Nationell narkotikahandlingsplan

Anf. 217 Leif Carlson (M)

Herr talman! Livets turer är oförutsägbara. Jag hade trott att jag i dag skulle debattera narkotika- handlingsplanen med min gode vän och med- och motdebattör sedan mer än 10 år, Rinaldo Karlsson. Men så blev det tyvärr inte. Det känns tomt att inleda denna debatt utan Rinaldo. Herr talman! Som Sickan själv återkommer soci- alministern med en ny plan, fjärran från verkligheten - nu mot narkotika. Det fanns stora förväntningar på handlingsplanen. Många drabbade anhöriga och ide- ellt engagerade personer hoppades på en kraftfull narkotikapolitik. Missbruket har ju i det närmaste exploderat det senaste årtiondet. Utmärkande för 1990-talet är de nya s.k. partyd- rogerna som är särskilt riktade till ungdomar. Jag behöver bara nämna Ecstacy. Detta missbruk är lika farligt och leder till samma misär, samma destruktiva och kostsamma följder som något annat missbruk. Förra året sökte sig drygt 1 500 ungdomar till Ma- ria ungdomsmottagning i Stockholm. Det är en ök- ning med 12 % jämfört med året innan, och det högsta antalet någonsin. Nästan 12 % av de ungdo- mar som missbrukade amfetamin under förra året var under 15 år. I dag är det för de flesta ungdomar enklare och billigare att få tag i narkotika än alkohol. Daniel, 17 år, från en Stockholmsförort, skrattar i en intervju och säger: Det är lättare att köpa knark än en liter mjölk. Herr talman! Utifrån den verkligheten är reger- ingens handlingsplan ett haveri. Det regeringen nu presenterar i kampen mot narkotika är inget annat än prat. Politik som gör skillnad måste vara mer än att vilja och prata. En aldrig så god vilja räcker inte när handlingskraft saknas. Handlingsplanen är i stort sett utan konkret innehåll. Att propositionen dessutom fått titeln Nationell narkotikahandlingsplan gör att man undrar över hur regeringen definierar handling. Är det något regeringen här visar sig sakna så är det just handlingskraft. Detta trots att narkotikan är ett av vår tids värsta gissel. Det är bland narkotika- missbrukare man hittar den svåraste misären. Narko- tikan bryter ner människor fysiskt och psykiskt. Nar- kotikan tvingar missbrukare till oönskade och krän- kande beteenden för att finansiera fortsatt missbruk. En narkoman ljuger för sina närmaste, bryter förtro- enden och upphör till slut att älska allt utom narkoti- kan. När allt fler narkotikapåverkade människor rör sig på restauranger, i utelivet eller i trafiken blir samhäl- let osäkrare för oss alla. Att bekämpa narkotikan är därför att stå upp för människors rätt att få leva tryggt och anständigt. Herr talman! Att säga att missbruket under 1990- talet har sprungit ifrån den svenska narkotikapolitiken är ingen överdrift. En svensk narkotikapolitik mot ökningen av missbruket och de nya attityderna till droger har saknats. Narkotikapolitiken har varit re- striktiv i ord och i viss mån i lagstiftning men mycket slapphänt i handling. När nu efterfrågan på narkotika växer saknas informationsinsatser för att dämpa efter- frågan, polisiära resurser för att minska användandet och vårdande insatser för att bryta missbruket. Det finns, herr talman, en opinion mot missbruk som ofta tar sig uttryck i ett starkt engagemang. Men det finns också de som menar att narkotikaproblemen måste ses i ett nytt perspektiv och att förbud inte hindrar människor från att missbruka. I takt med att antalet unga missbrukare ökar, färre missbrukare får vård och antalet ungdomar som provar narkotika stiger döms den restriktiva narkotikapolitiken ut. Det menar jag är en farlig utveckling. Narkotikahanteringen skapar enorma rikedomar för ett fåtal kriminella, samtidigt som den ödelägger tusentals människoliv. Droger och kriminalitet går hand i hand - antingen begår man brott för att få tag i pengar till narkotika, eller så börjar man ta droger för att orka med ett liv i kriminalitet. Missbruket tar ock- så över de anhörigas liv, och de pendlar mellan ett liv i skräck och ett liv i maktlöshet. Men förtvivlan kan också ta sig desperata och olagliga uttryck när samhällets instanser sviker, som medborgargarden och enskilda uppgörelser - nog så förståeligt ibland. Att förebygga och bekämpa drog- missbruk - lokalt såväl som globalt - handlar därför om att förhindra familjetragedier och värna rättssta- ten. Herr talman! Att utreda, utveckla, analysera, kartlägga, samordna och hålla konferenser och semi- narier är enligt handlingsplanen det som ska vända den explosionsartade ökningen av narkotikamissbru- ket, bromsa upp kriminalitet och det våld som följer i dess släptåg. Men vad har handlingsplanen att erbjuda alla de missbrukare som behöver hjälp nu? Alla de som förtvivlat försöker få en anhörig missbrukare omhändertagen för vård? Alla de föräldrar som ser polisen stå maktlös inför spridningen av partydroger? Svaret till dem är: Det finns inget i handlingsplanen att hämta. Mot dem är handlingsplanen ett svek. Den rådande situationen kräver snabba och effektiva åt- gärder. All kraft måste nu ligga på att få stopp på ökningen. Det kanske mest allvarliga är att de förslag som Narkotikakommissionen presenterade i syfte att kun- na upptäcka ungdomsmissbruk i tidigt skede har försvunnit. Det handlar om ökade befogenheter för polis och socialtjänst att gripa in när man misstänker narkotikamissbruk hos ungdomar över tolv år. Inte heller kommissionens förslag om hur smuggling av narkotika in i fängelserna ska försvåras har följts upp. Herr talman! Med vetskap om den aktuella situa- tion som råder i dag är regeringens förslag om en särskild narkotikasamordnare otillräckligt. Problem- område efter problemområde pekas ut i handlingspla- nen utan att följas upp av konkreta åtgärder. Varken polis eller tull ges de verktyg som behövs för att minska nyrekryteringen av missbrukare och tillgång- en på narkotika. Att utan några andra insatser tillsätta en särskild nationell samordnare av narkotikapolitiken riskerar att bli verkningslöst. I stället för att ge förslag har regeringen nöjt sig med att bara göra bedömningar. Ett undantag utgör förslaget om registrering av läkare som förskriver narkotikaklassade läkemedel. Detta är anmärknings- värt nog den enda lagändring som föreslås i hand- lingsplanen. De positiva effekterna av förslaget är en försvinnande del i missbruksproblemet i stort och riskerar dessvärre också att få kontraproduktiva ef- fekter för vården. De som förskriver dessa läkemedel är få, och problemet kan lösas inom dagens system. Herr talman! Det här duger inte. Riksdagen måste begära av regeringen en ny handlingsplan mot narko- tika med ett verkligt innehåll. Herr talman! Det behövs lagändringar som un- derlättar upptäckten av missbruk i ett tidigt skede. Det är helt avgörande för framtiden. Tull, polis och kriminalvård behöver mer resurser och ökade befo- genheter för att kunna bryta utvecklingen och förbätt- ra dagsläget. Herr talman! Jag ska vara tydlig. Föl- jande behövs: · Specialiserade narkotikaenheter i varje län samt gatulangnings- och ungdomsgrupper i större stä- der. · Vid misstänkt missbruk ska provtagning på ung- domar över tolv år tillåtas. · De pågående försöken med utdelning av fria sprutor till narkotikamissbrukare ska omedelbart upphöra. · Kriterierna för metadonbehandling måste ändras. Metadonprogrammet kräver en klar målinriktning, och för ett meningsfullt program krävs att det ställs tydliga krav på patienten. · Arbetet med dokumenterat framgångsrika be- handlingsmetoder ska intensifieras. · Insatserna mot narkotikan på fängelserna måste intensifieras. Narkotikafria fängelser är ett måste. · Kriminalvården behöver resurser för att kunna fylla verksamheten med ett fungerande innehåll samt kunna ha ett tillräckligt antal platser. För att detta ska bli möjligt vill vi satsa 2,2 miljarder kronor mer än regeringen på kriminalvården un- der nästkommande treårsperiod. · Ökade befogenheter för polisen att beslagta till- gångar vid misstanke om att dessa förvärvats ge- nom brottslig verksamhet. · Maxstraffen för ringa och grova narkotikabrott måste höjas. · Vi tillför ANT-utbildningen i skolan för elever, lärare och skolpersonal 40 miljoner kronor. Sko- lan ska ha en absolut plikt att informera vårdnads- havare vid misstanke om narkotikaanvändning. Herr talman! För att förslagen ska bli verklighet avsätter vi sammanlagt 3 ½ miljard kronor utöver vad regeringen anslagit för kommande treårsperiod till rättsväsende, tull och preventivt upplysningsarbete. Socialministern, som enligt ryktet skulle vara här men ännu inte är det, måste vara medveten om den besvi- kelse hans plan utlöst bland så många. Han har här och nu tillfälle att säga att han tar åt sig av kritiken och accepterar vårt förslag som utgångspunkt för en nationell handlingsplan så att man kan uppnå de nar- kotikapolitiska mål som vi faktiskt alla är ense om. Jag yrkar bifall till reservation nr 1. (forts.) Ajournering Kammaren beslutade kl. 17.57 på förslag av förste vice talmannen att ajournera förhandlingarna till kl. 19.00 för middagsuppehåll. Återupptagna förhandlingar Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.

Anf. 218 Lars Gustafsson (Kd)

