Riktlinjer för den ekonomiska politiken

Herr talman! Det är alltså dags för mandatperiodens sista ekonomiska debatt här i kammaren. Den håller vi efter att de borgerliga partierna i två val har lovat att ta sig an de stora samhällsproblem som finns i Sverige. Resultatet efter åtta år är att man lämnar efter sig ett land där arbetslösheten har stigit, där skolresultaten har sjunkit och överskotten i ekonomin vänts till stora underskott. Att döma av regeringens vårproposition ska svenska folket inte förvänta sig så mycket annat av en moderatledd regering framöver heller. Idéerna är slut. Förutom de S-förslag man röstat ned i flera år men nu säger sig omfamna är det tomt. I huvudsak gäller för regeringen att unga ska fortsätta att vara arbetslösa och i fas 3. Vinstjakten och privatiseringarna ska fortsätta prägla välfärden, som kommer att fortsätta att minska i omfattning. Ineffektiva och slösaktiga skattenedsättningar kommer att fortsätta gräva ur statsfinanserna och förhindra effektiv politik för jobb, välfärd och skola. Så vill vi inte ha det. Jag yrkar därför bifall, herr talman, till reservation 1 och vårt förslag till riktlinjer för den ekonomiska politiken och budgetpolitiken. Socialdemokraterna står för en annan väg. Sverige är fortfarande ett land att vara stolt över. Men om ska vi skapa en trygg framtid för alla behöver vi investera i det som bygger Sverige starkt - inte försvaga det. Herr talman! Sverige står inför stora utmaningar. Arbetslösheten har vuxit de senaste åren. 400 000 människor är utan jobb. Långtidsarbetslösheten har ökat kraftigt. Över 70 000 har varit utan jobb i mer än två år. 35 000 människor har regeringen låst fast i fas 3. Ungdomsarbetslösheten är mycket hög. Det är uppenbart att regeringens politik inte fungerar. Ett annat krisområde är skolan. Kunskapsresultaten har försämrats varje år under denna regering. Ja, resultaten i den svenska skolan har till och med rasat mest av alla OECD-länder. När färre klarar av att bli godkända till gymnasiet och alldeles för få klarar sin gymnasieexamen blir det också svårare för unga att få jobb. Vi ser behov av satsningar på och investeringar i välfärden. De senaste årens ensidiga skattesänkningar har gjort att välfärden inte har tillräckliga resurser. Dyra och ineffektiva skattenedsättningar har ryckt bort resurser som borde finnas i sjukvården och skolan. För stora klasser, brister i sjukvården och ett allt tuffare läge i äldreomsorgen har blivit resultatet. Eftersom den politik som bedrivits inte har gett fler jobb, inte minskat arbetslösheten, har hålen i budgeten blivit allt större. I år räknar Ekonomistyrningsverket med att underskottet i de offentliga finanserna blir 89 miljarder kronor. Därmed bryter regeringen mot budgetreglerna. Finanspolitiska rådet kan inte längre säga att den ekonomiska politik som regeringen bedriver är väl avvägd. Konjunkturinstitutet konstaterar att regeringen inte klarar budgetmålet. När man lånar 10 miljoner i timmen, 240 miljoner om dagen och nästan 90 miljarder i år är det inte en så konstig slutsats. Anders Borg har inte bara skattesänkt bort hela det överskott i de offentliga finanserna som han fick ärva, utan han måste också låna till sina skattesänkningar - och han lånar rejält. Den höga arbetslösheten innebär att vi inte ska utpeka företag som särintressen. Tvärtom ska vi sätta alla klutar till för att prioritera hårt att fler får jobb. Därför sätter vi ett mål främst, nämligen att Sverige ska ha lägst arbetslöshet i EU till 2020. Alla som kan arbeta ska också arbeta. Vi ska nå målet om att vara bäst i EU i fråga om arbetslösheten med hjälp av ökad sysselsättning och fler arbetade timmar. Det är ett hårt mål, men det är ett mål vi ska nå. Ingen människa ska berövas möjligheten att forma sitt eget liv. Ingen ung ska vara utan jobb. Därför kan vi inte fortsätta på regeringens linje med sänkta skatter, sämre trygghet och ineffektiva subventioner för vissa inhemska branscher. Det kommer aldrig att ge EU:s lägsta arbetslöshet. Det har bara gjort att Sverige faller i internationella jämförelser över konkurrenskraft och innovationsförmåga. I stället för skattesänkningar behöver vi investera i bostäder, i infrastruktur, i forskning, i den miljöteknik som Sverige behöver och som världen efterfrågar. Vi behöver öka efterfrågan på arbetskraft med hjälp av näringspolitisk samverkan som lägger fokus på innovation och export på globala marknader. I stället för att låsa in människor i fas 3 och i passiva åtgärder behöver vi extra tjänster i välfärden och inte minst ett kunskapslyft. Vi behöver utbilda, utbilda, utbilda. Varje ung person måste få en gymnasieexamen. Fler måste få chansen att plugga vidare på universitet, högskolor och yrkeshögskolor. Fler ska få en bristyrkesutbildning så att alla kan stå redo att ta de jobb som växer fram när konjunkturen förbättras. På så sätt kan vi sluta det rekryteringsgap som kostar kanske 80 000 jobb och som finns där på grund av den allt sämre fungerande arbetsmarknadspolitiken. Samtidigt ska vi och måste vi vända resultaten i den svenska skolan. Med vår skolpolitik får pojkar och flickor som börjar på lågstadiet gå i en mindre klass, där läraren får mer tid för just honom eller henne, med förstärkning av lärare och tidiga insatser om det skulle behövas. Hon eller han kommer att nå kunskapsmålen i en jämlik skola där kvalitet får ersätta vinstjakt. Det ska vara en skola som ger alla barn större möjligheter att nå det liv de själva önskar. Därför investerar vi i lärare, minskar deras administrativa bördor och skapar fler vägar in i läraryrket för fler skickliga pedagoger. Under de kommande åren vill vi att den specialpedagogiska undervisningen utvecklas och förstärks - med fokus på de tidiga åren. Vi vill se särskilda insatser för att lyfta upp de skolor som har tuffast förutsättningar. Så kan vi höja resultaten för alla, och så kan vi hålla ihop Sverige. Med en skola som ger kunskaper, med fler i arbete, kan vi också stärka den gemensamma välfärden så att resurserna räcker längre för dem som behöver hjälp och stöd. Resurserna ska inte bara göra att du lever väl utan också att du vågar och vill gå nya vägar i livet. Det ska vara en välfärd där personalen - ofta kvinnor - slipper gå på knäna, och många - inte minst kvinnor - inte ska behöva gå ned i arbetstid för att välfärden inte räcker till. Proffsen ska få vara proffs och inte styras av påhittade marknadssystem och detaljreglering utan av det egna yrkeskunnandet. Människovärdet ska alltid väljas framför vinstintresset. Man ska känna sig trygg i att vården finns om man blir sjuk eller gammal. Därför har vi lagt fram förslag om 2 miljarder i resurstillskott till sjukvården, nationella kvalitetslagar som trycker ut vinsterna och förbud mot gräddfiler för privatbetalande patienter i den offentligt finansierade vården. Vi ser också behov av och föreslår insatser för att stärka den framtida kompetensförsörjningen i vårdsektorn. Herr talman! Den ekonomiska politiken är ju - hur konstigt det än kan låta för finans- och skatteutskottet - inte målet eller meningen med livet, inte heller med politiken i stort. Det är ett medel för förändring, frigörelse och trygghet. Det kräver en solid grund att stå på. Stabila statsfinanser är därför den naturliga bottenplattan för socialdemokratisk politik. På den kan vi sedan bygga ett samhälle med fler i arbete, genom en aktiv näringspolitik, investeringar i framtiden och utbildning, ett robustare samhälle där vi alla, män och kvinnor, kan lita på välfärden, på att sjukvården fungerar, att det finns en förskoleplats med engagerade pedagoger när vi behöver den, att tågen går i tid, att det finns en bostad att hyra när man ska flytta hemifrån eller har fått jobb på en annan ort och behöver flytta och att det finns trygghetsförsäkringar som möjliggör omställning i en alltmer föränderlig värld. På den plattan kan vi bygga ett mer jämlikt Sverige, där klyftor mellan män och kvinnor, rik och fattig, stad och land kan minska i stället för att öka, där skolan fungerar och ger ökade kunskaper i stället för att generera vinster till riskkapitalister. Det, herr talman, är det vägval som riksdagen gör i voteringen här i eftermiddag. Men det är framför allt det vägval som svenska folket står inför i valet i höst. (Applåder)

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till vår reservation nr 2 i betänkande FiU20 om riktlinjer för den ekonomiska politiken. För några år sedan stod Moderaternas partiledare Fredrik Reinfeldt, vår statsminister, på Moderaternas partistämma och varnade för visioner. Han tyckte att visioner var farliga och ledde till risker. Miljöpartiet har en helt annan syn på visioner. För oss är det självklart att politiken måste bygga på visioner - visioner om ett bättre Sverige, visioner om en bättre värld. Miljöpartiet har en vision om att bygga ett hållbart samhälle där vi möter klimatutmaningen, ger alla barn en ärlig chans i skolan och skapar förutsättningar för nya jobb. Det är en vision om att modernisera den svenska ekonomin så att hållbara jobb kan skapas i växande företag. Det är en vision om att bygga ett samhälle där människor kan känna sig trygga och där unga kan växa och ta ansvar. Det är en vision där Sverige är en global föregångare i omställningen till en hållbar ekonomi och en hållbar samhällsutveckling. Utan visioner har vi ingen chans att åtgärda de problem som världen brottas med. Herr talman! Det talas ibland i årets valrörelse om vikten av att ta ekonomiskt ansvar. Den synen delar däremot Miljöpartiet. Det är oerhört väsentligt att vi tar ekonomiskt ansvar. Men man måste också fråga sig: Vad innebär det i praktiken att ta ett ekonomiskt ansvar? Räcker det att bara ha stabila statsfinanser, eller krävs det någonting mer? För Miljöpartiet är det tydligt att klimatutmaningen är vår tids stora ödesfråga. Den bilden delades av alliansregeringen när den tillträdde 2006. Tyvärr har vi sedan dess sett hur frågan har fått allt mindre vikt i regeringens prioriteringar. Och nu finns den inte ens med i de anföranden som vi hör från alliansföreträdare i denna talarstol. Jag vill hävda att det är ett stort problem och ett stort misstag, inte minst när det gäller ekonomiskt ansvarstagande. Ett antal stora studier av ledande ekonomer på världsscenen har åter och åter visat att den globala uppvärmningens effekter på vår ekonomi kommer att bli dramatiska. Den som inte har en politik för att ta ett fullt klimatansvar har inte heller en politik för att ta ansvar för vår ekonomi. Jag är övertygad, herr talman, om att det kommer att bli väldigt tydligt just i år, 2014. Den amerikanska expertmyndigheten NOAA, som mäter oceaner och atmosfäriska förändringar, varnar för att det med stor sannolikhet kommer att bli dramatiska klimateffekter i år. Det beror på att vi i år har det som kallas ett El Niño-år, där vädersystemen förändras på global nivå och där havsströmmarna i Stilla havet vänder riktning, vilket gör att det blir torka på de platser där det i vanliga fall är fuktigt klimat och det blir översvämningar på de platser där det i vanliga fall är torka. År 1998 är det år som hittills har haft de allra högsta globala temperaturerna. Det året var ett El Niño-år. Det frigjordes väldigt mycket värme från världshaven upp i atmosfären som gjorde att vi fick rekordtemperaturer. Enligt världens ledande experter är det mycket som pekar på att 2014 kommer att ta över och troligen bli det varmaste år någonsin som har mätts. Ett sådant här El Niño-fenomen kopplat till den globala uppvärmning som vi har orsakat genom våra utsläpp kommer att leda till stora störningar i vädret över hela världen. Vi kommer att få se torka i stora delar av Afrika, Indien, Australien och Sydamerika. Vi kommer att få se översvämningar i till exempel Pakistan och Afghanistan om detta fenomen inträffar. Forskare varnar nu också för att all den energi och värme som vi har släppt ut de senaste decennierna och som har lagrats i havsvattnet, där havet har skyddat oss människor och skyddat jorden från snabbt stigande temperaturer, nu riskerar att frisättas ut i vår atmosfär så att vi kan få ett temperatursprång uppåt med dramatiska konsekvenser. Det är stor risk, herr talman, att vi kommer att få se en sommar och en höst med ännu mer allvarliga och extrema väderhändelser än vi tyvärr har fått vänja oss vid de senaste åren. Herr talman, ärade åhörare! Men det går att göra skillnad. Det går att förändra denna utveckling. Men det kräver att man har visionen om en hållbar värld som ledstjärna för sin politik. Från Miljöpartiets sida säger vi att det är dags att göra en nystart i klimatpolitiken. Det är dags att ha visionen om att ställa om Sverige till ett 100 procent förnybart energisystem. Vi vill införa ett klimatpolitiskt ramverk som gör att vi strukturerat, år efter år, arbetar med att minska vår klimatpåverkan, att ta vårt fulla klimatansvar, på samma sätt som man nu gör i många länder i vår omvärld. Men tyvärr säger den sittande regeringen ständigt nej till de förslagen och motarbetar en strukturerad klimatpolitik. Det är också dags att göra satsningar och investeringar för att få ett hållbart transportsystem i Sverige. Med alla de problem som vi har sett med den svenska järnvägen är det inte märkligt att människor väljer mer klimatstörande transportslag än järnvägen när de ska transportera sig. Det måste nu få ett slut. Vi behöver ha modernare transporter i Sverige. Vi behöver ge större resurser till den svenska järnvägen. Det är därför som vi i Miljöpartiets budget och transportplaner föreslår att vi ska satsa närmare 60 miljarder mer på transporter och infrastruktur än vad regeringen har prioriterat. Där måste vi också klara av att prioritera. När järnvägen i Sverige går på knäna, när kontaktledningar på viktiga sträckor ständigt dras ned och när människor tvingas vänta på tåg som aldrig kommer måste vi kunna prioritera ned väginvesteringar under de kommande tio åren. Och vi måste klara av att prioritera upp järnvägsinvesteringarna så att industrins transporter på järnvägen kan komma fram, så att de får rimliga konkurrensvillkor och så att människor kan ta sig till jobbet på ett miljöriktigt sätt. Vi ser att det är i städerna som vi har störst möjlighet att minska klimatpåverkan från transporterna. Därför måste vi göra satsningar på att få hållbara transportsystem som bygger på kollektivtrafiken, på cykeln och på fötterna - promenader - i staden. För det krävs det prioriteringar. Vi föreslår ett stadsmiljöprogram omfattande 30 miljarder kronor fram till 2025 för att vi ska klara av den omställningen. Herr talman! För att vi ska klara av detta behövs det också en ny ekonomisk inriktning. I stället för att fortsätta med ytterligare skattesänkningar - av den variant som regeringen har gjort en, två, tre, fyra och fem gånger med olika jobbskatteavdrag - som inte har gett de effekter som Anders Borg och den sittande regeringen har utlovat, behöver vi nu inrikta oss på att ha en offensiv politik som bygger på investeringar för skolan, för klimatet och för jobben. Sverige har i dag en arbetslöshet som är historiskt hög. Den ligger på över 8 ½ procent. För ungdomar i vårt land är situationen ännu svårare. Långtidsarbetslösheten bland unga har nästan fördubblats under de senaste åren med den sittande regeringen. I det ljuset är det förvånande med den nöjdhet som regeringens representanter utstrålar. För att vända den här utvecklingen kan man inte fortsätta att vara nöjd. Det behövs nya visioner, nytänkande, en kraftfull politik för fler jobb, bättre matchning och fler utbildningsplatser. Det är ingen diskussion att det är mycket arbete som behöver göras för att vi ska få ett hållbart samhälle och kunna minska klyftorna i vårt samhälle. Samtidigt är det väldigt många människor som står utanför arbetsmarknaden och är fast i arbetslöshet. Den här situationen är inte rimlig. Vi måste kunna lösa dagens problem med en hög arbetslöshet genom att anta de långsiktiga utmaningarna och göra de investeringar som är nödvändiga för att vi ska få en hållbar bostadssektor och ett hållbart transportsystem. Miljöpartiets politik går ut på att göra de investeringar som gör att vi kan rusta upp miljonprogramsområdena och få en fungerande järnväg och bygga upp ett hållbart energisystem som våra barn och barnbarn kommer att ha nytta av och samtidigt ge jobb till de människor som i dag är fast i arbetslöshet. Herr talman! För några år sedan varnade statsminister Fredrik Reinfeldt för visioner. Det är en åsikt som oroar mig, för utan visioner hade apartheidssystemet i Sydafrika aldrig blivit avskaffat. Det behövdes visionärer som ville ha ett annat samhälle. Om vi inte hade haft människor med visioner här i Sverige hade vi fortfarande suttit fast i statarsamhället. Det är inte dags att avskaffa visionerna, utan vi behöver nya visioner för framtiden. Vi behöver en politik som vilar på visionen om en rättvis och hållbar värld. Nu har väljarna möjligheten i valet om några månader den 14 september. Vill man ha en politik som bygger på visioner, eller vill man ha fyra år av fortsatt visionslöshet? Det valet ligger i väljarnas händer den 14 september.

Herr talman! Jag vill prata om verkligheten i den svenska vården och omsorgen. Där jobbar i dag alltför många i mer eller mindre otrygga deltidsanställningar. Totalt i hela den offentliga sektorn jobbar hela 443 000 människor deltid, de allra flesta av dem inom vården och omsorgen. De allra flesta är kvinnor. Från de mer extrema vänsterpartierna får vi ibland höra att vi måste jobba mindre. Att jobba heltid, som i dag är 40 timmar per vecka, är inte eftersträvansvärt för dem; det är precis tvärtom. Många av dessa deltidsarbetande, offentliganställda kvinnor och män vill ingenting hellre än att just arbeta heltid. Att försörja sig själv, kanske barn, på en deltidslön är svårt, om inte omöjligt. Socialdemokraterna har i många år, även då de själva satt i regering, pratat högt om rätten till heltid. Samtidigt har man inte i något budgetförslag lagt en enda krona på att införa rätten till heltid. Så länge det är fallet och man inte satsar några kronor på detta, även om man försöker tala om rätten till heltid, faller det på kommuner och landsting att vilja införa rätt till heltid. Men då måste de välja bort någonting annat. Man kan inte använda samma pengar två gånger. Vad vill ni socialdemokrater välja bort? Vill ni ha sämre mat i äldrevården, fler delade turer? Det är ett faktum i de kommuner där man i dag har infört rätt till heltid därför att man inte har råd till annat. Vill ni ha försämrad arbetsmiljö, eller vad är det för något ni ska ta pengarna ifrån? Ni kan inte förespråka någonting om ni inte har finansieringen klar. Det återkommer gång på gång i Socialdemokraternas politik att inte ha det, och vi kan gärna återkomma till det senare i repliker om det blir sådana. Det är inte seriöst. Vi har alltså fyra regeringspartier som inte bryr sig, en socialdemokrati som pratar högt men inget gör och ett par extrema vänsterpartier som tycker att vi allesammans ska jobba betydligt mindre. Sverigedemokraterna vill införa möjligheten och rätten till heltid inom offentlig sektor, och vi finansierar också förslaget fullt ut. Herr talman! Återkommande epidemier kan ställa till rätt stora problem på vårdinrättningar i vårt land. När exempelvis vinterkräksjukan går hårt fram är det vanligt att både patienter och personal insjuknar. Ofta drabbas stora delar av personalstyrkan, med stora störningar som följd. För att underlätta för personalen, men även för patienter, vill vi slopa karensdagen i yrken inom den offentliga sektorn där det finns en hög smittorisk. Som arbetsgivare blir man därmed mer attraktiv, och från ett samhällsekonomiskt perspektiv är det bättre att ersätta anställdas inkomstbortfall än att stänga ned en hel vårdavdelning. Vinsterna med att låta personal vara hemma med full lön i dessa fall är flera, inte minst att patienter kan känna sig trygga i att de blir mottagna av frisk personal som inte sprider smittan vidare. Sverigedemokraterna vill alltså slopa karensdagen i den offentliga sektorn i yrken med hög smittorisk. Herr talman! Antalet vårdplatser per invånare har i Sverige minskat under alliansregeringens tid vid makten, från att ha legat mycket lågt efter Socialdemokraternas tid vid makten, till att ligga katastrofalt lågt i dag. Faktum är att Sverige numera har minst antal vårdplatser per invånare bland jämförbara OECD-länder - 2,6 vårdplatser per tusen invånare. Finland har 5,9, Tyskland 8,3, Frankrike 6,4 och så vidare. Sverige är i denna kategori enskilt sämst. Detta medför en överbelastning som i sin tur leder till försämrad vård och en ökad risk för felaktiga diagnoser. I akuta fall och vid större katastrofer är bristen på vårdplatser, och har varit, faktiskt direkt livsfarlig. Människor har avlidit i Sverige just på grund av bristen på vårdplatser. Bristen på vårdplatser ställer till det för hela vårdkedjan. Det leder till försämrad vård och försämrad garanti för patienterna, det ger längre vårdtider, det bromsar akutmottagningens funktion, då man ofta inte kan slussa ut patienter från akutmottagningar, och det leder till högre vårdkostnader än vad som annars hade varit nödvändigt. Sverigedemokraterna kommer att prioritera fler platser i vården och kommer att avsätta pengar för det i budgetförslaget i höst. Den svenska landsbygdens villkor har alltför länge negligerats. I den förra vårbudgetmotionen för ett år sedan presenterade Sverigedemokraterna ett offensivt program inriktat på tillväxt och sysselsättning på landsbygden. Det står vi fast vid. Det finns ett jordbruk som har potential att blomstra, givet att våra svenska bönder inte behöver konkurrera med bönder från andra länder med betydligt sämre djurhållningsvillkor och djurskyddslagar, eller för den delen straffbeskattas av partier som har sina kärnväljare i Stockholms innerstad och föga bryr sig om landsbygdens och böndernas villkor. Det finns en stor potential för skogsbruket, givet att vi satsar på utbildning, forskning, innovation och inte minst på vettig transportinfrastruktur för skogsbruket. Sverigedemokraterna budgeterade för en upprustning och elektrifiering av Inlandsbanan och tvärbanorna, något som skogsindustrin välkomnar. Det finns potential även för gruvnäringen, som också den lider av brist på rätt utbildad och kompetent arbetskraft. Jo, det är sant att den lider av brist på personal med rätt utbildning och kompetent arbetskraft när vi har en arbetslöshet på 8 ½ procent. Men de lider också brist på infrastrukturinvesteringar. Att investera i dubbelspår på relevanta avsnitt av Malmbanan skulle kosta ungefär 12 miljarder. Det låter mycket, och det är mycket pengar. Det ska man ha respekt för. Men det är mindre än vad LKAB gör i vinst på ett enskilt år, och det är en investering för tiotals år. Det är alltså en bra investering för den svenska gruvnäringen. Det har vi också budgeterat för. På landsbygden finns också potential för fiskebruk, turism och besöksnäring, kultur och mycket annat om bara viljan finns. Svensk landsbygd behöver inte vara beroende av bidrag. Den kan med rätt förutsättningar vara en bidragande del i svensk ekonomi. Den är redan en bidragande del men kan bli det än mer i framtiden. Det finns en tillverkningsindustri på svensk landsbygd som har potential att växa med rätt förutsättningar. Det gör mig därför både oroad och ledsen att vår statsminister påstår att den svenska tillverkningsindustrin är död, trots att vi har 600 000 anställda i den svenska tillverkningsindustrin. Statsministern har givit upp också på den punkten. Herr talman! Det är de mindre företagen som står för sysselsättningstillväxten. Fyra av fem nya jobb har den senaste tjugoårsperioden skapats hos småföretagen. Sverigedemokraterna vill ge de mindre företagen möjlighet att fortsätta skapa arbetstillfällen och öka sysselsättningen. Enligt företagarna själva, om man frågar dem, är den enskilt viktigaste åtgärden för att förbättra företagarklimatet och skapa fler jobb i Sverige att sänka arbetsgivaravgifterna. Man konstaterar också att den generella sänkning som regeringen har genomfört inte är tillnärmelsevis lika effektiv som sänkningar riktade mot de mindre företagen. Sverigedemokraterna föreslår en helt avskaffad allmän löneavgift för ett genomsnittligt företag med upp till nio anställda. Det skulle innebära en skattelättnad på över 290 000 kronor per år, och över 300 000 småföretag skulle helt och hållet slippa betala den allmänna löneavgiften. Det är den mest skadliga av arbetsgivaravgifterna om man frågar företagarna själva. Det är en gigantisk reform som vi finansierar genom att slopa de högst ineffektiva och fiaskoartade alliansåtgärder som den generella sänkningen av arbetsgivaravgiften och ungdomsrabatten har visat sig vara. Herr talman! Jag vill som avslutning yrka bifall till Sverigedemokraternas reservation 3 angående inriktningen på den ekonomiska politiken.

Herr talman! Det var inte för inte jag kom att tänka på en tweet jag såg för en tid sedan: Sverigedemokraterna måste vara Europas mest misslyckade missnöjesparti - i nio av tio fall röstar de med etablissemanget, det vill säga den sittande regeringen. Jag tycker att det var rätt träffande. Vi debatterar ekonomisk politik, och ekonomisk politik handlar om vilket samhälle vi vill ha, hur vi vill leva våra liv tillsammans och hur vi vill organisera det. Statsbudgeten visar vilket samhälle det är. Efter åtta år av högerpolitik ser vi hur högerns samhälle ser ut och att det har handlat om en enda sak oavsett problem, resultat, behov och verklighet, nämligen skattesänkningar. Skattesänkningar är viktigast för landsbygdens utveckling, för jämställdheten, för kulturpolitiken, för jobben och för viljan att arbeta och bli frisk - det har vi fått höra under de här åtta åren. Skattesänkningarna har gett resultat, det kan vi tydligt se. Arbetslösheten är högre nu än när regeringen tillträdde. Drygt 70 000 fler är arbetslösa, men utbetalningarna till dem är ca 13 miljarder lägre än när regeringen tillträdde. Långtidsarbetslösheten har ökat med över 100 procent, och inkomstskillnaderna mellan kvinnor och män har ökat med 50 procent. Landet dras isär alltmer mellan stad och land och mellan dem som inget har och dem som har väsentligt mycket mer än de någonsin behöver. Välfärden och tryggheten urholkas på resurser, och kvinnor stressar så att de blir sjuka. Så visst har skattesänkningarna gett resultat. Genom politiska beslut har skattesystemet delat in människor i närande eller tärande. De tärande ska straffas genom högre skatt för lika inkomst. Sjuka och arbetslösa betalar hela 900 kronor mer i skatt än en som har jobb vid en inkomst på 12 000 kronor. En pensionär betalar 300 kronor mer. Och medan bankägarna jublar över sina skattesänkningar ökar ojämlikheten mest i Sverige av alla OECD-länder. Så visst har skattesänkningarna gett resultat. Låt oss nu se till att högerns tid är förbi, den tid då vi människor delades in i närande och tärande och girighet belönades rikligt. Låt oss i stället bygga ett samhälle på omtanke och solidaritet. Jämlika samhällen mår bättre och utvecklas bättre. Vänsterpartiet vill skapa ett samhälle med en välfärd att lita på, ett samhälle där människor kan få både ett jobb och en bostad, ett hållbart samhälle där landsbygden utgör en viktig hörnsten. Herr talman! Det finns jobb som utförs och som vi alla är beroende av. De binder samman våra liv med varandra, och de skapar förutsättningar för oss att leva våra liv mer fritt och tryggt om de tillförs de resurser som faktiskt krävs för att de ska bli utförda på bästa sätt. Vi påverkas alla av dem. Om de håller dålig kvalitet inskränker de våra liv, framför allt för oss kvinnor, men funkar de skapar de livsutrymme. Sveriges framtid handlar om välfärdsjobben inom omvårdnad, omsorg, vård och utbildning. Vi vet att de arbetsuppgifterna alltid kommer att behövas. Det är inga jobb som flyttar utomlands eller hotas av internationell konkurrens. Det är hållbara framtidsjobb, och de är avgörande för samhällsutvecklingen. Det är i de verksamheterna mycket av vår framtid ligger. Vi behöver dem när vi ska föda våra älskade barn, och våra barn behöver pedagogik, omsorg och utbildning. Vi själva kan behöva komplettera eller utbilda om oss. Vi kan bli sjuka, och en dag är vi så gamla att kroppen inte längre orkar med det dagliga och vi behöver hjälp och omsorg. Medan vi yrkesarbetar behöver andra ta hand om våra nära och kära. Kort sagt: Välfärden är basen för allas våra liv och för vår framtid. Och det är kvinnor som arbetar i den och är mest beroende av den eftersom vi inte kommit längre än så med jämställdheten. Det är närmast obegripligt att den ekonomiska politiken under senare år har handlat om vilka som är bäst på att sänka skatten. Vår framtid handlar inte om vem av oss som har den tjockaste plånboken privat utan om hur vi vill använda oss av våra möjligheter och skapa oss en gemensam bättre framtid. Välfärden krackelerar alltmer, och ändå har inte de stora demografiska förändringarna slagit igenom än. När det politiska ansvaret inte tas får det konsekvenser. Det ser vi inte minst i hur antalet anställda i välfärden inte alls utvecklas i takt med befolkningsökningen. Om vi skulle ha samma personaltäthet i dag som -06 hade det varit 33 000 fler anställda i välfärden. Det jobbet får vi kvinnor nu i stället utföra obetalt eller genom att de som är kvar får stressa, springa och jäkta med hälsan som pris. Som tack för det får de av regeringen en sjukförsäkring som inte går att lita på. Låt oss i stället för att ha en skendebatt om höjd skatt på snus som räddning för välfärdens underfinansiering inse att om vi menar allvar med att förstärka kvaliteten och bygga ut välfärden kommer det att kosta betydligt mer än så. Enligt Konjunkturinstitutet behövs det ca 60 miljarder de närmaste åren för att klara dagens kvalitet - och den är vi väl ändå inte nöjda med? Det dubbla behövs om vi också ska klara överskottsmålet. Vänsterpartiet föreslår den största förstärkningen av resurser till välfärden så att det på allvar ska bli skillnad i arbetsvillkor och i kvinnors liv. Vi föreslår minskade barngruppsstorlekar i förskola och på fritis, betydligt fler anställda i äldreomsorg och sjukvård, resurser till trygga förlossningar och till ökad lärartäthet i skolan. Visst kostar det, men det kostar ännu mer att låta bli. Det är dags för en mer rättvis fördelning av resurserna som finns här i landet, inte minst är det dags för oss kvinnor att få vår del. Jag menar att vi måste få en ekonomisk politik som ser bortom rädslor för skattehöjningar, och jag går så långt att jag menar att vi är skyldiga att göra det för dagens generation, för oss kvinnor och för kommande generationer kvinnor. Vår framtid är nu. Kvinnor bär vår välfärd på sina axlar, antingen som avlönad arbetskraft eller som oavlönad på sin fritid eller både och. Låt oss se till att välfärdsjobben hädanefter får den status och den tyngd de faktiskt förtjänar och att de blir yrken där arbetsvillkoren är de bästa och inflytandet är stort. Men då måste det till förändringar. Inte minst måste vinstintresset bort ur välfärden. Det är inte rimligt att riskkapitalister ropar halleluja det första de gör varje morgon när de glatt svingar benen över sängkanten. Ytterligare en dag väntar då de kan plocka ut stora privata vinster ur den skattefinansierade välfärden. Det är riskkapitalbolag, holdingbolag, skatteplanering, skatteflykt, räntesnurror, ränteavdrag, vinster, uppköp, försäkringar mot skolnedläggningar, konkurser och företag som inte betalar avtalsenliga löner, inte gör pensionsinbetalningar eller betalar moms och skatter. Det är fiffel och bedrägerier. Så ser svensk välfärd ut 2014. Det är klart att riskkapitalisterna jublar. Ingen annanstans kan de få sin verksamhet betald med skattebetalarnas pengar. Det är vi som betalar deras vinster, konsumtion, produktion, löner, lokaler, reklam och uppköp. Det återstår bara att sälja i rätt läge. Då är högsta vinsten nådd. Kopplingarna mellan politiken och männen i de vinstdrivande privata så kallade välfärdsbolagen är täta. Den beryktade Hälsans Förskola, eller knäckebrödets förskola, drivs av en ledande folkpartist som tyckte att det var bättre att hans och hans hustrus plånbok blev tjockare än att barnen fick näringsrik mat - knäckebröd var den smaskiga lösningen. I Attendo finns Henrik Borelius, som tjänar storkovan på underbemannade äldreboenden och som är välfärdsrådgivare till statsminister Fredrik Reinfeldt. Dessutom är han bror till en före detta moderat minister. Exemplen kan mångfaldigas. Alla sjunger de den så kallade valfrihetens lov medan deras egen plånbok blir allt tjockare. Detta är ett politiskt ansvar. Högern har lagt fram förslag till tvingande lagstiftningar och bidrag som lockelse till kommuner som privatiserar. Nästa steg för regeringen och Sverigedemokraterna är att tvångsprivatisera hemtjänsten i alla landets kommuner Jag tycker att vi borde göra annorlunda. Det går att bygga en välfärd med omtanke och solidaritet som grund. Det finns starkt stöd för en sådan politik. För de flesta väljare framstår det faktiskt som naturligt att man inte ska leka affär i välfärden. Det är människans behov som ska styra och inte vinstintresset och marknadsmodeller som ska stå i centrum. Vänsterpartiets modell för att få bort vinsterna ur välfärden är väl genomarbetad. De som driver privata välfärdsföretag kan göra det, om de ombildas till icke vinstdrivande bolag, där de förbinder sig att återinvestera vinsten, inte skattefiffla eller ha skyhöga styrelsearvoden etcetera. För den som är genuint intresserad av mormors hemtjänst eller barnens utbildning borde det inte vara ett problem. De som är där för egen vinnings skull ser nog problem med att inte få sko sig och lämnar nog verksamheten, och det ska de. Herr talman! För Vänsterpartiet är full sysselsättning målet med den ekonomiska politiken. För att nå det behövs en rad insatser. Först och främst behöver det nuvarande finanspolitiska ramverket anpassas till dagens stora samhällsproblem, nämligen massarbetslösheten och klimatproblemen. Såväl finanspolitiken som penningpolitiken ska ha sysselsättningsmål. Det finns ett tydligt samband mellan investeringsnivåer och arbetslöshet. Investeringarna måste därför öka. Då behöver överskottsmålet ändras till ett mål om budget i balans över en konjunkturcykel. Det är inte rimligt att spara när vi har stora eftersatta behov och massarbetslöshet. Vi behöver bygga bort bostadsbristen. Unga ska inte tvingas bo på soffor eller i garderober. Det hör inte ett modernt välfärdssamhälle till. Vi ska kunna flytta dit där jobben finns, och företag ska kunna rekrytera arbetskraft. Låt oss därför se till att införa statliga investeringsstöd till byggande av energieffektiva hyresrätter till rimliga hyror. Vi vill införa upprustningsstöd för miljonprogrammen och för våra välfärdslokaler, som skolor och äldreboenden. Det behövs, och det ger nya jobb. Vi vill öka investeringarna i banunderhåll, så att vi får tåg som går och kommer fram i tid. Vi vill investera i nya spår, så att tågen slipper stå i kö, på samma spår, i långa led. Man ska faktiskt kunna ta tåget i stället för bilen. Det är klimatsmart och ger nya jobb. Vi behöver investera i en ökad inhemsk livsmedelsproduktion, i energiomställning och i de gröna näringarna. Det ger landsbygden en bättre framtid, och det ger nya jobb. Investera i utbildning och i fler anställda i sjuk- och förlossningsvården! Sjuka ska inte behöva ligga i korridorer. Kvinnor ska inte behöva vända i dörren till förlossningen eller tvingas hem samma dag de fött. Äldre ska kunna känna sig trygga med att de får den tid de behöver med en personal som inte behöver stressa. Alla barn ska kunna bli sedda och bekräftade i förskola, fritis och skola och få det bästa stöd som kan ges för deras egen utveckling. Det ger många nya jobb, och det ger bättre kvalitet. Herr talman! Vi vill bygga ett samhälle som ger ökad frihet och trygghet för var och en av oss. Framför allt blir det ett samhälle där kvinnors ekonomi och livsvillkor kraftigt förbättras. Det är ett samhälle där jämlikheten ökar och där bristande tillgänglighet ses som diskriminering och blir den demokratifråga som den faktiskt är. Solidaritet och omtanke styr utvecklingen, inte girighet. Det är det valet handlar om. Därmed yrkar jag bifall till vår reservation nr 4 i FiU20. Jag vill också passa på att önska finansutskottet, talmannens kansli, talmannen, finansministern och alla en trevlig sommar. Sedan kommer jag nämligen att bli så engagerad i replikerna att jag kommer att glömma bort det.

