Plan- och bygglagen

Betänkande 1991/92:BoU2

Bostadsutskottets betänkande 1991/92:BOU02

Plan- och bygglagen

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan

1991/92
BoU2

Sammanfattning

I detta betänkande behandlas 18 motioner väckta under den
allmänna motionstiden år 1991 om vissa plan- och byggfrågor och
tre motioner väckta med anledning av proposition 1990/91:146 om
vissa ändringar i plan- och bygglagen (1987:10), PBL.
Samtliga motioner avstyrks.

Motionerna

I betänkandet behandlas

dels de med anledning av proposition 1990/91:146 väckta
motionerna

1990/91:Bo69 av Erling Bager m.fl. (fp) vari yrkas
4. (delvis) att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en fortsatt översyn av PBL.

1990/91:Bo70 av Lars Ulander och Barbro Evermo Palmerlund (s)
vari yrkas att riksdagen beslutar att 8 kap. 30 § plan- och
bygglagen kompletteras så att även arbetstagare som utför
service vid arbetsställena har yttrande- och besvärsrätt vid
ansökningar om bygglov.

1990/91:Bo74 av Agne Hansson m.fl. (c) vari yrkas
2. att riksdagen med anledning av proposition 1990/91:146
beslutar om ändring i plan- och bygglagen såvitt avser kraven på
bygglov vid ändrat användningsområde för byggnader i enlighet
med vad i motionen anförts,

dels de under allmänna motionstiden 1991 väckta
motionerna

1990/91:Bo244 av Agne Hansson m.fl. (c) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ändringar i plan- och bygglagen,

1990/91:Bo402 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
4. att riksdagen beslutar ändra strandskyddsreglerna i
enlighet med vad i motionen föreslagits,

1990/91:Bo413 av Agne Hansson m.fl. (c) vari yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att främja tillkomsten av koloni- och
odlingslotter,

1990/91:Bo509 av Erling Bager och Elver Jonsson (fp) vari
yrkas att riksdagen hos regeringen begär en ändring i 22 §
förvaltningslagen och 5 kap. 25 § och 30 § PBL så att även
villaägarföreningar ges besvärsrätt över beslut i planärende.

1990/91:Bo512 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag om
obligatoriska cykelplaner i kommunerna och att denna ingår i
plan- och byggnadslagstiftningen (PBL) enligt vad som anförts
i motionen,
2. att riksdagen hos regeringen begär att boverket reviderar
anvisningarna "cykeln i stadens trafiknät" enligt vad som
anförts i motionen,
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:T206.

1990/91:Bo519 av Ragnhild Pohanka och Anita Stenberg (mp) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om handikappades deltagande i
samhällsplanering och byggande.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:So257.

1990/91:Bo520 av Kjell Ericsson (c) och Göthe Knutson (m) vari
yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av
nuvarande strandskyddsbestämmelser så att kommunerna i sina
översikts- och detaljplaner får rätt att reglera strandskyddet.

1990/91:Bo521 av Gunhild Bolander (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att endast permanentboende medges
yttrande- och klagorätt rörande förhandsbesked och bygglov i
områden utanför stadsplanelagt område,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att sakägarbegreppet, sådant det uttrycks
i plan- och bygglagen, ges en klart avgränsad definition,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att rätten till överklagande av beslut i
byggnadsnämnd endast begränsas till förhandsbesked.

1990/91:Bo524 av Björn Ericson m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att lagarna för planering och byggande på
lämpligt sätt bör kompletteras med bestämmelser som ålägger
kommunerna att anvisa mark för områden med koloniträdgårdar och
odlingslotter.

1990/91:Bo526 av Viola Claesson m.fl. (v) vari yrkas att
riksdagen beslutar att kommunerna skall åläggas att ta fram
cykelplaner i enlighet med vad som anförts i motionen.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:T353.

1990/91:Bo529 av Marianne Jönsson m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om handikappades möjligheter att påverka
samhällsplaneringen,
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:So283.

1990/91:Bo531 av Kjell Dahlström (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att sakägarnas rätt måste stärkas,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om vidgat sakägarbegrepp.

1990/91:Bo532 av Knut Billing m.fl. (m) vari yrkas
3. att riksdagen beslutar ändra plan- och bygglagen (1987:10)
så att bygglov endast skall krävas inom detaljplan i enlighet
med vad som anförts i motionen,
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av
plan- och bygglagen (1987:10) beträffande sakägarbegreppet i
enlighet med vad som anförts i motionen,
8. att riksdagen beslutar ändra plan- och bygglagen (1987:10)
beträffande kommunernas informationsskyldighet gentemot
byggrättsinnehavare till gamla stads- och byggnadsplaner i
enlighet med vad som anförts i motionen,
9. att riksdagen beslutar ändra plan- och bygglagen (1987:10)
så att full ersättning till markägaren utgår vid intrång eller
rådighetsinskränkning,
10. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring
av plan- och bygglagen (1987:10) vad gäller återkommande
säsongsmässig användning av ekonomibyggnader i enlighet med vad
som anförts i motionen,
11. att riksdagen beslutar ändra strandskyddsreglerna i
enlighet med vad som anförts i motionen,

1990/91:Bo537 av Bengt Silfverstrand och Jan Andersson (s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om rätt för organisationer att
överklaga beslut enligt plan- och bygglagen och
naturresurslagen.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Jo796.

