Mänskliga rättigheter

Betänkande 2000/01:UU10

Var är betänkandet nu?

Betänkandet är färdigbehandlat

Under beredning: 2001-02-13
Under beredning: 2001-02-20
Under beredning: 2001-03-08
Avgörande: 2001-03-28
Debatt: 2001-03-28
Beslut fattades: 2001-03-28

Hela betänkandet

DOCX

PDF

Webbsida

Beslut i korthet

Motioner om mänskliga rättigheter (UU10)

Riksdagen besvarade eller avslog motioner om mänskliga rättigheter och andra förhållanden som rör länder, områden och folkgrupper.

Utskottets förslag till beslut: Avslag på motionerna
Riksdagens beslut: Bifall till utskottets hemställan

Visa hela betänkandet

Det här är ett utskottsbetänkande

Ett betänkande innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden. På den här sidan kan du följa ärendets gång och ta del av debatt och beslut.

Ärendets gång

Förslag, Genomförd

Förslaget avser 63 motioner.

Från ledamöterna

Beredning, Genomförd

Betänkandet kommer beredas 13 februari 2001, justerades 20 mars 2001 och fick trycklov 20 mars 2001.

Motioner om mänskliga rättigheter (UU10)

Utrikesutskottet föreslår att riksdagen besvarar eller avslår motioner om mänskliga rättigheter och andra förhållanden som rör länder, områden och folkgrupper. Utskottet ställer sig bakom den av regeringen förda politiken på mänskliga rättighetsområdet, i de fall som aktualiserats av motionerna.

Debatt, Genomförd

Information kommer.

Debatt om förslag 2000/01:UU10

Webb-tv: Mänskliga rättigheter

Dokument från debatten

Protokoll 2000/01:87 2001-03-28

Protokoll från debatten

GÖRAN LENNMARKER (M)

Anf. 47 GÖRAN LENNMARKER (M)

Fru talman! Låt mig först säga att jag inte heter Liselotte Wågö, utan Göran Lennmarker. Liselotte Wågö var den som skulle föra debatten för Modera- terna, men hon har tyvärr blivit sjuk. Jag har hastigt fått hoppa in i hennes ställe. Låt mig också nämna en ren ordningsfråga. Det gäller reservation 10 under mom. 68 i betänkandet. Den handlar om officiellt utbyte med Taiwan, och den reservationen står också Moderaterna bakom tillsammans med Centern, Folkpartiet och Miljöparti- et. Det ligger ett rättelseblad på bänkarna. Bertil Persson kommer för vår del att beröra frå- gor vad gäller Afrika och mänskliga rättigheter. Sten Tolgfors ska tala om Kina - ett område som innehål- ler många reservationer. Karin Enström ska beröra diskrimineringsfrågor. Därmed har jag berättat något om den moderata uppställningen i dagens debatt. Fru talman! Det råder bred enighet om betänkan- det - och det är en stor sak. Det är en viktig styrka att kunna ha en bred enighet när man diskuterar mänsk- liga rättigheter i riksdagen och när man agerar inter- nationellt i detta. Jag vill bara erinra om att detta är ett relativt sent fenomen i den svenska riksdagen. Det har funnits tider när mänskliga rättigheter inte alls har varit något lika självklart enande i riksdagen, utan tvärtom ganska delande. Vi behöver inte gå tillbaka så lång tid i historien, utan bara till mitten av 1980-talet då vi hade en soci- aldemokratisk utrikesminister som faktiskt förklarade att vi inte fick kritisera systemet i östra Europa - enskilda händelser må vara, men inte systemet. Det var antisovjetiskt att tala för högt om demokrati och mänskliga rättigheter. Och det var det naturligtvis, eftersom Sovjetunionen systematiskt förtryckte sitt folk och bröt mot de mänskliga rättigheterna. I Sveri- ge hade vi tyvärr en låg profil när det gällde de mänskliga rättigheterna. Det är lätt att glömma bort det nu, och man kan lätt i efterhand försöka säga att vi alltid har stått upp. Men så har det alltså inte varit. Vi hade också en lång strid om frågan om ifall Sverige fullt ut skulle vara med i Europarådets kon- vention om mänskliga rättigheter och fundamentala friheter. Jag tror att det var först i början på 1990-talet som Sverige fullt ut kom med i det viktigaste system som vi har i Europa, nämligen Europarådets system för att skydda mänskliga rättigheter och göra det möjligt för enskilda svenskar att få ett skydd om den egna statsmakten skulle svika. Vi hade också länge en debatt om u-världen. Det ansågs näst intill oförskämt att säga att bistånd var tveksamt om det gick till regimer som förtryckte sitt folk och att vi borde ha en mycket mer ingående debatt om villkoren för biståndet. Det var t.o.m. så att åtskilliga, kanske inte i den här kammaren men i dåtidens kammare, hade något slags beundran för revolutionsromantik. Det fanns t.o.m. föreställningar om att förtryck nog var nödvändigt för att man skulle få mat på bordet. Det skulle vara ett sätt att bekämpa fattigdom och svält. Jag vill säga detta eftersom jag tror att det är vik- tigt att se på vår egen situation och minnas vårt eget förflutna. Sverige är ju ibland snar att kritisera andra. Det är klokt att också minnas sina egna tillkortakom- manden. Därför är det viktigt att vi har detta i minnet när vi nu diskuterar mänskliga rättigheter och åter- igen med glädje kan konstatera att det råder en bred enighet i de här frågorna. Frågan om mänskliga rättigheter och demokrati var alltså länge delande inte bara i Sverige utan i världen. Det var ganska få länder som faktiskt erkän- de mänskliga rättigheter och demokrati. I stora delar av världen ansåg man att det i grunden t.o.m. var fel. I dag har vi en situation där mänskliga rättigheter och demokrati sprider sig i världen. Det är ju en del av globaliseringen. Jag tycker att man i globaliserings- debatten alltför ofta ensidigt för debatten som om det bara gällde marknadsekonomi, frihandel och fria kapitalrörelser. Det är viktiga saker som är nödvändi- ga för att få bort fattigdom, men mänskliga rättigheter och demokrati är också viktiga. Den andra stora saken som sker, fru talman, är att från att ha varit västliga värderingar, som de facto bara har respekterats i en liten grupp länder på jorden, är mänskliga rättigheter och demokrati i dag på väg att bli en verklig global värdering. I dag är det få länder och få regimer som öppet säger att man inte respekterar mänskliga rättigheter. Det finns de som fortfarande gör det, men de är mycket färre. Ett exempel på detta är debatten om s.k. Asian values, dvs. asiatiska värderingar, som framför allt Malaysias premiärminister har drivit. Den idén går ut på att man kan ha auktoritära regimer med hårda nypor bara de lyckas väl när det gäller utvecklingen. Man har sin legitimitet i sina prestationer, men man behöver inte ha sin legitimitet i demokrati och mänskliga rättigheter. Glädjande nog sker faktiskt betydande förändringar i hans eget område, Asien. Jordens fjärde största land, Indonesien, befinner sig i en demokratiseringsprocess. Andra asiatiska länder är inte så våldsamt förtjusta i den Mahathiriska tesen. Det finns dock fortfarande länder som även direkt försvarar förtrycket, fast de är få. Det är enpartistater. De finns väl också i delar av den islamiska världen, men inte i hela. Jag tycker att man ska vara noggrann när man säger detta. Det finns delar av den mer fun- damentalistiska islamiska världen som menar att det inte är demokrati och mänskliga rättigheter som gäl- ler utan att andra värderingar ska vara överordnade. Men det är återigen mera undantag än regel också i den islamiska världen. Det måste sägas så att vi inte målar en bred felaktig bild av detta. Fru talman! Det är en glädje att konstatera att det finns en ganska stor global enighet om värdet av mänskliga rättigheter och demokrati. Det här blir verkligen globala värderingar, och det är en central del i globaliseringen. Det innebär inte att alla regimer som säger att detta är bra och att man ska respektera mänskliga rättigheter också gör det. Det fuskas också av demokratiska regimer när det gäller efterlevnaden av mänskliga rättigheter. Det sker i smått, och ibland även i stort. Därför är det så viktigt att vi har den här typen av debatter i Sverige, i andra europeiska parlament och över huvud taget i andra parlament på jorden. Det är viktigt att belysa detta och ha det öppna utbytet mel- lan demokratiskt valda parlament där vi tar upp var- andras tillkortakommanden. Vi moderater menar dessutom att man borde ha en sådan här debatt i FN:s generalförsamling. Det räcker inte med att ha en kommission för mänskliga rättig- heter i Genève. Den gör ett väldigt viktigt arbete, men man borde också föra den debatten i själva hjärtat av det internationella systemet, nämligen generalför- samlingen i New York. Fördelen med det skulle vara att man tydliggjorde det som på engelska kallas name and shame, dvs. att man tydliggjorde de länder som faktiskt bryter mot mänskliga rättigheter. Då har de anledning att stå upp och försvara detta i stället för att hålla tjusiga tal och glömma bort allt det förfärliga man gör på hemmaplan. Tyvärr har vi inte nått någon framgång i detta, men trägen vinner. Jag är ganska övertygad om att vi kommer att få en debatt i FN:s generalförsamling om mänskliga rättigheter förr eller senare. De som tjänar på att det inte blir någon debatt är naturligtvis de länder som grovt bryter mot mänsk- liga rättigheter. Fru talman! Låt mig sedan ta upp den specifika fråga där Moderaterna har en reservation. Det gäller reservation nr 5 om flygförbudszoner i Irak. Det är mom. 42. Jag ber att få yrka bifall till den reservatio- nen. Det handlar helt enkelt om när man har rätt att agera för att förhindra grova brott mot mänskliga rättigheter. Vi har ett system som innebär att FN:s säkerhets- råd har till uppgift att garantera internationell fred och säkerhet. Det är en oerhört viktig uppgift. Det är FN:s säkerhetsråd som ska ha det här ansvaret. Men vad händer om säkerhetsrådet inte förmår att ta sitt an- svar? Vad händer om säkerhetsrådet antingen genom veto, majoritetsbeslut eller helt enkelt genom att titta bort inte agerar när grova brott mot mänskliga rättig- heter begås eller planeras? Hur ska man agera då? Ska man då säga att man är hemskt ledsen att man inte har något mandat från säkerhetsrådet och därför får låta det förskräckliga ske? Eller finns det en mo- ralisk rätt att agera ändå? Här ligger själva kärn- punkten i den här reservationen. Under 90-talet har vi sett att säkerhetsrådet tittade bort när det gäller folkmordet i Rwanda. Det är möj- ligen det största folkmord som har varit sedan andra världskriget. Det skedde ingenting. Folkmordet full- följdes. Vi blundade. Det var säkerhetsrådet som hade ansvaret och blundade hårdast. Skulle det ha varit fel om någon hade ingripit för att förhindra det folkmor- det även utan ett mandat från säkerhetsrådet? Det hade det naturligtvis inte varit. En annan fråga som vi minns är ju förtrycket i Kosovo. Det är två år sedan detta utspelades. Det finns två andra saker som pågår. En sak som jag tycker att vi ska fundera över just i dag är vad som sker i Makedonien. Ett av de bästa beslut som vi någonsin har fattat var beslutet om den förebyggande FN-styrkan i Makedonien. Det beslutet fattades 1992. Det var ett riktigt bra beslut. Det var så bra att sedan har ingen förstått vad som har skett eftersom det inte blir några rubriker när man gör någonting bra. När man undviker konflikter syns det ju varken i tidningar eller TV. Sedan tvingades man avveckla den operationen genom ett kinesiskt veto. FN:s säkerhetsråd kunde inte fullfölja operationen. Den här operationen hette Unpredep, och svenska soldater var med där tillsam- mans med finnar, amerikaner, norrmän och danskar. Det var en nordisk-amerikansk operation i FN-regi. Den skedde just i de områden i norra Makedonien där vi i dag ser strider. Jag ska väl kanske säga den f.d. jugoslaviska republiken Makedonien för att vara alldeles korrekt när jag står i riksdagens talarstol. Vi kan ju tänka oss hur det hade varit om den här styrkan hade varit kvar. Då hade vi förmodligen inte sett det som vi har sett de senaste dagarna i Makedonien. Där har vi ett exempel på att FN:s säkerhetsråd inte för- mår fullfölja en briljant idé som man själv har initie- rat därför att ett land lägger in sitt veto. De har dess- utom inget som helst rationellt skäl för sitt veto. Det handlar helt om kinesisk politik och inte ett skvatt om säkerhetsfrågor på Balkan. Sedan har vi den fråga som just den här reserva- tionen handlar om, nämligen skyddet av kurderna i norra Irak. Den irakiska regimen har planer på ett folkmord på kurderna. Den planen heter Anfal och syftar till att begå folkmord eller driva ut kurderna från norra Irak. Det är väl känt, och vi har t.o.m. en UD-skrift som berör detta. Efter Gulfkriget 1991 inrättas skyddszoner för kurderna i norra Irak. Det innebär att den irakiska regeringen inte har makt över norra delen av sitt land - det som vi i dagligt tal kallar Kurdistan. Förutsätt- ningen för att detta ska fungera är naturligtvis att det finns ett vapenskydd som gör det omöjligt för Sad- dam Husseins regim att ta makten i norra Irak. I detta ingår att man inte kan flyga över norra Irak, en flygförbudszon. Bekymret är att detta inte har stöd i FN-mandatet. Det finns inget beslut i FN:s säkerhetsråd om detta. Därför hamnar utskottet i en mycket konstig formulering. Jag tycker att detta är något av de mest anmärkningsvärda som den svenska riksdagen har hamnat i. Man stöder sig på en forma- litet och säger att eftersom det här mandatet inte finns, bör flygförbudszonen i princip upphöra. Då vet vi vad som sker. Det går inte att upprätthålla skyddet, och då fullföljs väl folkmordet. Sannolikt kommer de flesta att fly innan det fullföljs. Detta är en alldeles orimlig position. Det viktiga att slå vakt om är inte FN-stadgan som mekanism utan FN-stadgans principer, som vi så klokt uttrycker det i EU-sammanhang. FN-stadgan är inte bara ett system för beslutsfattande utan innehåller också vär- deringar kring mänskliga rättigheter och demokrati. Vi har en folkmordskommission som en del av FN- systemet. Det grövsta brott som man kan begå är väl folkmord. Detta kommer naturligtvis in i skenet av vad som skedde under andra världskriget. Skulle det då vara ett brott, ett fel, att se till att folkmord inte begås, att se till att konventionen mot folkmord faktiskt i praktiken fullföljs? Skulle det vara ett fel därför att FN-stadgans beslutsmekanismer inte är följda, därför att FN:s säkerhetsråd inte förmår att ge ett mandat till USA och Storbritannien som - tack, gode Gud! - ser till att det inte blir ett folkmord i norra Irak? Här får jag säga att utskottsmajoriteten har anled- ning att fundera rejält. Jag tycker att det är ett grovt felaktigt ställningstagande som utskottsmajoriteten har gjort i det här avseendet. Det är en plump i proto- kollet i ett annars mycket bra betänkande, som vi har stor enighet om. Det finns andra punkter i våra reser- vationer som mera rör nyanser, men det här rör fak- tiskt en av de mest centrala delarna i hela vår strävan att upprätthålla respekt för mänskliga rättigheter, den moraliska rätten att ingripa mot folkmord.

MURAD ARTIN (V)

Anf. 48 MURAD ARTIN (V)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservationerna nr 4 och nr 6. Initiativet till FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna togs av människor som genomlidit de nazistiska koncentrationslägrens inferno, människor som tog som sin livsuppgift att förhindra att något liknande skulle hända igen. Men snart nog ansåg sig en del likafullt kunna bryta mot de mänskliga rättigheterna, därför att de tyckte att annat var viktigare. Det kunde vara kampen mot kommunismen, kampen mot kapitalismens åter- införande och kampen mot s.k. statsfiender. Mänskli- ga rättigheter sågs visserligen som något bra, viktigt och fint, men i det kalla krigets stormaktspolitiska spel prioriterade man likafullt annat. Konventionen sågs sannolikt av en del som utopisk. I dag är det kalla kriget slut. Vi måste utan skygglappar se var brotten inträffar, oavsett i vilket land de sker. De kan variera i omfattning, och de inträffar i Colombia såväl som på Kuba, i Irak, i Tur- kiet, i Israel, i Kina, i Ryssland och i USA. Fru talman! Mänskliga rättigheter och folkrätt är två begrepp som på senare tid har ställts mot varand- ra. Det har sagts att tyngdpunkten förskjutits från folkrätten till de mänskliga rättigheterna. Jag anser detta vara ett felaktigt synsätt. Folkrätten och mänsk- liga rättigheter ligger inte i olika skålar på samma våg, så att när den ena skålen sjunker stiger den and- ra, utan i stället hänger de intimt samman. Det sades under Kosovokriget att man kunde bryta mot folkrätten för att upprätthålla de mänskliga rättigheterna. När vi nu ser i backspegeln bör vi nog kritiskt ställa oss frågan om läget när det gäller mänskliga rättigheter blev bättre genom bombningar- na av Jugoslavien. Fru talman! I Palestina pågår ett långvarigt brott mot folkrätten, som resulterat i allt allvarligare brott mot de mänskliga rättigheterna. De palestinska områ- dena är ockuperade av Israel, vilket i sig är ett folk- rättsbrott. Men de israeliska myndigheterna nöjer sig inte med detta. Man har i åratal byggt ut israeliska bosättningar på ockuperat område. Detta strider mot Genèvekonventionen, och så sent som i förra veckan beslöt Sharons regering om ytterligare bosättningar. Dessa brott leder också till alltfler brott mot mänskliga rättigheter. Folkrätten och de mänskliga rättigheterna hänger samman. När folkrätten inte respekteras medför det brister i respekten för mänsk- liga rättigheter och vice versa. Den politik som i dag förs av den nytillsatta Sha- ronregeringen är militant antipalestinsk. Man utsätter palestinierna för en belägrings-, utpressnings- och utsvältningspolitik. Vad kan man vänta sig av en desperat palestinsk befolkning annat än protester och demonstrationer? Den politik som den israeliska regeringen för är en äventyrspolitik. Man förlitar sig på sina vapen och militär överlägsenhet. Vad kan man förvänta sig av palestinierna när den israeliska regeringen leds av en person som efter massakrerna på oskyldiga civila i Sabra och Shatila inte kan ses som annat än krigsför- brytare? Här krävs att Sverige som ordförandeland i EU manar den israeliska regeringen till besinning - och gör det eftertryckligt. För här hotas freden på allvar, och då hotas inte bara palestinierna utan i slutändan även den israeliska statens existens. Fru talman! Brott mot folkrätten har även begåtts på andra håll. I dag bombar USA och Storbritannien Irak utan att detta har något som helst stöd i folkrät- ten. Från att Saddam Hussein har varit en av USA:s såta vänner under Iraks krig med Iran blev Irak USA:s värsta fiende. Det skedde när Saddam Hussein gick till angrepp mot Kuwait. Det följande Gulfkriget blev ett bakslag för Saddam Hussein, men han av- lägsnades inte från makten. Han blev kvar, och hans förbrytelser kunde fortsätta. Han och en liten privile- gierad grupp kring honom håller sig kvar vid makten. Han förtrycker sitt eget folk. Han har dragit på sig sanktioner som drabbar det irakiska folket oerhört hårt. Det är uppenbart att dessa sanktioner inte fungerar som det är tänkt. En och en halv miljon människor - varav en halv miljon barn - har dött till följd av sanktionerna, men Saddam Hussein sitter kvar, t.o.m. politiskt stärkt. USA och Storbritannien har fortsatt att bomba i landet, nu inte bara för att upprätthålla FN:s flygförbudsdzoner. Man bombar också i andra delar av landet. Man förstör transportvägar, dammar och annan infrastruktur. Sjukdom och död blir följ- den, och Saddam Hussein sitter kvar. Vi anser att sanktionerna måste upphävas - åt- minstone i den form som de har i dag. Men vi anser att det är mycket viktigt att flygförbudszonerna - den övervakning som syftar till skydd för befolkningen i norra Irak, i irakiska Kurdistan - absolut måste upp- rätthållas. De flygförbudszoner som är en del av sanktionerna mot Irak har medfört att livet för den kurdiska befolkningen temporärt har förbättrats. Jag blir förvånad när både Moderaterna och Folk- partiet vill att bombningarna av Irak utanför förbuds- zonerna ska fortsätta, trots att de inte har stöd i någon FN-resolution. Fru talman! De mänskliga rättigheterna är efter- satta i flera länder i Mellanöstern. Turkiet är ett ex- empel. När Turkiet blev kandidatland till EU utlovade landets premiärminister Ecevit bättring. Likafullt har situationen försämrats. Den dåliga traditionen kan sökas i historien. I det ottomanska riket härskade sultanen genom att söndra, genom pogromer och förföljelser av minoriteter. Då genomfördes folkmord på armenier, assyrier/syrianer och kaldéer. Dessa brott ska dagens Turkiet inte las- tas för. De begicks av en annan statsbildning än da- gens. Dagens Turkiet vägrar dock tala om folkmord. Man talar om tragedier och i bästa fall om massakrer. Och man släpar människor som den assyriska prästen Yusuf Akbulut inför rätta för att han talat om folk- mord. Varför kan Turkiet inte erkänna sitt förflutna på samma sätt som Tyskland erkänner sitt? Dagens tyska statsbildning är verkligen en annan än den nazistiska. Förra året fastslog vi i utrikesutskottet och här i kammaren att det handlade om ett folkmord på arme- nierna. Men erkänner Turkiet folkmordet på armeni- erna måste man rimligen också göra det när det gäller assyrier/syrianer och kaldéer. De drabbas i samma utsträckning. Dessa folk måste rimligen behandlas lika. Det ena mördade folkslaget är inte mindre vik- tigt än det andra. Många assyrier/syrianer och kaldéer har lämnat Turkiet. De har flytt till andra delar av världen. Det innebär att betydligt fler assyrier/syrianer och kaldéer bor utanför Turkiet än i själva Turkiet. För den mino- ritetspolitiken ska även dagens Turkiet kritiseras. Sammantaget: Utskottsmajoritetens förslag till skrivning i betänkandet är inkonsekvent och illa ge- nomtänkt. Skulle det likafullt vara genomtänkt göm- mer betänkandets beskedliga formuleringar en poli- tisk skandal. Tänk efter vilket stöd utrikesutskottets betänkande skulle ge Yusuf Akbulut när han den 5 april för tredje gången släpas inför rätta.

GÖRAN LENNMARKER (M)

Anf. 49 GÖRAN LENNMARKER (M)

Fru talman! Murad Artin ska nog fundera en smula på hur man kan upprätthålla en skyddszon för kurderna i norra Irak. De som gör det, gör det med risk för sina egna liv. Det ska vi vara medvetna om. De upprätthåller inte en skyddszon enkelt. Det görs med risk för egna liv av de piloter som patrullerar. De ser till att Saddam Hussein och hans flygvapen inte kan komma in över norra Irak. De piloterna gör en viktig och stor insats för att förhindra folkmord. Det är självklart att de måste få det skydd de behöver. I det skyddet ingår att bekämpa luftvärnsmissiler och robotar som strävar efter att skjuta ned de flygplan som skyddar flygförbudszonen i norra Irak. Om man säger att det är omöjligt försvinner skyddszonen i norra Irak. Då kommer 4 miljoner kurder att utsättas för ett akut hot om folkmord. Man kan inte drömma bort det, Murad Artin, och tro att det finns ett mirakulöst enkelt sätt att införa en skyddszon mot en extremt brutal diktator med ett extremt brutalt program. De amerikanska och brittis- ka flygare som vågar sitt liv över norra Irak behöver ha en rimlig chans att skydda sig mot de irakiska styrkor, dvs. det irakiska luftvärnet, som försöker skjuta ned dem. Bekämpning av luftvärnet är en nöd- vändig del för att kunna ha en skyddszon över norra Irak. Om man inte ser det blundar man för realiteter- na. Vi får inte blunda för realiteter.

MURAD ARTIN (V)

Anf. 50 MURAD ARTIN (V)

Fru talman! Den 16 mars 1988 gasade Saddam Hussein ihjäl 5 000 kurder. Då lades en resolution fram i FN:s säkerhetsråd. USA röstade faktiskt emot den. Nu, den 16 mars 2001, förekom manifestationer till minne av Halabja. Jag undrar var solidariteten från moderaterna har varit. Har någon av moderaterna visat sig vid de manifestationerna, i Stockholm, Öre- bro, Malmö och Linköping, i Sverige över huvud taget? Var är solidariteten med det kurdiska folket? Göran Lennmarker menar att bombningarna är humana och rättvisa om de görs av USA. Men om andra gör det är det inte humant och rättvist. Vi ska vara konsekventa i vår kritik. Bomberna är lika vidri- ga antingen de faller över Tjetjenien eller Irak utanför flygförbudszonerna. De drabbar den civila befolk- ningen i de länderna.

GÖRAN LENNMARKER (M)

Anf. 51 GÖRAN LENNMARKER (M)

Fru talman! Nu har Murad Artin fel. Vi skiljer på av vilken orsak man tillgriper vapenmakt. I FN- stadgans artikel 51 talar man om den naturliga rätten till självförsvar. Man har rätt att försvara någon mot folkmord, angrepp och brutalitet. Däremot är det de mest avskyvärda brotten som finns, om man själv bedriver angreppskrig, folkfördrivning och folkmord. Om det ska vara möjligt att skydda kurderna i nor- ra Irak måste det finnas en flygförbudszon. Det tar t.o.m. Murad Artin upp i sitt första inlägg. Det är rätt och riktigt. Men om det ska vara möjligt att upprätt- hålla en sådan zon måste man skydda sina piloter. När den svenska riksdagen beslutar om väpnad makt utomlands, för det gör vi, är vi måna om skyd- det för våra soldater. Vi har varit ense i sju partier om de insatser som gjorts med väpnade styrkor under 1990-talet. Riksdagen fattar inte sådana beslut lätt. Vi vet att det kan finnas situationer där våra FN-soldater kan komma hem i plastsäck. Därför lägger vi en stor vikt vid skyddet av våra soldater. Det är klart att USA och Storbritannien måste lägga samma vikt vid skyd- det av sina piloter, som ska göra detta tyvärr nödvän- diga jobb med en flygförbudszon över norra Irak, för att skydda 4 miljoner kurder från att fördrivas eller utsättas för folkmord. Jag hoppas att Murad Artin och jag är ense i det.

