Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer

Betänkande 2009/10:JuU14

  1. 1, Förslag, Genomförd
  2. 2, Beredning, Genomförd
  3. 3, Debatt, Genomförd
  4. 4, Beslut, Genomförd

Ärendet är avslutat

Beslutat
3 februari 2010

Utskottens betänkanden

Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.

PDF
Mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer(pdf, 241 KB)
Webbsida
Visa hela dokumentet för Betänkande 2009/10:14 Mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer

Beslut

Nej till motioner om mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer (JuU14)

Riksdagen sa nej till motioner från i huvudsak allmänna motionstiden 2009 om mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer. Skälet är bland annat att det redan pågår arbete i de frågor som motionerna tar upp.
Utskottets förslag till beslut
Avslag på motionerna.
Riksdagens beslut
Kammaren biföll utskottets förslag
Visa hela dokumentet

Ärendets gång

Förslag, Genomförd

Motioner: 46

Motioner från ledamöterna

Beredning, Genomförd

Senaste beredning i utskottet: 2009-12-17
Justering: 2010-01-19
Trycklov till Gotab och webb: 2010-01-22
Trycklov: 2010-01-22
Reservationer: 17
Betänkande 2009/10:JuU14

Alla beredningar i utskottet

2009-12-17

Mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer (JuU14)

Justitieutskottet föreslår att riksdagen säger nej till motioner från i huvudsak allmänna motionstiden 2009 om mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer. Skälet är bland annat att det redan pågår arbete i de frågor som motionerna tar upp.

Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.

Debatt, Genomförd

Debatt i kammaren: 2010-02-03
Stillbild från Debatt om förslag 2009/10:JuU14, Mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer

