Processrättsliga frågor
Betänkande 1992/93:JuU6
Justitieutskottets betänkande
1992/93:JUU06
Processrättsliga frågor
Innehåll
1992/93 JuU6
Sammanfattning
I detta betänkande behandlar utskottet några motioner som väckts under den allmänna motionstiden 1992 och som rör olika processrättsliga frågor.
Utskottet avstyrker bifall till samtliga motionsyrkanden.
Till betänkandet har fogats en reservation (nyd) och ett särskilt yttrande (nyd)
Motioner
1991/92:Ju301 av Ingbritt Irhammar och Birgitta Hambraeus (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om komplettering av förundersökningskungörelsen.
1991/92:Ju516 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjligheter till grupptalan i domstol.
1991/92:Ju623 av Karl Gustaf Sjödin (nyd) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en utredning som får till uppgift att komma med förslag om att minska åklagarens bevisbörda i brottmålsprocessen.
1991/92:Ju701 av Lena Öhrsvik (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av bestämmelser om möjlighet till omedelbar avvisning av offentligt biträde.
1991/92:Ju703 av Inger Lundberg och Maud Björnemalm (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en översyn av rättegångsbalkens och sekretesslagens regler i syfte att stärka kvinnors möjlighet att anmäla sexuella övergrepp.
1991/92:Ju704 av Charlotte Cederschiöld m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjligheten att föra grupptalan i pornografimål.
1991/92:Ju705 av Lars Moquist m.fl. (nyd) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vittnens rätt till anonymitet.
1991/92:Ju706 av Ulla Orring och Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utökad möjlighet till förenklad domstolsprövning av konsumenttvister.
1991/92:Ju708 av Håkan Holmberg (fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en utredning av frågan om förenkling av den rättsliga behandlingen av parkeringsförseelser.
1991/92:Ju711 av Berith Eriksson m.fl. (v, s, fp) vari yrkas
2. att riksdagen hos regeringen begär att den uppdrar åt kommittén om grupptalan i domstol att även utreda möjlighet för grupptalan i domstol vad gäller pornografi.
Utskottet
I detta betänkande behandlar utskottet ett antal motioner med anknytning till processrättsliga frågor. Motionerna har väckts under den allmänna motionstiden år 1992.
Tvistemål om mindre värden
Motionen
I motion Ju706 begärs utvidgade möjligheter att handlägga konsumenttvister enligt rättegångsbalkens (RB) regler om s.k. småmål. I motionen anförs att dessa tvister i ökad utsträckning bör lösas lokalt.
Bakgrund
Tvister om belopp som inte överstiger ett halvt basbelopp reglerades tidigare i lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden (småmålslagen). Denna lag upphävdes den 1 januari 1988 (prop. 1986/87:89, JuU31, rskr. 278). De s.k. småmålen skulle i fortsättningen handläggas i stort sett enligt reglerna för tvistemål i allmänhet. Vissa särregler för sådana mål behölls dock och införlivades samtidigit med RB (se 1 kap. 3 d §, 10 kap. 8 a §, 18 kap. 8 a §, 49 kap. 12--15 §§, 50 kap. 10 a § och 52 kap. 9 a §, m.fl.). Dessa särregler innebär i korthet följande. Tingsrätten skall i dispositiva tvistemål där förlikning om saken är tillåten och där värdet av vad som yrkas uppenbart inte överstiger hälften av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring bestå av bara en lagfaren domare. Vinnande part får i princip inte ersättning för ombudsarvode; biträde enligt rättshjälpslagen (1972:429) förordnas som regel inte. Det krävs prövningstillstånd för att få ett småmål prövat i sak i hovrätten. En särskild forumregel (10 kap. 8 a § RB) innebär att en konsument i ett småmål får väcka talan mot en näringsidkare vid sitt eget hemvistforum. I övrigt är RB:s allmänna tvistemålsregler tillämpliga.
Utskottets överväganden
Motionsönskemålen synes gå ut på att tvist mellan konsument och näringsidkare i mål om mindre värden skall kunna handläggas vid domstol som finns i konsumentens närområde.
Huvudregeln i tvistemål är att talan skall väckas vid svarandens hemvistforum. I mål om mindre värden finns dock, som framgått ovan, en särskild forumbestämmelse för konsument. Bestämmelsen innebär att i tvist mellan konsument och näringsidkare rörande vara, tjänst eller annan nyttighet som tillhandahållits för huvudsakligen enskilt bruk får talan väckas vid rätten i den ort där konsumenten har sitt hemvist. Enligt utskottets uppfattning torde denna regel uppfylla den i motionen önskade ordningen. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju706.
Grupptalan vid pornografimål m.m.