MURAD ARTIN (V)

Anf. 52 MURAD ARTIN (V)

Fru talman! Vi är oense på en punkt, nämligen när det gäller att fortsätta bomba Irak utan att ha en reso- lution. Det står tydligt och klart i vår motion att vi vill ha en ny resolution som ska skydda kurderna och som innebär att flygförbudszonen ska vara kvar. Göran Lennmarker och moderaterna har inte läst den. Vill moderaterna att bombningarna ska fortsätta, oavsett om de sker utanför eller innanför flygförbudszonen? Göran Lennmarker pratar om folkmord. Vi kon- staterade i vårt betänkande förra året att folkmord har begåtts av det ottomanska riket på armenierna. I år lägger vi fram en motion och konstaterar att det är ett historiskt faktum att det ägt rum ett folkmord på assy- rier/syrianer och kaldéer. Men Göran Lennmarker och moderaterna säger inte ett enda ord om det, var- ken i anförandet här i kammaren eller i betänkandet. Det är ett konstaterande att det har skett ett folkmord på assyrier/syrianer och kaldéer. Göran Lennmarker och moderaterna väljer att inte säga ett enda ord om det. Däremot talar moderaterna om hur det är i Kur- distan och för det kurdiska folket. Vänsterpartiet vet. Vi har varit i området. Vi vet, genom våra kontakter med kurderna, hurdan deras situation är just i Irak. Vi har dagligen kontakter med det kurdiska folket. Men var är solidariteten? Har ni visat er solidaritet med det kurdiska folket 1988, när Saddam Hussein gasade ihjäl 5 000 kurder i Halabja?

MARIANNE ANDERSSON (C)

Anf. 53 MARIANNE ANDERSSON (C)

Fru talman! En av orsakerna till mitt politiska en- gagemang är att jag alltid upprörts över orättvisor och över att människor behandlats illa. Det gäller alla, oavsett vem det är. Det gäller lika mycket judarna som förtrycks i f.d. Sovjetunionen som palestinierna som förtrycks av Israel i dag och barn som mobbas i skolan i Sverige. De mänskliga rättigheterna är uni- versella. Den som tidigare har blivit kränkt har inte rätt att kränka andra. FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna innehåller 30 punkter. Alla människors lika värde och rättigheter, frihet från diskriminering, likhet inför lagen, rätt till liv, frihet och säkerhet, frihet från sla- veri och rätt till yttrandefrihet - de punkterna känner vi till. Men deklarationen innehåller t.ex. också rätten till utbildning och till rimliga levnadsförhållanden i form av mat och bostad. Skulle alla rapporter om kränkningar av mänskliga rättigheter innehålla allt detta skulle slutsatsen bli att en stor majoritet av värl- dens befolkning är utsatt för sådan kränkning i en värld där antalet fattiga ökar, där hälften av befolk- ningen lever på mindre än 20 kr per dag. Mänskliga rättigheter enligt de första punkterna kränks ständigt överallt runtom i världen. I några länder syns en ljusning, men globalt sett pågår brotten mot de mänskliga rättigheterna med oförminskad kraft. Mer än 9 miljoner människor världen över lever som slavar i den globala sexhandeln. En stor del av dessa är barn. Listan över särskilt grymma regimer är lång: Kina, Nordkorea, Iran, Irak, Sudan, Burma, Vitryssland. Det finns fler värstingar och rangord- ningen kan diskuteras. Men faktum kvarstår: Mänsk- liga rättigheter kränks i en gigantisk omfattning i världen. Vi ser också hur det ser ut i Zimbabwe och i Mellanöstern. USA brukar kritisera andra, men då kastar man sten i glashus eftersom användningen av dödsstraff ökar så mycket där. Några ljuspunkter i mörkret kan ändå konstateras. Frågan om mänskliga rättigheter har kommit upp på dagordningen överallt. Frågor som tidigare knappt diskuterades lyfts nu på alla nivåer. FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna, som nu har sin 57:e session i Genève, gör ett viktigt jobb. Kanske är det inte helt rättvist när det gäller en form av värstinglista som man har. Det finns länder som borde vara med, men som inte är det. Den ökande diskussionen om näringslivets roll och ansvar när det gäller mänskliga rättigheter är också positiv. Kofi Annans initiativ Global Compact är mycket bra och har förutsättningar att inleda en förändring. Under press av en folklig opinion kan den processen gå snabbare. Jag tror inte att debatten om Lundin Oil och dess roll i Sudan hade blivit lika stark om frågan hade kommit upp för 10-15 år sedan. Shells agerande i Nigeria väckte uppmärksamhet men inte i den omfattningen. Oljebolaget Elf har opererat i Kongo-Brazzaville och har stor del i de krig som utspelat sig under 90-talet. Opinionen mot detta har varit ganska svag. Det finns en stor enighet och ett stort engagemang för mänskliga rättigheter i Sverige, i riksdagen och i regeringen. Därför är det också viktigt att vi sopar rent framför egen dörr när vi kritiserar andra. Jag tycker att det är något sorgligt att arbetet med att ta fram en handlingsplan för mänskliga rättigheter i Sverige går så oerhört långsamt. Det borde kunna gå fortare. Det är också viktigt att skolorna i Sverige tar upp frågor om mänskliga rättigheter i ökad omfattning. Svenska Unescorådet har gjort en översättning av boken Mänskliga rättigheter - frågor och svar. Den är mycket bra och överskådlig och enkel att använda för skolor. Jag vill göra lite reklam för den. Unescorådet har även tagit fram en annan bok som heter Utrymme, som speglar tonåringars liv värl- den över och sätter lite vardagsprägel på de frågorna. Den kan vara mycket bra för skolorna att använda. Jag hinner tyvärr inte ta upp alla angelägna frågor i det här anförandet. Men jag ska ta upp några där jag har en reservation eller ett särskilt yttrande, och en del andra också. Den första frågan jag tänkte ta upp handlar om att frihet från diskriminering på grund av sexuell lägg- ning också ska tas in bland de mänskliga rättigheter- na. Vi har en reservation tillsammans med Vänstern, Miljöpartiet och Folkpartiet. Vi är mycket medvetna om det stora motstånd som finns i många länder mot ett sådant tillägg. Men vi menar att det inte är skäl till att inte försöka. Det är genom att ta upp frågan gång på gång som man till slut kan vinna framgång. Det handlar om att diskutera frågan och att inte sopa den under mattan. Därför vill jag yrka bifall till reserva- tion 2. Så till Turkiet, som ju är ett fantastiskt land med många möjligheter. Men det är också ett land där mänskliga rättigheter kränks, där förtrycket mot kur- derna och andra minoriteter har en lång bakgrund, där yttrandefriheten begränsas, där författare ställs inför rätta och där tortyr hör till ordningen för dagen. För- hållandena på fängelserna är mycket dåliga. Det har vi märkt vid årsskiftet med hungerstrejk och annat. Som ansökarland till EU har Turkiet ett starkt tryck på sig att förändra lagstiftningen, att imple- mentera de lagar som finns och att efterleva interna- tionella konventioner. Turkiet har nu lämnat sin stra- tegi till EU för hur demokratiska reformer ska ge- nomföras i landet. Den har mötts av ganska stark kritik för att den är vag när det gäller dödsstraffets avskaffande, den kurdiska och andra minoriteters rättigheter och militärens starka roll. Det är mycket angeläget att föra en tydlig och klar diskussion med Turkiet om de här frågorna, att göra klart att Turkiet är välkommet som medlem i EU, men först när man uppfyller Köpenhamnskriterierna och de villkor vi nu sätter. Det finns inga genvägar för Turkiet. Det måste göras klart. Jag tror att man ibland tror att man kan gå lite lättare fram, men så kan det inte få vara. I den flerpartimotion om behandlas i betänkandet finns krav på ett särskilt sändebud i Turkiet. Det kra- vet avslogs. Jag valde att inte reservera mig. Däremot menar jag att det är mycket viktigt med närvaro i Turkiet och med rapporter om vad som verkligen händer i det turkiska samhället. Det ska uppfattas som ett stöd för alla demokratiska krafter i landet. Svenska stödkommittén för mänskliga rättigheter i Turkiet arbetar för en konstruktiv dialog med Turkiet, med myndigheter, med regering och parlament på alla nivåer för att föra de här frågorna framåt. Vi gjorde en resa till Turkiet i slutet av förra året, och det finns en rapport från den resan som är tillgänglig. Den 25 april kommer ett seminarium med titeln Turkiet i Europa att hållas här i riksdagshuset med företrädare på ganska hög nivå både från Sverige och Turkiet - från forskarsamhället, frivilligorganisatio- nerna och näringslivet från båda länderna. Jag hoppas att det ska vara ett steg på vägen i en konstruktiv dialog. Fru talman! En fråga som väckt stor uppmärk- samhet är motionen om folkmord på assyrier/syrianer och kaldéer i början av förra seklet. Jag ser det som viktigt med största möjliga öppenhet om den egna historien på gott och ont för alla länders demokratiska utveckling. Turkiet bör medverka till en sådan öp- penhet, till forskning och till att ge tillträde till histo- riska arkiv. Vi har ett särskilt yttrande som betonar just de frågorna ihop med Kristdemokraterna och Folkpartiet. Så till situationen i Irak. När det gäller sanktio- nerna är det lätt att konstatera att de drabbar folket och inte regimen. Det är i stället så att regimen ut- nyttjar sanktionerna för egen opinionsbildning, hur fel detta än är. Om olja-mot-mat-programmet fungerat som av- sett skulle inte folket behövt lida som det nu gör. Det framgår inte minst av att programmet fungerar betyd- ligt bättre i norra Irak, där FN har ansvaret. Alltfler röster höjs nu för att häva sanktionerna, vilket man kan förstå. Men i norra Irak fruktar man den dag sanktionerna hävs, eftersom man med rätta oroar sig för att skyddet för norra Irak skulle upphöra och ge Saddam Hussein fritt spelrum för dödande av kurder. Det kräver bl.a. garantier för internationellt skydd, för att den demokratiska utveckling som pågår i norra Irak får fortsätta. Man vill egentligen ha ett ställningstagande till exakt hur det ska se ut och att Sverige ska driva de här frågorna. Det finns en fler- partimotion där de här frågorna tas upp. Det är oer- hört viktigt. Det internationella samfundet får inte svika kurderna i norra Irak. Får man inte garantier om skydd kommer flyktingströmmarna att öka. Det är det ingen som vill. Det finns en stor medvetenhet om detta i FN. Jag tog upp frågan med Kofi Annan när han var här i höstas och vi hade tillfälle att träffas mycket kort. Hans svar visade att han var mycket medveten om de här frågorna och tog dem på största allvar. Vi har som svar på motionen fått till stånd en del skrivningar som kanske i sig inte tillfredsställer alla, men vars innebörd är att Sverige ska arbeta för såda- na garantier att den demokratisering som pågår i norra Irak ska fortsätta och att FN-närvaron ska säk- ras även i framtiden. Jag kommer självklart att arbeta vidare med den här frågan. Sverige måste också fortsatt driva frågan i FN-sammanhang. Fru talman! Några ord om Kina, Taiwan och Ti- bet. Kina bryter konsekvent mot de mänskliga rättig- heterna. Oliktänkande, religiösa och oppositionella fängslas och torteras. Det är viktigt att Sverige inte är undfallande mot Kina när det gäller brott mot mänsk- liga rättigheter, vare sig det sker i Fastlands-Kina inklusive Tibet eller när det sker i form av hot mot Taiwan. Vi ska arbeta för att Taiwan åtminstone kan få observatörsstatus i WHO. Jag tycker att det är angeläget. Att arbeta med hälsofrågor kan inte upp- fattas som politiskt kontroversiellt på något sätt. Men vi bör också tydligt visa vårt stöd till Taiwan genom vissa symbolhandlingar som skattebefrielse för Taiwans representationskontor i Stockholm, en ökad svensk representation i Taiwan och beviljad inresa för taiwaneser på samma sätt som besökare från andra viseringspliktiga länder. Jag är med på reservationen som tar upp de här frågorna. Fru talman! Jag vill också säga något om Västsa- hara. Det är en sorglig historia. Människor har levt i flyktingläger i mer än 25 år. Folkomröstningen skjuts upp hela tiden. Nu är det ganska osäkert om det över huvud taget blir någon folkomröstning. Många tvivlar på det. Man hoppas verkligen att det ska kunna finnas en lösning. Det är hög tid att EU engagerar sig på allvar för en lösning av Västsaharafrågorna. EU är alldeles för vag i sitt agerande när det gäller Västsa- hara. En folkomröstning måste komma till stånd. Jag ska avsluta med några ord om Östtimor. Just innan debatten mötte vi några representanter från Caritas i Östtimor. Man uttryckte en oro inför kom- mande val på grund av brist på demokratisk utbild- ning, brist på samordning av biståndsinsatserna och den ökade prostitutionen, även bland barn. Kunderna är troligen FN-folk. Det är oerhört viktigt att Sverige tar initiativ till en bättre samordning när det gäller samverkan mellan FN-systemet och de många NGO:er som verkar där nere, men som tydligen jobbar var och en på sitt sätt, och stöder den lokala befolkningens möjligheter att arbeta för demokratiseringen av sitt land. Det var som den här kvinnan vi mötte sade: Internationella organi- sationer har alltid rätt. Med det menade hon att man inte lyssnar på vad folket säger, utan alla kommer dit och vill på något sätt hjälpa till uppifrån. Det är inte så det ska gå till. Man ska faktiskt stödja den lokala befolkningens kraft och stötta den. Fru talman! Jag står naturligtvis bakom alla reser- vationer där mitt namn finns med, men för tids vin- nande vill jag yrka bifall enbart till reservation nr 2 och i övrigt till hemställan i betänkandet.

MURAD ARTIN (V)

Anf. 54 MURAD ARTIN (V)

Fru talman! Det är bra att Marianne Andersson, Centern, tar upp just Turkiet och kränkningarna av mänskliga rättigheter där. Vi har en gemensam mo- tion som också Centerpartiet genom Marianne An- dersson har undertecknat. Den gäller folkmordet på assyrier/syrianer och kaldéer. Marianne Andersson har i sitt anförande just tagit upp den och även sagt att det skulle vara bra om Tur- kiet öppnade sina arkiv, som är stängda i dag. Men varför följer inte Centerpartiet upp att det är ett histo- riskt faktum att det är ett folkmord som begåtts av det ottomanska riket på assyrier/syrianer och kaldéer, som vi gjorde förra året mot Armenien?

MARIANNE ANDERSSON (C)

Anf. 55 MARIANNE ANDERSSON (C)

Fru talman! Jag är med på ett särskilt yttrande som handlar om de frågorna. Jag tyckte inte att det var den frågan jag ville reservera mig för. Det är en viktig sak, men i den kritiska och konstruktiva dialog som jag tycker att vi ska ha med Turkiet gjorde jag bedömningen att det inte är den kampen som jag tycker är allra viktigast att föra. Det handlar väldigt mycket om situationen i dag och framåt, om mänskliga rättigheter som kränks i dag. Därför anslöt jag mig till det särskilda yttrandet. Jag tror inte att skillnaden i uppfattning är stor mellan Murad Artin och mig när det gäller den här saken. Det är lite grann fråga om vilka frågor man driver hårdast.

MURAD ARTIN (V)

Anf. 56 MURAD ARTIN (V)

Fru talman! Det står helt riktigt i det särskilda ytt- rande som Marianne Andersson tar upp att när arki- ven öppnas och det konstateras att det är ett folkmord, då kan Sverige erkänna det som ett folkmord. Men de här arkiven är stängda och ingen får tillgång till dem annat än historiker som är proturkiska. Då undrar jag: Gör vi inte Turkiet en otjänst om vi inte erkänner detta folkmord? Det banar vägen för att militären ska behålla den politiska makten över Tur- kiet. Jag tycker att det är nödvändigt och viktigt att Centern stöder denna motion som man varit med och undertecknat och som tar upp att det är ett historiskt faktum att det är ett folkmord som har skett på assyri- er/syrianer och kaldéer.

MARIANNE ANDERSSON (C)

Anf. 57 MARIANNE ANDERSSON (C)

Fru talman! Det handlar väldigt mycket om hur man tror att man vinner framgång när man jobbar med de här frågorna. Jag tror ärligen att det är större möjlighet att vinna framgång genom en tydlig och kritisk dialog med Turkiet än genom att gå i kon- frontation. Det är lite grann därför som jag valt det särskilda yttrandet, därför att det handlar om att komma framåt. Vi känner väl båda lite grann till den turkiska mentaliteten och hur oerhört starkt man rea- gerar på kritik. Därför väljer jag kritiken på ett som jag uppfattar konstruktivt sätt. Vi har precis samma uppfattning i själva sakfrågan, Murad Artin och jag, men jag kanske väljer ett lite annat sätt att gå till väga. För oss i Stödkommittén för mänskliga rättigheter i Turkiet är det väldigt viktigt att vi har en positiv och bra dialog med Turkiet. Vi vill ha det för att kon- struktivt försöka förbättra situationen för de männi- skor som i dag förtrycks i Turkiet, t.ex. de som sitter i de turkiska fängelserna. Det är det som vi känner är det allra viktigaste för oss att jobba med, för alla minoriteter, inklusive assyrier/syrianer, kaldéer och kurder, som finns i Turkiet. Så ser jag på saken.

K-G BIÖRSMARK (Fp)

Anf. 58 K-G BIÖRSMARK (Fp)

Fru talman! Vi får dagliga rapporter om tillståndet i världen och hur brott mot mänskliga rättigheter begås på alla kontinenter av vårt klot. Vi får det via TV, radio och tidningar. Vi upprörs över dem, och det är därför vi har denna debatt i dag, som bygger på motioner från riksdagsledamöter som vill lyfta fram brott mot mänskliga rättigheter. En källa som vi ofta går till, och som jag tänkte citera i dag, är Amnesty Internationals årsrapporter. Amnesty International har ett gott renommé. Man litar på vad Amnesty skriver och gör. Jag ska ta upp några exempel från Amnestys senaste rapport. I fråga om Kina skriver Amnesty att det under året skedde de allvarligaste och mest omfattande tillslagen mot oliktänkande i Kina på tio år. Tusentals männi- skor greps godtyckligt för att de utövat sin rätt till att yttra sig, till mötes- och religionsfrihet. Med stöd av ytterst stränga lagar om statens säkerhet och efter bristfälliga rättegångar dömdes en del människor till långa fängelsevistelser, medan andra utan rättslig prövning dömdes till upp till tre års fängelse för om- skolning genom hårt arbete. Det är Kina i dag. När vi diskuterar detta sitter dessa människor i fängelse utan dom och rannsakan. För ett annat kommunistland, Kuba, säger Am- nesty International följande. Dissidenter, däribland journalister, politiska motståndare och människorätts- försvarare, utsattes för grova trakasserier under året. Hundratals människor satt fortfarande fängslade för politiska brott. Amnesty International ansåg att några av dem var samvetsfångar. Vissa av rättegångarna mot samvetsfångarna uppfyller inte internationella normer. Man införde nya lagar om bekämpning av sådana som har avvikande åsikter och om utvidgning av bruket av dödsstraff. Minst 13 människor avrätta- des, och minst nio människor satt fortfarande i dödscell. Det kom några rapporter om misshandel. Det förekom att fångar utsattes för grym, omänsklig och förnedrande behandling. Det är Kuba just nu. Det är Kuba dit ett antal riks- dagsledamöter är på väg - en del kanske redan är där - för att delta i en IPU-konferens. Jag skulle önska att de hade tillfälle att ställa lite obekväma frågor när de ändå passar på att vara på Kuba det här veckoslutet. Jag ska ta ytterligare ett par exempel från Am- nestys rapport. Jag väljer att göra det därför, som jag sade, att det är stor trovärdighet i rapporten - kanske ibland större trovärdighet än i motioner som riks- dagsledamöter väcker. Vad vet jag. För Burma framgår följande. Ett mycket stort an- tal människor greps av politiska skäl, och 200, av vilka en del var samvetsfångar, dömdes till långa fängelsestraff. Mer än 1 200 politiska fångar som hade gripits tidigare, däribland 89 samvetsfångar och hundratals som skulle kunna vara det, kvarhölls. Ja, ni hörde det: 1 200! Militären fortsatte att gripa civila som tillhörde etniska minoritetsgrupper och använde dem som tvångsarbetare. För Zimbabwe säger Amnesty International föl- jande. Situationen för de mänskliga rättigheterna försämrades under året. Det går alltså åt fel håll. I januari kom för första gången sedan slutet av 1980- talet rapporter om politiskt motiverad tortyr. Det är det Zimbabwe som Sverige har biståndsarbete till- sammans med. President Mugabe bedriver fortfaran- de sin kampanj mot homosexuella med hatiska tal, och han har därmed rättfärdigat diskrimineringen. Flera medlemmar i organisationer för homosexuella som finns där kunde också rapportera en ökning av utpressningsförsöken mot homosexuella. Jag har tillsammans med några en reservation just på temat homosexuellas situation i världen. FN har inget uttryckligt sagt om detta i sin deklaration. Vi tycker att det är tid att även i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna föra in just de homosexuella, som har en mycket svår situation i många länder. Jag skulle kunna gå vidare med Sudan. Sudan är aktuellt. Här finns också en stark kritik mot Sudan. Det är ett ämne som är aktuellt. Vi såg senast i går i Aftonbladet en rapportering från landet. Ibland går det att känna en viss förtvivlan över att det måste till något extra spektakulärt för att det ska komma upp på dagordningen. Sudanproblemet har pågått i decenni- er. Vi har alltså mycket fakta på bordet. Vi känner väl alla en viss frustration att ingenting händer och sker när man vet att just i detta ögonblick pågår allt detta. Vi måste alltså på något sätt gå från ord till handling. Vi måste markera, med ord, med debatt, men även med handling - det är viktigt. Folkpartiet menar att det är viktigt att markera tydligt, att säga ifrån. Vi har vissa instrument. De länder som går åt fel håll, som inte premierar demokrati och mänskliga rättigheter, men som vi har nära kontakt med, med biståndsöverföringar, med bilaterala kontakter på biståndsområdet, måste vi vara tydliga mot. Vi måste också ge signalen, att om vi inte ser någon ändring är vi inte beredda att använda svenska skattebetalares pengar för att pumpa in i olika projekt. Då får vi för- söka agera på annat sätt, t.ex. via enskilda organisa- tioner. Vi har gjort vissa sådana markeringar. Men jag tycker att vi är lite för flata och långsamma. Jag bru- kar fundera på Indien och provsprängningarna. Då var vi snabba att dra in biståndet. Vad är det för stor skillnad? Det är en gräslig handling att utföra provsprängningar. Men vilken gräslig handling är det inte att förfölja sitt eget folk? De markeringarna måste finnas. Jag upplever att det finns en större förståelse i dag än vad det har funnits tidigare. Vi börjar lite smått förstå att vi inte kan sitta passiva när det gäller sådana saker, utan vi måste agera konkret - demokratibi- stånd. Jag hade tillfälle att tillsammans med några kam- rater här i salen besöka Israel och Palestina för några veckor sedan. Vi upplevde barnens situation i flyk- tinglägren. Bortse från alla andra frågor kring skuld och vem som gör vad osv., och tänk i stället på barnen. I Gaza finns det ca 1,3 miljoner människor. Man räknar med att mer än 50 % av dem är under 14 år. Det är barn. Det är barn som inte har föräldrar som kan åka till jobbet. Det är barn som inte har bra skolgång. Det är barn som far illa. Bortsett från allting annat är det en humanitär ka- tastrof. Det är dessa barn som i sin förtvivlan kastar sten ibland, därför att det finns ett sådant sam- hällsklimat. De blir besvarade med gummikulor, som gör dem invalidiserade och ibland dödar dem. Det är en skam att det internationella samfundet kan låta dessa barn växa upp under sådana förhållan- den. Här borde det internationella samfundet och FN kunna göra mer. Problemet är nu att pengarna tryter för UNWRA, som har uppdraget att ta hand om dessa flyktingläger. Jag skulle också lite grann vilja beröra en ö som går i rätt riktning - jag nämnde tidigare Kuba, som går i fel riktning - nämligen Taiwan, som blir demo- kratiskt och öppet. Det gäller då att föra in Taiwan i värmen, att på olika sätt uppmuntra allt det arbete som Taiwan gör i dag, samtidigt mot bakgrund av hotet från det stora Kina. Vi har reservationer från olika partier just på te- mat hur man ska underlätta för Taiwan, bl.a. att ta upp frågan om medlemskap i FN och i FN:s underor- gan. Varför ska inte en demokratisk stat kunna vara med där? Jag vet att det är ett problem med Kina, men Taiwan skulle ändå kunna vara med i FN paral- lellt. Vi föreslår också skattebefrielse för Taiwans re- presentation här i Stockholm, liksom vi kan ha det i Taiwan - varför inte? EU:s representation borde förstärkas i Taiwan. Det offentliga utbytet med Taiwan är också väldigt viktigt. Det förekommer alltså att taiwaneser inte får åka in i Sverige, från ett demokratiskt land. Jag ska slutligen ta upp det som har varit uppe här tidigare om assyrier, syrianer och kaldéer. Jag tycker att det är en väldigt svår fråga - jag erkänner gärna det. Det finns en inkonsekvens i de resonemang som jag har hört och läst. Det är bl.a. detta att alla som talar i den här frågan, antingen i majoritetstexten, i reservationstexten eller i det särskilda yttrandet, säger att detta är viktigt och att förutsättningen är att man får en öppen och förutsättningslös forskning kring det hela. Det tycker jag är jättebra. Det är det man ska gå in på, att försöka få fram det materialet och den forskningen och sedan ta ställning. Nu gör reservanterna tvärtom. De tar ställning och säger sedan att det behövs forskning på området och att arkiv ska öppnas. Det är mycket möjligt att när man så småningom får resultatet kommer man fram till att detta var ett rent folkmord. Det viktiga är också att vi i samband med olika oroligheter i världen ofta säger att varför ska vi alltid söka skuldfrågan; det finns många områden på vårt klot där sådana här saker har skett, i Europa, i Ameri- ka och i Afrika. Ska vi då ständigt koncentrera oss på skuldfrågan, eller ska vi försöka vara konstruktiva och göra någonting inför framtiden? Fru talman! Det var vad jag önskade säga. Jag hoppas att jag har yrkat bifall till reservation 10, och om jag inte har gjort det gör jag det nu.

