Valfrihet i boendet

Motion 1990/91:Bo402 av Carl Bildt (m)

Sammanfattning

Bostadspolitiken i Sverige kännetecknas av brist på
valfrihet i boendet, detaljreglering och styrning samt stora
subventioner. Äganderätten har urholkats.

Den socialistiska mark- och bostadspolitiken har
resulterat i så omfattande trögrörlighet att
bostadsmarknaden helt enkelt inte längre fungerar.

Enligt Moderata Samlingspartiets uppfattning måste
svensk bostadspolitik förändras i grunden. Utgångspunkter
för våra förslag är valfrihet för de enskilda människorna och
respekt för den enskilda äganderätten.

Våra förslag innebär bl.a:Fastighetsskatten skall
minskas med en tredjedel redan 1992. Skatten skall därefter
steg för steg minska.Riksdagens beslut om införande av
ett räntelånesystem skall upphävas och i stället skall införas
ett räntebidragsberättigat enhetslån, lika för alla byggherrar
och upplåtelseformer.Neutralitet skall skapas mellan
olika upplåtelseformer och byggherrar, så att människor
fritt kan välja hur de vill bo.All diskriminerande
lagstiftning mot enskild bostadsrätt skall avskaffas.De
som bor i allmännyttan skall få möjlighet att förvärva det
hus de bor i. Därmed kommer en stor del av det så kallade
allmännyttiga bostadsbeståndet att säljas, i första hand till
hyresgästerna.Hyresgästerna måste ges ökat inflytande i
hyresförhandlingar, bland annat genom att den enskilde
hyresgästen ges förhandlingsrätt gentemot värden.Ett
särskilt bosparsystem, öppet för alla, skall inrättas.För
att underlätta god omvårdnad och ett bättre underhåll av
fastighetsbeståndet bör ett system med skattefri avsättning
till fastighetsanknutna reparationsfonder införas.Med
markägande skall följa rätten att bestämma över
egendomen, att bruka, bebygga och sälja den m.m.Då
markägares rätt inskränks skall utgångspunkten vara att full
ekonomisk gottgörelse utgår.Förköpslagen inskränker
äganderätten på ett oacceptabelt sätt och skall därför
avskaffas.Strandskyddsreglerna bör ändras så att det blir
lättare att bygga, bl.a. fritidshus, nära stränder på
landsbygden.

Inledning

Utgångspunkter för moderat mark- och bostadspolitik är
bostadskonsumenternas valfrihet och respekten för den
enskilda äganderätten. Många människor, även bland dem
som i dag bor i hyresrätt, vill äga sin bostad. Vi vill därför
underlätta för hyresgäster att förvärva den lägenhet de bor
i. All erfarenhet visar att enskilt ägande är den mest
effektiva formen för förvaltning av bostäder.

Straffbeskattningen av boendet måste upphöra. Den s.k.
flyttskatten skall snarast avskaffas. Fastighetsskatten skall
avvecklas och i ett första steg minskas med en tredjedel.

Socialistisk bostadspolitik

Socialistisk reglerings- och planhushållningspolitik är
mycket utvecklad inom bostadsområdet. Denna sektor
kännetecknas av köer, bristande valfrihet, krångel och
byråkrati, snabb kostnadsökning och ensidig favorisering av
kommunala bostadsföretag samt de rikskooperativa
företagen HSB och Riksbyggen.

Bostadspolitiken i Sverige uppvisar stora likheter med
vad som varit den normala ordningen i Östeuropa -- hård
detaljreglering och styrning, stora subventioner och brist på
valfrihet i boendet. För de boende har 1980-talet varit ett
förlorat decennium.

Äganderätten har urgröpts alltmer. Personligt ägande av
bostad har motarbetats. Den enskilde hyresgästens
inflytande utövas av Hyresgästernas Riksförbund, trots att
flertalet hyresgäster inte är medlemmar av organisationen.
Kommunerna har ett avgörande inflytande över all
byggverksamhet.

Svensk bostadsmarknad kännetecknas av bristande
rörlighet. Trots att vi i Sverige har 4 miljoner bostäder,
vilket innebär att antalet rumsenheter (rum och kök)
uppgår till ca 17 miljoner eller nära två per invånare. Detta
är flest bostäder i förhållande till folkmängden i hela
världen. Trots detta kan hundratusentals människor i vårt
land inte förverkliga sina bostadsönskemål. Detta är det
yttersta beviset för socialdemokraternas totala
misslyckande inom bostadspolitiken.

Det moderata alternativet

Valfrihet i boendet

Moderat bostadspolitik har fem övergripande mål:

1. Bostads- och skattepolitiken skall ge förutsättningar
för människor att själva välja bostad och upplåtelseform.

2. Ägande av bostad skall underlättas bl.a. genom
omvandling av bostäder inom den s.k. allmännyttan från
hyrda lägenheter till ägda.

3. Reglering och byråkrati skall avskaffas.

4. Fastighetsskatten skall stegvis avskaffas.

5. Flyttskatten skall snarast avskaffas.

Om moderata tankegångar blev vägledande för
bostadspolitiken under resten av 1990-talet skulle stora och
för medborgarna positiva förändringar inträffa. Steg för
steg skulle politiken läggas om i syfte att dels möjliggöra för
medborgarna att fritt välja det slags bostad och
upplåtelseform som vederbörande önskar, dels begränsa
den offentliga styrningen av bostadsmarknaden och de höga
indirekta boendekostnaderna.

Samtidigt skulle en allmän skattesänkning genomföras
som bl.a. skulle möjliggöra för medborgarna att direkt
betala mer av den verkliga kostnaden för boendet. Minskad
reglering och byråkrati skulle förbilliga
bostadsproduktionen. Ökad konkurrens inom
bostadsproduktion och bostadsförvaltning skulle resultera i
lägre kostnader. Medborgarnas efterfrågan skulle i ökad
utsträckning styra utformningen av såväl bostäder som
bostadsområden. Marknaden skulle anpassa sig till
bostadskonsumenternas efterfrågan. Detta skulle leda till
en bättre boendemiljö och ett mer varierat bostadsbestånd.

