Offentlighet och sekretess

Betänkande 1999/2000:KU17

Konstitutionsutskottets betänkande 1999/2000:KU17

Offentlighet och sekretess

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan

1999/2000

KU17

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet nio motioner från
de allmänna motionstiderna 1998 och 1999 som bl.a.
gäller frågor om sekretess vid samarbete mellan
myndigheter och sekretess för att skydda uppgifter
om t.ex. poliser i offentliga register. Utskottet
avstyrker samtliga motioner.

Motionerna

1998/99:K216 av Jan Bergqvist (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet att ånyo överväga
hur meddelarskyddet kan utformas så att det blir ett
ännu starkare stöd för den demokratiska utvecklingen
i Sverige.

1998/99:K264 av Margit Gennser (m) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag om en lag som
reglerar utlämnandet av patientdata från sjukvården
till annan myndighet i enlighet med vad som anförts
i motionen.

1998/99:K311 av Christel Anderberg (m) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om utformningen av
sekretessen i myndigheternas verksamhet för att
förebygga, uppdaga, utreda och beivra brott.

1998/99:Ju901 av Sten Tolgfors (m) vari yrkas

6. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av
relevant lagstiftning som påverkar skolans, polisens
och socialtjänstens möjligheter att samarbeta,
inklusive de hinder som sekretesslagen utgör i
enlighet med vad som anförts i motionen.

1998/99:Ju904 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

9. att riksdagen beslutar om ändring i
sekretesslagen i enlighet med vad som anförts i
motionen.

1998/99:Ju917 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas

6. att riksdagen beslutar om ändring i
sekretesslagen i enlighet med vad som anförts i
motionen.

1999/2000:K311 av Maud Ekendahl (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att skydda personuppgifter
om poliser i offentliga register.

1999/2000:K336 av Alice Åström (v) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag om sådan
ändring i sekretesslagen att ett rakt skaderekvisit
i sekretessen till förmån för enskilda i det
allmännas brottsförebyggande och brottsbeivrande
verksamhet återinförs.

1999/2000:Ju906 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas

6. att riksdagen beslutar om ändring i
sekretesslagen i enlighet med vad som anförts i
motionen.

Utskottet

Sekretessen i brottsförebyggande och
brottsbeivrande verksamhet

Motionerna

I motion 1998/99:K311 av Christel Anderberg (m)
hemställs att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om
utformningen av sekretessen i myndigheternas
verksamhet för att förebygga, uppdaga, utreda och
beivra brott. I proposition 1997/98:97 Polisens
register föreslog regeringen att 9 kap. 17 §
sekretesslagen skulle ändras så att sekretess skall
gälla för uppgift om enskilds personliga och
ekonomiska förhållanden, om det inte står klart att
uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller
någon honom närstående lider men - ett omvänt
skaderekvisit. Riksdagen har beslutat i enlighet med
regeringens förslag. I den praktiska
rättstillämpningen har det enligt motionären
uppmärksammats att ändringen i 9 kap. 17 § får
mycket långtgående konsekvenser. Det omvända
skaderekvisitet innebär att det råder presumtion för
sekretess. Det medför att den brottsutredande och
brottsbeivrande verksamheten kommer att bedrivas i
en närmast total slutenhet, med mycket begränsade
möjligheter till insyn för allmänheten och medierna.
En målsägande kommer i framtiden inte att få större
insyn i en utredning än envar vilket enligt
motionären är oacceptabelt ur
rättssäkerhetssynpunkt. Ändringen medför enligt
motionären också att samarbete mellan myndigheter i
brottsutredningar försvåras - ett samarbete som
annars framhålls som helt nödvändigt för att få hejd
på brottsutvecklingen. Samtidigt som man inför en
slutenhet i den brottsutredande verksamheten
avskaffas genom det skade- och menrekvisit som
införs i 9 kap. 17 § allt sekretesskydd för
juridiska personer, eftersom dessa inte anses kunna
lida men utan bara skada. En utredning bör enligt
motionären tillsättas för att bereda frågan och
analysera vilka konsekvenser en ny lagstiftning på
området får för fysiska och juridiska personers
sekretesskydd, för möjligheten till öppenhet och
insyn i den brottsutredande verksamheten och för de
legala förutsättningarna för samarbete mellan olika
myndigheter i den brottsutredande och
brottsbeivrande verksamheten.

I motion 1999/2000:K336 av Alice Åström (v) begärs
att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådan
ändring i sekretesslagen att ett rakt skaderekvisit
i sekretessen till förmån för enskilda i det
allmännas brottsförebyggande och brottsbeivrande
verksamhet återinförs. Riksdagen har i samband med
behandlingen av proposition 1997/98:97 Polisens
register beslutat om en sådan ändring av
sekretesslagen att sekretess med ett omvänt
skaderekvisit skall gälla till förmån för den
enskilde för uppgifter i det allmännas
brottsförebyggande och brottsbeivrande verksamhet.
När lagändringen genomfördes diskuterades inte
brottsoffrens försämrade ställning som följer av
regleringen, inte heller diskuterades allmänhetens
minskade insyn i polisens verksamhet. Brottsoffer
förvägras numera insyn i förundersökningar som inte
leder till åtal och berövas således möjligheten att
kontrollera att polisen verkligen utrett brottet. De
nya reglerna innebär enligt motionären stora faror,
särskilt när det gäller nedlagda förundersökningar
om misstänkta brott begångna av poliser. Regeringen
bör enligt motionären återkomma till riksdagen med
förslag som åter inför ett rakt skaderekvisit i
sekretessen till förmån för enskilda i det allmännas
brottsförebyggande och brottsbeivrande verksamhet.

Bakgrund

Enligt 9 kap. 17 § sekretesslagen (1980:100) gäller
sekretess för uppgift om enskilds personliga och
ekonomiska förhållanden bl.a. i utredning enligt
bestämmelserna om förundersökning i brottmål (p. 1),
i åklagarmyndighets, polismyndighets,
skattemyndighets, Statens kriminaltekniska
laboratoriums, Tullverkets eller Kustbevakningens
verksamhet i övrigt för att förebygga, uppdaga,
utreda eller beivra brott (p. 4) om det inte står
klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde
eller någon honom närstående lider skada eller men.

