Rättsvården

Motion 1998/99:Ju901 av Sten Tolgfors (m)

Sammanfattning

Det rättsvårdande systemet befinner sig i kris.

Trygghet får inte tillåtas bli en klassfråga. De människor som har
ekonomisk möjlighet kan köpa sig fria från brott genom att flytta till tryggare
bostadsområden utan sociala problem. Andra köper sig skydd genom att
larma sina bostäder, åka taxi på kvällar och anlita vaktbolag för extra
bevakning. Ytterligare andra lever sina liv i socialt utsatta områden.

Människor skall kunna åka buss, tunnelbana och vara ute när de vill och
var de vill - det skall inte dikteras av ungdomsgäng, missbrukare eller
brottslingar. Städernas kärnor och miljonprogramsområden får inte ha sina
egna lagar.

Våld upplevs av svenska folket som det största samhällsproblemet efter
arbetslösheten. Fyra av tio svenskar oroar sig för att en anhörig eller de
själva skall drabbas av misshandel. Det motsvarar 2,5 miljoner svenskar.
Motsvarande 2 miljoner svenskar anger att de inte vågar gå ut själva när det
är mörkt.

Södersjukhuset i Stockholm menar att gatuvåldet nu är så utbrett att det är
ett rent folkhälsoproblem. Medborgargarden har bildats på orter där
människor inte upplever att polisen kan göra tillräckligt för att förhindra och
lösa brott. Spärren för unga människor att pröva knark verkar vara lägre än
på länge.

Det behövs ett omfattande program för att börja komma till rätta med
ungdomsbrotten.

Trots människors oro har Socialdemokraterna drivit igenom att resurserna
till rättsväsendet minskats med 1,2 miljarder kronor.

Vårt moderata budgetförslag ligger 1,8 miljarder kronor över regeringens
förslag för de kommande tre åren för det rättsvårdande systemet.
Huvuddelen, 1 miljard kronor, skall tillföras polisen.

Stoppa
trygghetssegregationen

Sommaren 1998 står det klart att det rättsvårdande systemet
befinner sig i kris.

Det är allvarligt och måste åtgärdas snabbt. Om allmänhetens förtroende
för statens förmåga att förhindra, avstyra och lösa brott avtar - då minskar
förtroendet för staten som sådan. Rättstryggheten är en kärnuppgift för
staten. När det gäller polis-, åklagar- och domstolsväsende, samt inom
kriminalvården skall staten vara så stark att den klarar sina uppgifter fullt
ut.
Allt annat är oacceptabelt.

Människor har rätt att få hjälp i rimlig tid, det är människors rättighet att
brottet de utsatts för utreds på bästa sätt och sedan prövas rättsligt inom
rimlig tid. I samtliga dessa avseenden finns brister idag.

Södersjukhuset i Stockholm menar att gatuvåldet nu är så utbrett att det är
ett rent folkhälsoproblem. Medborgargarden har bildats på orter där
människor inte upplever att polisen kan göra tillräckligt för att förhindra och
lösa brott. Spärren för unga människor att pröva knark verkar vara lägre än
på länge.

1996 hade 14,3 procent de 18-åriga killarna i landet prövat narkotika. För
år 1997 var motsvarande siffra 15 procent. En tydlig ökning om 0.7
procentenheter på bara ett år kan alltså konstateras. Den utvecklingen måste
vändas.

Trygghet får inte tillåtas bli en klassfråga. De människor som har
ekonomisk möjlighet kan köpa sig fria från brott genom att flytta till tryggare
bostadsområden utan sociala problem. Andra köper sig skydd genom att
larma sina bostäder, åka taxi på kvällar och anlita vaktbolag för extra
bevakning. Ytterligare andra lever sina liv i socialt utsatta områden.

Denna utveckling mot trygghetssegregation är ohållbar. Människor skall
kunna åka buss och vara ute när de vill och var de vill - det skall inte
dikteras av ungdomsgäng, missbrukare eller brottslingar. Städernas kärnor
och miljonprogramsområden får inte ha sina egna lagar.

Brottsligheten upplevs som ett av de största problemen i Sverige idag.
Många svenskar har själva varit utsatta för brott i sin vardag, eller har
anhöriga som råkat illa ut. Redan oron för brott påverkar människors liv och
förändrar vardagen. Föräldrar kan känna olust när barnen skall gå ut på
helgkvällar, äldre drar sig för att vara ute ensamma när det är mörkt, kvinnor
vågar inte motionera på egen hand av rädsla för att råka illa ut, familjer oroar
sig för att resa bort och lämna bostaden utan bevakning, barn vet att deras
cyklar lätt kan bli stulna - låsta eller inte.

Hur många tonårsföräldrar ligger inte vakna och väntar tills barnen kommit
hem sena helgkvällar?

Våld - den yttersta kränkningen

Värst i alla avseenden är våldsbrott som ofta gör att offren får både fysiska
och
psykiska skador för hela livet. Våld är den yttersta kränkningen då förövaren
visar att inte ens offrets liv är värt hans respekt. Våld är
likaså det yttersta angreppet mot alla människors lika värde.
Den starkes rätt bygger på förakt för den svage. Men också
"vardagsbrott" som inbrott och stölder lämnar efter sig en
känsla av att vara kränkt hos dem som drabbas.