Spritt bostadsägande

Ägandet stärker människors oberoende och utgör en
trygghetsfaktor, men samtidigt lägger den ett ansvar på
ägaren. Välfärd och enskilt ägande går hand i hand.

Den som äger något tar också som regel god hand om
egendomen. All erfarenhet visar att kostnaden för driften
blir lägre och att underhållet utförs bättre.

Ägda småhus skall inte missgynnas

Trots att önskan om en egen ägd bostad är djupt rotad i
det svenska samhället är exempelvis andelen egnahem
påtagligt lägre i Sverige än i de flesta andra länder.

Fastighetsskatten har drivit upp boendekostnaderna.
Låneoch skatteregler har utformats så att de direkt
diskriminerar enskilt ägande. Detta har resulterat i att i det
närmaste alla nybyggda småhus i grupp i dag upplåts med
hyres- eller bostadsrätt. Det byggs omkring 10 000 småhus i
grupp med bostadsrätt och hyresrätt men endast några
hundra med äganderätt. Orsaken är att boendekostnaden i
ett normalstort eget ägt småhus blir mer än 1 500 kronor
högre i månaden jämfört med det som är upplåtet med
hyres- eller bostadsrätt.

Det nya bostadsfinansieringssystem som den
socialistiska riksdagsmajoriteten drivit igenom innebär att
nuvarande låneoch räntebidragssystem ersätts av s.k.
räntelån. Den enskildes räntekostnad för dessa nya lån blir
så hög att hon eller han erbjuds att låna till räntan. Den
nominella skulden ökar då under omkring tjugo år trots
årliga amorteringar. Skulden kan vara fördubblad när det är
dags att börja minska den.

Finansieringssystemet kan leda till att fastigheter
sjunker i värde och måste säljas till lägre pris än den skuld
ägaren har.

Få människor kommer att våga skaffa ett eget hem med
den 20-åriga skulduppräkningen. Tiotusentals familjer
sparar i dag regelbundet för att kunna förverkliga
önskemålet om en egen bostad. Många av dessa kommer att
tvingas ge upp sina planer. Systemet kommer att fungera
som en stoppkloss för byggande av egnahem. Man vågar
helt enkelt inte satsa på ett nytt eget hem under de nya
villkoren. Osäkerheten blir för stor.

Detta är resultatet av en medveten socialistisk politik.
Systemet kommer i praktiken att göra det omöjligt för
enskilda med normala inkomster att bo i ett eget hem. Mest
stötande är att systemet dessutom ges retroaktiv verkan
genom att även människor som i dag har statligt
räntesubventionerade lån skall omfattas av det nya
systemet. De förutsättningar under vilka människor har
gjort -- i många fall sina livs absolut största -- investeringar
förändras därmed dramatiskt. En del riskerar att bli mer
eller mindre livegna i sina hus.

Moderata Samlingspartiet anser att låne- och
skattereglerna måste reformeras. Boende i eget hem skall
inte längre missgynnas. Vi redovisar nedan förslag till
ändrade låne- och skatteregler, vilka bl.a. syftar till att
underlätta för enskilda att äga sina bostäder.

Förvandla tomträtt till äganderätt

Socialdemokraterna brukar förespråka
tomträttsinstitutet som ett sätt att minska spekulation i
tomtmark och att öka den offentliga sektorns möjlighet att
råda över marken.

I SOU 1990:23 uttrycks detta med orden:
''Tomträttsinstitutets grundläggande målsättning är att
det allmänna i rimlig omfattning skall kunna tillgodogöra sig
markvärdestegringen.'' Genom att avgälderna bara har
kunnat höjas vart tionde år har resultatet i praktiken i stället
kunnat bli en extra subvention till villaägare och ett stort
bundet kapital som kommunen inte kan utnyttja.

Möjligheter för kommuner att styra byggande och
planer ges i dag på helt andra vägar. Vad gäller den
ekonomiska aspekten framstår det som lika omotiverat att
kommunen skulle subventionera som att den skulle
missgynna vissa småhusägare.

Det finns inte något skäl att behålla tomträttsinstitutet.
Det bör således inte vara möjligt att skapa nya tomträtter i
framtiden. De som redan har tomträtt bör erbjudas att
förvärva marken.

Fritidshus

En politik som underlättar fritidshusboende innebär
många fördelar. Bl.a. skapas ett större underlag för service
i olika avseenden. Detta skulle även gynna de permanent
bofasta. Utvecklingen på landsbygden skulle främjas.

Det är viktigt att kommunerna undanröjer hinder för
uppförande av fritidshus och underlättar för medborgarna
att bygga sådana.

Fritidshusboendet skulle vidare kunna öka om de nu
gällande, onödigt restriktiva, strandskyddsbestämmelserna
förändrades. I naturvårdslagen stadgas att generellt
strandskydd gäller i Sverige intill 100 meter från strand. Där
får bebyggelse inte ske.

Enligt Moderata Samlingspartiets uppfattning är det fel
att ha en generell bestämmelse för hela landet, som inte tar
hänsyn till faktiska förhållanden. Redan av detta skäl bör
strandskyddslagen revideras. I Sverige finns sammantaget
så mycket strandmark att ett frisläppande på intet sätt utgör
något hot mot allmänhetens möjligheter att fritt kunna nå
stränderna.

Att helt upphäva strandskyddsbestämmelserna låter sig
dock inte göras, eftersom vissa strandavsnitt behöver
skyddas. Kommunen skall då i detaljplan bl.a. kunna
undanta sådan strand från bebyggelse.

Ändrade regler skulle resultera i en positiv utveckling
för många i dag stagnerande glesbygdssamhällen och bidra
till ett bevarande av det öppna landskapet och en levande
landsbygd.