Herr talman! Jag ska börja med att yrka bifall till utskottets förslag till riktlinjer för den ekonomiska politiken. I förrgår var jag och hälsade på George, Fadi och Elias Moussally. De driver ett bageri i Järfälla i Stockholms län. De bakar och säljer bröd och kakor vidare till kaféer och restauranger. På bara några år har deras verksamhet vuxit från ett litet företag till ett medelstort. De har ungefär 45 anställda. För dem har till exempel sänkningen av restaurangmomsen och halveringen av arbetsgivaravgifterna för ungdomar spelat stor roll när det gäller att kunna växa och expandera. Nu överväger de expansion även utomlands. Vi talade ganska mycket om vad som behövs politiskt för att jobben ska fortsätta bli fler och för att företag av den här typen ska fortsätta växa. Vi har fört en politik under de senaste åren som har möjliggjort att andelen företagare i Sverige har fördubblats sedan 2006. Vi ser samtidigt att det är tuffare konkurrenstryck i vår omvärld. Konkurrenstrycket på svensk ekonomi hårdnar, och det kräver en fortsatt jobbskapande och också ansvarsfull ekonomisk politik. Vi ser hur en starkare utveckling i de avancerade ekonomierna förväntas förbättra internationella konjunkturutsikter i år, nästa år och framöver. Men vi ser också hur det dröjer innan exporten tar fart. Ett litet, öppet land som Sverige är beroende av exportutvecklingen i vår omvärld, och den bedöms bli svag jämfört med tidigare återhämtningsfaser. Vi ser därför också att det är viktigt att vi kan och har kunnat stimulera inhemsk konsumtion och hushållens efterfrågan. Det har avgörande betydelse för tillväxten i svensk ekonomi. Det här är utmaningar som vi fortsätter att ha framför oss under de närmaste åren. I dag utgörs hälften av världens bnp av framväxande ekonomier. Man kan titta på bedömningar som till exempel IMF och EU-kommissionen gör. 90 procent av tillväxten under det närmaste decenniet förväntas komma just från andra regioner än vår egen. Det skapar möjligheter för svenska företag, men det ställer också krav på oss att fortsätta stärka svensk konkurrenskraft. Det möjliggör ännu fler nya svenska jobb, men det ställer också krav på att vi fortsätter att hålla ordning i svensk ekonomi, så att vi står emot rörelser i den internationella. Herr talman! Med dagens debatt, som blir den sista ekonomisk-politiska debatten i kammaren den här mandatperioden, avslutar vi alliansregeringens andra mandatperiod. Vi har jobbat för jobben. Vi har visat att vi har kunnat göra ett seriöst anspråk på regeringsmakten, och det ställer två viktiga krav. Det kräver att man, som vi har gjort, förbereder sig tillsammans med andra utifrån en gemensam viljeinriktning. För oss är det jobben och ordningen i ekonomin. Och det kräver att man har ett innehåll och att man utformar en ansvarsfull ekonomisk politik som har förmåga att få Sverige att växa. Vi har under en mycket turbulent period skyddat Sverige från effekterna av politik i ett antal europeiska och andra länder där politikerna inte har velat förbereda sig, inte har hållit ihop och inte har förmått att hålla statsfinanserna i schack och där jobb har förlorats under den kris som har härjat. Vi ser effekterna av detta i länder som till exempel Spanien, som förlorat tre miljoner jobb. Vi ser hur politiker som har en annan inställning till ordning i ekonomin än vi har riskerat att förlora greppet om sina ekonomier och framför allt om jobben. Vi ser också hur politiker som har en lösare inställning till ansvar för de offentliga finanserna nu knackar på dörren till att vilja regera Sverige. Det skulle skada svensk ekonomi. Vi närmar oss en ny mandatperiod, och dagens ekonomiska debatt visar skiljelinjerna i svensk politik och vikten av att ha ett samlat alternativ som förmår att göra att jobben blir fler. Det finns en risk att vi när denna kammare samlas igen efter valet har en konfliktriksdag utan tydliga och samlade ekonomisk-politiska besked och utan andra regeringsalternativ. Det finns partier som tänker: Det där ordnar sig så småningom. De är under hårt tryck från populistiska krafter i vår omvärld och från till exempel LO:s krav på återställare och miljardrullning utan finansiering. Det är ett kompromisslöst tryck från vänstern. Det är inte mycket jobbskapande tryck man ser hos de olika vänsteralternativen i debatten, utan det är oftast ett tryck från andra hållet. Det vore skadligt för svensk konkurrenskraft och tillväxt. Vi behöver i stället bygga vidare på det som är Sverige och som har gjort Sverige starkt de senaste åren: tydliga och genomräknade besked som går att finansiera, starka skyddsvallar mot kommande kriser och tydliga besked om hur jobben kan fortsätta att bli fler, hur tillväxten kan fortsätta att stärkas och hur vi kan ta Sverige tillbaka till balans och överskott. Då slipper vi tappa greppet om offentliga finanser och sysselsättning när nästa kris kommer. För det gör den, det är bara det att man per definition nästan aldrig vet exakt när och hur. Men vi måste vårda den svenska styrkan och inte ta den för given. Herr talman! När vi sökte och fick väljarnas förtroende ville vi satsa på jobben - vi behövde satsa på jobben. I morse, i kväll eller kanske i morgon går över 250 000 fler svenskar till jobbet än under motsvarande tidigare period. Sysselsättningen har ökat med lika många som bor i Fredrik Olovssons Katrineholm, Per Bolunds Älvsjö, Ulla Anderssons Gävle, Stefan Löfvens Örnsköldsvik och Vänersborg tillsammans. Så många fler har ett jobb att gå till i dag. Gemensamt för alla dessa människor är en egen försörjning, arbetskamrater, lönebesked, semesterplaner, struktur kring arbetsveckan och ljudet av en ringsignal som gör morgonen, som det oftast handlar om, lite jobbigare men framtiden mycket bättre. Danmark, Tyskland, England, Finland, Holland och Österrike är exempel på länder som har haft en positiv befolkningsökning under den här perioden. De har säkert haft ekonomisk-politiska ambitioner, men de har inte lyckats förbättra sysselsättningen under den jämförbara perioden. Vi kan jämföra oss med de så kallade BRIK-länderna - Brasilien, Ryssland, Indien och Kina - som växer mer än vad vi gör. Men har de högre sysselsättning? Nej, inget land har en så hög andel av dem som kan jobba i arbete som Sverige har. Vi har fått fler i arbetskraften, och fler har ett jobb att gå till. Med fler i arbete har också utanförskapet pressats tillbaka och är nu på den lägsta nivån sedan början av 90-talet. Det ger oss ökade resurser. När fler går till jobbet och betalar skatt har vi möjlighet att korta vårdköer, rekordinvestera i till exempel väg och järnväg, genomföra två historiska forskningspropositioner, satsa på höjda lärarlöner och - jajamän - sänka skatten för pensionärerna, fem gånger för att vara exakt. Men, herr talman, vi behöver fortsätta. Vi behöver fortsätta att stärka Sverige så att jobben fortsätter att bli fler. Vi lägger fram förslag på en politik som gör det möjligt att nå målet att över fem miljoner människor ska kunna gå till jobbet om ytterligare några år framöver. För att jobben ska kunna bli 350 000 fler måste vi fortsätta att ha en ekonomisk politik som gör att Sverige växer och att företag som Brödernas i Järfälla kan fortsätta att skapa fler jobb och fortsätta att sälja sina varor till växande marknader. Därför måste vi fortsätta att föra en politik som gör att fler företag vill, kan och törs anställa. Det måste bli lättare och gå snabbare att starta företag, det måste vara attraktivt för företag att växa och anställa och vi behöver fler entreprenörer i Sverige. Tillsammans med historiska reformer för mer kunskap i skolan fortsätter vi att bygga Sverige starkt och möjliggöra fler nya jobb. Avslutningsvis, herr talman, vill jag återkomma till det jag inledde med - bageriet i Järfälla. Vi kan titta på hur de fyra olika reservationerna i betänkandet skulle påverka dem. Låt oss se hur de olika praktiska förslagen bakom retoriken skulle påverka till exempel jobben. Hur skulle bröderna med bageriet ha råd att anställa fler ungdomar - de har många unga anställda - om det blir 40 000 kronor dyrare per år och ungdom, som Socialdemokraterna föreslår? Hur skapas det fler jobb om de blir dyrare att skapa? Hur skulle brödernas expansionsplaner påverkas av Miljöpartiets valmanifestlöfte om nolltillväxt eller kortare arbetstid? I Per Bolunds retorik hör man att tillväxt och resurser på något sätt tas för givna. Här behöver vi ha en debatt om hur dessa skapas. Hur skapar man fler och bättre resurser, och hur möjliggör man tillväxt om man är emot det? Hur skulle bageriet Brödernas family kunna fortsätta att producera även under högsäsong om Vänsterpartiets krav på sex timmars arbetsdag infrias? Och vad hittar bröderna i Sverigedemokraternas reservation om de umgås med tankar på att expandera till andra länder? Den skulle riskera att sluta Sverige när vi tvärtom behöver öppna oss ännu mer och ta vara på den rörlighet och öppenhet som har byggt Sverige starkt. 70 000, 80 000 eller 140 000 - det är beräkningar av de jobbeffekter som en vänsterregering och förslagen från Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet skulle innebära i negativ riktning. Man kan höra här i debatten hur både det ena och det andra lovas bort, men så här stora negativa sysselsättningseffekter riskerar att strypa svensk tillväxt och göra att resurser och jobb inte kan växa. Vi har hört fyra olika anföranden här och sett fyra olika reservationer i betänkandet. Det enda som förslagen verkar ha gemensamt är risken för negativa effekter. Det gör att jobben blir dyrare och svårare att skapa och att Sveriges riskerar att krympa. Herr talman! Nu är det 80 dagar och ungefär tio timmar kvar tills vallokalerna stänger i september. Då väljer svenska folket vem som ska företräda dem i denna kammare de närmaste fyra åren. Svenska folket har att ta ställning till vilken ekonomisk politik som ska föras. Alliansen har gett tydliga besked och kommer att fortsätta att göra det när vi närmar oss valdagen: fler jobb och ett starkare Sverige där vi kan stärka vår konkurrenskraft i en allt tuffare omvärld. Vi har tagit ansvar i åtta år, men vi är absolut inte färdiga. Tvärtom ökar trycket på att Sverige måste vara konkurrenskraftigt jämfört med andra länder. Det kräver en ansvarsfull ekonomisk politik där vi har skyddsvallar mot kriser och inte riskerar att tappa greppet om de offentliga finanserna. Det kräver en politik som möjliggör för företag att fortsätta att skapa fler jobb. Det kräver att vi fortsätter se till att alla som har förmåga i Sverige kan gå till jobbet till morgnarna och att vi hjälper dem som har svårt att få jobb. Men vad de fyra olika oppositionspartierna skulle leverera eller vad en vänsterregering faktiskt skulle innebära är fortsatt höljt i dunkel. Jag vill ändå vara lite vänlig - detta kommer från hjärtat här på slutet - och tacka utskottets ledamöter och kansli och även finansministern för ett väldigt konstruktivt arbete under de senaste åren. Mest vill jag tacka alliansledamöterna i utskottet. De ledamöter som inte har prövat på att jobba i en koalition och tillsammans ta fram förslag har missat någonting. Det är viktigt att man kan göra detta. Det är roligt, och det ställer krav. Det är viktigt för Sverige att fortsätta att ha en genomförbar och jobbskapande ekonomisk politik. Sverige har inte råd med politiskt experimenterande eller hot mot konkurrenskraft och tillväxt, vilket en vänsterregering skulle innebära. Därför yrkar jag bifall till utskottets förslag. (Applåder) I detta anförande instämde Jonas Jacobsson Gjörtler (M).

Herr talman! Jag talade i mitt anförande om ekonomiskt ansvartagande på allvar. Det innebär inte bara att ha stabila statsfinanser, utan man måste se frågan större än så. Jag talade bland annat om klimatet och den miljö som vi alla är beroende av. För att understryka min poäng: Anna Kinberg Batra tog inte någonstans i sitt anförande upp frågan om miljön och klimatet. Det visar att Moderaternas syn på ekonomiskt ansvarstagande är extremt snäv. Jag vill också kommentera angreppet om detta med tillväxten. Jag antar att Anna Kinberg Batra väljer att misstolka det beslut som vår kongress har tagit. Det kongressen har inriktat sig på är att vi behöver ha en ekonomisk utveckling som inte så att säga sågar av den gren vi sitter på och inte, som i dag, förstör den miljö som faktiskt är grunden för vår ekonomi. Detta är tyvärr en koppling som det verkar som om Moderaterna inte har sett och inte vill se. Vi vill ha en ekonomisk utveckling som baseras på det som är hållbart och fungerar långsiktigt - en ekonomisk utveckling som baseras på vindkraft snarare än kärnkraft och mer av cyklar snarare än mer av stadsjeepar. Just innehållet i den ekonomiska tillväxten hoppas jag att Anna Kinberg Batra också tycker är intressant. Eller är det bara ju mer desto bättre oavsett innehållet i tillväxten? Det vore intressant att höra en kommentar om detta. Så här inför sommaren skulle jag också vilja ställa en mer filosofisk fråga till Anna Kinberg Batra. Den handlar om synen på ekonomins relation till den natur och de ekosystem som finns runt omkring oss, som utgör den här planeten och våra livsuppehållande system. Håller Anna Kinberg Batra med om att vår ekonomi är beroende av en fungerande natur och ett ekosystem som är i balans? I dag har vi en artutrotning som är tusen gånger snabbare än vad som är normalfallet. Vi får alltså en förlorad ekonomisk mångfald och förlorade ekosystemtjänster. Klimatet håller på att gå ur spår. Kommer det att påverka ekonomin negativt, Anna Kinberg Batra?

Herr talman! Tack, Per Bolund! Sedan 1990 har svensk ekonomi vuxit med ungefär 60 procent, och under samma period har våra utsläpp minskat med ungefär 20 procent. Detta hänger ihop. Vi har EU:s högsta andel förnybar energi, och det är jag stolt över. Det har möjliggjorts genom investeringar och satsningar på ny teknik. Det har möjliggjorts genom att vi har en ekonomi som växer. Det har till exempel möjliggjort två forsknings- och innovationspropositioner. Det är därför vi har kunnat investera i forskning och miljövänlig teknik. Det är tillväxt som i grunden gör att vi kan producera mer med mindre. Detta hotas om man skulle strypa tillväxttakten i svensk ekonomi. Därför är det väldigt problematiskt att ni lovar ett annat ekonomiskt system, eller som Åsa Romson uttryckte det i Dagens Nyheter: Vi har delar av ekonomin som vi inte tycker ska växa. Sedan säger hon att hon inte vill ha en växande ekonomi som mål, men hon vill inte heller ha som mål att ekonomin ska krympa. Apropå att såga av grenar, Per Bolund, vill jag säga att de grenar vi sitter på och där vi har möjlighet att skapa fler nya jobb i små företag som växer, utvecklar ny teknik och allt det där som jag vet att Per Bolund ser fördelar med, bygger på att svensk ekonomi kan växa. Förra året växte den med ungefär en och en halv procentenhet. Det motsvarar ungefär 20 miljarder i skatteintäkter. Om man tackar nej till det måste man tacka nej till satsningar inte bara på förnybar energi utan kanske på annat också. Därför vill jag ställa en fråga till Per Bolund: Vad ska bort om man tar bort den tillväxten?

Herr talman! Om Anna Kinberg Batra hade studerat vårt budgetalternativ - jag hoppas att hon har läst det, annars kan jag ge henne ett exemplar - skulle hon ha sett att vi föreslår stora satsningar och investeringar i det som vi ser som hållbart för framtiden. Det handlar om satsningar på en fungerande skola och fungerande transportsystem, investeringar i järnväg, investeringar i och satsningar på ett hållbart energisystem som bygger på de förnybara naturresurser vi har i vårt land: vind, sol och bioenergi. Detta är investeringar som ger ekonomisk utveckling och som också ger jobb. Men jag fick inte riktigt något svar från Anna Kinberg Batra om hon tycker att det är värt att diskutera innehållet i tillväxten, eller är all tillväxt bra oavsett vad den innehåller? Om vi investerar tungt i mer fossilanvändning är det möjligt att det skulle stimulera mer tillväxt, men skulle det vara en positiv utveckling för vårt samhälle? Eller ska vi försöka stimulera en tillväxt och en ekonomisk utveckling som bygger på och håller sig inom naturens ramar, de ramar som vi alla är beroende av? För Miljöpartiet är det självklart att vårt ekonomiska system är ett undersystem till naturen och ekosystemen. Om inte de fungerar kommer vår ekonomi inte att fungera långsiktigt. För Miljöpartiet är det lika självklart att våra barn och barnbarn ska ha samma möjligheter till ekonomisk utveckling som vi har, men med den politik som förs i dag blir det inte fallet. Vi lämnar efter oss en värld som inte medger samma möjligheter till ekonomisk utveckling. Jag fick inget svar på om Anna Kinberg Batra delar den bilden, att ekonomin är beroende av fungerande natur och ekosystem. Det är också så, Anna Kinberg Batra, att utsläppen i Sverige enligt siffror från Naturvårdsverket faktiskt har ökat genom den import vi har från andra länder. Man kan inte ensidigt se på de utsläpp som finns i landet, utan man måste se hela bilden. Det är viktigt att man tar in alla fakta.

Herr talman! Tack, Per Bolund! Jag konstaterar att Per Bolund egentligen har lite jobbigt med att svara på var pengarna kommer ifrån. Ytterst måste ju samhället skapa resurser, gärna hållbara sådana, för att kunna till exempel investera. Vi har med en politik som har gett Sverige tre gånger så hög tillväxt som exempelvis Nederländerna inte bara kunnat investera i forskning och utbildning utan också nära nog kunnat fördubbla underhållet på järnväg. Det behöver öka. Vi har nu i veckan i denna kammare beslutat om över 500 miljarder i fortsatta trafikinvesteringar i den nationella planen. Vi satsar på skolan. Jag konstaterar att skiljelinjerna i debatten är ganska tydliga. Per Bolund svarar ju inte på varifrån de olika löftena och retoriken skulle kunna finansieras. Han talar om stora satsningar. Men svara då på frågan varifrån man ska få till exempel 20 miljarder! 20 miljarder motsvarar de extra skatteintäkter som vi fick in av att ekonomin växte förra året. 20 miljarder motsvarar också samtliga Miljöpartiets vallöften för miljön, skolan, arbetsmarknaden och infrastrukturen tillsammans. Om man då inte får fram några 20 miljarder för att ekonomin inte växer, till exempel för att man har ett valmanifest där man vill ha något annat än tillväxt eller att man går till val på färre arbetade timmar, var kommer då pengarna ifrån? Om de inte kommer fram, vad ska då bort, och vad får man för samhälle? Hur ska vi då kunna investera i till exempel tåg, våra barns skola och annat som är viktigt för Sverige?

Herr talman! Anna Kinberg Batra talar om ansvar. I år innebär det ansvaret att underskottet i de offentliga finanserna blir 89 miljarder. Det innebär att regeringen tvingas låna till sina skattesänkningar - 10 miljoner i timmen, 240 miljoner om dagen. Det strukturella underskottet landar på 2 procent. Marginalerna till utgiftstaken har krympt. Det stora överskott som Anders Borg fick ärva är helt enkelt borta. Det är skattesänkt bort, och ni tvingas låna till era skattesänkningar. Det är Moderaternas ansvar. Hon är också nöjd, trots att det är uppenbart att politiken för fler jobb inte har fungerat. Arbetslösheten har ju stigit. Den riktigt långa arbetslösheten har kraftigt ökat. Antalet inskrivna i fas 3 slår alla rekord. Sysselsättningsgraden har sjunkit, inte ökat. Den politik som har genomförts och som skulle ge fler jobb har varit dyr, ineffektiv och slösaktig. När pengarna nu är borta måste man ändå fråga sig: Varför tar man inte bort något av det som inte har fungerat för att exempelvis investera i fler jobb i välfärden? Moderaternas besked nu, inte minst till alla kvinnor som jobbar i välfärden, är att de inte ska vänta sig några förbättringar. Det ska inte skjutas till några resurser till fler jobb där. Tvärtom säger Konjunkturinstitutet att er politik ger fortsatta nedskärningar i välfärden. Det gör Sverige sämre för alla, och det drabbar, som Ulla Andersson var inne på, inte minst de kvinnor som är beroende av välfärden, antingen för att de jobbar där eller för att de är beroende av de tjänster som finns. Varför inte hellre investera i välfärden än hålla fast vid de ineffektiva skattenedsättningar som alla experter, alla regeringens egna expertmyndigheter, är överens om inte fungerar!

Herr talman! Tack, Fredrik Olovsson! Av Fredrik Olovssons retorik att döma kan man nästan få intrycket att Socialdemokraterna inte accepterar de jobbskatteavdrag som har genomförts eller inte accepterar ungefär 90 procent av de skattesänkningar som vi har genomfört, som har möjliggjort viktiga stimulanser till hushållen, vilket de flesta ekonomiska bedömare är eniga om är viktigt och avgörande för att vi har kunnat ha tillväxt i ett läge där exportutvecklingen är svag. Sverige har högst sysselsättningsgrad i Europa. Sysselsättningsgraden bland unga och kvinnor är högre än 2006. Välfärden har fått ökade resurser när ekonomin har vuxit, och vi har som enda land i EU kunnat se att vi har mindre statsskuld nu än 2006. Antingen känner Fredrik Olovsson inte till det - men jag vet ju att vi har fått både höra och läsa det några gånger i utskottet under mandatperioden - eller också vill han inte låtsas om det. Frågan är vad som är värst. Det handlar om framtiden, ungdomarna och jobben, Fredrik Olovsson. Den 14 juni år gick ungefär 300 elever ut från Duveholmsgymnasiet, Katrineholms Tekniska Collage, Lindengymnasiet och Ellwynska skolan för sista gången och sjöng om studentens lyckliga dag och hoppades få inträde på arbetsmarknaden. Några av dem får sitt första jobb nu. Andra har inte fått det än. De har fått en starkare skola. De har fått lägre trösklar för att få det nya jobbet. Men Fredrik Olovsson vill möta dem med en politik som gör jobben dyrare att skapa vart och ett i stället för fler. Kostnaderna för att fördubbla arbetsgivaravgiften motsvarar bara i Katrineholm ungefär 180 heltidslöner för ungdomar. Då måste jag fråga Fredrik Olovsson: Varför är det studenterna och ungdomarna i till exempel Katrineholm som ska betala med sina jobb och sin start i arbetslivet för er ekonomiska politik?

Herr talman! När man lyssnar på borgerliga politiker och nu Anna Kinberg Batra hör man att det påstås gång efter gång att läget i den svenska välfärden skulle vara så bra, att man i äldreomsorgen, sjukvården och skolan närmast kan bada i nya resurser. Jag delar inte den bilden. Det är inte den bild jag möter i välfärden. Det är inte den bild jag får av lärarna i skolan, till exempel på Duveholmsgymnasiet, sjuksköterskorna på akuten på Karolinska sjukhuset eller undersköterskorna i äldreomsorg. Det är heller inte den bild som man får när man tittar i tabellerna, tittar på siffrorna. Det relevanta sättet att mäta är förstås att jämföra hur mycket resurser det finns i välfärden och hur många människor de ska hjälpa. Då ser man att det saknas resurser och att de har minskat, när man ta hänsyn till löner, inflation och befolkningsökning, med knappt 5 procent. Nästan var tjugonde anställd saknas alltså. Så blir det förstås när man bara sänker skatterna och när sänkta skatter alltid går före investeringar i vår gemensamma välfärd. Dessutom: Från de resurser som vi avsätter till välfärden försvinner det resurser genom privatiseringar och vinstjakt. Det är pengar som alltså går till riskkapitalister i stället för att komma barnen, de sjuka eller de äldre till del. Inte sällan har man också fått ta över verksamheten till underpris från en moderatpolitiker som hjälpsamt har hjälpt till. Nu ska ni tydligen gå till val på att fortsätta den politiken. Konjunkturinstitutet säger att personaltätheten kommer att fortsätta försämras med er politik. Då återstår faktisk frågan: Varför låter ni vinstjakten och skattesänkningar som inte har haft effekt utan har varit slösaktiga och ineffektiva fortsätta att gälla, när det drabbar kvalitet, villkor och arbetsmiljö i vår gemensamma välfärd?

Herr talman! Tack, Fredrik Olovsson! Efter det här replikskiftet tycker jag att det är slående hur tomt det är i den socialdemokratiska bössan på jobb, på nya jobb, på hur nya jobb skapas och hur företag får jobb att skapas. Det handlar om retorik. Det handlar om fördelning. Fredrik Olovsson försöker smita undan hur och varifrån resurser skapas. Hade vi haft mer pengar till exempelvis trafiken eller välfärden med den åtstramande politik i lågkonjunktur som du faktiskt förespråkar? Om man skulle ha sagt nej till att stimulera hushållen hade Sverige stramat åt när vi behövde slå vakt om efterfrågan i svensk ekonomi. Hade vi kunnat ge ungdomarna i Katrineholm bättre framtidsutsikter genom att göra deras jobb betydligt mycket dyrare, som ni föreslår? Skulle man kunna ge dem en bättre framtid och fler nya jobb med de kombinationer som skulle krävas av inte bara Fredrik Olovssons idéer utan också idéer från Ulla Andersson, Per Bolund och kanske Gudrun Schyman? Hur skulle resurserna skapas då? Hur skulle det skapas fler nya jobb? Hur skulle löfteskarusellen finansieras? Bara i dag hör vi om reformer på omkring 60 miljarder utan att räkna extralistorna från LO och Gudrun Schyman, med gemensam finansiering för ungefär var tredje krona. Det blottar ett gap som behöver fyllas av tillväxt, av jobb, av jobb som skapas i företag som växer. Men i stället vill Fredrik Olovsson lova allt till alla och rikta slaget mot ungdomarna i till exempel Katrineholm, som faktiskt behöver en bättre framtid och fler nya jobb.

Herr talman! Just den typ av företagare som du, Anna Kinberg Batra, träffar är den typ av företagare som gynnas av Sverigedemokraternas politik. Nej, vi vill inte ändra den fria marknaden. Vi vill tvärtom ha frihandel med inte bara Europa utan större delen av världen eller kanske hela resten av världen. Det ska vi fortsätta att ha även med sverigedemokratisk politik. Du borde ha läst vår budgetmotion lite noggrannare. Det småföretag som du besökte är precis den typ av företag som vi vill stötta och som skulle tjäna på vår politik. Om de kommer upp i nio anställda med genomsnittlig lön får de 290 000 kronor om året i rabatt på den allmänna löneavgiften. Om de dessutom har tio anställda i en framtid kommer de, om de också har genomsnittliga löner, att fråntas hela sjuklöneansvaret. Den typ av företag som Anna Kinberg Batra talade om alldeles nyss skulle alltså tjäna på vår politik. Resurserna att få igenom detta tar vi från de storföretag som Anna Kinberg Batras parti företräder och subventionerar med skattesänkningar, företag som rationaliserar och skär ned och inte skapar några nya jobb i Sverige. Anna Kinberg Batra räknade upp ett antal kommuner för att få en poäng gentemot Socialdemokraterna. Jag kan också räkna upp kommuner. När man för ett år sedan beräknade antalet asylsökande för 2014 räknade man med att det skulle komma ungefär så många som motsvarar Östersunds stads storlek. När man reviderade siffran i vårbudgetmotionen var det fråga om Östersunds kommun plus tre angränsande kommuner. Faktum är att antalet kommer att motsvara Jämtlands län när det gäller beviljade uppehållstillstånd i år. Samtidigt som man säger att man vill skapa 250 000 jobb har man tagit emot 800 000 som har fått uppehållstillstånd. Man har skapat arbetslöshet. Inom gruppen utrikes födda är det högre arbetslöshet i dag än det var när regeringen tog över.

Herr talman! Tack, Sven-Olof Sällström. Låt mig återkomma till George, Fadi och Elias Moussally i Järfälla. De är svenskar, men deras familjer har utländsk bakgrund. Genom att deras familjer har kommit hit, genom att de har startat sitt företag och driver det i Järfälla bidrar de varje dag till att göra Sverige till ett bättre land. De skapar arbetstillfällen, de handlar på stan, och de betalar skatt till allt vårt gemensamma. Vi behöver fler företag av den typen. Vi behöver bejaka att fler människor kommer hit från andra länder och vet att man i Sverige ska kunna skapa en bättre framtid och handla med andra. Vi ser hur forskning visar att när människor flyttar hit ökar exporten till deras ursprungsland. Man har kontakter med varandra. Vi vet och ser att en majoritet av världens tillväxt väntas skapas utanför EU. Jag har bara två minuter på mig, annars kunde jag stå här och rada upp skäl och argument för att slå vakt om den svenska öppenheten och de reformer som vi har genomfört, senast cirkulär migration bara häromveckan. Vi ser demografiska utmaningar. Vi kommer att få arbetskraftsbrist om vi inte håller Sverige öppet. Det Sverigedemokraterna ägnar sig åt är i kontrast till detta. Sven-Olof Sällström står här och talar lite om småföretag, men det Sverigedemokraterna gör i valrörelsen, det som har burit Sverigedemokraterna in i den här kammaren, är att profilera sig på rädsla för precis sådana som bröderna Moussally. Sverige skulle inte ha stigande resurser till välfärden och kunna satsa mer på skolan om det inte var för att vi bejakar det faktum att över hälften av vår bnp kommer från export och bejakar att människor från andra länder kommer hit. Om man går med på denna typ av go home-retorik och börjar föra en politik som är inriktad på att minska invandringen riskerar man verkligen att strypa jobbskapandet i Sverige.

Herr talman! Jag kan konstatera att Anna Kinberg Batra återigen inte klarar av att tala realpolitik utan målar upp halmgubbar att slåss mot. Det kan hon fortsätta med. Faktum är att de företag som du tog som exempel skulle tjäna på vår politik jämfört med din politik. Det är bra att människor som har kommit till Sverige, som nu finns i Sverige och kommer att finnas i Sverige framöver skaffar jobb eller startar företag och skapar sig en framtid. Det är jättebra. Men problemet är att gruppen utrikes födda har startat färre företag i genomsnitt än de som är födda i Sverige. I dessa företag jobbar det färre, och det går också lite sämre för dessa företag. Tyvärr ser det ut så. Du säger att utrikes födda som kommer till Sverige ökar exporten till vår omvärld. Men herregud, Anna, läs rapporterna! Hur stor export har vi till Irak? Vi har en jättestor invandring från Irak. Vi har lika stor export till Irak som Finland har. Hur stor export har vi till Somalia och Afghanistan? Det är inte så det ser ut, Anna Kinberg Batra. Om du läser rapporten ser du att exporten ökar till västländer och till Västeuropa. Den ökar till Japan när det kommer folk därifrån. Exporten ökar till USA och andra länder, men den ökar inte till de stora asylländerna. Det är en felaktig bild som du ger, Anna Kinberg Batra. Sedan målar du upp Sverigedemokraterna som det stora spöket igen, och du målar upp dessa halmgubbar. Men sluta med det. Det är inte det som det handlar om. Ni har bedrivit en misslyckad politik. Ni har bedrivit en politik för arbetslöshet. Det har skapats mer arbetslöshet bland utrikes födda under er tid än tidigare. Ni kan stå här och slå er för bröstet och säga att ni skapar arbetstillfällen. Ni, Anna Kinberg Batra, har skapat arbetslöshet.