Våld upplevs av svenska folket som det största samhällsproblemet av alla
efter arbetslösheten. Fyra av tio svenskar i en undersökning som Brottsföre-
byggande rådet gjorde för två år sedan oroade sig för att en anhörig eller de
själva skulle drabbas av misshandel. Det motsvarar 2,5 miljoner svenskar.
Motsvarande 2 miljoner svenskar angav att de inte vågar gå ut själva när det
är mörkt.

Våld är inte minst ett problem för unga människor. Det var en förhöjd
andel unga av de tillfrågade som kände någon som misshandlats eller hotats.
Mycket av våldet begås av ungdomar mot andra ungdomar.

Södersjukhuset i Stockholm redovisade i juli att de får ta hand om 1.800
misshandelsfall om året. Enligt undersökningen där blev 57 procent av offren
misshandlade av en eller flera okända förövare. I 40 procent av fallen var det
flera förövare som misshandlat offret. 90 procent av brottslingarna var män.

Enligt BRÅ är gatuvåld mot män, begånget av okända, det våld som ökar
allra mest. Sista kvartalet 1997 ökade våldsbrotten med 14 procent i
förhållande till samma period året innan.

Det är dags att reagera.

Brotten ökar i landet ...

Under 1994 minskade antalet brott som anmäldes i Sverige
med 12 procent jämfört med året innan. Sedan har
utvecklingen gått åt fel håll. 1995 började antalet brott öka
igen.

Det totala antalet brott minskade sammantaget med 8 procent under den
borgerliga regeringsperioden. Under den efterföljande mandatperioden ökade
brotten med 8 procent igen. Därmed är antalet brott tillbaka på 1.200.000.

I ett längre perspektiv pekar kurvan starkt åt fel håll. Mellan 1950 och
1996 ökade antalet anmälda brott med 600 procent. I faktiska tal steg
brottens antal till 1.200.000 år 1996 från 200.000 år 1950.

... men klaras inte upp

Det kanske bästa stöd ett brottsoffer kan få är att polisen
seriöst utreder anmälan och lyckas lösa brottet i fråga. Idag
är andelen lösta brott i många fall oroväckande låg.

Förtroendet för polisens arbete skadas av att människor upplever att
anmälningar läggs åt sidan, eller avskrivs, utan att några egentliga
ansträngningar gjorts för att lösa brottet ifråga. Dessvärre ger statistiken
denna uppfattning ett visst stöd.

Uppklarningsprocenten för olika brott kan ses som en indikator på hur väl
polisen fullgör sitt arbete. Den som idag stjäl en bil i Stockholm har 96
procents chans att gå fri. Om ingen kan peka ut gärningsmannen avskrivs
brottet.

1995 sjönk uppklarningsprocenten från 30 till 25 procent av alla brott i
landet, jämfört med perioden 1990-1994. I faktiska siffror innebär det att ca
300.000 av de 1.2 miljoner brotten klarades upp. 900.000 brott klarades inte
upp. Minskningen beror inte minst på att färre vardagsbrott som inbrott och
stölder klaras upp.

Siffrorna inom parantes avser uppklaringsprocenten under perioden 1990-
1994.

? Av alla inbrott i vind eller källare klarades 3,2 procent upp 1995 (4,1).
?
? Av alla inomhusvåldtäkter klarades 40 procent upp år 1995 (50).
?
? Av skadegörelsen klarades 13 procent upp samma år (17).
?
? Av all kvinnomisshandel klarades 45 procent upp detta år (56).
?
I samtliga fall redovisas alltså betydande minskningar av
andelen uppklarade brott.

Många värdefulla insatser kan göras för brottsoffer. Brottsofferjourernas
verksamhet är en av dem. Länge har uppfattningen vårdats att det är
brottslingen det egentligen är synd om. Offren har i alldeles för hög grad
lämnats därhän.

Samhället skall stå på offrens sida.

Unga brottslingar

Huvuddelen av alla brott begås av unga människor,
drogmissbrukare och återfallsbrottslingar. Unga människor
är överrepresenterade både som offer och förövare vad gäller
våld.

Enligt BRÅ finns en mindre grupp unga killar som man redan idag kan
förutse kommer utgöra nästa generations grova vanebrottslingar. Det ligger i
både deras och samhällets intresse att den brottsliga karriären avbryts så
tidigt som möjligt.

När unga människor upplever att ingenting händer när de begår sina första
brott tolkas detta som att den som tiger samtycker. Ett slags tyst acceptans
för brott. Det är särdeles viktigt att unga brottslingar möts av tidiga och
tydliga reaktioner.

Idag fungerar det tvärtom. En ung människa kan samla på sig ett mycket
stort brottsregister innan samhällets reaktion kommer. Då är det ofta för sent.

Våldsbenägenhet märks ofta tidigt i skolan. Polisen menar att mobbning är
ett första tecken på att en person håller på att komma på glid. Man bedömer
att risken för kriminalitet och drogmissbruk är "betydligt förhöjd" för dem
som mobbar andra i skolan. Ungdomsvåldet hänger samman med mobbning.
Detta sagt utan att förringa andra faktorer bakom våldet, som alkoholintag,
dåliga hemförhållanden och bristande kontakter med vuxna. De som mobbar
andra är överrepresenterade i våld på fritiden.

Det finns en påfallande kunskapsbrist i skolan om vilka beteenden som är
brottsliga, enligt polisen. Misshandel och olaga hot är just misshandel och
olaga hot också när det äger rum i skolan.

