en utredning om en straffreform, och den har föreslagit att skyddstillsyn ska utmönstras. Detta ifrågasätter vi dock med hänsyn till situationen hos Kriminalvården och de positiva effekter skyddstillsyn har för individen. Miljöpartiet anser att fler fängelsestraff bör kunna verkställas genom skyddstillsyn, självklart efter noggranna överväganden och i kombination med övervakning och stöd.
Kriminalpolitiken ska vila på kunskapsbaserade metoder som minskar återfall i brott. Det finns också ett behov av att regeringen tar ett helhetsgrepp om de många pågående kriminalpolitiska reformerna, som i nuläget är svåröverskådliga. Ett sådant helhetsgrepp skulle säkerställa en mer sammanhållen och effektiv kriminalpolitik samt minska brottsligheten.
Jag yrkar bifall till reservation 1.
Anf. 66 Ingemar Kihlström (KD)
Fru talman! Jag inleder med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut och därmed till regeringens proposition Skärpta regler för villkorlig frigivning.
Fru talman! Sverige befinner sig i ett av de allvarligaste lägena i modern tid. Gängkriminalitet, grovt våld och återfallsbrottslighet visar sig på olika sätt i vårt samhälle. Människor begränsar sina liv, föräldrar oroar sig och äldre känner sig osäkra i sin egen vardag.
Medan polis och åklagare kämpar i frontlinjen måste Kriminalvården stå för det sista skyddet, skyddet mot brottets återkomst, mot dem som gång på gång visar att de är beredda att skada andra för egen vinning.
Men, fru talman, vår straffrätt har inte hängt med verkligheten. Alltför ofta har fokus tidigare legat på rådande praxis i stället för på samhällsskydd och på förmildrande omständigheter i stället för på brottsoffrens behov av trygghet och upprättelse. Givetvis förtjänar alla en andra chans, men vi kan inte ha ett system där alla får samma fördelar oavsett om de är förstagångsförbrytare eller livsstilskriminella.
Kristdemokraterna har länge varit tydliga: Den automatiska frigivningen måste bort. Den som inte deltar i behandling, utbildning eller missbruksvård ska inte släppas ut i förtid.
Fru talman! För två år sedan gav regeringen tydliga tilläggsdirektiv till utredningen om ett förstärkt samhällsskydd. Det var nödvändigt. Ursprungligen startades utredningen efter påtryckningar från oss som var i opposition under förra mandatperioden.
Betänkandet Ett ändamålsenligt samhällsskydd presenterades förra sommaren, och det lade grunden för det regeringen nu går vidare med att genomföra. Man går vidare för att verkligheten kräver det, för att brottsoffren kräver det och för att svenska folket förtjänar det.
Fru talman! Propositionen är en del av en större omläggning. Regeringen lägger tillsammans med Sverigedemokraterna om kriminalpolitiken i grunden. Detta sker utifrån ett enkelt men avgörande perspektivskifte: samhällsskyddet först, brottsoffren först, tryggheten först. Det ska inte längre vara gärningsmannen som är utgångspunkten utan de människor som drabbas. Det ska vara barnen som rekryteras till gäng, kvinnorna som utsätts för våld, de äldre som luras på sina besparingar och alla de som varje dag oroar sig när de i medierna ser och hör om skjutningar, sprängningar och andra grova brott.
I dag släpps en dömd person i regel ut efter två tredjedelar av straffet, oavsett om personen är motiverad eller farlig eller har vägrat delta i behandling. Det är ett stort misslyckande. Det är inte rimligt att återfallsrisken, som är central för samhällsskyddet, inte ens får beaktas. Det är inte rimligt att någon som bedöms som farlig för andra ska släppas ut i förtid. Det är inte heller rimligt att misskötsamhet måste vara av särskilt allvarlig karaktär för att få konsekvenser. Därför föreslår regeringen skärpningar, och Kristdemokraterna står helhjärtat bakom dem.
Fru talman! Kärnan i propositionen är att man ska avtjäna tre fjärdedelar av strafftiden i fängelse i stället för som nu: två tredjedelar. Det innebär att den som dömts för allvarliga brott sitter längre tid på anstalt – längre tid utan möjlighet att begå nya brott, längre tid utan möjlighet att rekrytera unga och längre tid då samhället är skyddat. Det handlar om konsekvens. Det handlar om trovärdighet. Ett straff ska faktiskt avtjänas.
Införandet sker stegvis, först för straff om sex år eller mer, därefter för straff om tre år och till slut för samtliga straff, när Kriminalvårdens kapacitet tillåter det. Det är klokt, det är realistiskt och det är nödvändigt.
Vi föreslår dessutom att prövotiden efter frigivning ska förlängas till minst två år och att villkorlig frigivning som huvudregel ska vara förenad med övervakning. Det gör att samhället kan följa upp, ställa krav och reagera på återfallsbeteende.
