Processrättsliga frågor

Betänkande 1992/93:JuU6

Justitieutskottets betänkande 1992/93:JUU06

Processrättsliga frågor

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Motioner
• Utskottet
• Hemställan
• Reservation
• Innehållsförteckning

1992/93
JuU6

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet några motioner som
väckts under den allmänna motionstiden 1992 och som rör olika
processrättsliga frågor.

Utskottet avstyrker bifall till samtliga motionsyrkanden.

Till betänkandet har fogats en reservation (nyd) och ett
särskilt yttrande (nyd)

Motioner

1991/92:Ju301 av Ingbritt Irhammar och Birgitta Hambraeus (c)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om komplettering av
förundersökningskungörelsen.

1991/92:Ju516 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om möjligheter till grupptalan i domstol.

1991/92:Ju623 av Karl Gustaf Sjödin (nyd) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en utredning som får till uppgift
att komma med förslag om att minska åklagarens bevisbörda i
brottmålsprocessen.

1991/92:Ju701 av Lena Öhrsvik (s) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
behovet av bestämmelser om möjlighet till omedelbar avvisning av
offentligt biträde.

1991/92:Ju703 av Inger Lundberg och Maud Björnemalm (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av en översyn av rättegångsbalkens
och sekretesslagens regler i syfte att stärka kvinnors möjlighet
att anmäla sexuella övergrepp.

1991/92:Ju704 av Charlotte Cederschiöld m.fl. (m) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om möjligheten att föra grupptalan i
pornografimål.

1991/92:Ju705 av Lars Moquist m.fl. (nyd) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om vittnens rätt till anonymitet.

1991/92:Ju706 av Ulla Orring och Bengt Harding Olson (fp) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om utökad möjlighet till förenklad
domstolsprövning av konsumenttvister.

1991/92:Ju708 av Håkan Holmberg (fp) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen begär en utredning av frågan om förenkling av den
rättsliga behandlingen av parkeringsförseelser.

1991/92:Ju711 av Berith Eriksson m.fl. (v, s, fp) vari yrkas

2. att riksdagen hos regeringen begär att den uppdrar åt
kommittén om grupptalan i domstol att även utreda möjlighet för
grupptalan i domstol vad gäller pornografi.

Utskottet

I detta betänkande behandlar utskottet ett antal motioner med
anknytning till processrättsliga frågor. Motionerna har väckts
under den allmänna motionstiden år 1992.

Tvistemål om mindre värden

Motionen

I motion Ju706 begärs utvidgade möjligheter att handlägga
konsumenttvister enligt rättegångsbalkens (RB) regler om s.k.
småmål. I motionen anförs att dessa tvister i ökad utsträckning
bör lösas lokalt.

Bakgrund

Tvister om belopp som inte överstiger ett halvt basbelopp
reglerades tidigare i lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål
om mindre värden (småmålslagen). Denna lag upphävdes den 1
januari 1988 (prop. 1986/87:89, JuU31, rskr. 278). De s.k.
småmålen skulle i fortsättningen handläggas i stort sett enligt
reglerna för tvistemål i allmänhet. Vissa särregler för sådana
mål behölls dock och införlivades samtidigit med RB (se 1 kap.
3 d §, 10 kap. 8 a §, 18 kap. 8 a §, 49 kap. 12--15 §§, 50 kap.
10 a § och 52 kap. 9 a §, m.fl.). Dessa särregler innebär i
korthet följande. Tingsrätten skall i dispositiva tvistemål där
förlikning om saken är tillåten och där värdet av vad som yrkas
uppenbart inte överstiger hälften av basbeloppet enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring bestå av bara en lagfaren
domare. Vinnande part får i princip inte ersättning för
ombudsarvode; biträde enligt rättshjälpslagen (1972:429)
förordnas som regel inte. Det krävs prövningstillstånd för att
få ett småmål prövat i sak i hovrätten. En särskild forumregel
(10 kap. 8 a § RB) innebär att en konsument i ett småmål får
väcka talan mot en näringsidkare vid sitt eget hemvistforum.
I övrigt är RB:s allmänna tvistemålsregler tillämpliga.

Utskottets överväganden

Motionsönskemålen synes gå ut på att tvist mellan konsument
och näringsidkare i mål om mindre värden skall kunna handläggas
vid domstol som finns i konsumentens närområde.

Huvudregeln i tvistemål är att talan skall väckas vid
svarandens hemvistforum. I mål om mindre värden finns dock, som
framgått ovan, en särskild forumbestämmelse för konsument.
Bestämmelsen innebär att i tvist mellan konsument och
näringsidkare rörande vara, tjänst eller annan nyttighet som
tillhandahållits för huvudsakligen enskilt bruk får talan väckas
vid rätten i den ort där konsumenten har sitt hemvist. Enligt
utskottets uppfattning torde denna regel uppfylla den i motionen
önskade ordningen. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju706.

Grupptalan vid pornografimål m.m.