I proposition 1997/98:97 Polisens register, föreslog
regeringen att sekretessen till förmån för den
enskilde för uppgifter i det allmännas
brottsförebyggande och brottsbeivrande verksamhet
skulle gälla med ett omvänt skaderekvisit.
Sekretessen skulle således gälla om det inte står
klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde
eller någon honom närstående lider men. Förslaget
innebar också att skada eller men ändrades till men.
I propositionen (s. 70) skriver regeringen:

Det kan ifrågasättas om det inte finns skäl att
förstärka sekretesskyddet för uppgifter om den
enskilde. Det har hittills inte varit tillåtet att
behandla uppgifter i förundersökningar eller
underrättelseverksamhet med hjälp av automatisk
databehandling annat än med Datainspektionens
tillstånd. Personuppgiftslagen innebär att polisen
får möjlighet till automatiserad handläggning av
förundersökningar och andra utredningar. - - -
Uppgifter som ingår i automatiserade behandlingar
blir emellertid mer känsliga ur integritetssynpunkt
än motsvarande uppgifter som behandlas manuellt. En
lämplig ordning bör med hänsyn härtill vara att
samma skaderekvisit får gälla som beträffande de
register som förs till stöd för
förundersökningsverksamhet. Det innebär att
sekretessen till skydd för den enskildes personliga
och ekonomiska förhållanden i det allmännas
brottsförebyggande och brottsbeivrande verksamhet
skall gälla med ett omvänt skaderekvisit. Regeringen
delar de synpunkter som framförts bl.a. av
Datainspektionen och Sveriges domareförbund att
någon uppdelning av olika slags uppgifter inte bör
göras. En fördel med en sådan lösning är också att
samma sekretesskydd kommer att gälla för uppgiften
oavsett om den finns i ett register eller är
representerad på annat sätt. Detta gör att
gränsdragningen mellan om uppgiften t.ex. ingår i
kriminalunderrättelseregister eller i en
automatiserad behandling av uppgifter i en särskild
undersökning i kriminalunderrättelseverksamhet inte
får någon praktisk betydelse i sekretesshänseende.

Justitieutskottet behandlade regeringens förslag i
betänkande 1997/98:JuU20. Justititieutskottet
tillstyrkte regeringens förslag såvitt avsåg frågan
om "men". Riksdagen följde justitieutskottet.

I betänkande 1998/99:KU4 tog konstitutionsutskottet
med anledning av en ändring i 9 kap. 17 §
sekretesslagen även upp frågan om "skada eller men".
Utskottet anför i betänkandet (s. 6):

Enligt vad utskottet inhämtat från
Justitiedepartementet fick emellertid paragrafens
första stycke en felaktig lydelse. Sekretessen skall
gälla "om det inte står klart att uppgiften kan
röjas utan att den enskilde eller någon honom
närstående lider skada eller men". Orden "skada
eller men" bör därför enligt utskottet läggas till
stycket.

Riksdagen följde utskottet.

Offentlighets- och sekretesskommittén

Regeringen beslutade den 16 april 1998 att en
kommitté skulle tillkallas med uppgift att bl.a.
göra en allmän översyn av sekretesslagen (dir.
1998:32). När det gäller den allmänna översynen av
sekretesslagen skall kommittén enligt direktiven
särskilt överväga om det är möjligt att med en
bibehållen grad av skydd för uppgifter förenkla
sekretessbestämmelserna genom att minska antalet
fall av skilda skaderekvisit för uppgifter inom en
och samma verksamhet. Kommittén har stor frihet att
ta upp de ytterligare frågor som den finner behöver
övervägas inom ramen för uppdraget.
Utredningsarbetet skall vara avslutat senast den 1
maj 2001.

Utskottets bedömning

Enligt den del av direktiven som gäller den allmänna
översynen av sekretesslagen skall Offentlighets- och
sekretesskommittén särskilt överväga om det är
möjligt att med bibehållen grad av skydd för
uppgifter förenkla sekretessbestämmelserna genom att
minska antalet fall av skilda skaderekvisit för
uppgifter inom en och samma verksamhet. Kommitténs
arbete skall vara avslutat senast den 1 maj 2001.
Enligt utskottet bör de frågor som tas upp i
motionerna lämpligast övervägas av kommittén.
Utskottet avstyrker därför motionerna.

Samarbete mellan myndigheter

Motionerna

I motion 1998/99:Ju917 (yrkande 6) och i motion
1999/2000:Ju906 (yrkande 6) av Gun Hellsvik m.fl.
(m) samt i motion 1998/99:Ju904 (yrkande 9) av Carl
Bildt m.fl. (m) hemställs att riksdagen beslutar om
ändring i sekretesslagen i enlighet med vad som
anförts i motionerna.

Moderata samlingspartiet har upprepade gånger
påtalat att större ansträngningar måste göras för
att minska ungdomsbrottsligheten och för att hindra
att unga människor fastnar i kriminalitet. Bl.a. har
partiet återkommande föreslagit en ändring i
sekretesslagen i syfte att underlätta samarbetet
mellan berörda myndigheter. Enligt motionärerna har
ingenting mer hänt än att regeringen aviserat att en
översyn av sekretesslagen kommer att vara klar i maj
2001. Regeringens agerande är enligt motionärerna
besynnerligt eftersom det redan finns ett lagförslag
som innebär att uppgifter hos socialtjänsten om
ungdomar och deras närstående skall kunna lämnas
till polisen om det finns en påtaglig risk att den
unge skulle begå brott och uppgifterna dessutom
kunde antas bidra till att förhindra brott. Enligt
motionärerna är det hög tid att regeringen visar att
den tar uppgiften att minska ungdomsbrottsligheten
och förhindra att unga människor fastnar i
kriminalitet på allvar genom att sekretesslagen
snarast ändras.

I motion 1998/99:Ju901 av Sten Tolgfors (m)
hemställs att riksdagen hos regeringen begär en
översyn av relevant lagstiftning som påverkar
skolans, polisens och socialtjänstens möjligheter
att samarbeta, inklusive de hinder som
sekretesslagen utgör i enlighet med vad som anförts
i motionen (yrkande 6). Det svenska rättsvårdande
systemets brister blir särskilt tydliga när man ser
till brottsligheten bland unga människor.
Reaktionerna måste vara tidiga och tydliga. Dels för
att förhindra att andra unga människor far illa av
ungdomsbrottslingars handlingar, dels för att det är
på ett tidigt stadium som hjälp kan ges. Skolans,
polisens och socialtjänstens samarbete måste enligt
motionären ses över inklusive de hinder mot
samverkan som sekretesslagen kan orsaka.