Det är i skolan som samhället tidigast kan sätta gränser när någon ger sig
på andra. Undfallenhet och passivitet ger problem både på kort och lång sikt.
Samtidigt är det i unga år som samhället kan hjälpa ungdomar som hamnat
på glid rätt igen. Alltför ofta försöker skolan hantera våld internt, men det
sänder fel signaler. Det får inte finnas skilda rättssystem i samhället. Våld
bör polisanmälas. Trots detta anmäls inte de flesta våldsbrott som begås i
skolan av skolan själv. Istället är det föräldrar och barn som polisanmäler
våldet. Skolorna bör i lag åläggas att polisanmäla rena våldshandlingar.
Skolan bör också ges förtydligade möjligheter att stänga av elever efter
skolvåld. Detta utvecklas i motion 1998/99:A202 Nationell handlingsplan
mot mobbning och våld i skolan.

Ansvaret för barnens fostran och normer ligger på föräldrarna. Att
föräldrar är ansvariga för sina barns agerande markeras också i lagen. Sedan
1994 kan föräldrarna bli skadeståndsskyldiga om de brister i tillsyn av sina
barn och något går snett. Skadeståndsansvaret är dock inte så väl känt idag.

Föräldrarnas möjlighet att kontrollera var barnen är och vad de gör bör
stärkas genom en rätt att be polis eller socialtjänst om hjälp att hämta hem
barn från stan, när de vistats där utan föräldrarnas tillåtelse. Polisen har
idag
rätt att omhänderta minderåriga med stöd av 12 § i polislagen.

Många föräldrar kan ha svårt att rå på en aggressiv tonåring, som är på väg
att hamna snett och som vägrar att följa föräldrarnas regler. Inte minst när det
gäller ungdomar på glid kunde rätten att begära hjälp vara ena sidan av det
mynt där andra sidan är att föräldrars skadeståndsansvar markeras.

För att polisen skall kunna forma en bättre bild av ungdomsbrottsligheten
och en gripen persons bakgrund måste även ungdomar under 15 år, som är
skäligen misstänkta för brott, kunna registreras. Idag är många unga "blanka"
i polisens ögon, när någonting allvarligt inträffar. Detta trots att den unge
kan ha en lång rad olagliga gärningar på sitt samvete.

När polisen misstänker att en ung människa knarkat måste man få rätt att ta
blod- och urinprov - också när den misstänkte är under 15 år. Ingen vinner
på att problemen döljs. Tvärtom, ju tidigare drogproblem upptäcks, desto
tidigare kan hjälp ges.

Det förekommer alltför ofta att unga människor begår brott som är så
allvarliga att fängelse inte kan undvikas. Ungdomar under 18 år som begått
allvarliga brott skall kunna dömas till ett särskilt ungdomsstraff på ett
kriminalvårdshem för unga. Därigenom kan kontakt med äldre, erfarna
brottslingar undvikas. Det frihetsberövande straffet skall vara tidsbestämt av
domstol. Vård inom socialtjänsten kan därmed avskaffas i berörd del. De
som är över 18 år är myndiga och bör bedömas på samma villkor som vuxna.

Ytterligare en variant som kan ha särskild relevans för unga brottslingar är
villkorligt fängelsestraff. Det går till så, att när en ung människa döms till
skyddstillsyn fastställer domstolen samtidigt ett villkorligt frihetsberövande
straff, anpassat efter brottets beskaffenhet.

Straffet följer brottslingen under en bestämd tid, men verkställs inte.
Fängelsetiden kan dock förlängas om ny skyddstillsyn utdöms. Om och när
den villkorligt utdömda fängelsetiden överstiger en viss sammanlagd längd
måste tiden dock avtjänas i sin helhet. Om den unge brottslingen skärper sig i
tid slipper han fängelse - om han fortsätter begå brott måste han avtjäna hela
det sammanlagda straffet.

I USA har man använt en metod kallad "Scared straight", grovt översatt:
skrämd på rätt väg. Unga människor har fått tillbringa någon dag i fängelse,
där internerna visar dem hur svårt det är att sitta inne och pekat ut den väg
som väntar ungdomarna om de inte lägger om kursen.

En variant av det villkorade fängelsestraffet kan därför vara att skydds-
tillsynen föregås av ett kortare frihetsberövande straff, som en föraning om
vad som kan komma. Genom ett förbättrat beteende kan fängelse undvikas
och det frihetsberövande straffet förblir villkorat.

Det bör vara möjligt att döma ungdomar till s.k. weekendfängelser, dvs.
korta frihetsberövande straff som skall stämma till eftertanke.

Den som hamnar på glid måste möta tidiga och tydliga reaktioner och en
konsekvent attityd från skola, socialtjänst, polis och andra berörda
myndigheter.

Ett rättsvårdande system i
kris

Lite drygt 200.000 brott överlämnades förra året från polisen
till åklagare, vilket resulterade i 58.000 åtal.

Antalet ärenden som lämnades över till åklagare minskade 1996 med 12
procent jämfört med 1992/93. 1997 var ännu sämre i detta avseende. Då
minskade antalet brott som gick till åklagare med 25 procent sett i relation
till 1992/93. Det var 60.765 färre ärenden.

Det rättsvårdande systemet har hamnat i en ond cirkel. När antalet poliser
minskar, minskar förmågan både att förebygga, förhindra och klara upp brott.
Det gör att antalet fall som går till åklagare minskar. Eftersom åklagarna
också har stora problem - antalet åklagare har minskat från 779 till 696 och
antalet administratörer från 593 till 352 sedan sommaren 1995 - minskar
också antalet åtal och antalet brottmål.