MURAD ARTIN (V)

Anf. 59 MURAD ARTIN (V)

Fru talman! Jag vill säga till Karl-Göran Bi- örsmark att det är bra att man går in på Amnestys hemsida och hämtar den information som är värdefull när det gäller mänskliga rättigheter. Jag vill också hedra Karl-Göran Biörsmark för att han tar upp de palestinska barnens situation i Palesti- na och i flyktinglägren. Det är väldigt bra att man från Folkpartiet lyfter upp den frågan. Jag noterade också att vad Amnesty säger om Turkiet har inte Karl-Göran Biörsmark tagit upp. Men man kan inte ta upp alla länder, precis som han sade. Karl-Göran Biörsmark sade också om folkmordet på assyrier, syrianer och kaldéer att de som har skrivit det särskilda yttrandet vill att man först ska forska och sedan konstatera. Han frågade varför man ska göra tvärtom, som reservanterna vill. Vi gjorde precis så förra året, när vi sade att det folkmord som skedde på armenierna 1914-1918 var ett historiskt faktum, att det ska vara öppet för alla forskare och att det ska göras en internationell forsk- ning kring detta. Varför gör vi inte på samma sätt i detta fall när det gäller assyrier, syrianer och kaldéer? Är det inte samma folkmord vi pratar om?

K-G BIÖRSMARK (Fp)

Anf. 60 K-G BIÖRSMARK (Fp)

Fru talman! Det är en mycket relevant fråga som Murad Artin ställer, och det är den jag har brottats med. Jag har känt att om man går in på den här andra vägen, att först fördöma eller konstatera - vi skulle kunna göra på det sättet i fråga om många folkmord - är det fel väg att gå. Jag erkänner gärna att jag själv skulle behöva ha mer kunskap i fråga om detta även om jag har rest i östra Turkiet och varit i Diyarbakir, Mardin och Mi- diat och i klostren Ma Gabriel och Safaran, och jag har talat med folk. Det är olika uppfattningar och olika diskussioner. Det är väldigt svårt att ha en ab- solut klar linje. Det har jag känt. För att kunna ha en egen ståndpunkt vill jag ha mer av forskning och mer av öppenhet. Det är det vi ska söka. Vi ska naturligtvis fördöma den behandling som de som bor i Turkiet får, t.ex. den assyriske prästen, därför att de lyfter upp frågan. Det ska vi naturligtvis reagera stenhårt på. Vi ska ta upp det till ytan och diskutera det. Men jag har, som sagt var, själv känt att jag måste ha lite mer på fötterna. Det kan forskningen hjälpa till med.

MURAD ARTIN (V)

Anf. 61 MURAD ARTIN (V)

Fru talman! Det är väldigt bra att Karl-Göran Bi- örsmark tar upp behandlingen av minoriteter i Turki- et. Den assyriske prästen Yusuf Akbulut har sagt att detta folkmord på armenierna har drabbat även assy- rier, syrianer och kaldéer. Det är väldigt viktigt att vi tar upp det också. Den assyriske prästen Yusuf Ak- bulut har i Turkiet ställts inför rätta, och han kanske får livstids fängelse för detta uttalande. Det är väldigt viktigt att vi kritiserar dessa handlingar och fördömer dem, precis som Karl-Göran Biörsmark säger. Att konstatera att det är ett historiskt faktum att folkmordet har skett är väldigt viktigt för just alla dessa assyrier, syrianer och kaldéer, för deras historia. Det fanns över 4 miljoner assyrier, syrianer och kaldéer i området, och i dag finns knappt 50 000 människor där. Vad handlar detta om? Handlar det inte om folkmord? Handlar det bara om en tragedi, enligt den turkiska statens propaganda?

K-G BIÖRSMARK (Fp)

Anf. 62 K-G BIÖRSMARK (Fp)

Fru talman! Återigen understryker jag vikten av att backa upp de människor som för upp det här till ytan och talar om det, precis som Murad Artin gör här. Vi bor i ett fritt land och kan göra det utan att få bekymmer för det. Det sätt på vilket Turkiet behand- lar sina medborgare är helt fel. Det är det första jag kan konstatera. Det andra är det jag sade tidigare, att jag skulle vilja se forskningen först. Jag vill se öppnade arkiv. Jag vill se fakta på bordet. Jag känner naturligtvis till det här folkets lidande, men att gå ut och anklaga någon för ett folkmord är ett ganska stort steg. Därför har jag tagit ställning för att i det här fallet inte reser- vera mig utan nöja mig med ett särskilt yttrande, där vi lyfter fram just den här problematiken. Slutligen vill jag än en gång säga att både majori- tetstexten, reservationstexten och det särskilda yttran- det säger samma sak. Vi måste ha forskning. Då tycker jag att det är en liten kullerbytta att man först gör ett konstaterande och sedan begär forskning. Jag begär forskning, och sedan kommer konstaterandet.

MARIANNE SAMUELSSON (Mp)

Anf. 63 MARIANNE SAMUELSSON (Mp)

Fru talman! Det betänkande som vi nu behandlar är ett betänkande där utskottet behandlar de många motioner som väcks i riksdagen årligen om mänskliga rättigheter. Det är oerhört angeläget, som jag ser det, att riksdagen arbetar mycket med mänskliga rättig- heter och agerar för att försöka förhindra övergrepp på människor. Betänkandet blir dock lite historia, för under tiden pågår det tyvärr en massa övergrepp som skulle behöva tas upp i debatten och också finnas med i betänkandet. Det övergripande, som jag heller inte tycker att vi riktigt debatterar, är hur man ska förhindra övergrepp och hur man ska kunna få en politik som leder fram till att vi får färre övergrepp i världen. De brott som hela tiden pågår mot mänskliga rät- tigheter och mot människors möjligheter att vara den de är och den de vill vara är kärnan i kravet på att människor ska ha rätt att vara den de är. I ett flertal motioner som tas upp i detta betänkande finns det med. Det gäller också behovet av att lyfta frågor till FN-nivå för att få internationella konventioner som bättre tar vara på människors behov och människors möjligheter att få vara den de är i ett land som inte alltid tar vara på det. Som jag ser det finns det anledning att titta på kommande frågor, som kommer att leda till större problem i världen. En del av det är ju miljöfrågorna. Det gäller vattenfrågan, t.ex., och matfrågan. 2005 anses det att två tredjedelar av världens befolkning kommer att lida av vattenbrist. Fundera lite grann över konsekvenserna av detta när det gäller männi- skors möjligheter att få leva under värdiga förhållan- den. Tar man ett land som Kina kan man se att grund- vattennivån sjunker med 1,6 meter per år. Vi kan bara fundera lite grann över vad som händer med mänskli- ga rättigheter i Kina när man kanske inte längre kan få upp vatten för att odla det ris som är en av de vik- tiga grundstommarna i Kinas ekonomi. För fem år sedan fanns det 25 miljoner miljöflyk- tingar i världen. Hur många de är i dag är det ingen som riktigt vet, men de har tyvärr inte blivit färre under årens lopp. Klimatfrågorna och vattenfrågorna måste i detta sammanhang lyftas in som viktiga för att människor ska ha möjligheter att leva i en bra miljö där också de mänskliga rättigheterna tas till vara. En annan del i detta är naturligtvis krigets roll. Egentligen skulle jag önska att man kunde förbjuda alla krig, därför att krig alltid leder till övergrepp på människor. Vi kan se en mängd exempel på krig som pågår och som innebär stora övergrepp på människor - i Sudan och Demokratiska republiken Kongo, för att bara nämna ett par länder som har varit relativt aktuella i debatten. Det finns en mängd krig som pågår och som kanske är mer tysta krig, därför att de har pågått så länge att ingen riktigt längre orkar bry sig. Men inte ens när freden kommer kan man säga att det finns mänskliga rättigheter i ett land som varit krigsdrabbat. Ta minorna som ett exempel. Vad är det för mänskliga rättigheter man har kvar när man inte läng- re som litet barn kan springa runt i sin boendemiljö utan att känna rädsla för att trampa på en mina som kanske innebär att resten av livet är förstört eller i alla fall väldigt begränsat av ett handikapp som man kan bli tvingad att leva med? De här grundläggande delarna tror jag att det är oerhört angeläget att man också tar itu med om man menar någonting med mänskliga rättigheter på lång sikt. Om man inte kommer åt det kommer man inte heller åt de mänskliga rättigheterna. Naturresurserna är andra delar i detta som också ofta leder till övergrepp på mänskliga rättigheter. Ursprungsbefolkningarna runtom vår värld har fått se och uppleva hur deras krav på mänskliga rättigheter, kultur och livsmiljö i deras ursprungsmiljö ofta har blivit begränsade på grund av naturresursintressen vad gäller olja, mineraler och andra naturtillgångar som krockar med deras rätt att få bo, leva och idka den kultur som de har haft som sin under generatio- ner. Det här kan vi se i länder som Sudan, Kongo och USA. Man tror att USA borde vara ett föregångsland när det gäller demokrati, men vi kan fortfarande se hur indianerna får flytta på sig på grundval av intresset för att komma åt naturresurser. Chile och Mexiko är andra länder där man märker av detta. Förutom att vi har en del reservationer som jag naturligtvis stöder tänker jag yrka bifall till reserva- tionerna 3 och 4. I övrigt stöder jag naturligtvis de reservationer vi har, men för tids vinnande tänker jag inte ta upp dem till omröstning. I detta sammanhang tycker jag att det är viktigt att lyfta in kurderna och kurdernas situation. Det är ett folk som under många år har varit förtryckt - det kanske mest förtryckta folket i världen. Deras mänskliga och naturliga rättigheter kränks ständigt - dagligen, skulle jag vilja säga. Nyligen var jag på Sergels torg för en demonstra- tion som anordnades av kurderna med anledning av att det var 13 år sedan övergreppet i Halabja inträffa- de - en massaker som innebar att en hel by förintades på bara några minuter. Kanske 10 000 människor försvann och finns inte längre kvar. Det var ett stort övergrepp med fruktansvärda konsekvenser för dem som levde där och för deras nära och kära, naturligt- vis. Det här är bara en bild av hur mycket det irakiska folket har fått vara med om och tvingats utstå. Vi har stor förståelse för många människor från dessa länder. Kurderna har tvingats att fly och bosätta sig i länder där de kanske egentligen inte skulle vilja bo, men omständigheterna gör att de tvingas leva på flykt. Därför är det oerhört angeläget, som jag ser det, att just kurdernas situation uppmärksammas mer och tydligare. Vi skulle gärna se att Sverige drev frågan om att det behövs en särskild FN-konferens just om kurdernas situation för att lyfta den frågan internatio- nellt och för att, om möjligt, också komma fram till någon form av lösning som innebär att de får tillbaka sina möjligheter till någon form av rättigheter i det område som de faktiskt en gång blev födda in i. Men det finns naturligtvis fler länder som är med i det här. Armenierna, assyrierna, kaldéerna och deras situation har vi ju behandlat i utskottet. Jag tycker att det är oerhört angeläget att de här frågorna tas upp. Man kan kanske tycka att historien inte alltid är så viktig utan att framtiden är viktigare. Men för att klara av de framtida frågorna måste man också analy- sera och komma till rätta med de historiska frågorna. Just när det gäller armeniernas historia borde de här frågorna kunna tas upp och hanteras lite annorlunda också i utskottet, som jag ser det. Det finns också fler närliggande folkmord som det finns anledning att uppmärksamma. När det gäller Östtimor träffade jag, liksom Marianne Andersson, representanter från Caritas i morse här i riksdagshu- set. Det är faktiskt mycket aktuellt att fundera över vad som händer där framöver. Jag förstår att männi- skorna där känner en stor oro över vad som kommer att hända. Det är ju nu FN-styrt. Förhoppningsvis ska de så småningom kunna ha ett demokratiskt val. De känner naturligtvis en stor oro över vad som kommer att hända framöver. Men det finns också krav på att man faktiskt ska komma till rätta med ansvarsfrågan när det gäller dem som en gång begick övergreppen. En viktig del är väl att vi i Sverige kan vara med och hjälpa till, med de kontakter vi i dag har med Östti- mor, för att se till att Östtimor nu kan gå in i en fun- gerande demokrati där människorna, som bor i landet, också har möjlighet att känna att de är delaktiga och att deras rättigheter tas till vara. De känner med all rätta en viss oro inför vad som kommer hända när valrörelsen drar i gång och den internationella bevak- ningen så småningom drar sig tillbaka. Det är viktigt att man också har en fortsatt öppen och aktiv roll tillsammans med Östtimor. I det här betänkandet har vi också med en motion som egentligen kanske inte skulle behandlas i det här betänkandet utan i betänkandet om FN:s roll och framtid, men nu hamnade den här. Därför tänker jag ändå nämna den. Det är en motion som vi har väckt om att det behövs en särskild FN-konferens om dju- rens rättigheter. Den senaste tidens debatt om djurens situation och matfrågorna visar väl med all tydlighet att det inte längre är nationella frågor. Det är interna- tionella frågor. Djuren har blivit en industriprodukt, och det tas inte längre hänsyn till deras naturliga beteenden och förhållanden. Liksom man har haft en FN-konferens om den biologiska mångfalden finns det all anledning att ha en FN-konferens om djurens rättigheter för att belysa den internationalisering som sker också på det området.

MARIANNE JÖNSSON (S)

Anf. 64 MARIANNE JÖNSSON (S)

Fru talman! Vi lever i en värld där det fortfarande år 2001 begås brott mot mänskligheten. Det är en värld där stater förtrycker medborgare, där de mänsk- liga rättigheterna kränks, där människor diskrimineras på grund av åsikt, kön, etnicitet, funktionshinder, sexuell läggning eller av andra anledningar. Det är en värld där rättsövergrepp begås, där oskyldiga fängslas och torteras för sin strävan och längtan efter demo- krati och frihet. Det är en värld där TV och radio kontrolleras av auktoritära regimer. Listan kan göras lång. Kampen för demokrati och mänskliga rättigheter är en kamp som måste föras på flera fronter genom olika former av bistånd från det internationella sam- fundet, från länder och organisationer. Ibland ser vi inte alls eller inte förrän efter mycket lång tid frukten av de insatser som gjorts. Ibland sker det överraskan- de och glädjande nog snabbt och stundtals helt utan- för vår kontroll. Många gånger handlar det också om ett långsiktigt förändringsarbete, ett arbete som inbegriper kontakter och utbyte för en uppbyggnad av fred, demokrati och mänskliga rättigheter. Det är också här barnen kom- mer in. För några veckor sedan debatterade vi här i kammaren barnens rättigheter. Här nämndes då inte minst utbildningens stora betydelse. Utbildningsväsendet är en viktig källa för demo- krati. Att tre fjärdedelar av barn i utvecklingsländerna numera skrivs in i grundskolan är en utveckling i positiv riktning. Samtidigt finns det dyster statistik som säger att ett av fyra barn som börjar skolan inte fullföljer fem klasser. I Sydostasien slutar mer än 40 % av eleverna, och i Afrika, söder om Sahara, slutar var tredje elev före femte klass. Det är uppgif- ter som tål att funderas på en stund. Om det inte är dagens barn och ungdomar som ut- gör framtidens normbildare, vilka är det då? Dagens barn och ungdomar är framtidens samhällsbyggare och makthavare, framtidens kunskapsingenjörer i världen. Fru talman! Inte minst därför är det viktigt med utbyte mellan unga och mellan grupper av ungdomar i världen, mellan t.ex. studenter i olika länder. Sedan flera år tillbaka driver det socialdemokra- tiska studentförbundet ett demokratiprojekt i Burma. Projektet syftar till att sprida kunskap och demokra- tiska idéer hos de organisationer som verkar för poli- tisk förändring i Burma. Som vi vet är Burma, och som K-G Biörsmark också har tagit upp tidigare, ett land där övergreppen mot de mänskliga rättigheterna är omfattande. Sedan 1988 styrs landet av en militär- regim som hittills vägrat att föra en dialog med den demokratiska oppositionen, även om vissa framsteg nu kan märkas. Det var således studenterna i Burma som stod i första ledet för den demokratirörelse som så blodigt slogs ned för tio år sedan. Sedan dess har många studenter tvingats fly till gränsområden och lever i dag som flyktingar i exil. Efter snart 40 år av aukto- ritärt militärstyre finns behov av att utbilda männi- skor som kan leda och aktivt delta i en demokratisk process när en sådan väl kommer till stånd. Kunska- per i t.ex. praktiskt utövande av demokratiarbete är därför viktiga. Burma är följaktligen ett land i behov av en de- mokratisk utveckling men också ett land där det kan finnas utsikter för en utveckling i rätt riktning. Den senaste utvecklingen i Burma ger mycket riktigt upp- hov till en försiktig optimism, som vi i utskottet ut- trycker det. Tidigare i år frigav militärregimen den främste företrädaren för den demokratiska oppositio- nen. En trevande dialog har inletts mellan parterna, och oppositionen menar att det är det mest positiva som har hänt på flera år i Burma. Fru talman! I vårt betänkande finns en motion an- gående Moldavien. Den handlar om personer som blivit fängslade utan rättegång, däribland en man vid namn Ilie Ilascu. Vid det tillfälle då motionen be- handlades fick utskottet information om att Ilascu hade släppts och invalts i det rumänska parlamentet. I går nåddes vi av uppgifter om att det tyvärr råder oklarhet om Ilascu verkligen har blivit frigiven. Mycket pekar på att så inte är fallet. Därför förutsätter jag att OSSE följer fallet och att vi snart får korrekta uppgifter om Ilascus situation och om vad som verk- ligen har hänt. Till vårt betänkande har fogats tio reservationer. Jag tänker kommentera några. En reservation som redan blivit mycket omdebat- terad här i dag är den som handlar om folkmordet på assyrier/syrianer och kaldéer. Denna reservation byg- ger på en motion som har väckt stort intresse och stora förhoppningar hos dem som den berör. Jag har stor förståelse för betydelsen av det sätt på vilket assyrier/syrianers och kaldéers historia beskrivs. Jag har också förståelse för att man vill bli rättfärdigad och få en rättvis behandling. Jag motsäger inte på något sätt att detta folk har dödats, fördrivits och förföljts på ett mycket brutalt sätt. Utskottet har i ett flertal betänkanden uttryckt starka fördömanden av hur framför allt assyrier/syrianer har behandlats i Turkiet. Vi har uttalat oss om det angelägna i att dessa folkgruppers mänskliga rättigheter blir respek- terade. Vi har beskrivit den svåra situation de levt i och det förtryck de utsatts för såväl av turkisk rege- ring som av PKK i Turkiet. Dessa uttalanden har utskottet kunnat göra med stöd av rapportering från många olika källor, bl.a. MR-organisationer och FN- organ. Motionärerna vill ha samma erkännande för assy- rier/syrianer och kaldéer som armenierna fått när det gäller folkmord. Detta fastslogs i en FN-resolution 1985. Med vår skrivning i detta betänkande förnekar vi naturligtvis inte något som har hänt assyrier/syrianer och kaldéer. Det skulle mycket väl kunna vara sant att det var ett folkmord, det förnekar vi inte, som dessa folkgrupper utsattes för. Men det är samtidigt en omöjlighet för oss att uttala oss om detta. Vi kan inte som ett utskott i Sveriges riksdag ta på oss att göra en sådan folkrättslig prövning. Folkmord är ett väl defi- nierat folkrättsligt begrepp som inte kan användas utan att en omfattande opartisk bevisning föreligger. Sådan bevisning har vi inte haft tillgång till. Hade den funnits hade FN tagit upp detta i en resolution. Jag måste fråga: Hur ska vi kunna kräva en nog- grann efterlevnad av folkrätten i Turkiet om vi samti- digt själva är slarviga med begreppen? Detta har de flesta partiföreträdarna i utskottet förstått. Därför är det bara Vänstern och Miljöpartiet som står för reservationen. Det är viktigt att vi ställer krav på att de historiska brott som begåtts tas fram i ljuset. Jag anser precis som motionärerna att ju större öppenhet Turkiet visar i dessa frågor, desto mer bi- drar detta till att stärka Turkiets demokratiska identi- tet och trovärdighet. Jag vill också kommentera reservation 5, som handlar om bombningarna i Irak. Jag ser att Göran Lennmarker, som talade för Moderaterna i den här frågan, inte finns kvar i kammaren, men jag riktar mig till honom och även till Folkpartiets representant. I denna reservation försvarar Moderaterna och Folkpartiet bombningarna över Irak. Det är ett häp- nadsväckande ställningstagande. Det ni deklarerar betyder att ni helt och hållet underminerar FN:s auk- toritet och att ni totalt saknar känsla för vad vi står upp för. Det är inte rätt att partiföreträdare i Sveriges riksdag kan underminera det goda stöd som FN fak- tiskt har i Sverige. Jag tror att ni drivs mer av att rättfärdiga USA:s handlande än av att visa omsorg om kurderna. Mig veterligt har Moderaterna aldrig skrivit en motion om kurderna. Enda gången ni reage- rar till förmån för kurderna är när USA:s agerande ifrågasätts. Ni skriver att bristen på mandat inte får vara ett hinder för agerande. Menar verkligen moderater och folkpartister att det är fritt fram, att alla kan göra precis som de vill och att det går bra att strunta i FN- stadgan? Hur ska vi kunna begära av Saddam Hussein att han ska efterleva FN:s säkerhetsråds resolutioner när det gäller mänskliga rättigheter och folkrätt när vi själva anser oss befriade från FN-stadgan, som USA gör i det här fallet? Jag vill också säga några ord om reservation 6. I den här reservationen beskrivs hur det irakiska folket har drabbats av att sanktionerna inte haft avsedd ver- kan. Sanktioner är ofta trubbiga instrument. Trots att FN försökt mildra verkningarna för civilbefolkningen genom olja-mot-mat-programmet är situationen mycket svår. Vi kan konstatera och erkänna att försö- ken att tvinga regimen till samarbete har misslyckats. Det pågår ett arbete i FN med att förfina sanktionsin- strumenten, och vi måste snart se resultat av detta. Men det krävs någon form av handling av Saddam Hussein. Han driver ett ohyggligt maktspel för att få FN på knä. Han håller undan nödvändiga varor för att vända folket mot omvärlden och för att peka ut en fiende. Sanktionerna i sin nuvarande form måste upphöra - men inte utan motprestation från Saddam Hussein. Sverige hör till de största givarna av huma- nitärt bistånd till Irak. Jag kan alltså konstatera att FN och Sverige värnar mycket mer om det irakiska folket än vad Saddam Hussein gör. Jag vill avsluta med att yrka bifall till hemställan i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

MARIANNE ANDERSSON (C)

Anf. 65 MARIANNE ANDERSSON (C)

Fru talman! Först vill jag fråga Marianne Jönsson om Östtimor. Det är sant som det står i betänkandet att Sverige har ett stort engagemang, satsar bistånds- medel och har gjort flera besök där. Vi var några som i dag träffade företrädare för Caritas, och det vi då fick höra inger ändå oro. Det handlar om prostitution med internationella kunder. Det handlar om brist på samordning mellan de 78 NGO:er, fick vi höra, som finns där. Dessa tävlar mer om att synas själva än vad de jobbar för det östtimoresiska folket. Jag undrar om Marianne Jönsson är beredd att arbeta för ett initiativ för att få till stånd en bättre samordning där man stöder det östtimoresiska folkets väg till utveckling i stället för att, som det nu verkar vara i stor utsträck- ning, låta detta komma uppifrån. Det var min ena fråga. Sedan vill jag fråga om den defensiva hållningen när det gäller att få in frågan om sexuell läggning i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. När förut- sättningarna finns för att driva frågan framåt ska ni göra någonting, säger ni. Som jag ser det handlar det inte om att sitta still och vänta tills de förutsättningar- na finns. Det handlar faktiskt om att medverka till att skapa de förutsättningarna genom att ideligen ta upp den här svåra frågan - för vi vet att den är svår i det internationella arbetet. Genom att göra det medverkar man till att skapa ett klimat som gör att detta kan komma framåt något fortare än om man bara sitter och väntar. Jag skulle vilja ha en synpunkt på det. Jag skulle även vilja säga något om Taiwan. De flesta reservationer som finns här handlar om Sveri- ges representation, skattebefrielse och sådana saker. Det är inga svåra frågor. Detta borde Sverige kunna gå med på lite enklare.

MARIANNE JÖNSSON (S)

Anf. 66 MARIANNE JÖNSSON (S)

Fru talman! Det var många frågor på en gång. Jag börjar med att kommentera er reservation när det gäller diskriminering av homo- och bisexuella. Först vill jag säga att det inte råder någon motsättning mellan majoriteten och reservanterna när det gäller viljan att stärka skyddet för homo- och bisexuella bl.a. genom att få också deras rättigheter uttryckligen erkända av hela det internationella samfundet. Det vill vi också. Men vi menar att det måste finnas rätt förutsättningar. Jag uppfattar att motionärerna vill driva frågan till en omröstning i FN. På goda grunder vet vi att den omröstningen kommer vi att förlora, och då förlorar också de homosexuella på det. Vi tycker att man ska driva frågan, men kanske inte till sin spets. Vilket ansvar tar Marianne Anders- son, som menar att man ska framkalla en negativ reaktion som i så fall blir väldigt svår? Och vilket resultat blir det för de grupper som är utsatta med ert förslag? Är det inte bättre att påtala problemen och inrikta sina ansträngningar på att få en majoritet av medlemsländerna att ändra sin syn? Är det inte bättre att vi går den vägen? Först då tycker jag att man ska driva fram en omröstning i FN, och den situationen har vi tyvärr inte i dag. När det gäller Östra Timor tror jag säkert att vi är helt överens om att uppbyggnaden bör ske med en samordning och att det bör ske så friktionsfritt som möjligt. Vi vet ju att en stor del av samhället var nedbränt och bara bestod av förkolnade rester. Jag får återkomma till detta senare.

MARIANNE ANDERSSON (C)

Anf. 67 MARIANNE ANDERSSON (C)

Fru talman! Beträffande det sistnämnda vill jag bara ställa en följdfråga. Är Marianne Jönsson alltså beredd att ta initiativ när det gäller samordning och bättre förhållanden i Östra Timor? Det är det jag vill ha ett ja eller nej på. Sedan till det här med sexuell läggning. Det är in- tressant att höra om detta. Hur tänker ni? Vad gör socialdemokraterna, vad gör regeringen, för att åstad- komma ändrade förutsättningar? Det är precis det som vi också vill, vi reservanter, att det ska bli ändra- de förutsättningar. Vi menar att man måste jobba tydligt och visa att det här är en fråga som vi tycker är viktig. Om vi driver den till omröstning eller inte är kanske inte det väsentliga, men vi borde ändå ta upp frågan i FN och jobba med den. Det är det som är det mest angelägna. Vad gör då regeringen, och hur tän- ker sig Marianne Jönsson att detta rent konkret ska gå till? Det fick jag inget svar på.