I motion 1998/99:K264 av Margit Gennser (m) begärs
att riksdagen hos regeringen begär förslag om en lag
som reglerar utlämnandet av patientdata från
sjukvården till en annan myndighet i enlighet med
vad som anförts i motionen. Inom sjukvården samlas
utomordentligt känsliga uppgifter om enskilda
personer. Sekretesslagen förbjuder spridning av
uppgifter om en patients hälsotillstånd, medicinsk
behandling, uppgifter om privatliv som lämnats i
förtroende etc. Det finns dock ett långtgående
undantag. I 14 kap. sekretesslagen stadgas att
sekretess inte hindrar att en myndighet fattar
beslut att överlämna sekretessbelagd information
till annan myndighet, om detta tillåts i lag eller
genom av regeringen utfärdad förordning.
Socialtjänstlagen stadgar dessutom att vissa
uppgifter av känslig natur inom sjukvården skall
överlämnas till socialtjänsten, om uppgifterna berör
barn och ungdomar. Integritetsskyddet för patienter
inom sjukvården kräver enligt motionären
bestämmelser om att beslut att lämna över
sekretessbelagda handlingar till en myndighet måste
bygga på ett formellt myndighetsbeslut, och vidare
fordras att patienten skall underrättas om beslutet.
Patienten bör också ges en laglig möjlighet att
överklaga beslutet och upplysas om att han/hon har
tre veckor på sig att överklaga detta till
länsrätten. Inget utlämnande av sekretessbelagd
information skall ske förrän beslutet vunnit laga
kraft.

Bakgrund

Sekretess gäller enligt 7 kap. 1 § första stycket
sekretesslagen inom hälso- och sjukvården för
uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra
personliga förhållanden, om det inte står klart att
uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller
någon honom närstående lider men. Sekretessen enligt
1 § gäller enligt 3 § också i förhållande till den
vård- eller behandlingsbehövande själv i fråga om
uppgift om hans hälsotillstånd, om det med hänsyn
till ändamålet med vården eller behandlingen är av
synnerlig vikt att uppgiften inte lämnas till honom.

Gäller sekretess enligt sekretesslagen för uppgift
som förekommer hos viss myndighet, får uppgiften
enligt 1 kap. 3 § inte röjas för annan myndighet i
andra fall än som anges i sekretesslagen eller i
förordning till vilken sekretesslagen hänvisar. Vad
som sägs om myndighet samt i särskilda bestämmelser
om överföring av sekretess mellan myndigheter gäller
också i förhållandet mellan olika verksamhetsgrenar
inom samma myndighet när de är att betrakta som
självständiga i förhållande till varandra. Av 1 kap.
5 § framgår emellertid att sekretessen inte hindrar
att en uppgift lämnas ut, om det är nödvändigt för
att den utlämnande myndigheten skall kunna fullgöra
sin verksamhet. Bestämmelsen skall tillämpas
restriktivt och kan inte åberopas för att hjälpa en
annan myndighet att fullgöra sin verksamhet (prop.
1979/80:2 del A s. 465 och 494).

Enligt 14 kap. 1 § sekretesslagen hindrar inte
sekretess att uppgift lämnas till annan myndighet om
uppgiftsskyldighet följer av lag eller förordning.
Bestämmelser om sådan uppgiftsskyldighet för
myndigheterna på vårdområdet finns i ett flertal
författningar. Undantag gäller också enligt 14 kap.
2 § för vissa angivna fall då uppgifter får lämnas
trots sekretess. Härutöver får enligt 14 kap. 3 §
sekretessbelagd uppgift lämnas till myndighet, om
det är uppenbart att intresset av att uppgiften
lämnas har företräde framför det intresse som
sekretessen skall skydda. Detta gäller emellertid
inte i fråga om sekretess enligt 7 kap. 1 §, dvs.
området för hälso- och sjukvårdssekretess. Skälet
till detta är att vården bygger på att den enskilde
skall känna förtroende för dem som har hand om
vården. En konsekvens är att samråd med andra
myndigheter i princip inte skall ske utan den
enskildes samtycke (jfr prop. 1981/82:186 s. 14 f.).

Det finns, som angetts ovan, åtskilliga
författningar som föreskriver att uppgifter skall
lämnas från en hälso- och sjukvårdsmyndighet till
andra myndigheter. Sådana föreskrifter innebär att
uppgifterna får lämnas utan hinder av sekretess. Som
exempel kan nämnas lagen (1998:531) om
yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område
enligt vilken uppgift om huruvida någon vistas på en
sjukvårdsinrättning skall lämnas ut, om uppgiften i
ett särskilt fall begärs av en domstol,
åklagarmyndighet, polismyndighet,
kronofogdemyndighet eller skattemyndighet. Uppgift
som behövs för en rättsmedicinsk undersökning eller
som Socialstyrelsens råd för vissa rättsliga,
sociala och medicinska frågor behöver för sin
verksamhet skall också lämnas ut. Även uppgift som
Vägverket behöver för prövning av någons lämplighet
att ha körkort eller traktorkort skall lämnas till
verket.

När frågan om sekretess mellan myndigheter
övervägdes i samband med sekretesslagens tillkomst
anförde departementschefen sammanfattningsvis att
sekretessen mellan myndigheter borde regleras på i
princip samma sätt som sekretessen i förhållande
till enskilda. Han förutsatte dock att frågan inte
fått sin slutliga lösning genom den nya
sekretesslagen (prop. 1979/80:2, del A, s. 90-91).
Efter sekretesslagens tillkomst har det skett stora
förändringar när det gäller myndigheternas
organisation. Det gäller främst de förändringar som
följde efter det att den fria kommunala
nämndorganisationen infördes 1992. För närvarande
pågår en försöksverksamhet med samtjänst vid
medborgarkontor, som innefattar samverkan mellan
flera myndigheter. Den skall pågå till utgången av
juni 2002. Vidare kan nämnas den möjlighet som
infördes den 1 augusti 1997 för kommuner och
landsting att samverka i gemensamma nämnder.

I Justitiedepartementets promemoria Sekretess vid
samarbetet mot ungdomsbrott och ekobrott (Ju 1994:E)
föreslogs bl.a. att det i 14 kap. 2 § sekretesslagen
(SekrL) skulle införas ett nytt stycke, som innebar
att socialtjänstsekretessen inte hindrar att
uppgifter om ungdomar och deras närstående lämnas
till polisen i vissa fall. Sådana uppgifter skulle
få lämnas, om det finns en påtaglig risk att den
unge skall begå brott och uppgifterna dessutom kan
antas bidra till att förhindra brott. Syftet med den
föreslagna ändringen anges vara att underlätta
socialtjänstens och polisens brottsförebyggande
insatser när det gäller ungdomar.