1990/91:Bo539 av Roy Ottosson (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att jordbruk normalt skall ha företräde då
konkurrens eller konflikt om mark och utrymme kan uppträda,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
permanentbostäder inte bör byggas inom en radie på 300 meter
från ladugård eller gödselanläggning.

1990/91:Bo540 av Elisabet Franzén (mp) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar om sådan ändring i PBL att det
öppnas möjlighet att överklaga beslut om att anta detaljplan
genom kommunalbesvär,
2. att riksdagen, om yrkande 1 avslås, hos regeringen begär
skyndsamt förslag till sådan lagändring som sägs i yrkande 1.

1990/91:Bo543 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ett stärkt lagskydd för grönytor i
storstadsmiljö,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om åtgärder mot kontoriseringen,

1990/91:Bo545 av Göthe Knutson och Gullan Lindblad (m) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om åtgärder, bl.a. vissa ändringar i PBL, för
att underlätta byggande av villor och fritidshus på landsbygden.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Sk436.

Utskottet

Inledning

I detta betänkande behandlar utskottet motioner väckta under
den allmänna motionstiden 1991 om vissa plan- och byggfrågor och
tre motioner som väcktes med anledning av proposition
1990/91:146 Vissa ändringar i plan- och bygglagen (1987:10),
PBL.

Planeringsfrågor

Reglerna om strandskydd

I tre motioner föreslås ändringar i
strandskyddsbestämmelserna. Enligt moderata samlingspartiets
partimotion 1990/91:Bo402 yrkande 4 och motion 1990/91:Bo532 (m)
yrkande 11 bör strandskydd inte gälla generellt. Motionärerna
anser att kommunen bör ges möjlighet att i detaljplan undanta
skyddsvärda strandavsnitt från bebyggelse. Även i motion
1990/91:Bo520 (m, c) förordas en sådan ändring av
strandskyddsbestämmelser som ger kommunen rätt att reglera
strandskyddet i bl.a. detaljplan.

PBL saknar bestämmelser om strandskydd. Sådana finns i stället
i naturvårdslagen (1964:822). Reglerna avser att motverka
exploatering av för friluftslivet värdefulla stränder och
kustområden och därigenom trygga allmänhetens tillgång till
platser för bad och friluftsliv. Det nu gällande generella
strandskyddet infördes i lagstiftningen år 1975. Det innebär att
det vid havet, insjöar och vattendrag råder strandskydd intill
100 m från strandlinjen. Länsstyrelsen kan förordna att
strandskydd inte skall gälla för strandområde som uppenbarligen
saknar betydelse för bad och friluftsliv. Länsstyrelsen kan
också förordna om ett utvidgat strandskydd till längst 300 m
från strandlinje om det behövs för att tillgodose syftet med
skyddet. Om det finns särskilda skäl kan länsstyrelsen vidare
förordna att ett strandområde som avses ingå i en detaljplan
eller omfattas av områdesbestämmelser inte skall omfattas av
strandskyddet. Genom en lagändring som trädde i kraft den 1
augusti 1991 bemyndigades regeringen att föreskriva om undantag
från byggnadsförbudet inom strandskyddsområde för bl.a.
komplementbyggnader till befintlig bebyggelse (1990/91:JoU30).

I anslutning till en utvärdering av PBL föreslogs att
kommunerna skulle ges rätt att vid antagande av en detaljplan
besluta om strandskyddets omfattning och meddela undantag i
särskilda fall från strandskyddsbestämmelserna. Regeringen ansåg
att det inte fanns skäl att ompröva gällande ordning som innebär
att länsstyrelsen skall besluta om strandskyddets omfattning
även i de fall beslutet har samband med den kommunala
planeringen (prop. 1990/91:90 s. 411). I stället förordades i
enlighet med naturvårdslagsutredningens förslag (SOU 1990:38)
att de kungörelseförfaranden som tillämpas i ett planärende och
i strandskyddsärendet skulle samordnas.

Utskottet har förståelse för motionärernas uppfattning att ett
generellt strandskydd, som inte tar hänsyn till faktiska
förhållanden, inte kan motiveras i alla lägen. Vårt land är
rikt på sjöar, stränder och vattendrag och den sammanlagda
strandsträckan är lång. På många håll råder ett lågt eller inget
tryck i fråga om bebyggelse i strandnära områden. På andra håll
däremot behövs ett skydd mot exploatering av strandzoner.
Strandskyddsbestämmelser kan därför enligt utskottets mening
inte undvaras. De bör emellertid utformas så att det med
tillämpning av dem blir möjligt att i enskilda planfrågor göra
en avvägning främst mellan ett bevarandeintresse för olika
former av friluftsliv och ett intresse från en markägare att i
rimlig omfattning bebygga också markområden i strandnära lägen.
Utskottet, som förutsätter att regeringen ägnar frågan om
utformningen av strandskyddsbestämmelserna uppmärksamhet,
finner inte tillräcklig anledning tillstyrka moderata
samlingspartiets partimotion 1990/91:Bo402 yrkande 4 eller
motionerna 1990/91:Bo532 (m) yrkande 11 och 1990/91:Bo520 (m,
c).