Motionerna

I motion Ju516 begärs att offer för t.ex. miljöbrott som grupp
skall kunna driva en process om skadestånd. I motionerna Ju704
och Ju711 begärs överväganden om att införa en möjlighet till
grupptalan i civilrättslig ordning vid allmän domstol när det
gäller för kvinnor kränkande pornografiska bilder och filmer. I
sistnämnda motion anförs att man i flera delstater i USA har
lyckats med en lagstiftning som innebär att vilken kvinna som
helst kan få en civilrättslig prövning av hur ett pornografiskt
alster skadar kvinnor som grupp. Motionärerna föreslår att
frågan skall tas upp av utredningen om grupptalan.

Bakgrund

I flera andra länder har frågor om kollektiva, diffusa och
fragmentariska anspråk (t.ex. rätten till en god miljö och
skyddet mot diskriminering) uppmärksammats under senare år, och
olika åtgärder har vidtagits för att förbättra möjligheterna att
föra processer om sådana anspråk. En gemensam linje i sådant
lagstiftningsarbete utomlands har varit att söka vidga
möjligheterna för grupper av personer att föra talan vid domstol
rörande anspråk som kan betecknas som kollektiva. Denna vidgade
talerätt har med ett svenskt ord kommit att kallas grupptalan.

Regeringen beslutade förra året att tillkalla en särskild
utredare för att utreda om det går att förbättra möjligheterna
att i svensk domstol driva anspråk som är gemensamma eller
likartade för en större grupp människor. Utredaren bör enligt
direktiven (dir. 1991:59) överväga möjligheten att beträffande
sådana anspråk -- som ett komplement till de traditionella
rättegångsreglerna -- införa regler om s.k. grupptalan.
Utredaren bör också enligt direktiven föreslå de ändringar i
övrigt som behövs i det processuella regelsystemet för att
säkerställa möjligheterna att driva sådana anspråk i domstol. I
direktiven anges att utredaren bör kartlägga reformbehovet i
första hand när det gäller konsumenträtten, miljörätten,
hyresrätten, arbetsrätten och de medborgerliga fri- och
rättigheterna, men det står utredaren fritt att undersöka
behovet även på andra områden. Direktiven anger vidare att en
möjlighet till grupptalan torde -- med hänsyn inte minst till de
ämnesområden som främst står i blickpunkten -- i första hand
vara av intresse för tvistemålsprocessens del. Men det kan, sägs
det vidare, också tänkas att en motsvarande möjlighet att föra
talan kan vara till fördel inom ramen för en brottmålsprocess,
nämligen om en grupp målsägande har ett gemensamt intresse av
att driva ett åtal mot en person, t.ex. för hets mot folkgrupp.
Utredningsarbetet skall redovisas före den 1 september 1994.

Utskottets överväganden

Som framgår ovan har en utredning tillsatts som skall
undersöka och kartlägga reformbehovet beträffande grupptalan.
Utskottet utgår från att utredningen tar upp den i motionerna
Ju704 och Ju711 väckta frågan om sådan talan när det gäller
pornografiska alster utan att riksdagen gör något särskilt
uttalande i saken. Berörda yrkanden i motionerna Ju704 och Ju711
avstyrks. Utskottet anser inte heller att önskemålet i motion
Ju516 om grupptalan angående skadestånd vid t.ex. miljöbrott bör
föranleda något särskilt uttalande från riksdagens sida.
Motionsyrkandet avstyrks.

Rättslig prövning av felparkeringsavgifter m.m.

Motionen

I motion Ju708 begärs en utredning av frågan om det skall
inrättas särskilda parkeringsnämnder. Nämnderna skall ha till
uppgift att lösa tvister om parkeringsavgifter mellan enskilda
och parkeringsbolag. I motionen anförs att sådana tvister inte
bör belasta tingsrätterna.

Bakgrund

Bestämmelser som reglerar rätten att stanna och ställa upp
fordon på väg finns dels i vägtrafikkungörelsen (1972:603; VTK),
dels i lokala trafikföreskrifter som utfärdats med stöd av VTK.
För överträdelse av vissa av bestämmelserna i VTK kan böter
utdömas. År 1976 avkriminaliserades flertalet former av
parkeringsförseelser, och det infördes ett nytt sanktionssystem
på området. Den nya ordningen regleras i lagen (1976:206) om
felparkeringsavgift (prop. 1975/76:106, TU14, rskr. 240).

Enligt 5 § felparkeringslagen får parkeringsanmärkning
meddelas av en polisman eller av en särskilt förordnad
parkeringsvakt om ett fordon har stannats eller parkerats i
strid mot de föreskrifter som lagen är tillämplig på.
Anmärkningen skall innehålla en uppmaning till fordonets ägare
att inom viss tid betala avgiften.

Meddelas parkeringsanmärkning och anser fordonets förare eller
ägare att så ej hade bort ske, får han ansöka om rättelse hos
polismyndigheten i det polisdistrikt där anmärkningen
meddelades. Bifalles ansökan, undanröjer myndigheten
betalningsansvaret. Fordonsägaren kan också jämlikt 9 §
felparkeringslagen skriftligen till polismyndigheten anmäla att
han bestrider betalningsansvar. Finner polismyndigheten att
parkeringsanmärkning ej hade bort meddelas eller att
betalningsansvar av annan anledning ej åvilar den som bestritt
sådant ansvar undanröjer den betalningsansvaret.