I promemorian anförs att kontakter som har tagits i
ärendet med Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen och
Kriminalvårdsstyrelsen bekräftar att det förekommer
samarbetsproblem mellan framför allt polisen och
socialtjänsten och att de sekretessbestämmelser som
är tillämpliga för de olika myndigheterna är en av
anledningarna till detta. Det är framför allt
polisen som - i arbetet med ungdomar som är på väg
in i kriminalitet - vill få uppgifter dels om den
unges personliga förhållanden, dels om vilka
åtgärder socialtjänsten har genomfört eller avser
att genomföra. Med dessa uppgifter som underlag
anser polisen att man lättare skulle kunna förhindra
att en underårig fortsätter en utveckling mot
brottslighet och missanpassning.

Enligt promemorian synes det huvudsakliga skälet
till de problem som påtalats vara den långtgående
sekretessen inom socialtjänsten. Det omvända
skaderekvisitet som gäller på socialtjänstens område
medför att uppgifter om en enskilds personliga
förhållanden inte kan lämnas ut utan dennes
samtycke, om inte uppgifterna är helt harmlösa. Så
snart uppgifterna kan leda till ingripanden eller
andra åtgärder som den enskilde uppfattar som
negativa för honom föreligger hinder mot att lämna
ut dem. I promemorian anförs vidare att det
emellertid inte är uteslutet att lämna ut
sekretessbelagda uppgifter till andra myndigheter,
eftersom vissa undantag finns. En föreskrift i en
lag eller förordning att uppgifter skall lämnas till
en annan myndighet gäller sålunda framför
sekretessen (14 kap. 1 § SekrL). När det gäller
adressuppgifter finns en föreskrift om att
socialtjänsten måste lämna ut uppgifter till bl.a.
polisen om huruvida någon vistas i ett hem för vård
eller boende (66 § socialtjänstlagen). Ett annat
undantag är att misstankar om brott, som finns hos
socialtjänsten, får lämnas ut om misstankarna gäller
antingen brott för vilket inte är stadgat lindrigare
straff än fängelse i två år eller brott enligt 3, 4
och 6 kap. brottsbalken mot någon som inte fyllt
arton år (14 kap. 2 § SekrL). Det kanske viktigaste
undantaget torde enligt promemorian vara det som
innebär att den enskilde själv har rätt att förfoga
över den sekretess som gäller i hans intresse. Han
kan samtycka till att uppgifter om honom lämnas ut
till andra myndigheter (14 kap. 4 § SekrL).

Enligt promemorian är utrymmet för socialtjänstens
tjänstemän att lämna ut uppgifter, även om man
beaktar undantagsbestämmelserna, mycket begränsat.
Vidare anförs i promemorian att bakgrunden till den
långtgående sekretessen inom socialtjänstområdet är
den avgörande betydelse det har för
socialtjänstmyndigheterna att den enskilde kan känna
sig förvissad om att de uppgifter han lämnar inte
blir kända för andra än dem som handlägger hans
ärende. Socialtjänstlagens grundläggande principer
om frivillighet och självbestämmande har haft en
avgörande betydelse för reglernas utformning.
Lagstiftaren har i tidigare lagstiftningsärenden
iakttagit stor återhållsamhet och undvikit att
införa mer generella begränsningar i sekretessen
trots att det stått klart att den restriktiva
sekretesslagstiftningen kan medföra problem vid
samarbetet mellan olika myndigheter.

Utskottet behandlade i betänkande 1995/96:KU24 en
motion i vilken begärdes ändring i sekretesslagen i
syfte att underlätta polisens och socialtjänstens
brottsförebyggande insatser mot ungdomar. Utskottet
konstaterade att frågor om sekretess i samband med
samarbetet vid ungdomsbrott alltjämt var föremål för
beredning inom Regeringskansliet. Enligt utskottets
mening borde detta beredningsarbete avvaktas.
Motionen avstyrktes därför.

Justitiedepartementets promemoria Ju 1994:E har
remissbehandlats. Samtliga remissinstanser utom tre
tillstyrkte förslaget. Promemorieförslaget har inte
lagts till grund för något lagförslag.

Offentlighets- och sekretesskommittén

Regeringen beslutade den 16 april 1998 att en
kommitté skulle tillkallas med uppgift att bl.a.
göra en allmän översyn av sekretesslagen (dir.
1998:32). Kommittén skall enligt direktiven utreda
bl.a. förutsättningarna för att öka möjligheterna
att lämna sekretessbelagda uppgifter mellan och inom
myndigheterna i syfte att förbättra
förutsättningarna för deras samverkan.
Utgångspunkten skall vara att sekretessbelagda
uppgifter inte får spridas i onödan och att de skall
få ett tillräckligt starkt sekretesskydd hos
mottagarna, så att de negativa konsekvenserna av
uppgiftsutlämnandet minimeras.

Kommittén skall ta reda på vilka uppgifter polisen
behöver från socialtjänsten och andra myndigheter
för att kunna förebygga ungdomsbrott. Kommittén
skall vidare redogöra för vilka av dessa uppgifter
polisen kan få del av inom ramen för nuvarande
bestämmelser, bl.a. genom att ta del av
erfarenheterna från samverkansprojekt på lokal nivå,
och därefter redovisa vilken effekt återstående
uppgifter kan få för polisens brottsförebyggande
arbete. Kommittén skall bedöma i vilken utsträckning
nyttan av en begränsning av sekretessen i
brottsförebyggande syfte uppväger den skada som
detta kan innebära om det medför svårigheter i
socialtjänstens allmänna klientsamarbete och när det
gäller kontakten mellan enskilda och de andra
myndigheter som kan vara aktuella. Kommitténs
slutsatser skall utmynna i en rekommendation om
huruvida det bör införas någon lättnad i
socialtjänstsekretessen eller andra ändringar av
sekretessbestämmelserna och, om det förordas, hur
den eller dessa bör utformas. Utredningsarbetet
skall vara avslutat senast den 1 maj 2001.

Utskottets bedömning

Offentlighets- och sekretesskommittén har bl.a. i
uppdrag att utreda förutsättningarna för att öka
möjligheterna att lämna sekretessbelagda uppgifter
mellan och inom myndigheterna i syfte att förbättra
förutsättningarna för deras samverkan.
Utgångspunkten skall enligt direktiven vara att
sekretessbelagda uppgifter inte får spridas i onödan
och att de skall få ett tillräckligt starkt
sekretesskydd hos mottagarna, så att de negativa
konsekvenserna av uppgiftsutlämnandet minimeras.
Kommittén skall ta reda på vilka uppgifter polisen
behöver från socialtjänsten och andra myndigheter
för att kunna förebygga ungdomsbrott. Kommittén
skall bedöma i vilken utsträckning nyttan av en
begränsning av sekretessen i brottsförebyggande
syfte uppväger den skada som detta kan innebära om
det medför svårigheter i socialtjänstens allmänna
klientsamarbete och när det gäller kontakten mellan
enskilda och de andra myndigheter som kan vara
aktuella. Kommitténs slutsatser skall utmynna i en
rekommendation om huruvida det bör införas någon
lättnad i socialtjänstsekretessen eller andra
ändringar av sekretessbestämmelserna.