MARIANNE JÖNSSON (S)

Anf. 68 MARIANNE JÖNSSON (S)

Fru talman! Det är väl känt att Sverige driver den här linjen i alla internationella sammanhang, alltså att diskriminering och bestraffning av personer på grund av sexuell läggning står i strid med den grundläggan- de principen om alla människors lika värde och rät- tigheter. Det här driver vi i kontakten med bi- ståndsländer och kandidatländer för att så småningom komma fram till målet att man känner att det inom FN finns en majoritet och att det på det sättet kan fattas ett beslut. Jag tyckte inte heller att jag fick något riktigt svar på mina frågor. Det får väl anstå till nästa gång.

K-G BIÖRSMARK (Fp)

Anf. 69 K-G BIÖRSMARK (Fp)

Fru talman! Först vill jag kommentera den reser- vation som jag står bakom tillsammans med modera- terna om flygförbudszonen. Det är ju ofta så att man hör människor säga: Varför gör inte FN något? Det gäller t.ex. när det sker massmord på människor, som i det här fallet kurderna. Det är klart, skulle inte den här skyddszonen finnas - vi har pratat mycket om folkutrotning här i dag - är det en folkutrotning på gång. Det är just detta som vi måste förhindra. Sedan begärde jag också ordet för att gå vidare på samma tema som Marianne Andersson egentligen. Jag är inte riktigt nöjd med det svar som hon fick. Det är ju så att FN:s stadga om de mänskliga rättigheterna tar upp sådant som ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk och annan uppfattning osv. Vad vi vill är att man ska förtydliga att det också gäller sexuell lägg- ning. Detta är ett jätteproblem i många länder. Det är fängslanden och förföljelser. T.o.m. dödsstraff före- kommer på det här området. Jag förstår inte riktigt resonemanget att det inte är läge att driva frågan nu. Då är frågan: När är det läge att göra det? När uppstår det läget?

MARIANNE JÖNSSON (S)

Anf. 70 MARIANNE JÖNSSON (S)

Fru talman! Jo, det är läge att driva frågan, men inte till en omröstning som motionärerna vill. Det är det som vi har regerat på i det här sammanhanget. Sedan tyckte jag att K-G Biörsmark mycket enkelt slank undan ansvaret för att ni har ett ställningstagan- de där ni menar att man kan göra precis som man vill och att man bara kan strunta i FN-stadgan. Är det så K-G Biörsmark ser på FN:s principer?

K-G BIÖRSMARK (Fp)

Anf. 71 K-G BIÖRSMARK (Fp)

Fru talman! Det är det naturligtvis inte. Vi har haft den här diskussionen många gånger, och jag vet att vi har olika uppfattningar även på det här området. Vi har ju från vår sida arbetat för att ändra FN- stadgan så att man ska kunna gå in i interna konflikter med ett FN-mandat. Det kan man inte göra i dag. Det har även gällt agerandet från EU:s sida, att man kan agera enligt FN:s principer. Här är det faktiskt fråga om folkmord. Sedan vill jag gå tillbaka till den fråga som jag egentligen inte fick svar på. Marianne Jönsson säger att man inte ska driva det här till omröstning för man vet att man förlorar. Tänk om vi hade den attityden här i kammaren! Jag vet ofta att jag ska förlora om- röstningar här. Jag gör det i fråga om det här betän- kandet i dag och jag gör det i andra sammanhang. Skulle det betyda att jag inte skulle driva frågorna? Det finns en opinionsbildande del i detta att ar- gumentera och votera. Eventuellt förlorar man sin votering. Men det betyder inte att man har gjort ett felaktigt eller dåligt arbete. Tvärtom är det kanske då det blir tydligt, när man sätter sig i FN och voterar om detta eller försöker driva fram det till en votering. Varför driver vissa länder frågor år ut och år in och förlorar? Man vinner kanske det ena landet efter det andra. Det är ju så opinionsbildning och politiskt arbete går till. Jag förstår inte resonemanget att det skulle vara något konstigt att man driver det här för att man vet att man ska förlora en votering. I en demokratisk process är det helt naturligt att man gör så.

MARIANNE JÖNSSON (S)

Anf. 72 MARIANNE JÖNSSON (S)

Fru talman! Men K-G Biörsmark, vilka är det som blir förlorarna om man driver frågan till sin spets? Jo, det är just de homosexuella. Det är just dem som vi vill värna. Det är för dem vi vill driva frågan om att man inte ska diskriminera och bestraffa. Vi har inte samma uppfattning, K-G Biörsmark.

MURAD ARTIN (V)

Anf. 73 MURAD ARTIN (V)

Fru talman! Jag har egentligen två frågor till Ma- rianne Jönsson. Den ena handlar om Turkiet och den andra handlar om Irak. Jag tar först upp frågan om Turkiet. Lennart Värmby, riksdagsledamot för Väns- terpartiet, Jonas Sjöstedt, EU-parlamentariker för Vänsterpartiet, Yilmaz Kerimo, riksdagsledamot för Socialdemokraterna och Carina Hägg, likaså, har varit i Turkiet och bevakat rättegången mot den sy- risk-ortodoxa prästen Yusuf Akbulut. Jag hoppas att Marianne Jönsson vet varför Yusuf Akbulut har an- klagats. Det har kommit flera brev just från den turkiska ambassadören. Jag har breven här. Jag har också propaganda som kommer från Turkiet, som är från den turkiska staten direkt till utskottsledamöterna. Också Marianne Jönsson har fått det här. Där står det om folkmordet på assyrier/syrianer och kaldéer att vi ska rösta mot denna motion. Man uppmanar precis alla riksdagsledamöter som sitter i utrikesutskottet att rösta mot. Man säger att detta är en tragisk händelse, enligt de papper som finns här. Det står också att vi ska lämna detta åt historiker och att inte politiker ska fatta beslut om detta. Det är precis det som Marianne Jönsson också sä- ger. Just de orden står i betänkandet, att det är en tragisk händelse, att detta inte har hänt. Samtidigt säger Marianne Jönsson att hon inte förnekar att det är ett folkmord. Men varför säger man inte detta i betänkandet?

MARIANNE JÖNSSON (S)

Anf. 74 MARIANNE JÖNSSON (S)

Fru talman! Det har jag ju förklarat för Murad Artin för en lite stund sedan. Jag har sagt att folkmord är ett definierat folkrättsligt begrepp och att man inte kan använda det hur som helst. Man måste ha en bevisning. Nu frågar jag Murad Artin: Vilka belägg har Mu- rad Artin för att kunna konstatera detta? Denna mo- tion har ju väckt en känslostorm som Murad Artin måste ta ansvar för. Allt det som vi har sagt i tidigare betänkanden i denna fråga är ju inte utraderat. Den uppfattning som vi har i denna fråga finns ju med.

MURAD ARTIN (V)

Anf. 75 MURAD ARTIN (V)

Fru talman! Marianne Jönsson vill ha bevis. Yil- maz Kerimo som sitter här är ett bevis. Han är assyri- er, och hans farföräldrar blev utplånade av just det ottomanska riket. Andra assyrier/syrianer och arme- nier som inte finns i dag i Turkiet är bevis på att det har varit en utplåning av just dessa folkgrupper. Det var flera miljoner som bodde i området. I dag finns det bara 50 000. Detta är bevis. Marianne Jönsson säger att hon inte förnekar det. Men när det gäller de ord som finns i propagandan som kommer från den turkiska staten så stod det i betänkandet att det är en tragedi, precis samma ord. Min andra fråga handlar om Irak. Det är bra att Marianne Jönsson tar upp detta. Jag stöder till punkt och pricka det som hon har sagt när det gäller mode- rater och folkpartister, att de stöder bombningarna av Irak. Marianne Jönsson säger också att hon tycker att sanktionerna som de är utformade i dag inte är bra. Men varför är Marianne Jönsson och socialdemokra- terna inte beredda att jobba aktivt för att sanktionerna ska hävas och ersättas med andra sanktionsmetoder? De nuvarande sanktionerna är vidriga och drabbar det irakiska folket. En och en halv miljon människor har dött på grund av dessa sanktioner.

MARIANNE JÖNSSON (S)

Anf. 76 MARIANNE JÖNSSON (S)

Fru talman! I detta sammanhang har vi ingen an- nan uppfattning. Men jag vill påstå att Sverige är drivande i frågan att förändra sanktionerna. Men vi kan inte låta sanktionerna upphöra helt utan att vi får en motprestation av Saddam Hussein. Vi får inte glömma varför de infördes. Men vi arbetar aktivt med att förändra och försöka specialisera sanktionerna så att de verkligen drabbar regimen och inte folket. Det arbetet pågår, och jag sade också att jag hoppas att vi snart får se ett resultat. Jag ska sedan återgå till frågan om assyri- er/syrianer. Jag tyckte inte att jag fick något tillfreds- ställande svar på min fråga, vilka belägg som Murad Artin har. I stället försöker Murad Artin att få det att se ut som om Turkiet har påverkat min inställning. Sveriges inställning när det gäller Turkiet är mycket väl känd. Det är också mycket väl känt att vår utri- kesminister har gjort flera besök i Turkiet för att där påtala de kränkningar av mänskliga rättigheter och den diskriminering som förekommer mot minoriteter. Jag tycker att det var ett ganska fult påhopp. Jag vill också fråga hur vi ska kunna kräva en noggrann efterlevnad av folkrätten från Turkiets sida om vi samtidigt slarvar med de begrepp som handlar om det folkrättsliga.

MARIANNE SAMUELSSON (Mp)

Anf. 77 MARIANNE SAMUELSSON (Mp)

Fru talman! Jag vill också ta upp frågan om kur- dernas situation och regeringens agerande i Turkiet. Vi påpekar ju från utskottets sida att det är ett pro- blem fortsättningsvis i Turkiet när det gäller mänskli- ga rättigheter. Då vill jag veta lite grann hur det soci- aldemokratiska partiet och regeringen tänker agera inom EU när det gäller Turkiet som ansökarland. Det som vi har sett är att man har varit ganska tystlåten i Turkietfrågan efter att Turkiet antogs som ett tänkbart medlemsland i EU. Jag skulle vilja ha en redogörelse för hur man agerar för att Turkiet ska leva upp till kraven på mänskliga rättigheter.

MARIANNE JÖNSSON (S)

Anf. 78 MARIANNE JÖNSSON (S)

Fru talman! Marianne Samuelssons fråga förvånar mig väldigt mycket. Det är ju ingen hemlighet, som jag tidigare nämnde, att vår utrikesminister har gjort flera resor till Turkiet och där försökt påverka Turkiet att verkligen efterleva kraven i Köpenhamnskriterier- na som handlar om mänskliga rättigheter, att inte diskriminera minoriteter, osv. Marianne Samuelsson har fogat en reservation till betänkandet som jag tycker bygger på ett väldigt otydligt yrkande. Den handlar nämligen om att man vill att det ska utses ett sändebud. Jag måste fråga Marianne Samuelsson: Vilket sändebud handlar det om, varifrån ska detta sändebud sändas, och hur är det tänkt när det gäller den frågan?

MARIANNE SAMUELSSON (Mp)

Anf. 79 MARIANNE SAMUELSSON (Mp)

Fru talman! Jag tycker inte att jag blev särskilt mycket klokare när det gäller vad regeringen gör annat än att Anna Lindh har varit i Turkiet ett flertal gånger. Det är väl fler som har varit i Turkiet, och alla har inte varit särskilt nöjda när de har kommit hem i fråga om vad Turkiet i dag gör när det gäller mänskliga rättigheter utan snarare varit väldigt upp- rörda över att det görs alldeles för lite. Jag tycker alltså inte att jag fick svar på min fråga när det gäller hur regeringen agerar för att Turkiet ska leva upp till kraven på mänskliga rättigheter för att över huvud taget vara värdigt att ingå i EU. Detta är ju oerhört viktigt, eftersom det är nu som man har en möjlighet, som jag ser det, att ändå försöka förändra och påverka Turkiet när det gäller dessa frågor om mänskliga rättigheter och framför allt hur man hanterar den kurdiska befolkningen i detta sammanhang. Jag tycker att det är ganska tydligt när vi säger att det behövs ett särskilt FN-sändebud som bevakar de mänskliga rättigheterna i Turkiet. Det har ju social- demokraterna i det här fallet inte tyckt. Det räcker tydligen att Anna Lindh åker dit då och då. Vi skulle vilja ha en kontinuerlig bevakning som finns på plats hela tiden.

MARIANNE JÖNSSON (S)

Anf. 80 MARIANNE JÖNSSON (S)

Fru talman! Jag vill ändå påstå att Sverige är mer pådrivande när det gäller mänskliga rättigheter i Tur- kiet än andra länder. Och det som Marianne Samuels- son säger är mycket riktigt, nämligen att många av oss har besökt Turkiet och kan rapportera om de problem som förekommer. Och det är väl bra att de kommer fram i ljuset. Sedan tyckte jag inte att jag fick något besked om det särskilda sändebudet. Det är väldigt otydligt. Är det EU, OSSE eller FN som ska utse särskilda sände- bud? Det kan ju inte vara Sverige. Sverige har ingen möjlighet att utse ett sändebud på det sättet. Det är inte så det fungerar. Dessutom får dessa sändebud vanligtvis inte komma in i dessa länder utan måste operera utanför. Jag tycker att den kontakt som vi har med Turkiet är god och innebär att vi har en bra dia- log med Turkiet i dessa frågor.

JAN ERIK ÅGREN (Kd)

Anf. 81 JAN ERIK ÅGREN (Kd)

Fru talman! Vi som bor och lever i Sverige har det bra på många sätt. Vi får fritt uttrycka våra politiska åsikter. Vi har såväl medborgerliga och civila som ekonomiska, kulturella och sociala rättigheter. Vi vet mycket väl att det inte alls är så runtom i världen. Det är bra att vi i riksdagen är någorlunda överens om de mänskliga rättigheterna och att det finns en stor samsyn om vikten av att driva dessa frågor. Vi jobbar hårt för att fler människor i världen ska kunna få sina mänskliga rättigheter garanterade. Det är nöd- vändigt och bra. Jag skulle kunna stå här i dag och rada upp en mängd olika fall både från Sverige och från andra håll i världen, människoöden som jag har stött på, och jag tror att ni andra har sådana exempel, och som gör att jag känner att det behövs ett engagemang och allt inte fungerar som det borde. Det är viktigt för oss politi- ker att ta itu med de enskilda människornas livsöden. Det är därför som vi finns, skulle man kunna säga. Jag tänkte i debatten fokusera mer generella poli- tiska frågor. Innan jag går in på det vill lyfta fram de olika frivilligorganisationer som arbetar för enskilda människors rättigheter: Amnesty International, Indi- viduell Människohjälp, Röda korset, Rädda Barnen, Lutherhjälpen, Caritas, Diakonia m.fl. vars företräda- re vi möter runtom i världen och också här hemma. Flera av oss är säkert engagerade i dessa organisatio- ner. De gör en jätteinsats för de mänskliga rättighe- terna. Jag skulle vilja först lyfta upp frågan om mänskli- ga rättigheter ur ett ideologiskt perspektiv och sedan diskutera några områden som vi kristdemokrater särskilt vill betona och vissa fall där regeringen kunde göra mera. Låt mig börja med att konstatera att vi ofta hänvi- sar till de mänskliga rättigheterna, men mera sällan konkretiseras diskussionen. Vad är mänskliga rättig- heter, vilka är de och vad betyder de? Vilka problem skapar rättigheterna i sin relation till varandra? Jag tror att det behövs en betydligt mer teoretisk och ideologisk diskussion om mänskliga rättigheter. Finns det universella rättigheter, eller är de kulturellt be- tingade? Vad innebär utvecklandet av en global etik? Vilka rättigheter är absoluta, och vilka är underord- nade eller beroende av varandra? Vi kristdemokrater menar att en viktig utgångs- punkt är att mänskliga rättigheter och grundläggande friheter är något som tillkommer alla människor i samma utsträckning. De mänskliga rättigheterna är odelbara och beroende av varandra. Det innebär bl.a. att rättigheterna inom de ekonomiska, sociala och politiska områdena är lika viktiga som de inom de medborgerliga, civila och politiska områdena. Inte förrän alla rättigheter garanteras värnas människovär- det fullständigt. Även om det finns stora skillnader mellan olika kulturer och religioner menar vi att det finns vissa grundläggande värden som är giltiga inom de flesta kulturer. Att kulturer och religioner skiljer sig åt vad gäller seder och bruk behöver inte innebära att de skiljer sig åt vad gäller grundläggande värden och normer. Dessutom måste frågan om vilka värden och normer som kulturer och religioner i praktiken har skiljas från frågan om dess giltighet. Risken med att vi inte djupare diskuterar den ide- ologiska dimensionen om de mänskliga rättigheterna är att alla kan hänvisa till dem som politiska slagord. Men det är faktiskt så att mänskliga rättigheter är ett tydligt icke-socialistiskt begrepp. Mänskliga rättig- heter har sitt ursprung i individens rättigheter gente- mot staten. I det socialdemokratiska Sverige talas det ofta om principen lika för alla. I stället för att detta alltid betyder lika möjligheter för alla blir resultatet ibland en begränsande likriktning. Som motsats handlar mänskliga rättigheter, såsom de uttrycks i olika FN-deklarationer, om individen och hennes eller hans möjligheter att förverkligas, utvecklas och leva i gemenskap med andra. Människor är olika och behöver olika möjligheter att utvecklas. Fru talman! Det råder ingen tvekan om att rege- ringen arbetar för mänskliga rättigheter. Skrivelser om mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik och mänskliga rättigheter i utvecklingssamarbetet är ett bevis på att det i ord finns en god vilja, och jag tror att det är lite mer än så. Dessutom säger vi ofta att mänskliga rättigheter ska genomsyra hela politiken, i alla olika områden och i alla dess olika vinklar. Men ibland hänger ord och handling inte riktigt ihop. Jag skulle vilja visa på några saker här hemma. Mänskliga rättigheter kränks i hela världen, och Sverige är tyvärr inget undantag. Vi har blivit kritise- rade i Europadomstolen för kränkningar av privatli- vet, skyddsstatus mot staten, äganderätten och indivi- dens rätt att driva fall mot staten. Vi har dessutom i Sverige blivit kritiserade av bl.a. Rädda Barnen för att inte uppfylla barnkonventionen. Vi är också det land som har fällts flest gånger i FN:s kommitté mot tor- tyr. Det måste kunna bli mycket bättre också i Sveri- ge, även om situationen är mycket bättre här än i de flesta andra länder. Om vi med trovärdighet ska gå ut i världen och kämpa för mänskliga rättigheter måste vi sopa rent framför egen dörr också. Sverige saknar en nationell handlingsplan för mänskliga rättigheter. Vi kristdemokrater har flera gånger påpekat detta för regeringen. Vid en FN- konferens 1993 uppmanades alla FN:s medlemslän- der att göra nationella handlingsplaner för mänskliga rättigheter. Sverige har tyvärr släpat efter i det arbetet och i stället sänt årliga, vad man skulle kunna kalla, glädjerapporter om hur bra allt är ställt i Sverige. Nu arbetar i alla fall en interdepartemental arbetsgrupp med att ta fram en nationell handlingsplan för Sveri- ge. Det är bra. Vi ser fram emot den och hoppas att den blir tydlig, konkret och att där erkänns bristerna i vårt svenska samhälle. Det är synd att regeringen inte har valt att inbjuda riksdagspartierna i detta arbete, men det kanske ligger i linje med socialdemokratisk tradition att inte göra det. Fru talman! På den internationella arenan finns det oändligt mycket att säga om de mänskliga rättig- heterna. Dödsstraffet finns kvar i många länder, män- niskor torteras på många ställen, politiska friheter är begränsade och minoriteters rättigheter förtrycks av ledande folkgrupper. För att nämna några länder tänker jag på situationen i Indonesien, Ryssland med Tjetjenien, Colombia, Kina. Listan skulle kunna gö- ras lång, alltför lång, om man räknade upp alla länder. Jag kan inte heller låta bli att tänka på Sudan. Vi kristdemokrater försöker sedan en tid att få den svenska regeringen att uppmärksamma denna glömda konflikt, ofta kallad för världens största inbördeskrig. I 18 år har kriget pågått, med över 2 miljoner dödade och mer än 4 miljoner människor på flykt. Regering- en bombar civilbefolkningen, och med oljepengar blir stridsutrustningen alltmer sofistikerad. Detta leder mig in på en av de stora utmaningarna inför framtiden i vårt globala samhälle. Det gäller att inse att alla människor och aktörer har ett ansvar för samhällsutvecklingen, mänskliga rättigheter och miljön. Det gäller regeringar organisationer, företag eller enskilda människor. Det duger därför inte att säga som Lundin Oil, att man bara bryr sig om att borra efter olja. Om företags olika investeringar leder till social degradering, brott mot mänskliga rättigheter och en sämre miljö, då måste vi säga ifrån. När det gäller fallet Sudan och exemplet Lundin Oil är det naturligtvis bra med ekonomiska investe- ringar. Det är detta som i längden kan skapa utveck- ling och framtidshopp i landet, men det får inte ske på bekostnad av att människovärdet kränks så brutalt och av att människoliv spills. Först fred och mänskli- ga rättigheter, sedan ekonomiska investeringar och utveckling. Företagen kan spela en viktig roll. Den svenska regeringen borde lära av Kofi Annan och Global Compact som har bildats inom FN - ett sam- arbete mellan regeringar, internationella organisatio- ner och företag för att slå fast etiska koder och främja utveckling, mänskliga rättigheter och miljön. Fru talman! Låt mig belysa en annan dimension av arbetet med mänskliga rättigheter och dess kopp- ling till bistånd och utvecklingssamarbetet. Mänskliga rättigheter och utveckling delar en gemensam vision och ett gemensamt mål, nämligen att garantera frihet, välstånd och ett människovärde för alla. Inom bi- ståndspolitiken borde mänskliga rättigheter vara såväl ett medel som ett mål. Ekonomisk och social utveck- ling är nödvändigt för att man ska kunna uppleva mänskliga rättigheter, och mänskliga rättigheter är en förutsättning för tillväxt och utveckling. Även om den svenska regeringen talar om ett rät- tighetsbaserat bistånd tror jag att vi ännu tydligare måste lyfta biståndet för demokrati och mänskliga rättigheter. Det är alldeles för dåligt i dag. Vi fokuse- rar alltför ofta på det materiella biståndet och glöm- mer de viktiga grundläggande förutsättningarna för att samhällsresurserna ska kunna fördelas och åtnjutas av så många som möjligt, nämligen en demokratisk samhällsstyrning och en god respekt för mänskliga rättigheter. Mänskliga rättigheter är ett mål i sig. Ett annat område där vi måste lyfta MR- perspektivet är säkerhetspolitiken. Alltför ofta talar regeringen, och ibland även vänstern, om folkrätten som något statiskt och om FN-stadgan i begränsande termer. I stället för att fokusera på grova brott mot mänskliga rättigheter och vad vi kan göra för att skydda människor i nöd hänvisar regeringen till den föråldrade säkerhetsdoktrinen och en folkrätt i re- striktiva termer. Nej, regeringen borde hårdare driva en rättsut- veckling som sätter människors säkerhet i centrum och inte enbart staters säkerhet. Vi kan inte tillåta att envåldshärskare bakom suveränitetsprinciper förbry- ter sig mot enskilda människor, och vi kan inte stilla- tigande se på när folkmord sker, det kan väl ingen göra. En viktig del av vår diskussion i dag har handlat om den historiska synen på folkmorden på assyrier, syrianer, kaldéer och armenier. Där har vi kristdemo- krater inte ansett utskottsmajoritetens skrivning till- räckligt tydlig och klar. Därför har vi bifogat ett sär- skilt yttrande som också Centern och Folkpartiet har ställt sig bakom, som vi här har hört. I yttrandet skri- ver vi: "Det är viktigt att det genomförs en förutsätt- ningslös och oberoende internationell forskning om de folkmord som drabbade minoriteterna i det otto- manska riket. Den turkiska regeringen har, liksom alla regeringar, ett ansvar att uppmuntra och under- lätta historisk forskning samt fritt tillträde till histo- riska arkiv. Vi menar att det är viktigt för Turkiets anpassning till EU att visa stor öppenhet när det gäl- ler klarläggande av händelser av stor vikt i landets tidigare historia. Ger ovan nämnda forskning belägg för misstankarna om folkmord även på assyri- er/syrianer liksom kaldéer måste detta också erkännas av Sverige och världssamfundet." Vi kristdemokrater kommer att rösta "gult" när den frågan kommer upp till omröstning i dag. I det här sammanhanget vill jag också nämna att vi kristdemokrater har skickat ett protestbrev till den turkiske ambassadören när det gäller rättegången mot fader Yusuf Akbulut från Diyarbakir där vi kräver att rättegången mot honom måste läggas ned. Det måste finnas yttrandefrihet i Turkiet. Det som nu håller på att ske är ett tydligt exempel på att yttrandefriheten inte fungerar. Fru talman! Avslutningsvis är det två viktiga prin- ciper som jag vill belysa. Till att börja med behövs det ett skifte och en attitydförändring när det gäller inställningen till det internationella arbetet med de mänskliga rättigheterna. Alldeles för ofta har det handlat om att peka ut syndaren, bestraffa dem som inte följer normen och att införa sanktioner mot dem som bryter mot de mänskliga rättigheterna. Det är naturligtvis viktigt att det finns rättsliga åt- gärder att vidta då brott mot internationella lagar begås, men när det gäller att främja mänskliga rättig- heter behövs det en ökad användning av positiva verkningsmedel. Samarbete och stöd måste bli mera av ett ledord. Sedan tror jag att lika viktigt som det är att främja mänskliga rättigheter är det att öka förståelsen för andra kulturer och regioner. Det finns en uppenbar risk att FN-konventionerna uppfattas som enbart eller alltför västerländska. Därför måste spridningen av de mänskliga rättigheterna kombineras med strukturer för ett interkulturellt utbyte. Det behövs även en öd- mjukhet inför andra människors kulturella seder och bruk. Olika metoder och tillvägagångssätt i andra länder behöver inte betyda skillnader i värdegrund eller i synen på mänskliga rättigheter. Olika demo- kratiska samhällssystem behöver inte betyda att rätten till politisk delaktighet och åsiktsfrihet kränks. Olika välfärdsmodeller och olika skolsystem behöver inte heller betyda att rätten till ekonomisk utveckling och utbildning inte respekteras. I arbetet för de mänskliga rättigheterna måste vi drivas av både kamplust och samarbetsvilja, liksom av både ödmjukhet och förståelse inför andra männi- skors kulturer. Alla människors lika värde gäller! Avslutningsvis vill jag säga att när det gäller re- servation 8 under mom. 63 stöder också vi kristde- mokrater den reservationen. Vi står också bakom det särskilda yttrandet som gäller utvecklingen i Kuba. I övrigt stöder vi utskottets förslag i betänkandet.