Undanröjs inte betalningsansvaret kan beslutet enligt 10 §
felparkeringslagen överklagas skriftligen hos tingsrätten, där
handläggningen sker enligt lagen om domstolsärenden. Talan mot
tingsrättens beslut förs i hovrätten, men för hovrättens
prövning krävs prövningstillstånd. Allmän åklagare för det
allmännas talan i tingsrätt och hovrätt.

Utöver de sanktioner som finns i VTK och felparkeringslagen
för felaktiga parkeringar m.m. finns sanktionsregler för
parkering i lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig
parkering. Lagen gäller s.k. tomtmarksparkering. Enligt lagen
får en markägare som upplåter tomtmark för parkering eller
förbjuder parkering inom ett visst område ta ut en avgift
(kontrollavgift), om ett fordon parkerats inom området i strid
mot förbud eller villkor som han har beslutat (olovlig
parkering). Förutsättningarna för att få ta ut en sådan
kontrollavgift är närmare angivna i lagen. Betalas inte
kontrollavgiften kan talan om att få ut kontrollavgiften enligt
9 § nämnda lag väckas vid tingsrätten. En sådan talan föregås
regelmässigt av en ansökan om betalningsföreläggande mot den
betalningsskyldige. Kontrollavgift får inte tas ut om detta med
hänsyn till omständigheterna i samband med den olovliga
parkeringen skulle framstå som uppenbart oskäligt.

Övervakning av parkering på tomtmark ombesörjs i stor
utsträckning av kommunala eller privata parkeringsbolag.

Åklagarutredningen -90 har enligt sina direktiv (dir. 1990:27)
haft att undersöka om inte de uppgifter som utförs av åklagare
när det gäller felparkeringsavgifter kan anförtros åt något
annat organ. I sitt betänkande (SOU 1992:61) Ett reformerat
åklagarväsende konstaterar utredningen att inte oväsentliga
resurser inom åklagar- och polisväsendet tas i anspråk för
handläggningen av ärenden enligt felparkeringslagen. Såväl
principiella som praktiska skäl talar, enligt utredningen, för
att åklagarväsendet avlastas det arbete som är förenat med
sådana ärenden. Också polisens befattning med dessa ärenden bör
enligt utredningen upphöra. Utredningen föreslår att bl.a.
felparkeringslagen och kontrollavgiftslagen upphävs och ersätts
med en lag om avgift för olovlig parkering.

Utredningens förslag innebär att det införs ett enhetligt
avgiftssystem på parkeringsområdet som skall vila på
civilrättslig grund och där uttagande av avgifterna skall vara
en angelägenhet för kommunen eller markägaren. Härigenom skulle
åklagarna och polismyndigheterna befrias från uppgiften att
utreda och besluta om bestridda parkeringsanmärkningar. En
konsekvens av förslaget blir i princip att ärenden om
felparkeringsavgifter i första instans kommer att handläggas av
kronofogdemyndigheten och att reglerna för summarisk process
blir tillämpliga. Förslaget bör, enligt utredningen, tjäna som
utgångspunkt för fortsatta överväganden om sanktionssystemet på
parkeringsområdet, och utredningen poängterar att det är viktigt
att saken så snart som möjligt får sin lösning. Betänkandet
remissbehandlas för närvarande.

Utskottets överväganden

Utskottet anser att det i rådande beredningsläge saknas
anledning för riksdagen att uttala sig beträffande formen för
tvistlösning i fråga om felparkeringsavgifter. Utskottet
avstyrker bifall till motion Ju708.

Åklagarens bevisbörda i brottmål

Motionen

I motion Ju623 begärs att en utredning tillsätts för att
utreda om åklagarens bevisbörda i brottmålsprocessen kan
minskas. Enligt motionärerna har domstolarna under senare år
ställt allt högre beviskrav för fällande dom vilket bl.a. får
negativa följder för åklagares och polisers vilja att åtala och
utreda brottsliga gärningar.

Bakgrund

Principen att åklagaren skall bevisa samtliga de
omständigheter vilka måste föreligga för att den tilltalade
skall kunna fällas till ansvar för brott har alltsedan den
franska revolutionen i västerlandet betraktats som en viktig
rättsstatlig princip, vilken skall skydda laglydiga medborgare
mot att bli dömda till straff (jfr Ekelöf, Rättegång IV, 1982,
s. 122).

Tidigare riksdagsbehandling

Justitieministern har i ett interpellationssvar i riksdagens
kammare i april i år (Riksdagens protokoll 1991/92:92 s. 4 f)
behandlat ett liknande spörsmål. Hon utgick i svaret från att
interpellanten inte ansåg att lagstiftaren bör överväga någon
generell sänkning av beviskraven i brottmål. Hur dessa krav bör
tolkas i olika situationer är och bör, anser hon, vara föremål
för diskussion mellan bl.a. dem som medverkar i rättsväsendets
hantering av brottmål. Hon anför vidare att det är viktigt att
de som har ansvar för lagstiftningen klart och otvetydigt
deklarerar att det inte kommer på fråga att genom lagstiftning
göra avsteg från principerna att åklagaren har bevisbördan i
brottmål och att fällande dom kräver full bevisning.