Utskottet anser att de frågor som tas upp i
motionerna ryms inom det uppdrag som Offentlighets-
och sekretesskommittén har fått. Kommitténs arbete
skall vara avslutat senast den 1 maj 2001. Enligt
utskottet bör resultatet av kommitténs uppdrag inte
föregripas. Utskottet avstyrker därför motionerna.

Skydd för poliser i offentliga register

Motionen

I motion 1999/2000:K311av Maud Ekendahl (m)
hemställs att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om att
skydda personuppgifter om poliser i offentliga
register. Uppgifter i passregister och i många andra
register är offentliga. I dessa offentliga register
kan medborgare hämta uppgifter som foto,
namnteckning och andra uppgifter om en enskild
person. Uppgifterna kan användas i brottsligt syfte
som riktar sig mot polisman eller dennes familj. Det
lagliga skyddet för polisman och dennes anhöriga
måste enligt motionären stärkas för att minska
möjligheten att genom hot eller på annat sätt
skrämma polisman eller hans eller hennes anhöriga
till tystnad. Uppgifter i offentliga register som
tillhör en polisman borde enligt motionären omgärdas
av en större sekretess än vad som i dag är fallet.
När någon begär uppgifter från ett offentligt
register om en polisman bör kontroll ske. Dessutom
bör polismannen i fråga underrättas.

Bakgrund

Enligt 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen (TF)
skall varje svensk medborgare till främjande av ett
fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning ha
rätt att ta del av allmänna handlingar. Rätten att
ta del av allmänna handlingar får enligt 2 kap. 2 §
TF begränsas endast om det är påkallat med hänsyn
till bl.a. intresset av att förebygga och beivra
brott (p. 4) och skyddet för enskilds personliga
eller ekonomiska förhållanden (p. 6).

Begränsningen av rätten att ta del av allmänna
handlingar skall anges noga i bestämmelse i
sekretesslagen eller i annan lag som sekretesslagen
hänvisar till. Efter bemyndigande i sådan
bestämmelse får dock regeringen genom förordning
meddela närmare föreskrifter om bestämmelsens
giltighet.

Enligt 7 kap. 11 § fjärde stycket sekretesslagen
gäller sekretess i myndighets personaladministrativa
verksamhet för uppgift om enskilds personliga
förhållanden, om det kan antas att den enskilde
eller någon honom närstående utsätts för våld eller
annat allvarligt men om uppgiften röjs. Vidare
gäller, i den utsträckning regeringen föreskriver,
sekretess i personaladministrativ verksamhet hos
myndighet där personalen särskilt kan riskera att
utsättas för sådant men, för uppgift om enskilds
bostadsadress, hemtelefonnummer och personnummer, om
det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att
den enskilde eller någon honom närstående lider men.

Enligt 1 a § sekretessförordningen (1980:657) gäller
sekretess i personaladministrativ verksamhet för
uppgift om enskilds bostadsadress, hemtelefonnummer
och personnummer, om det inte står klart att
uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller
någon honom närstående lider men, hos bl.a.
domstolarna, polismyndigheterna,
åklagarmyndigheterna och kriminalvårdens
myndigheter.

I proposition 1993/94:165 föreslogs att 7 kap. 11 §
fjärde stycket sekretesslagen skulle få sin
nuvarande lydelse. I propositionen skriver
regeringen bl.a. följande:

Man får emellertid inte glömma bort att för de allra
flesta offentliganställda är uppgifter om hemadress
och telefonnummer helt harmlösa uppgifter ur
integritetssynpunkt. Vissa yrkesgrupper är
emellertid mer utsatta för hot och trakasserier än
andra. Som exempel kan nämnas polisen, åklagare,
domare, socialtjänstpersonal och kronofogdar. I de
fall ett reellt hot existerar finns redan i dag ett
visst skydd. Emellertid kan det många gånger vara
svårt för de personer på myndigheternas
personalavdelningar som skall tillämpa
sekretessbestämmelsen att i det enskilda fallet
bedöma om det finns fog för att anta att uppgifterna
om den anställde är i behov av ett sekretesskydd. De
måste ju på egen hand försöka bedöma avsikterna hos
den som begär att få ut en uppgift om en tjänstemans
telefonnummer eller adress. Om det inte finns något
i uppträdandet hos den som vill ha reda på dessa
uppgifter eller någonting annat som tyder på att han
har en avog inställning till tjänstemannen, kan den
handläggare på myndigheten som skall pröva frågan om
utlämnande med den nuvarande sekretessbestämmelsen
inte hemlighålla de begärda uppgifterna. Det torde
också mera sällan förekomma att den som är ute i
otillbörliga syften redan då denna begär uppgifterna
självmant redogör för sina syften.

- - -

Regeringen delar den grundläggande bedömningen som
tidigare har gjorts att man skall vara restriktiv
vid införande av sekretess på områden där sekretess
inte tidigare har gällt. Myndigheternas
personaladministrativa verksamhet är ett sådant
område där det sedan gammalt gällt en långtgående
offentlighet. Denna offentlighet måste dock få
inskränkas om det är påkallat med hänsyn till de
anställdas och deras familjers trygghet. Så sent som
1987 infördes också vissa begränsningar. Mot
bakgrund av de synpunkter som framförts under
remissbehandlingen gör regeringen emellertid den
bedömningen att skyddet för de anställdas integritet
ytterligare bör förstärkas.

En regel om utvidgad sekretess inom detta område
måste emellertid begränsas till uppgifter och
områden där behovet av skydd framstår som särskilt
stort. Främst är det skyddet för uppgifter om
bostadsadresser och hemtelefonnummer som bör
stärkas. Skyddet bör även omfatta adress och
telefonnummer till sommarbostaden. Rätten till insyn
i myndigheternas verksamhet kräver först och främst
att var och en kan få ta del av sådant som rör
anställdas tjänst, tjänsteutövning och att den
anställde kan nås på arbetsplatsen. Något starkare
intresse av att allmänheten skall kunna nå
tjänstemannen i hemmet, om inte tjänstemannen själv
vill det, finns normalt inte. Att införa bättre
sekretesskydd för uppgift om adress och
telefonnummer är ett enkelt sätt att bättre skydda
anställda och deras familjer inom utsatta områden
mot hot och trakasserier, även om man inte bör göra
sig överdrivna föreställningar om skyddets effekter
därför att det är fråga om uppgifter som oftast
finns t.ex. i telefonkataloger. För att bestämmelsen
skall få avsedd effekt bör därför även personnummer
kunna omfattas av sekretess inom den
personaladministrativa verksamheten.