Motionerna
I motion Ju516 begärs att offer för t.ex. miljöbrott som grupp skall kunna driva en process om skadestånd. I motionerna Ju704 och Ju711 begärs överväganden om att införa en möjlighet till grupptalan i civilrättslig ordning vid allmän domstol när det gäller för kvinnor kränkande pornografiska bilder och filmer. I sistnämnda motion anförs att man i flera delstater i USA har lyckats med en lagstiftning som innebär att vilken kvinna som helst kan få en civilrättslig prövning av hur ett pornografiskt alster skadar kvinnor som grupp. Motionärerna föreslår att frågan skall tas upp av utredningen om grupptalan.
Bakgrund
I flera andra länder har frågor om kollektiva, diffusa och fragmentariska anspråk (t.ex. rätten till en god miljö och skyddet mot diskriminering) uppmärksammats under senare år, och olika åtgärder har vidtagits för att förbättra möjligheterna att föra processer om sådana anspråk. En gemensam linje i sådant lagstiftningsarbete utomlands har varit att söka vidga möjligheterna för grupper av personer att föra talan vid domstol rörande anspråk som kan betecknas som kollektiva. Denna vidgade talerätt har med ett svenskt ord kommit att kallas grupptalan.
Regeringen beslutade förra året att tillkalla en särskild utredare för att utreda om det går att förbättra möjligheterna att i svensk domstol driva anspråk som är gemensamma eller likartade för en större grupp människor. Utredaren bör enligt direktiven (dir. 1991:59) överväga möjligheten att beträffande sådana anspråk -- som ett komplement till de traditionella rättegångsreglerna -- införa regler om s.k. grupptalan. Utredaren bör också enligt direktiven föreslå de ändringar i övrigt som behövs i det processuella regelsystemet för att säkerställa möjligheterna att driva sådana anspråk i domstol. I direktiven anges att utredaren bör kartlägga reformbehovet i första hand när det gäller konsumenträtten, miljörätten, hyresrätten, arbetsrätten och de medborgerliga fri- och rättigheterna, men det står utredaren fritt att undersöka behovet även på andra områden. Direktiven anger vidare att en möjlighet till grupptalan torde -- med hänsyn inte minst till de ämnesområden som främst står i blickpunkten -- i första hand vara av intresse för tvistemålsprocessens del. Men det kan, sägs det vidare, också tänkas att en motsvarande möjlighet att föra talan kan vara till fördel inom ramen för en brottmålsprocess, nämligen om en grupp målsägande har ett gemensamt intresse av att driva ett åtal mot en person, t.ex. för hets mot folkgrupp. Utredningsarbetet skall redovisas före den 1 september 1994.
Utskottets överväganden
Som framgår ovan har en utredning tillsatts som skall undersöka och kartlägga reformbehovet beträffande grupptalan. Utskottet utgår från att utredningen tar upp den i motionerna Ju704 och Ju711 väckta frågan om sådan talan när det gäller pornografiska alster utan att riksdagen gör något särskilt uttalande i saken. Berörda yrkanden i motionerna Ju704 och Ju711 avstyrks. Utskottet anser inte heller att önskemålet i motion Ju516 om grupptalan angående skadestånd vid t.ex. miljöbrott bör föranleda något särskilt uttalande från riksdagens sida. Motionsyrkandet avstyrks.
Rättslig prövning av felparkeringsavgifter m.m.
Motionen
I motion Ju708 begärs en utredning av frågan om det skall inrättas särskilda parkeringsnämnder. Nämnderna skall ha till uppgift att lösa tvister om parkeringsavgifter mellan enskilda och parkeringsbolag. I motionen anförs att sådana tvister inte bör belasta tingsrätterna.
Bakgrund
Bestämmelser som reglerar rätten att stanna och ställa upp fordon på väg finns dels i vägtrafikkungörelsen (1972:603; VTK), dels i lokala trafikföreskrifter som utfärdats med stöd av VTK. För överträdelse av vissa av bestämmelserna i VTK kan böter utdömas. År 1976 avkriminaliserades flertalet former av parkeringsförseelser, och det infördes ett nytt sanktionssystem på området. Den nya ordningen regleras i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift (prop. 1975/76:106, TU14, rskr. 240).
Enligt 5 § felparkeringslagen får parkeringsanmärkning meddelas av en polisman eller av en särskilt förordnad parkeringsvakt om ett fordon har stannats eller parkerats i strid mot de föreskrifter som lagen är tillämplig på. Anmärkningen skall innehålla en uppmaning till fordonets ägare att inom viss tid betala avgiften.
Meddelas parkeringsanmärkning och anser fordonets förare eller ägare att så ej hade bort ske, får han ansöka om rättelse hos polismyndigheten i det polisdistrikt där anmärkningen meddelades. Bifalles ansökan, undanröjer myndigheten betalningsansvaret. Fordonsägaren kan också jämlikt 9 § felparkeringslagen skriftligen till polismyndigheten anmäla att han bestrider betalningsansvar. Finner polismyndigheten att parkeringsanmärkning ej hade bort meddelas eller att betalningsansvar av annan anledning ej åvilar den som bestritt sådant ansvar undanröjer den betalningsansvaret.