Utskottets överväganden

Enligt utskottets uppfattning saknas det anledning till någon
riksdagens åtgärd med anledning av motion Ju623. Motionen
avstyrks.

Anonymitet för vittnen m.m.

Motionerna

I motion Ju705 hemställs att frågan om vittnens anonymitet
blir föremål för lagreglering. Vittnen som begär anonymitet bör,
enligt motionärerna, kunna erbjudas det, och i t.ex.
förundersökningsprotokoll skall inte vittnes namn behöva anges.
I motion Ju301 tas upp frågan om vilka uppgifter om målsäganden
som skall tas in i förundersökningsprotokollet. I motionen
begärs att offentliganställda som i sitt arbete blir utsatta för
övergrepp inte skall behöva skylta med sin hemadress i
förundersökningsprotokollet med hänsyn till risken för
repressalier; en hänvisning till arbetsadressen bör vara
tillräcklig.

Bakgrund

Motionsönskemålen tar bl.a. sikte på möjligheterna att hindra
en tilltalad i brottmål att få kännedom om ett vittnes identitet
och olika uppgifter om målsägande. Inledningsvis följer en
redogörelse för vad som gäller om vittnens eller parts medverkan
under förundersökning och i rättegång och vilka uppgifter om dem
som antecknas i t.ex. förundersökningsprotokoll.

Enligt svensk rätt är det en allmän medborgerlig skyldighet
att stå till förfogande för förhör under en förundersökning och
på begäran av part eller rätten vittna i en rättegång (23 kap. 6
§ RB och 36 kap. RB).

Under förundersökningen skall protokoll föras (23 kap. 21 §
RB), och i 20 § förundersökningskungörelsen (1947:948) anges vad
som skall framgå av förundersökningsprotokollet. Bl.a. skall
utsagor av hörda personer samt erforderliga upplysningar om dem
tas in. Enligt 21 § förundersökningskungörelsen skall i
protokollet antecknas ett vittnes fullständiga namn,
personnummer, yrke eller anställning, bostadsort, postadress,
arbetsplats och telefonadress m.m. I sistnämnda hänseende är
föreskrifterna för närvarande föremål för en översyn inom
Justitiedepartementet.

Enligt Rikspolisstyrelsens föreskrifter (FAP 403-6) skall
målsägandens namn, personnumer, bostadsadress, tillfälliga
adress, arbetsplatsadress och telefonnummer m.m. anges i
polisanmälan. Utskottet har enligt uppgift från Riksåklagaren
erfarit att man i praxis godkänner en anteckning om
arbetsplatsadressen i förundersökningsprotokollet när
målsäganden är offentliganställd (t.ex. poliser) och i tjänsten
blivit utsatt för övergrepp. Detsamma torde gälla när sådana
personer uppträder som vittnen.

Under förundersökningen har den misstänkte och hans försvarare
rätt att fortlöpande, om det kan ske utan men för utredningen,
ta del av vad som förekommit under förundersökningen (23 kap.
18 § RB). Så snart förundersökningen har avslutats har den
misstänkte eller hans försvarare rätt att på begäran få en
avskrift av förundersökningsprotokollet (23 kap. 21 § fjärde
stycket RB). Enligt 45 kap. 7 § RB skall
förundersökningsprotokollet bifogas åklagarens ansökan om
stämning till domstolen.

Vittnesförhör i rättegången hålls i allmänhet inför domstolen,
men rätten har också möjlighet att förordna om telefonförhör om
det är lämpligt med hänsyn till bevisningens art och övriga
omständigheter eller det med hänsyn till kostnadseffekterna är
mer lämpligt (46. kap. 7 § RB). Rätten skall, innan vittnesmål
avläggs, höra vittnet om hans fullständiga namn, ålder och
hemvist m.m. Ett vittne eller en målsägande som hörs i anledning
av åklagarens talan kan under vissa förhållanden höras utan att
den tilltalade får vara närvarande.

Beträffande sekretess gäller att uppgifter i
förundersökningen om enskilds personliga eller ekonomiska
förhållanden är skyddade enligt 9 kap. 17 § första stycket
sekretesslagen (1980:100), om det kan antas att den enskilde
eller någon honom närstående lider skada eller men om uppgiften
röjs. Sekretessen viker emellertid vanligen jämlikt 18 § när
uppgiften lämnas till domstol med anledning av åtal. Undantag
finns dock. Sekretessen viker t.ex. inte om uppgiften
uppenbarligen saknar betydelse i målet.