Att låta en regel om sekretess för bl.a. adresser
omfatta alla offentligt anställda kan dock inte
anses vara i överensstämmelse med den restriktiva
inställning som skall gälla vid införande av
sekretess i personaladministrativ verksamhet.
Bestämmelsen bör därför begränsas till att gälla
endast hos sådana myndigheter där det finns ett mera
påtagligt behov av sekretessskydd. Som exempel kan
nämnas polis-, åklagar- och kronofogdemyndigheter
samt myndigheter inom socialtjänsten. För att
tillgodose kravet på att sekretess endast skall
gälla inom områden där ett verkligt behov finns bör
det uttryckligen regleras i vilka myndigheters
personaladministrativa verksamhet sekretess för
uppgifterna kan gälla. Eftersom kretsen av
myndigheter kan komma att förändras över tiden är
det mindre lämpligt att ge denna reglering i lag.
Det bör därför överlämnas till regeringen att i
sekretessförordningen föreskriva hos vilka
myndigheter sekretess kan gälla. I sekretesslagen
bör dock anges att sekretess endast skall gälla hos
sådana myndigheter där personalen särskilt kan
riskera att utsättas för våld eller annat allvarligt
men. Endast uppgifter hos sådana myndigheter där de
anställda på grund av arbetets karaktär regelmässigt
utsätts för hot och trakasserier skall kunna
skyddas.

För att skyddet skall bli tillfredsställande bör en
sekretessbestämmelse utformas med ett omvänt
skaderekvisit. Endast om det står klart att
uppgiften kan lämnas ut utan fara för att den
anställde eller någon honom närstående lider men
skall uppgiften få röjas. Vid en begäran om
utlämnande kommer den tjänsteman som har att pröva
framställningen många gånger att behöva fråga vad
uppgiften skall användas till. Inget hindrar dock
att det efterfrågas om det behövs för att göra
sekretessbedömningen. En bestämmelse med nu
föreslaget innehåll kan tas in i fjärde stycke i 7
kap. 11 §. Någon inskränkning i meddelarfriheten
föreslås inte.

Enligt vad utskottet inhämtat från
Justitiedepartementet är frågan om sekretess för
fotografier i pass- respektive körkortsregistret för
närvarande föremål för överväganden i departementet.

Utskottets bedömning

Det har på senare tid uppmärksammats att t.ex.
fångvaktare och deras familjer utsätts för hot eller
våld som torde ha direkt samband med deras
yrkesutövning. Det finns enligt utskottet all
anledning att se över och eventuellt göra de
ändringar i lagstiftningen som kan vara påkallade
för att öka skyddet för vissa yrkesgrupper och deras
anhöriga som kan vara särskilt utsatta för t.ex. hot
eller våld. I Justitiedepartementet bereds för
närvarande frågor som har anknytning till dessa
problem, t.ex. frågan om eventuell sekretess för
fotografier i pass- och körkortsregister. Med hänsyn
till att de frågor som tas upp i motionen är föremål
för beredning i Justitiedepartementet avstyrker
utskottet motionen.

Meddelarskyddet

Motionen

I motion 1998/99:K216 av Jan Bergqvist (s) hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av att ånyo
överväga hur meddelarskyddet kan utformas så att det
blir ett ännu starkare stöd för den demokratiska
utvecklingen i Sverige. Ett viktigt inslag i vår
demokrati är enligt motionären det s.k.
meddelarskyddet. Det består av två delar, dels
friheten från åtal och straff för den som lämnar ett
meddelande för publicering, dels rätt till
anonymitet för sådan meddelare. Myndighet får enligt
huvudregeln i grundlagen inte efterforska vem som
lämnat meddelande med stöd av meddelarfriheten.

Man skall dock inte blunda för att det kan finnas
situationer då meddelarskyddet inte bidrar till att
stärka demokratin utan i stället medverkar till att
försvaga den. Rättssäkerhetskommittén ifrågasatte i
sitt betänkande om rätten till anonymitet över huvud
taget kunde anses omfatta rätt att anonymt ta emot
ersättning. Om en tidning erbjuder en person stora
penningsummor för att avslöja sekretessbelagda
uppgifter som han annars inte hade tänkt lämna ut,
rör det sig enligt motionären närmast om korruption
som är raka motsatsen till ett förstärkande av
demokratin. Att lämna ut sekretessbelagda uppgifter
enbart för att man vill tjäna pengar är däremot
omoraliskt och förtjänar i sig inget grundlagsskydd.
Det finns exempel på att känsligt material
publicerats från polisens förundersökningar - ibland
innan de varit helt klara. Sådan publicitet kan
allvarligt skada enskilda personer och försvåra den
fortsatta utredningen och försvaga rättssäkerheten.
Ekonomisk ersättning som betalas till personer som
lämnar ut sekretessbelagt material har också
betydelse från skattesynpunkt. Motionären anser att
meddelarskyddet inte i längden kan rättfärdigas i de
fall stora summor betalats ut som ersättning för
sekretessbelagda uppgifter.

Bakgrund

De grundläggande bestämmelserna om meddelarfrihet
finns i 1 kap. 1 § tredje stycket TF och i 1 kap. 2
§ yttrandefrihetsgrundlagen (YGL).

Meddelarfriheten innebär att det i viss
utsträckning är möjligt att straffritt lämna normalt
sekretessbelagda uppgifter för publicering i tryckt
skrift, radio eller TV. I 1 kap. 1 § tredje stycket
TF föreskrivs att det står envar fritt att i alla de
fall då ej annat är i förordningen föreskrivet,
meddela uppgifter och underrättelse i vad ämne som
helst för offentliggörande i tryckt skrift. En
motsvarande bestämmelse finns i 1 kap. 2 § YGL, som
gäller andra medier än tryckt skrift.

Vidare har enligt 1 kap. 1 § fjärde stycket TF var
och en rätt att anskaffa uppgifter och
underrättelser i vad ämne som helst för att antingen
själv offentliggöra dem i tryckt skrift eller lämna
meddelande som avses i tredje stycket. Också
undantag från detta anskaffandeskydd skall ha stöd i
TF. En motsvarande bestämmelse finns även i detta
fall i 1 kap. 2 § YGL.