Herr talman! Jag tackar Sven-Olof Sällström för det. Fler är i arbete, och fler utrikes födda är i arbete i dag jämfört med 2006. Det har aldrig varit så många utrikes födda som jobbar i Sverige som nu. Till och med självaste LO påpekar att arbetskraftsinvandring inte har lönepåverkande effekt. Vi ser till och med forskning som pekar på att när personer arbetskraftsinvandrar till Sverige skapas det fler arbetstillfällen för att jobb blir gjorda som annars inte hade blivit gjorda. Jobb skapas till och med. Sven-Olof Sällström står här och talar om realpolitik. Men när man går igenom de senaste årens sverigedemokratiska motioner är det alltid minskad rörlighet och minskad invandring som är svaret. Jag är stolt över att vi som ett av världens rikaste länder kan ta emot flyktingar som behöver vår hjälp, och jag är stolt över att vi har slagit vakt om öppenhet och rörlighet och möjliggjort för arbetskraftsinvandring. Det kombinerar nämligen ordning och reda och öppenhet, och det möjliggör att fler nya jobb skapas. Jag vänder mig mot den retorik där det talas om människor som om de vore grupper i stället för individer. Jag är övertygad om att varje jobb och varje företag kan göra nytta oavsett var människor kommer ifrån från början och oavsett var de har sina rötter. Det gör Sverige starkt att människor kommer hit från andra länder. Vi ska vara stolta över både att vi har fått ekonomin att växa och att vi är öppna inför andra. Jag och väljarna får inför valet inte svar från Sverigedemokraterna på hur denna realpolitik som innebär mindre rörlighet skulle skapa fler nya jobb. Sverige skulle inte vara ett av världens rikaste länder om vi inte hade bejakat öppenhet, rörlighet och handel. Det ska vi vara stolta över och slå vakt om även framöver. Att sluta sig och ge efter för strömningar som vill sluta oss skulle hota jobb och tillväxt.

Herr talman! Det är bra med visioner. Men vi ska också klara hösten. Jag säger det därför att jag tänkte börja mitt anförande med att ta upp risken för budgetkaos i höst efter valet. Jag tänkte även ta upp Socialdemokraternas mål att 2020 vara bäst i EU när det gäller arbetslöshet. Jag ska också ta upp ungdomsarbetslösheten som problem. Herr talman! Jag vill betona att förutsättningarna har försämrats drastiskt för att en minoritetsregerings budget ska överleva hösten 2014. Klarar en regering inte att få budgeten godkänd är det kört för den regeringen. Anledningen är naturligtvis det prejudicerande beslutet om nya budgetregler som den rödgröna oppositionen och Sverigedemokraterna drev igenom i december 2013. Inte minst jag själv, men även andra, varnade för vad som skulle kunna ske och att oppositionen riskerade att binda ris åt egen rygg. Tidigare - före decemberbeslutet 2013 - var möjligheterna goda även för en minoritetsregerings budgetförslag att intakta klara riksdagsbehandlingen. Den partigrupp som var störst i riksdagen fick igenom sitt budgetförslag, även om gruppen inte nådde upp till 50 procent av mandaten här i kammaren. Det har vi sett under alliansregeringens tid vid makten. Tidigare räckte det nämligen med mindre än 50 procent av mandaten eftersom den största partigruppen successivt kunde slå ut de mindre partigrupperna i voteringarna om budgeten. Detta sätt att organisera budgetprocessen och voteringarna var naturligtvis helt avsiktligt. Det skapade styrbarhet för en minoritetsregering - som har varit den normala typen av regering i Sverige i minst 40 år - och stabilitet i den ekonomiska politiken. Budgetreglerna motiverades också på det sättet när de infördes mot bakgrund av de dystra erfarenheterna från 80-talets misslyckanden och inhemskt orsakade ekonomiska kriser. Nu vrids klockan måhända tillbaka till 70- och 80-talens budgetordning. Nu höjs ribban för en regering att få igenom sin budget. Det räcker inte längre med att vara största minoritetsgrupp. Nu måste en regering ha minst 50 procent av mandaten här i kammaren för att få igenom en budget intakt. Närhelst en majoritet i riksdagen etableras som kan stoppa en försvagning av budgeten kan den mycket väl komma att utnyttja den möjligheten, och det redan till hösten. Det gäller i så fall en utgiftsökning eller en skattesänkning. Det kan gälla höjd subvention till väderberoende energislag, subventionerade lån till byggherrar, a-kassa, sänkt skatt för enbart vissa grupper av pensionärer eller skatterabatter till väderberoende energi. Det blir i så fall slut på ordning och reda. I stället för dagens lugna gata blir den ekonomiska politiken oförutsägbar och inkonsekvent. Låter detta ansvarslöst? Nja, det ansåg faktiskt inte den rödgröna oppositionen för ett halvår sedan, i december 2013. Tvärtom sade den rödgröna oppositionen då sturskt att det åligger varje regering att säkra stöd för sitt budgetförslag när man lägger fram det. Med en rödgrön regering skulle därför Sverige bli ett ekonomisk instabilt land. Stefan Löfven - om han skulle bilda regering, vilket vi ska försöka förhindra - skulle få administrera en sönderfallande budgetprocess och ekonomi, just det som Olof Palme en gång i tiden varnade för. Herr talman! Socialdemokraterna har satt som mål att Sverige år 2020 ska ha EU:s lägsta arbetslöshet. Österrike är det land som i dag har den lägsta arbetslösheten i EU. Landet har därför seglat upp som Socialdemokraternas förebild. Magdalena Andersson har frågat: Varför kan inte Sverige vara som Österrike? Svaret på frågan är att Socialdemokraternas politik inte leder till Österrikes låga arbetslöshetstal eftersom Socialdemokraterna inte accepterar den typ av åtgärder som Österrike har och som ger landet en effektiv jobbpolitik. Så här ligger det till: Sverige har en högre arbetslöshet än Österrike - ca 8 procent, jämfört med Österrikes ca 5 procent. Det är framför allt bland unga som Sverige har en högre arbetslöshet. I själva verket är det ungdomsarbetslösheten som skiljer Sverige från övriga Europa. Varför har Österrike så mycket lägre ungdomsarbetslöshet än Sverige? En viktig förklaring är Österrikes lärlingssystem. Hela 40 procent av Österrikes gymnasieelever är lågt, med dock, avlönade lärlingar. Det finns inget mål för dessa lärlingar att nå högskolebehörighet när de är färdiga med sin gymnasieutbildning. Politiken är alltså helt på tvärs med de svenska socialdemokraternas inställning till löner för outbildade och oerfarna unga, som Socialdemokraterna anser ska vara höga, och kravet på att eleverna ska genomgå en teoretisk utbildning för högskoleutbildning när de går i gymnasiet. Därför har man i Österrike inte fått den svenska bieffekten med många avhopp från gymnasiet av elever som just då inte vill eller inte kan klara mer teoretiska studier. Men dess värre är Socialdemokraterna tämligen ointresserade av en återutbyggnad av ett svenskt system med avlönade lärlingar. Det beror förmodligen på samarbetet med LO och LO:s motvilja mot lärlingslöner, som per definition är låga. Därmed blir Socialdemokraternas arbetslöshetsmål också i praktiken omöjligt att nå med den socialdemokratiska politiken. Den österrikiska politiken är inte acceptabel för svenska socialdemokrater. Vi menar dock att Sverige kan dra viktiga lärdomar av Österrike: Lärlingsutbildningar med lärlingslön, utan höga teorikrav och med lägre ingångslöner på den reguljära arbetsmarknaden ger Österrike en väsentligt lägre ungdomsarbetslöshet. Just dessa, bevisligen effektiva, lärdomar från Österrike - det är praktik och inte teori - vill Socialdemokraterna dock inte veta av. En huvudfråga i valrörelsen kvarstår därför: När Socialdemokraterna nu inte vill följa Österrike, som är deras deklarerade föregångsland, vilka andra metoder än Österrikes tänker Socialdemokraterna använda sig av för att uppnå sitt bäst-i-EU-mål för arbetslösheten? Herr talman! Socialdemokraternas svar på den frågan är två. Det handlar dels om ett utbildningskontrakt, som de kallar det, dels en 90-dagarsgaranti. När det gäller utbildningskontraktet vill Socialdemokraterna att alla ungdomar utan gymnasieexamen som skriver in sig på Arbetsförmedlingen ska förbinda sig att läsa in gymnasiekompetens - med högskolebehörighet, med de avhoppsproblem det innebär. Hållhaken på ungdomarna för att de ska följa kontraktet är att de annars blir av med till exempel a-kassa eller försörjningsstöd, alltså socialbidrag. Hållhaken är dock vid närmare betraktande väldigt klen. En stor majoritet av de arbetslösa ungdomarna får nämligen i dag ingen ersättning alls från politiskt styrda kassor och kan därmed heller inte som sanktion berövas någon sådan ersättning. Därför har de allra flesta sysslolösa ungdomar inte heller några ekonomiska skäl att skriva in sig på Arbetsförmedlingen. Socialdemokraternas utbildningskontrakt riskerar därför att leda till att ungdomar helt sonika låter bli att skriva in sig på Arbetsförmedlingen, för att slippa dras in i något tvång. Resultatet kan ju bli - och sannolikt blir det så - att de ungdomar som kanske har störst behov av hjälp inte får någon hjälp alls utan riskerar att hamna i långvarigt utanförskap. Socialdemokraternas andra paradnummer för att få ner ungdomsarbetslösheten är 90-dagarsgarantin: Unga ska efter max tre månader få utbildning, praktik eller andra åtgärder. I dagens uppåtgående konjunktur riskerar dock en sådan ambition att låsa in ungdomar i ineffektiva offentliga insatser, samtidigt som många unga har ganska goda chanser att få riktiga jobb om de får rätt stöd och fortsätter att söka jobb. Ett snarlikt upplägg prövades för övrigt av Socialdemokraterna redan under Göran Perssons tid som statsminister, och då med klent resultat - enligt de utvärderingar som gjordes hade garantin sämre effektivitet än Arbetsförmedlingens normala insatser för att hjälpa ungdomar till jobb. Till sist: Som Anna Kinberg Batra var inne på tidigare vill Socialdemokraterna om de vinner valet höja skatterna kraftigt på alla ungdomsjobb, och särskilt på dem i restaurang- och cateringbranschen. På så sätt ska man finansiera ökade utgifter för bidrag och Amspolitik. Det leder till färre riktiga ungdomsjobb i vinter, färre jobb för utlandsfödda i vinter och till att fler unga i vinter förpassas till konstgjorda åtgärder i stället för till riktiga jobb. Frågan kvarstår alltså. Det ledande partiet i oppositionen, Socialdemokraterna, vet fortfarande inte hur de ska få ned arbetslösheten, vilket de hela tiden tar upp och säger är deras viktigaste mål. När det inte bara gäller nya bidrag och tillfälliga Amsjobb, hur ska ni få ned arbetslösheten? Finns det ett svar på den frågan som inte bara innebär ökade offentliga utgifter, bidrag och olika typer av konstruerade, syntetiska sysselsättningar? (Applåder)

Herr talman! Jag tänkte ta upp en fråga som Carl B Hamilton och jag har debatterat många gånger i dessa talarstolar, så jag tror att Carl B Hamilton blir lika nöjd med detta replikskifte som jag. Jag tänkte diskutera och debattera vinster i välfärden. Det känner du igen - eller hur, Carl B? Jag tänkte ställa några frågor till dig. Hälsans förskola blev ökänd genom att ge barnen knäckebröd i stället för mat. Tror du att de gjorde det för barnens skull eller på grund av vinstintresse? De tänkte ju använda vinsten till att investera i fler förskolor. Tror du att de underbemannade äldreboendena i Attendos regi, där anhöriga får hoppa in och jobba, är underbemannade för de äldres skull eller på grund av vinstintresse? Tror du att de skolor som har betygsinflation och som väljer bort barn gör det på grund av vinstintresse eller för barnens skull? Tror du att de skolor som har stängt när barnen kommer dit på morgonen, eftersom man inte längre kan göra så god vinst utan har problem med ekonomin, gör det för barnens skull eller på grund av vinstintresse? Tror du att personaltätheten och utbildningsnivån är lägre och att de visstidsanställda, de deltidsanställda och de med lägre lön är fler i privata, vinstdrivande verksamhet inom äldreomsorgen på grund av vinstintresset eller på grund av att de äldre ska ha det bättre? Det skulle vara lite intressant att höra ditt resonemang kring detta, Carl B.

Herr talman! Ja, vi har ju diskuterat den här frågan några gånger. När Ulla Andersson höll sitt anförande nämnde hon väldigt mycket nya utgifter och satsningar inte bara på välfärden utan på mycket annat. Vilket var det enda företag Ulla Andersson nämnde? Det var Attendo. Företagsamhet, inkomster, arbete och investeringar som ska löna sig finns liksom inte, utan pengarna kommer som manna från himlen. De faller ned för Ulla Andersson att på den stora politiska basaren dela ut till alla de välgörande ändamål Ulla Andersson kan tänka sig. Om vi tar det här lite allvarligt är det så att vi har haft problem med riskkapitalister i skolan - de som jublande kastar sig ur sängen. Jag undrar vem Ulla Andersson egentligen är gift med; är det en riskkapitalist eftersom hon har denna inblick i hur de gör på morgnarna? Men frågan är, Ulla Andersson, hur detta ska regleras. Alliansen och Socialdemokraterna har ju gjort en överenskommelse, som säkert kommer att behöva vidareutvecklas och förfinas. Den ska dels försöka hantera frågan hur man ska upphandla offentliga tjänster som skoltjänster - vi i Folkpartiet vill utsträcka detta till vård och omsorg - dels hur man ska ha den fortsatta kvalitetskontrollen. Det är nämligen kvaliteten som är det centrala i sammanhanget. Vi ska upprätthålla en hög kvalitet, och där behövs det mer arbete. Där får man vara ödmjuk när det gäller hur man ska säkra detta i fortsättningen, och det är jag också. Men vi kan inte kasta ut barnet med badvattnet och säga att alla de hundratusentals barn som går i privata skolor - i friskolor - bara ska köras ut på backen. Det går inte.

Herr talman! Det är ju så att våra ökade investeringar skapar fler jobb och mer sysselsättning både i privata företag och i offentlig välfärd. Det är väl bra för hela samhällsutvecklingen, inte minst. Jag märker dock att du försöker undvika att svara på mina frågor, Carl B. Tror du att barnen fick knäckebröd för att ägarna ville ha högre vinst eller för att det var bra för barnen? Tror du att det blir betygsinflation för att det är bra för barnen eller för att skolornas ägare vill ha högre vinst? Tror du att det är lägre utbildningsnivå, löner, bemanning och personaltäthet samt fler visstider och deltider i den privatiserade äldreomsorgen för vinstens skull eller för att det är bra för de äldre? Om det vore för kvalitetens skull skulle väl de 9 miljarder kronor i skattepengar som vi betalar till privata vinster i stället gå till verksamheten? De skulle gå till mormors hemtjänst - tid för mormor - och till barnens utbildning. När man gör vinst är det någons behov som sätts på undantag. Det är något barn som inte får det stöd det faktiskt behöver. Det är någon gammal som får sin biståndstid indragen. Det är personal som får stressa och jäkta i allt större utsträckning. Det är det som blir konsekvenserna. Vi får ett samhälle där välfärden styrs av en marknadsmodell och där vinstintresset blir styrande, inte demokratin och behoven. Jag tolkar Carl B Hamiltons icke-svar på frågan som ett ja. Det är vinstintresset, och det vill ni ha kvar. Det är vinstintresset som gör att pengarna går till inköp av nya förskolor med lägre bemanning i stället för till barnens omsorg, och det fortsätter du, Carl B Hamilton, att försvara. Det är mycket tydligt, och jag beklagar det. Någon verklighet borde du ha insett.

Herr talman! Ulla Anderssons modell är naturligtvis att det är kommunerna som ska sköta alltihop. Men då får vi ingen valfrihet. Då får vi ingen mångfald. Då får man ingen drivkraft för att förbättra som man kan få på privatägda skolor och vård- och omsorgsinrättningar. Sedan måste man komma till rätta med kvaliteten inklusive betygsinflation genom att ha kvalitetskontroll, förbättra den offentliga upphandlingen och förbättra den kontinuerliga tillsynen och kontrollen av kvaliteten. Ulla Andersson, du vill förbjuda vinster. Men om man inte tillåter vinster över huvud taget innebär det att skolor, omsorg och så vidare som är privatägda kommer att läggas ned. De människor som bor där och de som går i de skolorna kommer att försvinna, och de anställda kommer att försvinna. Det är ju inte någon som stannar kvar i den är sektorn om de inte får högre avkastning på sina insatta medel än om de hade satt in dem på banken. Vad du de facto föreslår är: Lägg ned hela den privata vård- och skolsektorn och satsa alla pengarna i kommunen i stället. Jag tror att det är fel. Där har vi en grundläggande skillnad mellan oss två.

Herr talman! Carl B Hamilton är nationalekonom och till och med professor i nationalekonomi. Jag tänkte då diskutera lite grann om hur man behandlar olika rapporter och använder information i olika rapporter för att sedan forma bland annat sin ekonomiska politik. Vi har nämligen sett en trend när det gäller folkpartistiska statsråd, till exempel Erik Ullenhag. Vi kommer ihåg den berömda rapporten som kom för ett och ett halvt år sedan som skulle redovisa hur det gick för bosnier i Sverige. Då hade man plockat ut en årskull av alla årskullar som har kommit, en årskull som var väldigt ung på 90-talet, och lyckats få det till att just den årskullen efter nästan 20 år var lönsam. Då var den invandringen lönsam. Men det var inte sanningen. Även efter nästan 20 år ligger de 3 procent under sysselsättningsgraden och den gräns som Expertgruppen för studier av offentlig ekonomi anser vara lönsam för svensk ekonomi. Det finns ett annat exempel. Man väljer att ändra forskningsmetodik - det har jag frågat en professor om - när det gäller utanförskapsområden för att visa att man har gjort någonting bra och att antalet utanförskapsområden inte har ökat. Det är väldigt märkligt, men du får gärna förklara det. Ett annat exempel är när man hänvisar till en OECD-rapport och just den del av rapporten som bara tagit hänsyn till transfereringar, inte 40 procent av statens utgifter, för att visa att invandring är lönsamt. Två statsråd, Birgitta Ohlsson och Erik Ullenhag, också folkpartister, höjer nu Sandvikenrapporten till skyarna. De tycker att den är jättebra, för den visar att Sandviken har tjänat 500 miljoner på invandringen. Det är 30 procents arbetslöshet i Sandviken för utrikesfödda. Med den metodik som de har använt skulle Malmö gå med 19 miljarder i vinst per år. Man har till exempel - det är många fel - tagit invandrarnas i Sandviken privata intäkter som kommunala intäkter. Hur ser Folkpartiet och Carl B Hamilton på detta missbruk av offentliga rapporter?

Herr talman! Jag kan inte svara för de enskilda rapporterna, utan man får vända sig till författarna av dem. Sven-Olof Sällströms syn på fenomenet invandring är att om det kommer in en invandrare är det en svensk som åker ut i arbetslöshet. Men om vi ser det i ett större perspektiv har invandringen till invandrarländer som USA och Australien historiskt inte skapat arbetslöshet utan tvärtom arbetstillfällen. Det blir en positiv kraft. Invandringen till Sverige under senare år kan man dela in i två delar. Den ena är de som kom från andra EU-länder när EU utvidgades. Jag har sett ett antal studier som gjorts på Sverige och framför allt Storbritannien. De visar att de personer som kommer från de nya EU-länderna är lönsamma, om jag får använda uttrycket, därför att de i allmänhet är unga, arbetsvilliga och har när de kommer hit kanske 30-45 år framför sig i arbetslivet. Det beror på att de inte belastar transfereringssystemen men betalar in skatt och bidrar till bnp. De som är problematiska är inte de som kommer från Syrien och Irak - de är ganska välutbildade och kommer trots allt ganska snabbt in på den svenska arbetsmarknaden - utan det är personer som kommer från länder med mycket svaga skolsystem, till exempel Afghanistan. Där tar det längre tid. Men de är i allmänhet också väldigt unga, så de kommer så småningom in i en produktiv fas i livet.

Herr talman! Det jag vill visa på, professor Hamilton, är just mytbildningen som Folkpartiet skapar när det gäller effekten av invandringen till Sverige och förkärleken för att tolka och läsa rapporter som han där nere läser bibeln. Man använder också regeringens hemsida för att sprida de här myterna, vilket jag tycker är anmärkningsvärt. Håller inte professorn i nationalekonomi med om att man jämför antalet utanförskapsområden i dag med 2006, då man anklagade Socialdemokraterna för att ha misslyckats, och sedan ändrar metodiken när man själv ska göra en rapport för 2012 gör man det för att få ett positivt resultat? Skär inte det i ett forskarhjärta? Är det riktigt och rätt att göra så? Det är det jag vill diskutera, därför att det är precis den metodiken och de resultaten som man bygger sin politik på. Vårbudgetpropositionen bygger bland annat på de här rapporterna som man har valt att misstolka för att ställa sin egen politik i positiv dager. Hur kan vi tillåta det? Jag vet att, du, professor Hamilton förmodligen inte kommer att sitta kvar här i kammaren - jag tror att du står på åttonde plats. Men du får väl köra en intensiv personvalskampanj i höst så att du får vara kvar. Då kanske du kan ta dem i örat, för det är inte bra när statsråd använder forskning på det här viset för att förvilla, missleda och framför allt skapa en felaktig politik.

Herr talman! Det som Sven-Olof Sällström uppfattar som myter är hans bedömning, och jag kan inte frånta honom den rättigheten. Självklart har han rätt till sin uppfattning. Men jag tror inte att författarna uppfattar att de har producerat några myter, utan de har nog gjort så gott de har kunnat. Den grundläggande skillnaden oss emellan är att vi inte vill ta emot de här personerna för att det är lönsamt. Vi har inte gjort en kostnads- och intäktskalkyl över vilka som ska komma hit. Vi ser det som en humanitär insats. Det är bara att titta på de förfärliga bilderna från flyktingläger i Syrien och dess omgivning, i Sydsudan och många andra länder. Vi ser nu också hur Irak faller samman. Det är alltså ingen lönsamhetskalkyl som ligger bakom Folkpartiets och andra partiers inställning till invandring och asylsökande. Vi har situationen med människor som söker sig hit. De flyr för sina liv och måste lämna sina hem, naturligtvis mot sin vilja. Då ska vi göra det så gott vi kan för dem när de kommer hit. Det kommer att ta lite tid innan de kommer in i produktiva faser i sina liv, och det kommer att vara uppoffringar. Men om vi nu ska se till lönsamhetsaspekten blir det så småningom inte en samhällsekonomisk belastning för Sverige eller andra invandrarländer. Vi hade denna diskussion i en tv-debatt en gång. Redan då försökte jag förklara att ingen säger att asylsökande som kommer till Sverige är lönsamma de första fem åren. Men ser vi det i ett längre perspektiv är de det, för de har kanske 30-45 års arbetstid kvar. Men det är inte en lönsamhetskalkyl, utan det handlar om humanitet.

Herr talman! Jag ska övergå till ett ämne som andra folkpartister har varit måna om att debattera och diskutera ganska vitt och brett den senaste tiden. Det handlar om säkerhetspolitik och Rysslands annektering av Krim och kriget i Ukraina. Det är väl känt att Ryssland använder sina energiresurser som ett påtryckningsmedel mot sin omvärld. Det är något som vi borde vara vaksamma på och försöka motverka på de sätt som finns. Det är oroande ur svensk synvinkel att Sverige i dagsläget har ett ganska stort beroende av energiresurser från Ryssland. Vi importerar olja för i storleksordningen 100 miljarder kronor per år, och ungefär 40 procent av denna olja kommer från Ryssland. Eftersom andra länder som vi i dag importerar från, såsom Danmark och Norge, kan få mindre möjligheter att exportera i framtiden är risken stor att vårt beroende av olja från Ryssland kommer att öka. Jag vet att Carl B Hamilton ser detta problem. Vi stod båda här i kammaren och debatterade mot Nord Stream, den gasledning som går på Östersjöns botten, för att vi gemensamt såg ett problem med energisäkerheten och beroendet av Ryssland. Carl B Hamiltons förslag till lösning på detta är att vi ska använda kärnkraft för att bli mindre beroende av rysk energi. Men det uran vi i dag använder i svenska kärnkraftverk kommer till 20-60 procent, beroende på olika år, från ryska källor. Ringhals kärnkraftverk har precis laddats med fyra kärnbränslestavar som kommer från det ryska kärnkraftsbolaget Rosatom som också är kopplat till kärnvapenindustrin i Ryssland. Är verkligen kärnkraften en lösning på beroendet av Ryssland, Carl B Hamilton? Är det inte bättre att satsa på de förnybara energikällorna i Sverige?

Herr talman! Jag är glad att Per Bolund ställer denna fråga, men jag tror att det är olika saker. För det första är vi inte beroende av olja från Ryssland även om vi importerar. Vi kan importera olja från världsmarknaden. Det finns massor av möjligheter. Jag utgår från att anledningen till att vi köper olja från Ryssland är att den är billigare. Men vi är inte beroende av den. Detsamma gäller för uran. Det finns en världsmarknad för det. Jag antar att Ryssland även i dag gör om uran för fredliga ändamål, från kärnstridsspetsar till bränsle för kärnreaktorer. Men vi har köpt uran från andra länder såsom Kanada, Namibia, Kazakstan och Australien. Det finns många länder man kan köpa uran ifrån, så vi är inte heller på den punkten beroende av Ryssland. Den intressantare frågan är kärnkraften och alternativen till den. I och med frackningsrevolutionen ser vi en bekymmersam utveckling på klimatområdet, nämligen att världsmarknadspriset för fossila bränslen går ned. Det gäller gas, olja, stenkol och annan kol, till exempel antracit. Länder, företag och hushåll kommer att använda mer fossila bränslen eftersom priserna faller. Jag fruktar att om Sverige och andra länder inte använder sig av kärnkraft kommer vi i ökande utsträckning använda sig av importerad fossilgas. Det är det stora hotet mot klimatet. Det som står framför oss i Sverige är inte att kärnkraft och vindkraft är utbytbara utan att det blir gas i stället.

Herr talman! Carl B Hamilton beskriver bara hälften av den utveckling som sker på energimarknaden i världen. Det som han inte nämner är att priset på förnybar energi sjunker i minst lika snabb takt som priset på fossila bränslen. Vindkraftens investeringskostnad sjunker dramatiskt. För solenergin är utvecklingen ännu mer dramatisk. Här ser vi snabbt sjunkande priser för att man ska satsa på just förnybar energiproduktion. I Sverige finns tekniken för att producera biodrivmedel från den svenska skogen. Vi skulle kunna investera i att få fram en biodrivmedelssatsning som dels tar bort klimatansvar och minska beroendet av fossila bränslen, dels skapar jobb inom den svenska skogsnäringen när nu pappersförbrukningen sjunker och man varslar folk och ställer av pappersmaskiner. Vi skulle dessutom kunna öka vår energisäkerhet och inte vara beroende av till exempel oljeimport från Ryssland. Hur Carl B Hamilton än försöker undvika denna fråga är det med dagens energipolitik många tiotals miljarder som går från svenska konsumenter till Rysslands energiproducenter. Därmed stöder vi också Putins makt och den aggressiva hållning som Ryssland har mot sin omvärld. Alternativet är att gå över till förnybara energikällor som finns i vårt land. Vind, sol och skog finns här. Att ha ett till hundra procent förnybart energisystem skulle vara det allra mest effektiva sättet att minska vårt ekonomiska bidrag till Vladimir Putins makt i Ryssland. Jag är bekymrad över att Carl B Hamilton och Folkpartiet inte ser detta. Man har kört huvudet så hårt ned i kärnkraftsspåret att man inte ens kan förstå att den förnybara energin finns här som ett alternativ och skulle kunna ersätta både de fossila bränslena i vår fordonsflotta och vårt beroende av ryskt uran till den svenska kärnkraften. Jag hade hoppats att Carl B Hamilton skulle se denna fördel, och det bekymrar mig att han inte verkar göra det.

Herr talman! Per Bolund tar upp många saker på en gång. Låt mig ta dem var för sig. Det ryska beroendet tycker jag att jag har klarat av. Massor med vindkraft kräver massor med reglerkraft. I Sveriges fall är det i första hand vattenkraft. I och med att vindkraften är väderberoende funkar den inte hela tiden. Vi måste ha något annat. Då kan man antingen höja elpriserna när det är stiltje eller öppna fler gaskraftverk, vilket jag fruktar blir konsekvensen av den nuvarande situationen. Det blir nämligen billigare och billigare att köra sådana. När det gäller bioenergi från skogen läste jag att språkröret Åsa Romson inte är glad åt att skogsindustrin producerar blöjor, näsdukar med mera. Hon vill helst bli av med det. Jag vet inte riktigt vad man ska säga till de människor som bor på dessa orter i bland annat Medelpad och Norrbotten om att Miljöpartiet vill driva en politik som ska lägga ned svensk pappers- och pappersmasseindustri. Det är inte min politik. (Per Bolund (MP): Inte min heller.) Åsa Romson sade det den 13 mars i Dagens industri. Det är bara att läsa. Det står där tydligt. Jag blev förvånad, och det gläder mig att även Per Bolund är förvånad över att hon sade det. Men så är det, och det är som sagt bara att läsa tidningen. Detta pekar på problemet att bioenergi ganska snabbt konkurrerar med användningen av skogen för andra ändamål. Skogen är ingen gratis resurs. Toppar och rötter kan vi använda lite grann, men det ändrar inte energibalansen i Sverige. Det är jättebra att priset på solenergi faller. Nu är priset en femtedel av vad det var för bara tio år sedan. Men det är mörkt i Sverige under vinterhalvåret, och då är det både kallt och behövs mer ljus.

Herr talman! Det ligger nära till hands att ta upp den allvarliga utvecklingen i den svenska skolan och det faktum att ett liberalt lett utbildningsdepartement skär ned på möjligheterna för svenska ungdomar att läsa vidare. Men det ska jag inte göra, för denna gång vill jag tala med Carl B Hamilton om arbetslöshetsförsäkringen. Hur arbetsmarknaden fungerar spelar ju en viktig roll för ekonomin och förstås även för den enskilde löntagaren. På stora delar av arbetsmarknaden går man varje morgon till ett jobb där man möter en allt hårdare internationell konkurrens och där en strukturomvandling pågår. Det inträffar saker som man inte alltid kan rå över själv, och man kan bli av med sitt jobb och förlora sin inkomst. Detta är människor som regeringen konsekvent har valt att svika under dessa åtta år. Det är här man har sparat, skurit ned och försämrat, trots att det är en så viktig del för ekonomins omställningsförmåga och den försäkrades inkomster automatiskt stärker de matematiska stabilisatorerna och håller upp konsumtionskraften i tider när ekonomin viker. Nu har jag förstått att det finns lite olika uppfattningar om arbetslöshetsförsäkringen inom och mellan de borgerliga partierna. Hittills har Carl B Hamilton försvarat regeringens linje trots att försäkringen nu ger tillbaka ungefär så lite som 40-50 procent av den tidigare inkomsten för en normal inkomsttagare om man nu blir av med jobbet. Marginalen ned till försörjningsstöd är i dag försvinnande liten. Nu talar andra folkpartister om behovet av att förbättra försäkringen och värna inkomstbortfallsprincipen. Jag undrar som Carl B Hamilton delar den uppfattning som hans parti nu har gett uttryck för, att politiken helt enkelt har gått för långt och att det är dags att bättre värna omställningsförmågan.

Herr talman! Jag vänder mig mot beskrivningen av att Folkpartiet sviker. Regeringens politik har lett till 270 000 fler sysselsatta, och väldigt många av dem är dessutom utlandsfödda. Det är ett sätt att hindra att personer kommer i arbetslöshet över huvud taget. Vi kan diskutera hur arbetslöshetens sammansättning är. Vår politik är en kraftfull politik för att hålla uppe efterfrågan, vilket jobbskatteavdragen gör genom att de sänker skatten och ökar konsumtionen i de hushållen. Men det ökar också sysselsättningen och gör det mer lönsamt att arbeta. Då kommer fler i sysselsättning, och färre kommer i arbetslöshet. Jobbskatteavdragen står jag verkligen bakom. Mitt parti har vid våra landsmöten intagit en principiell hållning som vi inte har drivit särskilt hårt, nämligen att ersättningen i a-kassan bör höjas. Det är riktigt. Det har beslutats av våra politiska organ. Sedan har Folkpartiet under den här mandatperioden inte prioriterat denna fråga inom ramen för det kompromissande och det samarbete som vi har inom Alliansen. Däremot har vi prioriterat att öka sysselsättningen. Det har också lyckats.