Antalet brottmål har minskat från 79.326 år 1992 till 58.512 år 1997. Det
är en minskning med 26 procent.

Antalet domare har också minskat. 1997 fanns det 181 färre ordinarie och
icke ordinarie domare än 1993/94. Det innebär att de icke-ordinarie domarna
blivit 13 procent färre under perioden.

Färre döms nu till fängelse varför beläggningen där minskar. Antalet
fängelseplatser krymper också. Sedan 1994/95 har platserna minskat från
5.003 till 4.245 år 1997. Platserna minskar dock inte för att antalet brott
minskar, utan för att färre brottslingar ställs till ansvar.

Brottslingar har vad gäller många typer av brott större chans att klara sig,
än att ställas till ansvar för sina gärningar. Att det rättsvårdande systemet
har
så stora problem verkar knappast avskräckande.

En hårdbantad polis

Polisen är den del av det rättsvårdande systemet som med all
rätt uppmärksammats mest den här sommaren. Vi moderater
accepterar inte den nedrustning av polisen och rättsväsendet
som ägt rum de senaste åren. Människors rättstrygghet måste
kunna garanteras i hela landet.

Målet för polisen måste vara att beivra alla brott. Polisen måste organiseras
och dimensioneras för att klara uppgiften.

Polisen har en viktig uppgift som förmedlare av normer. Det är därför
avgörande att poliser finns ute bland människor, på gator och torg.
Samarbetet mellan skola, polis och socialtjänst måste fungera smidigt. Det
gäller likaså för polisens samverkan med föräldrar och andra vuxna. Det
krävs också ett samhälleligt medborgerligt ansvarstagande för att komma till
rätta inte minst med ungdomsvåldet.

49 av landets polisstationer håller numera nattöppet. Det är en kraftig
minskning från de 118 nattöppna stationer som fanns 1993. 69 har alltså
försvunnit sedan dess. Orsaken är resursbrist. Polisen tvingas välja mellan att
hålla öppet eller ha bemanning på stan. Det är orimligt.

Till stor del är polisens förmåga att förhindra och lösa brott en resursfråga.
Polisen kan aldrig vara bättre än de förutsättningar som ges den. Det är
anmärkningsvärt att Socialdemokraterna trots människors oro och de stora
behoven har valt att skära ner på polisens resurser under den här
mandatperioden.

Antalet poliser har minskats med ca 10 procent - trots att antalet brott
ökar. I faktiska siffror har poliskåren minskats från 18.587 sommaren 1993
till ca 16.700 i januari 1998. Samtidigt har den civilanställda personalen
skurits ned från 7.100 sommaren 1995 till 6.200 i januari 1998. Minskningen
av antalet poliser förutspås fortsätta. Enligt Rikspolisstyrelsen kommer
Sverige endast att ha 16.357 poliser vid årsskiftet år 2000/2001.

Enligt Expressen fanns det år 1992 23.857 polisanställda ute i länen. År
1997 hade antalet minskat till 21 490 stycken. 2.367 tjänster försvann alltså
sammanlagt.

Den operativa polisverksamheten har minskat. Det är färre poliser synliga
på gator och torg. Utryckningsverksamheten hämmas på många håll av att
ekonomin inte medger ett tillräckligt antal patruller och poliser. Risken för i
polishänseende vita fläckar på kartan är betydande.

Men inte bara den numerära minskningen i sig drabbar polisens förmåga
att förebygga och klara upp brott. Många av de mest erfarna utredarna har
fått gå i förtidspension. Det kommer att ta tid innan kunskaps- och
erfarenhetsbanken är uppbyggd igen. Dessutom gör minskningen av antalet
civilanställda att polisens möjligheter att sköta de egentliga arbetsuppgifterna
minskar. Tiden går åt till administrativa kontorsgöromål. Det är slöseri med
polisens resurser.

Mellan januari 1992 och juni 1994 antogs 1720 aspiranter till polis-
högskolan. Regeringen stoppade efter valet intagningen till Polishögskolan.
Först 1998, när krisen blev uppenbar, tilläts antagningen komma igång igen.
Idiotstoppet av antagningen till Polishögskolan gör att polisbristen kommer
att bestå. De 68 elever som antagits och de ytterligare 200 som kommer att
antas under 1998 och som kommer att examineras från Polishögskolan
framöver räcker helt enkelt inte för att kompensera avgångarna.

Medelåldern bland poliserna är hög på många håll i landet, så hög att den
upplevs som problematisk i vissa polisdistrikt. Därför är det allvarligt att
antagningen till Polishögskolan stängdes under flera år. Lika allvarligt är det
att den ekonomiska situationen hindrar att ett tillräckligt stort antal
polisaspiranter anställs. Polisen är på många håll under omorganisering med
sikte på en modell där förebyggande verksamhet skall utgöra grunden för
arbetet. Full effekt har ännu inte uppnåtts av detta.

Det är som framgår knappast fel att påstå att polisen idag är en
organisation i kris.

Polisens kris beskrivs bäst av poliserna själva. Polisförbundets ordförande,
Sven-Erik Karlsson, sa så här: "På många platser har polisen ingen egentlig
spaningsverksamhet. Utryckningsverksamheten har förminskats till den grad
att man inte kan skicka poliser till mycket av det som inträffar. Den tidigare
väl fungerande kriminalpolisverksamheten har slagits sönder."

Han tycker att "'polisen måste få de resurser som krävs för att kunna ge
människor skydd till liv och egendom"'.