Regler om anonymitetsskydd finns i 3 kap. TF. Detta
skydd består av flera komponenter. En är rätten till
anonymitet som innebär att författare, meddelare
samt utgivare av icke periodiska skrifter inte är
skyldiga att låta sina namn sättas ut i skriften (1
§). Vidare finns bestämmelser om tystnadsplikt i 3 §
för dem som tagit befattning med tillkomsten eller
utgivningen av tryckt skrift och för dem som varit
verksamma vid t.ex. bokförlag och nyhetsbyråer.
Dessa får enligt huvudregeln inte röja vem som är
författare, meddelare eller utgivare av en icke
periodisk skrift. Därutöver finns en bestämmelse om
efterforskningsförbud i 4 §. Detta innebär att
myndigheter och andra allmänna organ inte får
efterforska författaren till en framställning som
har införts eller varit avsedd att införas i en
tryckt skrift, den som har gett ut eller avsett att
ge ut tryckt skrift eller den som lämnat ett
meddelande för publicering. Författaren, meddelaren
eller utgivaren får dock efterforskas då detta
behövs för åtal eller annat ingripande som är
tillåtet enligt tryckfrihetsförordningen. I den mån
efterforskning får förekomma, skall den i 3 §
stadgade tystnadsplikten beaktas. Motsvarande
bestämmelser om anonymitetsskydd finns i 2 kap. 1, 3
och 4 §§ YGL.

Från meddelarfriheten finns undantag. Om någon
lämnar ett meddelande som avses i 1 kap. 1 § tredje
stycket TF och därmed gör sig skyldig till någon av
de gärningar som anges i 7 kap. 3 § första stycket,
gäller om ansvar för sådant brott det som är
föreskrivet i vanlig lag, dvs. brottsbalken. De
gärningar som anges indelas i tre punkter.

I punkt 1 räknas upp vissa allvarliga brott mot
rikets säkerhet. I punkt 2 upptas oriktigt
utlämnande av allmän handling som inte är
tillgänglig för envar eller tillhandahållande av
sådan handling i strid med myndighets förbehåll vid
dess utlämnande, när gärningen är uppsåtlig. I punkt
3 anges som tredje undantag från meddelarfriheten
ett uppsåtligt åsidosättande av en tystnadsplikt i
de fall som anges i särskild lag. I 16 kap. 1 §
sekretesslagen ges en uppräkning av de
tystnadsplikter som har företräde framför principen
om meddelarfrihet.

Reglerna i 7 kap. 3 § TF om undantag från
meddelarfriheten har betydelse också för
anonymitetsskyddet. Tystnadsplikten i 3 kap. 3 § TF
om uppgiftslämnare inskränks i bl.a. de situationer
som avses i 7 kap. 3 § TF. Tystnadspliktsreglerna
innebär bl.a. att en journalist får uttala sig om en
meddelares identitet bara i en del av de fall där
meddelaren kan straffas, och tystnadsplikten för
journalisten sträcker sig alltså längre än
meddelarfriheten för hans källa.

De nu gällande reglerna om meddelarfrihet i TF
trädde i kraft den 1 januari 1978. Tidigare innebar
dessa regler bl.a. att meddelarfrihet inte förelåg
för en offentlig funktionär i de fall då denne var
underkastad en i lag föreskriven tystnadsplikt.
Enligt TF:s nya bestämmelser i ämnet skall i fråga
om såväl offentliga funktionärer som andra personer
föreskrifter om tystnadsplikt i stället bryta igenom
meddelarfriheten endast i de fall som anges i en
särskild lag. I propositionen (prop. 1975/76:204)
uttalade föredragande statsrådet vad gällde
omfattningen av det tryckfrihetsrättsliga
meddelarskyddet m.m. bl.a. följande (s. 95).

Jag finner det vidare angeläget att framhålla att
straffrihet för meddelare inte betyder att
offentliga tjänstemän är skyldiga att i motsvarande
mån lämna upplysningar till t.ex. pressen om
känsliga förhållanden. Innebörden av en särskild
tryckfrihetsrättslig meddelarfrihet är i stället den
att det allmänna - med tanke på de viktiga intressen
som informationsfriheten representerar - överlåter
åt den enskilde att, utan risk för repressalier,
själv bedöma om det är önskvärt eller försvarligt
att förmedla vissa uppgifter för offentliggörande.
Man kan räkna med att han därvid beaktar de
skyddsintressen som en vanligtvis gällande
tystnadspliktsregel värnar om, liksom sin
uppfattning om hur informationsmottagaren kommer att
handskas med stoffet. Sammanfattningsvis anser jag
alltså att farhågorna för att ett särskilt skydd för
dem som meddelar uppgifter till publicister skall
leda till återkommande skador är överdrivna. Liksom
hittills bör man för framtiden i stor utsträckning
kunna förlita sig på massmediernas och
uppgiftslämnarnas omdöme och ansvarskänsla.

Det vore trots det sagda orealistiskt att bortse
från att meddelarfriheten kan leda till oönskade
konsekvenser i form av publicitetsskador. Enligt min
mening kan dock någon tvekan inte råda om att det,
allmänt sett, är ett mindre ont att i vissa fall
omständigheter som bort förtigas uppenbaras än att
missförhållanden i allmän eller enskild verksamhet
får fortgå opåtalt eller att den offentliga debatten
i någon allmän angelägenhet uteblir eller kommer i
obalans på grund av brist på information.

Min slutsats blir alltså att de som meddelar sig
med pressen eller annars med publicister bör åtnjuta
en vidsträckt frihet. Att emellertid denna frihet -
liksom flertalet andra rättigheter - har sina
begränsningar ligger i öppen dag. Enskildas
personliga integritet och ekonomiska intressen kan
inte heller i detta sammanhang lämnas utan varje
skydd. Också mycket betydelsefulla allmänna
intressen kräver sitt beaktande. Det blir nödvändigt
att göra en avvägning mellan motstående och
svårjämförbara intressen, en avvägning som
oundvikligen får karaktären av en kompromiss.

I 5 kap. sekretesslagen finns bestämmelser om
sekretess med hänsyn främst till intresset att
förebygga eller beivra brott. Sekretess gäller bl.a.
uppgifter som hänför sig till förundersökning i
brottmål och till åklagarmyndighets,
polismyndighets, tullmyndighets eller
kustbevakningens verksamhet i övrigt för att
förebygga, uppdaga, utreda eller beivra brott. För
sekretessen gäller s.k. rakt skaderekvisit, dvs.
sekretess gäller om det kan antas att syftet med
beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas eller
den framtida verksamheten skadas om uppgiften röjs.

Meddelarfriheten är i dessa fall inte begränsad
annat än i speciella fall (se 16 kap. 1 §
sekretesslagen).