Kolonilotter m.m.

I två motioner, 1990/91:413 (c) yrkande 7 och 1990/91:Bo524
(s), tas upp behovet av att koloni- och odlingslotter skapas. I
c-motionen föreslås att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna att det för ökad trivsel i hyreshusområden bör
övervägas ytterligare möjligheter att främja tillkomsten av
koloni- och odlingslotter i samband med bostadsbebyggelse.
Kommunerna bör därför enligt motionärerna se till att
markutrymmen lämnas för sådana ändamål i tillräcklig omfattning.
I s-motionen föreslås ett tillkännagivande om att lagarna för
planering och byggande på lämpligt sätt kompletteras med
bestämmelser som ålägger kommunerna att anvisa mark för områden
för koloniträdgårdar och odlingslotter.

Utskottet delar motionärernas uppfattning om att tillskapandet
av koloni- och odlingslotter har stort värde inte minst
socialt och miljömässigt. Särskilt i närheten av de större
tätorterna är det värdefullt att förutsättning ges för en sådan
fritidssysselsättning som odlandet utgör. Ansvaret för hur
marken i en kommun skall användas ligger på kommunen själv.
Utskottet utgår ifrån att kommunerna -- allt efter de skilda
förhållanden och önskemål som kan råda -- kommer att se till att
mark i erforderlig omfattning kan tas i anspråk också för bl.a.
koloni- och odlingslotter. Motionerna 1990/91:Bo413 (c) yrkande
7 och 1990/91:Bo524 (s) avstyrks med hänvisning till det
anförda.

Cykelplaner

I två motioner, 1990/91:Bo512 (mp) yrkande 1 och 1990/91:526
(v), förespråkas att kommunerna åläggs att utarbeta och anta
cykelplaner. Cykelplanerna, som föreslås vara obligatoriska,
skall innehålla utbyggnadsprogram av cykelbanor och andra
åtgärder som kan öka cyklandet samt förbättra cyklistens
villkor. I v-motionen betonas särskilt cykelns betydelse som
transportmedel.

Utskottet anser i likhet med motionärerna att det är angeläget
att skapa en god trafiksäkerhet för cyklister och att kommunerna
i sin planering tillgodoser behovet av cykelvägar. Detta kan ske
inom de planformer som finns i PBL. Kommunerna är naturligtvis
också oförhindrade att utarbeta särskilda cykelplaner. Frågan om
hur cykelplaneringen skall utföras får anses vara en kommunal
angelägenhet. Med det anförda avstyrker utskottet motionerna
1990/91:Bo512 (mp) yrkande 1 och 1990/91:Bo526 (v) om
obligatoriska cykelplaner.

I motion 1990/91:Bo512 (mp) yrkande 2 efterlyses en revidering
av statens planverks anvisningar "Cykeln i stadens trafiknät" så
att de tillgodoser cykelns roll i den framtida staden.

Enligt vad utskottet erfarit har boverket utarbetat förslag
till allmänna råd om trafikplanering vari behandlas bl.a.
cykelplanering samordnad med bebyggelseplanering. Förslaget
kommer att skickas ut på remiss under november 1991. Vad
motionärerna efterlyser kan därmed anses bli tillgodosett i inte
ringa grad. Utskottet avstyrker motionsyrkandet.

Byggrättsfrågor

Genom PBL infördes en begränsning i tiden av fastighetsägarnas
garanterade byggrätt. Denna begränsning är kopplad till en
detaljplans genomförandetid, som är minst 5 och högst femton år.
En fastighetsägare som vill vara säker på att kunna utnyttja den
byggrätt som en detaljplan medger måste
ansöka om bygglov till de i planen medgivna åtgärderna före
genomförandetidens utgång. Under denna tid kan fastighetsägaren
utgå ifrån att rätten ligger fast. Byggrätten kan visserligen
ändras eller upphävas under vissa förutsättningar men
fastighetsägaren har vid sådant förhållande rätt till full
ersättning för den skada han lider. När genomförandetiden har
gått ut gäller alltjämt planen men fastighetsägaren har inte
längre rätt till ersättning om denne i samband med en
planändring skulle förlora sin tidigare byggrätt. Enligt
övergångsbestämmelserna i PBL skall genomförandetiden för
stadsplaner och byggnadsplaner fastställda efter utgången av år
1978 vara fem år räknat från lagens ikraftträdande den 1 juli
1987. Genomförandetiden för sådana planer utgår således den 30
juni 1992.

I motion 1990/91:Bo532 (m) yrkande 8 föreslås att kommunerna
åläggs att informera fastighetsägare med oexploaterade
byggrätter enligt planer vars genomförandetid upphör vid
utgången av juni 1992. Enligt motionärerna bör kommunerna minst
sex månader i förväg informera berörda fastighetsägare om att
byggrätten kan komma att upphöra och om möjligheten att begära
förlängd genomförandetid.