Enligt 9 kap. 17 § andra stycket sekretesslagen kan emellertid
anmälan eller utsaga som lämnas av enskild under
förundersökningen också skyddas av sekretess, om det kan antas
att fara uppkommer för att någon utsätts för våld eller annat
allvarligt men om uppgiften röjs. Sekretess enligt den sist
nämnda regeln gäller även hos domstolen när
förundersökningsprotokollet ges in dit. Denna sekretess kan bara
i begränsad omfattning göras gällande gentemot den misstänkte,
eftersom sekretess endast i speciella fall hindrar partsinsynen
(jfr 14 kap. 5 § sekretesslagen). Enligt sistnämnda bestämmelse
hindrar sekretess inte parts rätt enligt RB att få del av alla
omständigheter som läggs till grund för avgörande av mål eller
ärende.

Frågan om att införa en rätt för vittnen att vara anonyma
genom hela brottmålsförfarandet har på senare tid aktualiserats
i olika sammanhang.

En arbetsgrupp vid Rikspolisstyrelsen föreslog i en rapport år
1990 att det skulle införas regler om att ett vittnes
identitetsuppgifter skulle hållas hemliga för den misstänkte.
Enligt förslaget skulle polis, åklagare, försvarare och domstol
känna till identiteten, och vittnet skulle inte ha någon
fullständig anonymitet eftersom han, eller hon, fortfarande
skulle vara skyldig att inställa sig personligen vid
rättegången.

Våldskommissionen hade också till uppgift att utreda hur
vanligt det var att parter och vittnen utsattes för våld och hot
i anslutning till förundersökning och rättegång och hur man
skulle komma till rätta med problemet. I sitt slutbetänkande
(SOU 1990:92) Våld och brottsoffer lämnades inga lagförslag om
vittnesskydd. Kommissionen hade gjort en enkät hos olika
polisdistrikt för att försöka få en uppfattning om hur vanligt
det var med hot och våld mot vittnen. Enligt kommissionen tydde
enkäten närmast på att det rent generellt inte förekommer våld
eller hot mot vittnen i någon större omfattning och att den
motvilja mot att vittna som människor ibland ger uttryck för
snarare beror på en allmän olust- och obehagskänsla än på att de
är utsatta för ett reellt hot. Kommissionen medgav att det i
vissa fall kunde finnas en påtaglig risk för repressalier. Den
ansåg dock av flera skäl att det inte var lämpligt att införa
ett sådant vittnesskydd som föreslagits av Rikspolisstyrelsens
arbetsgrupp. Kommissionen pekade bl.a. på att det var olämpligt
att begränsa den tilltalades insyn i processmaterialet samtidigt
som försvararen skulle ha full insyn. Detta skulle bädda för
allvarliga lojalitetskonflikter mellan den tilltalade och hans
försvarare. Kommissionen pekade i stället på olika möjligheter
som finns enligt gällande rätt att förbättra ett vittnes
situation. Domstolarna skulle bl.a. kunna vara generösare med
att tillåta telefonförhör och att bifalla ett vittnes eller en
målsägandes begäran att höras utan att den tilltalade är
närvarande.

I sin senaste anslagsframställning har Rikspolisstyrelsen på
nytt tagit upp frågan om anonyma vittnen. Här anförs att den
ovan nämnda arbetsgruppens förslag bör övervägas närmare i
regeringskansliet.

Tidigare riksdagsbehandling

I ett interpellationssvar i riksdagens kammare den 27 februari
1992 (Riksdagens protokoll 1991/92:71 s. 45 f) har
justitieministern uttalat sig om de krav på anonymitet för
vittnen som framförts från olika håll. Efter en redogörelse för
gällande rättsregler på området anför hon bl.a. följande:

Av vad jag har sagt framgår att jag är väl medveten om det
problem som tas upp i interpellationen. Men det finns inga enkla
lösningar. Naturligtvis bör rättsordningen så långt det är
möjligt skydda parter och vittnen mot hot och våld. Men vi måste
samtidigt se till att vi inte kommer i konflikt med
grundläggandde rättsstatliga principer. I det sammanhanget vill
jag peka på att den europeiska konventionen om de mänskliga
rättigheterna har bestämmelser till skydd för en tilltalads rätt
till insyn i processmaterialet. Europadomstolen har i några fall
slagit fast att olika regler till skydd för ett vittnes
anonymitet inte har stått i överensstämmelse med konventionen.

Enligt min mening bör det vara möjligt att inom ramen för den
gällande ordningen förbättra situationen för parter och vittnen.
Man kan t.ex. överväga att ändra förundersökningskungörelsens
regler om vilka uppgifter som skall antecknas i
förundersökningsprotokollet. Sådana åtgärder övervägs för
närvarande inom departementet, men någon genomgripande ändring
av de gällande principerna anser jag inte vara möjlig.