Rättssäkerhetskommittén

Frågan om meddelarskyddets förhållande till den
lagstadgade sekretessen var föremål för diskussion
av Rättssäkerhetskommittén i dess betänkande
Rättssäkerheten vid beskattningen (SOU 1993:62). I
betänkandet (s. 208 f.) ges en tillbakablick över
meddelarfrihetens och anonymitetsskyddets historia.
Rättssäkerhetskommittén uttalade i sitt förslag
följande angående meddelararvoden.

Efter att ha undersökt de krav som
tryckfrihetsförordningen och
yttrandefrihetsgrundlagen ställer på
anonymitetsskyddet för meddelare samt den konflikt
som kan föreligga mellan anonymitetsskyddet och
skattekontrollen har vi funnit att det inte finns
något skäl att införa en särskild skatt för
meddelararvoden.

För det fall man ändå anser att en sådan skatt bör
införas har vi tagit fram ett förslag till lag om
skatt på arvode till anonym meddelare. Den är
utformad som en punktskatt på meddelararvodet, där
utbetalaren är skattesubjekt. Identiteten på
mottagaren blir av ersättningen därmed aldrig känd.
Skatten uppgår till samma belopp som det utbetalade
arvodet och är avdragsgill för utbetalaren.

I den proposition om rättssäkerheten vid
beskattningen (prop. 1993/94:151) som lades fram för
riksdagen förklarade regeringen att den inte avsåg
att lägga fram något förslag i denna del (a. prop.
s. 148).

Utskottets tidigare behandling

Konstitutionsutskottet behandlade i sitt betänkande
1996/97:KU23 två motioner som tog upp samma problem
som i aktuell motion. Utskottet gjorde då följande
bedömning:

Vid införandet av de nu gällande reglerna om
meddelarfriheten i tryckfrihetsförordningen
påpekades att det vore orealistiskt att bortse från
att meddelarfriheten kan leda till oönskade
konsekvenser i form av publicitetsskador. Enligt
föredragande statsrådets mening kunde dock någon
tvekan inte råda om att det, allmänt sett, är ett
mindre ont att i vissa fall omständigheter
uppenbaras som bort förtigas än att missförhållanden
i allmän eller enskild verksamhet får fortgå opåtalt
eller att den offentliga debatten i någon allmän
angelägenhet uteblir eller kommer i obalans på grund
av brist på information. Slutsatsen blev att de som
meddelar sig med pressen eller annars med
publicister bör åtnjuta en vidsträckt frihet men att
denna frihet - liksom flertalet andra rättigheter -
hade sina begränsningar och att det blev nödvändigt
att göra en avvägning mellan motstående och
svårjämförbara intressen.

I förarbetena till sekretesslagen påpekades att
önskemålet om insyn i ett särskilt fall kan vara
starkare än det sekretessintresse som har föranlett
den aktuella sekretessregeln och att det kan
förhålla sig så att en regel om skydd t.ex. för ett
enskilt intresse ibland på ett olämpligt sätt
hindrar insyn i en myndighets sätt att fullgöra sina
uppgifter. Offentlighetsprincipen skulle inte
förverkligas till fullo om de offentliga
funktionärerna i situationer av nu nämnt slag vore
förhindrade att bidra med uppgifter till den
allmänna debatten och reglerna om meddelarfrihet var
avsedda att motverka sådana icke önskade resultat av
sekretessregleringen.

Erfarenheterna av det rådande systemet ansågs ha
varit goda, och föredragande statsrådet ansåg att
man kunde utgå från att de tystnadsplikter som inte
hade företräde framför meddelarfriheten också i
fortsättningen skulle komma att vid sidan av sin
rättsliga funktion ha den verkan att de utövar ett
psykologiskt och moraliskt tryck på de offentliga
funktionärerna att vara återhållsamma med att lämna
uppgifter till massmedierna. En annan viktig
omständighet att beakta i sammanhanget var att många
av de uppgifter som kan komma att lämnas till följd
av meddelarfriheten sannolikt aldrig blir
publicerade. Som framhållits i skilda sammanhang var
nämligen en av meddelarfrihetens viktigaste
funktioner att ge massmedierna tillgång till
bakgrundsmaterial som inte i sig självt är avsett
för publicering.

Vidare erinrades om nödvändigheten att göra en
avvägning mellan motstående och svårjämförbara
intressen - intresset av sekretess och intresset av
offentlig insyn - en avvägning som oundvikligen fick
karaktären av en kompromiss.

Utskottet anser att vad som sålunda anförts
alltjämt äger giltighet och avstyrker med det
anförda motionerna.

Offentlighets- och sekretesskommittén

Regeringen beslutade den 16 april 1998 att en
kommitté skulle tillkallas med uppgift att bl.a.
göra en allmän översyn av sekretesslagen (dir.
1998:32). Av direktiven framgår bl.a. att kommittén
skall se över bestämmelsen om
meddelarfrihetsbrytande tystnadsplikter i 16 kap. 1
§ sekretesslagen.

Utskottets bedömning

Utskottet har vid tidigare behandling av motioner
liknande den nu aktuella ansett att vad som anfördes
vid införandet av gällande regler om meddelarfrihet,
bl.a. att det vore orealistiskt att bortse från att
meddelarfriheten kan leda till oönskade konsekvenser
i form av publicitetsskador, alltjämt äger
giltighet. Med hänsyn till att Offentlighets- och
sekretesskommittén enligt direktiven skall se över
bestämmelsen om meddelarfrihetsbrytande
tystnadsplikter i 16 kap. 1 § sekretesslagen anser
utskottet att resultatet av detta arbete bör
avvaktas. Utskottet avstyrker därför motionen.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande sekretessen i
brottsförebyggande verksamhet

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:K311 och
1999/2000:K336,

2. beträffande samarbetet mellan
myndigheter

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:K264, 1998/99:Ju901
yrkande 6, 1998/99:Ju904 yrkande 9,
1998/99:Ju917 yrkande 6 och 1999/2000:Ju906
yrkande 6,

3. beträffande skydd för poliser i offentliga
register

att riksdagen avslår motion 1999/2000:K311,

4. beträffande meddelarskyddet

att riksdagen avslår motion 1998/99:K216.

Stockholm den 7 mars 2000

På konstitutionsutskottets vägnar

Per Unckel

I beslutet har deltagit: Per Unckel (m), Göran
Magnusson (s), Barbro Hietala Nordlund (s), Kenneth
Kvist (v), Ingvar Svensson (kd), Mats Berglind (s),
Inger René (m), Tommy Waidelich (s), Björn von der
Esch (kd), Nils Fredrik Aurelius (m), Per Lager
(mp), Åsa Torstensson (c), Helena Bargholtz (fp),
Kenth Högström (s), Per-Samuel Nisser (m) och Britt-
Marie Lindkvist (s).