Som framgått av vad ovan anförts upphör inte en byggrätt att
gälla, oavsett om planen fastställts enligt byggnadslagen eller
antagits enligt PBL, även om genomförandetiden gått ut.
Byggrätten upphör först när kommunen genom ett särskilt beslut
upphäver planen eller ändrar dess innehåll i ifrågavarande del.
Däremot upphör fastighetsägarens rätt till ersättning efter
genomförandetidens utgång. I de flesta fall torde planerna komma
att bestå även efter genomförandetidens utgång. Enligt vad
utskottet erfarit har boverket tillsammans med lantmäteriverket
för avsikt att informera om de regler som gäller för sådana
planer enligt byggnadslagen för vilka genomförandetiden utgår
vid halvårsskiftet 1992. Eftersom syftet med förslaget i motion
1990/91:Bo532 (m) yrkande 8 om information avseende vissa
stadsplaner m.m. får anses tillgodosett utan någon riksdagens
begäran föreslår utskottet att riksdagen avslår yrkandet.

En annan fråga som har anknytning till fastighetsägares
byggrätt tas upp i m-motionens yrkande 9. I motionen föreslås
att riksdagen ändrar PBLs ersättningsregler så att full
ersättning utgår till markägaren vid intrång eller
rådighetsinskränkning. Lagens regler om att en fastighetsägare
skall tåla en ekonomisk skada upp till 10 % av berörd del av
fastighetens värde innan ersättning utgår strider enligt
motionärernas uppfattning mot äganderättens grundregler. I
motion 1990/91:Bo69 (fp) yrkande 4 såvitt nu är i fråga begärs
en översyn av PBLs ersättningsregler både när det gäller
reglerna vid bebyggelsereglerande åtgärder och andra
ersättningsfrågor.

Fastighetsägare eller rättighetshavare har i vissa fall rätt
till ersättning för skador på grund av rådighetsinskränkningar
till följd av ändring av planer, andra beslut eller vissa
faktiska åtgärder. Vid beslut som innebär bebyggelsereglering
och markreglering har kommunen skyldighet att utge ersättning i
de fall skadans storlek överstiger vissa kvalifikationsgränser
(14 kap. 8 § PBL). Rätt till ersättning till följd av
byggnadsreglerande bestämmelser föreligger i princip endast om
skada uppkommer som är betydande i förhållande till värdet av
den berörda delen av fastigheten. Skada på grund av
markreglerande bestämmelser skall ersättas om den pågående
markanvändningen avsevärt försvåras inom berörd del av
fastigheten.

Ersättningsreglerna i PBL har behandlats vid flera
tillfällen i bostadsutskottet och riksdagen. Olika meningar
finns om vilka principer som bör råda. Principerna hänger nära
samman med andra frågor om äganderätten. I regeringsförklaringen
aviseras att en utredning kommer att tillsättas för att lägga
fram ett förslag om att skyddet för äganderätten skall skrivas
in i grundlagen. När den aviserade översynen avslutats och när
regeringen övervägt frågan kan det finnas anledning att åter
aktualisera ersättningsreglerna vid bl.a. rådighetsinskränkning.
Utskottet avstyrker motion 1990/91:Bo532 (m) yrkande 9 och
1990/91:Bo69 (fp) yrkande 4 såvitt nu är i fråga.

Bygglovspliktens omfattning

I motionerna 1990/91:Bo532 yrkande 3 och 1990/91:Bo545 (båda
m) föreslås att bygglovskravet utanför detaljplanelagt område
tas bort. Enligt motionärerna bör markinnehavarna ha rätt att
fritt uppföra byggnader och göra om- och tillbyggnader medan
kommunen endast skall kunna påverka utformning och placering. I
fp-motionen 1990/91:Bo69 yrkande 4 såvitt nu är i fråga begärs
att en översyn av PBL också skall ta sikte på att åstadkomma
lättnader i bygglovskravet.

I motionerna 1990/91:Bo532 (m) yrkande 10 och 1990/91:Bo74 (c)
yrkande 2 föreslås att PBL ändras så att det framgår att
återkommande säsongsmässig ändrad användning av ekonomibyggnader
inte kräver bygglov. I c-motionen föreslås vidare att
förhandsbesked skall kunna ges i ett sådant fall.

Enligt PBL krävs liksom enligt den tidigare gällande
byggnadslagen tillstånd för vissa byggnadsåtgärder. Tillstånd
som kan ifrågakomma enligt PBL är bygglov, rivningslov och
marklov. För åtgärder som kräver bygglov kan ges ett
förhandsbesked som innebär ett principiellt tillstånd i
lokaliseringsfrågan.

Möjligheter finns för kommunerna att i detaljplan och
områdesbestämmelser undanta vissa byggnadsåtgärder från
bygglovskravet. Efter lagens ikraftträdande har lättnader
införts i bygglovsplikten. Utskottet utgår ifrån att arbetet med
att ytterligare förenkla byggnadslagstiftningen kommer att
fortsätta inom regeringens kansli eller i annan ordning utan
riksdagens begäran därom. Motionerna 1990/91:Bo69 (fp) yrkande 4
såvitt nu är i fråga, 1990/91:Bo532 (m) yrkande 3 och
1990/91:Bo545 (m) om bygglovskravets omfattning avstyrks.

Även den lagändring som föreslås i motionerna 1990/91:Bo74
yrkande 2 och 1990/91:Bo532 yrkande 10 om säsongsmässig
ändrad användning av ekonomibyggnader bör kunna övervägas
i samband med de ovan förutsatta övervägandena. Motionerna
avstyrks.