Undanröjs inte betalningsansvaret kan beslutet enligt 10 § felparkeringslagen överklagas skriftligen hos tingsrätten, där handläggningen sker enligt lagen om domstolsärenden. Talan mot tingsrättens beslut förs i hovrätten, men för hovrättens prövning krävs prövningstillstånd. Allmän åklagare för det allmännas talan i tingsrätt och hovrätt.
Utöver de sanktioner som finns i VTK och felparkeringslagen för felaktiga parkeringar m.m. finns sanktionsregler för parkering i lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering. Lagen gäller s.k. tomtmarksparkering. Enligt lagen får en markägare som upplåter tomtmark för parkering eller förbjuder parkering inom ett visst område ta ut en avgift (kontrollavgift), om ett fordon parkerats inom området i strid mot förbud eller villkor som han har beslutat (olovlig parkering). Förutsättningarna för att få ta ut en sådan kontrollavgift är närmare angivna i lagen. Betalas inte kontrollavgiften kan talan om att få ut kontrollavgiften enligt 9 § nämnda lag väckas vid tingsrätten. En sådan talan föregås regelmässigt av en ansökan om betalningsföreläggande mot den betalningsskyldige. Kontrollavgift får inte tas ut om detta med hänsyn till omständigheterna i samband med den olovliga parkeringen skulle framstå som uppenbart oskäligt.
Övervakning av parkering på tomtmark ombesörjs i stor utsträckning av kommunala eller privata parkeringsbolag.
Åklagarutredningen -90 har enligt sina direktiv (dir. 1990:27) haft att undersöka om inte de uppgifter som utförs av åklagare när det gäller felparkeringsavgifter kan anförtros åt något annat organ. I sitt betänkande (SOU 1992:61) Ett reformerat åklagarväsende konstaterar utredningen att inte oväsentliga resurser inom åklagar- och polisväsendet tas i anspråk för handläggningen av ärenden enligt felparkeringslagen. Såväl principiella som praktiska skäl talar, enligt utredningen, för att åklagarväsendet avlastas det arbete som är förenat med sådana ärenden. Också polisens befattning med dessa ärenden bör enligt utredningen upphöra. Utredningen föreslår att bl.a. felparkeringslagen och kontrollavgiftslagen upphävs och ersätts med en lag om avgift för olovlig parkering.
Utredningens förslag innebär att det införs ett enhetligt avgiftssystem på parkeringsområdet som skall vila på civilrättslig grund och där uttagande av avgifterna skall vara en angelägenhet för kommunen eller markägaren. Härigenom skulle åklagarna och polismyndigheterna befrias från uppgiften att utreda och besluta om bestridda parkeringsanmärkningar. En konsekvens av förslaget blir i princip att ärenden om felparkeringsavgifter i första instans kommer att handläggas av kronofogdemyndigheten och att reglerna för summarisk process blir tillämpliga. Förslaget bör, enligt utredningen, tjäna som utgångspunkt för fortsatta överväganden om sanktionssystemet på parkeringsområdet, och utredningen poängterar att det är viktigt att saken så snart som möjligt får sin lösning. Betänkandet remissbehandlas för närvarande.
Utskottets överväganden
Utskottet anser att det i rådande beredningsläge saknas anledning för riksdagen att uttala sig beträffande formen för tvistlösning i fråga om felparkeringsavgifter. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju708.
Åklagarens bevisbörda i brottmål
Motionen
I motion Ju623 begärs att en utredning tillsätts för att utreda om åklagarens bevisbörda i brottmålsprocessen kan minskas. Enligt motionärerna har domstolarna under senare år ställt allt högre beviskrav för fällande dom vilket bl.a. får negativa följder för åklagares och polisers vilja att åtala och utreda brottsliga gärningar.
Bakgrund
Principen att åklagaren skall bevisa samtliga de omständigheter vilka måste föreligga för att den tilltalade skall kunna fällas till ansvar för brott har alltsedan den franska revolutionen i västerlandet betraktats som en viktig rättsstatlig princip, vilken skall skydda laglydiga medborgare mot att bli dömda till straff (jfr Ekelöf, Rättegång IV, 1982, s. 122).
Tidigare riksdagsbehandling
Justitieministern har i ett interpellationssvar i riksdagens kammare i april i år (Riksdagens protokoll 1991/92:92 s. 4 f) behandlat ett liknande spörsmål. Hon utgick i svaret från att interpellanten inte ansåg att lagstiftaren bör överväga någon generell sänkning av beviskraven i brottmål. Hur dessa krav bör tolkas i olika situationer är och bör, anser hon, vara föremål för diskussion mellan bl.a. dem som medverkar i rättsväsendets hantering av brottmål. Hon anför vidare att det är viktigt att de som har ansvar för lagstiftningen klart och otvetydigt deklarerar att det inte kommer på fråga att genom lagstiftning göra avsteg från principerna att åklagaren har bevisbördan i brottmål och att fällande dom kräver full bevisning.