Herr talman! Nu har det blivit fler arbetslösa och inte färre. En större andel är arbetslösa. Den är högre i procent räknat. Fler har också blivit långtidsarbetslösa. En större andel av de arbetslösa är nu arbetslösa under lång tid. Vi har en lägre sysselsättningsgrad nu än tidigare. Det är de fantastiska resultat som skulle vara effekten av denna brutala politik. De människor som nu går till jobbet varje dag och kämpar hårt för att skatteintäkter ska komma in och exportintäkter ska komma till Sverige har ni valt att svika, eller i varje fall Carl B Hamilton. Nu verkar finnas hopp om att andra delar av partiet i varje fall är intresserade av att värna svensk omställningsförmåga. Det är i längden det som ligger i vågskålen. Det handlar om möjligheten att vilja vara i framkant, våga se framtiden an med tillförsikt och att inte bryta ihop helt när jag blir av med jobbet utan att se att efter en period kan jag komma tillbaka utan att behöva bli fattig på kuppen. Det är oerhört viktigt för att det svenska samhället ska utvecklas på det sätt som det har gjort under ganska långt tid. Det är själva kärnan i den svenska modellen. Man kan egentligen inte vara en anhängare av den svenska modellen och acceptera så dåliga omställningsförsäkringar som vi har i dag. För det är Carl B Hamilton delansvarig, även om jag utgår från att det är finansministern som har drivit det hårdast.

Herr talman! Fredrik Olovsson säger att kärnan i den svenska modellen är en hög a-kassa. Det är väldigt torftigt om kärnan i den svenska modellen är bidragssystemet, ersättningssystemen. Jag tycker inte det. Det finns en balans mellan politik som ska syfta till en hög, jämn sysselsättning och generösa välfärdssystem inklusive systemen för sjukvård, äldreomsorg, skola och så vidare. Den svenska modellen är att man har både ett effektivt näringsliv, en välfärdssektor och jämfört med andra länder relativt höga skatter. Vi har fortfarande jämfört med andra länder höga skatter. Jag skulle gärna se lägre skatter. Det vill inte Fredrik Olovsson. Men det är den svenska modellen. Att säga att ett visst ersättningssystem är kärnan i den svenska modellen är en torftig beskrivning av vårt land.

Herr talman! Om exakt 80 dagar går svenska folket till valurnorna för att välja väg de kommande fyra åren. Efter åtta år med Alliansen kan vi konstatera att Sverige står sig starkt i en turbulent omvärld. När arbetslösheten brett ut sig i vår omvärld har fler människor i Sverige trätt in på arbetsmarknaden. När sparprogrammen har genomförts i land efter land har vi skapat utrymme för att satsa på tillväxt och välfärdsskapande reformer. I denna den sista av riksdagsdebatter tror jag att vi alla kan se fram mot den kommande valrörelsen, mot att kunna ställa alternativen mot varandra, mot att kunna debattera långsiktiga vägval och vad vi vill med vårt lands utveckling på tio, femton och tjugo års sikt. I den debatten ger vårpropositionen en bra grund att stå på. Här syns centerpolitiska framgångar med tydlighet. Här finns utfästelserna om lindrat sjuklöneansvar för våra småföretag. Här finns femfaldigandet av stödet till kommersiell service i hela landet. Här finns det fördubblade stödet till bredband och ökade anslag för att ta igen eftersatt underhåll. Här finns kompensation för EU:s minskade landsbygdsprogram med ett tillskott på 2,8 miljarder kronor. Det är viktiga steg på vägen mot en uthållig och hållbar tillväxt i hela landet, mot att möta de stora framtidsutmaningar som bör prägla den politiska debatten. Centerpartiets svar för framgång kan sammanfattas i begreppet närodlad politik, en politik som utgår från människors vardag, som bygger på medborgarnas delaktighet och på att finna lösningar som håller samman vårt land. Herr talman! Jag vill utifrån det perspektivet i dag lyfta fram de två största utmaningarna för vårt land. Det handlar om tillväxten i en global konkurrensutsatt ekonomi och om den ekologiska hållbarheten. Låt mig börja med den ekonomiska utmaningen. Trots politiska kriser i vårt närområde och inbördeskrig på flera håll i världen sker också mycket positivt. Fler människor lyfts ur fattigdom. Fler lever i demokratier, och fler får möjlighet att utbilda sig och ta makten över sin egen framtid. Men det innebär också att konkurrensen ökar, inte minst i en liten öppen ekonomi som den svenska. Den utländska konkurrensen i dag och i morgon handlar inte om låglöneproduktion, utan om högt utbildade och motiverade ingenjörer, programmerare och ekonomer från världens utvecklingsekonomier. Sverige ska naturligtvis vara en del i den globala ekonomin. Men för min del leder det också till slutsatsen att vi behöver bygga en robust tillväxt. De senaste 20 åren har fyra av fem jobb skapats i småföretag. Mer än hälften av alla anställda i den privata sektorn arbetar i dag i småföretag. I merparten av alla landets kommuner är det småföretagen som står för den överväldigande delen av den privata sysselsättningen. Det är där kommuner och landsting finner skattebasen för vår gemensamma välfärd. Småföretagen är just en robust bas för tillväxten. De är verksamma i lokalsamhället. De överbryggar kriser. De bygger lokal tillit och skapar lokala jobb. Sveriges ekonomi bygger på små och växande företag. Likväl låter det i debatten som om vårt välstånd endast bygger på ett fåtal stora exporterande företag. Att möta en hårdnande internationell konkurrens förutsätter konkurrenskraftiga skatter, investering i forskning och utveckling och attraktiva villkor för huvudkontor. Men det förutsätter också att vi skapar en mylla för nya entreprenörer, för innovatörer och för småföretag. Vi måste också se till att det kan uppstå nya företag som växer och anställer. Vi ska ha ett småföretagsklimat i världsklass ur vilket framtidens storföretag kan växa fram. Det kräver i sin tur att vi blir fler som tar småföretagens särskilda villkor på allvar. Det krävs att vi blir fler som arbetar för en regelförenkling som tar sin utgångspunkt i småföretagens verklighet. Det förutsätter att vi i ännu större utsträckning inkluderar småföretagen i synen på vad som är innovation och utveckling och inte bara riktar uppmärksamheten och det offentliga stödet till stora företag där forskningen bedrivs i särskilda avdelningar. Det bygger på att vi skapar sjysta förutsättningar för såväl kvinnor som män att starta och driva företag genom ett medvetet arbete med finansiering, generationsväxlingar och möjlighet att driva företag också inom välfärdssektorn. Vi ska ge företagare samma sociala skydd som löntagare i dag tar för givet. Alliansregeringen har tagit många viktiga steg. Nu kommer ett nytt upplägg för sjuklöneansvaret. Investeringsavdraget har underlättat för företagare och deras närstående att investera i tillväxt. Lägre arbetsgivaravgifter och sänkt restaurangmoms har skapat nya jobb i hela besöksnäringen. På många punkter har Centerpartiets medverkan i regeringen varit avgörande: Månadsuppgifterna lades på is. Förslaget om 3:12-reglerna ändrades så att de minsta företagen faktiskt fick en förbättring. Det gäller också sjuklöneansvaret. Efter valet behöver vi fortsätta att sänka kostnaderna för att anställa och ta ett helhetsgrepp som syftar till att småföretagen ska kunna vara basen i den kommande ekonomiska tillväxten. I detta arbete måste hela landet ingå. Allt annat är ekonomiskt ohållbart och ett slöseri med de mänskliga resurser som finns runt om i Sverige. Det kräver ett oförtrutet arbete med fungerande kommunikationer - fysiska såväl som digitala. Det förutsätter att vi värnar och utvecklar den privata och offentliga servicen också i de glesare bebodda delarna av vårt land. Det innebär att vi måste fortsätta att satsa på de gröna näringarna som tillväxtmotorer på landsbygden. Herr talman! Att engagera hela landet är också nyckeln för att möta den andra stora framtidsutmaningen - den om ett ekologiskt hållbart samhälle. För två veckor sedan berömde OECD Sverige som ett föregångsland. Vi är i frontlinjen inte minst därför att vi har en stor andel förnybar energi där mer än hälften av kilowattimmarna kommer från förnybara källor. Det är ett resultat av en medveten politik där Centerpartiet har medverkat i såväl regeringsställning som opposition till att ställa om hela energisystemet. Men också här är det dags att ta nästa steg från tal om en miljödriven tillväxt till att också visa hur den faktiskt ska se ut. Vi ska våga staka ut vägen till de större visionerna om ett fossilfritt och giftfritt Sverige. Svenska företag kan genom att bidra till vår omställning också skapa kunskap, produkter och tjänster som både bidrar till att ställa om världen och till ekonomisk vinst för företagen. Herr talman! Det är ställt utom allt tvivel att miljöfrågan under flera års tid har överskuggats av den ekonomiska krisen i vårt land liksom i vår omvärld. Men lika klart är att situationen håller på att förändras. I valet till Europaparlamentet kom en av de hetaste debatterna att handla om djurhållning, om grisknorrar och om antibiotika. Också efter valet har debatten om antibiotika och resistens varit ihärdig. Det är för mig ett tecken på att också väljarna nu börjar återvända till de långsiktiga och stora framtidsfrågorna - i mitt tycke ett sundhetstecken. Det är naturligtvis ett tecken på att förtroendet för ekonomin börjar återvända, men ännu mer på att framtidsfrågorna sitter djupt och engagerar och berör. Denna insikt finns inte bara i Sverige, utan också runt om i världen. En växande insikt, ett ökat engagemang och, tyvärr, alltmer påtagliga påminnelser om vad framtiden bär med sig om inget görs snart innebär också affärsmöjligheter och tillväxtmöjligheter för den som leder omställningen och förmår att ta vara på möjligheterna. För svensk del handlar det inte bara om hur vi ska nå klimatmålen, utan också om hur svenskt näringsliv genom att ställa om till en resurs- och klimatsnål ekonomi kan vara vinnare på en snabbt växande global marknad för miljöteknik och miljötjänster. Herr talman! Låt mig till sist, med tanke på de 80 dagarna, ge en litterär påminnelse om vikten av att välja rätt färdriktning. Hade herr Phileas Fogg valt att resa jorden runt i västlig riktning i stället för i östlig hade han förlorat 24 timmar snarare än vunnit dem. Därmed hade han också förlorat vadet. Jag tror inte man behöver göra svensk politik mer komplicerad än så. På valdagen finns två alternativ som säkerligen vill gott och som vill att Sverige ska vara en konkurrenskraftig och hållbar ekonomi. Men liksom för herr Fogg spelar det roll vilken väg man väljer till målet. (Applåder)

Herr talman! Under Per Åslings tid i luftballongen kan man se att de 10 procenten rikaste har ökat sin disponibla inkomst med mer än de 50 procent av befolkningen med lägst inkomster har fått tillsammans. Vi kan också se att inkomstskillnaderna mellan kvinnor och män har ökat med 50 procent till 1 850 kronor varje månad, tolv månader om året. Den relativa fattigdomen har ökat med 40 procent sedan 2006. Det är en fem gånger snabbare ökning under er tid vid makten än åren innan dess. Var tredje ensamstående förälder lever i fattigdom och var fjärde på socialbidrag. Sjuka och arbetslösa tvingas betala mycket högre skatt än de som har turen att vara friska och ha ett jobb. Ni har sänkt ersättningen i a-kassan och urholkat hela värdet på den. Det är inte så underligt; Centerpartiet är inte känt för att stå upp för arbetstagarnas rättigheter eller trygghet, precis. Till skillnad från Per Åslings ballongfärd befinner sig Vänsterpartiet i ett samhälle där vi tror på jämlikhet och solidaritet. Vi höjer skatten för dem som tjänar bra. Vi höjer skatten på kapital, för vi tror på ett samhälle där vi omfördelar och blir mer jämlika. Vi höjer ersättningen för långtidssjuka. Vi sänker skatten för sjuka och arbetslösa och tar bort skatteklyftan helt för pensionärer med låga pensioner. Vi höjer försörjningsstödet för barnfamiljer. Vi höjer underhållsstödet för ensamstående föräldrar. Och vi höjer taket i a-kassan och sjukförsäkringen. Vi investerar i att fler ska vara i arbete och i en generell välfärd. Det är stor skillnad på färdväg, Per Åsling. Ni ökar inkomstskillnaderna. Vi vill utjämna dem. Är du nöjd med resultatet?

Herr talman! Sverige har klarat den ekonomiska krisen bättre än de flesta andra länder. Vi har klarat att hålla ihop sammanhållningen. Det är fler i arbete i dag, sysselsättningsgraden har ökat och vi är bäst i Europa. Inkomsterna har också ökat, i reala termer med 20 procent. Framför mig har jag Medlingsinstitutets senaste rapport som kom härom veckan. Låt mig få läsa högt för dig, Ulla: " Löneskillnaden mellan kvinnor och män fortsätter att minska." Du kan få rapporten av mig. Det är officiell statistik. Det jag relaterade till tidigare är också officiell svensk och internationell statistik. Statistiken som finns i Sverige i dag visar också att skillnaderna inte har ökat. Den ökning som var skedde före 2006. Före 2006 ökade Gini-koefficienten. Det har den inte gjort efter det. Andelen hushåll som har försörjningsstöd har minskat sedan 2006. Då var det 5,8 procent, och den har gått ned något. Andelen hushåll som har låg standard har minskat. År 2006 var den 2,1 procent, och den har gått ned till 1,3 procent. I vilket land bor du, Ulla Andersson? Var startade du din luftballongfärd? Det kan i alla fall inte ha varit i Sverige. (Applåder)

Herr talman! Till skillnad från dig, Per Åsling, ser jag skillnad på löneskillnader och inkomstskillnader. Lönerna förhandlar parterna om på arbetsmarknaden. Inkomstskillnaderna mellan könen har ökat med 50 procent under er tid. Förnekar du officiell statistik? Det är 1 850 kronor varje månad. Förnekar du att ni har sänkt a-kasseersättningen? Förnekar du att sjuka och arbetslösa tvingas betala högre skatt, så mycket som 900 kronor mer varje månad vid en så låg inkomst som 12 000 kronor? Förnekar du att pensionärer tvingas betala högre skatt i Centerpartiets Sverige? Förnekar du att var tredje ensamstående förälder lever i fattigdom? Förnekar du att var fjärde ensamstående förälder går på socialbidrag? Jag gör inte det. Jag ser det omkring mig, varje dag. Jag lever i verkligheten, till skillnad från Per Åsling som hellre verkar stå här i kammaren och blunda för verkligheten. Det verkar som att Centerpartiet ändå är rätt nöjda med den här utvecklingen. Det är en medveten politik som har strävat efter att öka inkomstskillnaderna. Det är det hela debatten har handlat om. Centerpartiets devis har varit att det ska löna sig att arbeta. Men det har också inneburit att Centerpartiet har strävat efter att sänka ingångslönerna på hela arbetsmarknaden, enligt Centerpartiets egen arbetsmarknadspolitiske talesperson. Ni har strävat efter att uppluckra anställningstryggheten, och ni har strävat efter att öka inkomstskillnaderna. Att löna sig att arbeta betyder att den som har jobb får lägre skatt än den som har oturen att vara arbetslös eller sjuk. Det är Centerpartiets Sverige. Jag tror inte på den utvecklingen. Jag vill se ett jämlikare samhälle där vi är solidariska med varandra och har omtanke om varandra. Både du och jag kan bli sjuka eller arbetslösa. Då ska det finnas en trygghet. Både du och jag kan bli ensam förälder, och då ska det finnas en ekonomisk trygghet. (Applåder)

Herr talman! Fabulera inte och lägg uppfattningar hos Centerpartiet som inte är våra, Ulla! Vi jobbar för att människor ska få det bättre, för att vi ska ha ett bättre samhälle. Under vår regeringstid har vi kunnat se till att resurser till utbildning, sjukvård och omsorg har ökat. Vi har kunnat medverka till att fler människor jobbar inom vård, skola och omsorg i dag. Det är grundbultar i det här arbetet. Vi vet också att skatteintäkterna ökar. Enligt Ekonomistyrningsverkets sammanställning är prognosen för i år en adderad intäktsökning för kommunerna från 454 till 618 miljarder. Det är en ordentlig höjning. Vi jobbar för att fler människor ska få ett jobb att gå till. Det är nämligen det viktigaste för att fler människor ska få det bättre och för att vi ska kunna öka välfärden och satsningarna på vård, skola och omsorg. Vi satsar på att jobbskaparna, företagen, ska ha större möjligheter att anställa fler och på att fler företag ska kunna startas. Vi tycker också att det är viktigt att det görs satsningar, till exempel RUT, så att växande och nya marknader skapas. I fjol sökte över 17 000 företag återbetalning från Skatteverket för RUT. Det är en starkt växande sektor som bidrar till att många fler människor kommer i arbete.

Herr talman! Som miljöpartist blir man glad när man hör Per Åsling tala. Det talas om fossilfritt, giftfritt och om småföretagen. Det är politik som vi är djupt engagerade i och också driver. Men samtidigt måste man efter åtta år av alliansstyre i Sverige, åtta år då Centerpartiet har haft miljöministerförtroendet, också summera vad effekterna har blivit och vilka resultat som har uppnåtts. Om man tittar på de miljömål som riksdagen enhälligt har ställt sig bakom är det åtminstone 14 av 16 miljömål som inte nås med dagens politik. Uppenbarligen finns det en del brister. Vi uppfyller helt enkelt inte våra löften till kommande generationer om att lämna över en värld till dem som är hållbar. Vi har också sett konkreta beslut som innebär att skatten på handelsgödsel har tagits bort vilket leder i fel riktning. I tidningen Ny Teknik som jag visar upp här i kammaren finns en rubrik: "Nya vindkraftssnuror blir alltmer sällsynta." Förra året installerades 23 procent färre vindkraftverk än året före. Även där går det alltså åt fel håll. Om man tittar på de reformer som skulle förverkliga Per Åslings visioner om fossilfritt och giftfritt kan man se stora problem även där. Kvotplikten för biodrivmedel som har varit regeringens stora projekt och som skulle ha genomförts i maj har inte kommit på plats och skjuts tills vidare på framtiden. Det är inte bestämt när den kommer att komma i gång eftersom man inte har klarat av att få den godkänd av EU. Skattenedsättning för småskalig elproduktion för hushållen skulle ha genomförts den 1 juli, men på grund av att man har fått nej från EU skjuts det nu upp på obestämd tid. Man skulle alltså kunna summera Centerpartiets tid i regeringen med orden vilja men inte kunna. Det är möjligt att viljan finns där, men man har inte klarat av att leverera politiken. Det finns förutsättning i riksdagens kammare för att skapa breda majoriteter för viktiga reformer för klimat och miljö. Jag vill fråga Per Åsling: Är ni efter valet beredda att samverka över blockgränsen för till exempel 100 procent förnybar energi i Sverige?

Herr talman! Jag vill tacka dig för att du lyfter upp frågorna, Per. De är angelägna. Det har du väl också förstått av mitt anförande och utifrån den politik som Centerpartiet driver. Vi är tydliga med att vi jobbar för 100 procent förnybart, för ett giftfritt samhälle och för en giftfri vardag. När det gäller miljömål blandar du dock ihop begreppen. De 16 miljömål som är uppsatta ska enligt riksdagens beslut uppnås inom en generation. Sedan har vissa myndigheter satt 2020 som en kontrollstation. Det arbetet går också starkt framåt, till skillnad från hur det var innan vi kom i regeringsställning. Då var det ett arbete som i bästa fall gick på halvfart. Det hände inte mycket. Vi har tydliggjort och stramat upp målen. Vi har sett till att lägga fram flera propositioner, bland annat nu under våren när det gäller kemikalier och biologisk mångfald. Vi har sett till att det har satsats på att ta fram nya åtgärder för att nå det fossiloberoende samhälle som vi vill ha i fordonsflottan till 2030, och det är ett ambitiöst mål. Det arbete som har gjorts inom FFF-utredningen är en bra grund att gå vidare på. Det visar också vilken potential som det finns i Sverige för att satsa på förnybara energikällor. Här är det skogen som kommer att vara det allra viktigaste substratet för att ersätta oljan i våra fordon. Min talartid är slut. Jag får återkomma i nästa replikskifte.

Herr talman! Jag hoppas att de vackra orden som Per Åsling och även andra centerpartister gärna svänger sig med är ärligt menade, och att man verkligen vill nå dessa visioner. Men det blir mer problematiskt när man tittar på det faktiska utfallet. Med dagens styrmedel sjunker vindkraftsinvesteringarna. Jämfört med 2012 registrerades 23 procent färre vindkraftverk under 2013. Det säljs färre och färre bilar på den svenska marknaden som kan drivas med förnybara drivmedel. Det var på väg att bli ett stort genomslag av till exempel etanolbilar och drivgasbilar, men den andelen har ju sjunkit dramatiskt med regeringens politik. Försäljningen av etanol - som är ett förnybart drivmedel som kan produceras och som produceras i Sverige - har nu sjunkit med ungefär 25 procent på ett år. Det är en dramatisk nedgång i förbrukningen av förnybara drivmedel till förmån för framför allt diesel. Detta får ju också effekter för näringslivet. Den etanolfabrik som ligger i Norrköping och som har en väldigt hållbar produktion tvingas nu varsla på grund av att försäljningen går så dåligt. Detta är ju konkreta resultat av regeringens politik som leder fram till det här. De gröna industrier och gröna näringar som Centerpartiet gärna pratar om går inte särskilt bra. Det räcker inte med att bara ha visioner om att man vill att skogen ska bidra till biodrivmedel. Man måste också komma fram med de politiska förslag och reformer som banar väg för att det ska hända. Vi i Miljöpartiet förslår i våra budgetar bland annat ett stödsystem för produktion av biodrivmedel från den svenska skogen. Om man inte får sådana system på plats kommer det inte att bli verklighet, och investeringarna kommer inte till Sverige. Då är det risk för att de i stället hamnar i USA eller i Asien. Därför återkommer jag till min fråga. Jag ser att det finns förutsättningar för att skapa breda majoriteter för att få fram viktiga investeringar och mål för klimat och energi. Är ni beredda att samverka över blockgränserna efter valet för 100 procent förnybar energi och för att lägga fast till exempel en klimatlag?

Herr talman! Per Bolund framstår lite grann som en dysterkvist nu. Till skillnad från dig ser jag möjligheterna i den gröna omställningen. Det kommer att vara en väldigt viktig del för den svenska att den gröna omställningen ska kunna bidra till att vi stärker landet och skapar fler företag och fler arbetstillfällen. Vi har varit med och satt upp tydliga mål. Vi ska fullfölja de målen. Vi har redan kommit så långt i arbetet att vi, när det gäller förnybar energi, har passerat de mål som är satta till 2020. Det är klart att det är tack vare att vindkraften har tiodubblats under vår regeringstid. Antalet miljöbilar har femtondubblats. Energiproduktionen från biobränsle har ökat med 50 procent sedan 2006. Det är viktigt att systemen kommer på plats. Det sade jag i mitt anförande, och jag kan instämma i det som du också lyfte fram, Per Bolund. Det gör vi genom att se till att vi på område efter område vidtar åtgärder. När det gäller den stora utmaningen om en fossiloberoende fordonsflotta till 2030 är det ju åtgärder på gång. Nu har EU satt käppar i hjulet, och det är beklagligt. Men vi ser till att vidta andra åtgärder i stället. Redan i förra veckan deklarerade finansministern och energiministern att skatten på den diesel som kommer fram förnybara substrat ska tas bort. Det var konkret och snabbt agerat, vilket jag tycker är bra. Ett problem för dig, Per Bolund, är ju att ekonomi och politik måste gå hand i hand. Ett parti som driver linjen att det inte ska finnas någon ekonomiskt tillväxt i landet klarar inte av en miljöomställning. Det klarar vi med vår politik.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet. Det absolut mest grundläggande i all välfärdspolitik är att det finns något att fördela. Vi kan stå här i all oändlighet och verbalisera våra drömmar om än det ena och än det andra. Vi kan med breda penseldrag färglägga våra respektive partiers visioner för att visa på hur vi vill uppnå det perfekta samhället. Men de politiska visionerna och de löften som ställs ut kan aldrig förverkligas förrän det finns något att fördela. Det vi fått höra i dag av oppositionen är en arsenal av löften - oförhandlade lockrop som i parti och minut matas ut till väljarna. Splittringen i förslagen mellan partierna tonas ned till ett minimum. Svaren på frågorna om hur skapandet av resurserna till det som ska fördelas dränks effektivt i ljudet av ännu fler löften. När väljarna förstår att partiernas löften bygger på att kraftigt försämra villkoren för dem som skapar resurserna till välfärden kommer inte nya löften att hjälpa. När lockropen även ska svara på frågan om hur det ska gå till och med vem kommer verkligheten att hinna i kapp. Socialdemokraterna. Miljöpartiet och Vänsterpartiet ser nu framför sig regeringsinnehavet inom räckhåll. Regeringsinnehavet ger ju möjligheter att förändra Sverige i den riktning man så önskar. Men allt regeringsinnehav har ett pris, nämligen ansvar. Man måste ta hänsyn till sin omvärld eftersom Sveriges ekonomi till hälften är så beroende av den. Man måste utifrån omvärldens agerande hela tiden anpassa och förbättra villkoren för dem som skapar resurserna till välfärden, inte försämra för dem. Man måste våga inse och förstå de långsiktiga effekterna av den förda politiken. Ansvar har under åtta år varit Alliansens signum. Ibland är det lite tråkigt att alltid behöva ta ansvar, det måste jag medge. Men politiken har hållit, och den håller fortfarande. Statsskulden är i dag lägre, både i nominella termer och som andel av bnp, än den var under högkonjunkturens år 2006. Skatteintäkterna till kommuner och landsting har sedan 2006 ökat med 160 miljarder. Det är en förbättring på 36 procent. Vi har högst arbetskraftsdeltagande och högst sysselsättningsgrad i hela EU. 270 000 fler sysselsatta sedan 2006 ger effekt. Andelen kvinnor som arbetar är högst i EU och aldrig har så många kvinnor arbetat heltid som i dag. Det är arbetet med att hela tiden förbättra villkoren för företagen, minska skattekilarna och öka drivkrafterna till jobb som ger resultat och därmed ökar sysselsättningen. Reallöneökningarna för hushållen är historiskt höga och de sänkta skatterna skapar en mer dynamisk ekonomi trots lågkonjunktur och trots ekonomisk kris i världen. Det är på detta vis vi skapar möjligheter att fokusera på och rätta till det som inte fungerar i välfärden. Vi skapar utrymme för att steg för steg förbättra välfärden till gagn för oss alla. Herr talman! En sak som jag vurmar alldeles speciellt för är hur vi i Sverige, under denna långvariga lågkonjunktur, har kunnat minska fattigdomen i vårt land med 40 procent sedan 2006. Vi har nästan halverat fattigdomen i Sverige. Det är nästan värt en applåd, va? (Applåder) Fattigdomen i Sverige är i dag lägst i hela EU. Talar man om detta på Socialdemokraternas partihögkvarter på Sveavägen? Är man stolt där? Är man nöjd? Det vore ju ändå politiskt hederligt att få höra Fredrik Olovsson åtminstone viskandes i talarstolen kunna uttala sig i positiva ord om resultatet. Alliansen har ju lyckats med det som ändå borde vara ett av de viktigaste målen med den socialdemokratiska politiken. Att det i dag i Sverige förs en politik som minskar andelen som behöver befinna sig i fattigdom är ett faktum. Att Sverige i dag har EU:s lägsta fattigdom är ingen slump. Varför? Jo, vi inom Alliansen bekämpar fattigdom, inte rikedom. Att sätta fokus på att bekämpa rikedom förutsätter helt andra typer av reformer som samtidigt effektivt slår undan benen på dem som skapar resurser till välfärden och skapar sysselsättning. Häri ligger en avgörande skillnad mellan Alliansen och oppositionen. Är det inte just här det går så fel hos er i oppositionen? Enligt era teser ska allianspolitik inte fungera för att bekämpa fattigdom. Humlan ska inte kunna flyga. Ibland blir jag så trött på dessa vänsterteser som florerar, på att man ständigt talar om rättvisa och solidaritet som om man hade patent på orden, denna vänster som ständigt med ord och bildsättning försöker skapa ett vi mot de, ställa klass mot klass, kön mot kön, grupp mot grupp. Nu senast handlar det om att ställa vinster mot välfärd. Ni har så fullt upp med dessa kamper att ni inte märker att den politik som ni missaktar fungerar bättre än er egen. (Applåder) Herr talman! Det är dags att de tre oppositionspartierna Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet - jag ber om ursäkt Sverigedemokraterna - som gör anspråk på regeringsmakten, meddelar svenska folket hur kraftiga försämringar av villkoren för företagen kan gå hand i hand med löften om allt till alla. Det är företagen och företagarna som genererar möjligheterna för politiken att bedriva en välfärd för alla. Den kanonad av skattehöjningar som oppositionen nu föreslår på företagandet i vårt land visar inga gränser. Uppfinningsrikedomen är stor. Det är dubbelstötar och trippelstötar, det är skatt på avstånd och kraftigt höjda energiskatter, det är stängning av koldioxidfria kärnkraftverk och det är stopp för RUT och ROT. Det är flygskatter, höjda bensinskatter, införande av fastighetsskatter och arvs- och gåvoskatter, och det är höjda skatter på arbete och inkomster. De tre oppositionspartierna är överens om skattehöjningar på 21 miljarder. Men de är inte överens om hur deras övriga utgiftsökningar på ytterligare 42 miljarder ska finansieras. Två av tre utgiftskronor är inte gemensamt finansierade. Som lök på laxen kommer att skillnaden mellan de tre partiernas olika skattehöjningsförslag totalt är 110 miljarder kronor. Varje parti gör nu sitt yttersta för att på ett kreativt sätt bidra med förslag till hur man ska kunna pungslå företagssektorn än mer, hur man ska kunna sabotera basindustrins tillgång till billig och ren energi och hur man ska kunna slå undan fötterna för företagandet på landsbygden med högre skatter på avstånd. Blir detta verklighet står Sveriges företagssektor inför mycket allvarliga problem. Effekten av politiken kommer omedelbart. Neddragningarna av antalet anställda kommer som ett brev på posten. Det raserar i sin tur skatteintäkterna för kommuner och landsting, våra välfärdsproducenter. Statens kostnader kommer att öka snabbt för att ta hand om de anställda som friställs, och höjda bidrag kommer att bli ytterligare en effekt. Landet, som i dag kan stoltsera med EU:s bästa sysselsättningsgrad, kommer att rutscha utför i tabellverket. Ju fler tangenter man slår ned samtidigt på ett piano desto mer låter det. Det låter inte vackert, men det låter. När vi nu har lyssnat till Socialdemokraternas, Miljöpartiets och Vänsterpartiets politiska pianospel inser vi att det inte finns några fler lediga tangenter att slå ned. Herr talman! Vänsterpartiet har en märklig politik i praktiken. Att den inte hänger ihop med retoriken är uppenbar. Mantrat att vinster ska förbjudas i välfärden är inget annat än slut på allas möjligheter att välja skola, förskola, hemtjänstutförare och vårdcentral. Får Vänsterpartiet bestämma omyndigförklaras svenska folket den 15 september 2014. Vem vet bättre vilken skola dina barn ska välja än Ulla Andersson? Vem vet bättre vilken vårdcentral du ska välja än Jonas Sjöstedt? Vem vet bättre än Vänsterpartiet vem som ska komma hem till oss och utföra hemtjänsten när behoven uppstår? Vi har något unikt i Sverige. En gemensamt finansierad välfärd som vi ska vara rädda om. Men den ska inte vara enfaldig. Vi ska ha tydliga ramar och regelverk för vår välfärd, men den ska naturligtvis utgå från den enskildes preferenser. När välfärden hela tiden utvecklas utifrån den enskildes, barnens eller familjens önskemål och behov får vi en bättre välfärd. Vi får en välfärd som sätter människan i centrum, inte systemet. Vänsterpartiets agenda handlar bara om att åter monopolisera hela vår välfärd, som om inga misstag och fel begås när kommunen eller landstinget står för utförandet. Vänsterpartiet skriver i sin valplattform att närhetsprincipen åter ska gälla för barnen i skolan. Skolan närmast din bostad är det som gäller, punkt. Här blottas tydligt vad som kommer att ske om Vänsterpartiet får bestämma. Då är friskolor i vårt land snart ett minne blott. Till sist funderar man vem som tänkt till vid Vänsterpartiets kansli. Vinster i välfärden ska förbjudas men inte i allt annat som kommuner och landsting handlar upp. Där görs ju de verkligt stora vinsterna - i byggbolag, it, kontorsinredningar, matinköp, taxi och färdtjänst, resor och hotell, läkemedel, sjukvårdsutrustning, ja vi kan räkna upp hur mycket som helst. Det som skiljer dessa välfärdstjänster åt är att det finns typiskt kvinnliga branscher och det finns sådana som är typiskt manliga. Man vill även förbjuda RUT-avdragen, det som också gynnar kvinnligt företagande. Vad föreslår då Vänsterpartiet? Jo, att vi ytterligare ska gynna den redan manliga branschen med skattepengar. Ja, du hör rätt, med skattepengar. De vill att 11 miljarder per år ska gå till subventioner inom byggsektorn, pengar som oavkortat skulle gå till vinster i byggbolagen. Hur tänkte man vid Vänsterpartiets kansli? Man gynnar typiskt manliga branscher och missgynnar typiskt kvinnliga. Herr talman! Vi står inför en sällan skådad omsvängning av svensk politik. De partier som nu hoppas på regeringsmakten kommer att höja skatter på allt som rör sig för att just minska rörligheten. De kommer att dra undan valmöjligheterna för vanligt folk och bromsa in den kvalitetsutveckling som ideligen pågår inom välfärdssektorn. Självklart finns det problem att ta itu med för att förbättra och förstärka, men det går inte utan välfärdsresursernas skapare, nämligen företagen. Tar inte väljarna hänsyn till det kommer bara nedskärningar att fördelas efter valet den 14 september. Denna vänsteragenda kan förhindras att genomföras. Alliansen har visat att det går att förena en mer dynamisk ekonomi med lyckad bekämpning av fattigdomen. Det går att förena gemensamt finansierad välfärd med ökat utrymme för den enskilde, för familjen och för den i behov av hemtjänst att göra egna val. Det går att öka skatteintäkterna till välfärden samtidigt som skattetrycket sänks i vårt land. Det har bevisligen fungerat i lågkonjunktur, och det kommer att fungera än bättre i högkonjunktur. Det går att öka solidariteten i vårt land utan statlig styrning. Införandet av gåvoavdrag är ett exempel på det. Nu satsar vi ytterligare på skolan, vi satsar ytterligare på sjukvården och vi minskar sjuklönekostnaderna för företagen. Det kan vi i Alliansen göra eftersom vi för en politik som skapar bra förutsättningar. Fler företag och fler sysselsatta ger mer välfärd. Med dessa ord önskar jag alla en trevlig sommar, och om väljarna så vill ses vi till hösten igen. (Applåder)

Herr talman! Ja, Anders Sellström, åtta av tio svenskar är lika verklighetsfrånvända som Vänsterpartiet. Åtta av tio svenskar tycker inte att man ska leka affär med välfärden, tycker inte att vi ska ha stora, privata vinstuttag. Vi i Sverige är unika, visst är vi det. Det är bara vi som tillsammans med Chile tillåter stora, privata vinstuttag i skolan, men Chile kommer nu att lämna det systemet eftersom de inte tycker att det är rimligt. Vi har till och med gått längre än USA. Det är bara här som riskkapitalisterna fritt kan härja runt i välfärden. Jag tänkte tala om äldreomsorgen, för den ligger mig varmt om hjärtat. Jag har själv jobbat i den en gång i tiden, och jag har ägnat många dagar under senare år på att praktisera i äldreomsorgen. Under er tid vid makten, Anders Sellström, har det blivit 5 000 färre platser på äldreboenden i Sverige. Under den tid som ni regerat har det blivit 200 000 fler 65-plussare och 8 000 fler 80-plussare. Däremot är det väsentligt många färre anställda i äldreomsorgen - samtidigt som ni tillåter stora, privata vinstuttag. Under er tid vid makten har vi kunnat se att de anställda i äldreomsorgen får springa väldigt mycket snabbare, stressa varje dag och lämna många äldre ensamma under alltför lång tid. Det är delade turer, visstidsanställningar och låga löner. Så ser arbetsvillkoren ut. Många äldre är glada och nöjda med att få hemtjänst, men samtidigt säger många av dem: Om de ändå slapp stressa så mycket. Om det ändå fanns tid! Vänsterpartiets förslag bygger på att de pengar vi betalar i skatt ska gå till bättre arbetsvillkor och fler anställda inom äldreomsorgen. Det är ett vägval vi har gjort. Vi har prioriterat det framför stora skattesänkningar för dem som redan har det gott ställt.