Ägarlägenheter

Ytterligare en väg att tillgodose människors önskan om
en egen ägd bostad vore att införa ett ägarlägenhetssystem.
Många av dem som önskar en egen ägd bostad föredrar att
bo i flerbostadshus. Ägarlägenheter finns sedan länge över
hela världen men inte i Sverige. Den statliga
ägarlägenhetsutredningen har visat att det inte finns några
principiella hinder för ett införande även i Sverige. För att
på detta sätt ytterligare bredda valfriheten föreslår vi att ett
system med ägarlägenheter omedelbart införs.

Bostadsrätt

Bostadsrätt är en form av boende som efterfrågas av
många. Andelen lägenheter med bostadsrätt uppgår till 15
% av det totala bostadsbeståndet. Genom god omvårdnad,
sparsamhet och egna arbetsinsatser blir både drifts- och
underhållskostnader lägre i bostadsrätt än i hyresrätt. Trots
detta motarbetas många producenter på
bostadsrättsmarknaden av såväl den nuvarande regeringen
som en rad kommuner i vårt land. Det är vanligt att de enda
företag som tilldelas mark för bostadsrättsbebyggelse är de
rikskooperativa företagen HSB och Riksbyggen. Genom att
de många olika enskilda bostadsrättsproducenterna
utestängs försämras konkurrensen, kvalitetsutvecklingen
och kostnadspressen. Därmed påverkas konsumenternas
valfrihet och boendekostnader negativt.

Särbehandlingen av Sveriges Bostadsrättsföreningars
Centralorganisation (SBC) genom bl.a. tillståndslagen
måste upphöra. Nuvarande regler om rätt för HSB och
Riksbyggen att tillämpa hembudsskyldighet för nya
bostadsrättsföreningar skall avskaffas. Den s.k.
ombildningslagen bör ändras så att bostadsrättsföreningar
kan bildas med endast tre lägenheter. Riksdagen bör
avskaffa den s.k. lex Malmö, som föreskriver slopande av
räntebidrag vid överlåtelse av allmännyttiga bostadsföretag
eller sådana företags fastigheter.

Hyresrätt

För många människor är hyresrätten den mest attraktiva
boendeformen, eftersom de varken kan eller vill binda det
kapital som fordras för en ägd bostad. Många, inte minst
äldre, föredrar den höga servicenivå som hyresrätten
innebär. Hyresrätten kommer även i framtiden att spela en
stor roll på bostadsmarknaden.

En fungerande hyresmarknad förutsätter att
konsumenternas egna värderingar får påverka
hyressättningen. Fick konsumenternas efterfrågan avgöra
skulle inte en ocentralt belägen lägenhet ofta ha samma
eller högre hyra som en liknande lägenhet i tätortens
centrum. En förändring kräver att nuvarande s.k.
bruksvärdessystem reformeras, bl.a. så att lägesfaktorn ges
ökad tyngd vid hyressättningen och att hyreslagen ses över.

Gällande regelsystem ger i praktiken hyresgästförening
tillhörande Hyresgästernas Riksförbund monopol på att
företräda den enskilde hyresgästen. Bostadsföretag
anslutna till SABO och Sveriges Fastighetsägareförbund
tillämpar regelmässigt ett hyresavtal som innebär att den
enskilde hyresgästen tvingas överlåta förhandlingsrätten till
hyresgästförening ansluten till Hyresgästernas
Riksförbund.

Det finns anledning att erinra om att den tillämpade
ordningen kommer snubblande nära vad som i brottsbalken
betecknas som ocker. Det är ju fråga om att utnyttja en
bostadssökandes utsatta läge för att påtvinga honom en
kostnadsbelagd tjänst -- hyresgästföreningens verksamhet --
som han kanske egentligen inte önskar. Det är vidare
tveksamt om sådana villkor står i överensstämmelse med
vad som stadgas i lagen (1971:112) om avtalsvillkor i
konsumentförhållanden.

En omyndigförklaring som denna av ett lands
hyresgäster torde vara unik i västvärlden. Systemets
orimlighet illustreras dessutom av att tre hyresgäster av fyra
inte vill vara medlemmar i dessa föreningar.

Moderata Samlingspartiet har under många år kritiserat
gällande ordning. Enligt vår uppfattning skall
hyresförhandlingslagen ändras så att det är den enskilde
hyresgästen som har förhandlingsrätt gentemot värden.
Denna rätt kan hyresgästen efter eget önskemål överlåta på
annan, exempelvis hyresgästförening i det hus han eller hon
bor i, annan större förening eller särskilt ombud. Vidare
skall systemet med uttaxering av förhandlingskostnader och
avgifter för fritidsoch boendeinflytandeverksamhet via
hyran från hyresgäster avskaffas.

Hyresgäst kan klaga på hyresvillkor och dylikt hos
hyresnämnd och bostadsdomstol. Dessa organ är
partssammansatta, vilket innebär att ärendena avgörs av
utöver domaren en representant för fastighetsägarna och en
för Hyresgästernas Riksförbund. Eftersom de bägge
avtalsparterna naturligt nog slår vakt om sin
avtalsuppgörelse leder partssammansättningen till att den
enskilde har mycket små möjligheter att vinna gehör för sin
ståndpunkt. Europadomstolen har riktat kritik mot
hyresnämndernas sammansättning.

Enligt Moderata Samlingspartiets uppfattning skall
prövning inför domstol vara reell och opartisk. Vi föreslår
därför att hyresnämnd och bostadsdomstol avskaffas och att
ärendena överförs till allmän domstol.

Dagens skatte- och regelsystem gynnar ensidigt de
kommunalägda bostadsföretagen, dvs. de företag som av
någon anledning också brukar kallas allmännyttiga.

Enligt vår uppfattning skall låne- och
finansieringsreglerna vara lika för alla hyreshus, oavsett
vem som äger dem. Favoriseringen av den så kallade
allmännyttan måste upphöra. Vidare skall
skattebestämmelserna vara lika för alla bostadsföretag. Vi
förordar att de kommunala bostadsföretagen, som för
närvarande schablonbeskattas, överförs till att bli
beskattade enligt konventionell metod.