Herr talman! "Det är lättare att köpa droger än korv med bröd. - - - Väck upp den slumrande föräld- ragenerationen. Varför ska de stå på läktaren och låta socialen och polisen sköta deras grej? Föräldrar måste engagera sig i sina barn och bry sig om dem. Som det är nu har en hel föräldrageneration abdikerat. Det är dags att ta tillbaka förlorad mark." Dessa påståenden kommer inte från någon krist- demokratisk politiker utan från Stefan Holmén, chef för citypolisens narkotikaenhet i Stockholm. Uttalan- det stod att läsa i en artikel i gårdagens Expressen. I samma artikel fanns också mycket nedslående upp- gifter från en undersökning om förekomsten av knark på Stockholms krogar. Narkotikan är ett växande samhällsproblem som förtjänar en bättre politik än den handlingsplan mot narkotika som vi nu behandlar. Regeringen tar inte problemet på tillräckligt allvar och lägger inte fram de förslag som är nödvändiga. Socialminister Lars Engqvist talar om ett narkotikafritt Sverige inom tio år, men den framlagda propositionen saknar de åtgär- der som frivilligorganisationer, polis- och tullmyn- digheter och missbrukarvården efterfrågar. Dessutom åtföljs propositionen inte av de resursförstärkningar som är nödvändiga för att uppnå de satta målen. Berättigad kritik mot handlingsplanen har redan framförts av i princip alla organisationer som arbetar med att förebygga missbruk eller med vården av missbrukare. Kristdemokraterna instämmer bl.a. i den kritik som gör gällande att utökade resurser och befo- genheter till polis- och tullmyndigheter krävs. Exem- pelvis har gatulangningsgruppen i centrala Stockholm minskat från 50 till 16 personer efter 1995, samtidigt som flödet av droger har ökat. Givetvis kan inte arbetet för ett narkotikafritt samhälle avgränsas till insatser från olika myndighe- ter, utan har en stark social dimension. Det går dock inte att prata bort de stora brister som finns hos de myndigheter som har till uppgift att ansvara för att lagar efterlevs. Kristdemokraterna har i sitt budgetalternativ för innevarande år därför avsatt 380 miljoner kronor till polisorganisationen utöver nuvarande budget, bl.a. för narkotikainriktat arbete och skolinformation. Till Tullen har vi avsatt 20 miljoner kronor. Uppskattningsvis finns det över 26 000 tunga missbrukare i Sverige. Bakom dessa siffror döljer sig lidande och misär. Detta är ingen omedveten om - inte heller regeringen. Socialminister Lars Engqvist anser dock att samhällets resurser är tillräckliga, en uppfattning som för övrigt inte delas av Kommunför- bundet. Skulden för narkotikapolitikens misslyckande skylls på bristande samverkan mellan myndigheterna. Handlingsplanens verkligt stora tillkortakommande är dock av annat slag. Föräldrar och familjer som på något sätt har erfa- renhet av en anhörig med missbruksproblem vittnar om hur svårt det är att tyda signalerna på ett begyn- nande missbruk och även få hjälp och stöd. Kristde- mokraterna menar att samhällets stöd till missbrukar- na och drabbade familjer måste förbättras, från upp- sökande verksamhet, vård och behandling till efter- vård och uppföljning. I det förebyggande arbetet mot narkotika är familjen samhällets bästa resurs. Det samma gäller när unga människor börjar använda droger. En familj eller förälder som tidigt ingriper med samhällets stöd i ryggen har bäst möjligheter att förhindra tungt missbruk. Så länge regeringen och dess stödpartier inte tar familjens roll på allvar kommer inte problemet med droger att minska. Att erkänna familjens betydelse för barnens uppväxt innebär även att samhället måste tillhandahålla ett adekvat stöd när det behövs. Miss- lyckas vi med det är risken stor att vi fullständigt tappar kontrollen över narkotikasituationen. Famil- jens oersättliga roll och uppgift i det förebyggande arbetet finns tydligt beskriven i Narkotikakommissio- nens utredning, som ligger till grund för handlings- planen. Konsekvensen borde vara att regeringen kommer med konkreta förslag för att stärka och upp- värdera familjens betydelse. Man tvingas dock besvi- ket konstatera att åtgärder såsom informationsinsatser och stödjande föräldrautbildning för familjer saknas helt i handlingsplanen. Herr talman! En dyster bild av missbruksvården beskrivs i handlingsplanen, men den föranleder inte några skarpa förslag eller ökade anslag. Utökade resurser till kommuner och landsting är alldeles nöd- vändigt, vilket också Narkotikakommissionen påpe- kade. Fler vårdplatser i primärvården skulle ge bättre förutsättningar att behandla missbrukare och att dess- utom samverka med socialtjänsten när avgiftning övergår i rehabilitering. En effektivare samverkan inom missbrukarvården är också nödvändig, vilket även regeringen anser. Antalet vårdplatser måste dock bli fler. Att regeringen väljer att helt ignorera detta uppenbara behov är svårförståeligt. Stödet och uppföljningen vid en lyckad rehabili- tering är minst sagt bristfällig. För att klara en drogfri tillvaro krävs ett större personligt stöd än vad som ges i dag. Återigen har regeringen inga förslag, utan häv- dar att resurserna och lagstiftningen är tillräckliga. Felet sägs ligga i bristen på samverkan mellan lands- ting, kommun och rättsvårdande myndighet. Det ligger viss sanning i detta, men missbrukarvården kräver också nytänkande och utökade resurser, och detta bortser regeringen helt ifrån. Kristdemokraterna anser att det borde införas en möjlighet att ta blod- eller urinprov på barn under 15 år vid allvarlig misstanke om missbruk. Det är be- klagligt att regeringen inte vågar ta steget fullt ut och föreslå att förbudet mot drogtest av barn tas bort. Den personliga integriteten måste värnas, men inte till priset av mänskligt lidande. Det borde vara en själv- klar uppgift för samhället att hindra minderåriga från att knarka. Skolan är oslagbar när det gäller möjligheten att nå ut till barn och ungdomar med information och kunskap om droger. Alkohol-, narkotika- och tobaks- undervisningen, den s.k. ANT-undervisningen, måste ges prioritet och anpassas till ungdomars synsätt och livsstil. ANT-undervisningen måste utgå från verk- ligheten genom att ha föreläsare som arbetar med dessa frågor eller har levt i missbruk. Drogbruket kryper allt längre ned i åldrarna, och insatserna måste sättas in tidigare. ANT-undervisningen borde därför påbörjas redan i årskurs 4 och fortlöpande finnas med i läroplanen t.o.m. årskurs 9. Vi anser att särskilda medel bör tilldelas frivilligorganisationerna för skolinformation, då dessa har särskilda kunskaper på området. Under år 2000 rapporterades 796 vägtrafikolyckor med personskada där föraren misstänks ha varit på- verkad av alkohol eller annan drog. I körkortsutbild- ningen ingår en teoridel om droger och alkohol, men det ingår inget obligatorium att detta görs under an- svar av trafikskolor. Med tanke på den negativa ut- vecklingen av missbruk av droger bland ungdomar anser vi att en uppgradering och ett obligatorium av undervisning i ämnet vid trafikskolor införs. Handlingsplanen mot narkotika visar att regering- en inte inser vidden av eller inte har förmågan att tackla problemet med narkotikan i vårt land. Det har sagts att 90-talet var ett förlorat årtionde i kampen mot drogerna. Tyvärr är risken överhängande att ytterligare ett decennium går förlorat om inte narkoti- kapolitiken förändras i grunden. Tyvärr har utskottsmajoriteten inte heller valt att stödja förslag som skulle kunna förbättra propositio- nen. Herr talman! Vi står givetvis bakom samtliga våra reservationer, men jag nöjer mig med att yrka bifall till endast reservation nr 6. Avslutningsvis vill jag säga att jag beklagar bort- gången av Rinaldo Karlsson och vill uttrycka mitt stöd till hans anhöriga.

Anf. 219 Kenneth Johansson (C)

Herr talman! Även jag vill börja med att säga att det känns tomt att Rinaldo Karlsson inte är med i debatten i dag. Jag vill också inledningsvis yrka bifall till reser- vation nr 7, men jag står självfallet bakom övriga reservationer där Centerpartiet förekommer. Herr talman! Centerpartiet delar regeringens upp- fattning att det övergripande målet - ett narkotikafritt samhälle - måste ligga fast. Vi måste se till att nyre- kryteringen till narkotikabruk minskas samtidigt som vi aktivt arbetar med vård och behandling för de människor som redan brukar narkotika. Sedan mitten av 1980-talet beräknas missbruket ha tredubblats. Ungdomar har en mer tillåtande attityd till narkotika. Antalet ungdomar som har provat narkotika har ökat, liksom tillgången. Det är självfallet fullständigt oac- ceptabelt. Den senaste tiden har det kommit alarmerande rapporter att människor i alla åldrar från bl.a. Sverige tar sig över Öresundsbron till Köpenhamn för att få tillgång till billig narkotika. Det måste snabbt få sin lösning. Människor tar sig till Baltikum och Polen för att införskaffa billiga narkotikapreparat. Trots mins- kade polis- och tullresurser ökar beslagen, vilket tyder på ökat inflöde av narkotika till Sverige. Till- gången till narkotika är god och priset sjunker. Den liberala hållningen i delar av övriga Europa drabbar även oss. Situationen är allvarlig. Narkotikahandlingsplanen kommer inte att vända trenden - tyvärr. Den är otill- räcklig och saknar viktiga förslag. Jag och Centerpar- tiet har i 13 reservationer och ett särskilt yttrande redovisat vilka åtgärder vi vill se. Förebyggande insatser är allra viktigast, t.ex. attitydpåverkande opinionsbildande insatser, begränsad tillgänglighet, att kunna erbjuda drogfria uppväxtmiljöer, att skjuta upp debutåldern, bättre stöd för föräldraansvaret, bättre vård och behandling samt ökade insatser för att komma åt den illegala narkotikahandeln. Polis-, tull- och kriminalvårdsresurserna måste öka för att lyckas i narkotikabekämpningen. Även om det är svårt, måste den liberala syn på droger som finns i bl.a. en del övriga EU-länder aktivt bekämpas. I en reservation tillsammans med Kristdemokraterna har jag lagt fram förslag om åtgärder för en restriktivare EU-politik på området. Politikområden måste föras samman och insatser- na samordnas. Kampen måste föras på såväl interna- tionell som nationell nivå. Det kommunala ansvaret görs tydligt. Det är bra. Frivilligorganisationerna och folkrörelserna som har en så viktig uppgift i främst det förebyggande arbetet glöms delvis bort. Det är inte bra. Herr talman! Den kanske viktigaste rollen i det fö- rebyggande arbetet har familjen. Centerpartiet anser att vi måste ge föräldrarna bättre verktyg för att kun- na motverka användningen av narkotika hos barn och ungdomar. Föräldrar måste få bättre tillgång till in- formation och utbildning om hur man tidigt upptäcker om ungdomar använder narkotika. Handlingsplanen borde tydliggöras och vara mer konkret i denna del. Skolan är också en viktig arena för drogpreven- tion. Kraftig kritik har riktats mot hur ANT- verksamheten fungerar. Alla högstadie- och gymna- sieelever har, enligt min uppfattning, rätt till en bra ANT-undervisning, vilken ska leda till att ungdomar avstår från att testa olika droger. Jag har, tillsammans med Kerstin Heinemann, även reserverat mig för att man i lärarutbildningen ska ta upp drogfrågorna på ett tydligare sätt än i dag. Det är många olika droger som florerar - heroin, ecstasy, amfetamin, GHB m.fl. GHB är i dag klassad som narkotika, och redan har dess efterföljare kommit som inte är narkotikaklassificerade. Drogmissbrukare och droghandlare är uppfinningsrika, och det hjälper inte med narkotikaklassning för en speciell kemisk sammansättning. Det är i stället det kemiska prepara- tets verkan som borde få avgöra när det ska narkoti- kaklassas. Likaså krävs ett intensifierat internationellt samarbete för att bekämpa och motverka drogförsälj- ning över Internet. Det måste också ske en översyn av de varor som erbjuds i Internetannonser och lagstiftas om vad som är lovligt eller inte. När det förebyggande arbetet inte räcker till och människor har behov av effektiva vård- och behand- lingsinsatser måste de finnas att tillgå. Det brister i dag, och även detta måste rättas till. En för många kontroversiell fråga är sprututbytes- projektet i Malmö-Lund. Vi i Centerpartiet har kom- mit fram till att det nu är dags att ta ställning. Vi måste erkänna att ett studiebesök med Centerpartiets riksdagsgrupp i januari gjorde intryck. Diskussioner med personal och knarkare var i den här delen både givande och tankeväckande. Man har lyckats mycket bra, och man har i princip fått slut på spridning av hiv och hepatit bland sprutnarkomanerna i området. Man bygger upp kontakter och förtroenden, och man kan lättare motivera till behandling. En särskild mödra- vårdsmottagning ger möjligheter till regelbundna gynekologiska undersökningar. Möjligheter att upp- täcka graviditeter och behandla och förebygga vene- riska sjukdomar ökar. Centerpartiet, liksom kristdemokrater och folk- partister, anser att verksamheten i Malmö-Lund bör permanentas. Dessutom bör enligt vår uppfattning de landsting som så önskar, efter prövning av Socialsty- relsen, ges möjlighet - jag betonar möjlighet - att starta liknande verksamheter, restriktivt och under kontrollerade former. Centerpartiet anser att det behövs satsningar inom kriminalvården. Det är viktigt att anstalterna och häktena hålls fria från narkotika och alkohol, vilket de långt ifrån är i dag. Det behövs mer personal. Den höga beläggningen är ett problem. Programverksam- heten för de intagna måste effektiviseras och kon- trollåtgärderna ökas. Fler narkotikahundar behöver utbildas för användning i polisens, tullens och krimi- nalvårdens bekämpning av narkotika. Insatserna efter frigivningen behöver förbättras. Polis- och tullresur- serna behöver förstärkas. Centerpartiet har anslagit 1,2 miljarder kronor utöver regeringens anslag för satsningar på rättsväsendet under den kommande treårsperioden. Vi anslår 20 miljoner kronor extra för att möta Tullverkets behov. Centerpartiet anser, slut- ligen, att buggning ska få användas vid brott som ger minst fyra års fängelse. Exempel på detta är just nar- kotikabrott. Buggning är en väg att komma åt den grova brottsligheten. Herr talman! Målet ett narkotikafritt samhälle kräver mycket mer av åtgärder och insatser för att uppnås. Det är Centerpartiets slutsats.