I motion 1990/91:Bo539 (mp) yrkande 1 föreslås att jordbruk
normalt bör ha företräde vid konkurrens eller konflikt om mark.
En villa bör inte tillåtas byggas inom ett visst avstånd från
ladugård för att inte riskera att djurhållningen i ett senare
skede tvingas läggas ner. I yrkande 2 föreslås att villor inte
bör få byggas inom 300 m från en ladugård eller
gödselanläggning.

De hänsynstaganden som bör ske enligt motionären finns
reglerade i bl.a. fastighetsbildningslagen. Fastighetsbildning,
som kan innebära vissa olägenheter för jordbruk, får inte komma
till stånd. En avvägning mellan jordbruksintresset och den
enskildes intresse att få en avstyckning för bostadsändamål
skall alltså göras. Även i PBL finns bestämmelser om olika
allmänna och enskilda intressen som skall beaktas vid
planläggning och lokalisering av bebyggelse. Motionärernas
förslag får anses tillgodosett genom den lagstiftning som finns.
Motion 1990/91:Bo539 (mp) avstyrks.

Medborgarinflytandet

Sakägare

I motion 1990/91:Bo521 (c) yrkande 2 föreslås att
sakägarbegreppet ges en klart avgränsad definition. Härigenom
skulle det enligt motionären uppnås att begäran om yttranden i
bygglovsärenden skulle kunna begränsas. I motion 1990/91:Bo531
(mp) yrkas att sakägarnas rätt i ärenden om ändring av
detaljplan stärks och att begreppet vidgas i PBL och annan
tillämplig lagstiftning till att omfatta även hyresgäster. I
motion 1990/91:Bo532 (m) yrkande 6 förordas en begränsning av
sakägarkretsen till de direkt berörda fastighetsägarna.

I det till lagrådet remitterade PBL-förslaget fanns intaget en
definition av begreppet sakägare. På lagrådets inrådan infördes
inte den föreslagna definitionen i PBL-propositionen. Som skäl
mot en precisering av begreppets innebörd anfördes både sakliga
och systematiska synpunkter.

Till sakägare hör i första hand ägare till fast egendom och
innehavare av annan särskild rätt än hyresrätt och bostadsrätt.
Denna krets överensstämmer med den som gällde i den tidigare
byggnadslagstiftningen. Likställda med sakägare är den
personkrets och de organisationer eller föreningar som enligt 5
kap. 30 § första stycket 2 skall underrättas om beslutet om
antagande av en detaljplan. Där ingår bostadsrättshavare,
hyresgäster och boende samt sådan organisation eller förening
som har avtal om förhandlingsordning för en fastighet som berörs
av planförslaget eller, om förhandlingsordning inte gäller, känd
förening av hyresgäster som är ansluten till en riksorganisation
och inom vars verksamhetsområde fastigheten är belägen.

Utskottet anser att de skäl som lagrådet anförde mot en
definition av begreppet sakägare gäller alltjämt. Motion
1990/91:Bo521 (c) yrkande 2 bör därför inte bifallas. Förslaget
i mp-motionen om ett vidgat sakägarbegrepp vari hyresgäster
ingår får anses tillgodosett genom PBL. Genom denna lag har
hyresgäster en starkare ställning än tidigare. Även om det kan
finnas motiv både att utöka och begränsa sakägarkretsen får en
sådan uppfattning vägas mot behovet dels att få en smidig och
inte alltför omfattande planprocess, dels att få ett
tillräckligt gott underlag för planbeslutet. När PBL varit i
kraft ytterligare någon tid kan det dock finnas anledning att
göra en utvärdering och översyn av bl.a. hur sakägarkretsen
har påverkat planprocessen. Med det anförda avstyrker utskottet
motionerna 1990/91:Bo521 (c) yrkande 2, 1990/91:Bo531 (mp) och
1990/91:Bo532 (m) yrkande 6.

Samråd

Samrådsskyldigheten vid planläggning enligt PBL får anses vara
ett av de viktigaste momenten i planarbetet. Bl.a. de boende har
i PBL fått en förstärkt ställning i beslutsprocessen. Sakägare
och de bostadsrättshavare, hyresgäster och boende som berörs av
förslaget samt de myndigheter, sammanslutningar och enskilda i
övrigt som har ett väsentligt intresse av förslaget skall
beredas tillfälle till samråd (5 kap. 20 § PBL).

Två motioner behandlar medborgarinflytandet för
handikapprörelsen. I 1990/91:Bo519 (mp) förordas att
representanter för handikapprörelsen bör finnas med i
samhällsplaneringen. I motion 1990/91:Bo529 (c) yrkande 1 anförs
att handikapporganisationer bör vara remissinstanser i frågor
som rör deras medlemmar. Det sägs vidare att socialtjänsten i
högre utsträckning måste medverka vid planeringen.