Herr talman! Hela tiden måste vi jobba med att förbättra välfärden. Där finns ingen skillnad. Det görs misstag lite här och där, och hela tiden måste vi göra uppföljningar för att förbättra den. Därför har vi infört uppföljningssystem och kvalitetssystem. Vi har infört nya myndigheter som ska inspektera vård och omsorg för att synliggöra de här sakerna. Vi har gjort det lättare för personal att anmäla missförhållanden. Vi för en sådan politik. Vi inte är rädda för att lyfta fram problemen, för vi vill komma åt dem och göra någonting åt dem. Men vi gör det med fler utförare och fler möjligheter för den enskilde att själv påverka vem som ska komma hem och utföra hemtjänsten, vilken skola man ska ha sitt barn i eller vilken vårdcentral man ska gå till. Det är här det skiljer sig i politik. Ulla Andersson talar om vinsterna som finns hos vissa andra utförare. De måste finnas. Man kan inte gå i förlust om man ska bedriva verksamhet inom välfärden. Det är ingen som vill gå till företag som gör förluster. Man vill inte gå till en vårdcentral eller en tandläkarmottagning som gör förlust, utan till någon som har koll på kvaliteten och utförandet. Men anta nu att det Ulla Andersson säger stämmer och att de här vinsterna skulle kunna användas i välfärden. Varför levererar då inte kommunsektorn och landstingssektorn, som är den absolut övervägande utföraren av våra välfärdstjänster, inte betydligt högre kvalitet än de alternativa utförarna? Det skulle vara svaret på din fråga. Det finns inget sådant när man mäter. De som brukar de här tjänsterna är mycket nöjda, och nöjdhetsgraden har ökat i mätningarna. Den personal som arbetar hos alternativa utförare är mer nöjd än den som jobbar inom den offentliga sektorn. Hur kan det komma sig, Ulla Andersson?

Herr talman! Vad gäller mätningarna är det sex av sju äldre som inte kan fylla i enkäterna. Det vet Anders Sellström lika väl som jag. Men är det ett misstag, Anders Sellström, att det är färre anställda i dag i äldreomsorgen men fler äldre? Är det ett misstag, Anders Sellström, att det är färre boendeplatser i dag än vad det var 2006, när ni tillträdde? Är det ett misstag att det är tre gånger högre avkastning på eget insatt kapital i den privatiserade äldreomsorgen än i banksektorn? Vet du, Anders Sellström, jag har aldrig mött en äldre person som sagt sig vilja välja mellan en massa olika vinstdrivande bolag. Däremot har jag mött väldigt många äldre som sagt att de vill ha inflytande över den omsorg de är i behov av. De vill kunna påverka vem som kommer. De vill att personalen ska ha tid och slippa stressa. Det är det man är intresserad av. Och det är det vi föreslår i vår modell - en verklig valfrihet. De privata aktörer som är väldigt intresserade av god kvalitet, av den äldres omsorg, av mormors hemtjänst, de kan vara kvar. Men de får inte plocka ut privata vinster, utan alla pengar ska gå till mormors hemtjänst. Det är inget problem för dem som är där av genuint intresse. Men för dem som är där för att sko sig själva kommer det att bli problem, och då kommer de nog att försvinna därifrån. I stället kommer vi att kunna få 9 miljarder mer som går till välfärden, för det är så mycket som görs i privata vinster i dag. Vi vill i stället se fler anställda i äldreomsorgen, bättre arbetsvillkor och högre löner. Det ger god kvalitet. Med fler anställda kan mormors omsorg bli så mycket bättre. Och vet du vad, Anders? En av de saker som har gjort mest ont i mig under den här tiden är när jag varit hemma hos äldre och de har hållit mig i armen och sagt: Snälla, kan ni inte ha lite tid att stanna kvar?

Herr talman! Den som har behov ska få dem tillgodosedda. Det är en självklarhet. Det ska kommunerna och landstingen se till. Alla mätningar vi gör visar att det går bättre och bättre och att man lyckas bättre och bättre med detta. Sedan finns det alltid särskilda delar som man måste fundera kring. Hur kan vi lyfta det här ett snäpp till? Hur kan vi lyckas ännu bättre med att komma till rätta med de problem som Ulla Andersson talar om? Men vi har lyckats förändra den utveckling som skedde fram till 2006. I dag är det bättre. Det finns fler möjligheter att välja på, fler möjligheter för den enskilde att själv forma omsorgen efter det behov man har med hänsyn till sitt eget förhållande och sin egen familj. Men vad jag samtidigt funderar kring är att Ulla Andersson aldrig nämner den enorma utveckling som sker inom exempelvis sjukvården. Vi har nu teknik som gör att jag inte behöver ligga på sjukhuset när jag blivit opererad. Jag kan åka hem samma dag. Det behövs inte samma antal vårdplatser, för tekniken utvecklas hela tiden. Är det så att Ulla Andersson vill gå tillbaka till någon form av gammalt system, där vi inte ska vara lika duktiga på att operera eller lika skickliga på att se till att människor kan få vara hemma och inte uppta vårdplatser på sjukhusen? Är det så du vill ha det, Ulla Andersson? Eller är det så att du vill minska på hemtjänsten för att vi ska ha fler människor i särskilda boenden? Är det den utvecklingen du vill ha? Vi jobbar hela tiden för att höja kvaliteten. De som vill stanna hemma ska ha större möjlighet att göra det genom mer hemtjänstinsatser. Det ska finnas större möjligheter att påverka vem som kommer hem till en. Vi ska minska antalet personer som kan behöva komma hem och ta hand om en människa. Det är så vi jobbar inom Alliansen. Sedan finns det alltid problem som måste åtgärdas på vissa ställen. Det vet du lika väl som jag. Det är inte riksdagen som bestämmer om detta, utan det är alla 290 kommuner som har det ansvaret, Ulla Andersson.

Herr talman! Vi förutsåg i vårpropositionen en långsam återhämtning i världsekonomin. Det är också det vi nu ser realiseras. Det har tillstött en makroekonomisk osäkerhet genom den konflikt vi ser i Ukraina och den osäkerhet som uppstått om det politiska systemet i Ryssland. Detta slår igenom på svensk ekonomi via Finland. Vi ser ett USA som återhämtar sig, men de senaste nyheterna tyder på att återhämtningen är trög. I eurozonen är osäkerheten stor. I denna besvärliga internationella miljö står Sverige starkt. Vi har klarat krisen i bättre skick än de allra flesta andra länder. Vi fick förra veckan statistik från Eurostat som visade att sysselsättningsgraden i Sverige nu är den högsta bland alla de europeiska länderna och att den ökat sedan 2006 från 78 till 79 procent; under perioden före 2006 stod den still trots stark tillväxt. Framför allt i gruppen äldre har det skett en mycket stark ökning, från 69 till 73 procent. Vi ligger nära nog 20 procent över det europeiska genomsnittet i sysselsättningsgrad. Reallönerna har ökat kraftigt, med 20 procent. Det har gett en ökning av konsumtionen med nära 15 procent. Investeringsnivån i svensk ekonomi är 10 procent högre än vad den var 2006. De offentliga finanserna är starkare än i andra länder. Vi har i genomsnitt från 2006 och från 2010 haft de starkaste offentliga finanserna av alla Europas länder. Vi har en skuld som minskat. Vi har klarat sammanhållningen. I Sverige har inte de ekonomiska skillnaderna ökat. Vi har en Gini-koefficient som är på ungefär samma nivå som när vi tillträdde 2006. Den ökning av inkomstspridningen som vi upplevt i Sverige skedde till 70-90 procent under perioden före 2006. Andelen som lever med låg materiell standard har minskat i Sverige och är nu tillsammans med Luxemburgs den lägsta i Europa. Andelen socialbidragstagare bland hushållen har avtagit sedan 2006. Vi har alltså klarat utvecklingen bättre än andra - med högre tillväxt, bättre reallöner, starkare konsumtion, högre investeringar, starkare offentliga finanser och en bättre utveckling för dem som har det sämst i samhället. Det här beror på att regeringen fört en väldigt konsekvent politik. Ansvar har varit vårt ledord. Vi har tagit ansvar för svensk ekonomi. Vi har tagit ansvar för de offentliga finanserna. Vi har tagit ansvar för att genomföra långsiktigt nödvändiga reformer. Vi har också använt jobben som utgångspunkt och styråra. Aldrig tidigare har en regering tagit så många beslut för att gå mot full sysselsättning som under denna period. Med jobbskatteavdrag, med nystartsjobb och sänkta arbetsgivaravgifter, med bättre fungerande arbetsmarknadspolitik och med breda förbättringar av företagsklimatet har vi lagt grunden för en högre sysselsättning i svensk ekonomi. Det är vi naturligtvis stolta över. Vi har också förstärkt utvecklingen mot ett kunskapssamhälle, och vi har satt åtgärder för att värna sammanhållningen främst. Det här är alliansregeringens utgångspunkter, det här är vad vi har åstadkommit under de senaste åtta åren och det här är vad vi vill fortsätta att göra under de kommande fyra åren. Jag vill hävda att vi står inför ett mycket tydligt val i höstens riksdagsval. De fyra oppositionsvänsterpartierna som nu ställer upp i riksdagsvalet har tre tydliga huvudinriktningar. Vi ska arbeta mindre, vi ska exportera mindre och vi ska bygga mindre. Det är de tre utgångspunkter som vänsterpartierna tar. När de ska uppnå sin målsättning och sin inriktning om att människor ska arbeta mindre föreslår de åtgärder som också leder till det. De talar om att förkorta arbetstiden. Det kostar många miljarder för folkhushållet. De beräkningar som KI, riksdagens utredningstjänst och Finansdepartementet har gjort tyder på kostnader på mellan 100 och 200 miljarder. Vi ser också hur en av Europas största ekonomier prövade denna medicin för tio år sedan och därefter har stått och stampat när det gäller sysselsättningen. Vänsterpartierna är också inriktade på att underminera arbetslinjen. Det är logiskt utifrån ambitionen att det ska arbetas mindre i Sverige. Med höjda skatter för företagen, med höjda skatter för enskilda och utbyggda bidragssystem kommer arbetsmarknaden att försämras. Då kommer sysselsättningen att sjunka, och då kommer arbetslösheten att öka. Det är effekten som uppstår om drivkrafterna till arbete försvagas. Därtill kommer att vänsterpartierna konsekvent kommer att öka kostnaderna för att anställa. Man vill höja arbetsgivaravgifterna för unga, och man vill ta tillbaka sänkningen av restaurangmomsen. När denna politik läggs samman med arbetstidsförkortning, med nedmonterad arbetslinje och med höjda kostnader för företagen ser vi att huvudinriktningen kommer att bli färre som arbetar i Sverige och att de arbetar mindre. Det är en politik som kommer att få konsekvenser för samhället. På samma sätt är det med vänsterpartiernas politik för att minska exporten. Den är konsekvent utformad. Man höjer kostnaderna för att producera i Sverige. Genom att snabbavveckla kärnkraften, genom att lägga på särskilda skatter på vår elproduktion och genom att lägga på lastbilsskatt och andra skatter på företagen höjs kostnadsnivån i Sverige. När man samtidigt återreglerar ekonomin är det väl alldeles uppenbart att konkurrenskraften för svenska företag kommer att försvagas. Exporten kommer att minska. De viktiga exportjobben, inte minst för oss som bor utanför storstadsområdena, kommer att bli färre. Lika tydlig är vänsterpartiernas inriktning att det ska byggas mindre i Sverige. Där kan man se att ett av de viktiga förslag som finns för att stoppa byggandet är att få stopp på Förbifarten. Ett av de största infrastrukturprojekten som nu genomförs i svensk ekonomi vill vänsterpartierna stoppa. De vill inte ha någon östlig förbindelse, och de vill återreglera byggsektorn. Vi förstår alla vad det skulle innebära. Det kommer att finnas mindre mark tillgänglig för att bygga. Planprocesserna kommer att bli längre. De krav som ställs på byggnationerna kommer att göra dem dyrare. Det kommer helt enkelt att byggas mindre i Sverige. Det här är den politik som vänsterpartierna står för. Det är färre som ska arbeta. Det ska byggas mindre. Det ska exporteras mindre. Det är en politik som leder mot nolltillväxt. På det sättet får man ändå ge Miljöpartiet elogen att de uttalar vänsterpartiernas underliggande mål: nolltillväxt. Låt mig ge fyra exempel på vad detta betyder för svensk ekonomi. Låt oss börja med reallönerna. Hur kommer svenska folkets inkomster att utvecklas om vi får en arbetsmarknad där färre arbetar, där produktiviteten sjunker därför att vi pressar tillbaka industrin med höjda energikostnader och där det blir en minskad effektivitet därför att vi lägger på stora kostnader på transportsektorn? Det är uppenbart att den politiken kommer att leda till en sämre reallöneutveckling. Den kommer att leda till att det finns ett minskat utrymme i löneförhandlingarna och att man måste pressa tillbaka kostnaderna genom att minska antalet anställda. Låt oss titta på pensionärerna. I Sverige har vi ett pensionssystem som bygger på indexering. Vad händer med pensionerna i en ekonomi med nolltillväxt? Det är alldeles uppenbart vad som händer. Då sjunker pensionerna. Det är så vårt pensionssystem är utformat. Blir det nolltillväxt och noll i inkomstindexökning kommer indexeringen av vårt inkomstpensionssystem att visa på sjunkande pensioner. Därtill kommer naturligtvis pensionärernas standard att urholkas av alla dessa kostnadshöjningar. Det är de som ska betala för höjda bensinskatter, höjda lastbilsskatter, höjda kärnkraftsskatter och alla de andra skatter som vänsterpartierna vill införa om de skulle vinna regeringsmakten. Låt oss titta på kommunerna. Kommunerna är en stor sektor i Sverige. Den är i huvudsak finansierad med inkomstskatter i form av kommunalskatten. Vad händer vid en arbetstidsförkortning till 35 eller 30 timmar? Vi vet att kostnaden ligger på mellan 100 och 200 miljarder kronor i termer av minskade skatteintäkter. Det betyder naturligtvis en kraftig sänkning av skatteintäkterna i kommunsektorn. Samma sak blir det med nolltillväxt. Då är det självklart att det inte finns något växande underlag för skatteinkomster i kommunsektorn. Låt oss också titta på vad politiken för att minska byggandet, för att minska antalet som arbetar och för att minska exporten skulle få för konsekvenser för de offentliga finanserna. Det är alldeles uppenbart att förkortad arbetstid, en politik som får stopp på byggandet genom återregleringar, och en politik som försämrar vår konkurrenskraft, skulle leda till en kraftig försämring av offentliga finanser. Det skulle i sin tur göra att vi står nakna vid nästa lågkonjunktur. Här har vi skiljelinjerna i svensk ekonomisk politik. Vi har en allians som står för att det ska löna sig att arbeta, som vill att vi tar ansvar för offentliga finanser, som prioriterar kunskap och som prioriterar sammanhållning. Mot det har vi fyra vänsterpartier som gemensamt söker regeringsmakten för att föra en politik som leder till att färre arbetar, att vi exporterar mindre och att vi bygger mindre. Det är en politik, herr talman, som tyvärr skulle leda till att Sveriges förutsättningar att värna vår plats i en allt tuffare konkurrens i världsekonomin skulle försämras. Det är därför valet om 80 dagar är så viktigt. Det är ett vägval för svensk ekonomi. Ska vi hålla fast vid ansvar, eller ska vi ta risker med svensk ekonomi? Ska vi hålla fast vid att det ska löna sig att arbeta, eller ska människor lämna arbetsmarknaden? Ska vi bygga för framtiden, eller ska vi stoppa byggen? Vilken politik ska vi ha? Det är det val väljarna måste göra om 80 dagar. Jag anser att det självklara alternativet är en fortsatt alliansregering efter höstens val, herr talman! (Applåder)

Herr talman! Vi har en påtagligt nöjd finansminister i hans kanske sista budgetdebatt. Det här är med all säkerhet min sista debatt i finansutskottet. Oavsett hur det går i valet kommer jag att gå till andra uppgifter. Förmodligen är det också finansministerns sista budgetdebatt - i alla fall som det ser ut nu. Det återstår att se. Vi får se hur det går i valet. Jag tänkte drista mig till att göra något slags bokslut och se hur det ligger till. Är finansministern nöjd med att budgetunderskottet som han lämnar efter sig är det enskilt största sedan överskottsmålet infördes? Bedömningar görs att skatterna måste höjas med 120 miljarder den närmaste budgetperioden för att nå fram till överskottsmålet. Är finansministern nöjd med att vi har gått från katastrofala siffror på 2,9 vårdplatser per tusen invånare ned till 2,6 per tusen invånare? Det är lägst bland jämförbara länder inom OECD. Är finansministern nöjd med en skola i förfall? Vi tappar inom naturvetenskap, matematik och andra viktiga ämnen, till exempel läsförståelse. Det brinner i en svensk skola om dagen. Det är också världsrekord. Är finansministern nöjd med att arbetslösheten har ökat generellt för långtidsarbetslösa, ungdomar och utrikes födda? Är finansministern nöjd med utanförskapet, otryggheten och att man har lyckats överbelasta välfärden och slå den i spillror, att det inte finns inflationstäckning ens fram till 2025 för försvaret, även om man påstår att det görs en satsning, att man har slagit sönder a-kassan, att svenska bönder inte längre kan konkurrera i Europa och att svenska åkerier är en näring i förfall som snart inte existerar? Är finansministern nöjd? Sover finansministern gott på nätterna?

Herr talman! Jag sover mycket gott nätterna. Tillväxten har varit högre än i alla andra jämförbara EU-länder under de här åren. Vi har haft de minsta underskotten och de starkaste offentliga finanserna, och vi har minskat skulden som enda land i EU. Vi har ett kraftigt ökat invånarantal genom både ökade födelsetal och att människor har kommit till Sverige. Det tycker jag naturligtvis är väldigt bra. Vi bygger ett starkare land om vi blir fler i Sverige som vill arbeta och bidra. Det är därför vi nu har råd med världens bästa äldreomsorg, som OECD visade för en kort tid sedan. Vi har större personaltäthet per tusen gamla än till och med Norge. Det är därför vi har kunnat tillföra resurser för att förbättra skolan under de här åren så att vi nu har mer undervisningstid i matematik, fler karriärlärare med bättre löner än tidigare och fler nationella prov som gör att man kan kontrollera vad ungdomarna har lärt sig i skolan. Det är tack vare att det är fler i Sverige som arbetar och att det kommer fler till Sverige som vill arbeta. Det är naturligtvis väldigt positivt för svensk ekonomi.

Herr talman! Jag tror att finansministern förstår att det inte ligger till så. Jag tror också att finansministern förstår att jag förstår att finansministern vet att det inte ligger till så. Det finansministern har gjort tillsammans med Reinfeldt och andra regeringskolleger är att man har fört upp en politik som skapades i ungdomligt oförstånd, där man kan jämföra Försäkringskassan med Satan och vill slå sönder den svenska generella och gemensamt finansierade välfärden, från ungdomligt oförstånd till regeringspolitik ett par decennier senare. Det är det vi ser effekterna av nu. Finansministerns eftermäle kommer inte att vara positivt. Det kommer att vara just den sönderslagna välfärd där man inför framtiden har överbelastat välfärden och där trygghetssystemen inte kommer att hålla, där a-kassan kommer att rämna, där sjukvården inte kommer att hålla och där människor i framtiden som möjligtvis röstar på finansministerns parti kan gömma sig i gated communities, som kan köpa dyra bostadsrätter i Stockholms innerstad eller gömma sig i dyra villaområden. Men alla andra kan inte det. De kan inte köpa sin egen privata sjukförsäkring som finansministerns allt krympande väljarskara även i framtiden kommer att kunna göra. Det är det samhälle finansministern lämnar efter sig. Det är det eftermälet finansministerns och den här regeringens politik kommer att få. Jag tycker inte att finansministern ska vara stolt. Jag tycker inte han ska sova gott om nätterna. Förmodligen kommer finansministern, om det inte går finansministerns väg i valet, att finna ett jobb på den internationella finansmarknaden; det är jag helt övertygad om. Finansministern kommer att klara sig, men den svenska befolkningen lider.

Herr talman! Jag vill upplysa Sven-Olof Sällström om att inget annat land i Europa har haft så stora reallöneökningar för vanliga människor som vi har haft i Sverige. Konsumtionen i Sverige har efter den värsta krisen sedan depressionen gått upp 15 procent, investeringarna upp 10 procent. Det är högre intäkter i kommuner och landsting än då vi tillträdde. Grundskillnaden mellan mig och Sven-Olof Sällström rör inte synen på välfärd. Den rör synen på invandring. Där har vi olika syn. Jag tycker att en stark nation som präglas av självsäkerhet och framtidstro ska ha fler invånare. Jag tycker alltså att vårt samhälle blir bättre om fler kommer hit, för det ökar mångfalden i vårt samhälle. I nästan alla kreativa miljöer i världsekonomin är det så. San Francisco och London präglas av att många människor från olika delar av världen är där för att arbeta och anstränga sig. Svensk kultur blir bättre när den har fler grunder att stå på. Där går skiljelinjen mellan mig och Sven-Olof Sällström. Jag tror på ett växande, självsäkert och framtidstroende Sverige med fler invånare som går in i en bättre tid genom att fler arbetar och anstränger sig. Sven-Olof Sällström har en mer pessimistisk syn på Sverige. Där är skiljelinjen. Jag vill tacka Sven-Olof Sällström för denna debatt. (Applåder)

Herr talman! Det råder ingen tvekan om att finansministern är väldigt nöjd med resultaten av sina åtta år i regeringen. Jag skulle nästan kunna säga självgod, om jag skulle vilja vara lite elak. Det är han trots att arbetslösheten har ökat, trots att skolresultaten har sjunkit, trots att andelen unga som får plugga vidare är mindre och trots att de stora överskott han ärvde är borta och har ersatts av stora underskott - 89 miljarder enligt ESV, 72 miljarder om finansministern får spå själv. Finansministern är så nöjd att han inte ens presenterar ett enda förslag om hur man ska komma till rätta med problemen. Inte ett enda förslag tog han upp i sitt anförande. Det enda som var viktigt var att om Anders Borg skulle få sitta kvar och inte göra någonting skulle allting lösa sig. Så är det inte på riktigt, och det vet vi allihop. Därför hittar han på vilken politik som vi socialdemokrater har och kommer att gå till val på. Det handlar om att fler ska jobba, om att vi ska ha den lägsta arbetslösheten i Europa och att vi ska investera i utbildning, byggande och infrastruktur. Det är det som är vår linje. Den stora grejen innan vårbudgeten lades fram var den krona-för-krona-finansieringsmodell som finansministern lanserade. Det är inte så konstigt. Pengarna är slut, och då är man tvungen att försöka framstå som offensiv genom att säga så. Men han håller sig inte till det. Förra veckan dumpade regeringen förslaget om kvotplikt, som skulle kosta en halv miljard. Man har meddelat att det blir lägre elskatt på serverhallar. Hur ska det finansieras? Det har inte meddelats. Den sänkta bolagsskatten visar sig vara rena luftprognoser när det gäller finansieringsdelen, och räntesnurrorna är rena luftfinansieringar. Det blir allt högre arbetslöshet, enligt prognoser. Hur ska det betalas? Dessutom: Hur ska det stora budgethålet i järnvägsunderhållet betalas krona för krona?

Herr talman! Fredrik Olovssons bekymmer är att hans egna fallande opinionssiffror stampar runt 30 procent. Han måste alltså samarbeta med Feministiskt initiativ, Vänsterpartiet och Miljöpartiet för att kunna få fram den majoritetsregering han eftersträvar. Vi vet hur förslagen då ser ut. Då ska det bli en kraftig arbetstidsförkortning, något som socialdemokratiska utredningar har visat kostar mellan 100 och 200 miljarder kronor. Socialdemokraterna avvisade det därför det var ekonomiskt ansvarslöst. Då blir det den snabbavveckling av kärnkraften som de andra tre partierna eftersträvar, liksom Socialdemokraternas partikongress. Då är vi i sitsen att det handlar om en politik som leder till att färre jobbar. Socialdemokraternas bidrag till denna politik bidrar inte till fler arbeten. Vi talar om en massiv utbyggnad av fas 3, en åtgärdsgaranti där unga människor ska gå från Amsåtgärd till Amsåtgärd för att sedan skickas ut från arbetsmarknaden på det sätt som man gjorde på 90-talet. Det är Socialdemokraternas bidrag. Det leder inte heller till att fler jobbar. Det blir inte en ökad sysselsättning med en massiv utbyggnad av fas 3, Fredrik Olovsson. Det har inte fungerat tidigare, och det kommer inte att fungera nu med åtgärdsgarantier. Möjligtvis ger det fler jobb på Ams och Arbetsförmedlingen, men det ger inga fler jobb ute i företagen och i växande verksamheter. Fredrik Olovssons grundproblem är att Miljöpartiet säger nej till Förbifarten och vill återreglera byggmarknaden. Då blir det mindre byggande. Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ vill lägga en massiv skattebörda på företagen och stänga ned vår elproduktion. Då blir det mindre export. Alla fyra partier är överens om att människor ska arbeta mindre. Är det inte så, Fredrik Olovsson, att er politik handlar om att färre ska arbeta, att vi ska exportera mindre och att det ska byggas mindre? Det är det som kommer att bli den praktiska konsekvensen om ni får regeringsmakten om 80 dagar. Det stora hopp vi har är att folk inser detta och ser att det ska vara ansvar som är utgångspunkten.

Herr talman! Pengar räcker inte, och talartiden räcker inte till för finansministern. Han får använda av andras i stället. Vi har finansiering för våra reformer. Vi socialdemokrater är noga med det, sammanlagt 32 miljarder. Det är pengar som vi vill investera för fler jobb, bättre skola, bättre välfärd, byggande och infrastruktur. Skulle vi tycka att det behövs ytterligare satsningar fram till valet kommer vi naturligtvis att finansiera dessa också. Men vad Anders Borg vill göra under nästa mandatperiod vet vi inte mycket om, mer än att han vill höja snusskatt och införa några straffavgifter. Det är tydligen det som ska garantera välfärden framöver. Det är inte seriöst. Under de åtta år som Anders Borg har varit finansminister har han sänkt skatterna så mycket att det inte har räckt till, utan han behöver låna - skuldsätta Sverige - för att genomföra sin politik. Och nu lämnar han alltså notan till andra. Det enda han har att prata om i sin sista debatt, under de sista skälvande timmarna här i kammaren, är andras politik. Själv leder han ett regeringsalternativ som skrapar ihop kanske 30-35 procent av mandaten i kammaren, men han har ingen som helst idé om hur han ska kunna samarbeta med andra. Vi är ett brett samarbetsparti. Vi har under decennier visat att vi kan ta ansvar för detta land och göra det tillsammans med andra - tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet när vi hade lägre arbetslöshet och högre tillväxt, tillsammans med Centerpartiet och Folkpartiet när det har varit nödvändigt. Så tycker jag att ett ansvarsfullt politiskt parti ska uppträda i en situation när ingen vet hur valresultatet blir. Det är faktiskt väljarna som bestämmer det och inte Anders Borg. Då ska man vara öppen för att samarbeta med andra, naturligtvis utifrån den utgångspunkt som man själv har: ökad rättvisa, fler i jobb och bättre välfärd. Vad vill egentligen finansministern mer än att bara fortsätta att regera och sänka skatter? (Applåder)

Herr talman! Socialdemokraternas bekymmer är alltså att offentliga finanser, sysselsättning, tillväxt, långtidsarbetslöshet och välfärd har utvecklats bättre i Sverige än i andra länder. Alla jämförelser visar att Sverige på varje punkt har klarat sig bättre än jämförbara länder. Det är Socialdemokraternas stora problem. Det blir väldigt tydligt när man lyssnar på Fredrik Olovsson vilken tomhet Socialdemokraterna uppvisar. Man är ett 30-procentsparti. Jag riktar ett antal allvarliga anklagelser mot Socialdemokraterna och vänsterpartierna om minskat antal människor i arbete, minskad export och minskat byggande. Inte på en enda punkt ger Fredrik Olovsson ett besked. Vi får inte veta om Förbifarten ska byggas. Vi får inte veta om kärnkraften ska snabbavvecklas. Vi får inte veta om lastbilsskatten ska komma. Jag förstår varför det är så här. Det är svårare än för Stefan Löfven i intervjuerna, för här sitter nämligen Miljöpartiet och Vänsterpartiet precis framför. Vi vet vad Stefan Löfven alltid säger. Ska ni stoppa Förbifarten? Nej, den ska byggas! Hur ska ni göra med kärnkraften? Den ska vara kvar! Han lämnar alltid beskedet att han avfärdar de andra framtida samarbetspartierna. De får aldrig genomslag för någonting, för 30-procentspartiet Socialdemokraterna ska bestämma allting. Men så kommer det ju inte att fungera. Det är därför Fredrik Olovsson har sitt grundbekymmer. Målet för de andra partierna är att färre ska arbeta. Er egen politik kommer ju att leda till det. Målet för de andra partierna är att stoppa byggandet. Målet för de andra partierna är att minska exporten. Då har Socialdemokraterna inga svar, för effekten är så uppenbar: Det blir mindre reallöneutrymme, mindre pengar till kommunerna och sämre pensioner om man röstar för vänsterpartiernas ansvarslösa ekonomiska politik, herr talman. (Applåder)

Herr talman! När man lyssnar på replikskiftet mellan Sven-Olof Sällström och Anders Borg kan man inte tro att Sverigedemokraterna har stött regeringen i nio fall av tio i denna kammare. Jag kan också säga att jag hade väldigt svårt att tro att någon skulle kunna slå Göran Perssons självgodhet i valet 2006. Men jag tror att du har lyckats, Anders Borg. Jag tänkte prata om välfärdstjänsterna. Välfärdstjänsterna är helt avgörande för oss kvinnor. De är helt avgörande för hur våra liv ska utvecklas, för vår trygghet och för vår frihet. Välfärdstjänsterna är det som binder oss samman i detta land och skapar helt avgörande förutsättningar för hur vi kan leva jämlika liv. När de inte funkar, när kvaliteten inte är tillräckligt bra eller när det är stora besparingar är det vi kvinnor som får utföra arbetet på obetald fritid eller springa fortare på jobbet, stressa mer och bli mer sjukskrivna. Under din tid, Anders Borg, har vi fått större barngrupper i förskolan. Barngrupper med 20 barn eller fler har ökat med 50 procent. På fritis går det numera 40 barn per grupp - det är över 20 barn per pedagog. Antalet anställda i äldreomsorgen har minskat kraftigt, med över 12 000. 15 av 21 landsting planerar för neddragning av vårdplatser på grund av brist på personal. Kvinnor får vända i dörren på förlossningen och åka någon annanstans. Om vi hade haft samma personaltäthet i välfärden i dag som 2006 hade det varit 33 000 fler anställda. Det är konsekvenserna av den politik ni har valt att föra. Ni har lagt 27 gånger mer på skattesänkningar än vad ni har lagt på välfärden. 140 miljarder har gått till skattesänkningar medan 5 miljarder har lagts på välfärden. I den senaste budgeten lade ni till exempel 250 gånger mer på skattesänkningar än på nya förslag till sjukvården och 70 gånger mer på skattesänkningar än nya pengar till äldreomsorgen.