Anf. 220 Leif Carlson (M)

Herr talman! Jag skulle vilja ta upp det som Ken- neth Johansson sade rätt mycket om, dvs. sprututby- tesprogrammet. Det är utmärkt att man har varit på plats och talat med berörda, men jag undrar om man inte har funderat på att de som arbetar med detta faktiskt har ett egenintresse av att verksamheten fort- sätter. Det finns så att säga en allians mellan dem som går dit och dem som arbetar där för att framställa detta som mycket lyckat. Om man tittar på det som har utvärderats finner man att verkligheten är den att det inte finns så mycket sådant att säga. Man kan se att Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle, KRIS och andra riksförbund säger att vi måste stoppa det här därför att det är inte bra. Den här verksamheten har hållit på sedan 1986, och det har gjorts flera utvärderingar. Socialstyrelsen har gjort en sådan, och den har granskats av Social- styrelsens vetenskapliga råd. Man kan inte säga att verksamheten har någon av de effekter som sprutut- bytesprogrammet var tänkt att ha. Det har inte någon sådan verifierbar effekt. Då är det märkligt att man tycker att detta ska fortsätta, när det innebär att samhället talar med dub- bel tunga. Utan att säkert kunna hjälpa någon förser man ändå människor med redskap för att begå ett brott. Det är faktiskt det man gör: Det är ett brott att använda narkotika i dag, och vi förser människor med det redskapet. Jag skulle kunna förstå det om det vid en utvärde- ring hade visat sig att detta hade en utomordentligt stor effekt vad gäller smittspridning och övriga åtgär- der, men det har det inte. De övriga sociala kontak- terna kan man lösa på annat sätt, som man har gjort t.ex. här i Stockholm. Jag finner det märkligt att vi sprider den uppfattningen att här stöder samhället lagbrott.

Anf. 221 Kenneth Johansson (C)

Herr talman! Ungefär det som Leif Carlson av- slutade med anförde jag själv för inte så länge sedan. Men vi inom Centerpartiet har tänkt igenom och diskuterat, och vi har framför allt på plats gjort en ordentlig genomgång av den verksamhet som bedrivs. Jag sade i mitt anförande att det gav intryck. Jag vet inte om Leif Carlson har varit där, men jag tror att det skulle vara på sin plats att han gjorde ett studiebesök. Jag tror att det skulle väcka ytterligare tankar. Det är inte så enkelt. Det är inte svart eller vitt. Här handlar det om redovisningar av att hiv och he- patit i just de här grupperna närmast är borta. Det handlar framför allt om att få en kontakt. Det handlar om att uppfylla intentionerna i hälso- och sjuk- vårdslagen. Det handlar om att lindra, bota och före- bygga ohälsa och sjukdom. Det handlar om att se det som ett inslag i vård och behandling, och det är det vi vill göra, och som en möjlighet att gå vidare och kunna motivera och erbjuda behandling. Det är klart att de som är där talar i eget intresse - det kan jag hålla med om. Men då är det upp till oss att väga de synpunkter som är viktiga att ha med mot övriga synpunkter, och så kommer man till en slut- sats. Den slutsats vi har kommit fram till är att det är dags att ta ställning. Vi vill inte stänga. Har man hållit på sedan 1986 är det rimligt att man någon gång får ett klart besked. Vi tycker att man nu ska få det be- skedet.

Anf. 222 Leif Carlson (M)

Herr talman! Jag måste säga att jag är imponerad av att Centerpartiet anser sig kunna dra den slutsatsen efter ett besök där, när man dessutom är medveten om att de som finns där talar i egen sak. Det är inte så många andra som har lyckats dra den slutsatsen. Om Kenneth Johansson läser igenom Socialstyrelsens utvärdering kommer han att se förklaringar till de positiva saker som han tycker finns där. Det gäller statistiken, vilket material det är, hur det kommer till Stockholm och hur det ser ut på andra ställen. Allt detta är genomgånget. När man granskar detta med vetenskapliga ögon kan man inte säga att det har någon effekt. Om det hade någon effekt skulle jag vara för det hela, men när man inte kan säga det tycker jag att vi måste hålla på de lagar som gäller i samhället. Vi uppmanar här till lagbrott. Vi hjälper t.o.m. människor att begå lagbrott genom att förse dem med redskapet. Det är intressant att de som är mycket berörda, t.ex. Riksförbundet Föräldraföreningen mot Narkoti- ka, KRIS, som är Kriminellas Revansch i Samhället och som har mycket kontakter med detta, samt Riks- förbundet Narkotikafritt Samhälle, säger att detta är fel, att vi leder in människor på fel väg. De vällovliga kontakter som Kenneth Johansson nämner går att ordna på annat sätt. Det har man ord- nat i Stockholm. Det går att ordna med mödravård och med sjukvårdsmottagningar för att hjälpa på annat sätt, utan att använda metoden att ge sprutor till människor när det är förbjudet att använda narkotika. Jag förstår inte riktigt att Centerpartiet kan dra en sådan här slutsats och säga att utvärderingarna från Socialstyrelsen och Vetenskapliga rådets bedömning ger de inte mycket för, därför att de har pratat en stund med dem där nere.

Anf. 223 Kenneth Johansson (C)

Herr talman! Jag har inte refererat Socialstyrel- sens undersökning. Om man tittar på vad som står där finner man att de säger att det inte går att se vare sig nackdelar eller fördelar. Det är den korrekta beskriv- ningen. Någon måste kunna dra politiska slutsatser. Man ska inte överlåta all bedömning till myndigheter. Det är väl vår uppgift att göra det i det här huset, Leif Carlson. Vi har tagit intryck - det står jag för. Vi har vägt de intrycken mot andra delar. Det är inte svart eller vitt, utan det handlar om att vi tycker att fördelarna överväger nackdelarna och att man inte kan hålla på att driva försök hur länge som helst. Då har vi kom- mit fram till att vi tycker att detta ska permanentas. Vi säger inte att det som man gör på andra håll i landet är sämre eller fel. Det enda vi säger är att om man i något annat landsting vill få frågan prövad ska man ha den möjligheten och få göra det hos Social- styrelsen, som ska kolla att det är korrekt i alla delar. Det är så vi har sett det, och det är utifrån det vi har dragit slutsatserna. Vi i Centerpartiet understryker att det handlar om att jobba med en fortsatt restriktiv narkotikapolitik. Lagen om förbud mot innehav och bruk av narkotika ska ligga fast. Men vi måste också se till att kombine- ra det med lite modernt tänkande när det gäller vård och behandling och se att det ibland inte är fel att pröva sig fram med nya möjligheter i den delen.

Kerstin Heinemann (Fp)

Anf. 224 Kerstin Heinemann (Fp)

Herr talman! Jag vill också säga att speciellt i dag och i den här debatten känns saknaden mycket myck- et stor efter utskottskamraten Rinaldo Karlsson. Regeringens förslag när det gäller narkotikabe- kämpningen är vällovliga men räcker inte för att stoppa och vända utvecklingen mot alltfler narkoti- kamissbrukare. Folkpartiet vill ha en avsevärt större satsning än regeringen. Vi föreslår drygt en halv miljard mer än regeringen fram t.o.m. 2004 i anslag till kampen mot narkotika. Satsningen ska användas i huvudsak till fyra ändamål: - en utvecklad strategi för tidig upptäckt av narkoti- kabruk, - en förstärkning och vidareutveckling av narko- manvården, - ett stöd till de nya specialenheterna inom polisen och - satsningar på tullen för att förhindra smuggling. Genom denna satsning och de övriga förslag vi har lagt fram i vår motion anser vi att det blir möjligt att återupprätta den svenska narkotikapolitikens framgångar och verkligen närma oss målsättningen om ett narkotikafritt samhälle. Herr talman! Att ingripa tidigt är det viktigaste man kan göra, och detta gäller inte minst ungdomar som experimenterar med narkotika men ännu inte hunnit utveckla något mer avancerat beroende av droger. Detta ger positiva resultat på många områden. Att ingripa tidigt medför att missbrukaren inte hinner utveckla ett destruktivt narkotikaberoende, vilket besparar individen och hans eller hennes anhö- riga mycket lidande. Prognosen för att bli drogfri när man väl har etablerat ett drogberoende är tyvärr inte så god. Det är därför viktigt att man ingriper så fort som möjligt. Att ingripa tidigt medför att missbrukaren inte kan sprida sitt missbruk vidare. Narkotika smittar, brukar man säga. Det handlar om att man vill dela med sig av sina positiva erfarenheter och därför introducerar andra i narkotikabruket. Spridningen sker främst under den s.k. smekmånadsfasen, den inledande peri- oden av missbruket. Att ingripa tidigt ger mer verksamma påföljder. En sedan länge etablerad narkoman är i många fall i det närmaste straffimmun medan människor som fortfarande har en social förankring har mer att förlo- ra på ett straff, varför eventuella påföljder blir mer verkningsfulla. Att ingripa tidigt får spridningseffekter. Unga människor vill inte riskera att åka fast av polisen eller socialtjänsten. Ett ingripande får därför preventiva spridningseffekter då kamratkretsen ser att det får tydliga konsekvenser om man bryter mot lagen. Att ingripa tidigt är ekonomiskt. Det är extremt dyrt att försöka få en avancerad narkoman att bli drogfri. Att ingripa tidigt minskar missbruket. Forskning visar att ingripanden från myndigheterna inte bara verkar på de individer som grips utan också ger en effekt på hela samhällets missbrukarutveckling. Att ingripa tidigt ger bonuseffekter. Att ingripa mot de små narkotikabrotten ger ofta bonuseffekter genom att man lyckas nysta upp större narkotikabrott. Erfarenheter från den s.k. rejvkommissionen i Stock- holm visar att man lyckas göra stora beslag genom t.ex. tips som kommer fram på det här viset. Herr talman! Det finns alltså ett flertal skäl att ingripa tidigt mot narkotikamissbruk. Det är främst unga människor, under 25 år, som testar narkotika. Det är extremt ovanligt att en person som har passerat den åldern testar narkotika om han eller hon aldrig har gjort det tidigare. Att ingripa tidigt innebär därför att man inriktar sitt arbete mot ungdomars missbruk - det handlar om de platser där missbruket sker och de tillfällen då det sker. I dag är det betydligt lättare för unga att få tag i narkotika än vad fallet var för 5-10 år sedan. När man sedan kan konstatera att CAN:s drogvaneunder- sökning bland elever i årskurs 6 visar att fyra av tio inte har fått någon information alls och att en fjärde- del har fått väldigt lite information finns det anled- ning att oroas. Folkpartiet anser att alla skolor bör åläggas att införa en drogpolicy i syfte att upptäcka och åtgärda narkotikamissbruk. Det ska ske i samar- bete med föräldrar, socialtjänst och polis. Varje elev ska ha rätt att gå i en drogfri skola. Mot bakgrund av att narkotikamissbruket ökar och går allt längre ned i åldrarna anser vi att det, när stark misstanke före- kommer om drogbruk bland barn under 15 år, ska vara tillåtet att med målsmans tillstånd genomföra drogtest på barnet. Herr talman! Också inom polisen har sparkraven gått fram radikalt under 90-talet, kanske i den falska tron att narkotikaproblemet i början av 90-talet visade sig gå åt rätt håll. Det kan inte uteslutas att avveck- lingen av narkotikaenheter och annan specialkompe- tens hos polisen runtom i landet har medverkat till att utvecklingen under 90-talet vänt åt fel håll. Det är hög tid att se till att polisens resurser prioriteras så att man mer effektivt kan bidra till kampen mot narkoti- kan. Särskilda polisenheter bör enligt Folkpartiets förslag bildas i hela landet i detta syfte för att tillför- säkra resurser och kompetens. I går kunde man i ett TT-meddelande läsa att poli- sen i Piteå hade upptäckt hundra nya narkotikamiss- brukare. I samband med spaningar som har resulterat i att en stor narkotikahärva i Piteå har nystats upp har polisen i Piteå kartlagt över hundra nya missbrukare, en del så unga som 15 år. Ett ökat antal narkotikare- laterade brott, som stölder och inbrott, låg bakom Piteåpolisens satsning på att systematiskt arbeta med narkotikafrågan. Det ledde till ett stort beslag av amfetamin men också till att ett hundratal missbruka- re, varav många okända, kartlades. Det är ett exempel på hur man kan arbeta och nå resultat, enligt bl.a. de förslag som vi för fram i vår motion. Herr talman! Även om det tidiga ingripandet är viktigt har vi en skyldighet att hjälpa de människor som har hamnat i ett missbruk. Missbrukarvården blir allt mindre. Tvångsvården för narkomaner har i dag endast en tredjedel av de platser som den hade för tio år sedan. I dag är situationen så allvarlig att det ofta helt enkelt inte finns vårdplatser ens till de narkoma- ner som är mest motiverade att sluta med sitt miss- bruk. Detsamma gäller frivilligvården. Den vården är 75 % av vad den var för tio år sedan. Samtidigt som missbruket har ökat har vårdinsatserna minskat, och det är horribelt. I en strategi för att rehabilitera missbrukare bör man ha som självklar utgångspunkt att man ska ingri- pa tidigt i missbrukarkarriären. Vårdkedjan måste fungera smidigt. Sekretessen får inte lägga onödiga hinder mellan olika samhällsfunktioner som behöver samverka. Vården och placeringen av narkomanerna i vården måste också i så stor utsträckning som möjligt anpassas till den enskilde missbrukarens behov. Ett problem är att missbrukarvården är dåligt utvärderad. Placeringen av den som behöver vård sker ofta utan att den som ansvarar för den har kunskap om huruvi- da behandlingsmetoden är lämplig eller inte. Det krävs med andra ord att kommunerna när de upp- handlar tjänsterna alltid kvalitetsgranskar de tjänster som erbjuds. En uppföljning under vårdtiden och även efter vårdtiden måste också ske. Herr talman! De som missbrukar har också rätt att få hjälp att hålla sig friska och att få den sjukvård som de behöver. Många missbrukare söker sig inte till vården eller blir dåligt bemötta eller t.o.m. avvisa- de när de söker vård. Det sprututbytesprojekt som har pågått under många år i Malmö och Lund har visat på en modell för att få kontakt med de svåraste fallen av missbruk. Själva utbytet av sprutor tillkom efter bl.a. rekommendationer från WHO framför allt för att stoppa spridningen av hiv. Osäkerheten kring verk- samheten har varit stor under hela projekttiden, och vi anser att det är dags att permanenta verksamheten. Verksamheten består inte bara av ett utbyte av sprutor. Narkomaner får här en kontakt med sjukvård och med medmänniskor som bryr sig om dem som personer. Den kontakt som de får är oftast den enda kontakt som de har utanför missbrukarkretsen. Det ges vaccinationer mot bl.a. hepatit. Det finns möjlig- het att träffa en läkare vid sjukdom, och det finns möjlighet för kvinnorna att träffa barnmorska och gynekolog. Detta utgör en trygghet för de här männi- skorna. De har rätt till detta precis som alla andra. Invändningarna mot verksamheten växer. Det handlar bl.a. om att man bryter mot den restriktiva narkotikapolitiken. Vi ser det inte så. Ingen blir nar- koman för att man får möjlighet att få rena sprutor. Den här verksamheten är i stället en humanitär insats för att hjälpa missbrukarna, och genom den mycket nära kontakt som personalen får med missbrukarna kan de motivera dem att söka vård och bli av med sitt missbruk. Precis som Kenneth Johansson anser vi att även övriga landsting som så önskar ska kunna få starta sådan här verksamhet. Vi tror att det är viktigt att det byggs många olika modeller i landet med och utan sprututbyte så att vi verkligen kan få någonting att jämföra med, och det är viktigt att vi får en verklig forskning om vad som är verksamt. Det finns mycket mer att säga i den här frågan, herr talman. Jag har inte berört alla de förslag som vi har framfört för att få en mer effektiv narkotikapolitik i Sverige. Våra reservationer finns i betänkandet, så jag hänvisar till dem. Här ber jag därför bara att få yrka bifall till reservation nr 5.