MURAD ARTIN (V)

Anf. 82 MURAD ARTIN (V)

Fru talman! Det är bra att Jan Erik Ågren tar upp fallet med prästen Yusuf Akbulut. I flera pressmed- delanden har alla riksdagspartier skrivit under upp- maningen om stöd för Yusuf Akbulut och att åtalet mot honom ska läggas ned. Partiledaren för Kristdemokraterna, Alf Svensson, har tillsammans med bl.a. historiker skrivit under ett upprop där man erkänner att det har skett ett folk- mord på armenier, syrianer, assyrier och kaldéer. Det stod klart och tydligt att det var ett historiskt faktum och att Turkiet bör erkänna att detta folkmord har skett. Varför gör Jan Erik Ågren en annan bedömning än partiledaren Alf Svensson?

JAN ERIK ÅGREN (Kd)

Anf. 83 JAN ERIK ÅGREN (Kd)

Fru talman! Det är riktigt och viktigt att vi agerar i fallet fader Yusuf Akbulut. Det finns inte skäl för att han ska dömas i en rättegång för det som han har sagt. Vi måste fortsätta att agera tills han släpps fri igen, och vi ska använda alla goda tänkbara medel som finns för det. Jag tycker att det är väldigt bra att vi har så bred uppslutning kring detta. När det gäller frågan om folkmord vet jag inte vilket brev som Murad Artin åsyftar. Men jag kan säga att vi i utskottet ser det som väldigt viktigt att vi klarar ut den här frågan. Man skulle kunna säga att det har blivit som ett öppet sår som vi måste rensa upp för att det ska kunna läka. Men vi har bedömt att det bästa sättet att göra det är, som vi nämner i det särskilda yttrandet, att se till att vi har mer fakta på fötterna för att vi ska kunna hävda och besluta detta i riksdagen. För att det ska få tyngd är det också viktigt att vi är eniga i utskottet, men det blev vi inte. Det fanns inte underlag för det i de diskussioner som vi hade, och vi har inte sett de belägg som jag menar behövs för att vi ska kunna göra det ställningstagan- det. Jag tror att det har begåtts ett folkmord, men jag har inte de bevis som jag behöver för att kunna ställa mig bakom reservationen.

MURAD ARTIN (V)

Anf. 84 MURAD ARTIN (V)

Fru talman! Jag tycker att det är bra att Jan Erik har protesterat mot den turkiske ambassadörens brev som han har skickat till utrikesutskottets ledamöter, där han skriver att vi ska rösta emot en sådan motion. Turkiet blandar sig i vad vi ska säga här i riksdagen när de inte har något med det att göra. När vi förra året behandlade en motion som handlade om armenierna var vi eniga, precis som Jan Erik Ågren säger. Det här är en del av det folkmord som drabbade just assyrier, syrianer och kaldéer. Yusuf Akbulut är anklagad just för att han sagt detta. Varför gör ni inte samma bedömning som ni gjorde förra året? Det är beklagligt att kristdemokraterna inte gör det.

JAN ERIK ÅGREN (Kd)

Anf. 85 JAN ERIK ÅGREN (Kd)

Fru talman! Jag vill ytterligare till det som jag sa- de om behandlingen av fader Yusuf Akbulut säga att vi har bett att få träffa ambassadören för att få en diskussion med honom. Sedan vill jag tillägga att även jag har varit i Turkiet och Diyarbakir ett antal gånger just på grund av min oro för de brott mot mänskliga rättigheter som jag uppfattar begås där. Det är viktigt att det som vi säger och gör från ut- skott och riksdag inte får ge anledning att uppfattas som att vi faller undan för påtryckningar, hot eller uppfattningar utifrån, utan vi måste ta ställning uti- från det faktaunderlag som vi har och som vi kan bedöma är objektivt, giltigt och riktigt. Jag tycker också att det är viktigt när vi tar ställ- ning att vi försöker att se hur vi kan komma fram till en lösning på frågan. Det viktigaste är inte att göra en markering som inte leder till ett resultat, utan det är att försöka att se till att vi får ett faktaunderlag som gör att vi gemensamt i riksdagen kan fastställa om en sådan utredning som vi förordar handlar om folk- mord. Då ska vi kunna vara helt överens i riksdagen och gå vidare med det. Då kan det också hända något i frågan om Turkiet.

STEN TOLGFORS (M)

Anf. 86 STEN TOLGFORS (M)

Fru talman! Taiwan kan tjäna som modell och in- spirationskälla för demokratiseringen av hela den kinesiska kultursfären. Taiwan är den första varaktiga och fullvärdiga demokratin i Kinas historia. När Taiwan på något decennium har gått från auktoritärt styre till demokrati och fria val med re- spekt för mänskliga fri- och rättigheter, har ledarna i Peking sökt befästa sin makt med våld och förtryck. När Folkrepubliken Kina fortfarande har att ta steget till marknadsekonomiska institutioner har Taiwan redan nått fram. När jämställdheten i Taiwan har kommit så långt att 25 % av ministrarna är kvinnor, försvinner fortfarande tusentals och åter tusentals flickebarn i Kina. Att demokratiseringsprocessen i Taiwan verkligen är genomgripande visas av att oppositionen till det tidigare statsbärande partiet, Koumintang, har vunnit och erhållit landets högsta politiska ämbeten. Först vann han borgmästarposten i huvudstaden Tapiei och i senaste presidentvalet också presidentposten. När president Lee år 2000 överlämnade makten till oppositionens vinnande kandidat Chen Shui-bian stod det som symbol för mognaden i landets demo- kratiseringsprocess. Att Kina har försökt styra demokratiska val i grannlandet Taiwan är särskilt allvarligt. I stället för att respektera folkets vilja försöker Folkrepublikens regering att skrämma människor till efterrättelse. Taiwan visar också att sunda värden ger förutsätt- ningar för långsiktig tillväxt. Landets betoning på småföretagande, kunskapsuppbyggnad och folkbild- ning, och sedan något decennium tillbaka demokrati, mänskliga rättigheter och marknadsekonomiska in- stitutioner har grundlagt en lika långvarig som stark ekonomisk tillväxt. Taiwan är en av världens 20 största ekonomier, vars handel är av stor betydelse för Sverige. I taiwanesisk utrikespolitik har Europa uppvärde- rats de senaste åren, vilket jag välkomnar. Det är centralt att Sverige och Europa kontinuerligt markerar sitt stöd för den taiwanesiska demokratin inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Den är nämligen satt under hård press av Folkrepubliken Kina. När Taiwan 1996 höll sitt första fria presidentval hotade Kina landet med invasion, försatte armén i högsta beredskap, höll flottövningar i Taiwansundet, placerade ut robotar och avfyrade också missiler mot Taiwan. Sammanlagt lär det röra sig om 100 missiler som Kina har avsänt i Taiwansundet. Kina har också vid ett antal andra tillfällen gjort allt för att påverka valdebatten i Taiwan. Under det senaste presidentvalet, förra året, då bl.a. förhållandet till Kina diskuterades, hotades Taiwan ånyo med invasion och militära maktmedel. Men i stället för att huka under hoten genomförde Taiwan ytterligare ett lyckat demokratiskt presidentval. Demokratin stärktes därmed. Det som Kina fruktar är förmodligen det goda ex- emplets makt. Framgångssagan Taiwan visar att de- mokrati av västerländsk modell, marknadsekonomi och respekt för mänskliga rättigheter alldeles utmärkt låter sig kombineras med kinesisk kultur. Så varför ska bara dryga 20 miljoner kineser och inte 1,3 mil- jarder åtnjuta dessa värden? Sverige har och bör ha en ett-Kina-politik. Men Sverige bör inte behandla Kina och Taiwan som om de vore lika goda kålsupare. Sverige måste hävda yttrandefrihetens, demokratins och rättsstatens fun- damentala och universella värden, liksom att hot om militärt våld från Folkrepublikens sida måste avvisas. De militära hoten kommer nämligen enbart från ett håll, och det är från Folkrepubliken Kina. Taiwan har inga offensiva ambitioner. Dem avskaffade man re- dan 1991, för tio år sedan, men Kina har dem fortfa- rande kvar. I alla sammanhang hyllar Sverige folkens rätt att i val välja sin väg. Detta gäller i all synnerhet för Taiwans folk som i fria val kan uttrycka sin uppfatt- ning. Ledningen i Kina måste inse att man bara genom att demokratisera sitt land kan locka Taiwan till åter- förening. Många människor i Taiwan önskar en åter- förening med Kina, men knappast någon är beredd att offra demokratin och den personliga friheten för den. En återförening måste ske på demokratisk grund. Fru talman! Det är centralt att i alla sammanhang där det är möjligt låta Taiwan vara delaktigt i inter- nationellt samarbete. Sjukdomar känner inga gränser. När det gäller kunskap, information och forskning om hälsofrågor är det extra viktigt med samarbete. Taiwan bör därför få komma med i samarbetet kring hälsofrågor i WTO. Fru talman! President Bush har valt att stärka kontakterna med och stödet för de asiatiska demokra- tierna Sydkorea, Japan och Taiwan under måttot "Vännerna först". Kina ses numera som en strategisk konkurrent som bör behandlas med betydande tydlig- het. Jag tror att det ligger en del i detta. Kinas kon- ventionella och nukleära upprustning, liksom de gra- va brott mot mänskliga rättigheter som regimen sva- rar för kräver stor tydlighet i omvärldens reaktioner. De problem som inte löses i dag kan komma att bli oöverstigliga i ett längre perspektiv. Att Kina har en snabb ekonomisk tillväxt och sä- kerligen kommer att ha stor betydelse som handel- spartner i framtiden får inte tillåtas mildra kritik när sådan är befogad. Förhoppningar om framtiden gör inte att vi kan strunta i ansvar att påtala kränkningar av mänskliga rättigheter och landets militära rust- ningar. Kina ska mätas med samma måttstock som alla andra länder. Vi vet att oppositionella förtrycks, oliktänkande förtrycks och människor interneras och förföljs av regeringen. Yttrandefrihet finns över huvud taget inte. Tusentals människor fängslas för kontrarevolutionär verksamhet. 200 000-250 000 personer, dvs. nästan en kvarts miljon, har fängslats och sänts till arbetslä- ger för att omskolas genom tvångsarbete. Det är nå- got som är mycket lite uppmärksammat i vår del av världen. Kina är världens dominerande dödsstraffland. Över 1 700 människor dömdes år 1999 till döden i Kina. Vi vet att åtminstone 1 100 av dem verkligen avrättades. Drygt 27 000 personer dödsdömdes under 90-talet. Fler än 18 000 avrättades också såvitt känt. Hur stora de verkliga siffrorna är vet ingen. Samtidigt som Sverige i EU måste reagera med stor tydlighet mot diktaturen i Folkrepubliken Kina måste vi uppmuntra handel som skapar välstånd, öppnar landet för kontakter, underbygger uppbyggna- den av marknadsekonomin och skapar kontakter som kan driva fram krav på demokrati. Det goda exemp- lets makt är stor. Sverige har tyvärr visat för mycket eftergivenhet genom åren mot Kina. Den taiwanesiske vicepresi- denten nekades inresa i Sverige för några år sedan trots att han kom som vetenskapsman och inte som politiker. Det är inte acceptabelt. UD försökte att förutse, antecipera, Kinas reaktioner. Dessvärre är det fortfarande svårt att glömma statsministerns famösa uttalande om stabiliteten i politiken i Kina. Fru talman! Folkrepubliken Kina har nu 250 mis- siler riktade mot Taiwan längs Fujiankusten som Taiwan står närmast försvarslös inför. Enligt ameri- kanska uppgifter är antalet missiler ännu större, ca 300, och antalet ökar med 50 per år. Amerikanska satelliter har också upptäckt en ny missilbas i Taiwans närhet. Till år 2005 avser Folkrepubliken Kina ha 600 missiler utplacerade längs sundet. Det visar att det är Kina som ensidigt driver upp- rustningen och utgör en destabiliserande faktor i regionen. Kina upprustar trots att styrkeförhållandena redan är ojämna. Kina har t.ex. 96 operativa ubåtar varav vissa högteknologiska medan Taiwan har fyra varav två är från 1946. Andra länder har förvisso större kärnvapenarsenaler än Kina. Men det är Kinas ambition som är intressant. Man arbetar aktivt för att skaffa sig ny kapacitet både vad gäller stridsspetsar och missilteknik. Att Sverige verkar för att stoppa Kinas upprust- ning och hoten mot grannar är en mycket angelägen uppgift för freden. Att Sverige verkar för att rege- ringen i Kina börjar behandla sina medborgare med full respekt för mänskliga fri- och rättigheter är också en avgörande fråga för den långsiktiga utvecklingen i regionen.

EVA ZETTERBERG (V)

Anf. 87 EVA ZETTERBERG (V)

Fru talman! Mänskliga rättigheter är afrikanska rättigheter, de är också asiatiska rättigheter, de är europeiska rättigheter och de är amerikanska rättig- heter. De tillhör inte någon regering, de är inte be- gränsade till någon kontinent. De är grundläggande och tillhör mänskligheten själv. Det är ett citat från FN:s generalsekreterare Kofi Annan som jag tycker är en god bakgrund till vår diskussion här i dag. Självklart är ämnet mänskliga rättigheter oerhört stort och vitt. Vi tänker kanske främst på de individu- ella rättigheterna som medborgare och den personliga friheten och yttrandefriheten. Men jag menar att vi definitivt också måste se till de grundläggande över- levnadskraven, dvs. grundläggande kollektiva krav. Där måste kampen mot fattigdomen, rätten till hälsa, utbildning, bostad, osv. finnas med. Vi vet att mänskliga rättigheter kränks men också respekteras världen över. Ingen världsdel går fri från anklagelser, allraminst Europa. Där har vi senast upplevt kriget på västra Balkan, som i dag återigen blossar upp i Makedonien. Men också Sverige har fått berättigad kritik. I detta betänkande har vi lyft fram frågor som ta- gits upp i olika motioner. Det är inte heltäckande. Varken jag eller någon annan av oss kan göra en heltäckande beskrivning av situationen runtom i värl- den. Murad Artin har här tidigare för Vänsterpartiets räkning lyft fram några av Vänsterpartiets krav. Det gäller bl.a. det viktiga kravet på ett erkännande av att det ägt rum ett folkmord på assyrier/syrianer och kaldéer. På samma sätt har utrikesutskottet i riksda- gen tidigare tagit upp erkännande av folkmordet på armenier. Murad har också berört den viktiga frågan om sanktionerna mot Irak. Jag ska därför gå in på andra områden. Nyligen besökte utrikesutskottet Sida. Det var för- stås inte första gången. Den här gången uppehöll vi oss i väldigt hög utsträckning vid frågan om bistånd och miljö, och miljö som mänskliga rättigheter. Det var väldigt viktigt att lyfta fram och se på hur nära sammanbunden frågan om miljö och hållbar utveck- ling är med mänskliga rättigheter. Vi har det aktuella exemplet med Sudan och det svenska företaget Lundin Oil i Sudan. Enligt de rap- porter som inkommit från Amnesty m.fl. förefaller det som att man uppenbarligen har kränkt mänskliga rättigheter, bidragit till att stridigheter har kunnat föras och ökat i intensitet och bidragit till folkför- flyttningar. Det är ingen ny fråga. Det vet vi alla som har in- tresserat oss för ämnet. Det gäller exempelvis Ken Saro-Wiwa i Nigeria, som blev avrättad år 1995. Vi har frågan om de stora dammarna runtom i världen. Urrádammen i Colombia har orsakat enorma problem för ursprungsbefolkningen, embera-katioindianerna m.fl. Vi har ett annat exempel med oljeledningar i Tchad och Kamerun som har varit aktuellt. Där har världsbanken med Sveriges goda minne gått in och understött byggandet av oljeledningar. Pengar har där använts direkt till att rusta upp arméer. Jag menar att vi måste fundera vidare på den här frågan. Vänsterpartiet har i motioner och i andra sammanhang lyft fram exempelvis Exportrådets vik- tiga funktion. Avsaknaden av insyn och parlamenta- riskt deltagande i besluten är uppenbart. Vi vill se en förändring just därför att miljö och hållbar utveckling hör ihop med mänskliga rättigheter. Fru talman! Jag vill peka på kvinnors och barns rättigheter. De är fundamentala, och de är allas mänskliga rättigheter. Vi har fortfarande år 2000, år 2001 hedersmord, stening och exempel på köns- stympning och könshandel. Enbart i Europa säljs ungefär 500 000 kvinnor och barn. Vänsterpartiet står tillsammans med andra partier bakom en reservation. Vi tycker att vi i Sverige ska driva på om en FN-konvention mot diskriminering av homosexuella och människor med olika sexuella läggningar. Tyvärr har majoriteten inte riktigt förstått det. Det handlar inte om det Marianne Jönsson var inne på tidigare, dvs. om man ska driva frågan så att man blir nedröstad i FN eller inte. Det handlar om att hitta lämpliga sätt att driva frågan på. Jag beklagar att vi inte har majoritet i den frågan. Inom detta område har det gjorts många framsteg. Ett exempel är krigsförbrytartribunalen i Haag som nu drar krigsförbrytare inför rätta. Där är våldtäkt anklagelsen. Det är unikt och ett nytt steg framåt att det erkänns som krigsförbrytelse. Det finns fler frågor på detta område som bör be- lysas. Aids och hiv är en farsot som framför allt i Afrika drabbar kvinnor, barn och hela befolkningen urskillningslöst. Där finns botemedlen inte för dem som saknar pengar. Vi har i dagarna fått en proposition från regering- en på det här området som också är viktig. Det gäller ILO-konventionen mot skadligt barnarbete. Där kan vi åtminstone någorlunda lägga en grund för interna- tionella bestämmelser om var barn absolut inte bör och ska behöva vara med. En annan generell rättighet gäller de människor som är funktionshindrade och som i dag står utanför sina rättigheter i många länder. Där måste frågan om standardreglerna drivas med eftertryck. Detta kan man lyfta fram på olika sätt. Ett gott exempel är hur Sverige i dag stöder organisationer i Peru som ska vara med och bevaka valet för att se till att just funk- tionshindrade får sina möjligheter att delta i demo- kratiska val tillgodosedda. Det finns fler. På det allmänna området vill jag också peka på dödsstraffet. I betänkandet lyfter vi fram USA:s ne- gativa roll. Riksdagen har på olika sätt agerat. Själv- fallet går det inte heller att gå förbi Kina på det här området, där dödsstraff utdöms till tusentals männi- skor. Jag tänker också på upprepade kränkningar av mänskliga rättigheter på andra sätt, där falungong och andra rörelser samt oppositionella har drabbats myck- et hårt. Fru talman! Jag vill också gå in på några enskilda länder och regioner. Ett område som vi har pekat på i betänkandet är Iran, där de mänskliga rättigheterna inte respekteras. Det kommer ständigt nya rapporter om hur man stänger tidningar och om hur hot mot oppositionella hör till vardagen. Sverige för en kritisk dialog, men vi från Vänsterpartiet och andra frågar oss om man inte ibland måste ta till punktsanktioner och markera tydligt och praktiskt konkret och inte bara genom en dialog. Det är svårt att på några minuter dra fram det vä- sentliga i situationen i Afrika. Men andra, t.ex. Yvon- ne Oscarsson, kommer att beröra situationen vid de stora sjöarna och Kongo som är mycket allvarlig. Man lider fortfarande i dag av konsekvenserna av folkmorden i Rwanda och Burundi. Situationen i Zimbabwe är också oerhört allvarlig. Det finns också ett land som är nytt på den kartan, vilket smärtar många av oss, nämligen Tanzania. Övergreppen på Zanzibar mot oppositionella är mycket allvarliga händelser, som har föregåtts av andra bud tidigare. Det är inga nyheter, men intensiteten i övergreppen har ökat. Här finns det starka förhoppningar från svensk sida och från EU. Vi måste driva på och se till att man i Tanzania, där man i övrigt har uppnått mycket när det gäller mänskliga rättigheter, fred, stabilitet och bidrag till grannländernas säkerhet, ska komma till rätta med problemen och acceptera att oppositionen har rättigheter. Jag vill också peka på västra Sahara, även om Gunilla Wallén kommer in på det senare och lyfter fram ytterligare frågor. Från Vänsterpartiet har vi efterlyst att regeringen tydligt och klart driver frågan inom EU. Den måste komma upp på dagordningen utifrån det självklara perspektivet att vi står bakom FN:s ansträngningar att få en folkomröstning till stånd. Också i Asien har stora omvälvningar ägt rum. Det är stora förbättringar som har skett vad gäller Sydkorea och Taiwan, som andra har varit inne på här. Det gäller också i viss mån Burma och Indonesi- en. Det som många av oss är intresserade av är Östra Timor. Marianne Andersson och andra har varit inne på hur folkomröstningen, som utlöste massakrer men som nu har gått över i förberedelser till demokratiska val senare i sommar, i augusti. Vi ser hur svåra de här förberedelserna är. Man tycker kanske att det går för hastigt. FN har kanske inte klarat sin uppgift att leda landet i en övergångsregering så väl. Det finns up- penbara problem. Där måste Sverige delta och under- stödja arbetet för demokrati och mänskliga rättighe- ter. Latinamerika har också genomgått enorma för- ändringar. I Chile, Peru och Guatemala har det svens- ka biståndet varit koncentrerat på mänskliga rättig- heter och demokrati. Bolivia är ett land där vi har starkt bistånd - inte bara på området MR och demo- krati utan också för annat. Där finns klara problem, men det är viktigt att Sverige finns med och bevakar och försöker påverka på detta område. Jag vill naturligtvis också beröra Colombia, där man i MR-kommissionen har förberett en rapport. Den kommer upp under kommissionens arbete nu i Genève. FN:s kommissionär för mänskliga rättighe- ter, Mary Robinson, har i en lång rapport belyst de enorma problem som finns vad gäller respekten för mänskliga rättigheter i Colombia. Hon pekar på in- ternflyktingar, fortsatta massakrer och övergrepp och på hur indianer och svarta drabbats mycket hårt, men också på hur regeringen inte kan sätta stopp för pa- ramilitära grupper och inte kan garantera den egna befolkningen säkerhet. På motsvarande sätt respekte- rar inte gerillan internationella överenskommelser om mänskliga rättigheter. Rapporten är väldigt allvarlig. Jag tror att många från enskilda organisationer i Colombia och i Sverige hoppas på att den ska leda inte bara till ett ordföran- deuttalande, utan till en resolution i Genève. I sammanhanget finns också i betänkandet och i vår motion om Colombia frågan om Plan Colombia. Många av oss som studerat frågan är oerhört negati- va. Vi är inte negativa till att försöka komma till rätta med de enorma narkotikaproblem som finns i landet, men till att denna plan i huvudsak är en militär plan med starkt stöd från USA. De pengar man satsar går till 70 % till militär upprustning. Det är knappast den hjälp som Colombia och Colombias folk behö- ver,utan det är till en förhandlad fredlig lösning som man behöver hjälp. Den strategi vi efterlyser som ska utarbetas av den svenska regeringen måste gå ut på ett klart samarbete med enskilda organisationer i Colombia, men också i Sverige där det finns många som är intresserade av detta område. Jag och många med mig hoppas på ett starkt svenskt fortsatt bidrag till fredsprocessen och att förra årets seminarium här i Sverige inom kort kan följas upp av fler inbjudningar där Sverige är pådri- vande. Till slut, fru talman, vill jag konstatera att vi i mångt och mycket från utskottet sida är överens om de grundläggande frågorna vad gäller mänskliga rättigheter. Men det finns också grundläggande skill- nader oss emellan. Där är det viktigt att peka på att enligt oss i Vänsterpartiet så måste man se allt i ett större sammanhang när man diskuterar mänskliga rättigheter. Jag tänker på krigsmaterielexporten och det tidigare ärende som var uppe om ramavtalet. Där deltar ju också Sverige i en krigsmaterielexport som faktiskt leder till fler krig och ökade konflikter runt- om i världen. Detta måste stoppas. Vi menar också att man måste se till flyktingsituationen och den huma- nitära flyktingpolitik som blir allt svårare för Sverige att föra utifrån bl.a. Schengenavtalet. Där kan vi inte vara eniga med utskottet, och där menar vi att det bredare perspektivet måste finnas med. Fru talman! Jag vill hänvisa till de motioner som Vänsterpartiet har på området - ensamt eller tillsam- mans med andra partier. Jag instämmer också i de yrkanden som Murad Artin redan har gjort på reser- vation 4 och 6.