Omvandla allmännyttan

I juli 1990 beslöt Moskvas stadsfullmäktige att dess över
tre miljoner lägenheter skall lämnas över till de boende.

Det offentliga bostadsägandet har lett till sönderfallande
lägenheter och en allt lägre bostadsstandard. Efter 70 års
socialism är man nu medveten om att det är den socialistiska
ägandeformen som är orsak till misären.

Privatisering av bostadsbeståndet är en central del i
omvandlingen av de tidigare socialistiska ekonomierna.
Skall äganderätten spridas på bred front är ett spritt
bostadsägande en av de mest fundamentala och nödvändiga
åtgärderna för detta.

Även i Sverige finns betydande negativa erfarenheter av
offentligt bostadsägande.

Det är en utbredd vanföreställning att de allmännyttiga
bostadsföretagen skulle vara särskilt väl lämpade att
förvalta bostäderna åt de så kallade svaga grupperna.
Erfarenheten pekar i motsatt riktning. Just för de svaga
grupperna är det särskilt angeläget med privatisering av
bostadsmarknaden.

Den så kallade Storstadsutredningen har redovisat
framväxten av slumområden i våra tre storstadsområden.
Över en kvarts miljon människor bor i dessa.

De områden som med en elegant omskrivning kallas
''de minst attraktiva bostadsområdena'' är helt
dominerade av det allmännyttiga bostadsägandet. Det är
resultatet av det socialdemokratiska miljonprogrammet,
som syftade till att bygga helt offentligdominerade
stadsdelar i de snabbt framväxande storstadsområdena.

Den sociala bostadspolitik som skulle ge vanliga
människor goda bostäder har i stället resulterat i dess
motsats.

I en undersökning som Storstadsutredningen låtit göra i
dessa områden konstateras att de boende är mycket
missnöjda med bostadsområdena och deras skötsel och
förvaltning.

I Sverige är andelen hyresrätter mycket stort. Av de
cirka fyra miljoner bostäder som finns i vårt land är nästan
hälften (cirka 43 procent) hyresrätter. Detta är inte ett
resultat av konsumenternas efterfrågan utan beror på en
medveten socialistisk politik, där ägande och valfrihet
motarbetats medan offentligägd hyresrätt favoriserats.

Kommuner bör inte äga bostadsföretag. Lika litet som
det finns anledning för kommuner att driva
livsmedelsbutiker, lika litet finns skäl för dem att driva
bostadsbolag. Avveckling av de allmännyttiga bostäderna
bör ske i första hand genom att de boende får förvärva
lägenheterna och bilda bostadrättsföreningar eller inneha
bostäderna som ägarlägenheter.

Stat och kommun bör således erbjuda alla dem som bor
i offentligt ägda hyreshus att förvärva dessa. Dagens
ordning, där alla viktiga beslut, som exempelvis den
enskilde hyresgästens hyra, fattas av det allmännyttiga
företaget och den så kallade hyresgäströrelsen, skulle
ersättas av ett system där de boende i det enskilda huset
erhöll det hela och fulla ansvaret för sitt boende. Den
ekonomiska maktkoncentration som återfinns i de
allmännyttiga företagen skulle överföras till de enskilda
människorna. För att möjliggöra för de enskilda
hyresgästerna att överta sin bostad måste vissa lagar, som
införts för att skydda allmännyttan, avskaffas eller
förändras. Det är bl.a. fråga om den ovan nämnda lex
Malmö, reglerna gällande s.k. intresseanmälan vid
ombildning till bostadsrätt liksom förbudet mot
dubbelupplåtelse.

Hyresgäster i privatägda flerbostadshus kan genom s.k.
intresseanmälan erhålla företrädesrätt framför en annan
köpare för förvärv och ombildning till bostadsrätt. De ca 1
600 000 människor som bor i allmännyttan bör ha samma
rättigheter som de som bor i privatägda hus.

Självklart finns det hyresgäster som vill fortsätta att hyra
sin bostad. Dessa hyresrätter skall givetvis kunna
bibehållas. Därför bör nuvarande förbud mot
dubbelupplåtelse avskaffas.

Om hyresgästerna inte vill överta huset bör fastigheten
säljas på den öppna marknaden. Även i sådana situationer
kvarstår på sedvanligt sätt hyresrätter.

Bostadsfinansiering

Det nuvarande regelsystemet inom bostadssektorn är
kostnadsdrivande, samtidigt som det hindrar
konsumenternas önskemål från att slå igenom på
bostadsmarknaden. Socialdemokraterna och vänsterpartiet
har nyligen genomdrivit ett beslut om ett nytt system för
bostadsfinansiering.

Det nya systemet innebär att grunden för människors
långsiktiga ekonomiska planering rycks undan. De som har
räntebidrag förlorar dessa över en natt. Det är etiskt
oförsvarligt av statsmakterna att först införa ett system för
långsiktig bostadsfinansiering, som människor inrättar sig
efter, för att därefter på detta sätt radikalt ändra
spelreglerna. Det ligger i sakens natur att de enskilda som
blir lidande uppfattar de politiska besluten som cyniska och
orättfärdiga.

Såsom ovan anförts ökar egnahemsägarens nominella
skuld genom räntelånen, trots årliga amorteringar under de
första 20 åren. Till detta kommer att reavinstbeskattningen
i det nya skattesystemet inte tar hänsyn till
inflationsutvecklingen. Om försäljningsintäkten skall
beskattas utan hänsyn till den inflation som har ägt rum kan
resultatet bli förödande för egnahemsägaren. I praktiken
kan detta leda till att en skatt tas ut på en fiktiv vinst trots
att huset har sålts med förlust.