Susanne Eberstein (S)

Anf. 225 Susanne Eberstein (S)

Herr talman! Rinaldo Karlsson - inte jag - skulle i detta ögonblick ha stått i denna talarstol. Rinaldo skulle med hängivenhet, kunskap och en diger erfa- renhet ha talat om visionen om ett narkotikafritt sam- hälle. Men döden hann i kapp honom i Nasafjäll på skärtorsdagen. Mina tankar går till hans hustru och två döttrar som har förlorat en fantastisk man och pappa. Vi socialdemokrater i riksdagen har förlorat en vän som hade ett särskilt varmt hjärta inför de männi- skor som har hamnat utanför välfärden. Det var i mötet med människor med svåra miss- bruksproblem som Rinaldo fick kraften att slåss mot narkotikan och alkoholen. Jag minns särskilt förra våren då Rinaldo och jag besökte Mariapolikliniken här i Stockholm. Efter samtal med personalen fick han möjlighet att följa med mobilteamet som söker upp hemlösa och missbrukare. Denna resa gav honom ökad insikt i bristerna som finns i dagens missbruks- vård. Han var mycket nöjd med regeringens nationella narkotikahandlingsplan, som sätter behovet av pro- fessionalitet i fokus i arbetet med att förverkliga vi- sionen om ett narkotikafritt samhälle. Rinaldo Karlsson får aldrig uppleva den dag då vi kan förverkliga denna vision, men han har varit med och röjt vägen och byggt broar som är oersättliga i vår fortsatta kamp för ett samhälle där våra barn kan växa upp i trygghet och frihet utan att riskera att hamna i drogträskets misär. Herr talman! Regeringens förslag till nationell narkotikahandlingsplan, som vi i dag debatterar, har som mål att Sverige ska bli ett narkotikafritt samhäl- le. Denna vision är sprungen ur insikten om de skador och lidanden som narkotikan skördar bland männi- skor. Visionen har varit vägledande för Sveriges narkotikapolitik sedan 1970-talet - en politik som har varit mycket framgångsrik under lång tid. I knappt något med Sverige jämförbart land har medborgarnas inställning till narkotika varit så avvisande, nyrekry- teringen till missbruksleden så begränsad och dödlig- heten bland unga missbrukare så låg. I knappt något annat land har den offentligt betalda missbruksvården varit så utbyggd som hos oss, och det är få länder som haft vårt socialpolitiska helhetsperspektiv på narkoti- kafrågan. Framgångarna för vår narkotikapolitik avtog un- der 90-talet. Den ekonomiska krisen ledde till att vi sänkte garden mot de krafter som får narkotikaeländet att sprida sig. Fler ungdomar prövar droger. Alltfler fastnar i missbruk, och tillgången på droger ökar. Visionen om ett narkotikafritt samhälle får aldrig reduceras till en utopi. Därför är det viktigt att vi sätter upp mätbara mål för att kunna kontrollera att utvecklingen åter kan vändas rätt. Vi förverkligar inte visionen genom enstaka kort- siktiga punktinsatser. I stället kräver vi en kraftfull mobilisering av våra gemensamma resurser såsom polis, tull, kriminalvården, socialtjänsten, sjukvården, skolan, idrottsföreningar och föräldraföreningar. Vi måste alla ta aktiv del i kampen. Därför har den socialdemokratiska regeringen ta- git fram en nationell narkotikahandlingsplan som sätter fokus på att minska efterfrågan på och utbudet av narkotika samt professionalisera missbruksvården. Efterfrågan på narkotika ska minska genom en förstärkning av det förebyggande arbetet, bl.a. genom bättre undervisning om narkotika i skolan, insatser för att tidigt upptäcka och hjälpa ungdomar som miss- brukar, insatser för utsatta barn och deras familjer och kraftfullt opinionsarbete för vår restriktiva narkotika- politik. Tillgången på narkotika ska minskas genom en satsning på fler poliser och en översyn av deras arbete med narkotikabekämpningen samt en effektivare kontroll av läkarnas förskrivning av narkotikaklassa- de läkemedel. Kriminalvården ska få 100 miljoner kronor för att äntligen skapa narkotikafria fängelser. Bristen på professionalism inom missbruksvården är oacceptabel. Jag läste nyligen Göteborgs- Tidningen, där Birgitta Lehtirinne skrev så här: Jag måste få komma in på ett behandlingshem. Jag saknar mina barn fruktansvärt, men så länge jag inte är fri från amfetamin är jag förstås ingen bra mamma. Hon kämpar för att få vård, men blir avvisad från sjukvårdens tillnyktringsenheter av polis med moti- veringen att hon inte tillhör riskfallen. Birgittas tragedi är inte unik, utan delas av många missbrukare i Sverige. Orsaken är att missbruksvår- den har försummats under de senaste åren. Det har varit färre vårdplatser, mindre vård per patient och dålig samverkan mellan kommun, landsting och stat, och det har inte gjorts någon tillförlitlig utvärdering av verksamheten. Detta har skett samtidigt som miss- bruket av narkotika har ökat. När platserna har blivit färre tvingas personalen välja de svåraste fallen, medan övriga hänvisas till den öppenvård som på många håll har orimliga vän- tetider. De som trots allt blir inlagda på avgiftningsenhe- terna blir ofta utskrivna efter ett par dagar för att ge plats åt en ny missbrukare vars liv hänger på en skör tråd. Den missbrukare som erbjuds vidare behandling efter avgiftning kan dessvärre inte heller räkna med att behandlingen ger effekt. Trots att missbruksvård har bedrivits i över 80 år i Sverige saknar vi i dag redskap för att kunna uttala oss om huruvida den socialtjänstbaserade missbruksvården är framgångsrik och huruvida den motsvarar människors behov av vård. Generella och regelbundna studier av vårdens effekter saknas. Få inom socialtjänsten använder behandlingsmetoder som har ett väl dokumenterat stöd i form av konstaterade behandlingseffekter. Det gäller såväl den frivilliga vården som tvångsvården, institutionsvården och inom den öppna vården. Bristen på professionalism i missbruksvården är häpnadsväckande med tanke på att narkotikamissbruk är en dödlig beroendesjukdom. Vem skulle med be- rått mod utsätta en svårt sjuk cancerpatient för en behandling som inte grundades på medicinsk veten- skap och beprövad erfarenhet? Detta händer narkoti- kamissbrukare, vilket jag anser vara oacceptabelt. Därför är jag mycket nöjd med att regeringen i den nationella planen uppmärksammar behovet av en bättre vård. Regeringen lägger tre viktiga förslag: · Statens folkhälsoinstitut ska utarbeta en specia- listutbildning i missbruksvård. · En särskild satsning på forskning som kan bidra till att höja missbruksvårdens kvalitet ska priorite- ras under de närmaste åren. · Dokumentation, uppföljning och utvärdering ska förbättras inom vård och behandling. Socialstyrel- sen ska utarbeta riktlinjer för socialtjänstens do- kumentation av socialtjänstens insatser för miss- brukare. Dessa förslag skapar förutsättningar för en kurs- ändring för svensk missbruksvård som innebär att människor i motsvarande situation som Birgitta Leh- tirinne garanteras en väg tillbaka till ett drogfritt liv. För att snabbt få i gång arbetet med narkotika- handlingsplanen satsar regeringen totalt 325 miljoner kronor och har utsett Björn Fries, för närvarande kommunalråd i Karlskrona, till narkotikasamordnare. Han har det viktiga uppdraget att samordna myndig- heternas arbete och bedriva opinionsarbete för att det ska bli så - som jag sade precis i början - att alla deltar och är engagerade i kampen mot narkotika med visionen om ett narkotikafritt samhälle. Utifrån detta vill jag yrka bifall till förslaget i so- cialutskottets betänkande nr 15 och avslag på samtli- ga reservationer.