CARINA HÄGG (S)

Anf. 88 CARINA HÄGG (S)

Fru talman! Marianne Jönsson har här i dag väl framfört majoritetens ståndpunkter. Mitt inlägg blir begränsat till en enda fråga - dödsstraffet. För Sverige är kampen mot dödsstraff en priorite- rad fråga. Jag har tidigare på ett övergripande sätt lyft fram just dödsstraffet. Jag ser ett värde i en uppfölj- ning och i att få en mer heltäckande bild av läget redovisat här i kammaren. Taiwan utdömer i ökad omfattning dödsstraff vil- ket finns närmare beskrivet i betänkandet. Fru talman! FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948 är grunden för arbetet mot dödsstraff. Sverige är en av de tio grun- darna av Europarådet, som den 5 maj 1949 grundades i London. Uppdraget var och är att bidra till Europas utveckling vad gäller demokrati, mänskliga rättighe- ter och rättstrygghet. Kampen mot dödsstraff priorite- ras. I dag har Europarådet 41 medlemmar. Av dessa är det bara Ryssland och Turkiet som har kvar döds- straffet. Rysslands konstitutionsdomstol har beslutat om ett moratorium, och president Jeltsin omvandlade 1999 alla dödsdomar till fängelsestraff. Turkiet, som antagits som ansökarland till EU, har kvar dödsstraff i sin lagstiftning och fortsätter utdöma det. Den senaste avrättningen ägde rum 1984. Utta- landen har hörts i positiv riktning för att möta EU:s alltmer ökade krav på området. Vi väntar bara på det praktiska genomförandet. Det räcker inte att säga, man måste också göra. Ukraina däremot förbjöd dödsstraffet i februari förra året. Det var något som vi välkomnade. Ett annat land, Vitryssland, genomför avrättning- ar. Uppgifterna om antalet dödsdomar och avrätt- ningar är svåra att få eftersom de räknas som stats- hemligheter i Vitryssland. Antalen kan vara mycket högre än vad vi vet i dag. Azerbajdzjan, Georgien och Moldavien har av- skaffat dödsstraffet. I Armenien finns dödsstraffet kvar, men avrättningar har inte genomförts under senare år. Albanien, Bosnien-Hercegovina, Cypern och Lettland har kvar dödsstraffet endast för militära brott i fredstid. Cypern och Lettland tillhör EU:s kandidatländer. Fru talman! Om vi lämnar Europa och flyttar oss till Asien ser vi att Kambodja, Nepal och Turkmeni- stan helt har avskaffat dödsstraffet. Kirgizistan har infört ett moratorium och Kazakstan, Tadzjikistan och Uzbekistan har reducerat antalet brott som kan föranleda dödsstraff, vilket får betraktas som något mycket positivt. Men vi har tyvärr också sett bakslag. Filippinerna återinförde dödsstraffet 1993, och sedan återinföran- det har 1 400 fångar dömts till döden. Antalet avrätt- ningar är dock avsevärt lägre. Ytterligare ett bakslag har aviserats. Sri Lankas president sade 1999 att lan- det tänker återuppta avrättningarna, men vi får gå tillbaka till 1976 för att finna någon verkställd avrätt- ning. Pakistan dömde den 5 augusti Mohammad You- suf Ali till döden för hädelse. I landet har mer än 3 000 personer dömts till döden. Sedan kommer vi till Kina, det land i världen som har avrättat flest personer. Detta vet vi trots att statis- tiken är ofullständig. Japan avrättade sex män 1998 och ytterligare 1 000 personer väntar i dödsceller på sina avrättningar. Jag har tidigare sagt att det ökande antalet dödsdomar i Taiwan finns i betänkandet. Det är första gången som Taiwan över huvud taget be- handlas i ett betänkande. Länderna i Stilla havet har antingen avskaffat dödsstraffet i lag eller inte genomfört några avrätt- ningar på många år. Fru talman! President Eduardo Frei i Chile har sagt att: "Jag kan inte tro att staten, för att värna liv och straffa den som dödar, i sin tur ska döda. Döds- straffet är lika omänskligt som det brott som föranle- der det." Venezuela blev 1863 det första land i världen som avskaffade dödsstraffet för alla brott. Många andra latinamerikanska länder var också tidigt ute med beslut. Släpar efter gör Argentina, Brasilien, Mexiko och Peru som fortfarande har kvar dödsstraffet för brott i krigstid. Om man lämnar fastlandet och tar sig ut i den ka- ribiska övärlden finner man att många fortfarande har kvar dödsstraffet och att det dessutom finns en ten- dens att utdömandet ökar. Utvecklingen på Trinidad och Tobago är beklaglig, liksom den på Kuba. Ber- muda har gått mot den här strömmen och avskaffat dödsstraffet 1999. På Jamaica har också positiva ställningstaganden gjorts. I USA har 38 delstater samt den federala nivån kvar dödsstraffet i sin lagstiftning. Högsta domstolen har även slagit fast att det inte strider mot författning- en att avrätta förståndshandikappade, men Nebraska och elva andra delstater har delstatslagar som förbju- der avrättningar av förståndshandikappade. Antalet avrättningar i USA ökar varje år. Ca 3 600 fångar väntar i dödsceller på sina avrättningar. Fru talman! Jag ska säga något om Mellanöstern och Nordafrika i det här sammanhanget. Israel har i sin lagstiftning avskaffat dödsstraffet med undantag för vissa brott i krigstid. Den palestinska myndighe- ten har infört dödsstraff. Iran, Irak och Saudiarabien är de länder i regionen som avrättat flest personer. I Egypten har man dödsstraff kvar för narkotikahandel, mord och terrorism. Fru talman! Kap Verde var det första land i Afrika som 1981 avskaffade dödsstraffet. Under senare år har Malawis president lovat att några avrättningar inte ska genomföras i landet. Sammantaget har i dag ett femtontal länder i Afrika i lag eller i praktiken avskaffat dödsstraffet. Bland de länder som har kvar dödsstraffet är Kongo-Kinshasa det land som avrättar flest. Jag ska avsluta mitt anförande med en dyster sta- tistik. Jag ska säga något om de avrättningar som är kända av Amnesty enligt den senaste statistiken. Den är från 1999. Det har inte kommit någon statistik för år 2000 ännu. Så här ser statistiken för år 1999 ut: Afghanistan 13 avrättade, Burundi 1, Egypten 16, Filippinerna 6, Förenade Arabemiraten 2, Irak 100-tals, Iran 165, Yemen 35, Jordanien 12, Kina 1 077, Kongo 100, Kuba 13, Nigeria 3, Pakistan 13, Palestinska myndig- heten 1, Ryssland 13. Ryssland har sedan tidigare ett moratorium, som jag tidigare sade, men avrättningar har rapporterats från Tjetjenien. Dessa 13 fall är i Tjetjenien. Saudiarabien 103 avrättningar, Singapore 11, Somalia flera. Jag har inte fått några närmare uppgifter än så. Syrien 2 avrättningar, Tadzjikistan 2 avrättningar, Taiwan 24, Thailand 16, Trinidad och Tobago 10, Uganda 28, USA 98, Uzbekistan 6, Viet- nam 8, Vitryssland 29. Där var den dystra statistiken slut. När man tittar på detta i sin helhet ser vi att det trots allt har skett väldigt stora framsteg i synen på dödsstraff, tillämpningen av dödsstraff och attityder- na i största allmänhet. Det finns framgångar och det finns bakslag. Men det känns ändå att det arbete som vi ibland inte ser några konkreta resultat av är till nytta på sikt. Jag ska bara göra ett tillägg till något som Jan Erik Ågren sade i sitt anförande. Han berörde det arbete som görs när det gäller en kartläggning av MR-frågorna här i landet. Jag delar hans uppfattning att det är väldigt viktigt att vi här i kammaren har möjlighet att delta i det fortsatta arbetet. Regeringen har gjort en kartläggning som finns att tillgå. Men precis som Jan Erik Ågren tycker jag att det är väldigt viktigt att vi i riksdagen har möjlighet att påverka det fortsatta arbetet framöver. Sedan kan jag inte låta bli att göra en annan kommentar. Det är någonting som har slagit mig när jag har suttit här och lyssnat på debatten under dagen. Jag hade nyligen en interpellationsdebatt som be- handlade mänskliga rättigheter i det forna Sovjet- unionen kontra de kontakter som har varit gentemot Sverige. Jag tänker på de s.k. kirunasvenskarna. Jag hade en debatt med företrädare för Vänsterpartiet här i kammaren. Den omsorg om mänskliga rättigheter bakåt i historien som man kan ibland kan höra från talarstolen här omfattar inte det som man själv har varit en del av. Den omfattar inte den egna historien. Jag tycker att man alltid ska börja med att titta på sig själv. Jag hoppas att Eva Zetterberg och Murad Artin framöver kommer att hjälpa till att reda ut den egna historien och gå till botten med kirunasvenskarnas öde och kommunistpartiets, i dag Vänsterpartiets, ansvar i de här frågorna.

MARGARETA VIKLUND (Kd)

Anf. 89 MARGARETA VIKLUND (Kd)

Fru talman! Jag vill inleda med att säga att jag blev mycket glad, men kanske också förvånad, när jag i betänkandet, som svar på min motion, läste att parlamentarikern Ilie Ilascu är frisläppt. Han är en politiker som hållits i fängelse sedan 1992 i Moldavi- en utan en fri och rättvis rättegång. Sverige har, bl.a. i OSSE, agerat kraftfullt för att just den mannen och hans tre medfångar i den s.k. Ilascugruppen skulle få en fri och rättvis rättegång. Eftersom jag är så pass inblandad i den mannens situation genom bl.a. aktiviteter i OSSE-samman- hang, har jag naturligtvis efterforskat om det verkli- gen stämmer att han är frisläppt. Jag tyckte att jag i så fall borde ha fått reda på det på grund av mitt redan nämnda engagemang. Tyvärr måste jag säga att han fortfarande är fängslad i Tiraspol i Transnistrien i Moldavien, som vi tidigare har hört här. Jag kan ock- så meddela att han inte längre är parlamentsledamot i Moldavien. Men vid parlamentsvalet i november år 2000 valdes han till ledamot i Rumäniens senat. Före den kandidaturen sade han enligt uppgift upp sitt moldaviska medborgarskap och fick rumänskt med- borgarskap. Han är också medlem av den rumänska delegationen i Europarådets parlamentariska försam- ling. Hans olagliga fängslande utan en fri och rättvis rättegång innebär givetvis att han inte kunnat utöva de mandat han fått av väljare först i Moldavien och sedan i Rumänien. Han är således fortfarande i fäng- else i Moldavien. Han har suttit där i snart tio år. Jag skulle ha velat ställa en fråga till utrikesut- skottets socialdemokratiska representant här i dag Marianne Jönsson, men hon verkar ha gått ut ur kammaren. Jag skulle då i stället vilja fråga de övriga företrädarna för utrikesutskottet varifrån de har fått uppgiften att Ilascu skulle vara frisläppt och varför det påståendet inte varit mera underbyggt i betänkan- det. För mig och många andra är detta en trovärdig- hetsfråga. Kraven i den motion som jag väckt om Ilascus situation kvarstår således. Jag inser förstås att det inte är realistiskt att begära en återremiss, som jag egentligen skulle vilja. I stället ber jag allvarligt ut- skottets ordförande, i dag i skepnad av Marianne Jönsson som nu inte är här, att ge kammaren ett löfte om att utskottet ska hålla sig informerat om ärendets fortsättning och tillse att Sverige gör allt som står i dess makt för att Ilie Ilascu och hans grupp ska få en rättvis rättegång, alltså att man inte ska släppa frågan. Fru talman! Nu över till något helt annat. Världen har genom bl.a. den tekniska och elektroniska ut- vecklingen krympt. Andra människors verklighet har kommit närmare och ibland t.o.m. mycket nära. Jag anser att sådana brott mot mänskliga rättighe- ter som är riktade mot flickor eller kvinnor, oavsett i vilket land som de utförs, indirekt drabbar alla flickor och kvinnor. De drabbar också dem som råkar bo i världens mest jämställda land, dvs. vårt. Självklart tar flickorna i vårt land både direkt och indirekt åt sig av många länders brott mot flickors eller kvinnors mänskliga rättigheter. Genom dagliga TV-rapporter från olika sammanhang i hela världen både ser och hör flickan att hon är mindre värd och egentligen inte har någon integritet. Självförtroendet minskar, och självbilden förvanskas. Pojkarnas syn på flickor på- verkas naturligtvis också. Arbetet med att stärka flickans och kvinnans ställ- ning måste ha hög prioritet oavsett inom vilken kultur som hon är född och var hon bor. Det handlar inte enbart om en människorätts- och jämställdhetsfråga, utan det handlar också om ekonomi och utveckling. Äntligen tycks man börja inse att ett sätt att minska fattigdomen i världen är att höja kvinnans status. Arbetet för mänskliga rättigheter och jämställdhet är oerhört angeläget i såväl internationella som natio- nella sammanhang. Därför är det viktigt att heder- smord, trafficking och annat kvinnoförnedrande lyfts fram i den allmänna debatten och fördöms som brott mot mänskliga rättigheter. Hedersmord är ett vedervärdigt exempel på hur man värderar människor olika, och det är helt emot kristdemokraternas uppfattning om människovärde och mänskliga rättigheter. En persons värde varken kan eller får bestämmas av kön. Kvinnor är lika mycket värda som män och kan aldrig vara någons egendom. Enligt FN:s deklaration är vi alla födda fria och med samma mänskliga rättigheter. Det är hög tid att sätta de s.k. hedersmorden högt upp på FN:s dag- ordning. Den svenska regeringen har under sin ordförande- period en speciell möjlighet att med kraft driva frågan om hedersmord vidare genom EU och FN. Vi är många som har de förväntningarna. Fru talman! Från början var de ungefär 80 miljo- ner, men i dag finns det ca 3 miljoner assyri- er/syrianer kvar. Mer än 1 ½ miljon lever i Irak, om de inte har flytt därifrån, men de finns också i Iran, Syrien, Turkiet och Libanon och i Europa, USA och Australien. I Sverige finns det ungefär 70 000 assyri- er/syrianer. Assyrierna var bland de första som accepterade kristendomen. De berättade om sin tro för hela Mel- lanöstern och blev på grund av det mördade och mas- sakrerade. En förföljelse startade som i princip har pågått sedan dess. Visserligen har de förlorat sin makt, men de har bevarat sitt språk, sin etniska tillhö- righet och sammanhållning samt sin religiösa identi- tet. Många assyrier/syrianer lever i dag under FN:s beskydd i norra Irak, men många försöker också lämna Irak, oavsett om de kommer från den norra delen eller någon annan del av landet. Under de år som jag varit med i presidiet för SKA, Svenska Kommittén för Assyrier, har jag mött assyriska flyktingar som under vedervärdiga förhål- landen har levt under jorden i exempelvis Istanbul, Turkiet. Barnen i en familj på 16 medlemmar fick t.ex. försörja hela familjen. De äldre vågade sig inte ut och fick väl inte heller något arbete. De hade flytt från Irak, där de fått all sin egendom konfiskerad och blivit hotade till livet. På krokiga vägar och under stor hemlighet be- sökte jag den här familjen. Jag kan aldrig glömma familjens vädjan om att jag åtminstone skulle ta med mig ett av deras barn. Det dröjde faktiskt några se- kunder innan jag förstod att man ville ge mig ett barn för att åtminstone någon i familjen skulle bli räddad. Jag har mött unga pojkar i Turkiet som av polisen tillfångatagits, torterats och utsatts för olika grymhe- ter bara för att de varit assyrier. Jag har i Turkiet mött modiga assyriska journalister som varit beredda att vilken minut som helst gå under jorden, då de har utsatts för hot och kränkningar. I Jordanien finns i dag ett stort antal assyriska flyktingar från Irak, ca 300 000. De lever i en fruk- tansvärd misär. För att över huvud taget klara sin överlevnad tvingas familjerna t.o.m. att sälja sina barn och att skicka ut sina unga döttrar på gatan till prostitution. Situationen för assyrierna/syrianerna i Jordanien är relativt okänd - eller kan det vara så att man skäms över att tala om den? Fru talman! Turkiet har en het önskan om att bli antaget som EU-medlem. Inom EU står de mänskliga rättigheterna högt på dagordningen, och de blivande ansökarländerna måste i praktisk handling visa att de tillämpar mänskliga rättigheter. Därför är det angelä- get att Turkiet erkänner sina minoriteter och deras kulturhistoriska arv för att visa att landet är ett värdigt ansökarland. Det assyriska/syrianska folket är ett folk, men lik- som många andra folk tillhör det många kristna kyr- kor och församlingar. Som exempel kan nämnas den kaldeiska, den syrianska, den ortodoxa, den romersk- katolska och den protestantiska kyrkan. Det är en mänsklig rättighet för ett folk att bli erkänt som det folk det är och att få utöva sin tro och sin religion. Utrikesutskottets majoritet ser folkmordet på assy- rierna som en tragedi. I betänkandet föreslås att före- trädare för assyrier/syrianer tillsammans med turkar- na ska komma överens om en gemensam syn på frå- gan om assyriernas situation. Men, fru talman, hur ska det gå till? För att över huvud taget ha framgång kan man inte bara säga att det krävs total öppenhet och förutsättningslös forsk- ning gällande assyrierna/syrianernas historia, eller att den turkiska regeringen liksom alla regeringar har ett ansvar för att uppmuntra och underlätta historisk forskning och ge fri tillgång till sina historiska arkiv. Orden måste vara förenade med handling om de ska ha framgång. På vad sätt har socialdemokraterna tänkt att de här överläggningarna skulle ske? Vilken kraft har man satt bakom sina ord? Hur har man tänkt? Förföljelserna av assyrierna/syrianerna är inte ba- ra en tragedi utan en nu och sedan länge pågående etnisk rensning och ett folkmord. Att FN inte har deklarerat sin uppfattning om folkmordet på assyrier/syrianer betyder inte att det inte har ägt rum. Det enda som behövs för att kon- statera att ett folkmord har skett är att syna den tur- kiska statens handlingar i ljuset av FN:s folkmords- konvention, som tillkom 1948 med anledning av Nazitysklands etniska rensning av judarna. Syftet med FN-konventionen var ju inte att enbart brännmärka Nazitysklands illgärningar. Konventio- nen finns till för att användas även då det politiskt kan tyckas vara obekvämt eller omöjligt att nå resul- tat. De röster i Turkiet som har tagit upp frågan om folkmordet på armenier, assyrier/syrianer och kaldéer har trakasserats och anklagats i turkiska massmedier och inför domstol för att vara landsförrädare. Ett aktuellt fall är den pågående rättegången mot fader Yusuf Akbulut i Diyarbakir i sydöstra Turkiet, som har nämnts här tidigare. Det är dags att erkänna folkmordet på assyri- er/syrianer och kaldéer. Det är en angelägen fråga för regeringen att ta upp i EU och FN. Vad jag vet finns inga lagar, förordningar eller deklarationer som talar om erkännanden av tragedier, utan det handlar om att sätta namn på tragedier för att de ska ha giltighet som underlag för konkret handlande. Jag kommer att lägga min röst på reservation 4. Fru talman! Mitt sista ämne i debatten är hiv/aids. Mycket har gjorts och görs för att komma till rätta med problemet. Sverige har t.ex. satsat hundratals miljoner kronor för att bekämpa hiv och aids i tredje världen. Trots det är insatserna långt ifrån tillräckliga. Enligt det internationella samordningsorganet UNAIDS sprids hiv och aids tre gånger så snabbt som de medel som tilldelas för att få kontroll över epide- min. Eftersom Sverige finns med i de hiv/aidsbekämpande internationella sammanhangen och dessutom har en stor erfarenhet av lyckade insat- ser i vårt eget land, måste de svenska rösterna bli starkare och Sverige bli ännu mer aktivt inom UNAIDS. Vi har all anledning att vara pådrivande i de frågorna. Den möjlighet som västvärlden har till vård och medicin för hiv/aids, som reducerat sjukdom och förlängt livet för de drabbade i våra länder, måste också öppnas för utvecklingsländerna som saknar ekonomiska möjligheter att använda den medicinen. Det är inte acceptabelt att ha hjälpmedel till mänsk- lighetens tjänst och sedan inte använda dem, dvs. att inte låta alla få ta del av dem. Här måste västvärlden ta sitt ansvar inte bara i ord utan också i handling. Detta är en fråga som måste behandlas med förtur i internationella sammanhang. Många av ledarna i framför allt Sydafrika måste också fås att ändra sin inställning till både sexualitet och hiv/aids. Jag har sagt det förut i kammaren och jag vill säga det igen: Även om man inte utgår från mänskliga rättigheter i synen på hiv/aids och menar att alla människor, oavsett ålder, kön och status på samhälls- stegen osv., ska få hjälp om det finns att få, borde man ändå av ren självbevarelsedrift bromsa eller stoppa den hiv/aidsepidemi som vi har bl.a. i vårt närområde. Jag tänker på Ryssland och de baltiska staterna. Det är områden som enligt prognoser, efter Asien, inte kommer att ligga långt efter Afrika, om inget görs för att bromsa den negativa utvecklingen. Jag vet att Sverige gör en hel del även i de samman- hangen. Men det måste till en samordning av alla nationella och internationella insatser om de ska få optimal effekt. I de säkerhetspolitiska bedömningar som nu görs när det gäller den s.k. anpassningen av vårt lands försvar borde det också finnas utrustning för förebyg- gande av katastrofer på det medicinska och biologis- ka området. Jag anser att det är dags att vidga säker- hetsbegreppet till att också gälla farsoter av olika slag, när man av framfarten för aids i Afrika kan se vilken utslagningsmekanism epidemin har. Miljontals människor har redan dött. För epidemier finns inga gränser. Fru talman! Insatser mot hiv/aids är en fråga om mänskliga rättigheter. Det handlar om utrikes- och biståndspolitik. Men det handlar också om säkerhets- politik. Mänskliga rättigheter handlar om enskilda indivi- der. I det här fallet har jag nämnt Ilie Ilascu. Det handlar om människosyn och jämställdhet, arbete mot förföljelse och etnisk rensning av folk, solidarisk hjälp och förebyggande insatser när det gäller livs- hotande epidemier.

CARINA HÄGG (S)

Anf. 90 CARINA HÄGG (S)

Fru talman! Margareta Viklund efterlyste mer in- formation om bakgrunden till att det kunde bli ett sakfel i betänkandet angående det fall som Margareta Viklund sedan länge är engagerad i. Det gäller Ilie Ilascu. Jag har inte så mycket mer information att komma med. Jag kan dela uppfattningen att det na- turligtvis inte borde få ske. Det har ändå uppstått ett fel. Att eftersöka källor kan vara direkt olämpligt eller rentav olagligt för en politiker. Jag vill varna för att gå den vägen. Jag kan instämma i att det är angeläget att vi fort- sätter att bevaka fallet och arbetar för en positiv lös- ning så småningom. Margareta Viklund frågade vad vi gör praktiskt för assyrier/syrianer och kaldéer. En konkret sak är att jag, tillsammans med min kollega Yilmaz Kerimo, avser att åka ned för att övervaka den rättegång som kommer att påbörjas den femte i nästa månad. Vi åker ned till Turkiet för tredje gången för att övervaka rättegången i säkerhetsdomstolen i Diyarbakir. Det är ett bra exempel på praktisk politik, som naturligtvis ska kombineras med en mycket kraftfull dialog med Turkiet. Resan är ett exempel på en kombination av dialog, kritisk granskning och praktiskt arbete.

MARGARETA VIKLUND (Kd)

Anf. 91 MARGARETA VIKLUND (Kd)

Fru talman! Det är en fin insats som ni gör, när flera från olika partier åker ned och övervakar rätte- gången i Diyarbakir mot Yusuf Akbulut. Som jag sade tidigare är jag med i Svenska Kommittén för Assyrier, och vi kommer också att sända en repre- sentant till rättegången. Jag har under många år arbetat med den assyris- ka/syrianska frågan. Jag känner till situationen. Jag har också kännedom om det svåra läget för assyri- er/syrianer i olika länder. Det är positivt att ni tar steget. Det är en tvärpolitisk organisation jag är med i. Den är egentligen opolitisk, men där finns många politiker från olika partier. Den information som jag har fått om Ilie Ilascu är inte svår att få. Den är hämtad från OSSE och IPU. Det är inte svårt att få information om hans situation.

CARINA HÄGG (S)

Anf. 92 CARINA HÄGG (S)

Fru talman! Det är självklart att vi ska hjälpas åt och använda oss av den information vi kan få från OSSE. Det har gjorts i stor utsträckning. Ändå finns en tydlig brist i betänkandet. Det kanske också vore bra om man hjälpte till med kommunikationerna internt. Den kritik vi nu hör från talarstolen har jag inte kunnat hitta från kd i betänkandet. Vi ska kanske vara försiktiga med de hårda orden. Här finns ett bredare ansvarstagande än vad Margareta Viklund vill göra gällande. Man har tydligen spridda uppfattningar i kd när det gäller assyrier/syrianer. Jag har hört att Margareta Viklund uttrycker sig annorlunda än vad utskottets representant från kd har gjort. Det är ett konstateran- de.

MARGARETA VIKLUND (Kd)

Anf. 93 MARGARETA VIKLUND (Kd)

Fru talman! Jag har varit oerhört engagerad i frå- gan om Ilie Ilascu. Jag hade inte insikt om att den frågan behandlades i det här sammanhanget. När det gäller engagemanget för assyrier/syrianer och rättegången i Diyarbakir kan jag bara beklaga att vi inte är med.