Vårt moderata budgetförslag ligger 1,8 miljarder kronor över regeringens
förslag för de följande tre åren för det rättsvårdande systemet. Vi har
markerat att huvuddelen, 1 miljard kronor, skall tillföras polisen. Till-
sammans med återanställning av administrativ personal och metodutveckling
genom bl.a. IT-användning kommer de ökade resurserna att innebära
betydligt bättre förutsättningar för polisen.

Den ökning av anslagen till polisen med 157 miljoner som regeringen
berömmer sig för täcker inte ens löneökningarna. I praktiken är det därmed
t.o.m. en minskning.

Polisens organisation måste utvecklas i takt med tiden. Problemen som
idag kommer upp till ytan beror inte bara på bristande ekonomiska resurser
och nedskärningar, även om de i sig innebär svåra problem. Vad bör då
göras?

? Polisen resurser bör stärkas och bemanningen därefter ökas.
?
? Polisens förmåga att nå resultat måste följas och uppmärksammas internt
inom organisationens alla nivåer, men också politiskt.
?
? Ledarskapsfrågorna inom polisen bör utvecklas.
?
? Informationsteknikens möjligheter att bearbeta och analysera information
om kriminalitet i landet och på lokal nivå måste utnyttjas fullt ut.
Tekniken ger också möjligheter att effektivisera det löpande arbetet.
?
? Arbetstidens förläggning bör primärt styras av allmänhetens behov av
polishjälp.
?
Skolans, polisens och socialtjänstens samarbete bör ses över, inklusive de
hinder som sekretesslagen kan orsaka för samverkan.

Socialdemokraterna dränerar
rättsväsendet

Trots att brotten ökar har regeringen genomfört kraftiga
besparingar på rättsväsendet.

Budgetåret 1995/96 sparade regeringen 400 miljoner på det samlade
rättsväsendet. Budgetåret 1996/97 uppgick besparingen till 364 miljoner
kronor. Därtill skall läggas att Socialdemokraterna i krisuppgörelsen 1992/93
hade som absolut krav att 500 miljoner kronor skulle sparas på polisen under
tre år. Sammanlagt har Socialdemokraterna alltså drivit igenom att resurserna
till rättsväsendet minskats med 1,2 miljarder kronor.

Polisen har drabbats hårdast av regeringens nedskärningar. Sammanlagt
har 780 miljoner kronor sparats på polisen sedan budgetåret 1993/94.

89 miljoner har regeringen sparat på domstolsväsendet, men man har ålagt
Domstolskommittén att lämna förslag som sparar 200 miljoner kronor genom
en ny domstolsorganisation.

Kriminalvårdens resurser har bantats med 845 miljoner kronor totalt, när
beslutade och genomförda förslag inräknas.

Den elektroniska bojan

Socialdemokraterna var inledningsvis avvisande till försöken
med elektronisk fotboja men har nu av besparingsskäl bytt
fot.

Försöksverksamhet med den elektroniska fotbojan har nu pågått i några år.
Bojan är nu permanentad. Idag är det ca 400 personer som tjänar sitt straff
med bojan.

Försöken gällde från början människor dömda till upp till två månaders
fängelse. Nu gäller försöken med elektronisk boja personer som dömts till
ända upp till tre månaders fängelse. Vi moderater har varit avvisande till
denna utvidgning av strafftiden.

Utvidgningen av försöken till att gälla människor dömda till tre månaders
fängelse gör att en ny kategori brottslingar kommer att omfattas. 24 procent
av dem som under 1994 fick fängelse i tre månader hade dömts för
våldsbrott. Det är en högre siffra än för gruppen som dömts till två månaders
fängelse. Där var andelen dömda för våldsbrott 18 procent. Den största delen
av de dömda i tvåmånadersgruppen hade dömts för rattfylleribrott. Tre-
månadersgruppen innefattar också en betydligt större andel återfalls-
förbrytare - ca 50 procent - än tvåmånadersgruppen.

Orsaken till regeringens kovändning är det rättsvårdande systemets dåliga
ekonomi. Det finns förslag om att brottslingar med ända upp till elva
månaders fängelsestraff skall kunna avtjäna det i boja. Då blir det upp till
800 personer som kommer att avtjäna straffet på det viset.

Den elektroniska bojan kan komma ifråga som ersättning för fängelsestraff
bara för korttidsdömda brottslingar, dvs. med strafftider upp till max två
månader.

Lär av New York-modellen

Den krossade fönsterrutan har fått symbolisera strategin för
att få ned brottsligheten i New York. Tanken är att
reaktionen på små brott sänder en signal om hur samhället
ser på brott i stort. Reagerar inte samhället för små brott är
det alltför lätt att det skapas onda cirklar i en stad eller ett
bostadsområde. Om ungdomar tillåts slå sönder rutor utan att
någon vuxen reagerar - om värden sedan låter fönstren stå
olagade - så blir ofta fler rutor sönderslagna - så kommer
sedan allmän skadegörelse och nedskräpning att öka - då blir
människor otrygga, de stänger dörren och tar hand om sitt.
Sammantaget kommer "buset" då att få dominera ett
bostadsområde.

Lämnar vi småbrotten och småbrottslingarna i fred kommer de att växa till
grova brott och grova brottslingar. Reagerar samhället inte mot småbrott
uppfattas detta som att småbrott accepteras. I Sverige skulle vi kanske
beskriva sammanhanget med uttrycket: det börjar med en knappnål och
slutar med en silverskål. Istället bör det omvända förhållningssättet gälla.
Goda cirklar skall skapas genom att signalen sänds att inga brott accepteras.
Utgångspunkten i New York-modellen är därför att inga brott är för små för
polisen att gripa in emot. Tidiga och tydliga reaktioner skall prägla
samhällets förhållningssätt. En dålig utveckling skall brytas innan den får
fäste.