Anf. 226 Leif Carlson (M)

Herr talman! Sverige har haft trovärdighet i sin vision om ett narkotikafritt samhälle, i varje fall fram till 1995. Även om de knarkliberala krafterna i Euro- pa har sagt att det varit en utopi, har vi kunnat visa på att vi har haft en låg andel missbrukare. Det har varit en bra utgångspunkt. Men efter 1995 har någonting hänt. Missbruket har ökat väldigt mycket och särkilt rekryteringen av unga missbrukare. Susanne Eberstein har sagt ungefär vad jag har sagt att man bör göra. Skillnaden är att ni bara säger att man ska anslå pengar. Det finns inget konkret. Jag undrar, Susanne Eberstein, hur vi ska kunna göra den här visionen trovärdig, hur vi ska kunna stödja dem ute i Europa som också vill ha knarkfria samhällen - mot knarkliberalerna - när vi inte gör några konkreta satsningar. Var finns de konkreta satsningarna? Var finns lag- förslagen? Var finns de resurser som verkligen ökar polisantalet och inte bara återställer det som det var vid 1990-talets början? Var finns insatserna till tul- len? Var finns sådana insatser som kan tyckas svåra, nämligen att spåra upp de unga som är på väg in i missbruket? Man skulle t.ex. kunna ta urinprov på dem som är tolv år och äldre för att försöka förebygga i tid. Var finns de konkreta lagförslagen? Var finns de konkreta pengarna? Vi anslår ju 3,5 miljarder. Var finns era satsningar?

Susanne Eberstein (S)

Anf. 227 Susanne Eberstein (S)

Herr talman! Det vi vill åstadkomma, Leif Carl- son, är att skapa ett folkligt engagemang som inne- fattar ungdomarna, föräldrarna, polisen, socialsekre- terarna, far- och morföräldrar - alla. Vi vill inte ha kräkmedel, livstidsstraff, urinprov på barn och glas- rutor vid besöken i fängelserna. Vi vill helt enkelt åstadkomma en nationell samling med nationell kamp som ska beröra alla.

Anf. 228 Leif Carlson (M)

Herr talman! Det är ju lovvärt. Det hade också va- rit väldigt lovvärt om det stora problemet i dag hade varit att vi inte har något nationellt stöd bland all- mänheten för visionen om ett narkotikafritt samhälle. Men mer än 95 % tycker ju redan så. De vill ha det på det sättet. Det verkar alltså inte vara just det som är det viktigaste. Det är viktigt i sig att hålla detta kvar, men det viktiga är att ge dem som ska arbeta med frågorna materialet, resurserna, lagarna, platserna på anstalter - alla de åtgärder som gör att människor inte ska känna sig besvikna. Just genom att Susanne Eberstein inte anslår några medel till konkreta åtgärder kommer kanske männi- skors vilja att stödja vår vision om ett narkotikafritt samhälle att fallera. De ser ju att ingenting händer, att de är en ropandes röst i öknen. Det måste mer till än förhoppningar - får vi fortsatt folkligt stöd behöver vi inte göra mer. Självklart måste vi faktiskt vidta åtgär- der! Var är era åtgärder?

Susanne Eberstein (S)

Anf. 229 Susanne Eberstein (S)

Herr talman! Det här är mycket intressant. I dag hade jag nämligen en radiodebatt i lokalradion i Kal- mar med en av de främsta företrädarna för RNS. Han berättade om det oerhört bra ingripande som polisen, utan handlingsplanen, har gjort för att reda upp den stora och otäcka härva man haft i gymnasieskolorna i Kalmar och Västervik. Det var alltså något som kun- de ske just därför att folk äntligen har fått upp ögonen för att var och en måste vara delaktig i detta. Jag tycker att Leif Carlsons debatteknik är väldigt intressant. Han pratar hela tiden om att vi inte gör någonting. Han har en god vän som på DN Debatt har skrivit på samma sätt, nämligen ordföranden i den europeiska organisationen Europe Against Drugs: "Persson har svikit." Inte ett enda förslag på vad vi borde ha gjort i stället för handlingsplanen har han, utan han bara rackar ned på den. Ibland undrar jag om de som bara rackar ned på saker och inte - som Leif Carlson, till skillnad från den här personen - kommer med annat än repressiva förslag verkligen är emot droger eller om de kanske längtar efter harm reduction eller något annat, vad vet jag.

Rolf Olsson (V)

Anf. 230 Rolf Olsson (V)

Herr talman! Jag ber att i likhet med tidigare tala- re få uttrycka sorg och saknad över att Rinaldo Karls- son inte är bland oss längre och kan delta i den här debatten. Herr talman! I socialutskottets betänkande Natio- nell narkotikahandlingsplan behandlas en proposition som utformats i samarbete mellan regeringen, Väns- terpartiet och Miljöpartiet samt motioner som väckts med anledning av denna proposition. Därutöver be- handlas i betänkandet motioner från allmänna mo- tionstiden. För Vänsterpartiet är det grundläggande och avgö- rande att förena en restriktiv och en solidarisk narko- tikapolitik. Det är också alldeles nödvändigt, menar vi, att narkotikapolitiken är väl integrerad med en mycket ambitiös social välfärdspolitik. Vi tycker i Vänsterpartiet att det betänkande vi nu ska ta ställ- ning till lever upp till dessa förutsättningar och att planen bör kunna fungera som startpunkt för förnyade ansträngningar på alla nivåer att bekämpa narkotikans skadeverkningar. Herr talman! Planen bygger på en balans mellan tre viktiga mål i narkotikaarbetet, nämligen · att minska nyrekryteringen till missbruk, · att förmå fler missbrukare att sluta med missbru- ket, och · att minska tillgången på narkotika. Samhället måste satsa samtidigt på dessa tre ben om narkotikapolitiken ska stå stadigt - om uttrycket och bilden tillåts - och om vi ska kunna förena re- striktivitet med solidaritet. Planen redovisar en bred samling av åtgärder i stora delar av samhället på olika nivåer. Vänsterpartiet står aktivt bakom handlings- planen och det synsätt som finns i den. Vi vill dock understryka att vi inte ser planen som ett slutsteg utan som ett avstamp och att fler steg med all säkerhet behöver tas längre fram utifrån utvärderingar och erfarenheter som görs under arbetet de kommande åren. Herr talman! Jag har några kommentarer kring vissa delar av betänkandet. Det stora arbetet med planen återstår att göra. För oss i Vänsterpartiet är inte minst det lokala arbetet, och därmed arbetet i kommunerna, avgörande för om planen ska lyckas eller inte. Det är på lokal nivå som kartläggning av problem och möjligheter ska ske för att man där sedan ska kunna ta fram lokala hand- lingsplaner. Därvidlag är det mycket viktigt att de medel som nu tas fram i samband med handlingspla- nen till en väsentlig del kommer lokala satsningar till godo. När det gäller det internationella samarbetet fast- slås i betänkandet vikten av att på internationell nivå samarbeta kring en restriktiv drogpolitik och aktivt begränsa inflytandet från de mycket starka droglibe- rala krafterna i Europa och andra delar av världen. I detta sammanhang är det också naturligt för oss i Vänsterpartiet att understryka att det är förödande om det glappar och skiljer alltför mycket i synen på nar- kotika respektive alkohol både i det internationella samarbetet och i arbetet på hemmaplan. Det finns naturligtvis skillnader, men en restriktiv och solida- risk linje är naturlig att föra både vad gäller alkohol och vad gäller narkotika. Det gäller inte minst i det förebyggande arbetet i ungdomskretsar. Tyvärr har 90-talet inneburit en stagnation och försämring av vård- och behandlingsinsatser på miss- bruksområdet. Det är hög tid att nu vända på utveck- lingen och åter aktivt starta en utveckling som leder till effektiva och individuellt anpassade behandlings- metoder. SBU har i en stor utvärdering studerat olika be- handlingsmetoder och deras effektivitet. För narko- maner konstateras bl.a. att de i många fall mår bra av sluten vård, något som vi vet minskat dramatiskt under senare år. För de missbrukare som vid sidan av missbruket också har grava psykiska problem är be- hoven störst och bristerna mest markanta. Det är viktigt att betona, vilket understryks i betänkandet, att den enskilde missbrukarens behov ska styra utveck- lingen på vård- och behandlingssidan. I det här sam- manhanget är det också värt att påpeka vikten av den nu återinförda besvärsrätten i socialtjänstlagen, som ska ge den enskilde ökad rättssäkerhet och större möjlighet att få sina behov tillgodosedda. När det gäller LVM-vården fastslogs i propositio- nen att tillämpningen av tvångsvården för missbruka- re ska ses över. Det är alldeles nödvändigt, anser vi i Vänsterpartiet. Det finns tydliga tecken på att lag- stiftningen används på sätt den inte är avsedd för. Bl.a. ökar de omedelbara omhändertagandena, men de följs i väldigt många fall inte upp med vårdansök- ningar. Därvid tycks alltså LVM användas som något slags tvångsavgiftning, och det är inte förenligt med lagens intentioner. Totalt sett har användningen av LVM minskat dramatiskt, och det finns skäl att misstänka betydande brister i tillämpningen av lagen. Därför är det naturligtvis mycket bra med den över- syn som nu kommer. Herr talman! Vänsterpartiet har inga reservationer i detta betänkande. Vi har däremot ett särskilt yttran- de som handlar om sprututbytesverksamheten. Re- geringen ska ju återkomma med förslag till lagstift- ning som reglerar hanteringen av injektionssprutor. Inför detta är det angeläget för oss i Vänsterpartiet att framhålla att de personer med missbruksproblem som nu finns i verksamheten måste få fortsatt stöd och att den kommande lagstiftningen måste ta hänsyn till dessa personers behov av nuvarande eller liknande verksamhet. I det här sammanhanget vill jag också understryka att sprututbytesverksamheten i Malmö och Lund är en väl fungerande och stabil verksamhet som når en stor andel av sprutnarkomanerna i området och som er- bjuder ett varierat utbud av olika medicinska och kurativa insatser. Jag har i likhet med Kenneth Jo- hansson varit nere och studerat verksamheten och fick då ett gott intryck av ambitionerna, stabiliteten och långsiktigheten i arbetet. Men som sagt: Vi har anledning att återkomma till diskussionen i den frå- gan. Men jag vill i det här sammanhanget, inte för po- lemikens skull men för klarhets vinnande, ställa en fråga till Kristdemokraterna och Lars Gustafsson. Ni står tillsammans med Centern och Folkpartiet bakom reservation nr 19. I den reservationen sägs bl.a.: "Enligt vår mening bör försöksverksamheten i Malmö och Lund övergå i permanent verksamhet. Dessutom bör de landsting som så önskar, efter prövning av Socialstyrelsen, ges möjlighet att starta liknande verksamheter." Jag har som sagt respekt för den ståndpunkten, även om vi har valt att avvakta lagförslaget från re- geringen. Men jag har lite svårt att få denna stånd- punkt att gå ihop med formuleringar i det särskilda yttrande, nr 4, som ni i ert parti ensamma har lagt fram. "Den humana och samtidigt kompromisslösa narkotikapolitiken kan också motivera fortsatta för- sök med sprututbyten." Och lite längre fram: "Därför är ett försök med sprututbyten värt att pröva även fortsättningsvis." Jag skulle alltså gärna för klarhets skull vilja ha en deklaration från Lars Gustafsson: Vilken linje gäller, fortsatta försök eller permanent verksamhet? Herr talman! Jag yrkar bifall till förslagen i betän- kandet SoU15.

Anf. 231 Lars Gustafsson (Kd)

Herr talman! Jag kan svara Rolf Olsson att jag tycker att de som vill ha försök kan få det, och de som inte vill ha försök ska kunna få detta, utifrån det som står i reservationen. Är det klarläggande nog?

Rolf Olsson (V)

Anf. 232 Rolf Olsson (V)

Herr talman! Jag kan inte säga att jag blev så mycket klokare av detta. Speciellt tror jag att verk- samheten nere i Malmö och Lund inte blev så mycket klokare. Där pågår sedan 16 år tillbaka ett försök. De vill naturligtvis veta hur partierna ställer sig till per- manentning av verksamheten eller fortsatt försök. Det får man så att säga välja.

Anf. 233 Lars Gustafsson (Kd)

Herr talman! Man får väl ha fortsatt försök tills det blir permanent.

Rolf Olsson (V)

Anf. 234 Rolf Olsson (V)

Herr talman! Jag anser att detta är motsägelsefullt. Det går inte ihop. Och jag tycker inte att Lars Gus- tafsson lyckades få det att gå ihop.