Få kommer att våga satsa på ett nytt eget hem under de
nya villkoren. Systemet är ännu ett slag mot äganderätten.
De som förvärvar egnahem under det nya systemet riskerar
att bli livegna. Detta p.g.a. att skuldbördan kan komma att
överstiga husets värde och i praktiken utesluta flyttning.
Det blir dessutom i de flesta fall helt omöjligt att ta ut
inteckningar som säkerhet för lån, vilket innebär att endast
den som har ett stort eget kapital kan förvärva ett begagnat
hus med räntelån. Ägaren kommer heller inte att kunna
rebelåna sitt hus för ombyggnad och renovering.

Det nya bostadsfinansieringssystemet kommer
övergångsvis att minska statens kostnader. Den nya statliga
kreditgaranti och det nya realräntebidrag som föreslås kan
emellertid leda till väsentligt högre kostnader än som
förutses. Det finns en klar risk för att det nya systemet kan
komma att kollapsa i framtiden.

Det nya lånesystemet i förening med den beslutade
finansieringen av skatteomläggningen kommer att pressa
upp hyrorna. Det i sin tur kommer att leda till krav på höjda
bostadsbidrag. Även på detta område kan alltså statens --
och kommunernas -- kostnader komma att öka väsentligt.

Nytt låne- och bostadsfinansieringssystem för
nybyggnation

Enligt Moderata Samlingspartiets uppfattning måste
beslutet om införande av räntelånesystemet upphävas.

Vi anser att ett nytt system skall utformas så att den
statliga styrningen av bostadsbyggandet upphör. Den
byggande skall kunna anpassa sitt bygge efter
konsumenternas önskemål. De generella
bostadssubventionerna skall begränsas -- samtidigt som
skattetrycket sänks. Dessa regler skall tillämpas på
nybyggnation av bostäder.

Enligt vår mening bör detta nya låne- och
bostadsfinansieringssystem i huvudsak utformas så att
räntebidragsberättigat bostadslån utgår som enhetslån.
Lånet bör vara neutralt, d.v.s. utgå lika för alla byggherrar
och upplåtelseformer. Nuvarande favorisering av bl.a.
kommunala bostadsföretag skulle upphöra. Om lägenheten
är större eller kostar mer än vad som täcks av enhetslånet
får denna kostnad täckas med tilläggslån till
marknadsränta.

Detta innebär att i stort sett alla typer av offentlig
ekonomisk kontroll samt dagens lånekineseri försvinner.
Endast en ren kreditriskprövning behövde återstå.
Nytänkande och produktutveckling skulle stimuleras, vilket
skulle gynna såväl de byggande som konsumenterna.
Länsbostadsnämnderna och statens
bostadsfinansieringsaktiebolag (SBAB) skulle därmed
kunna avskaffas.

Avskaffa nuvarande räntebidrag stegvis

Starka skäl talar för att nuvarande subventionssystem
bör avvecklas stegvis. En sådan avveckling skall dock
kombineras med sänkta skatter.

Räntebidragen bör avskaffas för alla hyres- och
bostadsrättshus byggda före 1975. Fastigheterna ifråga har
haft subventioner i över 15 år och kvarvarande räntebidrag
är förhållandevis små. Ett avskaffande av dessa bidrag får
begränsad betydelse för hushållen och kompenseras av
moderata förslag inom skatteområdet.

Det finns vidare skäl för en begränsad ökning av
upptrappningen av den garanterade räntan för återstående
del av befintliga hyres- och bostadsrättshus. En sådan
förändring skulle leda till att subventionerna avvecklas
något snabbare utan att för den skull medföra mer än
måttliga höjningar av boendekostnaderna. Det kan i detta
sammanhang framhållas att upptrappningen av den
garanterade räntan för närvarande är högre för egnahem,
för vilka räntan utgår ifrån en väsentligt högre nivå och
avtrappas ungefär dubbelt så fort.

Reparationsfonder

Det finns vidare behov av ett nytt system vad gäller
reparation och om- och tillbyggnad av bostadsfastigheter.
Det system med statliga lån och bidrag till reparationer och
underhåll av hyreshus som den socialistiska
riksdagsmajoriteten genomdrev i riksdagen i december
förra året är helt oacceptabelt och bör avskaffas
omedelbart. I praktiken kommer detta system att innebära
att bostadsföretagens fonder för lägenhetsunderhåll
kommer att avskaffas. I stället för att kunna få
ränteavkastning på fonderade medel skall företagen alltså
i fortsättningen låna pengar till underhållet. På längre sikt
kommer detta system att leda till kraftiga hyreshöjningar då
reparationslånen skall återbetalas. Framtida hyresgäster får
betala den förslitning dagens hyresgäster svarar för.

Vad som krävs är ett system med fasta spelregler, som
kan fungera under lång tid, och som gör det möjligt att
finansiera såväl det kortsiktiga som det långsiktiga
fastighetsunderhållet ur hyresinkomsterna från fastigheten.
Ett sådant system förutsätter för det första en hyressättning
som ger utrymme även för de långsiktiga
underhållskostnaderna och för det andra en möjlighet för
fastighetsägaren att fondera de medel som flyter in.

Vi föreslår att det införs en rätt för fastighetsägare att
göra skattefria avsättningar till reparationsfonder. Dessa
fonder skall vara knutna till viss fastighet och de fonderade
medlen skall endast kunna lyftas för renovering och
modernisering av fastigheten. En konsekvens av vårt
förslag är att hyreshöjningar kan hållas tillbaka i renoverade
fastigheter. Ett system med sådana fastighetsanknutna
reparationsfonder leder vidare till en kraftig begränsning av
nuvarande detaljreglering och lånebyråkrati.

Beträffande småhus bör en avdragsrätt för reparationer
införas. En sådan avdragsrätt skulle verksamt bidraga till att
stävja det så kallade svartjobberiet. En rätt till avdrag för
styrkta lönekostnader upp till exempelvis 10 000 kronor per
år skulle sannolikt inte leda till något skattebortfall. Detta
beroende på de positiva effekterna vad gäller redovisning
av uppburna inkomster.