Om samhället kommer tillrätta med de små brotten, om människors
rättsmedvetande tas till utgångspunkt för polisens agerande kommer detta att
påverka hela samhällsklimatet.

Grova brott kommer att minska när de små brotten bekämpas. Det är ofta
samma personer som står för båda sorternas brott. Människors moral är
utgångspunkten. Det är inte fel att reagera över "ungdomens förfall", det är
fel att inte bry sig. Människor skall kunna åka buss och i förekommande fall
tunnelbana när de vill - det skall inte dikteras av ungdomsgäng, missbrukare
eller brottslingar.

När småbrott eller vardagsbrott börjar tolereras sänder det signalen att
samhället accepterar dem. Klarar man inte av att ta tag i småbrottsligheten
försvinner småningom förmågan att agera mot grövre brott. Allmänhetens
förtroende avtar när det blir tydligt att polisen inte förmår göra något åt
brottsligheten.

Polisens befogenheter att gripa in mot vad som tidigare betraktats som
småbrott har utökats i New York. Man har fått större möjligheter att ta med
sig misstänkta till polisstationen samt att arrestera och visitera sådana
personer. Konkret har polisen i New York börjat förhöra alla misstänka
mycket noggrannare än tidigare. Det har lett till att man börjat få välkommen
information om personer och händelser som inte direkt har att göra med det
brott man förhör den misstänkte för. Straffsatserna för vissa mindre brott har
skärps.

Metoderna polisen använder är under ständig omprövning och eget
ansvarstagande krävs av varje medarbetare. Ett nytt datoriserat system för
statistik och uppgifter om brott i New York, kallat Compstat, har inrättats.
Där kartläggs och följs brottsligheten i New York; var den äger rum, när den
äger rum osv. Det görs noggranna dataanalyser av alla brott som rapporteras.
Analyserna resulterar i bästa fall i en beskrivning av vilka mönster
brottsligheten följer. Polisen får en bild av vilka platser som börjar bli
tillhåll
för kriminella. Polisen kan därmed gripa in för att motverka att brottsligheten
kan slå rot på dessa platser. Man motar, med ett svenskt uttryck, Olle i grind.

Polisens resultat mäts och utvärderas. Varje chef och varje polis hålls
ansvariga för sina respektive resultat.

Polisen i New York samarbetar med skolorna, som en del i ett uppgraderat
brottsförebyggande arbete. Vissa poliser deltar i eller t.o.m. ordnar
aktiviteter
för barn och ungdomar. Det bidrar till ungdomarnas normbildning. Det ger
också förutsättningar för goda kontakter mellan polisen och ungdomar.
Polisen skall vara en del i hela samhällets satsning på att vinna tillbaka
gatorna, är tanken.

Trenden i USA:s storstäder har vänt, våldet ökar inte längre. I flera av dem
har grövre våldsbrott som bl.a. mord, rån och överfall minskat successivt de
senaste åren. 1995 sjönk brottsligheten i USA för fjärde året i rad. Den
minskade då med 8 procent. Den positiva utvecklingen har varit särskilt
påtaglig i New York. Där sjönk kriminaliteten med 14,5 procent samma år.
1996 var antalet mord det lägsta sedan 1968, även om siffran - ca 1000 mord
- är hög med svenska mått mätt. Den samlade brottsligheten i New York har
sjunkit med 37 procent under de tre senaste åren. Antalet mord har gått ner
61 procent under samma tid.

Det finns tecken som tyder på att unga amerikaner, t.o.m. barn, begår fler
och grövre brott nu än tidigare. Även på detta område avviker dock ut-
vecklingen i New York på ett positivt sätt. Mord begångna av unga
människor mellan 16 och 24 år har minskat stadigt sedan 1991.

Det finns inslag i New York-modellens syn på polisens organisation och
arbetssätt som är väl värda att studera närmare, med syfte att ta lärdom av
framgångsrika delar. Synen på polischefernas och medarbetarnas personligt
ansvar samt användning av IT för bearbetning och analys av information är
exempel på detta.

Också den svenska polisen bör ges i uppdrag att gripa in mot alla brott,
tidigt och tydligt. För att detta skall vara möjligt måste polisens resurser
förstärkas. Polisen skall vara synlig på gator och torg. Det är orimligt att
beskära polisen resurser och förmåga i en tid när människor ifrågasätter
samhällets förmåga att skydda dem mot brott mot person och egendom.
Regeringens anslag är för litet.

Studera Eskilstuna

I Eskilstuna arbetar man i det s.k. Eskilstunaprojektet enligt
principer som liknar New York-polisens. Det innebär att
man griper in också mot småbrott. Man griper t.ex. in mot
störiga ungdomsgäng, fylleri, offentlig urinering och gruff i
krogköer. Inledningsvis är polisen vänlig i dessa
ingripanden, men tilltagande sträng beroende på reaktionen
från den de konfronterar. Det som börjar som ett
tillrättavisande samtal kan sluta med ett regelrätt
omhändertagande.