Lotta N Hedström (Mp)

Anf. 235 Lotta N Hedström (Mp)

Herr talman! Jag har själv ingen personlig relation till Rinaldo Karlsson, men jag har all anledning att här framföra en tanke från min partikamrat och sedan många år socialutskottsledamot Thomas Julin som mycket beklagar och ställer sig väldigt sorgsen efter Rinaldos bortgång. Det vill jag framföra. Till dagens diskussion! Ingenting, herr talman, som vi gör för gemen- samma medel eller genom demokratiskt beslutsfat- tande i socialutskottet är samtidigt lika akut och lika långsiktigt viktigt som att bekämpa droger och nar- kotika. Under de gångna sju åren, sedan EU-inträdet, har t.ex. partydroger - vilket bedrägligt namn - och can- nabis fått ett starkt fäste hos den yngre generationen, starkare än vi trodde var möjligt, vi som inte surfar så mycket på nätet, vi som inte längre hämtar våra nor- mer från ett gäng och vi som inte lever krog- eller partyliv. Nej, vår generation trodde naivt nog att det bakom vår rygg fanns ett fungerande socialt system med regler, med vård, med förebyggande information och med ett motiveringsarbete som fungerade. Narkotikakommissionens rapport Vägvalet tog nog många ur den illusionen. Hälsan teg inte still. Vi trodde att den klassiska restriktiva synen på al- kohol och droger för evigt nättopp hade tatuerats in i varje svensk. Ett nyktert folk bygger landet, lärde vi oss, vi som är födda före 60-talet. Men nykterhetspo- litiken har grundligen raserats, offrad på EU- anpassningens och alkoholkapitalets altare, beledsa- gad av idiotliberala argument som uppmanar männi- skor att göra sig fria från "förmyndare". Tvärtom hade självdisciplin gett människor verktyg och be- hövlig upprorskraft mot dem som tjänar på att hålla folk lagom lulliga. Drogade, passiva och beroende medborgare kräver nämligen inte sin rätt, bygger inte upp någonting som överheten inte kan kontrollera och gör inte uppror. Jag menar att vi måste se den starka och direkta kopplingen mellan alkohol och droger - gift som gift. Låt oss inse kopplingen mellan att alkoholskadesiff- rorna skjuter i höjden och den samtidiga explosionen av narkotikamissbruket. Låt oss slutligen inse kopp- lingen mellan en övergiven heltäckande och interna- tionellt förut beundrad alkoholpolitik och den dammlucksöppning för narkotikan som har skett efter EU-inträdet 1995. Budskapet till de unga är ungefär att det är den personliga friheten som hotas om inte alla osnäst får knarka i fred. I själva verket är drogbruk och missbruk någon- ting som springer fram ur självdestruktivitet, som göder fortsatt självdestruktivitet. Det här är den indi- vidualpsykologiska sidan av saken. Vi politiker, med både ansvar och befogenheter, måste våga ställa oss den tuffa frågan: Varför, mitt i välfärden, är så många unga människor så självdestruktiva? Hur har drogerna kunnat klibba sig fast på dem? Svaret är tredelat, och åtgärderna måste därför få en tredelad udd. Allt kemiskt beroende handlar om ett samspel mellan 1 medlet, 2 människan och 3 miljön. Medlet kallas ibland för tillgänglighet när vi de- batterar. Fanns det inga droger skulle ingen missbru- ka dem. Ju svårare att komma åt droger, desto mindre missbruk. Människan handlar om individens självkänsla och egenstyrka. Mår individen dåligt, vilket alla gör nå- gon gång under livets gång, ligger mekanismen att fly från verklighetens kalla ljus och självdestruktivt bete- ende nära till hands. Att stärka individen utan att skapa egoister är skolans största utmaning. Miljön slutligen, det tredje m:et, står för den sam- hällsanda och den sociala miljö som människan ver- kar i och som påvekar henne oerhört. Om det klimatet är andefattigt, drogbejakande och nedbrytande, med arbetslöshet och bristande framtidstro, blir självklart missbruksrisken högre. Häri ligger den allmänpolitis- ka och allmänmänskliga utmaningen att tillsammans skapa ett gott samhälle. Vår kamp får ett startskott med den här hand- lingsplanen. Den måste också utgå från en sådan här tredelad analys. Att här i dag, mina vänner, plocka eventuella poäng på hur mycket mer man själv skulle vilja lägga in i arbetet redan nu därför att planen inte är perfekt menar vi leder till försening av arbetet och är kontraproduktivt. I stället ska vi se till att i den process som vi nu går in i fortsätta att ge input, bjuda på vårt fortsatta engagemang och under fem år fortsätta göra insatser för att bekämpa narkotikan som människor, föräldrar, vänner, grannar och som beslutsfattande politiker. Särskilt viktig, menar vi, är den kommunala are- nan där det väsentligaste arbetet ska bedrivas. Kart- läggningsfasen startar nu där, efter att vi har fattat beslut om den här planen. En ensam, om än modig, droggeneral kan inte vinna slaget. Han måste få fullt stöd och full upp- backning av alla partier. I den här saken finns det som tur är en ovanligt stor värdegemenskap mellan oss och en stor gemensam oro att bygga på. Det har vi hört av inläggen fram till nu. Så låt oss för en gångs skull och i dubbel mening reservationslöst sluta upp för någonting som är viktigare än partiprestigen och sjösätta den här handlingsplanen. Vi har makten att allteftersom fylla den här skutan med bemanning, lagändringar, pengar, entusiasm, iakttagelser och tips och en så småningom alltmer preciserad målinrikt- ning. Jag är övertygad om att vilken färg en kom- mande regering än har i höst kommer den att lägga fram en budget för nästkommande år där det finns mer narkotikapolitiska pengar. Mitt eget direkta förslag till droggeneralen är att skapa direktkanaler i varje kommun från allmänheten till en drogsamordningskommitté som ska bildas, så att den engagerade allmänheten på ett tidigt stadium involveras i processen och får en chans att ge sina bidrag till sin kommunala antidrogskuta. Det här har ju verkligen chansen att bli en allomfattande och sant nationell handlingsplan om vi rikspolitiker i dag visar vägen. Herr talman! Mycket av kritiken mot planen som den ser ut i dag och mot de förslag som lämnas här delar vi, men jag ser på inget sätt att det här loppet är kört. Vi menar att loppet börjar nu.

Anf. 236 Socialminister Lars Engq (S)

Herr talman! En tidig morgon för bara någon vecka sedan vaknade jag av en radiodebatt mellan Rinaldo Karlsson och en ansvarig utgivare för en tidskrift. Debatten handlade om alkoholreklam och om att den ansvariga utgivaren skulle publicera en annons för alkohol. Rinaldo sade: Jag diskuterar inte EU:s regelverk. Jag diskuterar inte svensk lagstift- ning. Jag diskuterar det personliga ansvaret. Vi kom- mer aldrig till rätta med missbruk om vi inte förstår att var och en av oss har ett personligt ansvar. Det är synd att Rinaldo inte kan vara med i dagens debatt. På något sätt börjar diskussionen också om narkotikaproblemet med att vi inser att var och en har ett personligt ansvar för utvecklingen. Herr talman! Sebastian var i tioårsåldern när han började missbruka och begå brott. Först var det alko- hol. I sjuan började ha röka hasch. Ett år senare blev det amfetamin. "Jag fick det gratis första gången", berättar han. "Redan då fattade jag varför, men tog det ändå. Sedan fick jag så klart betala." Det gjorde han genom att sälja det han kom över vid inbrotten. För Sebastian var drogerna en flykt från trassliga hemförhållanden, ett sätt att försöka komma ifrån bråken och våldet. Gänget blev hans nya familj. Han kunde försvinna hemifrån veckovis. Han sov i knar- karkvartar eller hos äldre kompisar. Det var de som introducerade honom i det tyngre missbruket. Under långa perioder var han påverkad dagar i sträck. Hela tillvaron kretsade kring jakten på knark. Själv säger han att han inte minns så mycket från den tiden: "Jag var påtänd både i skolan och hemma och mamma var arg. Men jag brydde mig inte". Det som förvånar honom nu är att ingen ingrep. Hans missbruk var inte alls okänt. Skolan, social- tjänsten, polisen och barn- ungdomspsykiatrin visste att han knarkade. Han åkte fast hos polisen gång på gång. Men någon riktig hjälp att sluta med drogerna fick han inte förrän han hittades medvetslös på en toalett efter många dagars festande med amfetamin och till sist en överdos rohypnol och stesolid. Först då fick han behandling. Sebastian var 14 år och hade redan hunnit leva ett liv i kriminalitet och missbruk i fyra år. I dag är han 17 år och drogfri. Vägen bort från knarket har inte varit lätt. Men nu tycker han äntligen att han har funnit modet att se framåt. Han håller på att ta igen de förlorade grundskoleåren och vill fort- sätta läsa på gymnasiet. Sebastian säger att han har visioner, men det är inga luftslott. Det handlar om att i fortsättningen kunna leva ett vanligt liv. Berättelsen om Sebastian publicerades i Eskilstuna-Kuriren i förrgår. Herr talman! Alla vi som på olika nivåer i sam- hället är engagerade i narkotikapolitiken måste ställa oss en alldeles nödvändig fråga, nämligen: Vad ska vi säga till Sebastian? Ska vi säga att det är hög tid att ge upp målet om ett narkotikafritt samhälle, att inse att det är orealistiskt, att det aldrig kan bli mer än en utopi? Ska vi säga att vi bara framstår som naiva, ensamma i världen, så länge vi håller fast vid det här målet? Ska vi säga att det nu är dags att skilja på s.k. tunga och lätta droger, att narkotikabekämpningen enbart kan inriktas på tung narkotika medan de lätta drogerna rentav borde legaliseras? Ska vi säga att narkotikaliberalerna har rätt, de som i tidningar och TV-soffor hävdar att svensk narkotikapolitik är ur tiden och att vi inte ska vara så storsvenska, som det står i en tidning, utan lära av de länder som är mer tillåtande? Nej, ingenting av det ska vi säga. Det är inte det Sebastian behöver höra. Att gå narkotikaliberalerna till mötes, att acceptera droger som en del av sam- hället, är det största svek vi kan begå mot den unga generationen. Det vore ansvarslöst och djupt omora- liskt. I stället måste vi hävda att i dag, när alltfler unga experimenterar med droger, är det viktigare än nå- gonsin att hålla fast vid målet om ett samhälle fritt från narkotika, att aldrig ge upp och börja fundera över vilka droger vi kan tillåta. Sebastian började ju en gång med hasch, en s.k. lätt drog. Skulle vi stillati- gande stå och se på och ingripa först när han var inne i ett mer avancerat missbruk? Det var just samhällets passivitet som var det stora sveket under hans miss- brukstid. Nej, vi ska hävda att ingen borde behöva uppleva det. Att kämpa för ett narkotikafritt samhälle är inte att vara naiv. Det är den enda rimliga ståndpunkten. I dag finns drygt 20 000 tunga missbrukare i Sverige. Ungefär 250 dör varje år till följd av sitt narkotika- missbruk. Vi kan aldrig acceptera det lidande och den sociala misär som följer i drogmissbrukets spår. Det är definitivt inte en mer tillåtande hållning till narko- tika som vårt samhälle behöver. Att vi under 90-talet fått alltfler tunga missbrukare och att alltfler unga testar droger betyder i stället att kampen mot narkoti- ka måste intensifieras. Det är detta och inget annat vi ska säga till Sebastian och alla dem som delar hans erfarenhet. Narkotikan är ett av vår tids stora samhällspro- blem och ett hot mot unga människors hälsa och framtid. Alla ansvariga, statliga myndigheter, lands- ting, kommuner och frivilligorganisationer, behöver samlas i en gemensam kamp för att förhindra att ungdomar börja använda droger, för att erbjuda alla missbrukare vård och behandling och för att stoppa tillflödet av narkotika till landet. Alla måste dra åt samma håll för att insatserna ska bli effektiva. Det är för att åstadkomma denna breda samling mot narkoti- ka som regeringen presenterar en narkotikapolitisk handlingsplan. För det första: Det finns dessbättre en bred poli- tisk uppslutning kring målet att skapa ett narkotika- fritt samhälle. Det är mycket viktigt för det framtida arbetet. Strategin i handlingsplanen går ut på att samla så många aktörer som möjligt kring sådana hållningar och insatser som vi vet att det råder sam- stämmighet om. För det andra: Mer resurser krävs för att upprätt- hålla narkotikapolitikens trovärdighet. Det har påpe- kats av många. Jag delar den uppfattningen. Det krävs också för att förhindra att människor börjar använda narkotika, för att erbjuda missbrukare vård och be- handling och för att stoppa tillflödet av droger. De 325 miljoner kronor som avsätts under tre år ska ses som en första insats, som en början, för att få i gång ett mer samlat och metodiskt arbete. Vi är beredda att under de kommande åren öka de statliga insatserna. För det tredje: Både Narkotikakommissionen och frivilligorganisationerna konstaterar att de växande problemen under senare år beror på brister i samar- betet mellan myndigheter och i samarbetet mellan myndigheter och frivilligorganisationer. För att få till stånd en bättre samverkan ska alla kommuner upp- rätta egna narkotikapolitiska handlingsplaner. Planer- na ska utgå från en kartläggning av hur situationen ser ut i kommunen och bygga på en samverkan mel- lan kommunens olika verksamheter, landstingen, statliga myndigheter och frivilligorganisationer. I den narkotikapolitiska handlingsplanen läggs stor vikt vid det förebyggande arbetet. Insatser be- hövs för att utveckla alkohol- och narkotikautbild- ningen i skolan, att tidigt upptäcka och hjälpa barn som skolkar eller missbrukar och att på olika sätt stödja barn och ungdomar i utsatta miljöer. Ansvaret för missbrukarvården ska även fortsättningsvis vila på socialtjänsten. Alla som missbrukar ska nås av erbju- danden om behandling. Det är mycket betydelsefullt att detta kommer i ett tidigt skede av missbruket. För det fjärde: På områden där staten har ett eget ansvar, t.ex. polisen och kriminalvården, vidtar vi omedelbart viktiga åtgärder. Antalet poliser ökar nu kraftigt. En särskild satsning, 100 miljoner kronor, görs på kriminalvården. Målet är att alla narkotika- missbrukare i häkten och fängelser ska erbjudas vård och behandling. Vi skärper också lagstiftningen för att öka kontrollen av läkares förskrivning av narko- tiska läkemedel. För det femte: För att genomföra och följa upp den narkotikapolitiska handlingsplanen har en sär- skild narkotikasamordnare utsetts. En viktig uppgift för samordnaren blir att fungera som stöd för kom- muner och landsting och tillsammans med politiker på dessa nivåer bedriva opinionsbildning. För det sjätte: Kunskapen och kompetensen behö- ver utvecklas såväl inom det förebyggande arbetet som inom missbrukarvården. Därför ges Statens folk- hälsoinstitut i uppdrag att lämna förslag till en grundläggande vidareutbildning i förebyggande ar- bete. En specialistutbildning i missbrukarvård bör också inrättas. För det sjunde: Narkotikan är ett internationellt problem. Samarbetet mellan länderna måste öka för att vi ska kunna förstärka kontrollen över den illegala narkotikan. Sverige ska arbeta för att effektivisera de internationella narkotikaorganen och för att upprätt- hålla respekten för FN:s narkotikakommission. Vi ska också fokusera på narkotikan i svenskt bistånd. Herr talman! Regeringens handlingsplan har fak- tiskt fått ett gott mottagande av många som arbetar direkt med narkotikabekämpning. De har glatt sig över att det äntligen tas ett samlat grepp. Men den efterföljande debatten har visat på något av narkoti- kapolitikens tragedi, nämligen att de organisationer som är engagerade i frågan ofta har olika mål och inte bara olika bedömningar och metoder. Nu gäller det att vi som står för ett narkotikafritt samhälle enas i kampen mot narkotikan. Den narkotikapolitiska handlingsplanen är ett första steg i att återupprätta kampen för ett narkotikafritt samhälle.