Utskottets överväganden
Enligt utskottets uppfattning saknas det anledning till någon riksdagens åtgärd med anledning av motion Ju623. Motionen avstyrks.
Anonymitet för vittnen m.m.
Motionerna
I motion Ju705 hemställs att frågan om vittnens anonymitet blir föremål för lagreglering. Vittnen som begär anonymitet bör, enligt motionärerna, kunna erbjudas det, och i t.ex. förundersökningsprotokoll skall inte vittnes namn behöva anges. I motion Ju301 tas upp frågan om vilka uppgifter om målsäganden som skall tas in i förundersökningsprotokollet. I motionen begärs att offentliganställda som i sitt arbete blir utsatta för övergrepp inte skall behöva skylta med sin hemadress i förundersökningsprotokollet med hänsyn till risken för repressalier; en hänvisning till arbetsadressen bör vara tillräcklig.
Bakgrund
Motionsönskemålen tar bl.a. sikte på möjligheterna att hindra en tilltalad i brottmål att få kännedom om ett vittnes identitet och olika uppgifter om målsägande. Inledningsvis följer en redogörelse för vad som gäller om vittnens eller parts medverkan under förundersökning och i rättegång och vilka uppgifter om dem som antecknas i t.ex. förundersökningsprotokoll.
Enligt svensk rätt är det en allmän medborgerlig skyldighet att stå till förfogande för förhör under en förundersökning och på begäran av part eller rätten vittna i en rättegång (23 kap. 6 § RB och 36 kap. RB).
Under förundersökningen skall protokoll föras (23 kap. 21 § RB), och i 20 § förundersökningskungörelsen (1947:948) anges vad som skall framgå av förundersökningsprotokollet. Bl.a. skall utsagor av hörda personer samt erforderliga upplysningar om dem tas in. Enligt 21 § förundersökningskungörelsen skall i protokollet antecknas ett vittnes fullständiga namn, personnummer, yrke eller anställning, bostadsort, postadress, arbetsplats och telefonadress m.m. I sistnämnda hänseende är föreskrifterna för närvarande föremål för en översyn inom Justitiedepartementet.
Enligt Rikspolisstyrelsens föreskrifter (FAP 403-6) skall målsägandens namn, personnumer, bostadsadress, tillfälliga adress, arbetsplatsadress och telefonnummer m.m. anges i polisanmälan. Utskottet har enligt uppgift från Riksåklagaren erfarit att man i praxis godkänner en anteckning om arbetsplatsadressen i förundersökningsprotokollet när målsäganden är offentliganställd (t.ex. poliser) och i tjänsten blivit utsatt för övergrepp. Detsamma torde gälla när sådana personer uppträder som vittnen.
Under förundersökningen har den misstänkte och hans försvarare rätt att fortlöpande, om det kan ske utan men för utredningen, ta del av vad som förekommit under förundersökningen (23 kap. 18 § RB). Så snart förundersökningen har avslutats har den misstänkte eller hans försvarare rätt att på begäran få en avskrift av förundersökningsprotokollet (23 kap. 21 § fjärde stycket RB). Enligt 45 kap. 7 § RB skall förundersökningsprotokollet bifogas åklagarens ansökan om stämning till domstolen.
Vittnesförhör i rättegången hålls i allmänhet inför domstolen, men rätten har också möjlighet att förordna om telefonförhör om det är lämpligt med hänsyn till bevisningens art och övriga omständigheter eller det med hänsyn till kostnadseffekterna är mer lämpligt (46. kap. 7 § RB). Rätten skall, innan vittnesmål avläggs, höra vittnet om hans fullständiga namn, ålder och hemvist m.m. Ett vittne eller en målsägande som hörs i anledning av åklagarens talan kan under vissa förhållanden höras utan att den tilltalade får vara närvarande.
Beträffande sekretess gäller att uppgifter i förundersökningen om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden är skyddade enligt 9 kap. 17 § första stycket sekretesslagen (1980:100), om det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider skada eller men om uppgiften röjs. Sekretessen viker emellertid vanligen jämlikt 18 § när uppgiften lämnas till domstol med anledning av åtal. Undantag finns dock. Sekretessen viker t.ex. inte om uppgiften uppenbarligen saknar betydelse i målet.