Fru talman! Misskötsamhet på anstalt ska få konsekvenser. Det ska inte längre krävas särskilda skäl för att skjuta upp en villkorlig frigivning, utan det ska räcka med att skäl finns. För dem som är mest samhällsfarliga – personer dömda för grova våldsbrott eller brott i organiserad form – ska villkorlig frigivning kunna skjutas upp sex månader åt gången om det finns en konkret och beaktansvärd risk för återfall i allvarlig brottslighet.
Det är kraftfulla verktyg, men framför allt är det nödvändiga verktyg.
Fru talman! Vi måste våga säga det som länge varit självklart för svenska folket: Det är orimligt att farliga personer släpps ut för tidigt. Det är orimligt att brottsoffren lämnas i otrygghet. Det är orimligt att samhället ska bära riskerna när lagstiftningen inte gör det.
Det här är en reform som förflyttar fokus från gärningsmannen till den som drabbas. Den stärker brottsoffrens ställning. Den stärker samhällsskyddet. Den stärker tryggheten.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari, och delar som rör kvotdelen vid ett senare datum. Vi står redo att ta kommande steg när Kriminalvårdens kapacitet finns på plats.
Fru talman! Sammanfattningsvis ställer sig Kristdemokraterna bakom propositionen därför att den är nödvändig – nödvändig för tryggheten, nödvändig för brottsoffren och nödvändig för att bibehålla förtroendet för rättsstaten.
Jag kan konstatera att den nuvarande regeringen nu verkställer en nödvändig förändring som de tidigare Sledda regeringarna inte lyckades göra under sina åtta år. Nu blir det verkliga förslag som finner ett stort och brett stöd i denna kammare. Det är glädjande, och det är nödvändigt.
Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut och till regeringens proposition.
(Applåder)
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under § 16.)
Beslut, Genomförd
Beslut 2025/26:JuU8
Webb-tv: Beslut: Skärpta regler för villkorlig frigivning
Protokoll med beslut
- Protokoll 2025/26:44 Onsdagen den 3 decemberProtokoll 2025/26:44
Riksdagsskrivelse
Förslagspunkter och beslut i kammaren
Regeringens lagförslag
Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
Riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i brottsbalken,
2. lag om ändring i brottsbalken,
3. lag om ändring i brottsbalken,
4. lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189),
5. lag om ändring i lagen (2006:45) om omvandling av fängelse på livstid,
6. lag om ändring i fängelselagen (2010:610),
7. lag om ändring i strafftidslagen (2018:1251).Därmed bifaller riksdagen proposition 2025/26:34 punkterna 1-7 och avslår motion
2025/26:3841 av Ulrika Westerlund m.fl. (MP) yrkandena 1 och 2.- Reservation 1 (MP)
Ledamöternas rösterOmröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 1 (MP) Parti Ja Nej Avstående Frånvarande S 91 0 0 15 SD 63 0 0 9 M 59 0 0 9 C 21 0 0 3 V 19 0 0 3 KD 16 0 0 3 MP 0 15 0 3 L 14 0 0 2 - 1 0 2 1 Totalt 284 15 2 48 De framtida höjningarna av kvotdelen
Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion
2025/26:3835 av Teresa Carvalho m.fl. (S) yrkandena 1 och 2.- Reservation 2 (S)
Ledamöternas rösterOmröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 2 (S) Parti Ja Nej Avstående Frånvarande S 0 92 0 14 SD 63 0 0 9 M 59 0 0 9 C 21 0 0 3 V 19 0 0 3 KD 16 0 0 3 MP 15 0 0 3 L 14 0 0 2 - 1 0 2 1 Totalt 208 92 2 47 Inslussning
Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion
2025/26:3831 av Lotta Johnsson Fornarve m.fl. (V) yrkande 2.- Reservation 3 (V)
Ledamöternas rösterOmröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 3 (V) Parti Ja Nej Avstående Frånvarande S 92 0 0 14 SD 62 0 0 10 M 59 0 0 9 C 21 0 0 3 V 0 19 0 3 KD 16 0 0 3 MP 15 0 0 3 L 14 0 0 2 - 1 0 2 1 Totalt 280 19 2 48 Utvärdering
Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna
2025/26:3831 av Lotta Johnsson Fornarve m.fl. (V) yrkande 1 och
2025/26:3841 av Ulrika Westerlund m.fl. (MP) yrkande 3.- Reservation 4 (V)
- Reservation 5 (MP)
Ledamöternas rösterOmröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 4 (V) Parti Ja Nej Avstående Frånvarande S 91 0 0 15 SD 63 0 0 9 M 59 0 0 9 C 21 0 0 3 V 0 19 0 3 KD 16 0 0 3 MP 0 0 15 3 L 14 0 0 2 - 1 0 2 1 Totalt 265 19 17 48
Utskottens betänkanden
Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.