PBLs regler om samrådsskyldigheten ger i och för sig
handikapporganisationer möjlighet att delta i och påverka
planeringen. Frågan är om denna möjlighet är tillräcklig och om
inflytandet bör utövas i andra former. I handikapputredningens
slutbetänkande kommer att behandlas bl.a.
handikapporganisationernas inflytande. Vidare kommer att
övervägas hur inflytandet kan stärkas. Bl.a. skall analyseras
möjligheten att införa någon form av överläggningsrätt för
handikapporganisationer gentemot bl.a. kommuner. Slutbetänkandet
avses avlämnas vid årsskiftet 1991-1992. Regeringen har också i
regeringsförklaringen uttalat att ett förslag om ett ökat stöd
för de handikappade kommer att läggas fram under år 1992. Enligt
utskottets mening bör pågående överväganden avvaktas. Utskottet
avstyrker därför motionerna 1990/91:Bo519 (mp) och
1990/91:Bo529 (c) yrkande 1.

I motion 1990/91:Bo540 (mp) föreslås i första hand att
riksdagen beslutar om en sådan ändring av PBL att det öppnas
möjlighet att överklaga beslut om att anta detaljplan genom
kommunalbesvär och i andra hand att riksdagen hos regeringen
begär att ett sådant förslag tas fram skyndsamt.

Den svenska förvaltningsrätten skiljer mellan
kommunalbesvär (från den 1 januari 1992 laglighetsprövning) och
förvaltningsbesvär. Kommunalbesvär kan sägas utgöra en form av
medborgartalan och prövningen är begränsad till lagligheten av
ett beslut. Kännetecknande är också att endast kommunmedlemmar
får överklaga och att besluten kan angripas endast på de punkter
som anges i kommunallagen. Om besvären bifalls får beslutet inte
ersättas med ett nytt beslut utan endast upphävas.
Förvaltningsbesvär får överklagas bara av den som direkt berörs
av beslutet. Besvären avgörs efter en allsidig prövning även i
sak, och beslutet kan i princip ersättas med ett nytt beslut.

Kommunfullmäktiges beslut om att anta en detaljplan överklagas
genom förvaltningsbesvär till länsstyrelse och regeringen. När
besvärsordningen övervägdes ansågs en prövning enligt
kommunallagen bli alltför omfattande eftersom alla
kommunmedlemmar då skulle vara besvärsberättigade. Vidare ansågs
förvaltningsbesvär vara det rättsmedel som bäst uppfyller
rättssäkerhetskraven i sådana ärenden där enskildas förhållanden
kommer i centrum (prop. 1985/86:1 s. 360). Dessa skäl är
alltjämt giltiga. Utskottet finner inte anledning att föreslå
riksdagen att ändra den nuvarande besvärsordningen. Motion
1990/91:540 (mp) avstyrks.

Kretsen av bevärsberättigade

PBL saknar en direkt bestämmelse som anger vem som är behörig
att överklaga ett beslut. PBL-utredningen innehöll en uppräkning
av vilka som skulle anses besvärsberättigade men på lagrådets
inrådan fick bestämmelsen utgå. Skälen för lagrådets förslag var
att det av allmänna grundsatser som har utbildats i praxis
följer vem som får överklaga beslut. Grundtanken uttrycks i
förvaltningslagen där det föreskrivits att besvär får anföras av
den som beslutet angår, om det gått honom emot. Att exakt
bestämma "den som beslutet angår" ansågs inte möjligt.

Kretsen av dem som får överklaga beslut om antagande av bl.a.
en detaljplan får bestämmas med ledning av bestämmelsen i 5 kap.
30 § PBL om vem som skall underrättas om beslutet och meddelas
fullföljdshänvisning. Av bestämmelsen framgår att inte bara
sakägare utan även av beslutet berörda hyresgäster,
bostadsrättshavare och boende samt berörd hyresgästorganisation
med förhandlingsordning eller hyresgästförening ansluten till en
riksorganisation tillhör kretsen besvärsberättigade. Som villkor
gäller dock att den besvärsberättigade senast under
utställningstiden skall ha framfört synpunkter på planförslaget,
som inte tillgodosetts.

I tre motioner föreslås att kretsen av besvärsberättigade i
PBL utökas. I motion 1990/91:Bo509 (fp) föreslås att
villaägareföreningar ges besvärsrätt över beslut i planärenden
och i motion 1990/91:Bo537 (s) föreslås att ideella och
vetenskapliga organisationer ges rätt att överklaga beslut
enligt PBL och NRL samt att sakägarbegreppet preciseras. I
motion 1990/91:Bo69 (fp) yrkande 4 såvitt nu är i fråga förordas
att besvärsreglerna i PBL ses över.

Genom det i PBL utbyggda samrådsförfarandet har skapats goda
möjligheter för ett gott resultat redan i första instans genom
att bl.a. olika intressegrupper får framföra synpunkter i ett
planärende. Målet är att genom ett brett samråd klara ut olika
frågor utan senare överklaganden. Besvärsreglerna har utformats
med beaktande av att de som är direkt berörda skall ha möjlighet
att få beslutet överprövat och behovet av att få en smidig och
inte alltför omfattande besvärsprocess. Utskottet finner inte
anledning att föreslå en utökning av kretsen av
besvärsberättigade i planprocessen. Ytterligare erfarenheter
av lagstiftningen bör vinnas. Motionerna 1990/91:Bo69 (fp)
yrkande 4 såvitt nu är i fråga, 1990/91:Bo509 (fp) och
1990/91:Bo537 (s) avstyrks.