Enligt 9 kap. 17 § andra stycket sekretesslagen kan emellertid anmälan eller utsaga som lämnas av enskild under förundersökningen också skyddas av sekretess, om det kan antas att fara uppkommer för att någon utsätts för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs. Sekretess enligt den sist nämnda regeln gäller även hos domstolen när förundersökningsprotokollet ges in dit. Denna sekretess kan bara i begränsad omfattning göras gällande gentemot den misstänkte, eftersom sekretess endast i speciella fall hindrar partsinsynen (jfr 14 kap. 5 § sekretesslagen). Enligt sistnämnda bestämmelse hindrar sekretess inte parts rätt enligt RB att få del av alla omständigheter som läggs till grund för avgörande av mål eller ärende.
Frågan om att införa en rätt för vittnen att vara anonyma genom hela brottmålsförfarandet har på senare tid aktualiserats i olika sammanhang.
En arbetsgrupp vid Rikspolisstyrelsen föreslog i en rapport år 1990 att det skulle införas regler om att ett vittnes identitetsuppgifter skulle hållas hemliga för den misstänkte. Enligt förslaget skulle polis, åklagare, försvarare och domstol känna till identiteten, och vittnet skulle inte ha någon fullständig anonymitet eftersom han, eller hon, fortfarande skulle vara skyldig att inställa sig personligen vid rättegången.
Våldskommissionen hade också till uppgift att utreda hur vanligt det var att parter och vittnen utsattes för våld och hot i anslutning till förundersökning och rättegång och hur man skulle komma till rätta med problemet. I sitt slutbetänkande (SOU 1990:92) Våld och brottsoffer lämnades inga lagförslag om vittnesskydd. Kommissionen hade gjort en enkät hos olika polisdistrikt för att försöka få en uppfattning om hur vanligt det var med hot och våld mot vittnen. Enligt kommissionen tydde enkäten närmast på att det rent generellt inte förekommer våld eller hot mot vittnen i någon större omfattning och att den motvilja mot att vittna som människor ibland ger uttryck för snarare beror på en allmän olust- och obehagskänsla än på att de är utsatta för ett reellt hot. Kommissionen medgav att det i vissa fall kunde finnas en påtaglig risk för repressalier. Den ansåg dock av flera skäl att det inte var lämpligt att införa ett sådant vittnesskydd som föreslagits av Rikspolisstyrelsens arbetsgrupp. Kommissionen pekade bl.a. på att det var olämpligt att begränsa den tilltalades insyn i processmaterialet samtidigt som försvararen skulle ha full insyn. Detta skulle bädda för allvarliga lojalitetskonflikter mellan den tilltalade och hans försvarare. Kommissionen pekade i stället på olika möjligheter som finns enligt gällande rätt att förbättra ett vittnes situation. Domstolarna skulle bl.a. kunna vara generösare med att tillåta telefonförhör och att bifalla ett vittnes eller en målsägandes begäran att höras utan att den tilltalade är närvarande.
I sin senaste anslagsframställning har Rikspolisstyrelsen på nytt tagit upp frågan om anonyma vittnen. Här anförs att den ovan nämnda arbetsgruppens förslag bör övervägas närmare i regeringskansliet.
Tidigare riksdagsbehandling
I ett interpellationssvar i riksdagens kammare den 27 februari 1992 (Riksdagens protokoll 1991/92:71 s. 45 f) har justitieministern uttalat sig om de krav på anonymitet för vittnen som framförts från olika håll. Efter en redogörelse för gällande rättsregler på området anför hon bl.a. följande:
Av vad jag har sagt framgår att jag är väl medveten om det problem som tas upp i interpellationen. Men det finns inga enkla lösningar. Naturligtvis bör rättsordningen så långt det är möjligt skydda parter och vittnen mot hot och våld. Men vi måste samtidigt se till att vi inte kommer i konflikt med grundläggandde rättsstatliga principer. I det sammanhanget vill jag peka på att den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna har bestämmelser till skydd för en tilltalads rätt till insyn i processmaterialet. Europadomstolen har i några fall slagit fast att olika regler till skydd för ett vittnes anonymitet inte har stått i överensstämmelse med konventionen.
Enligt min mening bör det vara möjligt att inom ramen för den gällande ordningen förbättra situationen för parter och vittnen. Man kan t.ex. överväga att ändra förundersökningskungörelsens regler om vilka uppgifter som skall antecknas i förundersökningsprotokollet. Sådana åtgärder övervägs för närvarande inom departementet, men någon genomgripande ändring av de gällande principerna anser jag inte vara möjlig.
Utskottets överväganden
När det gäller motionsönskemålet om att införa anonymitetsskydd för vittnen vill utskottet först uttala att en grundläggande princip i ett rättssamhälle är att en part i ett mål eller ärende skall ha fullständig insyn i de förhållanden som kan läggas till grund för en domstols eller myndighets avgörande. Detta gäller, som framförts ovan, i stor utsträckning även för sekretessbelagda uppgifter. En part skall nämligen känna till och kunna bemöta alla uppgifter som domstolen eller myndigheten grundar sitt avgörande på. Utskottet anser, i likhet med justitieministern, att det inte är möjligt att genomföra någon genomgripande ändring av de gällande principerna och avstyrker bifall till motion Ju705. Utskottet välkomnar dock det pågående arbetet inom Justitiedepartementet med att se över vilka uppgifter om t.ex. vittnen och målsäganden som skall antecknas i förundersökningsprotokollet. Utskottet utgår från att en ordning med angivande av endast arbetsplatsadress i vissa fall kommer att belysas i översynsarbetet. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju301.