Bosparande

Det finns ett stort behov av att öka det långsiktigt
bundna, enskilda sparandet i Sverige. Det bör mot denna
bakgrund skapas nya och attraktiva former för
målsparande -- till exempel sparande i aktiefonder -- till
egen bostad i form av ägt småhus eller bostadsrätt. Ökar det
enskilda bosparandet minskar lånebehovet till
bostadssektorn. En annan följd är att månadsutgifterna för
den boende blir lägre, eftersom en större del av
bostadskostnaden kan betalas kontant med sparade medel.
Ägande medför också regelmässigt bättre hushållning och
därmed lägre kostnader för drift och underhåll av bostaden.

Normer och byggreglering

En avreglering av svensk bostadspolitik är nödvändig.
Moderata Samlingspartiet har under många år riktat kritik
mot komplexet av byggnormer på grund av dess omfång och
därför att råd och krav blandas. Dessutom innebär många
av kraven onödig, kostnadsdrivande och
utvecklingshämmande detaljreglering. Från och med den 1
januari har hittillsvarande normsamling (Svensk
Byggnorm) upphört att gälla. Den har ersatts med nya och
något mindre detaljreglerande bestämmelser
(Nybyggnadsregler). Enligt vår uppfattning är denna
omarbetning otillräcklig. Antalet bestämmelser måste
reduceras betydligt mer och helt utformas som
funktionskrav. Bestämmelserna bör dessutom samordnas
med de regler som gäller inom EG. En sådan förändring
skulle främja nytänkande och ett bättre byggande i vårt
land.

Regeringens tidigare beslut att förlänga det år 1986
införda stoppet för annat byggande än bostäder i
storstadsområdena måste hävas. Företag med god
lönsamhet kan inte bygga ut sin kapacitet. Förhoppningen
att regleringen skulle resultera i ett avsevärt ökat
bostadsbyggande har inte heller infriats.

Denna reglering har i kombination med den direkt
skadliga särskilda investeringsskatten för kontor resulterat
i kostnadsökningar för både företag och enskilda samt att
över 15 000 jobb i Stockholmsregionen, som annars skapats,
inte tillkommit. Denna skatt måste omgående avskaffas.

1987 genomdrev riksdagens socialistiska majoritet lagen
om kommunal bostadsanvisningsrätt. Lagen präglas av
sedvanlig socialistisk övertro på politikers och byråkraters
förmåga att häva en bristsituation, som de själva skapat
genom olika regleringar. Bostadsanvisningslagen skapar
inte några bostäder. Lägenhetsbyten och
andrahandsuthyrningar försvåras. Den svarta eller grå
bostadsmarknaden växer än mer. Enligt vår uppfattning bör
riksdagen upphäva lagen om anvisning av bostäder.

Fastighetsskatt

När Sverige ännu var ett agrarsamhälle betraktades
mark inte bara som en form av förmögenhet utan som den
avgörande produktionsresursen. Att beskatta ägande av
mark uppfattades därför huvudsakligen som att beskatta
produktionsförmåga, det vill säga (potentiell) inkomst.
Mark ansågs självklart ha en förmåga att kontinuerligt
generera en avkastning som kunde beskattas.

I dag är det inte längre så, men gamla tänkesätt och
regelsystem har fått ett eget liv och påverkar fortfarande
utformningen av lagstiftningen. Värdet på fastigheter, hus
och mark avspeglar i dag i allmänhet inte någon avkastning.
Skatten måste därför betalas med inkomster från helt andra
håll.

Fastighetstaxeringarna och -beskattningen är utformade
som om höga överlåtelsepriser avspeglade en motsvarande
förmåga att generera löpande inkomster och en förmåga att
betala löpande skatter, vilket alltså inte är fallet.

En bostadsfastighet representerar för sin ägare två
värden: det uppenbara att han har någonstans att bo, och
ett förmögenhetsvärde. Det kontanta avkastningsvärdet är
i de allra flesta fall lika med noll.

Det finns ingen principiell anledning att beskatta en
fastighets förmögenhetsvärde på något annat sätt än annan
förmögenhet. Från principiell synpunkt saknas skäl både
för en separat fastighetsskatt utöver förmögenhetsskatten,
och för en lindrigare beskattning än för annan förmögenhet.
Å andra sidan finns det skäl för statsmakterna att stimulera
långsiktigt bundet sparande i form av bland annat boende.

Beskattningen skall inte påverkas av vem som äger en
fastighet. Oavsett om en enskild person eller någon form av
företag eller förening är ägare bör beskattningen vara
neutral.

Det saknas således bärande motiv för att beskatta
boendet i sig. Denna principiella uppfattning framstår som
än klarare när man, som i vårt land, tvingats motivera
utökade boendesubventioner med hänvisning till den höga
boendebeskattningen. Av statsfinansiella skäl är det inte
möjligt att omedelbart avskaffa all fastighetsskatt.
Färdriktningen måste emellertid vara klar och entydig.

Ett första steg bör vara att avskaffa en tredjedel av
fastighetsskatten under kommande budgetår. Detta innebär
en skattesänkning med omkring 2,9 miljarder kronor.
Fastighetsskattens nivå bör därefter stegvis minskas under
de följande budgetåren.

Den skulle utgöra ett viktigt led i den nödvändiga
sänkningen av det alltför höga skattetrycket i Sverige.

Den skulle innebära en påtaglig minskning av den
belastning på boendet som följt av den nyligen genomförda
skatteomläggningen. Denna har ju medfört att såväl hyror
som kostnaden för boende i eget hem stigit markant.

En sänkt fastighetsskatt skulle vidare möjliggöra att
människorna själva kunde betala en större del av övriga
kostnader för boende. Behovet av bostadsbidrag till olika
grupper av boende skulle således minska. Detta skulle för
övrigt innebära ansenliga besparingar för såväl stat som
kommun.