BERTIL PERSSON (M)

Anf. 94 BERTIL PERSSON (M)

Fru talman! När jag började i den här kammaren 1988 var Margareta af Ugglas tämligen ensam om att stå i den här talarstolen och tala om respekt för mänskliga rättigheter och att ställa det som ett krav för det svenska biståndet. Den gången handlade det i övrigt i debatterna om att stå på talefot med regimerna i rader av vanstyrda länder och att inte störa den dialogen med den här typen av krav. Man kan konstatera att i dag är vi alla överens om att krav på MR är någonting som ska drivas konsekvent. När Margareta af Ugglas blev utrikesminister började riksdagen få rapporter om MR-läget i våra biståndsländer. När Pierre Schori tog över som bi- ståndsminister försvann rapporterna. Under Maj- Inger Klingvalls tid har vi fått dem tillbaka, och det är alldeles utmärkt. Det är bra att kraven på mänskliga rättigheter ställs alltmer högljutt allt eftersom vi ock- så inser betydelsen av att de respekteras. Det är också viktigt att vi i FN driver samma krav på mänskliga rättigheter. Jag menar att mänskliga rättigheter inte får vara någonting som bara diskuteras i Genève. Det måste också diskuteras i generalför- samlingen i New York. Det är ändå där de viktigaste politiska beslutsfattarna agerar. En MR-debatt i gene- ralförsamlingen kommer att leda till name and shame, och detta kommer att få stor betydelse för framtiden. Vad är då deklarationen om mänskliga rättighe- ter? Jo, det är ett framgångsrikt försök att skapa en gemensam etisk kod som kan gälla världen över obe- roende av religion och livsåskådning, att få en univer- sell etik som alla kan rätta in sig efter. Rättigheterna bygger på den grundläggande principen om alla män- niskors lika värde. De bygger också på de fyra viktiga etiska principerna godhetsprincipen, icke-skada- principen, självbestämmandeprincipen och rättvi- seprincipen. Det är det som också gör att man måste ta de mänskliga rättigheterna helt och fullt, och inte styckevis och delt. Det går inte att som vissa regimer säga att man uppfyller vissa mänskliga rättigheter. Det finns nämligen en gemensam tanke bakom hela det mänskliga rättighetspaketet, och det får man inte glömma bort. De mänskliga rättigheterna överträds på många håll. Inte minst sker detta i Afrika. Ett av de stora problemen i Afrika är det presidentstyre vi har där. Det har inte bara gjort anfallskrig och den typen av grava kränkningar möjliga utan har också lett till rader av upprepade brott mot de mänskliga rättighe- terna. Situationen är inte lätt i Afrika söder om Sahara. Presidenterna har i regel bara två val. Antingen måste de sitta kvar och tvinga sig kvar på posten, eller också hamnar de i fängelse. Det tredje alternativ som fanns förr, att dra sig i väg till Moskva eller Libyen, står inte öppet längre. Det här gör situationen påtagligt svårhanterlig. Många av dem anser, precis som ledningen i Ma- laysia, att det väsentliga för en regim är att leverera mat och att man inte ska behöva störas så mycket av krav på demokrati och mänskliga rättigheter. De har också en annan besvärlig situation, nämli- gen att utveckling i deras länder leder till en rubbad maktbalans. Får de en medelklass som växer upp i landet börjar den ställa krav på medbestämmande. Då är det inte bara eliten som man behöver ta hänsyn till. Då måste man också skapa utrymme för medinflytan- de, för ökad demokrati, för en stärkt ställning för parlamentet och för en ökad kontroll av president- makten. Just detta tycker jag gör det nödvändigt för oss att hålla MR-dialogen levande i den biståndsdialog vi för med regimerna i de afrikanska länderna. Jag tror också att det är viktigt att vi är beredda att reagera där det gör mest ont, nämligen i plånboken hos regimfö- reträdarna. Det innebär enligt min uppfattning att i direkt vanstyrda länder ska biståndet också redovisa vårt missnöje med vad som förekommer. Då får man i stället hjälpa länderna via enskilda organisationer, via NGO:er. Men det ställer också krav på att man ska vara beredd, när en korrupt regim faller och en ny utvecklingsorienterad regim träder till, att skuldsane- ra. Man ska låta dem slippa bära bördorna från den gamla korrupta regimen. Vi var först med att anslå särskilda poster för skuldsanering i Afrika. Men det handlar naturligtvis inte bara om villkorslösa checkar. Det kräver att den nya regimen visar klara tecken på en utveckling mot demokrati och - ännu viktigare - respekt för de mänskliga rättigheterna. I vårt parti, som sätter fattigdomsutrotningen som det främsta målet för biståndet, är naturligtvis brist på respekt för mänskliga rättigheter i ett land ett av de allra största fattigdomstecknen. Det är bra att den här debatten visar på en bred enighet om betydelsen av respekt för de mänskliga rättigheterna. Det är bra att vi driver frågan också i FN, så att respekten för en universell etik sprider sig. Jag tror att det är viktigt att vi låter det genomlysa all vår utrikespolitik. Jag vill sluta, fru talman, med att peka på att fre- den som vi nu avnjutit i mer än ett halvt sekel i Euro- pa först och främst byggdes på skapandet av Euro- parådet och dess domstol och den bevakning av de mänskliga rättigheterna som Europarådet har stått för.

ROSITA RUNEGRUND (Kd)

Anf. 95 ROSITA RUNEGRUND (Kd)

Fru talman! Jag skulle vilja göra ett litet inlägg när det gäller de mänskliga rättigheterna med anled- ning av en motion som är inlämnad angående Kongo- Brazzaville. Det är representanter från de olika poli- tiska partierna som har skrivit den. I kristdemokraternas motion om mänskliga rättig- heter påpekar vi att den generella bilden av Afrika som ofta presenteras i medierna är ensidig och pessi- mistisk. Afrika ses många gånger som ett enda land som är drabbat av svält, sjukdomar, inbördeskrig och naturkatastrofer. De olika länderna som tillsammans utgör Afrika har dock fler sidor än de till synes hopplösa. Det lönar sig att engagera sig för en föränd- ring i de många fall där människors rättigheter kränks. Jag har själv erfarenhet av att bo i Afrika. Jag är ytterligt tacksam för att jag fick tillbringa fyra år i en kultur som verkade främmande men som jag i dag känner ett hjärtligt förhållande till och respekt för. Respekt för varandras människor och för varand- ras kulturer är viktigt om vi aktivt ska kunna vara med i ett förändringsarbete i samverkan med länder- nas egna frivilliga och bärande institutioner och orga- nisationer. I utskottets övervägande när det gäller motionen om Kongo-Brazzaville skriver man att det finns posi- tiva tecken som tyder på att freden kan vara beståen- de och att grunden för en process mot demokrati och utveckling har lagts. Man skriver att EU verkar för att freden ska bestå och att utvecklingen mot demokrati ska få fart. Här tycker jag faktiskt att utskottet, och socialde- mokraterna i synnerhet, gömmer sig bakom uttrycket EU. Menar man med det uttrycket att Sverige aktivt verkar, eller? Man talar också om att stödja ansträngningar att nå en fredlig lösning. Motionärerna efterlyser här ett fördjupat engage- mang från Sveriges sida. Efter att Missionsförbundet har verkat i Kongo i hundra år är det ett förtroende- kapital som Sverige har i Kongostaterna. Det nämns också att ett embargo mot vapenför- säljning diskuteras inom EU. Det jag vill fråga är: Hur aktivt är Sverige i dessa sammanhang? Jag fick förmånen att för tre veckor sedan delta i en konferens i Brazzaville som Awepa ordnat. Jag fick också fira den internationella kvinnodagen, den 8 mars, där. Sångare uppträdde. Budskapet i det de sjöng var: Vi vill inte ha containrar lastade med va- pen utan med mat. Det jag också upplevde - nu talar jag inte franska, utan fick ha översättare hela tiden - var att alla som jag kom i kontakt med kände till Sverige. Det hade gjort stort intryck att ett stort flygplan kom lastat med paket - som bl.a. hade packats i Lidköping - som innehöll mat och kläder i stället för vapen. I utskottets överväganden säger man också, och det tycker jag är glädjande: "På biståndssidan kom- mer Sverige, i syfte att minska lidandet för de mest utsatta i konflikten, att fortsätta stödja det humanitära arbetet, främst genom FN-systemet och internatio- nella enskilda organisationer." Det arbete som vi vet bedrivs i dag av svenska samfund och andra enskilda organisationer på bl.a. undervisnings- och hälsoområdet kommer också att fortsätta och erhålla stöd. När jag har sett hur mycket som betalas ut till de olika organisationerna har jag sett att t.ex. Unicef från Sveriges sida - Sverige är ju en stor biståndsgivare till Unicef - fått 2 miljoner som betalas till Republi- ken Kongo. Jag var djupt imponerad av Unicefs arbete nere i Kongo-Brazzaville. Jag ska ge er en kort inblick i ett möte. Vi vet att av de 800 000 människor som flydde ut i skogen var ca 100 000 kvinnor. Man räknar med att 6-7 % av de kvinnorna blev systematiskt våldtag- na och att det var mycket traumatiska upplevelser. Unicef hade ett hem där man tog sig an de här kvin- norna medicinskt, psykologiskt och socialt. Jag som har sett mycket nöd och elände, som har känt lukten av död, fick sitta i ett rum med fyra kvin- nor och en psykolog. Det var ett så starkt intryck. Jag fick se en 16-årig flicka sitta där med frukten av en våldtäkt, ett barn som var lite mer än ett år, i sitt knä. Jag kunde se hur denna unga flicka var djupt kränkt. Det tog mig fruktansvärt hårt. Där har Sverige en uppgift. Där finns en gryende demokrati som jag tycker att Sverige ska ta vara på. Man ska inte låta sig övertalas med att det inte är någon idé, att det snart blir krig igen, utan man ska se på det som ändå sker i kampen för mänskliga rättig- heter. Det är vår skyldighet att stödja detta. Marianne Jönsson tog förut i dag upp barnen som kunskapsbärare. Vi fick också besöka hem för pojkar, alltså gatubarn. Regeringen ville samla ihop dem till någon typ av arbetsläger. Unicef tog ansvar för detta och hade ett projekt just för de här pojkarna, för att ge dem undervisning. Jag frågade en av de här killarna i tioårsåldern vad han tänkte bli när han blev stor. Han skulle bli pilot. Kunskapsbärare och morgondagens makthavare. Det finns en bok som heter Förtvivlan och fram- tidstro, som är skriven av Missionsförbundet. Jag uppmanar riksdagsledamöterna att läsa denna bok. Den är en beskrivning av hur läget är, av det negativa som har hänt, men också av det positiva som man ska ta vara på. Jag vill avsluta med ett citat ur denna bok. Det är en kvinna som heter Anna-Carin Rindeskog som har gjort anteckningar från den 14 till den 25 december. Hon känner sorg och vrede inför det som hänt under kriget. "Till sorgen över allt detta fogar sig vreden över ett världssamfund som inte bryr sig om att ett litet land krossas och förblöder på grund av makthungriga staters oljetörst. Där finns också vreden över alla medier, alla journalister, som inte vill ta upp ett så- dant övervåld därför att det inte finns bilder på det, eller som inte törs granska det för att inte trampa ett mäktigt europeiskt land på tårna. Alla dessa tankar och känslor finns kvar. Men där finns också medvetandet om en ny kallelse för en gammal pensionär. När jag med både sorg och glädje i hjärtat, och fortfarande med en känsla av svek, ny- årsafton 1998 lämnade Pointe-Noire, sa en kongole- sisk vän: 'Åk hem! Var vårt ögonvittne!' Det är det jag försöker vara."

GUNILLA WAHLEN (V)

Anf. 96 GUNILLA WAHLEN (V)

Fru talman! Mänskliga rättigheter är, som den här debatten har visat, ett mycket stort, brett och världs- omspännande ämne. Jag vill inleda med att hålla med om det som sades i de anföranden som Murad Artin och Eva Zetterberg har hållit tidigare och tillstyrker reservationerna 4 och 6. Jag tänker i mitt anförande uppehålla mig vid ett land, ett land som ännu inte har några demokratiska rättigheter. Den 24 februari i år var över 200 personer, politi- ker, ambassadörer, solidaritetsarbetare, FN- och EU- representanter, maratonlöpare, kvinnoorganisationer och ungdomar från hela världen samlade till en mani- festation i södra Algeriet, i flyktinglägren utanför Tindouf. Syftet med manifestationen var att inför hela värl- den uppmärksamma att det västsahariska folket tvingats bo och leva som flyktingar i 25 år. En hel befolkning har tvingats bo i den södra algeriska ök- nen i 25 år. De lever där med hjälp av bistånd från övriga världen. Allting är provisoriskt. De har nästan ingen produktion av mat, kläder eller andra varor. De har inga arbeten och äger nästan ingenting. Sedan 1988 har Marocko och Polisario under- tecknat en FN-plan för en folkomröstning. Denna folkomröstning har flyttats fram fem gånger. I dag finns inget datum för en folkomröstning. Folkomröstningen ska besluta om västsaharierna ska tillhöra ockupationsmakten Marocko eller om de ska tillåtas leva i ett självständigt demokratiskt Väst- sahara. Jag var i flyktinglägren i Västsahara under den här manifestationen. Jag bodde där tillsammans med de familjer som ofrivilligt bor där. Jag gjorde studiebe- sök på vårdkliniker och sjukhus, träffade barnmors- kor och läkare. Jag träffade barn och ungdomar som alla var födda och uppvuxna i dessa läger. Jag träffa- de gravida kvinnor som inte hade något hopp om att deras nya lilla familj inom en förutsägbar framtid skulle få återvända till ett demokratiskt och fritt Väst- sahara. Flera generationer lever i öknen, utan demokratis- ka rättigheter, utan rättigheter att skapa sin framtid. Vad har dessa barn och ungdomar för framtid? Hur länge ska de och deras föräldrar orka vänta på att de ska få ta ansvar för och utöva sin rätt till självförsör- jande, självbestämmande och andra grundläggande mänskliga rättigheter? Hotet från Marocko mot den västsahariska be- folkningen har inte minskat utan tvärtom ökat. Ma- rocko ökar sitt militära hot mot dessa människor, inte minst genom det vapenavtal landet nyligen genomfört med Storbritannien. Befolkningen förvägras rätten att bygga upp sitt eget land. Ungdomar kan inte välja olika yrken. De har inte tillgång till radio, TV, tidningar, telefoner och utbildningar som andra ungdomar. Hur ska dessa ungdomar få en framtidstro? Varför ska de tro att FN, EU och Sverige gör allt för att deras erkända rättig- heter ska bli förverkligade? Hur ska de kunna arbeta för rättvisa, jämställdhet och en ekologiskt hållbar värld när de själva förvägras de mest grundläggande rättigheterna att leva i ett demokratiskt land i ansvar för sin egen befolkning? Sverige har via vår utrikesminister ett stort ansvar för att under vårt ordförandeskap påskynda och kräva att EU agerar kraftfullt för att folkomröstningen ska komma till stånd snarast. Sverige har även under ordförandeskapet ett stort ansvar för att tvinga Marocko att dra tillbaka sitt militära hot och fullfölja överenskommelsen om folk- omröstningen. Det enda alternativ som annars återstår är att FN och EU gemensamt tvingar Marocko att häva ockupationen utan folkomröstning och låta väst- saharierna forma en framtid i ett eget fritt land med egna demokratiska val.

PER LAGER (Mp)

Anf. 97 PER LAGER (Mp)

Fru talman! Det här utskottsbetänkandet innehål- ler förfärligt många intressanta och viktiga frågor. Själv kommer jag att beröra tre olika frågor som bygger på de motioner jag har väckt. Den första frå- gan är nationen Tibet. Den andra frågan vill jag ägna åt navajoindianerna, som också kallas dinéhindianer- na, i Amerika. Den tredje frågan handlar om Mor- dechai Vanunu. Den enskilda modiga människan som sitter i Ashkelonfängelset i Israel. Jag börjar då med Tibet. Vi vet alla att Tibet lever under ett starkt förtryck. Det har varit ockuperat av Kina sedan 1950, och det är ändå en egen stat enligt internationell rätt. Sedan 1959 lever Dalai lama, den religiöse leda- ren, i exil. I exil har man också bildat en regering, ett parlament och en domstol. Det religiösa och politiska förtrycket är extraordi- närt. Man har inte rätt att utse sina egna religiösa ledare. Barnen utsätts hela tiden för olika trakasserier. Man får inte ägna sig åt den religion man vill. Det går så långt att barn torteras. Det råder fullständigt oac- ceptabla förhållanden i Tibet. Tibet har en specifik kultur, har en specifik religi- on och har ett språk som inte alls liknar kinesiskan. Tibet består av ett etniskt specifikt folkslag. Under alla år har man hoppats på att de kinesiska ledarna ska komma till ett förhandlingsbord. Det har gjorts många försök att få dem dit. Det senaste är att Dalai lama t.o.m. har givit upp tanken på självstän- dighet. Han talar i stället om genuin autonomi. Han vill att folket ska få avgöra och rösta om sin framtid. Så sent som den 5 februari i år dog en 28-årig nunna, Ngawang Lochoe. Hon avtjänade ett tioårigt fängelsestraff efter en fredlig demonstration. Hon hade ett år kvar på det straffet. Det finns inga note- ringar om varför hon dog. Kina är väldigt besvärat av situationen i Tibet. Ledningen är rädd för att den s.k. separatismen ska frigöra Tibet från Kina. Det känner vi igen från många länder och situationer i världen. Jag har begärt att regeringen ska försöka göra nå- gonting mer än vad som har gjorts hittills. Det behövs villkorslösa förhandlingar mellan tibetanska exilrege- ringen och kinesiska ledningen. Vi i Sverige bör hjälpa till i detta. Vi bör mana på, och vi bör se till att FN får med en representant i processen. I utskottsbetänkandet framgår det att sådana för- sök hittills har misslyckats. Av den anledningen ska vi inte ge upp. Jag vill mana på regeringen ytterligare att inte ge efter utan hela tiden i alla bilaterala sam- manhang kräva av Kina att man ställer upp på en förhandling. Vad gäller Kina i övrigt känner vi till det förtryck som sker inom Kinas övriga områden. Det senaste rör en speciell grupp som jag bara hastigt ska nämna, nämligen falungongrörelsen. Den 14 mars hölls ett seminarium i riksdagen. Vi vet att det är 50-70 mil- joner människor som ägnar sig åt den rörelsens akti- viteter. Det handlar om kroppsövningar. Det finns tre ledande ord - sanning, godhet och uthållighet. De borde inte leda till någons misstanke, men det gör de när det gäller den kinesiska ledningen. Det här är en fråga som vi måste våga stå upp för. Det handlar om grundläggande mänskliga rättigheter. Herr talman! Jag går då över till den andra fråga jag tänkte ta upp och som jag också har motionerat om. Den handlar om indianerna i Big Mountain- området i sydöstra Arizona. Där är situationen också fruktansvärt dålig. En lag från 1974, Relocation Act, innebar att indianer tvångsförflyttades efter en fabri- cerad konflikt som iscensattes mellan hopi- och diné- hstammarna. Man förflyttade folk från området. Det är ett oerhört viktigt område för indianerna. Där har de sina begravnings- och kultplatser. Där har de fun- nits i alla tider. De känner också att hela kulturen klipps av. Det är ett kulturmord som pågår därborta. Man har tvångsförflyttat 12 000 indianer från områ- det. Varför har det gjorts? Jo, därför att det finns stora kolfyndigheter. Den federala regeringen är inblandad i bolaget Peabody Coal Company som driver verk- samheten där. Man har förgiftat området, samtidigt som man har startat brytningen. Det är väldigt svårt att leva där. Vad man gjorde sedan var att man flyttade india- nerna till något som man kallar för new lands. Det var ett område som ligger intill Rio Puerco-floden, där man hade en stor olycka 1979 med en damm som brast full av uran och kärnavfall. Den förorenade alltså marken och vattnet. Det är omöjligt att leva där, egentligen. Hälften av de indianer som flyttades dit är döda i dag. År 1996 kom ytterligare en lag, som kallades ac- commodation agreement, som innebär att indianerna som är kvar på Big Mountain får hyra sin mark i 75 år framåt. Man får ha ett begränsat antal djur. Man får inte begrava människor. Det är hela tiden restriktioner som ändras, och det är omöjligt att försörja sig under de villkor de har där. Detta är ett brott mot mänskliga rättigheter. De sista indianerna som skulle förflyttas i februari 2000 kunde stanna kvar på grund av en massiv aktion från olika frivilliga organisationer i världen, som hjälpte indianerna att stämma staten när det gäller brutna avtal. För det var så en gång, att när staten inrättade reservat sade man att indianerna skulle få bo där så länge gräset växer och vattnet flyter. I dag är det bara några få indianer kvar. Det här leder mig till att försöka få regeringen uppmärksam på problemet. Den gällande lagstift- ningen måste radikalt ändras eller upphävas. Vi måste kräva av USA att man följer Wiendeklarationen om ursprungsfolkens rätt och FN-deklarationen om mänskliga rättigheter och biologisk mångfald. Detta har diskuterats i FN - det vet jag - men det har inte kommit så långt. Jag menar att Sverige måste föra upp frågan på FN:s agenda igen och i alla bilate- rala sammanhang med USA:s regering. Så kommer vi till den tredje och sista frågan jag tänkte ta upp, som jag också har motionerat om. Det handlar om Mordechai Vanunu. Det är en israel - en f.d. kärntekniker - som kid- nappades 1986 av den israeliska säkerhetstjänsten. Han dömdes bakom lyckta dörrar för landsförräderi till 18 års fängelse i isoleringscell på två gånger tre meter. Han har alltså nu suttit i över 14 år i Ashkelon- fängelset. Hans brott var att han avslöjade Israels kärnvapenprogram i kärnteknikanläggningen Dimo- na, där han arbetade. År 1987 fick han det alternativa Nobelpriset, och sedan har han fått en mängd andra utmärkelser. Det har också varit en massiv uppslutning i världen för hans sak. Nobelpristagare och olika vetenskapsgrup- per - män och kvinnor - har ställt upp för hans sak. I EU-parlamentet har man skrivit flera resolutioner som har krävt en annan behandling och frigivning av Mordechai Vanunu. Här i Sverige har vi en särskild Vanunukommitté som jobbar för hans sak. Vi har demonstrationer en gång om året den 30 september, när han kidnappades, på Sergels torg. Vi hade också ett seminarium den 8 december i samband med det alternativa Nobelpriset. Det är rätt märkligt att vi har en pristagare som fått det alternativa Nobelpriset och som hela tiden sedan han fick priset har suttit i ett fängelse i Israel. Situationen är oerhört besvärlig. Han trakasseras ständigt. Det var en ljusning 1998, när det såg ut som om Israel skulle lätta på de regler som styr hans verk- samhet i fängelset. Vi trodde t.o.m. att Israels 50- årsjubileum skulle innebära att han frigavs, men icke. Han har inte fått någon bättre situation, och hans psykiska hälsa är väldigt pressad just nu. Jag menar att bl.a. ändrade relationer med Israel skulle kunna innebära en större möjlighet för Sverige att påverka Israels regering när det gäller Mordechai Vanunu. Sverige, menar jag, måste kräva Vanunus omedelbara frigivning. Det kan man göra i direkta samtal med Israels regering. Skulle inte detta hjälpa menar jag att man måste föra upp Mordechai Vanunu, även om det är ett enskilt fall, på FN:s agenda. Det finns många olika sätt att göra detta på. Sverige borde inte tveka en sekund att göra vad man kan. Hans brott är inget brott. Han har fått ett fängelse- straff som saknar proportioner. Det finns över huvud taget ingen anledning att han sitter i ett fängelse. I stället borde han hyllas som en människa som sätter de mänskliga rättigheterna över nationella intressen. Därför menar jag att Sverige måste göra ytterligare insatser för just hans sak.

LENNART FRIDEN (M)

Anf. 98 LENNART FRIDEN (M)

Herr talman! Jag tänker ta upp två saker i detta betänkande. Det ena rör Iran - ett land vars problem jag har ägnat mig en hel del åt och också motionerat om. Det är en motion som behandlas i detta betän- kande. Det andra är en fråga som har dykt upp under debattens gång i dag som det finns all anledning att ta fasta på. Det är intressant att man i betänkandet hänvisar till en FN-resolution som talar om att det som har hänt utgör allvarliga försämringar av MR-läget i Iran. Det kunde man nästan förutse, med tanke på den blåögdhet med vilken man har agerat på olika håll. Det är ett slags snällhet mot iranierna som de tolkar som svaghet. Det finns alltså inte, som jag ser det, de riktiga krafttag mot den regimen som borde till. Det står vidare i betänkandet om dödsstraff, tortyr och inhuman och förnedrande bestraffning. Så, i slutet på det första avsnittet står det så här: "Även spöstraff, stening och stympningar förekommer." Det är uppräknat ungefär som om det vore något likvär- digt. Stening är som jag ser det ett av de allra mest grymma - ett av de mest barbariska - sätten att av- rätta människor på. Det är ingenting som man bara kan svälja genom att skicka in det som ett ord i en mening på detta sätt. Det förekommer. Vi vet att det inte bara, som det står här, rutinmäs- sigt utdöms dödsstraff för - man räknar upp det som kan betraktas som kriminella handlingar - narkotika- handel, mord, väpnat rån osv. Det förekommer också för vad vi skulle kunna kalla för moraliska förseelser. Det finns alltså all anledning att även på det sättet reagera genom att ta avstånd från det på ett kraftfullt sätt och inte som sker i dag. Jag har skrivit, och det citeras helt riktigt här, att "Sverige liksom EU har visat en påfallande passivitet och undfallenhet mot den iranska regimen som är en av världens blodigaste." Ändå kommer man så små- ningom, när man har hållit med om vissa saker, fram till att utskottet konstaterar att Sverige agerar kraft- fullt. Hur då? I vad består den kraftfullheten? Man konstaterar att Sverige agerat kraftfullt. Av detta har jag, herr talman, inte sett ett endaste dugg. Det är bra att man från EU:s sida för närvarande förbereder, nu när Sverige dessutom är ordförande- land, arbetet för att uppmärksamma situationen för de mänskliga rättigheterna i Iran i den kommande ses- sionen av MR-kommissionen i april. Jag vill gärna uppmana alla att mana på vår utri- kesminister och de ansvariga från Sverige i den här frågan så att det verkligen sker någonting på det här området. Men vad man kommer fram till är att man ska vädja till Iran att ta emot den särskilde represen- tanten från FN. Är det någon som tror att det kommer att innebära någon förbättring för det förtryckta iranska folket? Då är man bra blåögd. Herr talman! Jag hade faktiskt väntat mig mycket mer av utskottet i det här sammanhanget. Man avslu- tar med att skriva: "Med vad som ovan anförts anser utskottet att motionerna ..." - man räknar upp några stycken, däribland min - "kan besvaras." Om "yxskaft" är svar på "goddag", som i den gamla be- rättelsen, är det klart att de kan sägas vara besvarade. En annan sak jag tänkte beröra är att jag tillsam- mans med en kollega i januari var i Mellersta Östern. Vi diskuterade väldigt mycket MR-frågor i olika länder. Jag har min lilla anteckningsbok från resan med mig här, och det var nästan så att jag tappade den när vi ställde frågan hur det var med hedersmord i landet. Jag gjorde följande anteckningar: Ja, det före- kommer ju, men allt som kallas hedersmord är det inte. Hedersmord förekommer även för att öka söners arvslotter. Lagar finns, men bara kort fängelsevistelse är vanligt. Otrohet måste bevisas av fyra oberoende personer - även religionen kräver det - men då åsido- sätter man både lagen och religionen och utför heder- smorden. När vi frågade hur det kommer sig att man utdö- mer så ringa straff och att en del slipper undan kom svaret: Unga, underåriga söner tubbas av fäderna till att utföra mordet. Då slipper de undan straff. Tänk er motsvarande situation i Sverige: en un- derårig, icke straffmyndig, 14½ år gammal gosse som av sin far tubbas att slå ihjäl sin 20-åriga syster. Oav- sett om det är därför att man tror att hon har umgåtts med folk på ett sätt som familjen inte accepterar eller om det är för att öka sönernas arvslott är det förfäran- de att höra detta. Jag måste säga att jag höll på att tappa min an- teckningsbok när de talade om detta. De talade sedan om hur många hedersmord som sker i det landet. Vi besökte fyra olika länder i Mellersta Östern, och jag behöver inte säga vilket land det är därför att det var ungefär likadant i alla dessa länder. Det är 25-30 hedersmord per år plus mörkertalet. Det kan vara stort - lika stort eller t.o.m. ännu större. Herr talman! Det här är en fråga som t.o.m. har berört vårt eget land. Det pågår en rättegång i Sverige som berör ett s.k. hedersmord. Det här är, som jag ser det, utan tvekan en av de frågor som man i det inter- nationella arbetet för mänskliga rättigheter bör prio- ritera mycket högt - detta tillsammans med stymp- ning av flickor och annat. Hedersmord är för det första en styggelse, som beteckning för någonting som jag betraktar som ett vanligt mord, och för det andra någonting som an- vänds på ett sätt, som den ledande politikern i detta land berättade för oss, som vi aldrig kan acceptera. Vi måste tvärtom motarbeta det på det allra starkaste sätt som vi över huvud taget kan. Herr talman! Jag ska bara återknyta till det jag inledde med. Ska man komma till rätta med dessa problem som vi kan se i Iran kan man inte bara säga fy och ajabaja, utan man måste från Sveriges sida och från EU:s sida reagera kraftfullt. Då menar jag kraft- fullt, och inte på det sätt som det står i betänkandet. Jag kan också lägga till att jag förra veckan blev uppringd av en av mina iranska vänner, som nu hade fått information hemifrån om att årets fjärde stening hade genomförts i Iran. Stening är det grymmaste och det mest barbariska av alla sätt att ta död på folk. Vi måste reagera med kraft, inte bara med tomma ord.