Herr talman! Bekymret för Ulla Andersson och Vänstern är att vänsterpolitik alltid leder till större orättvisor. Varför är det så? När vi tittar på inkomstspridningen i Sverige med Gini-koefficienten, när vi tittar på förmögenhetskoncentrationen och när vi tittar på toppinkomsternas andel ser vi att de ökade i rekordfart under de år Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet styrde Sverige. Varför var det på det sättet? Varför ledde Vänsterpartiets politik till att toppinkomsterna drog i väg, att förmögenhetskoncentrationen ökade och att Gini-koefficienten drog upp snabbare än i kanske något annat industriland? Ja, det finns en förklaring till det. Det är att man misslyckades med sysselsättningen och arbetsmarknadspolitiken. Trots att det var år när Sverige hade hög tillväxt ökade arbetslösheten. Trots att vi hade hög tillväxt ökade inte sysselsättningsgraden. Trots att vi hade hög tillväxt ökade utanförskapet. Ni tryckte ut människor i förtidspension, sjukskrivning och arbetslöshet. Det var det som var resultatet av vänsterpolitiken. Och där ser vi hur detta hänger ihop. Varför ökade förmögenhetskoncentrationen, varför steg toppinkomsterna så mycket och varför ökade inkomstspridningen så mycket? Jo, det berodde på att man tryckte ut människor från svensk ekonomi. Samtidigt ville man hålla uppe tillväxten med näringslivsvänliga åtgärder. Då tog man bort arvs- och gåvoskatten, då borrade man hål i 3:12-reglerna och då skapade man särskilda undantag för miljardärer. Man tryckte ut människor med svag ställning på arbetsmarknaden i bidragssystem, och man borrade hål i skattesystemet för att underlätta för de allra rikaste. Det var ju det som var den politik som Ulla Andersson, Göran Persson och Bosse Ringholm förde. Det var det som var kärnan i politiken, och det var därför klyftorna ökade.

Herr talman! Jag konstaterar att Anders Borg inte med ett enda ord har sagt vad han själv vill göra. Han svarar över huvud taget inte på mina frågor. Under din tid har personaltätheten i välfärden sjunkit. Det är färre anställda som arbetar i äldreomsorgen i dag. Det är större barngrupper i förskolan, det är större barngrupper på fritis och antalet platser på äldreboenden har minskat samtidigt som antalet äldre har blivit större. Kvinnor blir sjuka men får inte ens sjukskriva sig för att du har förstört sjukförsäkringen. Vill du någonting över huvud taget mer än att sänka skatten? Ärligt talat tror inte jag det, och det är därför du står här och pratar om det som hände för åtta år sedan med en helt annan beskrivning än hur det var. Under din tid har inkomstskillnaderna mellan kvinnor och män ökat med 50 procent, Anders Borg. Ökningen av den relativa fattigdomen har gått fem gånger snabbare. Vi kan hålla på så här hur länge som helst. Men det är faktiskt så att ojämlikheten breder ut sig, att vi sjunker i jämlikhetsligan och att antalet anställda i välfärden har minskat kraftigt. Enligt Konjunkturinstitutet behöver vi ungefär 120 miljarder i välfärden för att klara dagens kvalitet och klara överskottsmålet. Du tror att höjd skatt på snus ska vara räddningen på det. Det är att blunda för verkligheten totalt. Men det är ju så: När du inte får prata om sänkta skatter har inte du någon politik. Sänkta skatter är i din värld lösningen på allt. Det är lösningen på arbetslösheten, på ökade inkomstskillnader mellan kvinnor och män, på landsbygdens framtid, på kulturpolitiken och allt. Och nu kan du helt plötsligt inte säga att du vill sänka skatten, för du vet att det inte är det svenska folket efterfrågar. Svenska folket vill ha fler i arbete, ökad jämlikhet och en bättre välfärd med fler anställda. Det får de med Vänsterpartiets politik. Vi vill ha solidaritet och omtanke i stället för girighet.

Herr talman! Under den här regeringen har vi alltså fått fler anställda i den skattefinansierade välfärden. Vi har alltså höjt inkomsterna för vanliga människor mer än i andra länder. Vi har kunnat investera i skola, äldreomsorg och sjukvård. Men nu vill jag komma tillbaka till huvudfrågan: Varför leder alltid vänsterpolitik till ökade orättvisor? Vi vet ju att det är på det sättet. Låt oss bara konstatera vad som hänt under de här åren. Finanspolitiska rådet säger att trots den värsta krisen sedan depressionen har inkomstskillnaderna inte ökat. Vi har alltså en mindre andel hushåll med socialbidrag i dag än vi hade, och vi har Europas lägsta andel hushåll med låg materiell standard. Men hur var det under vänsteråren? Är det så svårt att acceptera? Det är bara att ta fram Gini-koefficienten. Den ökade från 0,23 till 0,30 under vänsteråren. Förmögenhetskoncentrationen tilltog kraftigt. Samtidigt såg vi att toppinkomsterna ökade kraftigt. Av hela ökningen av toppinkomsterna ligger mellan 80 och 90 under vänsteråren - 80-90 procent under Ulla Anderssons politik. Kan man inte erkänna hur det var? Man borrade hål i förmögenhetsskatten så att miljardärerna undantogs. Man hade en godtycklig förmögenhetsskatt som slog mot vanliga pensionärer men som de allra rikaste undvek. Man tog själv bort arvs- och gåvoskatten - det var explicit Vänsterpartiets val. Göran Persson har klargjort att han lät Lars Ohly välja mellan förmögenhetsskatten och arvs- och gåvoskatten. Då valde Lars Ohly och Ulla Andersson att ta bort arvs- och gåvoskatten eftersom de ansåg att det var mest prioriterat. Sedan trycker man ut människor från arbetsmarknaden. Man tar bort arvs- och gåvoskatten, borrar hål i förmögenhetsskatten och trycker ut människor från arbetsmarknaden. Man trycker ut människor från arbetsmarknaden och trycker in människor i åtgärdsprogram. Hur kan det leda till något annat än ökade skillnader? Det är därför en vänsterpolitik med Miljöpartiet, Feministiskt initiativ och Socialdemokraterna skulle leda till ökade ekonomiska orättvisor. Det vore väl bättre om Ulla Andersson för en gångs skull erkände att det är det som är resultatet av vänsterpolitik. (Applåder)

Herr talman! När det inte går så bra med ens egna politiska argument och när man inte lyckas bemöta motståndarnas argument och få opinionen med sig, då kan man alltid hitta på argument som man kan försöka bemöta och slåss mot väderkvarnar i stället. Det är det som Anders Borg ägnar sig åt under sina minuter i talarstolen. Jag vill rätta några av de felaktigheter som Anders Borg sade när han var uppe i talarstolen. Till att börja med är Miljöpartiet varken ett högerparti eller ett vänsterparti, utan vi är ett grönt parti. Vi har samarbetat åt både höger och vänster runt om i landet och även med den borgerliga regeringen när det gäller arbetskraftsinvandring och migrationspolitik. Vi vill gärna fortsätta jobba över blockgränserna även i framtiden, så där kan Anders Borg vara lugn. När det gäller arbetstidsförkortning välkomnar jag Anders Borg att titta efter i vår budget vad det är för förslag vi driver där. Det handlar om en halv miljard per år för att ge kvinnor inom äldreomsorgen det som män inom industrin har haft länge, nämligen en möjlighet att gå ned i arbetstid om man så väljer. Varför tycker Anders Borg att det är så förkastligt att kvinnor ska ha samma möjligheter som män i industrin? Det handlar alltså om en halv miljard per år, inte om de hundratals miljarder som Anders Borg slänger sig med utan att ha något som helst belägg för de siffrorna. Det är också ett desperat försök att hantera opinionen. När det gäller ekonomisk utveckling och tillväxt, som Anders Borg hela tiden angriper oss för, handlar det om att vi vill ha bredare mått för hur man mäter ekonomisk utveckling vid sidan av bnp. Det är någonting som vi uppenbarligen delar med den sittande regeringen eftersom ni har gett ett direktiv till utredare att komma med nya mått för hur man kan mäta välstånd och välmående vid sidan av bnp. På alla de punkterna är alltså Anders Borg ute och cyklar. Jag förstår, Anders Borg, att du är desperat eftersom opinionsläget ser ut som det gör, inte minst nu efter EU-valet. Jag förstår att du griper efter halmstrån för att försöka vända opinionssiffrorna. Men snälla Anders Borg, kan du inte hålla dig till den konkreta politiken? Kan du inte titta på de förslag som vi faktiskt har i våra budgetar och sedan försöka bemöta dem i stället för att hitta på politik? Det känns inte seriöst av Sveriges finansminister.

Herr talman! På många sätt personifierar Per Bolund Miljöpartiets irrationella och vilseledande politik. Det är väl alldeles uppenbart att den är vänsterbaserad. Man vill göra en skattechock på hela energiskatteområdet, där man utöver Socialdemokraternas mycket omfattande skattehöjningar lägger skattehöjningsförslag på 16-17 miljarder. Det skulle slå massivt mot exportföretagen och mot alla som bor på landsbygden och är beroende av transporter. Miljöpartiet vill snabbavveckla kärnkraften. De expertbedömningar som finns av den politiken talar om elprishöjningar på 15-30 procent. Vem som helst kan väl räkna ut vad som händer med basindustrin om man lägger på elprishöjningar på 15-30 procent. När det gäller infrastrukturen säger Miljöpartiet nej till Förbifarten och Östlig förbindelse. Man avvisar infrastrukturinvesteringar på 25-30 miljarder helt lättvindigt. Miljardbelopp skulle vara förslösade på den politik som Miljöpartiet bedriver. Och man vill tillsammans med Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ genomföra arbetstidsförkortning. Man vill alltså att människor ska arbeta mindre i det här landet. Det är ju en helt absurd politik. Kostnaden för detta har ju beräknats mycket noggrant av till exempel KI, och den landar på 120-200 miljarder kronor. Varför inte erkänna detta för svenska folket? Med Miljöpartiets nolltillväxt blir det fallande pensioner, sämre skatteintäkter till kommunerna och färre människor som arbetar. Var det någonting som var fel i det jag sade på de punkterna, alltså skattechocken, kärnkraften och infrastrukturen? Jag vore den förste att bli glad om Per Bolund kunde berätta att Miljöpartiet har frånträtt sin skattechock, är för en fortsatt kärnkraftsdrift och inte tänker sig att stoppa Förbifarten och Östlig förbindelse. Men det är ju kärnan i er politik. Varför låtsas? Ni är ett vänsterparti!

Herr talman! Nej, Anders Borg, där kan jag också rätta dig i dina felaktiga slutsatser. Kärnan i vår politik är att modernisera Sverige, att bygga ett Sverige som går bort från beroendet av fossila bränslen och att effektivisera vår resursanvändning. De investeringar som vi föreslår går långt utöver det regeringen föreslår, till exempel när det gäller infrastrukturen - långt utöver det regeringen föreslår, totalt sett. Men det låtsas inte Anders Borg om, för det passar inte in i hans bild. Han vill lura väljarna och skrämmas med att det kommer att bli katastrof om inte Anders Borg får sitta kvar som finansminister, för det är tydligen det enda som skulle garantera en säker färd för Sverige framöver. Jag förstår, Anders Borg, att det finns en desperation i dina ögon. Jag förstår att du höjer rösten och gärna vill försöka skrämmas. Men jag tycker att vi av respekt för väljarna ska diskutera varandras sakpolitik och de konkreta åtgärder som vi föreslår. Jag har varit tydlig med vad det är vi föreslår. Vi föreslår en satsning på att kunna sänka arbetstiden för dem som jobbar inom äldreomsorgen för att de ska ha en rimlig möjlighet att jobba ända fram till pensionen och inte slitas ut som de gör nu för tiden med regeringens politik. Miljöpartiet vill höja miljöskatter - grattis, Anders Borg, till att ha upptäckt det! Det har vi velat ända sedan vi bildades för 30 år sedan, så det är nog ingen överraskning för någon - utom möjligtvis för Anders Borg. Jag är bekymrad över att finansministern inte talar om sin egen politik över huvud taget. Han ägnar sig bara åt att kritisera oppositionens politik. Det tycker inte jag är ansvarsfullt när man är finansminister och har ansvar för att leda landet framåt. Det är ett bekymmer att Anders Borgs prognoser för ekonomin skiljer sig väsentligt från prognoserna från de expertmyndigheter som tittar på samma frågor. Konjunkturinstitutet delar inte finansministerns bedömningar. Det vi ser nu är att finansministern drar till med optimistiska prognoser - sådana som han gjorde för ett år sedan och sedan var tvungen att gå tillbaka och rätta för att de inte stämde. Det var för att kunna ha en expansiv politik när det gäller att sänka skatterna. Det var det som var agendan då. Det här är antagligen, i alla fall som opinionen ser ut i dag, Anders Borgs sista debatt som finansminister. Jag vill ge Anders Borg en chans att avsluta med värdighet, att ägna sin sista replik åt att tala lite grann om sin egen politik. Vad är det för reformer ni föreslår? Vad är det ni vill ge för besked till väljarna i valet?

Herr talman! Jag måste säga att jag blir beklämd över den vilseledande och ansvarslösa hållning som Per Bolund har. Det är tre frågor som jag väcker. Det är alltså en skattechock mot vår exportindustri, mot landsbygden och mot transportsektorn, det är en snabbavveckling av kärnkraften och det är ett nej till Förbifarten och Östlig förbindelse, vilket stoppar viktig infrastruktur i Stockholmsregionen. Till på köpet vill man tillsammans med Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ genomföra en kraftig arbetstidsförkortning. Det här är de förslag som Per Bolund har i sina riksdagsmotioner. Det är det man säger på Miljöpartiets partikongresser. Inte på en enda punkt kan han säga att det jag säger inte stämmer, utan det är naturligtvis så att det här är en politik som leder till nolltillväxt. Det är målet för Miljöpartiet: att skapa ett stagnerande samhälle som står still. Vi kan väl åtminstone vara eniga om vad det betyder för väljarna. Då sjunker pensionerna. På tio år handlar det om 15 procents nedgång av pensionerna. Då får vi tiotals miljarder mindre till välfärden i kommunerna, och då får vi tusentals färre på arbetsmarknaden. Det är det som är kärnan i er nolltillväxtpolitik: att få stopp på Sverige och därigenom slå sönder den konkurrenskraft vi har. Det är en logisk politik. Hur ska man kunna minska exporten om man inte försämrar förutsättningarna för exportföretagen? Det är logiskt om det är som är ambitionen. Nej, Per Bolund står för en vilseledande, ansvarslös vänsterpolitik. Det vore ärligare och vettigare om han sade: Vi vill tillsammans med Feministiskt initiativ, Vänsterpartiet och Socialdemokraterna bilda en regering för att stoppa tillväxten i Sverige, för vi vill ha nolltillväxt. Det är den ärliga politiken som Per Bolund tror på. (Applåder)

Herr talman! Detta blir den sista skattedebatten och den sista debatten över huvud taget den här mandatperioden. Det kan bli ganska passande att det blir en skattedebatt, för det är ofta på detta område som de stora stridsfrågorna i kammaren har funnits. Vem minns inte höstens stora fajt när Alliansen kämpade med näbbar och klor för att försöka genomdriva ytterligare en skattesänkning, riktad till dem med de högsta inkomsterna? Den striden bidrog på ett pedagogiskt sätt till att svenska folket tydligt såg skillnaden. Man röstade ned socialdemokratiska förslag om att förbättra skolan och om fler lärare. Man röstade ned socialdemokratiska förslag om fler händer i vården och att stäkra sjukvården. I stället slogs Alliansens förkämpar för ytterligare en skattesänkning. Det är väl egentligen där vattendelaren i svensk politik står. Detta kommer att spela en viktig roll i valrörelsen. Jag tänkte använda tiden åt att se lite bakåt. Man ska ju också tala om framtiden, men när det gäller Alliansens politik har vi den här förmiddagen fått veta att det inte finns några som helst svar om vad man tänker sig framåt, utan man pratar bara bakåt. Låt oss alltså se vad som har hänt. När man har distans till de åtta alliansåren kommer nog domen över den förda ekonomiska politiken och skattepolitiken att bli hård. Man har gått från ett överskott på 65 miljarder till ett underskott på 90 miljarder samtidigt som man har höjt arbetslösheten från 6 till 8 procent och tredubblat långtidsarbetslösheten. Vad är det som har varit drivkraften? Det blir tydligt när man kan se det i backspegeln. Det är bara en enda paroll: Sänk skatterna! Det är bara detta som har varit drivkraften, fast på ett lite smartare sätt än när Bo Lundgren gick i väggen. Det har handlat om att hitta ett problem och sedan hitta på en skattesänkning som ska lösa problemet, och så klär man in skattesänkarpolitiken, undermineringen av vår gemensamma sektor, och kör vidare. Se bara på vad det handlar om: Jobbskatteavdraget. Skattesänkningarna kläddes där i termer av att detta skulle vara en pedagogisk finess så att arbetslösa skulle ta sig i kragen och söka de jobb som inte finns. Vi vet alla vad resultatet blev. Efter det fjärde jobbskatteavdraget och när det femte skulle införas, när väl Sverigedemokraterna gav klartecken till Alliansen att införa det, var det inte jobb som det handlade om längre, utan det var konsumtionsstimulanser, där pensionärer och arbetslösa skulle hållas utanför. Detta med krogmomsen var kanske en skattesänkning som vissa väljargrupper tycker är bra, men den kläs i ord av jobbsatsningar. Här har vi fått väldigt klart för oss vad det handlar om och vad resultatet är. Lars Calmfors säger att det sannolikt inte har ökat den totala sysselsättningen, utan man tränger undan jobb i andra sektorer. Lars Jonung säger att det är ett branschstöd till en bransch som inte är i kris. Sänkningen kostar mycket i form av förlorade skatteintäkter. De sänkta ungdomsarbetsgivaravgifterna kläddes också i något slags sysselsättnings- och arbetsmarknadskläder. Där säger forskare vid IFAU: Det är väl den konventionella visdomen inom forskningen att den här typen av sänkningar är ett svagt instrument för att påverka sysselsättningen. Anders Forslund, professor vid Uppsala universitet och vid IFAU, säger att det är ungefär samma andel ungdomar som jobbar före och efter reformen. Det kan tydas på att de flesta av de jobb som vi ser efter halveringen av arbetsgivaravgiften skulle vi ha sett ändå. Så här kan man fortsätta med alla de expertgenomgångar av de förmenta jobbsatsningarna som har gjorts. De har varit ineffektiva, och i den mån de över huvud taget har bidragit med något har det varit fruktansvärt dyrt: 1,4 miljoner per jobb. Som Malmöbo kommer jag ihåg diskussionen om varvsstödet, som låg på ungefär samma nivå. Lägger vi sedan till sänkningen av bolagsskatten, som också skulle leda till jobb men i huvudsak har inneburit att de stora bankerna har fått kraftigt ökade vinster, men ingen sysselsättningsökning har skett i de storbolag som har fått del av den, tvärtom. Därutöver skulle den finansieras med intäkter från välfärdsbolagen som skulle börja betala skatt, men det kommer, har vi i skatteutskottet senast nu på morgonen fått klart för oss, inte att ske. Vad är då summan av alla dessa skattesänkningar som har klätts i ord av jobbsatsning? Resultatet är att Sverige har gått från 6 till 8 procents arbetslöshet. 140 miljarder i skattesänkningar, som huvudsakligen har motiverats med att de skulle skapa arbeten, har betytt att vi har gått från 6 till 8 procents arbetslöshet. Långtidsarbetslösheten i Sverige har tredubblats. Då borde varenda sunt tänkande människa säga: Detta fungerar inte. Stopp och belägg, vi måste göra något annat! Men självklart var motivet inte från början att skapa jobb. Motivet var ju att sänka skatterna, den dröm Moderaterna har närt i så många årtionden. Nu fick man göra det klätt i andra ord. Det får man väl gratulera Moderaterna till. Jag måste säga att jag är väldigt konfunderad över hur Centern, Kristdemokraterna och Folkpartiet har kunnat medverka till denna politik. Det vi nu står inför är alltså en regering som har tömt ut sina resurser. Man presenterar ingenting för riksdagen om hur man ska lösa framtidens problem. Det vi vet är att den offentliga sektorn behöver ungefär 120 miljarder till de närmaste åren för att vi ska kunna bibehålla den välfärd vi har. Svaret är: Chockhöj snusskatten! Det är vad vi har hört och sett. Man är vi vägs ände, men ändå, när moderater samlas till stämma är det nya program med nya skattesänkningar på 30-40 miljarder, det sjätte jobbskatteavdraget och annat. Värnskatten - oj, vad ni i Folkpartiet har väntat på att få avskaffa den! Det säger sig självt att den här politiken bara kommer att leda till en sämre gemensam sektor och färre jobb. Vi socialdemokrater säger att det är stopp för skattesänkningar. Vi återtar en hel del av de ineffektiva sänkningar som har genomförts: krogmomsen, arbetsgivaravgiften och så vidare. Vi trappar av jobbskatteavdraget för dem som tjänar mest. Det finns flera andra intäktsförslag som tillsammans nu är 32 miljarder som vi ska använda för att satsa offensivt. Om de 32 miljarderna inte räcker är vi inte rädda för att höja fler skatter eller för andra intäktsförslag. A och O är att vi måste börja satsa på framtiden. Det handlar om att investera i våra barns utbildning, bygga bostäder, se till att forskningen utvecklas och stödja företagen i deras exportsatsningar. Det finns en lång rad åtgärder i det socialdemokratiska budgetförslaget som handlar om framtidstro och om att investera i framtiden, att investera för våra barn. Där kommer vi att vara väldigt tydliga. Vi kommer också att trappa upp kampen mot skattefusk och illojal konkurrens. En socialdemokratisk regering kommer väldigt snabbt att se till att F-skatten förändras på ett sådant sätt att man måste ha mer än en uppdragsgivare. I dag tvingas flygvärdinnor, kvinnor i hemtjänst och alla andra att bli ofrivilliga F-skattare. Det är en fullständigt oacceptabel utveckling. Vi kommer att se till att utländska företag får en plikt att anmäla till Skatteverket omedelbart om de ska operera på svensk mark. Vi skulle helst se att det blir ett krav på att man har en svensk F-skattsedel. Månadsrapportering kommer att införas. ROT-fusket kommer att sättas åt. Personalliggare kommer att införas. Och huvudentreprenörsansvaret kommer att lagstadgas. Detta kommer att ske väldigt snabbt för att vi ska få en sund konkurrens i vårt näringsliv och tryggare anställningar för de människor som arbetar. Det finns ett slitet uttryck som lyder: Vi lever i en globaliserad värld. Ja, det gör vi. Och är det någonting som verkligen är globaliserat är det skatteflykten. Här måste Sverige ta på sig ledartröjan på ett helt annat sätt. Regeringen har haft en laid-back-inställning under de här åren. När resten av världen faktiskt rustar för att ta kampen mot skatteparadisen och allt det andra har vi sett ett Sverige som inte alls finns med. Vi vill se ett Sverige som går i bräschen, inte sitter i sista vagnen i tåget. Det handlar bland annat om de skattepengar som används i välfärden, via privata riskkapitalbolag. Om de över huvud taget ska kunna få några vinster ska de skattas i Sverige och inte i skatteparadis. I inledningen var jag mycket kritisk mot den förda skattepolitiken. Det står jag verkligen för. Men, herr talman, så här i den sista debatten måste jag passa på att framföra mitt tack till utskottets ordförande Henrik von Sydow, som nu lämnar riksdagen. Han har på ett mycket professionellt sätt företrätt denna usla skattepolitik. Det ska han ha all heder av. (Applåder)

Herr talman! Nu har vi lyssnat på Leif Jakobsson, som har orerat om alla skattesänkningar sedan 2006. Man kunde nästan tro att man var på någon stand-up-föreställning i det här sammanhanget. I sin politik behåller han nämligen 90 procent av alla de skattesänkningar som han så våldsamt har stått och ondgjort sig över. Jag ska inte ta upp mer i det ämnet. Jag vet inte om Leif Jakobsson lyssnade till mitt anförande, där jag beskrev skillnaden mellan 2006 och i dag. År 2006 hade vi högkonjunktur. Vi hade ett betydligt högre skattetryck. Vi hade nästan dubbelt så många i fattigdom som vi har i dag. Vi har alltså nästan halverat fattigdomen sedan 2006, trots ditt orerande om de skattesänkningar som är gjorda. Jag skulle i stället vilja säga att det är tack vare de skattesänkningar som är gjorda. Tack vare den dynamik vi har i ekonomin i dag har vi i stort sett lyckats halvera fattigdomen i vårt land sedan 2006. Vi är bäst. Vi har den lägsta fattigdomen i hela EU. Socialdemokraternas politik, åtminstone om man läser era statuter, går mycket ut på att man ska försöka minska fattigdomen. Men kan du, Leif Jakobsson, på ett enkelt och förnuftigt sätt förklara: Hur kan det vara så att Alliansens förda politik har lyckats halvera den fattigdom som du satt och administrerade 2006?

Herr talman! Jag tycker att det viktigaste att hålla i minnet, Anders Sellström, när man jämför 2006 och i dag är att arbetslösheten var 6 procent 2006 och att den är 8 procent i dag. Det är den riktigt stora skillnaden. Så är det efter 140 miljarder av skattesänkningar, som påstods skulle minska arbetslösheten. Ja, jag har lyssnat på debatten här under förmiddagen. Det är inte bara Anders Sellström, utan flera borgerliga ledamöter, som har talat om vilket himmelrike Sverige har blivit under de här åtta åren. Det är nästan så att Nordkorea rodnar. Jämlikheten har ökat och klyftorna har minskat och så vidare. Jag skulle nästan kunna städsla någon av er i vår valrörelse. Om ni tänker använda det där siffertricksandet och använda statistiken på det där sättet och prata till väljarna på det sättet kommer ni att verka för att det blir en annan regering. Människor känner nämligen inte igen sig i det ni säger. Det är alldeles uppenbart. Vi ser det runt omkring oss. Människor oroar sig över de ökade klyftorna. Människor tycker att det är fruktansvärt jobbigt att till exempel barn inte klarar sin utbildning. Skolresultaten sjunker år för år. Alla förstår att om man satsar mer på skolan och ger bättre förutsättningar för skolan kommer barnen i mycket större utsträckning att klara sig. Men i stället har ni sänkt skatterna och konsumerat upp detta, och så får nästa generation klara sig själv. Är det någonting som lägger grunden för fattigdom är det en skola som inte fungerar, och det är vad ni har åstadkommit.

Herr talman! Leif Jakobsson verkar ha oerhört svårt att ta ordet fattigdom i sin mun. Det är oerhört jobbigt att erkänna och tycka att det är bra att vi nästan har halverat fattigdomen sedan 2006 i vårt land. Det är ju det vi är ute efter. Vi har en politik för att bekämpa fattigdom, inte rikedom, som Leif Jakobsson verkar lägga allt krut på. Är det inte detta som är viktigt i socialdemokratisk politik: att bekämpa och minska fattigdomen? Det är självklart att vi inte är nöjda med att 1,3 procent av Sveriges medborgare fortfarande lever i fattigdom, men vi har lyckats halvera fattigdomen sedan 2006. Är det jobbigt, Leif Jakobsson? Är det jobbigt för Socialdemokraterna att ta in fakta och att inte hänvisa till siffertricksande? Det här är sant, Leif Jakobsson. Vi har lyckats minska fattigdomen - vi har nästan halverat den - sedan 2006. Kan inte en socialdemokrat och kan inte Leif Jakobsson erkänna detta? Jag undrar om de kan säga: Ja, med den förda ekonomiska politiken har man faktiskt lyckats med att minska fattigdomen i vårt land. Självklart har vi mer att göra. Vi vill få bort all fattigdom. Det är det som är målet. Man lyckades inte med socialdemokratisk politik, men vi har med allianspolitik lyckats närma oss det målet. Är det så svårt att ta de här orden i sin mun? Jag undrar om man kan säga: Tack, Alliansen! Ni är med och hjälper till att nå ett mål som vi socialdemokrater många gånger kämpar för och använder i vår retorik när vi jobbar med politik. Är det så svårt, Leif Jakobsson? (Applåder)

Herr talman! Jag tycker att Anders Sellström ska åka runt och berätta för landets arbetslösa att de har fått det väldigt mycket bättre när det i själva verket är så att ytterst få arbetslösa har en arbetslöshetsförsäkring som duger. Den är bland de sämsta vi har i hela västvärlden och i OECD-världen. Jag som sysslar mycket med Danmark kan också säga att det danskarna är mest rädda för när de jobbar i Sverige är att de ska behöva råka ut för nödhjälpen, som de kallar den svenska a-kassan. Människor har blivit utförsäkrade ur sjukförsäkringen. Arbetslösa och sjuka tvingas gå till socialtjänsten, vända ut och in på sina liv, sälja sina hus och bilar, dra upp ungarna med rötterna, flytta till ett annat område, byta skola och allt det där. Ja, åk omkring och påstå att fattigdomen har minskat i Sverige, Anders Sellström! Jag sade i mitt inledningsanförande att det är något som är fullständigt obegripligt för mig. Moderater har drivit igenom sin våta dröm om stora skattesänkningar. Men ni kristdemokrater, som ändå någonstans har stått för anständighet och värdighet när det har gällt att ta hand om människor som behöver stöd och solidaritet, har medverkat till det här. Det kommer inte att hjälpa er i den här valrörelsen. (Applåder)

Herr talman! Skälet till att vi stöder den här politiken är precis det som Anders Sellström sade - att vi har nått en lägre fattigdomsnivå. Det är inte så att vi reser runt och träffar olika personer, utan det är Statistiska centralbyråns insamlare som konstaterar detta. Och det finns andra mått på fördelningspolitiken som - möjligen överraskande - visar att den har varit väldigt framgångsrik under de här åren. Jag begärde egentligen ordet för att jag tycker att Leif Jakobsson och Socialdemokraterna ägnar sig åt hyckleri i fråga om skattepolitiken. Alliansen beslutade om det första jobbskatteavdraget 2006. Då var Socialdemokraterna förbittrade. Vi beslutade om det andra jobbskatteavdraget 2007. Socialdemokraterna accepterade då det första men var förbittrade över det andra. Vi beslutade om det tredje jobbskatteavdraget 2008. Socialdemokraterna accepterade då det första och det andra men var förbittrade över det tredje. Vi beslutade om det fjärde jobbskatteavdraget 2009. Socialdemokraterna accepterade då det första, det andra och det tredje men var förbittrade över det fjärde. Vi beslutade om ett femte jobbskatteavdrag. Då accepterade Socialdemokraterna det första, det andra, det tredje, det fjärde och det femte. Varje gång Socialdemokraterna haft denna fråga uppe har de sagt nej, nej, nej ända tills de har sagt ja, ställt sig bakom det och haft med det i sina budgetalternativ. Jag tycker att det är mycket viktigt att understryka att ni i själva verket står bakom en mycket stor del av Alliansens skattepolitik med lägre skatter. Ni har inte försökt ändra på detta i era budgetalternativ allteftersom tiden har gått.

Herr talman! Jag önskar verkligen Carl B Hamilton lycka till med att i valrörelsen berätta för svenska folket att deras stora upplevelse och känsla av att klyftorna har ökat och skillnaderna blivit större i vårt land är fel därför att SCB har annan statistik. Good luck, säger jag bara. Vi har inte accepterat några jobbskatteavdrag, Carl B Hamilton. Vi är fortfarande förbittrade över jobbskatteavdrag ett till fem. Vi kommer att hantera det på följande sätt: Det som utmärker jobbskatteavdraget jämfört med en vanlig skattesänkning, som en socialdemokratisk regering kanske hade genomfört efter 2006, är att jobbskatteavdraget bara gick till vissa. Det gick inte till pensionärerna, det gick inte till sjuka, det gick inte till arbetslösa och det gick inte till föräldralediga. Det kommer vi bit för bit att se till att rätta till. Därutöver tycker vi att det är orimligt att ge skattesänkningar till människor som tjänar så bra som du och jag, Carl B Hamilton. Därför trappar vi ned jobbskatteavdraget för dem som tjänar mest. Och när det inte finns någon skillnad kvar längre är vi tillbaka till det vi ska ha i vårt land: en skattetabell. Då finns det inget jobbskatteavdrag. Men det blir lägre inkomstskatt - den kommer vi att jobba med. Som jag sade tidigare kommer vi att redovisa vad vi behöver för de framtidsinvesteringar vi vill göra. Vi har redovisat 32 miljarder. Det kan komma att bli mer, och då kommer vi att redovisa det.

Herr talman! Den här regeringen har sänkt skatten för pensionärer med sammanlagt ungefär 16 miljarder kronor - 16 miljarder. På den tiden då Socialdemokraterna styrde landet sänktes aldrig skatten särskilt för pensionärer, men det har den gjort under alliansregeringen. I det första steg ni nu talar om rör det sig, om jag minns rätt, om en och en halv miljard. De skattesänkningar för pensionärer som Alliansen har genomfört har en helt annan storleksordning än de som ni talar om. Det sista steget i ert skatteprogram för pensionärer villkoras dessutom av att ni når målet att ha EU:s lägsta arbetslöshet. Jag tror inte att er politik kommer att leda till det. Ni har Österrike som ett föregångsland, men den politik som lett till EU:s lägsta arbetslöshet i Österrike avvisar ni i Sverige. Ni är ju inte för lärlingsutbildningar. Ni är ju inte för att man som ungdom inte nödvändigtvis måste ha en gymnasieutbildning som leder till högskolebehörighet. Ni är ju inte för att man har lärlingslöner som är låga och ingångslöner för unga på arbetsmarknaden. Den politik som ni för, diskuterar och företräder är en helt annan än den som har lett till EU:s lägsta arbetslöshet i Österrike. Ni kommer aldrig att nå det målet. Om ni har det upplägget kommer pensionärerna aldrig att få den likabehandling som ni eftersträvar.