Resultatet av Eskilstunaprojektet verkar vara gott. Misshandelsfallen i
centrum helgkvällar och nätter rapporteras ha minskat med nära 50 procent.
Samtidigt och kanske på grund av detta har allmänhetens förtroende för
polisen ökat med 10 procent. Poliserna själva verkar tycka att modellen
fungerar bra och att de fått en bättre kontakt med allmänheten.

Notabelt är att i Eskilstuna, precis som i New York, efterlyser man fler
poliser för att kunna använda modellen långsiktigt. Den intensitet som den
nya arbetsmetoden innebär sliter på medarbetarna. I New York har antalet
poliser utökats sedan den nya linjen för brottsbekämpning sjösattes.
Dessutom har anslagen till övriga delar av rättsväsendet, t.ex. kriminal-
vården, förstärks.

En god tanke är att man i "Eskilstunaprojektet" tidigt ändrade polisarbetets
inriktning från reagerande, när brott har skett, till förebyggande, för att
hindra att brott förekommer. Det gäller, menar man, att i förväg analysera var
i staden brott begås och vem som begår dem. Man skall ingripa så tidigt mot
brott att de helst aldrig skall kunna begås.

Förvånande nog verkar detta förhållningssätt ha varit ganska oprövat i
Sverige. Resultaten av försöken i Eskilstuna bör noggrant följas upp. Vissa
bedömare menar att det tar sex till åtta år innan resultatet av det
närpolisarbete som bedrivs i landet kan börja märkas på allvar. Ett problem
är dock att målet - en polis per 1 000 invånare - inte uppfylls. Det finns
områden i landet där en polis svarar för det dubbla antalet medborgare.

I Sverige finnas det tecken som tyder på att ansvar ibland faller mellan
stolarna därför att närpolisen tycker att den har till uppgift att arbeta för
närliggande, trygghetsorienterade mål, samtidigt som ordningspolisen bara
känner sig ansvarig för grövre brott och allvarligare händelser. I New York-
modellen trycker man på vikten av samarbete mellan olika kategorier av
polisen, t.ex. kriminalpolis och gatupatrullerande polis. Sådant samarbete bör
naturligtvis finnas även i Sverige.

Medborgerligt engagemang

Undersökningar visar att nära halva svenska folket kan tänka
sig att vara med och göra insatser för att skapa trygghet och
minska antalet brott. Ett negativ uttryck för detta
engagemang är medborgargarden, men det finns andra och
bättre varianter. Grannsamverkan för att hindra stölder och
inbrott, föräldravandringar på stan, förstahjälpenkunniga
föreningar som håller ögonen öppna och samverkar med
polisen och ideella insatser mot mobbning är goda exempel.

När sommarlovet kommer slår skolan och många fritidsaktiviteter igen.
Lokalerna står tomma och många barn har ingenstans att ta vägen.
Otryggheten breder ut sig, vilket BRIS, Barnens rätt i samhället, nyligen
uppmärksammat. Alltför många unga driver runt på stan.

Har man problem med missbruk och social instabilitet hemma kan skolan
vara en plats av trygghet. Många barn lever i familjer som inte har råd att
semestra eller låta barnen åka på kollo, läger eller språkresor. Ett par hundra
tusen barn bor i familjer som har en ekonomisk standard som understiger
socialbidragsnormen.

I Örebro föreslår vi moderater därför att föreningar, kyrkan och ideella
krafter bör få disponera kommunens skollokaler under loven, så att skolan
blir ett centrum för konstruktiv sommaraktivitet.

Om ideella krafter står för fritidsaktiviteterna, så står kommunen för
lokalerna. Man kan tänka sig allt ifrån innebandy och teater till enklare
utbildningar och matlagning. Verksamheten kan fungera som rekryteringsbas
för annan verksamhet föreningarna driver under året.

Det är upp till oss alla att ta ansvar för hur barn och ungdomar agerar mot
varandra och slå larm när vi upptäcker brott. Det är vidare viktigt att
stadskärnorna inte avfolkas. Det måste finnas boende kvar som kan larma
polisen när bråk uppstår.

De negativa yttringarna av det folkliga engagemanget mot brott grundas i
frustration. Om statens förmåga att upprätthålla lag och ordning inte
förbättras kan man frukta och förutse att vi kommer få se fler yttringar av
typen medborgargarden, när människor tar lagen i egna händer.

Till del är statens förmåga att förhindra brott också en attitydfråga -
inställningen till kriminalpolitiken bland politiker är viktig. Självklart
spelar
också människors inställning och toleransnivå i vardagen stor roll.

Förtroendet för rättsstaten och rättsväsendet måste återupprättas.

Avslutning och förslag

Grundtanken i den framgångsrika New York-modellen är att
alla brott skall beivras. Polisen skall gripa in mot fylleri,
stökigt beteende och skadegörelse. Om samhället låter sådant
passera uppfattas det som en signal om att det är fritt fram att
vara störande, eller förstöra saker. De människor som ser,
eller småningom märker effekterna av det som sker, förlorar
gradvis förtroendet för statens vilja och förmåga att
förhindra, stoppa och beivra brott. Det allmänna
rättsmedvetandet hamnar i konflikt med det offentligas
agerande. En ond cirkel skapas. Vi riskerar att hamna i en
sådan cirkel om utvecklingen inte vänds i tid.

New York-modellens utgångspunkter bör tillämpas också här. Det
förutsätter att det rättsvårdande systemets resurser stärks. Det har vi
moderater lagt förslag om.