I december 1990 beslutade en majoritet i riksdagen att
det skall införas ett nytt investeringsbidrag för
bostadsbyggande. Bidraget skall utgöra kompensation för
ökade kostnader till följd av de slopade reduceringsreglerna
för mervärdeskatt för byggnads- och anläggningsarbeten. I
budgetpropositionen har regeringen beräknat att
kostnaderna för investeringsbidraget kommer att uppgå till
5,5 miljarder kronor för kommande budgetår.

Investeringsbidraget utgör en del i den nyligen
genomförda skatteomläggningen, vars finansiering
Moderata Samlingspartiet i stora delar motsatte sig. Den av
oss föreslagna sänkningen av fastighetsskatten bör
finansieras genom att det ovan nämnda investeringsbidraget
för bostadsbyggande avskaffas.

Det kan hävdas att om det nämnda investeringsbidraget
inte kommer att utgå detta kan leda till minskat
bostadsbyggande. Det uteblivna bidraget torde dock endast
i relativt ringa mån påverka kostnaderna i nyproduktionen.
Kapitalkostnaderna per bostad ökar med mindre än 100 000
kronor, vilkas subventionerade lån måste förräntas genom
högre boendekostnader. Med dagens regler motsvarar detta
knappt 250 kronor i månaden. Detta motverkas mer än väl
av de kostnadssänkande effekterna av våra förslag om
avregleringar och införande av ett enhetslån.

Det framstår emellertid som troligt att bostadsbyggandet
under alla omständigheter kommer att minska. Betydelsen
av detta bör dock inte överdrivas. Så som ovan anförts har vi
i Sverige flest bostäder i förhållande till folkmängden i hela
världen: 4 miljoner bostäder på 3,7 miljoner hushåll. I
genomsnitt har varje invånare ca 45 m2 bostadsyta.
Enligt vår mening är därför problemet inte i första hand
bristen på bostäder utan den låga rörligheten på
bostadsmarknaden. Ökad rörlighet kommer att medföra
ökade möjligheter för bostadssökande att finna en bostad.
Så som framgår nedan föreslås från vår sida att den så
kallade flyttskatten vid bostadsbyte skall avskaffas. Detta
kommer väsentligt att öka rörligheten på
bostadsmarknaden.

Frågan om bostadsbyggandets utveckling måste vidare
ses mot bakgrund av de ekonomisk-politiska förslag
Moderata Samlingspartiet presenterat. De skulle bland
annat leda till lägre räntor, vilket i sig är ägnat att stimulera
byggverksamheten, eftersom boendekostnaderna till
övervägande del består av kapitalkostnader i dagens
nyproduktion.

Flyttskatten avskaffas

Bostäder träffas inte bara av löpande beskattning i form
av fastighetsskatt och förmögenhetsskatt, utan också av
realisationsvinstbeskattning vid försäljning. Skatten kallas
ofta flyttskatt, eftersom den drabbar den som säljer en
bostad för att flytta till en annan.

Nybyggande av bostäder kommer alltid att svara för en
mycket liten del av det totala beståndet, endast någon
procent. På en fungerande bostadsmarknad används
befintliga bostäder på ett ändamålsenligt sätt. Med andra
ord är det en stor fördel för oss alla om fler människor finner
det naturligt att byta bostad allt eftersom deras förhållanden
förändras.

En förutsättning för att människor skall vara
intresserade av att byta bostad när familjen blir större eller
mindre är naturligtvis att de uppfattar det som att de själva
har någon fördel av det. Så är det dock ofta inte i dag.
Tvärtom drabbas många av både flyttskatt och högre
boendekostnader i den nya bostaden.

Flyttskatten är destruktiv genom att den försvårar eller
omöjliggör för människor att byta bostad när de önskar.
Sverige har redan världens högsta bostadsstandard om man
räknar antalet bostäder per tusen invånare. Trots det är det
'bostadsbrist'' på många orter. Och trots det finns till
exempel pensionärer som inte kan byta från en större
lägenhet några trappor upp till en mindre lägenhet på
bottenplanet för att det blir för dyrt. Vid en internationell
jämförelse kan man konstatera att i Österrike finns ingen
reavinstskatt efter fem års innehav. I Finland, Danmark och
Västtyskland går gränsen vid två år, och i Norge vid ett år.
Belgien, Frankrike, Nederländerna och Storbritannien har
över huvud taget ingen reavinstbeskattning av bostäder.

De som drabbas direkt av effekterna av den orättvisa
flyttskatten är bland andra de många barnfamiljer som
skulle vilja komma in på småhusmarknaden eller som
behöver ett större hus. Men även de tiotusentals ungdomar
som i dag saknar egen bostad drabbas, eftersom de mindre
lägenheter de i första hand efterfrågar är upptagna av
småhusköande barnfamiljer.

Enligt vår uppfattning måste dessa orättvisor elimineras.
Från och med 1992 skall realisationsvinster beskattas efter
full indexuppräkning av anskaffningsvärdet samtidigt som
de så kallade takreglerna justeras i motsvarande mån.
Uppskovsmöjligheterna skall återinföras och tillämpas för
såväl egna småhus som bostadsrätter. Hela systemet för
beskattning av realisationsvinster vid försäljning av
bostäder bör bli föremål för en särskild utredning. Därvid
bör strävan vara att avskaffa flyttskatten, annat än möjligen
vid korta innehav. Hur detta tekniskt skall utformas bör
övervägas i samband med en genomgripande översyn av
hela kapitalvinstbeskattningen.

Förköp, expropriation och markvillkor

Socialdemokraterna har genom olika lagar lyckats
genomdriva en gradvis urholkning av äganderättens
innehåll i vårt land. Exempel på lagstiftning med sådan
innebörd är PBL, expropriationslagstiftningen och
förköpslagen.