Utskottets överväganden

När det gäller motionsönskemålet om att införa
anonymitetsskydd för vittnen vill utskottet först uttala att en
grundläggande princip i ett rättssamhälle är att en part i ett
mål eller ärende skall ha fullständig insyn i de förhållanden
som kan läggas till grund för en domstols eller myndighets
avgörande. Detta gäller, som framförts ovan, i stor utsträckning
även för sekretessbelagda uppgifter. En part skall nämligen
känna till och kunna bemöta alla uppgifter som domstolen eller
myndigheten grundar sitt avgörande på. Utskottet anser, i likhet
med justitieministern, att det inte är möjligt att genomföra
någon genomgripande ändring av de gällande principerna och
avstyrker bifall till motion Ju705. Utskottet välkomnar dock det
pågående arbetet inom Justitiedepartementet med att se över
vilka uppgifter om t.ex. vittnen och målsäganden som skall
antecknas i förundersökningsprotokollet. Utskottet utgår från
att en ordning med angivande av endast arbetsplatsadress i vissa
fall kommer att belysas i översynsarbetet. Utskottet avstyrker
bifall till motion Ju301.

Rättegångsregler i våldtäktsmål m.m.

Motionen

I motion Ju703 begärs en översyn av bl.a. bestämmelserna i RB
om att en målsägande vid domstol får höras utan att den
tilltalade är närvarande och reglerna om huvudförhandling inom
stängda dörrar. Syftet med motionen är att bereda målsägande i
våldtäktsmål ett fullgott integritetsskydd och härigenom
undanröja förhållanden som gör att kvinnor inte vågar anmäla
sådana brott.

Bakgrund

Under senare tid har på olika sätt den allmänna debatten
berört olika typer av brott som riktar sig mot kvinnor, och
kritik har framförts mot den rättsliga handläggningen av bl.a.
våldtäktsbrott. Inom Justitiedepartementet tillsattes år 1990 en
arbetsgrupp som fick i uppdrag att granska frågor i anslutning
härtill. Arbetsgruppen redovisade sitt arbete i promemorian (Ds
1990:3) Kartläggning av våldtäktsbrotten -- analys av den
aktuella situationen, förslag till åtgärder. Här framförs bl.a.
förslag till att utbildningen av åklagare och poliser som
arbetar med våldtäktsbrott skall förbättras. Liknande förslag
har framförts av den interdepartementala arbetsgruppen för
frågor om våld mot kvinnor (jfr prop. 1990/91:113, AU17, rskr.
288).

Rikspolisstyrelsen fick i september 1991 i uppdrag att
tillsammans med Socialstyrelsen, Domstolsverket och
Riksåklagaren genomföra fortbildning av berörda yrkesgrupper
inom rättsväsendet liksom inom socialtjänsten samt hälso- och
sjukvården. Syftet med fortbildningen är att genom ökad kunskap
om våldet, dess effekter och orsaker förbättra stödet till de
kvinnor som utsätts för våldsbrott och få till stånd mer
effektiva förundersökningar m.m. på området.

Enligt vad utskottet erfarit har i oktober månad ett
upptaktsmöte ägt rum där bl.a. domare medverkat. Tanken är att
utbildningen sedan skall äga rum länsvis.

Utskottet vill också i sammanhanget erinra om att handboken
"Misshandel och sexuella övergrepp mot kvinnor och barn" nyligen
setts över och omarbetats inom Justitiedepartementet. Handboken
riktar sig främst till dem som i sitt arbete kommer i kontakt
med offer för misshandels- och sexualbrott.

När det gäller domstolsförfarandet i bl.a. våldtäktsmål
aktualiseras de bestämmelser som tas upp i motion Ju703.
Domstolen kan, som ovan antytts, förordna att ett förhör med
målsäganden inför domstolen sker utan att den tilltalade är
närvarande. Detta kan äga rum om det finns anledning anta att
målsäganden av rädsla eller annan orsak inte fritt berättar
sanningen på grund av en parts eller någon åhörares närvaro.
Målsägandens berättelse återges i behövlig omfattning när parten
åter är närvarande, och parten skall då beredas tillfälle att
ställa frågor till målsäganden. Bestämmelsen finns i 36 kap.
18 § jämförd med 37 kap. 3 § första stycket RB. I mål om
sexualbrott är det också möjligt att hålla förhandlingen inom
stängda dörrar, om det kan antas att den enskilde eller någon
honom närstående lider skada eller men om uppgift röjs (RB 5
kap. 1 §). För sekretessbelagd uppgift som förebragts vid
förhandling som skett inom stängda dörrar kan domstol jämlikt 12
kap. 3 § sekretesslagen förordna att sekretessen skall bestå.

Våldskommissionen har, som framgått ovan, i anslutning till
sina överväganden om anonymitet för vittnen föreslagit att
domstolarna i så stor utsträckning som möjligt skall vara
generösa med att tillåta vittnen och målsäganden att få höras
utan att den tilltalade är närvarande. I den ovan nämnda
handboken föreslås att bl.a. den frågan, om målsäganden anmält
att hon är rädd för den tilltalade, tas upp av rätten vid t.ex.
telefonsamtal med åklagaren, försvararen och målsägandebiträdet.
Även frågan om att hålla huvudförhandlingen inom stängda dörrar
bör, enligt handboken, diskuteras före huvudförhandlingen.

Inom Justitiedepartementet pågår för närvarande ett arbete som
syftar till att på olika sätt förbättra brottsoffrens ställning.
Nu aktuella frågor kommer att beröras i det sammanhanget.