Rättegångsregler i våldtäktsmål m.m.
Motionen
I motion Ju703 begärs en översyn av bl.a. bestämmelserna i RB om att en målsägande vid domstol får höras utan att den tilltalade är närvarande och reglerna om huvudförhandling inom stängda dörrar. Syftet med motionen är att bereda målsägande i våldtäktsmål ett fullgott integritetsskydd och härigenom undanröja förhållanden som gör att kvinnor inte vågar anmäla sådana brott.
Bakgrund
Under senare tid har på olika sätt den allmänna debatten berört olika typer av brott som riktar sig mot kvinnor, och kritik har framförts mot den rättsliga handläggningen av bl.a. våldtäktsbrott. Inom Justitiedepartementet tillsattes år 1990 en arbetsgrupp som fick i uppdrag att granska frågor i anslutning härtill. Arbetsgruppen redovisade sitt arbete i promemorian (Ds 1990:3) Kartläggning av våldtäktsbrotten -- analys av den aktuella situationen, förslag till åtgärder. Här framförs bl.a. förslag till att utbildningen av åklagare och poliser som arbetar med våldtäktsbrott skall förbättras. Liknande förslag har framförts av den interdepartementala arbetsgruppen för frågor om våld mot kvinnor (jfr prop. 1990/91:113, AU17, rskr. 288).
Rikspolisstyrelsen fick i september 1991 i uppdrag att tillsammans med Socialstyrelsen, Domstolsverket och Riksåklagaren genomföra fortbildning av berörda yrkesgrupper inom rättsväsendet liksom inom socialtjänsten samt hälso- och sjukvården. Syftet med fortbildningen är att genom ökad kunskap om våldet, dess effekter och orsaker förbättra stödet till de kvinnor som utsätts för våldsbrott och få till stånd mer effektiva förundersökningar m.m. på området.
Enligt vad utskottet erfarit har i oktober månad ett upptaktsmöte ägt rum där bl.a. domare medverkat. Tanken är att utbildningen sedan skall äga rum länsvis.
Utskottet vill också i sammanhanget erinra om att handboken "Misshandel och sexuella övergrepp mot kvinnor och barn" nyligen setts över och omarbetats inom Justitiedepartementet. Handboken riktar sig främst till dem som i sitt arbete kommer i kontakt med offer för misshandels- och sexualbrott.
När det gäller domstolsförfarandet i bl.a. våldtäktsmål aktualiseras de bestämmelser som tas upp i motion Ju703. Domstolen kan, som ovan antytts, förordna att ett förhör med målsäganden inför domstolen sker utan att den tilltalade är närvarande. Detta kan äga rum om det finns anledning anta att målsäganden av rädsla eller annan orsak inte fritt berättar sanningen på grund av en parts eller någon åhörares närvaro. Målsägandens berättelse återges i behövlig omfattning när parten åter är närvarande, och parten skall då beredas tillfälle att ställa frågor till målsäganden. Bestämmelsen finns i 36 kap. 18 § jämförd med 37 kap. 3 § första stycket RB. I mål om sexualbrott är det också möjligt att hålla förhandlingen inom stängda dörrar, om det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider skada eller men om uppgift röjs (RB 5 kap. 1 §). För sekretessbelagd uppgift som förebragts vid förhandling som skett inom stängda dörrar kan domstol jämlikt 12 kap. 3 § sekretesslagen förordna att sekretessen skall bestå.
Våldskommissionen har, som framgått ovan, i anslutning till sina överväganden om anonymitet för vittnen föreslagit att domstolarna i så stor utsträckning som möjligt skall vara generösa med att tillåta vittnen och målsäganden att få höras utan att den tilltalade är närvarande. I den ovan nämnda handboken föreslås att bl.a. den frågan, om målsäganden anmält att hon är rädd för den tilltalade, tas upp av rätten vid t.ex. telefonsamtal med åklagaren, försvararen och målsägandebiträdet. Även frågan om att hålla huvudförhandlingen inom stängda dörrar bör, enligt handboken, diskuteras före huvudförhandlingen.
Inom Justitiedepartementet pågår för närvarande ett arbete som syftar till att på olika sätt förbättra brottsoffrens ställning. Nu aktuella frågor kommer att beröras i det sammanhanget.