Det svenska rättsvårdande systemets brister blir särskilt tydliga när man
ser till brottsligheten bland unga människor. En ung människa kan samla på
sig ett mycket stort brottsregister innan samhällets reaktion kommer. Då är
det ofta för sent. Den uteblivna reaktionen uppfattas som ett tecken på
svaghet och som att den som tiger samtycker.

Reaktionerna måste vara tidiga och tydliga. Dels för att förhindra att andra
unga människor far illa av ungdomsbrottslingars handlingar, dels för att det
är på ett tidigt stadium som hjälp kan ges.

Här följer ett program med 15 punkter mot ungdomsbrottsligheten. Ingen
punkt är i sig tillräcklig, utan måste ses som del i en helhetssyn. Det är
viktigt att understryka att varje insats mot ungdomsbrott ovillkorligen måste
grundas i en förbättrad familje- och skolpolitik. Skolan måste individ-
anpassas genom möjlighet att fritt välja skola, samt på högstadie- och
gymnasienivå rätten att välja nivå på de teoretiska ämnena. Familjens
söndervittring och den sociala segregationen är grund för många ungdomars
personliga problem, problem som kan leda till brott och därmed problem för
andra människor.

Ett genomgående förhållningssätt bör vara att den som hamnar på glid
måste möta tidiga och tydliga reaktioner och en konsekvent attityd från
skola, socialtjänst, polis och andra berörda myndigheter.

? Föräldrarnas ansvar för sina barn måste understrykas genom information
om deras skadeståndsansvar.
?
? Föräldrar ges rätt att begära hjälp av polis eller socialtjänst att få hem
sina barn, som utan lov vistas på stan eller i andra olämpliga miljöer
nattetid.
?
? Skolan individanpassas genom möjlighet att fritt välja skola, samt på
högstadie- och gymnasienivå genom rätten att välja nivå på de teoretiska
ämnena.
?
? En anmälningsplikt för våld i skolan införs.
?
? Skolans möjlighet att stänga av våldsamma elever ses över.
?
? Skolans medarbetare vidareutbildas i hur våld och mobbning förebyggs,
upptäcks och bemöts.
?
? Skolan och föreningar måste aktivt motarbeta drogmissbruk genom
tydlig och löpande information.
?
? Skolans, polisens och socialtjänstens samarbete ses över inklusive de
hinder för samverkan som sekretesslagen kan orsaka.
?
? En möjlighet för polisen att registrera ungdomsbrottslingar under 15 år
införs.
?
? Polisen ges möjlighet att drogtesta också ungdomar under 15 år, vid
misstanke om drogpåverkan.
?
? Ungdomar under 18 år som begått allvarliga brott skall kunna dömas till
ett särskilt frihetsberövande ungdomsstraff, på kriminalvårdshem för
unga.
?
? En möjlighet till villkorat frihetsberövande straff införs. Om den unge
brottslingen skärper sig slipper han fängelse - om han fortsätter begå
brott måste han avtjäna hela det sammanlagda straffet.
?
? Det bör vara möjligt att döma unga brottslingar till ett s.k. weekend-
fängelsestraff, dvs. ett kort frihetsberövande straff som skall stämma till
eftertanke.
?
? New York-modellens utgångspunkter tillämpas av svensk polis.
?
? Polisens och det rättsvårdande systemets resurser stärks i enlighet med
det moderata budgetalternativet.?
? 10F?
? P
?
Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att föräldrarnas ansvar för barnen bör understrykas genom
information om föräldrarnas skadeståndsansvar,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag som ger föräldrar rätt att
begära hjälp av polis eller socialtjänst att få hem sina barn, som utan lov
vistas på stan eller i andra olämpliga miljöer nattetid i enlighet med vad som
anförts i motionen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att skolan bör individanpassas genom möjligheten att fritt välja
skola, samt på högstadie- och gymnasienivå genom rätten för varje elev att
välja nivå på de teoretiska ämnena,1

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring av
skollagen att en anmälningsplikt för våld i skolan införs i enlighet med vad
som anförts i motionen, 1

5. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av skolans möjligheter att
stänga av elever som utgör ett hot mot elever och lärare i enlighet med vad
som anförts i motionen,1

6. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av relevant lagstiftning
som påverkar skolans, polisens och socialtjänstens möjligheter att samarbeta,
inklusive de hinder som sekretesslagen utgör i enlighet med vad som anförts
i motionen,

7. att riksdagen hos regeringen begär förslag som möjliggör för polisen att
registrera brottsmisstänkta ungdomar under 15 år, i enlighet med vad som
anförts i motionen,

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag som ger polisen möjlighet att
drogtesta också ungdomar under 15 år vid misstanke om drogpåverkan, i
enlighet med vad som anförts i motionen,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att ungdomar under 18 år som begått allvarliga brott skall kunna
dömas till ett särskilt frihetsberövande ungdomsstraff, på kriminalvårdshem
för unga,

10. att riksdagen hos regeringen begär en utredning av möjligheten att
införa ett villkorat frihetsberövande straff, i enlighet med vad som anförts i
motionen,

11. att riksdagen hos regeringen begär en utredning av möjligheten att
kunna döma unga brottslingar till ett s.k. weekendfängelsestraff, i enlighet
med vad som anförts i motionen,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att New York-
modellens utgångspunkter bör tillämpas i den svenska polisens arbete, i
enlighet med vad som anförts i motionen,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att polisens och
det rättsvårdande systemets resurser bör stärkas, i enlighet med vad som
anförts i motionen.

Stockholm den 15 oktober 1998

Sten Tolgfors (m)

1 Yrkandena 3-5 hänvisade till UbU.