I motion 1990/91:Bo70 (s) begärs att 8 kap. 30 § PBL
kompletteras så att även arbetstagare som utför service vid
arbetsställena har yttrande- och besvärsrätt vid ansökningar om
bygglov. Enligt motionärerna har arbetstagare, som stadigvarande
arbetar på arbetsstället, yttrande- och besvärsrätt medan
arbetstagare som levererar och avhämtar varor m.m. inte har
sådan rätt. De anser därför att det finns en risk att bl.a.
transportarbetarnas arbetsmiljö blir sämre utformad.

I ärenden om bygglov som avser arbetslokaler skall utlåtande
från yrkesinspektionen alltid inhämtas. Av utlåtandet skall
framgå om skyddsombud, skyddskommitté eller organisation som
företräder arbetstagarna har fått tillfälle att yttra sig över
ansökningen. Detta behöver dock ske endast om det är känt för
vilket slag av verksamhet arbetslokalen är avsedd.
Något krav på att arbetstagare skall stadigvarande arbeta på
arbetsstället uppställs inte. De personer och organisationer som
sålunda har getts möjlighet att bevaka arbetsmiljöfrågorna får
överklaga ett beslut om bygglov.

Genom ändringar i arbetsmiljölagen som trädde i kraft den 1
juli 1991 infördes en skyldighet att beakta arbetsmiljöhänsyn
vid projektering såväl under byggskedet som senare under
brukstiden. Ansvaret åvilar personer som bestämmer om eller
påverkar projekteringen, i första hand byggherren.
Arbetsmiljösynpunkterna skall ta sikte såväl på byggskedet som
på det framtida brukandet. Enligt 7 kap. 8 § arbetsmiljölagen
kan yrkesinspektionen rikta föreläggande eller förbud mot den
som råder över ett arbetsställe även när denne inte är
arbetsgivare i förhållande till den som utsätts för risken.

Enligt utskottets mening ger nu gällande ordning i PBL och i
arbetsmiljölagen goda förutsättningar för att även t.ex.
transportarbetarnas rätt till en god arbetsmiljö tillvaratas.
Att utöka kretsen av yttrande- och besvärsberättigade i
bygglovsärenden med arbetstagare som utför service vid
arbetsställen kan inte anses i någon större utsträckning
tillföra ärendet något ytterligare. Motion 1990/91:Bo70 (s) om
arbetstagares rätt att överklaga bygglovsärenden m.m.
avstyrks.

I motion 1990/91:Bo521 (c) yrkandena 1 och 3 föreslås att
endast permanentboende bör ges yttrande- och klagorätt i ärenden
om förhandsbesked och bygglov utanför planlagt område och att
rätten att överklaga begränsas till förhandsbesked.

Grundprincipen om talerätten finns i 22 § förvaltningslagen
där det, som ovan framgått, stadgas att ett beslut får
överklagas av den som beslutet angår om det gått honom emot och
beslutet kan överklagas. Motionärens förslag att endast
permanentboende skulle ges yttrande- och klagorätt skulle strida
mot denna princip eftersom även andra än permanentboende kan
vara berörda. En sådan begränsning i besvärsrätten är främmande
för svensk rättsordning. Vad sedan gäller motionärens förslag
att endast beslut om förhandsbesked bör kunna överklagas skulle
en sådan ordning innebära att berörda grannar inte skulle kunna
anlägga synpunkter på t.ex. byggnadens estetiska utformning, en
fråga som vanligen inte bedöms i ärendet om förhandsbesked men
väl i bygglovsfrågan. Förhandsbeskedet är ju avsett att ge svar
på om en åtgärd som kräver bygglov kan tillåtas på den avsedda
platsen. I det efterföljande bygglovsärendet tas ställning till
andra frågor som t.ex. byggnadens utformning och tekniskt
utförande. Någon möjlighet att överklaga en fråga som avgjorts i
ärendet om förhandsbesked även i bygglovsärendet finns inte.

Utskottet är inte berett att frångå den grundläggande
principen att alla som berörs av ett myndighetsbeslut som gått
dem emot skall ha möjlighet att få beslutet omprövat av högre
instans. Motion 1990/91:Bo521 (c) yrkandena 1 och 3 om
begränsningar av besvärsmöjligheterna avstyrks.

Övriga frågor

I motion 1990/91:Bo244 (c) yrkande 5 föreslås att ett
förstärkt lagskydd för naturresurserna införs i PBL.

Överväganden pågår om att samla naturresurslagstiftning i en
miljöbalk. Det finns grundad anledning anta att syftet med
motionen därmed kommer att uppnås. Resultatet av det pågående
lagstiftningsarbetet bör avvaktas. Skäl saknas därför att nu
tillstyrka motionen om naturresursfrågornas behandling i
PBL.

I centerpartiets partimotion 1990/91:Bo543 yrkande 1 tas
storstadsmiljön upp och föreslås ett förstärkt lagskydd för
grönytor i sådana miljöer.

Utskottet har behandlat ett motsvarande yrkande i
1989/90:BoU11 och då hänvisat till att lagstiftningen ger
utrymme för den av motionärerna önskade inriktningen. Kommunerna
har goda förutsättningar genom nuvarande lagstiftning att
tillvarata grönytorna i städerna. Utskottet har inte funnit
anledning ändra uppfattning. Motionsyrkandet avstyrks.