Utskottets överväganden
De frågor som tas upp i motion Ju703 kommer, enligt vad som framgår ovan, att belysas i det nyssnämnda arbetet inom Justitiedepartementet. Utskottet vill understryka vikten av att så sker. Något särskilt riksdagsuttalande i frågan behövs inte. Motion Ju703 avstyrks.
Omedelbar avvisning av offentligt biträde
Motionen
I motion Ju701 begärs ett tillkännagivande om behovet av en bestämmelse av innebörd att ett offentligt biträde skall kunna avvisas omedelbart om han t.ex. försvårar ett ärendes handläggning inför en förvaltningsmyndighet.
Bakgrund
Rättshjälp genom offentligt biträde kan beviljas i vissa i 41 § rättshjälpslagen (1972:429; RHL) särskilt angivna typer av rättsliga angelägenheter. Gemensamt för de uppräknade angelägenheterna är att de rör enskildas personliga rörelsefrihet eller kroppsliga integritet, dvs. ärenden som kan vara av synnerligen ingripande betydelse för den enskilde. Rättshjälp genom offentligt biträde beviljas endast i ett förvaltningsrättsligt mål eller ärende hos en myndighet.
Som behörighetskrav för att motta förordnande som offentligt biträde gäller, enligt 44 § RHL, ett allmänt lämplighetskrav. Ett offentligt biträde kan enligt 44 § jämfört med 21 § första stycket sista meningen RHL entledigas från sitt uppdrag om skäl föreligger därtill. Sistnämnda bestämmelse är utformad enligt förebild från 21 kap. 6 § RB om entledigande av offentlig försvarare. I enlighet med vad som har anförts under förarbetena till nämnda bestämmelse bör förordnandet kunna återkallas, t.ex. när biträdet inte utför uppdraget med tillräcklig omsorg eller på annat sätt åsidosätter sina plikter som biträde (prop. 1972:4 s. 328).
Förvaltningslagen (1986:223) gäller förvaltningsmyndigheternas handläggning av ärenden och domstolarnas handläggning av förvaltningsärenden. Av 9 § framgår att ett ombud eller biträde, som visar oskicklighet eller oförstånd eller är olämplig på något annat sätt, får avvisas av myndigheten. Beslutet får överklagas särskilt i samma ordning som det beslut varigenom myndigheten avgör ärendet.
Förvaltningsprocesslagen (1971:291) gäller rättskipning i bl.a. regeringsrätt, kammarrätt och länsrätt. Av 48 § följer att ombud eller biträde som visar oskicklighet eller oförstånd eller eljest är olämplig får avvisas av rätten i målet. Beslutet kan jämlikt 34 § första stycket 2 nämnda lag överklagas särskilt.
48 § förvaltningsprocesslagen har utformats med förebild i RB:s regler om avvisande av ombud vid rättegången i tvistemål, närmast 12 kap. 5 §. Ett avvisningsbeslut enligt sistnämnda bestämmelse går omedelbart i verkställighet jämlikt 17 kap. 14 § RB. Varken i förvaltningslagen eller i förvaltningsprocesslagen tas ställning till denna fråga.
Förvaltningsrättsutredningen lade i sitt slutbetänkande fram förslag till en lagreglering av frågan om när beslut i ett förvaltningsärende blir gällande (SOU 1983:73 s. 22 och 110). Huvudprincipen borde enligt utredningen vara att ett beslut blir gällande först då det inte längre kan överklagas, och detta skulle också gälla beslut under handläggningen som kunde överklagas särskilt, t.ex. beslut om avvisande av ombud. Under remissbehandlingen riktades kritik mot förslaget, och en remissinstans (se Ds Ju 1985:6 s. 361) utgick från att beslut om avvisande av ombud eller biträde skulle gälla omedelbart. Utredningens förslag i denna del ledde inte till lagstiftning (se prop. 1985/86:80 s. 15), och saken är således alltjämt oreglerad. Även inom förvaltningsprocessen torde emellertid ett processuellt beslut av nu nämnt slag omedelbart böra träda i tillämpning (jfr SOU 1991:106 del B s. 290).
Utskottets överväganden
Utskottet är inte för närvarande berett att förorda någon sådan bestämmelse som motionären efterfrågar. Utskottet avstyrker således bifall till motion Ju701. Utskottet vill här tillägga att frågan om att avvisa ett offentlig biträde är, enligt vad utskottet erfarit, sällsynt förekommande i praktiken. En noggrann prövning av biträdets lämplighet bör nämligen ske redan vid förordnandet. Utskottet utgår nu, liksom tidigare (jfr 1991/92:JuU26 s. 13 f), från att vederbörande myndighet lägger ner stor omsorg på att till offentliga biträden endast utse personer som är lämpliga och väl kvalificerade för sina uppdrag.
