Fru talman! Vi debatterar nu frågan om återvändande i migrationspolitiken. Utifrån mina liberala utgångspunkter, om jag tittar tillbaka på mitt politiska engagemang som nu sträcker sig längre än ett kvarts sekel, har jag alltid stått upp för att vi ska ha en tolerant och human migrationspolitik.
Det finns många människor runt om i världen - faktiskt hundratals miljoner, eller miljarder om vi ska vara ärliga - som inte är lika lyckligt lottade som jag är. De är inte födda i ett land med frihet och demokrati. De tvingas kanske växa upp i krigsområden eller där de riskerar att bli gripna av säkerhetstjänsten och torterade och så vidare.
Det är oerhört viktigt att Sverige har en migrationspolitik där vi hjälper människor som är i behov av skydd. Hela förutsättningen för att det ska fungera är att de personer som inte har tillräckligt starka behov av skydd enligt vår lagstiftning också accepterar och respekterar de svenska myndighetsbesluten.
Fru talman! Jag skulle vilja säga att i det längre perspektivet är det omöjligt att upprätthålla idén och systemet för Sverige där Sverige är ett invandringsvänligt land om vi inte har ordning och reda i vår migrationspolitik.
Jag kan förstå dem som är starkt invandringsfientliga. De vill ha mycket återvändande. Det kan jag mycket väl förstå, eftersom det innebär att människor lämnar Sverige. Men det är lika viktigt för mig som en varm anhängare av en human och mänsklig flyktingpolitik att regelverken upprätthålls. Annars underminerar vi hela legitimiteten för den ordning vi ska ha i Sverige där vi ställer upp och hjälper dem som är i behov av skydd.
Det underminerar också i förlängningen hela asylrätten. Asylrätten innebär inte rätten att få uppehållstillstånd i ett annat land. Asylrätten innebär rätten att få prövas för att kunna få uppehållstillstånd. Undermineras den rätten kommer det i förlängningen i slutändan att drabba flyktingarna och dem som verkligen har behov av skydd.
Ju fler människor som belastar det svenska mottagningssystemet, ju fler människor som på olika sätt försöker att fixa och tricksa, undgå regelverk, stanna kvar i landet fastän de har fått en lagakraftvunnen dom om att lämna landet, ju fler personer som gör det, desto mer undermineras legitimiteten för hela det svenska mottagandet, och desto mindre resurser, kraft och engagemang kan vi lägga på de personer som är mest behövande i systemet.
Fru talman! Riksrevisionen har gått igenom 23 000 ärenden där personer har fått avslag på sina asylansökningar från 2013 och framåt. Det visar sig att i bara drygt hälften av fallen har personerna faktiskt lämnat landet. Sedan är det en fjärdedel som på olika sätt har hållit sig undan så att preskriptionstiden på fyra år har löpt ut. Sedan är det den sista fjärdedelen, som man kan kalla för potten med övriga, där de flesta förmodligen ändå har lyckats få uppehållstillstånd på grund av att man har uppfunnit några nya skäl eller så som man har fått stöd för och sedan kunnat stanna kvar i alla fall.
Men det är alltså bara varannan person i de 23 000 ärenden som man har gått igenom som har lämnat Sverige, trots att våra myndigheter och domstolar har fattat beslut om att de ska göra det.
Det visar sig att i hälften av dessa 23 000 fall har inte personen lämnat landet frivilligt. Då har man tvingats från Migrationsverkets sida att överlämna ärendena till polisen. När polisen får tag i ärendena och ska verkställa dem och hitta de här personerna måste de prioritera detta bland all annan polisiär verksamhet, det vill säga gängskjutningar, rån, inbrott och allt möjligt.
Det visar sig också att det bara är i en tredjedel av de fall som kommer till polisen som det finns en registrerad utresa från Sverige fyra år senare.
Fru talman! Det är inte rimligt någonstans att det fungerar på det här sättet. Det är därför en majoritet - en majoritet innebär alla partier förutom regeringspartierna - i socialförsäkringsutskottet, som ansvarar för detta, har beslutat att man ska se över ansvarsfördelningen mellan de tre myndigheterna, Migrationsverket, polisen och Kriminalvården, för att kunna få rätsida på de här frågorna.
Därtill, fru talman, vill jag avslutningsvis säga att det blir väldigt märkligt när nästan alla politiker samfällt står på barrikaderna i Sverige och säger: Vi måste ha ordning och reda. Vi behöver en ordnad och långsiktigt hållbar migrationspolitik. Men samtidigt genomför man ju olika typer av särregler, undantagsregelverk, nya bestämmelser och tillfälliga bestämmelser, vilket i förlängningen leder till att man snarare skapar en oreda i politiken.
Det tydligaste exemplet på detta är den så kallade gymnasielagen, där nästan 9 000 personer som alla har fått lagakraftvunnen dom om att lämna Sverige på ett bräde ges möjligheten att stanna kvar i alla fall. När sedan nya bekymmer dyker upp under resans gång gör man nya ändringar, och nu har man ytterligare ändringar skickade på remiss och så vidare. Så kan vi inte heller ha det.
Riksrevisionens rapport om återvändande-verksamheten
Vi måste i Sveriges riksdag orka stå upp för att Sverige har en reglerad invandring. I förlängningen är det också bara detta system som garanterar att de personer som har allra störst behov av skydd kan få stanna i Sverige och få möjlighet till en god integration och etablering i vårt land.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades under § 20.)