Herr talman! Det är ganska intressant. Carl B Hamilton säger att skatterna inte sänktes särskilt eller speciellt för pensionärer under den socialdemokratiska regeringstiden. Nej, det är klart - vi hade ju inte skapat en klyfta. När vi sänkte skatterna gjorde vi det för alla. Det fanns ingen klyfta att jobba med då, för vi hade en skattetabell. Det är rättvist och rimligt för vårt land. De borgerligas omsorg om socialdemokratiska sysselsättnings- och arbetslöshetsmål är alltid hjärtskärande. Vi har gjort det förr. Vi gick från 8 till 4 procents arbetslöshet. Vi tog oss dit, och vi kommer att göra det igen. Carl B Hamilton oroar sig och tror att vi inte kommer att klara av det. Finns det inte något krav på att man ska redovisa en egen politik för hur man ska komma till rätta med sysselsättningen om man representerar en majoritet som har styrt i åtta år, som har gått från 6 till 8 procents arbetslöshet och som har tredubblat långtidsarbetslösheten? Men det handlar bara om vår politik. Vi är dock glada att den står i centrum, för den kommer att fungera väldigt mycket bättre än den som har förts under de här tre åren. Jag vill passa på att tacka Carl B Hamilton för de många trevliga replikskiften vi har haft under de här åren. (Applåder)

Herr talman! Jag vill gärna börja i ett annat tonläge än det som präglade Leif Jakobssons anförande. Jag vill tacka alla, både utskottets ledamöter och kansliet, för ett mycket bra arbete tillsammans. Jag uppskattar Leif Jakobsson mycket som vice ordförande, men han behöver fortsatt träna på hur hans retorik och hans egen politik går ihop. Hans anförande präglades av ett utfall mot de skattereformer som har genomförts. Samtidigt accepterar Socialdemokraterna 90 procent av dessa skattereformer. Det är möjligen ett uttryck för en vänsterradikalisering också inom socialdemokratin. Det är uppenbart att det inte finns någon idé som utmanar mer än den enkla idén att vanligt folk ska få behålla mer i plånboken efter skatt. Det finns ingen idé som gör de olika vänsterparterna i denna kammare mer upprörda. I övrigt tycker jag att det är en mycket spännande tid vi nu går till mötes. Det är valår och slutspurt. Skattepolitiken är en central del där, för den finansierar de utställda löftena och tydliggör och konkretiserar alternativen för väljarna. Skattepolitiken berör som vi vet hushållen. Det är kostnader som når rakt in i vardagen och verkligheten. Det når varje familj. Jag tror att alla i skatteutskottet har en respekt för att skatter och skattelagstiftning är väldigt starka styrmedel, ibland till och med starkare än vi kan tro. Vi har vid flera tillfällen pratat om hur väl fungerande skattesystem är avgörande för ett väl fungerande ekonomiskt system och ett finansiellt system. Jag behöver inte nämna länderna i södra Europa för att vi ska bli påminda om det. Att vi har rättvisa skatter som öppnar för fler jobb och ökad sysselsättning spelar en avgörande roll för vår konkurrenskraft. Därtill är skattesystemets effektivitet, dess förtroende och legitimitet och människors lojalitet avgörande för hållbara offentliga finanser. Totalt uppgår våra skatteintäkter, vår skatteuppbörd, för att finansiera offentlig sektor till över 1 600 miljarder. Skatteintäkterna, skatteuppbörden, bedöms öka med 3 procent i år och med 5 procent per år mellan 2015 och 2017. Det är, rensat från inflation, 70 miljarder mer än i jämförelse med 2006. Med fler skattebetalare och med fler i arbete ökar skatteintäkterna, ökar skatteuppbörden. Vi vet också att det inte bara är skatteintäkterna som ökar, utan det gör också svenska folkets vilja att göra rätt för sig. Drivkrafterna att betala skatt på rätt sätt ökar. Utskottet har vid flera tillfällen noterat undersökningar från Skatteverket som visar på markanta attitydförändringar hos svenska folket, där acceptansen för skattefusk, skatteflykt och skattebrottslighet minskar samtidigt som skattemoralen, viljan att göra rätt för sig, stiger hos svenska folket. Andelen svenskar som tycker illa om vårt skattesystem minskar från 42 procent till 22 procent. På ungefär samma sätt ökar andelen som uppskattar och tycker bra om vårt skattesystem, om man jämför 2006 med 2012. Och - hör och häpna - den myndighet som svenska folket gillar allra mest är den fiskala myndigheten - det är Skatteverket. Skatteuppbörden stiger, och skattemoralen ökar också. Det som trängs tillbaka och minskar är den svarta ekonomin. Det är förstås svårt att mäta, men tydliga indikationer just från Skatteverket visar på att den svarta ekonomin sammantaget är på väg att minska. Det hänger i hyggligt stor utsträckning samman med flera politiska reformer: RUT- och ROT-avdragen, som inte bara har skapat sysselsättning utan också har stärkt vårt skattesystem, avskaffandet av förmögenhetsskatten, krav på kassaregister, krav på personalliggare, informationsutbytesavtal med skatteparadis, tilltäppta hål med begränsningar av möjligheten till ränteavdrag, kampen mot skattefusk och skatteflykt och också i detta sammanhang kontinuerligt ökade anslag till Skatteverkets kontroller. Det spelar roll för den mycket positiva utvecklingen, de starka trender som vi ser kopplade till svenska skattesystemet. Vi får ofta beröm av andra som bedömer den svenska ekonomin för att vi i ordnad form har genomfört skattereformer utan stora underskott i statens finanser tillsammans med stora resursförstärkningar till välfärdens kärna, samtidigt som vi har bland Europas starkaste statsfinanser och - inte minst - den svenska statsskulden har minskat under en mycket tuff period. Sverige kommer starkare ur krisen än vad vi var när vi gick in i den. Centralt i detta har varit investeringar i drivkrafter för arbete, som har bidragit till att sysselsättningen har ökat med omkring en kvarts miljon nya jobb. Vi har nu haft en lång period av låg inflation och låga räntor. Tillsammans med lägre inkomstskatter har det medfört att Sverige nu har en växande - inte krympande, som i många andra länder - medelklass. Vi har stigande reallöner i Sverige. Vi har sett historiska förstärkningar av vanligt folks inkomster. Breda LO-grupper har i praktiken fått en månadslön extra per år. Det har under tuffa år bidragit till att hålla uppe efterfrågan i vår ekonomi. De nyckelord, ledord, som har styrt skattepolitiken är sysselsättning, sammanhållning, konkurrenskraft, tillväxt, förtroende och legitimitet. Till detta ska nu också adderas skyddsvallar, vägen tillbaka till överskott. Vi blir ofta påminda om att det nya normala i den ekonomiska utvecklingen är kriserna, som återkommer. Vi ska möta nästa kris med överskott. För att göra det krävs det att vi säkrar finansieringen av den offentliga sektorn. Det föreslås också skattehöjningar, men inte på ett sätt så att vi gör det mindre lönsamt att arbeta eller dyrare att anställa människor. Det finns skäl att välkomna en debatt om skattepolitiken, om skattepolitikens inriktning. Mot Alliansens fyra partier står en alltmer vänstertung opposition, som vill göra det som ser ut som ett klassiskt vänsterupplägg för att vinna valet: uppträda med stor retorik och ge sken av att lova allt till alla, samtidigt som det inte finns någon gemensam finansiering av förslagen. Det finns heller inga gemensamma förberedelser av förslagen. Vänner! Jag tror att vi har provkört detta i Europa. Vi har sett det. Det är vänsterregeringar som går mot svåra utmaningar, som går mot kriser, underskott och löftesbrott. Vi ser det i Danmark, som Leif Jakobsson följer så nära, och vi ser det också i Frankrike. I Sverige ser vi nu en vänster där flankerna växer. Om detta vill jag gärna åka runt och prata i valrörelsen, klargöra de förslag på ökade kostnader som läggs fram på riksdagens bord. Jag tycker att skatteutskottets yttrande är en utmärkt lista och sammanställning över detta. Socialdemokraterna vill öka kostnaderna för att arbeta och för att driva företag med omkring 30 miljarder. Kostnaden för att anställa unga ska öka. Momsen och kostnaden för delar av tjänstesektorn ska höjas. Det folkligt förankrade och uppskattade RUT-avdraget ska halveras - taket ska halveras - samtidigt som marginalskatterna på arbete ska upp till över 60 procent. OECD-områdets kanske högsta marginalskatter ska bli ännu högre. Det påminner en hel del om Frankrike, Hollandes skattehöjningar och vilka effekter de fick för den franska ekonomin. Socialdemokraterna vill regera tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet och möjligen också Feministiskt initiativ. Det betyder att till de 30 miljarder i kostnadsökningar för hushållen som Socialdemokraterna föreslår ska också Miljöpartiets skattehöjningar läggas. Det handlar om - det är viktigt att tala om i hela Sverige, utanför de stora städerna - höjda bensinskatter. Det handlar om lastbilsskatter. Det handlar om flygskatter som slår direkt mot svenska familjer. Det handlar om tiotals ytterligare miljarder i höjda energi- och transportskatter. Till detta kommer Vänsterpartiet med förslag på kraftiga skattehöjningar för låg- och medelinkomsttagare, återinförd fastighetsskatt och ett helt avskaffat RUT-avdrag, vilket skulle slå enormt hårt mot en hemsektorsbransch där 80 procent av de anställda är kvinnor och 40 procent är utrikes födda. De skulle i praktiken pressa tillbaka många av de vita jobben till ett utanförskap, till en otrygghet och till ett arbete i den svarta ekonomin. Socialdemokraterna vill inte berätta vilka eftergifter de är beredda att göra för att regera Sverige. Den som lägger en röst på Socialdemokraterna riskerar att också lägga en röst på Miljöpartiets bensinskattehöjningar och på Vänsterpartiets fastighetsskatter. Miljöpartiet och Vänsterpartiet växer på socialdemokratins bekostnad. Det är partier som stöder en politik som vill öka kostnaderna för alla hushåll och som kommer att öka kostnader för alla jobb. Tro inte annat - vi vet att det är hushållen som kommer att betala priset! Också skatter och avgifter som ökar företagens kostnader gör att företagen antingen höjer sina priser eller sänker lönerna för de anställda genom sämre löneutveckling över tid. Höjd skatt på arbete ger mindre i plånboken för den som jobbar, oavsett om den ökade skatten ska betalas in av företagen eller löntagaren. Vi ser att de kostnader som läggs på jobb och företagande i huvudsak ökas för att finansiera ökade utgifter i transfereringssystemen. Konsekvensen av detta är att det blir mindre lönsamt att jobba och anställa och mer lönsamt att inte jobba. Urholkas arbetslinjen kan vi heller inte ta ansvar för finansieringen av offentlig sektor och välfärden. Vi kommer bara att komma i en situation där vi får administrera växande utgifter för bidragssystemen och ett större och större utanförskap. Det, herr talman, tycker jag är helt fel vägval för Sverige. Rätt vägval är att peka som Alliansen, sätta upp ett mål att över fem miljoner människor ska ha ett jobb att gå till 2020. Vi kommer att fortsätta lägga reformförslag och pusselbitar för att nå det målet, samtidigt som vi värnar arbetslinjen och ansvarstagandet för finansieringen av offentlig sektor. Skattepolitiken ger drivkrafter för jobb och tar ansvar för finansieringen av offentlig sektor. Mot detta står en alltmer vänstertung opposition utan ansvarstagande, utan arbetslinje och utan finansiering för utställda löften. Men det finns en annan ordning för skattepolitiken, och det är den som styrs utifrån prioriteringar av sysselsättning, sammanhållning, skyddsvallar, tillväxt, konkurrenskraft och legitimitet. Det är det valet som svenska folket har att göra i höst. (Applåder)

Herr talman! Henrik von Sydow hade anmält 12 minuter. Efter 11 minuter och 44 sekunder kom 14 sekunder med en redogörelse för Alliansens politik. Det som hände dessförinnan var något slags försök att gifta ihop olika partier, och en del finns inte ens i riksdagen. Det är ganska symtomatiskt för vad vi har hört tidigare under denna förmiddag inte minst från finansministerns sida, alltså att inte på något sätt tala om den politik som man vill gå till val på utan bara tala om andras politik. Jag önskar er inte lycka till i valet. Men detta är ingen bra taktik. Väljare vill inte höra sådant, utan de vill höra vad man vill göra. Jag ska återgå till den huvudsakliga frågan eftersom ni gick till val 2006 på att ni skulle minska utanförskapet och minska arbetslösheten. För detta har ni satsat 140 miljarder i olika skattesänkningar som på olika sätt skulle öka sysselsättningen och minska arbetslösheten. Efter dessa åtta år har arbetslösheten gått från 6 till 8 procent, och långtidsarbetslösheten har tredubblats. De flesta människor skulle nog säga att detta nog inte var rätt väg. Det fungerade inte. Så måste ni själva också tänka på er kammare. Vad ska ni göra nu då? Eller är det fler skattesänkningar som är metoden? Att bara utropa att man ska ha fem miljoner sysselsatta ett visst år funkar inte. Det måste till metoder och konkreta reformer. Vi har lagt fram massor av sådana förslag som har röstats ned i den här kammaren. Efter 140 miljarder fungerar det inte. Vad ska ni göra i stället?

Herr talman! Riksdagens skatteutskott besöker återkommande OECD för att få perspektiv på den politik som förs. Då lyfter OECD fram att det som överraskar och som gör att Sverige sticker ut är att vi lyckas förena tillväxt med jämlikhet. Det som ligger bakom tillväxtsiffran är att vi nu har Europas allra högsta sysselsättningsgrad. Vi lyfts fram som ett gott exempel på just hur man under en tuff tid genomför strukturreformer som stärker ekonomin och gör att fler jobb skapas. Det bästa kvittot på de reformer som har genomförts är att det har blivit över en kvarts miljon fler nya jobb. Att jag talar om den utmaning som finns från vänsterpartierna - Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och möjligen också Feministiskt initiativ - beror på att dessa reformer nu hotas. Det är så tydligt. En av de allra mest framgångsrika reformerna är RUT-avdraget. Jag vet att det finns ett motstånd finns mot det populära och uppskattade RUT-avdraget. Jag besökte i början av året ett företag som skapar sysselsättning varje dag genom att anställa unga människor, inte sällan kvinnor och inte sällan utrikesfödda. Det företag som jag besökte är ett hemserviceföretag där 93 procent av de anställda är kvinnor och 70 procent är utrikesfödda, och man har 40 olika nationaliteter. Det är ett stort hemserviceföretag. Man pekade på att konsekvenserna av Socialdemokraternas förslag att halvera RUT-avdraget kommer att minska efterfrågan på vit arbetskraft och på vita tjänster. Det kommer att leda till att människor får sägas upp och till att de som jobbar, om de inte sägs upp, kommer att få gå ned i arbetstid därför att efterfrågan på vita tjänster minskar. Det är en direkt jobbförstörande politik. Varför vill Socialdemokraterna på ett generellt plan gå till val på att lägga krokben på en bransch där 80 procent av dem som är anställda är kvinnor och 40 procent är utrikesfödda?

Herr talman! Ineffektiva åtgärder som sänkningen av krogmomsen och sänkningen av arbetsgivaravgiften för ungdomar ska vi inte fortsätta med. Vi ska använda dessa pengar effektivare och bättre och se till att fler kommer i arbete. Man kan göra en bra jämförelse. Sänkningen av krogmomsen ger kanske 4 000 jobb. För dessa pengar kan vi anställa 10 000 lärare. Jag tycker att det är en ganska enkel frågeställning. Det är på det sättet vi måste gå fram. Det som oroar mig ordentligt är hur självbilden av Sverige har förändrats under dessa år. Henrik von Sydow hänvisar till OECD och så vidare, och finansministern brukar säga att vi inte har det som Spanien och Grekland. Sverige har under decennier faktiskt utmärkt sig när det gäller sysselsättning, jämlikhet och att jobba bort klyftor. Det har inte varit fråga om att vi har varit medelmåttor, som vi är nu när det gäller arbetslösheten, att vi har varit på den sämre halvan, som när det gäller ungdomsarbetslösheten, eller att vi har varit allra värst, som när det gäller PISA-resultaten där det framför allt handlar om att skolresultaten skiljer sig alltmer mellan de elever som har bra förutsättningar och de elever som inte har det. I Sverige har vi varit vana vid att vara jämlikhetens förespråkare och vara först med detta. Nu försöker Henrik von Sydow och regeringen på något sätt säga att vi i alla fall inte är sämst utan i mitten. Men för oss socialdemokrater räcker inte det. Vi ska toppa denna typ av benchmarking när det gäller sysselsättning och jämlikhet.

Herr talman! Då får Leif Jakobsson svara på vilket samhälle som är en bättre förebild när det kommer till att lyckas förena ekonomisk jämlikhet med tillväxt? Vilket annat land är det? Var finns det? Det vore intressant om Leif Jakobsson fick möjlighet att svara på just den frågan. Om han bryr sig och är angelägen om att behålla ekonomisk jämlikhet och behålla människor kvar på arbetsmarknaden i vita jobb, varför lägger då socialdemokratin fram direkt jobbförstörande skatteförslag som slår mot människor som tidigare har kommit från ett utanförskap, som tidigare har kommit från otrygghet och som tidigare kanske har kommit från en anställning i den svarta ekonomin och som nu får nya vita jobb? Det är så svårt att få ett svar på detta, och det är så svårt att förstå detta. Dessa jobb växer till varje dag. Varför ska den utvecklingen avbrytas och hämmas med socialdemokratiska förslag om att halvera RUT-avdraget? Dessa förslag lägger man fram och går till val på tillsammans med Vänsterpartiet som vill ta bort detta helt. Jag förstår inte det. Det är möjligt att debatten framöver kan utvisa hur socialdemokratin kan tala om sysselsättning och jobb och samtidigt gå till val på att lägga fram direkt jobbförstörande skatteförslag. Valrörelsen, herr talman, får ge svar på dessa frågor.

Herr talman! Det har här i kammaren i dag diskuterats mycket om vad som har hänt och ganska lite om vad som borde hända. Därför vill jag börja mitt anförande med att berätta att jag i morse läste Dagens Nyheters debattsida. Den handlade om att man i dag öppnar Europas första tankställe för förnybart bränsle för flygplan på flygplatsen i Karlstad. Det är ganska spännande. Till och med flygplanen kommer att kunna tankas med förnybart bränsle i framtiden. Det hoppas vi. Det är underbart att det sker, och det är säkert inte någon tillfällighet att det sker i en kommun där Miljöpartiet finns med i majoriteten. Men detta visar lite grann vad som skulle kunna hända i framtiden. Bränslet kommer att produceras bland annat av alger och restprodukter. 50 procent förnybart bränsle kan blandas in med det fossila. Jag beundrar verkligen de näringslivsföreträdare som vågar ta det här steget, för när man läser deras önskemål i debattartikeln skriver de just att det behövs stöd för detta. Det behövs stödsystem och skattesystem som klart gynnar det förnybara, samtidigt som vi har en regering som har minskat andelen miljöskatter under den senaste mandatperioden. Det som skulle behövas för att få det här att gå ihop - för att vi ska kunna flyga även i framtiden, när flygbränsle och fossila bränslen har blivit för dyrt att flyga med - är koldioxidskatter som är så höga att det är ekonomiskt lönsamt att satsa på förnybart. Det är något den här regeringen inte klarar av. Det är lite grann som förra året i Almedalen, där jag kunde gå från debatt till debatt och höra näringslivet efterlysa miljöstrategier och framtidsvisioner från alliansregeringen. Man efterlyste långsiktigt hållbara överenskommelser som gör att man, eftersom man kan lita på politiken, vet att man kan investera miljarder och skapa tusentals nya jobb. Näringslivet kan nämligen inte lita på alliansregeringens politik när det gäller miljöfrågor och skattefrågor - man har lärt sig att det inte händer någonting. Nu senast såg vi debaclen med kvotplikten och mikroproducerad el, där regeringen i sista minuten slänger in halvdana förslag som får stopp i EU-kommissionen. Jag läser vidare i DN, om statsminister Fredrik Reinfeldt - Moderaternas partiledare. Han säger att vi måste rusta för framtiden. Det är två helsidor om att rusta för framtiden, och vad hittar jag? Noll. Att rusta för framtiden handlar i stället om det förgångna och om att låsa in sig i sin kammare och samla lite pengar på hög. Det handlar inte om att rusta Sverige för framtiden. Vi fick ett annat besked i går. Då kom en ny undersökning om den svenska skolan, eller rättare sagt om lärarnas situation, som var totalt förintande för den skolpolitik alliansregeringen och framför allt Jan Björklund och Folkpartiet har fört. Det visar sig att lärarna inte vill vara kvar; de är så missnöjda med sina förhållanden att 50 procent av dem inte skulle välja det här jobbet en gång till. Det här är värre än kunskapsresultaten i PISA. Det är nämligen själva grundbulten i hur en skola fungerar att man har utbildade lärare. Det är värre än mycket annat. Det är lärarna som ser till att eleverna når kunskapsresultaten. Om vi inte har utbildade lärare i Sverige har vi ingen skola, och då har vi ingen framtid. Det är därför Miljöpartiet i flera år har drivit frågan om höjda lärarlöner. Vi har en utbildningsminister som har pratat om det, men han har inte gjort någonting. Det är ju det: Om man har en utbildningsminister som framför allt ägnar sig åt att svartmåla skolan och låtsas att han är oppositionspolitiker - en minister som inte tar ansvar, trots att han nu har varit utbildningsminister i åtta år - går det åt helsike. Det är vad det handlar om. I går läste jag i tidningen att både demokrater och republikaner i USA är eniga om att vi måste räkna med framtida kostnader på upp till 700 miljarder på grund av klimatförändringarna. Den kunskapen har alltså nått till och med republikanerna i USA, som annars alltid har motarbetat klimatöverenskommelser som Kyotoprotokollet. Här i vårt land har vi en regering som har minskat andelen miljöskatter och har färre styrmedel. I vårt land efterlyser näringslivet självt långsiktigt hållbara ekonomiska styrmedel på skatteområdet för att kunna bygga ett hållbart samhälle, men man får det inte. Det är det som oroar mig. Det är det som gör att jag när Fredrik Reinfeldt säger att vi ska rusta Sverige för framtiden måste säga: Men snälla någon - man rustar inte för framtiden genom att låsa in sig på sin kammare och drömma om fornstora dagar och skattesänkningar. Man rustar inte för framtiden om man inte möter framtiden. Då är det viktigt att vi tänker på två saker. Vi ska ta tag i framtiden. Vi måste hitta långsiktigt hållbara överenskommelser, för Miljöpartiets del gärna över blockgränserna. Vi kan gärna ta oss bort från det lite halvunkna blocktänkande som har präglat Sveriges politik i riksdagen under de senaste åtta åren, och gärna med en långsiktighet så att vi både tar tag i de investeringar vi måste göra i samhället och skapar jobb. Det är det Miljöpartiets förslag på skatteområdet när det gäller miljön syftar till. Det handlar om koldioxidskatter, och det handlar om rättvisa vägslitageavgifter och kilometerskatter som kan garantera att alla åkerier betalar samma kostnader. Det handlar om att man ska betala för det man gör och det man förbrukar även på miljöområdet, och det handlar om att vi vill använda intäkterna till att skapa de jobb vi kommer att skapa när vi rustar för ett hållbart samhälle. Det är egentligen det som är själva grundbulten: ett konstruktivt miljöarbete som siktar på framtiden och som bygger på en skattepolitik där man använder skatterna progressivt och som styrmedel för en framtida värld. Den skattepolitiken skapar också de nya jobben - de där jobben allianspolitiken aldrig lyckades skapa. När vi satsar på framtiden på det sättet får vi också ett Sverige som håller för framtiden. Det är sådana besked jag skulle önska att vi i dag i kammaren fick höra lite grann om från allianssidan. Jag vill höra lite besked om framtiden. Hur vill ni bygga Sveriges framtid? Handlar det fortfarande bara om skatter, eller handlar det kanske också om en hållbar värld? Handlar det kanske om en framtid där vi både får jobb och en hållbar miljö? Jag vill gärna också ha lite mer blocköverskridande tänkande, men det verkar regeringen inte klara av.

Herr talman! Jag tackar Mats Pertoft för inlägget och för en mandatperiod där vi på en del punkter har varit överens. Jag tycker att vi har haft flera bra samtal om idén om en grön skatteväxling - eller ett grönare skattesystem i helhet, inte bara grön skatteväxling. Det som är olyckligt nu är att idén om grön skatteväxling för Mats Pertoft alltmer betyder enbart röda skattehöjningar. Jag tycker att vi ska utforma styrmedel; de är viktiga i miljöpolitiken, och de är viktiga i hållbarhetspolitiken. Vi ska utforma dem och använda dem för att nå de mycket ambitiösa klimat- och utsläppsmål vi arbetar med. Det är viktigt. Vi får dock inte och ska inte använda dem på ett sätt som leder till en överbeskattning och som gör att livet, tillvaron och jobben på landsbygden försvåras för alla. Vi vet att Sverige tillhör de länder som mest av alla har utvecklat koldioxidskatten. Vi är ett föregångsland i just detta. För att kunna möta framtiden tror jag att det är viktigt med fler nya jobb och en ökande sysselsättning. Då har Mats Pertoft ändå att försvara de tunga skatter Miljöpartiet lägger fram och som slår just mot jobb på landsbygden, där vi vet att transporter spelar en stor roll och där man kanske behöver bilen för att kunna ta sig till jobbet. Det gäller kilometerskatten, bensinskatten och flygskatten, som också slår mot människors möjlighet att röra sig och resa i Sverige. Det hämmar möjligheterna till fler jobb och ökad sysselsättning i Sverige. Där har Mats Pertoft att svara på frågan: För att möta framtidens utmaningar behöver vi resurser och fler jobb, och hur blir jobben fler av att vi ökar kostnaderna för transporter och ökar kostnaderna för att leva, arbeta och driva företag på landsbygden?

Herr talman! Framför allt ökar vi jobben om vi skapar rättvisa förutsättningar. När vi skapar rättvisa förutsättningar, att svenska och utländska åkerier betalar samma kostnad per kilometer väg de sliter på, ökar jobben inom svenska åkerier. När vi har en koldioxidskatt som kan bära den kostnad vi verkligen förorsakar i miljöhänseende, och som dessutom gör att vi blir oberoende av fossila bränslen, då skapar vi jobb i Sverige i stället för i Saudiarabien. Och det gäller även flyget. Om vi i stället ska vänta tills den fossila bensinen kostar 30 kronor litern och vi inte kan köra på landsbygden där jag bor blir det mycket värre. Eller ska vi vänta tills svenska åkerier inte lyckas bära de här kostnaderna i konkurrens med utländska åkerier? Det finns inte tillräckligt många poliser för att låsa fast fuskande lastbilar, och jag har inget emot att man gör det. Men vi måste ha ett system som garanterar rättvisa villkor och som håller framöver. Det handlar inte om att snedbelasta landsbygden. Sika, en statlig myndighet, gjorde 2007 en utredning som tydligt visade att det inte var några större problem. Det blev inte särskilt mycket ökade kostnader utan ganska marginella. Jag rekommenderar Henrik von Sydow att läsa utredningen, så kan vi ta den diskussionen sedan.

Herr talman! Jag tycker inte riktigt att Mats Pertoft svarade på frågan på vilket sätt en kraftigt höjd bensinskatt eller en lastbilsskatt skulle göra att människor som bor utanför de stora städerna får en enklare vardag och större möjligheter till jobb. Det är väldigt viktigt för hållbarhet i hela Sverige. Replikskiftet pekar på att Miljöpartiet inte har en politik för hela Sverige. Det är annars svårt att förstå utformningen av skattepolitiken som slår mycket hårt mot orter som Sälen, Sorsele, Stora Blåsjön och orter i andra delar av Sverige. Frågan till Mats Pertoft, och den får han gärna svara på, är: Varför ska inte hela landet ha samma möjligheter till utveckling? Det är viktigt att vi utformar skatterna så att vi når våra klimatmål. Men bidrar inte de skatteskatteförslag som vi just har pratat om till att det blir svårare i människornas vardag och för jobben att växa till utanför de stora städerna?

Herr talman! Henric von Sydow glömmer bort en sak. Man får inte lura dem som bor utanför städerna. Man får inte lura i dem att det för evigt kommer att finnas billiga fossila bränslen och att de inte behöver betala för miljökostnaderna, för att dessa bränslen kommer att bli dyrare vet vi alla. Om de skulle bli så dyra att de skulle omöjliggöra för människor att bo landet måste vi ha alternativ. Dessa får vi bara om vi tar hela kostnaden nu och ser till att vi även betalar för våra koldioxidutsläpp, för inte är det väl Moderaternas politik att negligera kostnader som existerar, att i princip skattesubventionera koldioxidkostnaderna? Men det är ju det vi gör. Vi tar aldrig betalt för miljöutsläppen och dess effekter. I stället är det staten och samhället som ska stå för konsekvenserna. Det kostar kanske en hundralapp i månaden för en genomsnittsfamilj ute på landet. Jag tror att den hundralappen är de flesta beredda att betala om de kan vara med och garantera att de även om 30-40 år har råd att bo kvar på landet och köra sin bil, men då behöver de inte köra den på fossila bränslen. Det är detta som ni har misslyckats med att garantera, nu senast med kvotplikten och etanolfabrikerna som avskedar folk i Sverige. Ni har misslyckats att förvalta en sak som den socialdemokratiska regeringen med Miljöpartiets och Vänsterpartiets stöd byggde upp före 2006. Den har ni egentligen bara låtit försvinna.