Hemställan
1. beträffande tvistemål om mindre värden att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju706,
2. beträffande grupptalan vid pornografimål m.m. att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Ju516 yrkande 3, 1991/92:Ju704 och 1991/92:Ju711 yrkande 2,
3. beträffande rättslig prövning av felparkeringsavgifter att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju708,
4. beträffande åklagarens bevisbörda i brottmål att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju623, res. (nyd)
5. beträffande anonymitet för vittnen att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju705,
6. beträffande förundersökningskungörelsen att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju301,
7. beträffande rättegångsregler i våldtäktsmål m.m. att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju703,
8. beträffande avvisning av offentligt biträde att riksdagen avslår motion 1991/92:Ju701.
Stockholm den 3 november 1992
På justitieutskottets vägnar
Lars-Erik Lövdén
I beslutet har deltagit: Lars-Erik Lövdén (s), Jerry Martinger (m), Göthe Knutson (m), Birthe Sörestedt (s), Ingbritt Irhammar (c), Nils Nordh (s), Birgit Henriksson (m), Göran Magnusson (s), Karl Gustaf Sjödin (nyd), Sigrid Bolkéus (s), Siw Persson (fp), Kent Carlsson (s), Christel Anderberg (m), Anders Svärd (c) och Kjell Eldensjö (kds).
Reservation
Åklagarens bevisbörda i brottmål (mom. 4)
Karl Gustaf Sjödin (nyd) anser
dels att den del av utskottet yttrande på s. 7 som börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "Motionen avstyrks" bort ha följande lydelse:
Som motionären anför har under senare år riktats kritik mot domstolarna för att de i brottmål ställer allt högre beviskrav för fällande dom. Detta kan, som motionären anför, få till följd att åklagarens vilja att åtala och polisernas vilja att utreda brott minskas. Frågor om bevisvärdering i brottmål bör därför som antyds i motionen bli föremål för utredning och analys. Under arbetet bör bl.a. belysas förutsättningarna för att tillmäta den tilltalades passivitet m.m. större betydelse än i dag. En annan fråga som bör utredas är om krav skall ställas på den tilltalade att vara aktiv i processen och föra fram egen bevisning för sina invändningar och påståenden. Ett sådant system torde innebära att den misstänkte eller tilltalade måste få tillgång till egna utredningsresurser. En ytterligare fråga kan vara att belysa hur målsägandens uppgifter kan ges större bevisvärde än i dag; man bör inte vara främmande för att införa ett system där målsäganden hörs under ed. Ett nytt system bör dock inte komma i konflikt med principen om den fria bevisprövningen eller principen om att åklagaren skall bevisa sina brottspåståenden i målet. Sammanfattningsvis anser utskottet att frågorna om bevisvärdering i brottmålsprocessen i syfte att minska åklagarens bevisbörda bör utredas. Det får ankomma på regeringen att föranstalta härom. Vad utskottet nu med anledning av motion Ju623 anfört bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande åklagarens bevisbörda i brottmål att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Ju623 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Särskilt yttrande
Anonymitet för vittnen (mom. 5)
Karl Gustaf Sjödin (nyd) anför:
I princip delar jag den uppfattning som arbetsgruppen vid Rikspolisstyrelsen kommit fram till när det gäller anonymitet för vittnen. Mot bakgrund av att en ändrad ordning kan komma att strida mot svenska konventionsåtaganden har jag emellertid valt att inte nu reservera mig. Jag avvaktar den inom Justitiedepartementet aviserade översynen av förundersökningskungörelsens bestämmelser om vilka uppgifter om vittnen som bör antecknas i förundersökningsprotokollet. Skulle det visa sig att översynen inte utmynnar i förslag som i största möjliga utsträckning skyddar uppgifter om vittnen har jag för avsikt att återkomma i frågan.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 Motioner 1 Utskottet 2 Tvistemål om mindre värden 2 Motionen 2 Bakgrund 2 Utskottets överväganden 3 Grupptalan vid pornografimål m.m. 3 Motionerna 3 Bakgrund 3 Utskottets överväganden 4 Rättslig prövning av felparkeringsavgifter m.m. 4 Motionen 4 Bakgrund 4 Utskottets överväganden 6 Åklagarens bevisbörda i brottmål 6 Motionen 6 Bakgrund 6 Tidigare riksdagsbehandling 6 Utskottets överväganden 7 Anonymitet för vittnen m.m. 7 Motionerna 7 Bakgrund 7 Tidigare riksdagsbehandling 9 Utskottets överväganden 9 Rättegångsregler i våldtäktsmål m.m. 10 Motionen 10 Bakgrund 10 Utskottets överväganden 11 Omedelbar avvisning av offentligt biträde 11 Motionen 11 Bakgrund 11 Utskottets överväganden 12 Hemställan 13 Reservation 14 Åklagarens bevisbörda i brottmål (mom. 4) 14 Särskilt yttrande 14 Anonymitet för vittnen (mom. 5) 14