Fru talman! Då var det dags igen att samlas i denna kammare för att debattera LSS och den personliga assistansen - för vilken gång i ordningen vet jag inte, men jag vet att tillfällena har varit många men att framstegen har varit minst sagt modesta.
Jag vet inte hur det känns för er, men för egen del måste jag säga att det känns i magen när jag konstaterar faktum att vi i dag ska debattera huruvida äta och andas ska ses som grundläggande behov. Jag får ont i magen därför att det säger allt om hur funktionshinderspolitiken sett ut de senaste åren.
Den debatt vi har i dag kan ändå ses som positiv i den meningen att det nu finns ett förslag om att behovet av hjälp att andas och äta ska ge rätt till assistans, men kanske framför allt för att vi nu ser att regeringen kan ändra lagen om de vill - något som man tidigare har förhållit sig ytterst tveksam till.
Låt oss ta det från början för att förklara det som för de flesta kan vara ganska knepigt att förstå, kanske inte för oss som sitter här i kammaren i dag men för alla andra som inte är drabbade eller berörda, de som kanske inte förstått att detta även handlar om dem.
År 1994 började vi i Sverige betrakta människor med normbrytande funktionalitet som faktiska människor som har förmåga att ta hand om sig själva och fatta egna beslut och därför ska ha rätten till ett självbestämt liv. I stället för att människor skulle ses som en svag grupp av sjuka som mest var en belastning skulle de nu i stället garanteras att leva ett liv som andra, som aktiva medborgare i en demokrati, genom personlig assistans. Det var en fantastisk överenskommelse mellan alla medborgare om att ingen av oss ska förlora rätten till oss själva eller samhället för att vår kropp bryter mot en norm.
Ungefär tio år efter LSS-reformens införande började något hända. Sakta men säkert började lagstiftningen attackeras. Den är nämligen för dyr. Plötsligt framstår allt som har att göra med personlig assistans och funktionsnedsättning som likställt med fusk och kriminalitet - en ypperlig och extremt effektiv metod att genom smutskastning skadeskjuta förtroendet för en reform så att man sedan sakta men säkert kan montera ned den.
Attacken kom, som alltid, smygande. Men för cirka fem år sedan var den utvecklad till ett regelrätt krig. I princip ingen blir i dag beviljad assistans. Antalet timmar för dem som berättigas till assistans har minskat dramatiskt. Processen som föranleder ett ganska troligt avslag är minst sagt kränkande - en riktig skräckupplevelse för den som drabbas.
Som jag har påpekat säkert hundra gånger tidigare har detta fått så brutala konsekvenser för enskilda individer att det knappt går att förstå. Människor är inlåsta i sina hem och kan inte arbeta, gå i skolan, ta hand om sin familj, umgås med vänner eller delta i fritidsaktiviteter. Människor har helt förlorat rätten att få tillgång till sitt liv så som vi en gång har utlovat.
Nu hör jag att människor till och med tar sina liv. Det går inte för människor som en gång haft vissa rättigheter att fortsätta sina liv när dessa rättigheter över en natt går förlorade. Detta är inget annat än en skandal.
Fru talman! Det bakomliggande motivet har utan tvekan varit kostnader, men det är framför allt tolkningen av domar som har varit den främsta orsaken till detta haveri. Från 2009 skulle människors behov inte längre bedömas som en helhet utan om behovet var integritetsnära eller inte, det vill säga från att se till människans hela behov till ett tidtagarur för hur lång tid det tar att kissa, duscha eller ta maten till munnen. Nu är det bara tiden när hand möter hud som räknas. En människas liv reduceras till kampen om tiden och kampen om prislappen.
Det är just här dagens debatt och förslag blir intressant. I flera år har regeringen hävdat att det inte är politikens fel att det ser ut som det gör utan att det handlar om tolkningen av lagstiftningen, och lagstiftningen kan man inte bara ändra. Men det kan man tydligen visst, och här har vi det: Andning och sondmatning ska nu räknas som grundläggande behov. Jättelätt.
Vad en kan undra är varför regeringen och resten av gänget inte passade på att justera lagen för alla grundläggande behov nu när de ändå var i farten. Det handlar förstås om pengar. Det är Finansen som sätter stopp. Finansdepartementet har satt en prislapp på rätten att leva sitt liv som andra oavsett funktionalitet.
Det fantastiska är dock att Magdalena Andersson nu tydligt deklarerat att finanserna inte är något problem. Ladorna är inte tomma. Ja, men då så, då är det bara att återställa lagstiftningen till det som en gång var tanken med den.
Låt mig vara jättetydlig. Jag vill inte på något sätt lägga en skugga över den mycket svåra situation vi befinner oss i där regeringen med kraft agerar mot coronakrisen. Det är jättebra, och jag är väl medveten om att det krävs. Det är dock enorma summor som pumpas ut. Det kan alltså inte vara avsaknad av resurser som har varit problemet utan viljan att prioritera just assistansen.
Fru talman! Det är helt oacceptabelt att vi lever i ett land där mänskliga rättigheter bedöms utifrån kroppens funktionalitet och att min rätt att leva mitt liv så som jag önskar, med samma rättigheter och skyldigheter som andra, styrs av finanserna. Det är ovärdigt.
Att agera för att på allvar rädda LSS har kanske aldrig varit så viktigt som i sviterna av corona. I ljuset av dess konsekvenser har vi både möjlighet och skyldighet att genomföra de förändringar som krävs för att stärka Sverige och behålla vår värdighet.
Förslaget vi har framför oss är ett steg i rätt riktning, men det räcker inte. Även om vi ställer oss bakom förslaget kräver vi tillsammans med KD att regeringen ska gå längre. Vi i Vänsterpartiet står hårdnackat fast vid vårt nu tio år gamla krav att samtliga grundläggande behov ska bedömas i sin helhet och att LSS ska bli en rättighetslagstiftning igen. Jag lyfter därför reservation 1.