Utskottets överväganden

De frågor som tas upp i motion Ju703 kommer, enligt vad som
framgår ovan, att belysas i det nyssnämnda arbetet inom
Justitiedepartementet. Utskottet vill understryka vikten av att
så sker. Något särskilt riksdagsuttalande i frågan behövs inte.
Motion Ju703 avstyrks.

Omedelbar avvisning av offentligt biträde

Motionen

I motion Ju701 begärs ett tillkännagivande om behovet av en
bestämmelse av innebörd att ett offentligt biträde skall kunna
avvisas omedelbart om han t.ex. försvårar ett ärendes
handläggning inför en förvaltningsmyndighet.

Bakgrund

Rättshjälp genom offentligt biträde kan beviljas i vissa i
41 § rättshjälpslagen (1972:429; RHL) särskilt angivna typer av
rättsliga angelägenheter. Gemensamt för de uppräknade
angelägenheterna är att de rör enskildas personliga
rörelsefrihet eller kroppsliga integritet, dvs. ärenden som kan
vara av synnerligen ingripande betydelse för den enskilde.
Rättshjälp genom offentligt biträde beviljas endast i ett
förvaltningsrättsligt mål eller ärende hos en myndighet.

Som behörighetskrav för att motta förordnande som offentligt
biträde gäller, enligt 44 § RHL, ett allmänt lämplighetskrav.
Ett offentligt biträde kan enligt 44 § jämfört med 21 § första
stycket sista meningen RHL entledigas från sitt uppdrag om skäl
föreligger därtill. Sistnämnda bestämmelse är utformad enligt
förebild från 21 kap. 6 § RB om entledigande av offentlig
försvarare. I enlighet med vad som har anförts under förarbetena
till nämnda bestämmelse bör förordnandet kunna återkallas, t.ex.
när biträdet inte utför uppdraget med tillräcklig omsorg eller
på annat sätt åsidosätter sina plikter som biträde (prop. 1972:4
s. 328).

Förvaltningslagen (1986:223) gäller förvaltningsmyndigheternas
handläggning av ärenden och domstolarnas handläggning av
förvaltningsärenden. Av 9 § framgår att ett ombud eller biträde,
som visar oskicklighet eller oförstånd eller är olämplig på
något annat sätt, får avvisas av myndigheten. Beslutet får
överklagas särskilt i samma ordning som det beslut varigenom
myndigheten avgör ärendet.

Förvaltningsprocesslagen (1971:291) gäller rättskipning i
bl.a. regeringsrätt, kammarrätt och länsrätt. Av 48 § följer
att ombud eller biträde som visar oskicklighet eller oförstånd
eller eljest är olämplig får avvisas av rätten i målet. Beslutet
kan jämlikt 34 § första stycket 2 nämnda lag överklagas
särskilt.

48 § förvaltningsprocesslagen har utformats med förebild i
RB:s regler om avvisande av ombud vid rättegången i tvistemål,
närmast 12 kap. 5 §. Ett avvisningsbeslut enligt sistnämnda
bestämmelse går omedelbart i verkställighet jämlikt 17 kap. 14 §
RB. Varken i förvaltningslagen eller i förvaltningsprocesslagen
tas ställning till denna fråga.

Förvaltningsrättsutredningen lade i sitt slutbetänkande fram
förslag till en lagreglering av frågan om när beslut i ett
förvaltningsärende blir gällande (SOU 1983:73 s. 22 och 110).
Huvudprincipen borde enligt utredningen vara att ett beslut blir
gällande först då det inte längre kan överklagas, och detta
skulle också gälla beslut under handläggningen som kunde
överklagas särskilt, t.ex. beslut om avvisande av ombud. Under
remissbehandlingen riktades kritik mot förslaget, och en
remissinstans (se Ds Ju 1985:6 s. 361) utgick från att beslut om
avvisande av ombud eller biträde skulle gälla omedelbart.
Utredningens förslag i denna del ledde inte till lagstiftning
(se prop. 1985/86:80 s. 15), och saken är således alltjämt
oreglerad. Även inom förvaltningsprocessen torde emellertid ett
processuellt beslut av nu nämnt slag omedelbart böra träda i
tillämpning (jfr SOU 1991:106 del B s. 290).

Utskottets överväganden

Utskottet är inte för närvarande berett att förorda någon
sådan bestämmelse som motionären efterfrågar. Utskottet
avstyrker således bifall till motion Ju701. Utskottet vill här
tillägga att frågan om att avvisa ett offentlig biträde är,
enligt vad utskottet erfarit, sällsynt förekommande i praktiken.
En noggrann prövning av biträdets lämplighet bör nämligen ske
redan vid förordnandet. Utskottet utgår nu, liksom tidigare (jfr
1991/92:JuU26 s. 13 f), från att vederbörande myndighet lägger
ner stor omsorg på att till offentliga biträden endast utse
personer som är lämpliga och väl kvalificerade för sina uppdrag.