Anf. 237 Leif Carlson (M)

Herr talman! Låt mig först säga att jag fullt ut de- lar synen på den beskrivning som socialministern gjorde av visionen att stå upp för ett narkotikafritt samhälle osv. Det låter mycket bra. Och när det gäller personligt ansvar är det väl inget parti som har talat så mycket om det som mitt parti! Men jag måste ändå fråga en sak, egentligen för att fortsätta det tidigare replikskiftet med socialmi- nisterns partikamrat: Vad ska egentligen statsrådet säga till Sebastian när ökningen av narkotikarelatera- de dödsfall sedan 1995 har varit 220 % och när 500- 600 människor dör av överdoser varje år? Hur ska socialministern förklara för Sebastian att planen kan ändra på detta när den enda lagändringen är just änd- ringen av läkares förskrivningsrätt, som ju är en mar- ginell fråga som knappast kommer att ändra narkoti- kaförhållandena i landet? En narkotikageneral står ju här ensam och har ingen armé bakom sig i form av lagar och resurser och i form av sådant som gör att han kan vara aktiv och handlingskraftig och gå på offensiv. Hur ska Sebastian då förstå att den här pla- nen ska kunna hjälpa andra i hans situation? Jag tror att det är många med mig som inte riktigt begriper hur planen ska kunna ändra på det här. Sä- kert har socialministern rätt i att det finns de som har tyckt att planen är bra, men socialministern vet också att polisen har varit kritisk och att Hasselakollektivet har varit kritiskt. Kolossalt många har varit kritiska - inte för det verbala och inte för de goda tankarna eller för målet utan för bristen på resurser, bristen på handling och bristen på lagförslag. Jag har fortfarande inte förstått detta, men social- ministern kanske kan förklara det för mig nu. Hur ska planen få de åsyftade effekterna?

Anf. 238 Socialminister Lars Engq (S)

Herr talman! Om jag får möjlighet att tala med Sebastian så ska jag förklara följande mycket enkla sammanhang: När regeringen och riksdagen och det offentliga Sverige - egentligen lite för sent - upp- täckte i början av 90-talet att nu vänder utvecklingen så tillsattes en narkotikakommission som fick i upp- gift att gå igenom situationen och svara på frågan: Vad är det som har gått snett? Denna narkotikakom- mission, som bestod av många begåvade ledamöter, sade att det som har gått snett framför allt är bristen på samverkan, men också brist på uppmärksamhet kring problemet. Vi har inte diskuterat problemet på allvar i vare sig kommuner, landsting eller riksdag och framför allt inte i medierna. Narkotikafrågan tycktes för ett ögonblick vara löst, och sedan var det ingen som engagerade sig. Det var Narkotikakom- missionens väsentliga budskap. Nu måste vi föra upp narkotikafrågan på dagord- ningen igen. Vi måste diskutera den i alla samman- hang och se till så att samverkan fungerar igen. Det var inte så många nya lagar som narkotikakommis- sionen föreslog; det var egentligen en ganska begrän- sad förändring av lagstiftningen. Den stora maningen var: Ta nu frågan på allvar igen, och se till så att de resurser som finns i samhället återigen går samman! Men när vi behandlade detta sade vi: Det räcker inte. Vi behöver också påbörja en förstärkning av resurserna därför att situationen är kanske mer utma- nande nu än tidigare. Utöver att vi faktiskt följer Narkotikakommissionens synpunkter så för vi till resurser. Vi ger också ett mycket bestämt besked, nämligen att vi ska fortsätta detta. Detta är bara bör- jan. Apropå debatten så tycker jag att det intressanta har varit att kritik har kommit, precis som Leif Carl- son säger, ifrån de organisationer som företräder en restriktiv politik. Men det har dessvärre också kom- mit allt högljuddare kritik från krafter som vill att vi ska lämna den nuvarande politiken. Det är de som har fått störst utrymme i debatten. Det är rätt viktigt att vi ger dem en signal - vi tänker inte ändra politik.

Anf. 239 Leif Carlson (M)

Herr talman! Det tycker jag är en viktig signal att ge; där är vi helt ense. Jag var med när man först tittade på narkotikafrå- gan 1992, och såg att det inte verkade som det hade hänt något. Men sedan hände det något mycket fort - det är alldeles riktigt. När man nu tittar på detta så är det viktigt att man ska diskutera och lyfta fram frå- gan, som statsrådet säger. Men det räcker ju inte. Det hjälper inte dem som behöver hjälp nu. Vi måste ha mer handlingar. Jag är kritisk mot Narkotikakommissionen för att den inte föreslog mer. Men inte ens det som den före- slog och som rörde lite känsliga saker tar statsrådet till sin proposition. Det gäller t.ex. att hjälpa till att hitta de unga som är på väg in i missbruk. Då kan man ta urinprov på barn över 12 år om man har en stark misstanke just för att kunna gå in med kraftfulla åtgärder. Där Narkotikakommissionen lägger fram konkreta förslag på att göra något så backar alltså statsrådet. Vad skickar det för signaler? Jag är fortfarande besviken på det här. Det måste vara mer om man ska göra det som statsrådet säger och så vältaligt beskriver. Ska man nå de målen så måste det finnas mer av konkreta åtgärder än prat om att vi ska lyfta fram frågan och ha konferenser. Det måste mer till för dem som lider nu och för dem som är på väg in i missbruket. Det behövs lagändringar, det behövs skärpta straff, det behövs provtagningar på yngre barn och det behövs narkotikafria samhällen. Det måste till åtgärder som gör att vi får långt fler poliser än vad statsrådets regering föreslår. Det be- hövs mängder av konkreta åtgärder nu.

Anf. 240 Socialminister Lars Engq (S)

Herr talman! I själva verket tycks skillnaden i den här diskussionen gälla några få ytterligare åtgärder. En av dem är det här med tester av barn. Men ta Se- bastian - problemet var ju inte att omgivningen inte visste att han missbrukade narkotika! Problemet var att alla visste och ingen ingrep. Vi skulle inte ha flyt- tat oss en millimeter mot en bättre situation med drogtester av Sebastian. Här var problemet att alla som representerade det offentliga och vuxenvärlden visste, men ingen gjorde någonting. Då är lösningen på problemet inte att ha fler tester av barn, utan att se till så att vi verkligen utnyttjar den kunskap som vi har. Det gäller att föra samman för- äldrarna med myndigheterna, att tala med dem, att se till så att socialtjänsten får resurser att verkligen följa upp de enskilda fallen. Därför har vi kunnat säga att de problem som finns med att gå ned för långt i åld- rarna och testa barn gäller att detta faktiskt kan vara kontraproduktivt. Det kan skapa en misstro mot sam- hället som rentav kan verka i motsatt riktning. Låt oss se till att den kunskap vi har faktiskt an- vänds! Problemet är inte att vi inte vet. Vi vet alldeles för mycket, men gör för lite.

Anf. 241 Lars Gustafsson (Kd)

Herr talman! Jag tror att enigheten i kammaren är stor omkring målet för ett narkotikafritt Sverige. Det finns dock olika faser i detta som rör sig om allt från början ända till slutet, om man uttrycker det så, ter- minalt sett. Det allra bästa är ju att ingen börjar med detta; det tror jag att vi också är överens om. De preventiva insatserna är inte så utvärderingsbara över kort tid, men det visar sig ganska snart när de lyckas. Det var kanske de som lyckades under 80-talets slut. I det här fallet har vi kristdemokrater en liten käpphäst. Vi tjatar om familjen och föräldrarna. Det är viktigt att de får stöd, eftersom de är närmast bar- nen. Dessvärre visar det sig att de inte alltid heller kan upptäcka detta, men det skulle man kanske kunna göra i skolan. Den familjestödjande eller föräldra- stödjande rollen fungerar faktiskt inte särskilt bra. Jag undrar varför socialministern i sin proposition inte föreslår fler föräldrastödjande uppgifter. Familjer ser olika ut. Det vet vi. Det föräldrastödjande arbetet är A och O. Jag känner många familjer som tyvärr befin- ner sig i den situationen att deras barn finns ute. Det är inte roligt att tala om för dem att vi inte kan hjälpa dem av olika skäl. Utbildningen är t.ex. väldigt dålig hos socionomer och socialarbetare. De kan inte heller tyda detta. Det- samma gäller lärarna. Skulle vi inte kunna uppgradera informationen och kunskapen hos lärare och sådana som kommer i kontakt med våra barn så att de till- sammans med hemmen skulle kunna se till av vi inte behöver ha några LVM-platser? Det måste väl ändå vara målet att vi avvecklar alla LVM-hem, om det nu går. Det tror jag att vi är överens om.