Herr talman! Den blomstertid nu kommer, eller den kanske redan har kommit. Jag ska försöka korta ned mitt anförande eftersom Karin Nilsson kommer att säga en hel del av det som jag hade tänkt säga om skatterna på landsbygden och Lars Gustafsson om välfärd, kommuner och landsting. Herr talman! Alltför sällan får tidigare socialdemokratiska finansministrar beröm i denna kammare. Jag vill tacka Kjell-Olof Feldt för vad han gjorde vid 1989 års skattereform, där han var med och avskaffade ett perverst skattesystem. Det var utmärkt! Det är han värd beröm för. Jag vill också berömma, och det är väldigt ovanligt i denna kammare, Bosse Ringholm och ge honom en stor eloge. Det var nämligen så att ministären Bildt 1993 fattade beslut om ett särskilt ROT-avdrag, en skattesänkning för reparation, ombyggnad och tillbyggnad. Den avskaffades av ministären Persson. Den tidigare Amschefen Bosse Ringholm visste bättre, herr talman, och föreslog ett återinförande av just ROT-avdraget, som hade införts av Anne Wibble. Ringholms motiv är mycket viktigt. Det var dels att minska arbetslösheten, dels att motarbeta svartjobb. Jag tycker att det var oerhört bra. Tack, Bosse Ringholm! Du hade förståelse för hur höga skatter påverkar utbudet av arbeten, och ROT är ingenting annat än sänkt skatt. Det är naturligtvis helt i sin ordning att Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ i denna valrörelse vill avskaffa ROT-avdraget helt och hållet. De har alltid varit emot låga skatter på arbete. De skyr också lönsamma företag. Däremot tyckte de att Carl XI:s reduktion var väldigt bra. Men det finns tillfällen av klarsynthet också hos Vänsterpartiet när det gäller sänkta skatter. Någon kanske minns valrörelsen 2010 och hur dåvarande partiledaren Lars Ohly var bekymrad över att så många fotbollsspelare från en klubb som heter Djurgården - inte precis den klubb som jag och Hasse Olsson som sitter här framför mig tillhör, Rydboholms sportklubb - övergick till danska klubbar. Jag förstår att Lars Ohly var bekymrad, och det har ingenting med AIK eller någonting annat att göra. Anledningen var naturligtvis att han hade insett skatternas betydelse för var jobben finns. Och här försvann nu fotbollsspelare till Danmark från Sverige. Jag tycker att det var jättebra att han hade denna klarsyn. Däremot är jag bekymrad över att Vänsterpartiet nu vill avskaffa det som heter expertskatt, att man får sänkt skatt för speciella insatser. Nu värnar jag inte särskilt om fotbollsspelare. Men Danmark har också expertskatt och fyra gånger fler anställda forskare än Sverige. Det är ett bekymmer för vårt land att vi inte kan rekrytera fler forskare till vårt land. Jag förstår att Vänsterpartiet aldrig kommer att ge sig innan man har avskaffat det sista jobbet i Sverige. Vad händer då med ROT- och RUT-avdragen efter ett eventuellt regeringsskifte? Det är 2014 års verkliga tiotusenkronorsfråga. Det finns helt olika förslag. Miljöpartiet ville avskaffa dem förra mandatperioden. Nu vill de utöka dem. Vänsterpartiet vill naturligtvis avskaffa dem och Socialdemokraterna vill halvera dem. Hur man ska få ihop detta med en feministisk politik övergår faktiskt mitt förstånd, men det är inte så stort i just den frågan. Herr talman! Av tolv år i skatteutskottet lär man sig något om hur skatter fungerar. De flesta människor vet utifrån sina egna erfarenheter hur skattesystemet borde vara utformat. Och man ska ha klart för sig att skattepolitiken är allas område i detta land. Jag vill påstå att det ofta är samma sakkunskap som man har om vädrets skiftningar. Vad är Sveriges största problem på skatteområdet? Vi har många problem. Vi har hög moms, vilket gör att det finns mycket fiffel och båg på det området. Jag håller med Leif Jakobsson om att vi ska motarbeta skattefiffel överallt, och det tycker jag att skatteutskottet och riksdagen har gjort på ett bra sätt. Trots bristerna i företagsbeskattningen har vi fått ett förslag som gör att det ser bättre ut med den avdragsbegränsning som vi har för förvärv och skatteplanering som inte är kommersiellt eller affärsmässigt motiverade. Det är ett bra grepp mot osund skatteplanering och girig jakt på avdrag. Vi har också mycket att göra på energibeskattningsområdet. Efter 2002 års snedutredning i Skattenedsättningskommittén har inget parti orkat ta i detta, och vi har en energibeskattning som spretar. Det är ett av de områden som vi inför nästa mandatperiod borde göra ett stort omtag på, för det är inte bra som det är nu. Tiotusenkronorsfrågan är RUT och ROT, och jag hoppas att vi kommer att få något svar i valrörelsen på vad som kommer att hända med detta. Det har talats mycket om jobbskatteavdraget. Vad är jobbskatteavdraget? Jo, det är en skattesänkning på arbete, och det har vi haft tidigare i olika former. I den roliga och underhållande kvällstidningen Aftonbladet läste jag i går en ledarartikel författad av den vanligtvis sakkunniga Irene Wennemo. Hon påstod att Sverige är unikt med att ha olika beskattning av förvärvsinkomst och pension. Det kan hända. Låt mig dock i bokstavsordning läsa upp de länder som också har jobbskatteavdrag och därigenom olika beskattning av förvärvsinkomst och pension: Australien, Belgien, Finland, Frankrike, Irland, Japan, Kanada, Nederländerna, Nya Zeeland, Slovakien, Storbritannien, Sydkorea, Tyskland, Ungern och USA. Det finns ytterligare ett land som är på väg att införa det och som skatteutskottet besökt, och det är Danmark. Det är alltså en reform som sprider sig. Det finns dock inget egenvärde i att ha olika beskattning, utan det är bara för att vi ska kunna skaffa fler arbeten så att vi har råd att till exempel sänka skatten för pensionärer, vilket man inte lyckades med 1994-2006. Slutsatsen är att jobbskatteavdraget har varit mycket effektivt för att upprätthålla sysselsättningen i Sverige. Herr talman! Mycket har hänt på skatteområdet sedan 2006. Jag vill ta upp två saker som jag tror är viktiga för folk i allmänhet. Det ena är att det inte finns någon dödare debatt än den om fastighetsskatten. År 2006 var det den stora frågan. I dag finns det något parti som vill göra något åt detta, men totalt sett har det spridit sig ett lugn på fastighetsområdet i vårt land som vi inte hade tidigare när folk kände sig hotade att behöva flytta från sina hem av skatteskäl. Här har vi dock mer att göra, till exempel när det gäller hyresrätter. Det andra är att vi har fått stopp på Finansdepartementets syn på beskattning av elektricitet. Det kan låta konstigt, men under 2006 i skatteutskottet var jag med och höjde skatten inklusive mervärdesskatten på elektricitet fem gånger. Alla gångerna var det med Miljöpartiets tillskyndande. Det var bekymmersamt inte bara för enskilda utan för svensk industri att elektricitet, som är en av våra stora tillgångar, kunde bli så dyrt. Herr talman! Jag har nu kommit till slutet av mitt anförande, men jag ska göra ett par noteringar. För det första har i denna debatt och under de senaste fyra åren Sverigedemokraterna varit i stort sett osynliga. Det har varit omöjligt att få reda på vad de tycker i skattefrågorna. Det tycker jag att svenska folket ska observera. Under fyra år har deras företrädare nästan aldrig deltagit i någon enda skattedebatt. För det andra ska jag meddela Mats Pertoft något, inte i polemik utan mer som en sakupplysning. Alla vet att Folkpartiet är ett fruktansvärt tråkigt parti som tyckt samma sak 1989 som 2014, alltså under 25 år. Mats Pertoft tog upp lönerna och Jan Björklunds ansvar. Folkpartiet och Miljöpartiet var på samma linje genom Lars Leijonborg och Claes Roxbergh i debatten som handlade om kommunalisering av skolorna eller inte. Det är inte Folkpartiet som har bytt åsikt i denna fråga. Det är Miljöpartiet som springer och byter åsikt i denna fråga. Försök hålla en rak linje, åtminstone de första 25 åren! Sedan kan ni möjligen byta linje. Allra sist vill jag nämna ett par saker. Det har varit en trevlig samtals- och debatton i skatteutskottet. Jag vill tacka alla ordförande och vice ordförande. Låt mig slutligen nämna en person som inte är närvarande här men som det varit mycket underhållande att få debattera med under åren, Vänsterpartiets Per Rosengren. Han var en mycket intressant och rolig debattör. (Applåder)

Herr talman! Vi är nu inne på de sista minuterna av denna mandatperiods debatter. Vi närmar oss valdagen med stormsteg, och i mediernas väljarbarometrar kan vi läsa om ett rött regeringsalternativ. Medierna räknar samman de olika partiernas väljarstöd och tror sig utifrån siffrorna ha ett regeringsunderlag. Men elva veckor återstår till valet, och det enda som de röda oppositionspartierna har gemensamt är att de är väldigt vänsterorienterade, att de vill höja en rad skatter där några är gemensamma men många olika, att de vill ingå i en regering men att de saknar en gemensam plattform för sin politik och att de är i opposition till sittande regering och bör så förbli. Självklart finns det väl någon del i regeringens politik som man som väljare kan ha olika åsikter om. Till och med jag som tillhör ett av allianspartierna kan tycka annorlunda än den samlade regeringen i någon enstaka fråga där mitt partis politik inte fått fullt genomslag. Men överlag är jag väldigt glad att vi i Centerpartiet genom regeringssamarbetet har fått bra gehör för vår politik. Vi har genom riksdagsbeslut kunnat förverkliga stora delar av vår landsbygdspolitik, viktiga miljöfrågor och åtgärder för jobb och företagande. Men vilket av de röda partierna som vinner förhandlandet och får gehör för sina respektive skattehöjningar och andra löften i en rödfärgad regering har inte väljarna någon susning om - inte ens på valdagen, för det ska man göra upp om någon gång senare. Landsbygdsperspektivet i oppositionens politik har dessvärre lyst med sin frånvaro. I betänkandet finns endast ett enda omnämnande, och det är Miljöpartiet som föreslår sänkt moms för naturguider. I budgeten för innevarande år lyckades Centerpartiet få fram 5 miljarder till landsbygdsprogrammet. I regeringens vårproposition, som vi tar ställning till i dag, fyller vi på landsbygdsprogrammet med ytterligare 2,8 miljarder kronor. Det innebär att landsbygdsprogrammet nu är 1 miljard större än under förra planperioden, vilket i sin tur betyder att Centerns framgångsrika satsning på bredband på landsbygden, som vi tidigare har förhandlat fram, nu kan dubbleras. Det innebär också att vi kan femdubbla stödet till lanthandlare och bensinmackar på landsbygden. Det betyder också 500 nya miljoner i form av stöd till idrottsanläggningar, fritidsgårdar, motorgårdar och scoutstugor eller vad det nu är som behövs för att göra landsbygden mer attraktiv för unga att bo kvar på. Det nya landsbygdsprogrammet innehåller också ett nytt förstärkt stöd, en kopeng, till aktiva lantbrukare som håller landskapet öppet genom betande kossor i beteshagarna. De år Centerpartiet ingått i regeringen har betytt mycket för landsbygden. Vi har som sagt bidragit till utbyggnaden av bredband på landsbygden. Vi har ökat den kommersiella servicen på landsbygden. Vi har också ökat anslaget till det allra finmaskigaste vägnätet, de enskilda vägarna, med 1 miljard. Skatter och avgifter har sänkts för bonden med 2,2 miljarder årligen. Matlandet har bidragit till att göra svenska råvaror välkända och dessutom världskända. Det är den första och enda satsning på svensk mat som någon regering över huvud taget har gjort. Det har hittills satsats 1 miljard på Matlandet. För denna miljard har vi ökat exporten av livsmedel med 11 miljarder. Turismen ökade förra året med 38 miljarder kronor enbart på mat. Det är en ökning med nästan 200 procent sedan 2010. Det är ett pr-värde utomlands som motsvarar 1 miljard kronor. Sverige är nu på fjärde plats som rekommenderat resmål av Lonely Planet med maten som specifikt resmål. Det är en ökning med drygt 9 000 sysselsatta inom detta område. Vi har i dag nästan lika många gårdsbutiker som Icabutiker i landet. Skogsriket är nästa tema som har lyfts fram. Det har bidragit till forskning av träråvaran för användning inom en mängd olika områden. Det handlar om kläder, bilar och drivmedel. Det senaste jag hörde gällde fiskfoder. Skogsriket innehåller också stora värden för rekreation, naturupplevelser, hållbart skogsbruk och skogen som kolsänka. Djurskyddskontrollerna har gjorts avgiftsfria. De gröna näringarnas konkurrenskraft ska förbättras. Vi har infört statliga kreditgarantier för byggande på landsbygden. Vi har satt ned foten för vad som anses vara en rimlig nivå för bevarandestatus av vargstammen. Vi har aktivt bidragit till en grön energiomställning genom att vi nu har tio gånger mer vindkraft i landet än den dag vi tillträdde 2006. Vi har infört ett metangasreduceringsstöd för att ta vara på energi i gaserna från stallgödseln. Vi har infört en livsmedelsstrategi. Vi har landsbygdssäkrat alla regeringsbeslut, och vi har en landsbygdsstrategi. Vi har tagit bort handelsgödselskatten, vilket var ett konkurrenshinder som vi var ensamma om i världen. Den halverade restaurangmomsen och den halverade arbetsgivaravgiften för unga har också betytt mycket för turistnäringen runt om i landet. Den sänkta egenavgiften med 7,5 procent för småföretagare betyder mycket för bredden av företag på landsbygden. Mot allt detta står en röd S-ledd politik som gärna ger tjyvnyp om att Centerpartiet inte gör något för landsbygden, medan de själva helt saknar både strategi och politik på området. I stället vill de rödgröna oppositionspartierna tävla om att belasta landsbygden med ökade kostnader. Alla de tre partierna vill införa en kilometerskatt på lastbilstransporter. Det handlar om 4 miljarder i ökade kostnader. Miljöpartiet och Vänstern vill dessutom höja koldioxidskatten på bensin och diesel. Det kan handla om uppåt 1 krona litern för bensinen. Det innebär rejält ökade kostnader som baseras på avstånd. Vi känner till att vi har gott om avstånd på landsbygden. De vill återinföra handelsgödselskatten, och Miljöpartiet vill dessutom lägga på en köttskatt. Arbetslinjen, med sänkta arbetsgivaravgifter för unga, den sänkta restaurangmomsen, liksom RUT- och ROT-avdragen vill de också in och peta i. De vill förminska, ändra eller avskaffa. Detsamma gäller jobbskatteavdraget. Herr talman! Som miljövän och centerpartist delar jag mycket av Miljöpartiets ambitioner om en renare värld i ekologisk balans. Men deras ekonomiska politik radar upp frågetecken. Miljöpartiet säger sig vilja korta ned arbetsdagen och tror att det står en arbetslös med rätt utbildning och ett cv i rockärmen som kan hoppa in och ta över de timmar som någon annan lämnar efter sig. Men de förklarar inte hur de som minskar sin arbetstid ska avlönas. De säger sig vilja sänka kostnader för att anställa och genomföra en grön skatteväxling där sänkta kostnader på arbete ingår. Det kan jag ställa upp på. Men var finns svaret på frågan om den sänkta arbetstiden? Ska de anställda behålla sin lön trots färre arbetade timmar innebär det en otrolig lönekostnadsökning för arbetsgivaren. Eller ska var och en minska sin inkomst motsvarande sin minskade arbetstid med 25 procent? I Miljöpartiets avvikande mening i detta betänkande står det att skatterna kommer att behöva höjas de närmaste åren för att stärka den offentliga ekonomin. Hur går det ihop med att anställda arbetar mindre och avstår lön för sin försörjning, eller att arbetsgivare tvingas betala mer för färre arbetade timmar och därmed får sin verksamhet utkonkurrerad från marknaden? Var hittar Miljöpartiet den ekonomiska bas som de tänker beskatta hårdare när ekonomin krymper både för de enskilda och för företagen? Men Miljöpartiet tror ju att man kan ställa om Sverige till ett hållbart samhälle utan tillväxt. Herr talman! Jag vet att vi i Sverige kan kombinera tillväxt och minskade utsläpp. Det har vi bevisat. Det är också tack vare alliansregeringens förda politik som vi trots en långdragen och djup lågkonjunktur kan fortsätta att föra en expansiv politik för fler i arbete. Det är bara den nuvarande regeringsalliansen med Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna som kan redovisa för väljarna vad den går till val på. Alla andra konstellationer kan man bara spekulera om eftersom de röda vägrar att varudeklarera en gemensam politik. Med detta inlägg i debatten yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet. (Applåder)

Herr talman! Det är en speciell dag i riksdagen i dag, inte minst för mig eftersom det är mitt sista anförande från denna talarstol. Allt har sin tid. Jag är tacksam för de snart åtta år som jag haft förmånen att delta i riksdagens arbete. Jag vill passa på att tacka talmännen för väl genomförda möten i kammaren. Jag riktar också ett varmt tack till talmanskansliet för ett professionellt arbete och till mina kolleger i skatteutskottet och övriga riksdagsledamöter. Tack för den tid som varit! Nu går jag över till politik och skatter. Det är nog så viktigt, eftersom skatteintäkterna är den helt avgörande finansieringen av det välfärdssamhälle som är själva grunden i det som vi kallar för den svenska modellen. Jag såg för någon vecka sedan en sammanställning på Europaportalen om hur skattekvoten, det vill säga skatternas andel av bnp, varierar inom EU. Siffrorna avsåg 2012, och i artikeln med rubriken Skatterna ökar i EU - minskar i Sverige, kunde man se att Sverige då låg på fjärde plats efter Danmark, Belgien och Frankrike och på i stort sett samma nivå som Finland och Italien. Skattekvoten anger som sagt hur stor andel av bnp som är skatter och ger ett bra översiktsmått på hur stora de gemensamma demokratiska ambitionerna är för att finansiera välfärd i form av vård, skola och omsorg, trygghetssystem som a-kassa och sjukförsäkring men också naturligtvis underhåll och miljöomställning av den fysiska infrastrukturen. En hög skattekvot är inget självändamål, men inte desto mindre är det Vänsterpartiets uppfattning att ryggraden i den svenska modellen har urholkats på ett alldeles tydligt sätt under senare tid. Vi menar att medborgarnas berättigade krav på en bra skola för alla, en jämlik sjukvård av hög kvalitet och en värdig omsorg av våra äldre samt trygghetssystem värda namnet helt enkelt kommer att kräva en högre skattekvot och avsevärt högre skatteintäkter än i dag. Vi är inte rädda för att säga detta. Den som läser vårt budgetalternativ kan se att vi på några års sikt föreslår skattehöjningar med i storleksordningen 80-90 miljarder kronor motsvarande en ökning av skattekvoten på mellan 2 och 3 procentenheter. Om det blir verklighet, herr talman, skulle vi - allt annat lika, som man brukar säga - närma oss Danmarks skattekvot men fortfarande ligga långt under den skattekvot Sverige hade under krisåren i början av 1990-talet då statsministern hette Carl Bildt. Jämför för övrigt med Konjunkturinstitutets bedömning att skatteintäkterna bör öka med i storleksordningen 120 miljarder kronor för att finansiera välfärden. Det är endast Vänsterpartiet i denna kammare som föreslår skatteökningar på den nivån och alltså tar reellt ansvar för en hållbar politik enligt min uppfattning. Herr talman! Jag nämner de siffrorna dels för att jag anser att man bör se till helheten innan man börjar gå in på detaljerna i skattesystemet, dels för att sätta Vänsterpartiets skatteförslag i sitt sammanhang. Det som av våra motståndare ofta beskrivs som en skattechock är inte korrekt om man ser till andra länder och också till vår egen historia i närtid. Skattekvoten ger en helhetsbild av vårt skattesystems omfattning, och jag anser att det är viktigt att se till helheten också när det gäller vårt skattesystem som sådant. Det har nu gått mer än 20 år sedan den stora skattereformen i början av 1990-talet. Vänsterpartiet anser liksom de flesta ekonomer, fackliga organisationer, näringslivsföreträdare med flera att det är dags att göra en ny översyn över hela skattesystemet. Till exempel gavs det ut en antologi i vintras om behovet av en skatteöversyn med bidrag av bland andra två tidigare socialdemokratiska finansministrar - Erik Åsbrink och Kjell-Olof Feldt. I förordet till boken liknas dagens skattesystem vid en schweizerost efter alla de avdrag och särlösningar som har genomförts främst under den borgerliga regeringen. Jag noterade för övrigt att av artikelförfattarna låg faktiskt Kjell-Olof Feldt närmast Vänsterpartiet i sin uppfattning att skatteintäkterna behöver ökas avsevärt. En av grundprinciperna som skattesystemet bör vila på är enligt vår uppfattning att man ska ta ut skatt efter bärkraft. Här har som bekant mycket hänt under de senaste åren som undergräver denna princip. Man kan till exempel fråga sig hur klokt det var på en skala att avskaffa fastighetsskatten och ersätta den med en kommunal fastighetsavgift - i princip lika för alla. Det är som LO påpekade i sin rapport Tid för en bred skatteöversyn - Sverige behöver en skattereform så att en genomsnittlig villa i Danderyd eller liknande områden på solsidan i Sverige har fått sin skatt sänkt med 57 000 kronor per år. 57 000 kronor i skattesänkning - man undrar vad de använder pengarna till! Inte för att jag missunnar Danderydsborna ytterligare marginaler, men de levde trots allt ganska bra redan före avskaffandet av fastighetsskatten. Det är klart att de kan bygga en ännu större veranda, och de kan bygga om köket en gång till. Då finns det ett generöst ROT-avdrag de kan använda sig av, och då blir det nog pengar över så att familjen kan köpa RUT-tjänster för att hålla allt skinande och fint i den nyrenoverade villan. Och med RUT-avdraget räcker nog pengarna förresten att gå på krogen lite oftare, och där är ju momsen sänkt. Ja, det ena ger liksom det andra i den bästa av världar på solsidan - för dem som har välbetalda arbeten och bor i lågbeskattade villor, som för övrigt bara stiger i värde nu när fastighetskatten har avskaffats. Och jag glömde bort jobbskatteavdraget! Den här Danderydsfamiljen har nog fått ytterligare en 40 000-50 000 kronor sammanlagt i sänkt skatt per år bara genom jobbskatteavdrag. Sedan kanske någon i familjen dessutom har startat ett välfärdsbolag. Med lite skattekonsulthjälp - jag kommer att tänka på en hemsida jag såg för något år sedan som hette No Tax - kan bolaget göra ett ränteavdrag så att vinsten försvinner. Visst är det underbart här i avdragslandet Sverige, åtminstone på solsidan. Det ena avdraget ger liksom det andra; det är som en evighetsmaskin. Värre är det, herr talman, för den sjuke och den arbetslöse och för pensionären med låg inkomst. Där finns inga jobbskatteavdrag, utan de måste betala högre skatt. När dessutom a-kassan successivt urholkas går färden mot ett tvåtredjedelssamhälle allt fortare. Visserligen har en majoritet, det vill säga två tredjedelar av landets invånare, det ganska bra. En del har till och med fått det mycket bättre. Men en växande grupp - upp till en tredjedel - får det allt sämre. Det finns många siffror på detta. Till exempel har den relativa fattigdomen bland ensamstående kvinnor med barn näst intill fördubblats sedan 2006. Vi känner ju alla till riskerna med ökande klyftor i ett samhälle. Rätt använda, ökade skatteintäkter krävs för att bryta denna utveckling. Ibland får man höra från den motvilliga välsituerade skattebetalaren på solsidan: Vad tjänar jag på högre skatter? What's in it for me? Honom eller henne vill jag svara: Vi mår alla bra av ett mer jämlikt samhälle. Forskning har visat att i samhällen med samma bnp per invånare är hälsan bättre och brottsligheten lägre. Så är det i mer jämlika samhällen. Det finns alltså även något för dig, du motvilliga skattebetalare. Med dina skatteintäkter bidrar du helt enkelt till ett bättre samhälle för oss alla. Ett annat argument, herr talman, som man får höra mot höjda skatter är att det betyder minskad efterfrågan och lägre stimulans åt ekonomin. Men det bygger i så fall på antagandet att skatteintäkterna används för att bättra på de offentliga finansernas saldo - för att spara i ladorna. Vår politik innebär att vi använder de ökade skatteintäkterna till att förbättra välfärd och trygghetssystem och till att ställa om infrastrukturen. Det blir en förändrad efterfrågan - inte en minskad efterfrågan. Dessutom innebär våra satsningar på högre a-kassa och bättre sjukförsäkring att just de grupper som har störst verkliga behov för att klara vardagen får lite mer utrymme som skapar efterfrågan på många olika slags varor och tjänster, vilket i sig alltså stimulerar ekonomin. Herr talman! Skatter bör tas ut efter bärkraft. Vi föreslår till exempel att en särskild skatt tas ut av bankerna, som förra året gick med ett överskott som var lika stort som det underskott hela den offentliga sektorn beräknas gå med i år. Det är en träffande jämförelse. Vi vill också höja bolagsskatten och skatten för höginkomsttagare. Där hade Henrik von Sydow helt fel när han hävdade att Vänsterpartiets förslag innebär höjda skatter för låg- och medelinkomsttagare. Vi föreslår bara höjd skatt för inkomster över 30 000 per månad. Vi föreslår samtidigt sänkt skatt för dem som betalar mest på samma inkomst, nämligen de arbetslösa och de sjuka. Vi tar också bort pensionärsskatten på pensioner under 12 000 kronor per månad. Herr talman! Det behövs en politik för rättvisa, välfärd, jämlikhet, jämställdhet och miljöomställning. Här är skattepolitiken grundläggande. Vänsterpartiet anser att skatteintäkterna behöver ökas väsentligt och skattesystemet ses över i sin helhet. Med detta, herr talman, lämnar jag för sista gången denna talarstol och avslutar som sig bör med att yrka bifall till Vänsterpartiets reservation nr 4.

Herr talman! Jag tackar Jacob Johnson för insatserna i skatteutskottet och i kammardebatterna. Jag tycker att Jacob Johnson återkommande har varit väldig tydlig med den skattepolitik som Vänsterpartiet föreslår. Det hjälper till att tydliggöra det vägval och det alternativ som står mot Alliansen: den alltmer vänstertunga oppositionen. Vi har hört företrädare för flera partier tala om att man gärna vill fortsätta att höja skatterna från vänstersidan. Jag har en kommentar till vilka skatteförslag Vänsterpartiet har. Moderaterna i riksdagens skatteutskott har mycket noggrant följt de förslag som Vänsterpartiet har lagt fram. Vi blev inte så förvånade när vi såg att med de uppemot 100 miljarder som Vänsterpartiet föreslår kommer detta att drabba alla. Er modell på avtrappning av jobbskatteavdraget leder till en kraftig upptrappning av inkomstskatterna. Precis som du säger: Redan från inkomstlägen omkring 30 000, vilket är rätt normala inkomstlägen, ska marginalskatter på 60-61 procent träda i kraft. Det vi blev förvånade över var när vi med hjälp av riksdagens utredningstjänst upptäckte att alla får höjd skatt med Vänsterpartiets förslag - redan från 30 000. Men sedan, efter 55 000, går skatterna ned. Det innebär att en riksdagsledamot betalar lägre skatt än en högskolelärare med Vänsterpartiets skatteförslag. Det är er modell till avtrappning av jobbskatteavdraget. Jag vet att Jacob Johnson är uppmärksammad på detta. Men han får gärna förklara sig: Är ni själva medvetna om konsekvenserna av era skatteförslag? Varför vill ni att en höginkomsttagare ska ha lägre marginalskatt än en medelinkomsttagare? Varför ska en riksdagsledamot betala lägre marginalskatt än en högskolelärare med Vänsterpartiets skattepolitik?

Herr talman! Till att börja med är det bra att Henrik von Sydow uppmärksammar att vi föreslår skatteökningar endast på inkomster över 30 000 per månad. Det låter på Henrik von Sydow som att det inte är någon som tjänar under 30 000 i månaden, utan alla får höjd skatt med Vänsterpartiets förslag. De allra flesta tjänar under 30 000 per månad. Jag vill informera Henrik von Sydow om det. Jag tror att medianinkomsten, av dem som jobbar heltid och de som jobbar deltid, kanske ligger på mellan 25 000 och 30 000. Det är kanske 40 procent av löntagarna som får höjd skatt med Vänsterpartiets politik och med ganska små belopp i början. Henrik von Sydow ondgör sig över att marginalskatten för en riksdagsledamot blir något lägre än för den som tjänar något mindre än en riksdagsledamot. Till att börja med vill jag säga att man trots allt betalar en totalskatt. Det är svårt, rent tekniskt, att göra det här. Möjligtvis kan man hitta ett smartare sätt att få in samma summa pengar utan att man får en ojämn ökning i marginalskattetrappan. Men jag anser att det är en underordnad fråga av helt marginell betydelse. För övrigt tycker jag att vi riksdagsledamöter kan betala både en och flera tusenlappar mer i skatt. Vi anser att hela jobbskatteavdraget ska försvinna när man kommer upp till samma nivå som för oss riksdagsledamöter.

Herr talman! Jag vill tacka Jacob för svaret. Det var ett häpnadsväckande svar - ett häpnadsväckande svar! En vänsterpartist, Jacob Johnson, står i kammaren och försvarar Vänsterpartiets modell där en höginkomsttagare ska ha lägre marginalskatt än en medelinkomsttagare. En riksdagsledamot ska ha lägre marginalskatt än en högskolelärare med Vänsterpartiets skattepolitik. Det är faktiskt häpnadsväckande. I fråga om 30 000 kronor är det väldigt breda grupper som det första steget av Vänsterpartiets avtrappning av jobbskatteavdraget slår mot. Där har vi just högskolelärarna, och där har vi avdelningschefer i sjukvården. Breda TCO-grupper och breda LO-grupper drabbas också av detta tillsammans med alla andra skatter - den långa lista med skatteförslag som Vänsterpartiet nu förbereder för de regeringsförhandlingar med Stefan Löfven som de hoppas på. Då ska vi lägga till det helt avskaffade RUT-avdraget. Då ska vi lägga till återinförandet av fastighetsskatten. Då ska vi lägga till arvs- och gåvoskatt. Då ska vi lägga till förmögenhetsskatt. Och då ska vi lägga till den långa serie av andra skattehöjningar - uppemot 90-100 miljarder - som Vänsterpartiet föreslår. Jag tycker att replikskiftet är tydligare. Jag vill varna svenska folket för det som nu förbereds. Det är en skattechock. Det kommer att drabba alla hushåll. Och det kommer att slå mot jobben. (Applåder)

Herr talman! Vänsterpartiets alternativa skatteförslag innebär för någon som till exempel tjänar 32 000 kronor i månaden ungefär 200 kronor i månaden i högre skatt. Jag tror att alla inser att vi som har lite högre inkomster måste bidra för att finansiera välfärd, bättre a-kassa till exempel. Det kan man själv få nytta av om man skulle hamna i arbetslöshet så småningom. När det gäller marginalskatterna och riksdagsledamöters och andras marginalskatt får man med Vänsterpartiets förslag betala mer i skatt ju mer man tjänar. Med Vänsterpartiets förslag ökar skatten hela tiden. Du, Henrik von Sydow, gör en poäng av marginalskatten, den sista hundralappen, och av att man just vid övergången betalar lite mindre på grund av den tekniska lösningen i jobbskatteavdraget. Det är en skendebatt, Henrik von Sydow. Jag tror att människor är intresserade av hur mycket man ska betala i skatt i kronor, inte av hur hög min marginalskatt är på den sista hundralappen.

Herr talman! Man skulle kunna kommentera mycket efter det här. Men jag har blivit ombedd att inte göra någon filibusterdebatt av alltihop och ska därför försöka summera det utöver det som jag har tänkt säga. Det kan vara bra att veta att inkomstskatterna utgör 70 procent av intäkterna till kommunerna och går till deras verksamhet. Det innebär att det i huvudsak är på dessa intäkter som kommunerna ska fullgöra sina skyldigheter mot medborgarna. Välfärden avgörs alltså av arbete och sysselsättning. Skatteregler för företag och enskilda medborgare har alltså en avgörande betydelse för hur den praktiska välfärden ser ut - skolan, vården och omsorgen. Det leder till slutsatsen att stora skattehöjningar är en dålig metod för att öka välfärden. Däremot behöver vi öka tillväxten för att inte strypa den med höjda skatter och avgifter. Oppositionens olika förslag om höjda skatter och avgifter på alla tänkbara och otänkbara områden skulle motverka den nödvändiga tillväxten. Man kan inte ta varje enskilt förslag för sig, vilket även finansministern sade, utan man måste se helheten - den samlade effekten. Om man genomför förslagen blir det inte status quo men med enbart ökade skatteintäkter. Det är vilseledande att hävda att om man höjer inkomstskatter, arbetsgivaravgifter, företagsskatter och kostnader för arbete genom att avveckla ROT och RUT och skatter på transporter får fler jobb, kommunerna större resurser till välfärd och barnfamiljer och pensionärer får det bättre. Inget kan vara mer fel. Detta paket av förslag, som är oppositionens samlade valprogram, skulle få motsatt effekt för kommuner, för ungdomar och för personer som har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Företagen skulle få större kostnader och därmed sämre konkurrensvillkor. Det har alltså motsatt effekt. Det kan också vara viktigt att slå fast att skatteintäkterna inte följer en linjär kurva utan har logaritmiska inslag. Skatteeffekten avtar alltså med högre nivåer. Det är viktigt att ha det klart för sig. Skatten på arbete är fortfarande för hög sett ur ett längre perspektiv. Ett för högt skattetryck är negativt för både enskilda och kommuner. Vi behöver i stället fortsätta underlätta för fler jobb och fler företag. De samlade skatteintäkterna har ökat tack vare ett minskat skattetryck. Ett tydligt exempel på detta är kopplingen mellan arbetade timmar och inkomstpensionen. Ju fler arbetade timmar desto högre inkomstpension. För många är detta faktum inte klart, men det är ganska enkelt att belägga. Det räcker att jämföra den ekonomiska konjunkturen och utvecklingen av inkomstpensionen. För Kristdemokraterna är skattesänkningar på pensioner med inriktning i första hand mot dem med låga pensionsinkomster ett prioriterat område. Vi har lyckats sänka skatten med 16,5 miljarder kronor under två mandatperioder. Detta är ett bra bevis på det. Det har varit möjligt på grund av ökade skatteintäkter genom arbetade timmar etcetera. Herr talman! Ibland går det inte att undgå att fundera på om vissa ledamöter tror att jordens axel går genom Helgeandsholmen. Det går inte att trolla med knäna! Förr eller senare avslöjas bluffen. Om man inför en kilometerskatt kommer priset på varor och tjänster att öka markant, oavsett hur många åkerier som drabbas av det - inhemska eller utländska. Företagen och enskilda kommer att betala i form av högre priser och sämre konkurrens. De får dessutom betala mer för tjänstekostnaderna. Skogsindustrin är en av Sveriges allra viktigaste exportnäringar. De pappersbruk som fortfarande finns kvar skulle tveka att investera i ett land med höjd energiskatt och höjda transportskatter. Vilka konsekvenser de markant höjda transportkostnaderna med kilometerskatt och högre skatt på drivmedel skulle medföra kan inte överblickas. Däremot kan man bestämt hävda att detta skulle utgöra ett hot mot tiotusentals arbetstillfällen i vårt land. För Halland, där skogskoncernen Södra storsatsar för utbyggd verksamhet med 400 nya arbetstillfällen för regionen, är oppositionens förslag ett direkt hot. Med den fördubbling av antalet transporter som planeras för skogsråvaror till bruket skulle oppositionens förslag innebära en skattesmäll. Det gäller även större och mindre företag i glesbygd vars förutsättningar bygger på konkurrensneutrala transportkostnader. Det skulle sannolikt också förvärra problemen för åkeribranschen, inte förbättra som många tror. För enskilda skulle kostnader för varor och tjänster också öka. Och för personer med små marginaler, pensionärer med små inkomster och barnfamiljer, kommer förslagen om de genomförs att ytterligare minska deras ekonomiska utrymme. Herr talman! Alliansens arbete med att reformera skattesystemet för fler företag och arbetstillfällen, samtidigt som man värnar konkurrensneutraliteten, måste fortsätta. Vi har genomfört ett antal förändringar såsom bolagsskatten, fastighetsbeskattningen, slopande av förmögenhetsskatten och skatten på arbete - allt med syftet att göra det mer lönsamt att arbeta, behålla jobben i Sverige, och stärka vår konkurrenskraft i en tätnande konkurrens. Därför kan vi inte rusa i väg med ett ökat skattetryck och punktskatter, vilka tillsammans är ett hot mot vår välfärd. Fastighetsskatten nämndes här. Då kan jag meddela att jag 2005 kontaktades av Elsa som bodde i Knäred som ligger i Halland, vilket alla säkert känner till. Hon hade blivit rekommenderad av Försäkringskassan att ge sitt hus till sina barn som i sin tur skulle kunna ta ut hyra för att få hjälp till fastighetsskatten. Hon skulle alltså få flytta ifrån sitt hem efter 30 år. Jag tror att det är en ganska dålig metod, om vi ska återvända det som Jacob Johnson här föreslog. För att återvända till min inledning är det i kommunerna man kan avläsa hur det går för företagen, jobben och välfärden. Det är inte genom statliga bidrag som vi bygger Sverige starkare, utan det gör vi genom fler företag och fler arbetstillfällen. Herr talman! Med tanke på ett inlägg som har gjorts vill jag påpeka att man nog ska vara försiktig med det som man läser på Dagens Nyheters debattsidor. Om till exempel USA påstås det att demokrater och republikaner har enats. Det som de har enats om är att man kan utvinna mer skiffergas, vilket är fossil energi. Jag tror inte att Miljöpartiet vill införa mer fossila bränslen eller bryta skiffer, så kallad frackning. Herr talman! Eftersom detta är mitt sista anförande från riksdagens talarstol vill jag rikta ett varmt tack till talmännen som med glimten i ögat har lett arbetet i kammaren på ett föredömligt sätt. Jag vill också tacka alla utskottskolleger genom de gångna 16 åren och alla utskottskanslier, som jag haft förmånen att samarbeta med. Det är min förhoppning att den goda stämning som genomsyrar riksdagens arbete ska upprätthållas och att framtida riksdagsledamöter uppskattar den goda tradition som kännetecknar det svenska parlamentet. (Applåder)