Slutligen behandlar utskottet centerpartiets partimotion
1990/91:Bo543 yrkande 3 vari förordas att smygkontoriseringens
omfattning och effekter analyseras varefter lagstiftningen bör
skärpas för att kommunerna skall få bättre möjligheter att
ingripa med effektiva åtgärder.

Genom en ändring i PBL som trädde i kraft den 1 januari 1990
förbättrades kommunernas möjligheter att ingripa mot olovlig
kontorisering. Preskriptionstiden för ansökan om handräckning
m.m. slopades och möjlighet infördes att vägra bygglov för ett
väsentligen ändrat användningssätt av bostadslägenhet inom
detaljplan där bestämmelse om användningssätt saknas.
Ändringarna ger kommunerna möjligheter att ingripa så snart det
blir känt att en bostadslägenhet ändrats till kontor utan lov
och att avslå en begäran om bygglov för kontorisering. Enligt
utskottets mening finns inte tillräckliga skäl att nu överväga
en ytterligare skärpning av lagstiftningen i detta hänseende.
Motionen avstyrks.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande strandskyddsbestämmelserna
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Bo402 yrkande 4,
1990/91:Bo520 och 1990/91:Bo532 yrkande 11,

2. beträffande koloni- och odlingslotter
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Bo413 yrkande 7 och
1990/91:Bo524,

3. beträffande obligatoriska cykelplaner
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Bo512 yrkande 1 och
1990/91:Bo526,
men. (v)

4. beträffande allmänna råd om cykelplanering
att riksdagen avslår motion 1990/91:Bo512 yrkande 2,

5. beträffande information avseende vissa stadsplaner m.m.

att riksdagen avslår motion 1990/91:Bo532 yrkande 8,

6.beträffande ersättningsreglerna i PBL
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Bo69 yrkande 4 såvitt
nu är i fråga och 1990/91:Bo532 yrkande 9,

7.beträffande bygglovskravets omfattning
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Bo69 yrkande 4 såvitt
nu är i fråga, 1990/91:Bo532 yrkande 3 och 1990/91:Bo545,

8.beträffande säsongsmässig ändrad användning av
ekonomibyggnader
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Bo74 och
1990/91:Bo532 yrkande 10,

9.beträffande lokalisering av bebyggelse
att riksdagen avslår motion 1990/91:Bo539,

10.beträffande sakägarkretsen
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Bo521 yrkande 2,
1990/91:Bo531 och 1990/91:Bo532 yrkande 6,

11.beträffande handikapporganisationernas inflytande
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Bo519 och
1990/91:Bo529 yrkande 1,

12.beträffande besvärsordningen
att riksdagen avslår motion 1990/91:Bo540,

13.beträffande kretsen av besvärsberättigade
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Bo69 yrkande 4 såvitt
nu är i fråga, 1990/91:Bo509 och 1990/91:Bo537,

14.beträffande arbetstagares rätt att överklaga
bygglovsärenden m.m.
att riksdagen avslår motion 1990/91:Bo70,

15.beträffande begränsningar av besvärsmöjligheterna
att riksdagen avslår motion 1990/91:Bo521 yrkandena 1 och 3,

16. beträffande naturresursfrågornas behandling i PBL
att riksdagen avslår motion 1990/91:Bo244 yrkande 5,

17.beträffande förstärkt lagskydd för grönytor
att riksdagen avslår motion 1990/91:Bo543 yrkande 1,

18.beträffande olovlig kontorisering
att riksdagen avslår motion 1990/91:Bo543 yrkande 3.

Stockholm den 5 november 1991

På bostadsutskottets vägnar

Oskar Lindkvist

I beslutet har deltagit: Oskar Lindkvist (s), Knut Billing
(m), Bertil Danielsson (m), Magnus Persson (s), Erling Bager
(fp), Lennart Nilsson (s), Ulf Lönnqvist (s), Rune Evensson (s),
Ulf Björklund (kds), Britta Sundin (s), Birger Andersson (c),
Marianne Carlström (s), Inga Berggren (m), Max Montalvo (nyd)
och Rune Thorén (c).

Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Eva Zetterberg (v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från vänsterpartiet,
eftersom partiet inte företräds av någon ordinarie ledamot i
utskottet.

Eva Zetterberg (v) anför:
Obligatoriska cykelplaner

En ambitiös och målmedveten satsning bör ske för att främja
cyklandet. Cykeln är ett utmärkt transportmedel. Cyklisternas
antal skulle öka betydligt om risken för olyckor minskade och
cyklisternas villkor förbättrades. Det behövs därför en bra
planering. Vissa kommuner har en alldeles utmärkt cykelplanering
medan andra saknar den helt. Det finns därför anledning att
ålägga kommunerna att ta fram särskilda cykelplaner. I dessa bör
ingå att informera om bl.a. de fördelar både för individ och
samhälle som ett ökat cyklande medför.

Med hänvisning till det anförda anser jag att utskottet under
mom. 3 bort ha hemställt:

3. beträffande obligatoriska cykelplaner
att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Bo512
yrkande 1 och 1990/91:Bo526 som sin mening ger regeringen till
känna vad ovan anförts.