Hemställan

1. beträffande tvistemål om mindre värden
att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju706,

2. beträffande grupptalan vid pornografimål m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Ju516 yrkande 3,
1991/92:Ju704 och 1991/92:Ju711 yrkande 2,

3. beträffande rättslig prövning av felparkeringsavgifter
att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju708,

4. beträffande åklagarens bevisbörda i brottmål
att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju623,
res. (nyd)

5. beträffande anonymitet för vittnen
att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju705,

6. beträffande förundersökningskungörelsen
att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju301,

7. beträffande rättegångsregler i våldtäktsmål m.m.
att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju703,

8. beträffande avvisning av offentligt biträde
att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju701.

Stockholm den 3 november 1992

På justitieutskottets vägnar

Lars-Erik Lövdén

I beslutet har deltagit: Lars-Erik Lövdén (s), Jerry
Martinger (m), Göthe Knutson (m), Birthe Sörestedt (s), Ingbritt
Irhammar (c), Nils Nordh (s), Birgit Henriksson (m), Göran
Magnusson (s), Karl Gustaf Sjödin (nyd), Sigrid Bolkéus (s), Siw
Persson (fp), Kent Carlsson (s), Christel Anderberg (m), Anders
Svärd (c) och Kjell Eldensjö (kds).

Reservation

Åklagarens bevisbörda i brottmål (mom. 4)

Karl Gustaf Sjödin (nyd) anser

dels att den del av utskottet yttrande på s. 7 som börjar
med "Enligt utskottets" och slutar med "Motionen avstyrks" bort
ha följande lydelse:

Som motionären anför har under senare år riktats kritik mot
domstolarna för att de i brottmål ställer allt högre beviskrav
för fällande dom. Detta kan, som motionären anför, få till följd
att åklagarens vilja att åtala och polisernas vilja att utreda
brott minskas. Frågor om bevisvärdering i brottmål bör därför
som antyds i motionen bli föremål för utredning och analys.
Under arbetet bör bl.a. belysas förutsättningarna för att
tillmäta den tilltalades passivitet m.m. större betydelse än i
dag. En annan fråga som bör utredas är om krav skall ställas på
den tilltalade att vara aktiv i processen och föra fram egen
bevisning för sina invändningar och påståenden. Ett sådant
system torde innebära att den misstänkte eller tilltalade måste
få tillgång till egna utredningsresurser. En ytterligare fråga
kan vara att belysa hur målsägandens uppgifter kan ges större
bevisvärde än i dag; man bör inte vara främmande för att införa
ett system där målsäganden hörs under ed. Ett nytt system bör
dock inte komma i konflikt med principen om den fria
bevisprövningen eller principen om att åklagaren skall bevisa
sina brottspåståenden i målet. Sammanfattningsvis anser
utskottet att frågorna om bevisvärdering i brottmålsprocessen i
syfte att minska åklagarens bevisbörda bör utredas. Det får
ankomma på regeringen att föranstalta härom. Vad utskottet nu
med anledning av motion Ju623 anfört bör ges regeringen till
känna.

dels att utskottets hemställan under moment 4 bort ha
följande lydelse:

4. beträffande åklagarens bevisbörda i brottmål
att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Ju623 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Särskilt yttrande

Anonymitet för vittnen (mom. 5)

Karl Gustaf Sjödin (nyd) anför:

I princip delar jag den uppfattning som arbetsgruppen vid
Rikspolisstyrelsen kommit fram till när det gäller anonymitet
för vittnen. Mot bakgrund av att en ändrad ordning kan komma att
strida mot svenska konventionsåtaganden har jag emellertid valt
att inte nu reservera mig. Jag avvaktar den inom
Justitiedepartementet aviserade översynen av
förundersökningskungörelsens bestämmelser om vilka uppgifter om
vittnen som bör antecknas i förundersökningsprotokollet. Skulle
det visa sig att översynen inte utmynnar i förslag som i största
möjliga utsträckning skyddar uppgifter om vittnen har jag för
avsikt att återkomma i frågan.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1
Motioner 1
Utskottet 2
Tvistemål om mindre värden 2
Motionen 2
Bakgrund 2
Utskottets överväganden 3
Grupptalan vid pornografimål m.m. 3
Motionerna 3
Bakgrund 3
Utskottets överväganden 4
Rättslig prövning av felparkeringsavgifter m.m. 4
Motionen 4
Bakgrund 4
Utskottets överväganden 6
Åklagarens bevisbörda i brottmål 6
Motionen 6
Bakgrund 6
Tidigare riksdagsbehandling 6
Utskottets överväganden 7
Anonymitet för vittnen m.m. 7
Motionerna 7
Bakgrund 7
Tidigare riksdagsbehandling 9
Utskottets överväganden 9
Rättegångsregler i våldtäktsmål m.m. 10
Motionen 10
Bakgrund 10
Utskottets överväganden 11
Omedelbar avvisning av offentligt biträde 11
Motionen 11
Bakgrund 11
Utskottets överväganden 12
Hemställan 13
Reservation 14
Åklagarens bevisbörda i brottmål (mom. 4) 14
Särskilt yttrande 14
Anonymitet för vittnen (mom. 5) 14