YVONNE OSCARSSON (V)

Anf. 99 YVONNE OSCARSSON (V)

Herr talman! Jag tänker också prata om Kongo, som Rosita Runegrund pratade om, men också om Demokratiska Republiken Kongo, alltså Kongo- Kinshasa. Jag ska börja med Kongo-Brazzaville. Liksom fle- ra andra i riksdagen har jag varit med om att skriva en motion om Kongo-Brazzaville. Liksom många andra afrikanska länder har Kongo-Brazzaville en tämligen våldsam historia. Befolkningen har fått genomlida flera militärkupper, och många har tappat tron på att det någonsin är möj- ligt att få leva i en demokrati. I mars i fjol var jag tillsammans med andra riks- dagsledamöter på besök i de båda Kongostaterna. I Brazzaville var delar av staden sönderskjutna. Den nuvarande presidenten Sassou Nguesso hade en egen privat armé förutom landets och hade därför en mycket stor militär makt. Den makten har han också använt. Det berättas om ett stort antal brott mot de mänskliga rättigheterna. Städer och byar har bränts ned, och befolkningen har jagats ut i skogen där de tvingats leva som laglösa. Sassou har inte tvekat att beskjuta kyrkor där människor befunnit sig för att be om fred. Han har stått bakom skändning och dödande av kvinnor och barn och även använt barnsoldater för att utföra bestialiska handlingar. När löner till solda- terna inte har varit möjliga att betala ut i pengar har han givit soldaterna tillåtelse att plundra människors bostäder för att ta vad de vill ha. För bara några dagar sedan har jag fått höra direkt från Kongo att t.o.m. på den internationella böndagen blev två kvinnor på väg till kyrkan våldtagna av angolanska soldater. Vänsterpartiet tycker att det är mycket viktigt att Sverige fortsätter att stödja och framför allt ge röst ute i världen åt vad som förekommer i landet, som Rosita Runegrund också pratade om. Under frågestunden för två veckor sedan ställdes en fråga av Rosita Runegrund till vice statsminister Lena Hjelm-Wallén om Sveriges engagemang i Kongo-Brazzaville. Svaret var glädjande. Det är fle- ras ansvar att fortsätta att stödja landets demokratise- ringsprocess genom EU och FN, och då främst ge- nom Unicef, som flera har sagt. Sverige har också missionärer i Kongo som kan hålla oss informerade om vad som händer, och de behöver naturligtvis ock- så stöd i sitt arbete. Jag håller med Rosita Runegrund om att det är glädjande att det finns positiva händelser i Brazza- ville, men jag tror ändå att det är vi som har varit där och även andra som har uppgiften att fortsätta att berätta om vad vi såg för att Kongo inte ska glömmas bort. Herr talman! Jag går nu över till Kongo-Kinshasa. Jag vill börja med att påminna om att enligt regering- ens deklaration är situationen i Kongo den allvarli- gaste i hela Afrika. Många länder är inblandade i oroligheterna i landet. Rwanda, Uganda, Sudan, Zim- babwe och Angola har egna trupper eller stöder trup- per i Kongo-Kinshasa. I januari i år mördades president Kabila av, som det sägs, sin egen livvakt. Hans son Joseph Kabila tog över. 70 % av landets befolkning lever under fattig- domsstrecket, och rättssäkerheten är helt satt ur spel. Röda Korset menar att kriget bara sedan 1997 har krävt två miljoner dödsoffer. Trots det har massmedi- er både i Sverige och i övriga världen ägnat mycket lite tid och plats åt situationen i Kongo. Stora delar av landet fungerar nu enbart på grund av att kyrkor och biståndsorgansationer har övertagit skolor och sjuk- vård. Amnesty International vittnar om att de mänskliga rättigheterna ständigt kränks. Det är svårt att veta hur många politiska fångar det finns, men ett stort antal familjer rapporterar om saknade familjemedlemmar. Fortfarande befinner sig ett stort antal människor på flykt, och vissa uppskattar antalet till mellan en och två miljoner. Barn fängslas och blir utsatta för över- grepp av både väktare och medfångar. Sverige utvisar dessutom personer på flykt från Kongo-Kinshasa som riskerar att torteras och även dödas i sitt hemland. För snart två år sedan undertecknades ett fredsav- tal i Lusaka, men det följs inte. Det innebär bl.a. att främmande militära styrkor ska dra sig tillbaka så att FN kan sända dit de observationsstyrkor som man beslutat om. I torsdags hade vi i Vänsterpartiet besök av Franklin Kanyinda, som bor i Sverige och är kontakt- person för det fredliga oppositionella partiet UDPS. Han berättade att den kongolesiske ledaren för UDPS Etienne Tshisekedi har lagt fram ett förslag till fred, och alla människor och grupperingar som vill hitta fredliga lösningar måste enligt Kanyinda få stöd av demokratiska länder. Där kan Sverige vara ett före- gångsland. Sverige måste genom vårt ordförandeskap i EU lägga fram konkreta förslag för att stödja fredsi- nitiativ från Kongo. Utrikesminister Anna Lindh har uttalat att hon är villig till stöd för att stärka landets egna kapacitet och att det är ett starkt svenskt intresse att Kongo ur ett längre perspektiv ges stöd för att lösa väpnade konflikter. Även när det gäller Kongo- Kinshasa måste Sverige både i EU och FN söka sam- arbete, så att landet får hjälp med krishantering och med att bygga upp demokratiska system. Herr talman! För befolkningen i Kongo är vi svenskar ett fredsivrande och solidariskt folk. Jag hoppas att vi fortsätter att visa att det är sant.

MORGAN JOHANSSON (S)

Anf. 100 MORGAN JOHANSSON (S)

Herr talman! Jag ska i mitt korta anförande kon- centrera mig på en fråga, nämligen den om kurdernas situation. Närmare bestämt gäller det en del av den frågan, nämligen det kurdiska självstyret i norra Irak eller irakiska Kurdistan, beroende på hur man ser det. Jag skulle självklart också vilja säga någonting om situationen för kurderna i Turkiet och Iran - där hän- der ju mycket nu - men jag väljer att just i dag tala om irakiska Kurdistan. Skälet är att man nu i FN diskuterar att häva eller i varje fall mildra sanktionerna mot Irak. I det sam- manhanget diskuteras också flygförbudszonerna, som infördes av USA, Storbritannien och Frankrike 1991 för att skydda befolkningen mot Saddam Husseins angrepp. I norr gäller flygförbudet irakiskt flyg norr om den 36:e breddgraden. Det finns en stark och berättigad oro i det här om- rådet för vad som kan komma att hända om sanktio- nerna och flygförbudet hävs. Minnena av Saddam Husseins tidigare övergrepp mot kurderna är starka. Om Saddam Hussein återigen skulle få fria händer i norr riskerar vi ett blodbad. Så är realiteten. Det är inte konstigt om människor nu flyr från området. Det är extremt viktigt att omvärlden talar om att kurder- nas säkerhet i norra Irak måste garanteras av FN om sanktionerna och flygförbudszonerna hävs. Det duger inte i längden med allmänna deklarationer. Säkerhe- ten måste garanteras handfast och konkret av FN. Jag tror att FN har lärt sig av de fruktansvärda krigen på Balkan att man aldrig kan lita på despoter och på enkla ord skrivna på papper. I utrikesutskottet har man i fullständig enighet kommit fram till en formulering på den här punkten om att kurdernas säkerhet bör garanteras genom fort- satt FN-närvaro om flygförbudszonerna hävs. Det är ett viktigt steg i rätt riktning av Sveriges riksdag. Visst skulle man kanske önska sig starkare skrivning- ar, men det viktiga är att ta fasta på vad det här egentligen betyder, att tolka det offensivt och att med det i ryggen driva frågan vidare, framför allt i FN. Skrivningen blir också starkare av att det råder parti- politisk enighet kring den. Moderaternas och Folk- partiets reservation gäller ju inte den formuleringen utan en annan fråga. Jag lyssnade också noga på Marianne Andersson från Centern tidigare i dag. Det är ju hennes motion som ligger till grund för de här skrivningarna. Det känns bra att vi har en samsyn om att de här skriv- ningarna ska tolkas offensivt. På det sättet kan riks- dagsbeslutet faktiskt medverka till att uppmärksamma omvärlden på att man inte kan avveckla sanktionen och flygförbudet hur som helst. Det finns ett folk i norr som är i behov av skydd, och detta folk får FN inte svika. Förutom att säkerheten ska garanteras måste ock- så det kurdiska självstyret, som byggts upp sedan 1991, garanteras om det blir tal om att häva sanktio- nerna och flygförbudet. Det kurdiska självstyret, med ett valt parlament, är unikt på många sätt. Det har också varit framgångsrikt när det gäller att utveckla demokrati och mänskliga rättigheter. Det finns i detta självstyre en storartad chans för kurder att visa de andra staterna i regionen just vad demokrati och mänskliga rättigheter innebär i praktiken. Det är ju tunnsått med demokratier i Mellanöstern. Det är viktigt att omvärlden slår vakt om det här självstyret. I botten finns dessutom ett avtal om auto- nomi mellan den irakiska regimen och kurderna från 1970. Jag har ingen som helst tro på att Saddam Hus- sein vill hålla sig till det. Tvärtom skulle han nog göra allt för att avskaffa det om han bara fick chan- sen. Han har gjort det tidigare. Det är därför viktigt att från omvärldens sida tala om att det självstyre som byggts upp måste respekteras av Irak om sanktioner- na och flygförbudet hävs. Samtidigt ska man hålla i minnet att Irak alltjämt är en suverän stat. Det är svårt för en stat som Sverige som historiskt sett alltid låtit sig styras av folkrättsliga principer att föreskriva för andra länder hur de ska organiseras. Men en liten bit på den vägen kan man gå, och det gör man också i utskottsbetänkandet. Där skriver man att hänsyn bör tas till den demokratiska institutionaliseringen, som skett i norra Irak, om flygförbudszonerna hävs. Avslutningsvis, herr talman...

LENNART VÄRMBY (V)

Anf. 102 LENNART VÄRMBY (V)

Herr talman! Torsdagen den 22 februari i år, cirka klockan 10 på förmiddagen, stod Yusuf Akbulut, präst i den syriansk-ortodoxa lilla församlingen i Diyarbakir i östra Turkiet inför domarna i säkerhets- domstolen. Efter drygt 15 minuter var rättegången över - för den här gången. Det var nämligen fortsätt- ningen på en rättegång som började i december förra året och som nu fortsätter den 5 april. Yusuf Akbulut åtalas för att han har uttalat sin åsikt på ett sätt som den turkiska staten inte tolererar. Det han sade var att det dåvarande ottomanska riket, föregångaren till dagens Turkiet, mördat och förföljt inte bara armenier utan också andra minoriteter som assyrier/syrianer och kaldéer. Men vad den turkiske åklagaren inte hade räknat med var att den lilla för- samlingen i Diyarbakir hade många vänner världen runt. Dessa, i huvudsak flyktade assyrier/syrianer, mobiliserade i sin tur demokratiska representanter som ställde upp vid den första rättegången i decem- ber. Denna solidaritet med ledamöter från Sveriges riksdag och andra länder fick domstolen att skjuta på rättegången till februari i år, troligen i förhoppning om att den internationella solidariteten då inte skulle fortsätta. Men än en gång var vi många som ställde upp. Yilmaz Kerimo och Carina Hägg från Socialde- mokraterna och undertecknad från Vänsterpartiet, en kristdemokrat och en socialdemokrat från Tyskland och flera från andra länder deltog i den här rättegång- en. Tillsammans med massmedieuppbådet blev det än en gång för mycket för den dom som annars hade varit given. Det här lilla exemplet visar på vikten av interna- tionell solidaritet och ständig vaksamhet vad gäller just mänskliga rättigheter. Det hemska är att säker- hetsdomstolen i Diyarbakir inte är ensam om att för- följa och döma folk när det gäller mänskliga rättig- heter. Det är uppenbart att Turkiet inte lever upp till sina åtaganden, att man inte lever upp till de krav som måste ställas på ett land som vill bli medlem av den europeiska unionen. Därför måste Sverige öka akti- viteterna och stödet för demokrati och mänskliga rättigheter i Turkiet och i övriga världen. Vid vår resa till den här rättegången hade vi svenskar mycket gott stöd av det svenska konsulatet i Istanbul. Den svenske konsuln, Sture Theolin, ställde personligen upp och deltog i resan liksom i mötet med överåklagaren i Diyarbakir där vi hade tillfälle att framföra våra bestämda uppfattningar om att den här rättegången och många andra över huvud taget inte borde äga rum. Det är bra när svenska utlandsbe- skickningar inte bara främjar ökad handel utan också engagerar sig för mänskliga rättigheter. På grund av situationen i Turkiet och Turkiets strävan att bli en del av Europeiska unionen bör det här konsulatet i Istanbul finnas kvar, enligt min mening, som en vik- tig kontaktyta. Den här rättegången sköts alltså upp till den 5 april i år. Även då kommer vi från Vänsterpartiet att ställa upp för Yusuf Akbulut och för de mänskliga rättigheterna. Jag vill också passa på tillfället här att vädja till den svenska regeringen om något helt annat, nämli- gen amnesti för alla som har sökt asyl men som på grund av avslag har tvingats till en tillvaro under jord här i Sverige. Personligen är jag sedan flera år enga- gerad i en kurdisk familj som har fått avslag gång på gång. Med de allt hårdare gränskontroller som Schengen har skänkt oss vore det inte helt fel att tända ett humanismens ljus, gott folk. Det ljuset skulle kunna vara en amnesti från den svenska rege- ringen, så att min kurdiske vän Ahmet Bingöl med familj skulle kunna börja ett människovärdigt liv här i Sverige efter nära tio år i exil och flykt från förföljel- se i Turkiet. Om han utvisas till Diyarbakir väntar nämligen fortsatt förföljelse och rättegång, och då är det inte säkert att domaren är lika medgivande som jag hoppas och tror att han blir vad gäller Yusuf Ak- bulut. Ett Turkiet utan förföljelse och förtryck skulle gö- ra detta vackra land också till ett människovärdigt och vänligt land för alla människor. Det vore ett land värt att besöka utan att vara tvungen att samtidigt besöka rättegångar.

HILLEVI LARSSON (S)

Anf. 103 HILLEVI LARSSON (S)

Herr talman! Jag ska försöka anstränga mig för att bli den fjärde som håller tiden här i dag. Om jag inte lyckas får herr talmannen gärna stoppa mig. Även jag vill uppehålla mig kring kurdernas situ- ation i Irak. Efter Gulfkriget 1990 startade kurderna ett uppror mot den irakiska regimen. Men Natos stöd uteblev, och kurderna tvingades upp i bergen. När massmediebilderna kablades ut över världen växte en opinion för kurderna fram, och en säkerhetszon in- rättades för att beskydda kurderna. Det rör sig om ungefär 3,5 miljoner människor, som haft självstyre sedan dess. Men förhållandet till Irak har aldrig rik- tigt klargjorts. Detta behöver göras för kurdernas skull. Efter kriget infördes sanktioner som bl.a. berörde Iraks utrikeshandel. Nu har man börjat tvivla på att sanktionerna har fått den effekt som man avsett. Man har även sett att civilbefolkningen lider. Nu talar man om att eventuellt häva dessa sanktioner. Det är väl- digt viktigt att inte blanda ihop hävning av sanktioner som ska leda att den irakiska civilbefolkningen får mat och medicin med den irakiska arméns tillträde till de kurdiska områdena, vilkas skydd fortfarande bör garanteras. Det man kan befara är nämligen det som har hänt historiskt: massmord på den kurdiska befolkningen med kemiska vapen. Detta måste naturligtvis undvi- kas med alla medel. Alltså måste hävningen av sank- tionerna villkoras. Vi bör i EU verkar för att EU och FN ser till att självstyret består och förhållandet mel- lan irakiska Kurdistan och Irak klargörs. Det bör också finnas FN-beredskap för att skydda detta områ- de, dvs. inte bara närvaro utan att man verkligen garanterar kurdernas säkerhet. Sammanfattningsvis kan man säga att vi tagit ett första steg i det här utskottsbetänkandet. Men vi bör ännu mer klargöra fortsättningen på detta och driva frågorna vidare offensivt både inom EU och inom FN.

BERNDT EKHOLM (S)

Anf. 104 BERNDT EKHOLM (S)

Herr talman! Jag ska använda mina få minuter till några repliker. Eftersom jag inte hållit något anföran- de fick jag inte replikera - en ordning som man kan- ske kan ifrågasätta om den är bra. Nu har en del av dem jag ska svara lämnat kammaren, men jag tar det ändå i turordning. Först gällde det Kongo. Rosita Runegrund sitter kvar i alla fall. Vi har från utskottsmajoriteten for- mulerat oss som vi gjort när det gäller EU därför att vi tror att den instans som har förmågan att göra en verklig insats, både i Kongo-Brazzaville och i Kongo- Kinshasa, är EU. Sverige kan göra biståndsinsatser och gör också sådana, både när det gäller fredsbyg- gande och när det gäller humanitära insatser. Men när det gäller att åstadkomma fredsbyggande är nog EU, och FN naturligtvis, de aktörer vi får ty oss till. Gunilla Wahlén nämnde Västsahara. Jag vill bara stryka under att vi i utskottsbetänkandet står fast vid kravet på en folkomröstning när det gäller Västsaha- ra. Vi stöder FN i det arbetet och ser naturligtvis att EU också gör insatser för att denna folkomröstning kommer att förverkligas, även om det har sett trögt ut väldigt länge. Per Lager tog upp dineh-indianerna i en av sina kommentarer. Jag vill också där stryka under att vi i utskottet är väldigt tydliga i fråga om att även en stor stat som USA måste respektera de internationella konventioner om mänskliga rättigheter och ur- sprungsbefolkningar som det här gäller. Vi kan inte göra någon skillnad på USA och andra stater, utan vi ställer samma krav på USA som på andra att respek- tera de här konventionerna. Utskottet förutsätter ock- så att regeringen ser till att även USA efterlever det här internationella regelverket, utan att vi för den skull från utskottets sida kan sätta oss in i varje detalj i just det här aktuella fallet. Lennart Fridén gjorde en markering mot utskottet för att vi hade varit svaga i våra texter när det gäller spöstraff, stening och stympningar. Det kan man förstå om man läser texten på det sätt som Fridén gjorde. Detta är nämligen en ren faktatext återgiven från Amnesty International utan några som helst värderingar, en uppräkning av antalet avrättningar och av strafformer som förekommer. Självklart är detta någonting avskyvärt. Någonting annat kan inte sägas om sådana strafformer. Även om vi för den skull i utskottets överväganden inte har kommenterat detta gör jag det nu från talarstolen. Därmed tror jag att jag har gett repliker, i formen av ett anförande, på några av de inlägg som har hål- lits, herr talman.

ROSITA RUNEGRUND (Kd)

Anf. 105 ROSITA RUNEGRUND (Kd)

Herr talman! Jag kan förstå att man använder EU i utskottstexten. Men fortfarande finns det inom EU länder som har försökt lägga locket på under de kon- flikter som varit i Kongo- Brazzaville. Jag tänker på Frankrike, vars agerande är tvivelaktigt både när det gäller oljeutvinningen och Elfs engagemang i detta och när det gäller vapen. Därför undrar jag om Sveri- ge är berett att gå in mer aktivt i fredsbyggandet inom EU. Det skulle jag vilja ha klarlagt när det gäller Kongo-Brazzaville.

BERNDT EKHOLM (S)

Anf. 106 BERNDT EKHOLM (S)

Herr talman! Enligt alla informationer som jag har, och jag har talat med dem som jobbar med de här frågorna, gör Sverige det. Det finns en särskild ar- betsgrupp, jag tror att det är för båda Kongostaterna, inom ramen för EU-arbetet. I anslutning till den gruppen har Sverige drivit att man måste ta ett solida- riskt ansvar för de här länderna och också tagit upp den debatt som har cirkulerat kring Frankrikes roll i det här sammanhanget.

ROSITA RUNEGRUND (Kd)

Anf. 107 ROSITA RUNEGRUND (Kd)

Herr talman! Jag tycker att det är bra att Berndt Ekholm klarlägger detta. Men jag är envis. Jag undrar om Berndt Ekholm är villig att driva på detta ytterli- gare. Just med tanke på det förtroendekapital som Sverige har i Kongo-Brazzaville tror jag att det är viktigt att både den svenska allmänheten och också folket i Kongo-Brazzaville får de här uppgifterna, dvs. att Sverige är aktivt i fredsbyggandet.

BERNDT EKHOLM (S)

Anf. 108 BERNDT EKHOLM (S)

Herr talman! Jag menar att vi är det. Det syns på hur vi besvarar den motion som är väckt. Den får ett mycket positivt svar. I princip ställer vi upp på mo- tionens tankegångar, och det betyder naturligtvis att vi för de här frågorna vidare. Jag tycker att det är det tydligaste svar jag kan ge.

Beslut, Genomförd

Betänkandet beslutades i kammaren 28 mars 2001.

Protokoll med beslut

Protokoll 2000/01:87 2001-03-28

Riksdagsskrivelser

Inga riksdagsskrivelser har ännu utfärdats för det här ärendet. För vissa ärenden utfärdas inga riksdagsskrivelser.

Det här är ett utskottsbetänkande

Ett betänkande innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden. På den här sidan kan du följa ärendets gång och ta del av debatt och beslut.

Störningar på webbplatsen

Mänskliga rättigheter

Var är betänkandet nu?

Betänkandet är färdigbehandlat

Hela betänkandet

Beslut i korthet

Motioner om mänskliga rättigheter (UU10)

Det här är ett utskottsbetänkande

Ärendets gång

Förslag, Genomförd

Från ledamöterna

Beredning, Genomförd

Motioner om mänskliga rättigheter (UU10)

Debatt, Genomförd

Webb-tv: Mänskliga rättigheter

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Anf. 47 GÖRAN LENNMARKER (M)

Anf. 48 MURAD ARTIN (V)

Anf. 49 GÖRAN LENNMARKER (M)

Anf. 50 MURAD ARTIN (V)

Anf. 51 GÖRAN LENNMARKER (M)

Anf. 52 MURAD ARTIN (V)

Anf. 53 MARIANNE ANDERSSON (C)

Anf. 54 MURAD ARTIN (V)

Anf. 55 MARIANNE ANDERSSON (C)

Anf. 56 MURAD ARTIN (V)

Anf. 57 MARIANNE ANDERSSON (C)

Anf. 58 K-G BIÖRSMARK (Fp)

Anf. 59 MURAD ARTIN (V)

Anf. 60 K-G BIÖRSMARK (Fp)

Anf. 61 MURAD ARTIN (V)

Anf. 62 K-G BIÖRSMARK (Fp)

Anf. 63 MARIANNE SAMUELSSON (Mp)

Anf. 64 MARIANNE JÖNSSON (S)

Anf. 65 MARIANNE ANDERSSON (C)

Anf. 66 MARIANNE JÖNSSON (S)

Anf. 67 MARIANNE ANDERSSON (C)

Anf. 68 MARIANNE JÖNSSON (S)

Anf. 69 K-G BIÖRSMARK (Fp)

Anf. 70 MARIANNE JÖNSSON (S)

Anf. 71 K-G BIÖRSMARK (Fp)

Anf. 72 MARIANNE JÖNSSON (S)

Anf. 73 MURAD ARTIN (V)

Anf. 74 MARIANNE JÖNSSON (S)

Anf. 75 MURAD ARTIN (V)

Anf. 76 MARIANNE JÖNSSON (S)

Anf. 77 MARIANNE SAMUELSSON (Mp)

Anf. 78 MARIANNE JÖNSSON (S)

Anf. 79 MARIANNE SAMUELSSON (Mp)

Anf. 80 MARIANNE JÖNSSON (S)

Anf. 81 JAN ERIK ÅGREN (Kd)

Anf. 82 MURAD ARTIN (V)

Anf. 83 JAN ERIK ÅGREN (Kd)

Anf. 84 MURAD ARTIN (V)

Anf. 85 JAN ERIK ÅGREN (Kd)

Anf. 86 STEN TOLGFORS (M)

Anf. 87 EVA ZETTERBERG (V)

Anf. 88 CARINA HÄGG (S)

Anf. 89 MARGARETA VIKLUND (Kd)

Anf. 90 CARINA HÄGG (S)

Anf. 91 MARGARETA VIKLUND (Kd)

Anf. 92 CARINA HÄGG (S)

Anf. 93 MARGARETA VIKLUND (Kd)

Anf. 94 BERTIL PERSSON (M)

Anf. 95 ROSITA RUNEGRUND (Kd)

Anf. 96 GUNILLA WAHLEN (V)

Anf. 97 PER LAGER (Mp)

Anf. 98 LENNART FRIDEN (M)

Anf. 99 YVONNE OSCARSSON (V)

Anf. 100 MORGAN JOHANSSON (S)

Anf. 102 LENNART VÄRMBY (V)

Anf. 103 HILLEVI LARSSON (S)

Anf. 104 BERNDT EKHOLM (S)

Anf. 105 ROSITA RUNEGRUND (Kd)

Anf. 106 BERNDT EKHOLM (S)

Anf. 107 ROSITA RUNEGRUND (Kd)

Anf. 108 BERNDT EKHOLM (S)

Beslut, Genomförd

Protokoll med beslut