Anf. 242 Socialminister Lars Engq (S)

Herr talman! Ja, absolut. Det kan vi vara överens om. Men än så länge befinner vi oss inte där. Nu är det viktigt att vi ser över den lagstiftning som gäller så att vi vet att verksamheten verkligen är effektiv och att den dessutom är pålitlig också ur rättssyn- punkt. Lars Gustafsson tar upp det stöd som det offentli- ga, staten, kommunen och landstinget, kan ge till föräldrarna. Uppdraget till narkotikasamordnaren är nu att i samtal, inte bara med kommunerna utan också med frivilliga organisationer och alla dem som är engagerade i verksamheten, lyssna på hur man nu ska fördela de pengar som vi anslår. Det ska bli spännan- de att se vilka förslag som kommer. Det är inte svårt att gissa att en väsentlig del kommer att handla om att stärka de frivilliga organisationernas arbete när det gäller narkotikabekämpningen och ge ett rejält stöd till alla dem som arbetar med stöd till de anhöriga. I vilken mån de pengar som nu avsätts är tillräckliga för det långsiktiga arbetet är svårt att säga, men vi börjar med att lyssna till narkotikasamordnarens för- slag om hur de första medlen ska användas. Jag för- väntar mig förslag i den här riktningen.

Anf. 243 Lars Gustafsson (Kd)

Herr talman! Vi har noga inga delade uppfattning- ar där. Jag gläds också åt den omsvängning, om än under galgen, som den här regeringen har gjort när det gäller att använda de frivilliga organisationerna på ett effektivt sätt. Man ser också över så att de kan få bättre ekonomiskt stöd och andra villkor. Det är bra att man nu tar till sig de kunskaper som de har. De har möjligheter och ingångar som inga myndigheter i världen kan ha. Det vet vi av egna erfarenheter. Jag hoppas att socialministern framgent kommer att uppgradera detta. Det finns ju brister i den här planen som jag inte ens behöver gå in på. Det gör att den inte är tillräcklig. Jag tror inte ens att socialmi- nistern vill hävda att det här är tillräckligt. Det behövs ganska mycket mer på flera områden som kanske ligger utanför socialministerns kompetensområde. Det kanske ligger på utbildningsministerns och justi- tieministerns områden. Kampen måste föras över hela bredden. Vi kommer att förlora kampen om vi inte tar upp den nu. Det är jag dessvärre helt övertygad om.

Anf. 244 Socialminister Lars Engq (S)

Herr talman! Jag tror att jag och Lars Gustafsson är överens. Det är rätt viktigt att vi försöker sortera fram de minsta gemensamma nämnarna nu. Vi kan ha olika uppfattningar om vissa metoder, och vi kan fortsätta den debatten. Men jag tror att det är viktigt att vi gemensamt bestämmer oss för vad vi är överens om och säger att det är viktigt. Vi tycks vara överens om att de resurser som har anvisats inte är tillräckliga för långsiktiga satsningar. Vi måste återkomma och stödja detta mer. Vi är över- ens om de frivilliga organisationernas arbete. Jag vet inte om det var en omvändelse under galgen, men jag har för min del aldrig ifrågasatt behovet av en sam- verkan mellan de offentliga myndigheterna och de frivilliga organisationerna på det här området. Jag tror att de spelar en otroligt stor roll. Som politiker måste vi vara beredda att ge stöd till dessa organisationer. Där är vi överens. Vi är överens om målen, vi är överens om att vi behöver förstärka resurserna och vi är överens om att de frivilliga organisationerna ska användas i det arbetet. Det är viktiga uppgifter för narkotikasamordnaren.

Kerstin Heinemann (Fp)

Anf. 245 Kerstin Heinemann (Fp)

Herr talman! Jag vill också understryka att jag tror att enigheten om målet när det gäller narkotikapoliti- ken är total här i riksdagen. Det har åtminstone varit så i väldigt många år i socialutskottet. Ibland har jag funderat över om vi kanske har varit för angelägna om att vara överens och inte vågat titta. Nu har vi 35 reservationer i det här betänkandet, men det behöver ju inte betyda att vi är oense om målen utan bara om hur vi ska nå dem. Jag har en speciell fråga som jag skulle vilja ställa till socialministern. Den handlar om LVM-vården som vi kan konstatera att vi behöver. Den har skurits ned ordentligt. Det ekonomiska ansvaret ligger i dag hos kommunerna. Vi tycker att det ska ligga kvar där. Men eftersom staten har ansvaret för narkotikapoliti- ken när det gäller tvångsdelen har vi föreslagit att staten kanske borde ta ett litet ekonomiskt ansvar, inte hela ansvaret, tillsammans med kommunerna så att vi kan få en bättre och mer välfungerande LVM- vård med fler platser än vad vi har i dag. Platsbehovet är stort.

Anf. 246 Socialminister Lars Engq (S)

Herr talman! Det är inte alldeles enkelt att svara på Kerstin Heinemanns fråga. Jag tycker att man först måste analysera vad det är som har gjort att kommu- nerna och kommunernas socialtjänst inte tar det fulla ansvaret för att erbjuda vård och behandling. Vi kan ha många synpunkter på detta och försöka hitta för- klaringar i kommunernas dåliga ekonomi, okunnighet eller ett bristande intresse. Men den lagstiftning som vi har på det här området är alldeles tydlig när det gäller kommunernas ansvar att erbjuda vård och be- handling och att också ta det ekonomiska ansvaret för detta. Jag tycker att det är en bra ordning. Jag vill gärna att kommunerna ska ha detta ansvar. Jag tror att hela vår socialtjänst fungerar bäst om det ligger där. Jag väntar mig att vi ska få förslag på hur man stärker detta ansvar och hur man ser till så att samtliga kom- muner och samtliga kommuners socialnämnder och socialtjänsten vet om att det har ansvaret. Jag är inte säker på att lösningen ligger i att staten tar över det finansiella ansvaret eller att det skulle behövas sär- skilda statliga medel för att göra det. Men det är en fråga som vi får återkomma till när vi prövar lagstift- ningen och när vi prövar hur vården ska utvecklas framöver.

Kerstin Heinemann (Fp)

Anf. 247 Kerstin Heinemann (Fp)

Herr talman! Vi är överens om att det ekonomiska ansvaret ska ligga kvar hos kommunerna. Jag tycker att det är jättebra att vi får en översyn av den här lagen. Det finns brister. Vi måste också ta reda på varför kommunerna inte använder den här. Det kan vara så att vi har dåliga resultat, men det kan också vara så att man drar sig för stora kostnader och hellre väljer den öppna vården som kan vara totalt olämplig för vissa svårt missbrukande personer. Jag tycker att man kanske borde överväga om staten ändå inte skulle kunna ta en viss del av den här kostnaden. Då skulle vi också kunna se till att de som absolut behöver den här kanske mest avancerade vården också tillförsäkras den.

Anf. 248 Socialminister Lars Engq (S)

Herr talman! Vi får säkerligen anledning att åter- komma till frågeställningen när vi nu ser över lagen och försäkrar oss om att den fungerar ur alla aspekter. Vi måste framför allt se till att vi får ett svar på varför den inte används. Det råder ingen tvekan om att det finns en osäkerhet om effektiviteten i olika behand- lingsmetoder, vilket är ett av missbruksvården stora bekymmer. En del av resurserna används till behand- lingsprogram som är ineffektiva, vilket SBU har pekat på. Det finns omvänt behandlingsprogram som är do- kumenterat framgångsrika där vi vet att de fungerar. I stort sett alla program som bygger på tolvstegsmo- dellen visar sig vara effektiva. Det är viktigt att vi ser till så att kommunerna inte bara lever upp till sina skyldigheter utan att de också kan anvisa vård som är effektiv. Jag vill inte ge ett alldeles bestämt svar om hur ansvaret ska ligga. Jag tycker att vi ska återkomma till den diskussionen. Det viktigaste är trots allt inte vilken kassa som svarar för det utan att de som är missbrukare får adekvat vård.

Anf. 249 Kenneth Johansson (C)

Herr talman! Vi är överens om de långsiktiga målen och om att det krävs en kraftsamling för fram- gång. För framgång krävs också, enligt mitt förme- nande, ett offensivare internationellt arbete, ett mer målmedvetet förebyggande arbete, bättre vård och behandling, effektivare och utökade kontrollåtgärder. Jag har tre frågor som jag gärna vill ha svar på. Den första gäller det internationella arbetet. Hur bedömer socialministern vår möjlighet att få fram- gång i att påverka så att vi får en restriktivare Euro- papolitik på narkotikaområdet? Den andra frågan är: Vad är egentligen socialmi- nisterns uppfattning när det gäller sprututbytespro- jektet i Malmö och Lund? Den tredje frågan: Bedömer socialministern att man med de förstärkningar som regeringen aviserar inom bl.a. polisens område kommer att ha de resurser som krävs för att jobba med just de kontrollerande åtgärderna?

Anf. 250 Socialminister Lars Engq (S)

Herr talman! Jag börjar med frågan om den inter- nationella utvecklingen. Jag är allvarligt bekymrad över den debatt som förs i flera europeiska länder, dessvärre också i våra nordiska grannländer. Jag möter partivänner inom socialdemokratin i andra länder som tidigare haft en restriktiv hållning och som nu på något sätt gett upp. Jag möter parti- vänner till Kenneth Johansson, eller i varje fall libe- raler och mittenpolitiker, som har samma hållning. Det är en otroligt oroande utveckling eftersom de företräder en linje som jag inte kan se leder någon annanstans än in i en återvändsgränd. Det betyder att om vi skulle acceptera en liberalisering av narkotika- politiken rakt över Europa kommer vi om ett antal år att stå inför gigantiska problem, inte minst med tanke på den europeiska integrationen och allt som kommer att ske med ett utvidgat EU osv. Vi kan spela en roll i detta. Det är viktigt att vi engagerar oss. Det kansli som nu byggs upp kring narkotikasamordnaren kommer också att förses med internationell kunskap och erfarenhet så att vi i större utsträckning än hittills deltar i de internationella dis- kussionerna och finns på plats varje gång de här frå- gorna prövas. Jag ska gärna erkänna att det inte har varit så alla gånger. Vi har inte haft resurser. Vi har inte varit med varje gång den här debatten har förts. Det är viktigt att vi är det och ser vår roll också i ett internationellt perspektiv. De på den internationella arenan som är för en re- striktiv politik borde faktiskt, apropå den debattartikel som Susanne Eberstein pekade på, kunna rikta kritik mot de regeringar som nu är på väg att lämna den restriktiva politiken i stället för att rikta kritik mot en regering och ett land som försöker upprätthålla den. Vi ska bidra, och vi behöver engagera oss betyd- ligt mer på det internationella området än vad vi gjort nu. Om Kenneth Johansson upprepar frågan om sprututbytesprogrammet ska jag svara på den också.

Anf. 251 Kenneth Johansson (C)

Herr talman! Jag upprepar frågan om sprututby- tesprojektet och resurserna till de kontrollerande åtgärderna. När det gäller sprututbytesprojektet tror jag att det skulle vara värdefullt att få reda på när de aviserade förslagen kan komma. Det som socialministern hann svara på gällde in- ternationaliseringen. Jag delar den oro som socialmi- nistern aviserade när man ser hur de liberala trender- na slår inom drogpolitiken och hur synen på soft drugs är. Man ryser. Jag hoppas och tror att vi ska kunna föra en mer aggressiv narkotikapolitik i EU-sammanhang. Att delta i diskussioner och debatter och påverka är helt nödvändigt. En liten början kan kanske vara att åtminstone få ett gemensamt utgångsläge, att få internationell stati- stik som ger möjligheter till jämförelser. Det är ju ynkedom att man inte ens har kommit dit. Det löser inga problem, men det är i alla fall en början så att man börjar prata samma språk. Upp till kamp, minis- tern!