Moderata Samlingspartiets grundläggande uppfattning
är att med markägande skall följa rätten att bestämma över
egendomen, att bruka, bebygga och sälja den, m.m. Statens
eller kommunernas inskränkningar i enskilda markägares
rätt får endast ske på följande grunder:för att skydda
andra människor till liv, hälsa och säkerhet,för att skydda
miljön och naturen,för att kunna genomföra för landet
eller kommunen ytterst angelägna uppgifter.

Då markägares rätt inskränks skall utgångspunkten vara
att full ekonomisk gottgörelse utgår.

Förköpslagen infördes i slutet av 1960-talet. Den har
sedan dess byggts ut alltmer och omfattar nu ett stort antal
förköpsgrunder. Det kommunala planmonopolet,
expropriationslagen och överlägsna ekonomiska och
personella resurser ger kommunerna en mycket stark
ställning gentemot de enskilda fastighetsägarna.
Kommunerna har härigenom möjlighet att genomföra sina
planer utan att behöva ta till förköpsmöjligheterna.
Förköpslagen bör därför avskaffas.

Expropriation skall kunna tillgripas endast om
kommunen har ett nödvändigt och påvisbart behov av
aktuell fastighet inom snar framtid. Kommunen skall därvid
betala det fulla marknadsvärdet för fastigheten samt ersätta
ägaren för de kostnader som uppkommer genom
expropriationen.

Markvillkoret, som innebär att statliga bostadslån inte
utgår om inte kommunen upplåtit marken eller själv äger
den, leder till att enskilt byggande ytterligare stryps.
Markvillkoret är ett inslag i de socialdemokratiska
strävandena att skapa en total kommunal planhushållning
på bostadsområdet. Exploatering och byggande i privat regi
försvåras. Byggkostnaderna ökar. Markvillkoret bör därför
avskaffas.

I motionen har lagts fram förslag som medför
lagändringar. Det bör ankomma på vederbörande utskott
att utforma sådana ändringar.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ägande och ansvar,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att boende i eget hem inte skall
missgynnas,

3. att riksdagen beslutar avskaffa möjligheten att bilda
nya tomträtter,

4. att riksdagen beslutar ändra strandskyddsreglerna i
enlighet med vad i motionen föreslagits,

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
införande av ägarlägenheter i enlighet med
ägarlägenhetsutredningens betänkande Ägarlägenheter
(SOU 1982:40),

6. att riksdagen beslutar ändra lagen (1975:1132) om
förvärv av hyresfastighet m.m. så att krav om
förvärvstillstånd -- utöver nu gällande undantag -- inte
heller skall gälla en riksorganisation eller regional
organisation för bostadsrättsföreningar,

7. att riksdagen beslutar ändra bostadsrättslagen
(1971:479) så att nuvarande regler om möjlighet för HSB
och Riksbyggen att tillämpa hembudsskyldighet avskaffas,

8. att riksdagen beslutar ändra lagen (1982:352) om rätt
till fastighetsförvärv för ombildning till bostadsrätt

a) så att lagen inte skall gälla om fastigheten innehåller
färre än tre lägenheter,

b) så att s.k. intresseanmälan skall kunna göras även av
hyresgäster boende i allmännyttiga bostadsföretag,

9. att riksdagen avskaffar den s.k. Lex Malmö,

10. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring
i hyreslagstiftningen så att lägesfaktorn ges ökad vikt,

11. att riksdagen ändrar hyresförhandlingslagen så att
den enskilde hyresgästen ges förhandlingsrätt,

[att riksdagen hos regeringen begär förslag innebärande
att hyresnämnd och bostadsdomstol avskaffas och ärendena
överförs till allmän domstol,1]

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att låne- och
finansieringsreglerna skall vara lika för alla fastigheter
oavsett vem som äger dem,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförs om att de kommunala
bostadsföretagen skall beskattas enligt konventionell
metod,2]

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ombildning av allmännyttan,

14. att riksdagen beslutar upphäva det s.k.
räntelånesystemet,

15. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett
bostadsfinansieringssystem lika för alla upplåtelseformer,
byggt på s.k. enhetslån,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om avskaffande av
länsbostadsnämnderna och Statens
Bostadsfinansieringsaktiebolag,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om stegvis avskaffande av
räntebidrag,

18. att riksdagen beslutar avskaffa systemet med statliga
lån och bidrag till reparationer och underhåll av hyreshus i
enlighet med vad i motionen förordats,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en rätt för fastighetsägare att
göra skattefria avsättningar till reparationsfonder,2]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförs om avdragsrätt för reparationer i
småhus,2]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att system för bosparande bör införas i enlighet med vad i
motionen förordats,3]

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen förordats om utformningen av boverkets
nybyggnadsregler,

20. att riksdagen beslutar avskaffa lagen (1971:1204) om
byggnadstillstånd m.m.,

[att riksdagen beslutar avskaffa den särskilda
investeringsskatten för kontor i enlighet med vad i
motionen anförts,2]

21. att riksdagen upphäver lagen om kommunal
bostadsanvisningsrätt,

[att riksdagen beslutar avskaffa en tredjedel av
fastighetsskatten i enlighet med vad i motionen
anförts,2]

[att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändrad
realisationsvinstbeskattning av fastigheter syftande till att
flyttskatten avskaffas i enlighet med vad i motionen
anförts,2]

22. att riksdagen beslutar avskaffa förköpslagen
(1967:868),

23. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring
i expropriationslagstiftningen i enlighet med vad i motionen
anförts,

24. att riksdagen beslutar avskaffa det s.k. markvillkoret.

Stockholm den 16 januari 1991

Carl Bildt (m)

Lars Tobisson (m)

Ingegerd Troedsson (m)

Anders Björck (m)

Görel Bohlin (m)

Rolf Clarkson (m)

Rolf Dahlberg (m)

Ann-Cathrine Haglund (m)

Gunnar Hökmark (m)

Gullan Lindblad (m)

Bo Lundgren (m)

Arne Andersson (m)

Sonja Rembo (m)

i Ljung

1 1990/91:Ju401

2 1990/91:Sk317

3 1990/91:Fi601