Debatt om förslag 2009/10:JuU14

Webb-tv: Mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Elisebeht Markström (S)
Anf. 2 Elisebeht Markström (S)
Herr talman! Riksdagens mål är att mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Arbetet med att öka kunskapen, förbättra insatserna, öka tryggheten och minska våldet mot kvinnor har pågått i en lång rad år och har fortsatt också den här mandatperioden. För brottsoffren sker förbättringar i takt med att kunskapen på detta särskilda kompetensområde ökar. En rad uppdrag ligger ute på myndigheterna, där många arbetar för att de som drabbats ska få ett gott bemötande och sina rättigheter tillgodosedda. Detta är sannolikt ett arbete som aldrig kommer att betraktas som färdigt; det finns hela tiden sådant som kan göras bättre, särskilt i takt med att kunskapen ökar och omfattar fler och fler. Arbetet har hittills i mångt och mycket fokuserat på att värna brottsoffren, av naturliga och alldeles nödvändiga skäl. Jag vill dock peka på att nästa steg måste vara att ta sig an frågan om att förhindra att män slår. Annars riskerar vi att stora resurser satsas efter det att brott har begåtts, utan några långsiktiga effekter och med risk att riksdagens mål att mäns våld mot kvinnor ska upphöra faktiskt inte kommer att nås. Vi anser att professionella samtalsmottagningar för män behöver finnas runt om i hela landet. Erfarenheter visar att sådana mottagningar förebygger ytterligare våld och ökar tryggheten för kvinnor och barn. För män som den vägen ges möjlighet att bearbeta sin våldsamhet och finna nya sätt att utan våld hantera livet är det förstås också av mycket stort värde. Vi föreslår att regeringen engagerar sig och tar initiativ i denna fråga. Vi anser också att barnahus ska finnas i alla län och att målgruppen ska vara barn som har utsatts för brott eller misstänks vara utsatta för brott och barn som bevittnat våld mellan närstående. Där barnahus inte finns ska de nya nationella riktlinjerna för samverkan mellan berörda myndigheter användas. Regering och riksdag borde stimulera fram fler barnahus och mottagningar för män och inte bara i största allmänhet uttala sig positivt. Det krävs ledarskap för att nå den utveckling man säger sig vilja se. Vi ser inte det ledarskapet i dag. Herr talman! Den socialdemokratiska regeringen tillsatte sommaren 2006 den så kallade Stalkningsutredningen. År 2008 lämnades utredningsförslagen över till regeringen. I utredningen behandlas förslag om förbättrade möjligheter för att skydda personer som har utsatts för hot och förföljelse. Våld i nära relationer har ofta inslag av just hot och förföljelse. Det finns förbättringar att göra, särskilt vad gäller att förhindra överträdelser av besöksförbudet. Det hade verkligen varit bra om regeringen hade jobbat på och kommit med förslag till riksdagen. Ännu har vi inte sett något resultat. Det senaste beskedet är att det planeras för en lagrådsremiss under våren, det vill säga: Det lär sannolikt inte komma någon proposition under hela denna mandatperiod. Fyra år har gått, utredningen finns och ligger klar, och regeringen har slumrat hela denna tid. Det är beklagligt. Herr talman! Under föregående mandatperiod stärktes skyddet för barn som bevittnat våld. Socialtjänstens stöd för barnen förtydligades, och barn som bevittnat våld i nära relationer fick rätt till skadestånd. Vi menar att det finns skäl att gå vidare och ytterligare stärka barns ställning. Barn är särskilt utsatta när de lever i en familj där det förekommer våld. Detta finns det god kunskap om i dag, inte minst bland dem som arbetar med barn professionellt och också i hela frivilligrörelsen. Det kom ett brev till utskottets ledamöter strax före jul. Avsändare var Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund, SKR, Brottsofferjourernas Riksförbund och Hopp, Riksorganisationen mot sexuella övergrepp. Brevet innehöll information om en Synovateundersökning som de hade låtit göra under våren 2009. I undersökningen hade man ställt tre frågor, och den som är mest aktuell för oss i denna debatt är frågan där svaret visar att 73 procent av svenska folket, alltså närmare tre av fyra, anser att barn som bevittnat våld mot närstående ska betraktas som brottsoffer. Så vad väntar ni på? Det var dessutom så att borgerliga väljare i ännu högre utsträckning ansåg att det borde vara så att barn som har bevittnat våld ska komma att betraktas som brottsoffer. Det är alltså bara 17 procent som anser att den nuvarande ordningen där barn endast betraktas som vittnen är bra, medan 73 procent anser att detta borde förändras. I brevet stod också att nästan 40 procent av ansökningarna om skadestånd till just barn som bevittnat våld hade avslagits av Brottsoffermyndigheten på grund av att det brister i förundersökningar och i efterföljande dom. Det saknades helt enkelt uppgifter om barnen, en bild som bekräftas av Rädda Barnen i ett flertal undersökningar och som vi i utskottet också känner igen ifrån Brottsoffermyndighetens egen redovisning. De tre organisationerna hade även bifogat den film jag nu håller upp. Den heter Jag sa att jag hade en mardröm och är en animerad film om det våld som fem små barn tvingats bevittna och hur de kunde bearbeta sina upplevelser just genom att få berätta. Den visar oss att också mycket små barn påverkas - den yngsta i filmen är en liten flicka på tre och ett halvt år som mycket klart och tydligt berättar vad hon har varit med om och om sina strategier för att undkomma våldet. Brevet från dessa tre organisationer - Boj, SKR och Hopp - var naturligtvis avsett för att påverka partierna att ta ställning och stödja kravet på att utreda hur barns rättsliga ställning kan förbättras. Från oppositionen anser vi som sagt att det är hög tid att gå från ord till handling, och vi har därför för tredje året i rad begärt att frågan om barns rättsliga ställning ska utredas. Vi har inte sagt hur det ska vara, men vi har sagt att det bör utredas. För tredje gången i rad motsätter sig alliansen en sådan utredning, trots att partierna drev frågan aktivt under hela förra mandatperioden. Det är beklagligt, och det vittnar om att man ska ta borgerliga partiers krav i opposition med en mycket stor nypa salt. I majoritetsställning kommer de nämligen inte att förverkligas, i varje fall inte på denna punkt. Vad jag förstår är dock alliansen inte alldeles enig. Jag läste en intervju med Kristdemokraternas partiledare i en tidning som heter Brottsoffer där han fick frågan om detta med barn som bevittnat våld. Vad sade han då? Jo, han berättade att hans parti arbetar för en förändring men att han tyvärr inte har fått de andra partierna med sig. Så kan det naturligtvis vara i en allians. Det förstår jag. Då är det alltså Centern, Folkpartiet och Moderaterna som bromsar, om man ska tro Hägglund. Men, herr talman, det hindrar ju inte att Kristdemokraterna i dag stöder vår reservation nr 12, som jag nu yrkar bifall till. Övriga reservationer från Socialdemokraterna står jag bakom, men jag avstår för tids vinnande att yrka bifall till fler. I detta anförande instämde Kerstin Haglö och Margareta Persson (båda s).
Mehmet Kaplan (Mp)
Anf. 3 Mehmet Kaplan (Mp)
Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till en av de gemensamma reservationer vi har. Vi står naturligtvis bakom alla våra reservationer, men det är reservation nr 16, Myndighetssamverkan, jag yrkar bifall till. Det är också delvis detta jag kommer att prata om. I handlingsplanen för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld samt våld i samkönade relationer avsatte den förra, socialdemokratiska regeringen med stöd från Miljöpartiet och Vänsterpartiet medel för att utveckla lokal samverkan för kvinnofrid. Min utgångspunkt är detta. Vi är naturligtvis måna om att en utvärdering av denna satsning och även senare satsningar från den nuvarande regeringen görs för att se hur samverkan mellan myndigheter lokalt kan utvecklas och förbättras. Bra exempel på myndighetssamverkan finns i vissa kommuner, men de verkar väldigt isolerade. Det inhyses till exempel i ett och samma hus verksamheter för polis och åklagare, sjukvård, kriscentrum för kvinnor och barn, kriscentrum för män i vissa av de samverkande delarna. Men som sagt, isolerade verkar de vara. Vi undrar varför de här erfarenheterna inte sprids till resten av landet. I kvinnofridspropositionen, som kom 1998, fastslogs att centrala myndigheter som Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Brottsförebyggande rådet, Socialstyrelsen och så vidare måste samverka för att motverka mäns våld mot kvinnor på alla nivåer i samhället. Där är vi naturligtvis överens. Problemet är att olika utredningar efter detta visat på en del bekymmersamma förhållanden. I till exempel utredningen Slag i luften (SOU 2004:121) görs en genomgång av hur kvinnofridsuppdragen verkställs och konstateras att myndigheterna i mångt och mycket inte verkställt det uppdrag som de haft. I kvinnofridsuppdraget om samverkan poängterades det att ambitionen var att olika samverkansformer vidmakthålls. Utredningen konstaterade dock att många av samverkanssatsningarna har haft karaktären av kortsiktiga projekt. Pengar som till exempel den här regeringen har avsatt, 6 miljoner kronor, verkar ha ett bästföredatum. När de tar slut tar också samverkan slut, och det är synd, tycker vi. I utredningen Slag i luften konstateras att de samverkande myndigheter som granskats sällan har en preventiv inriktning. Insatser som görs sätts i stället in efter det att mannen redan har utövat våld mot kvinnan eller mot barnet. Vi anser att myndighetssamverkan är en oerhört central del av arbetet med mäns våld mot kvinnor och barn. Vi behöver ett samhälle som tar ansvar för de samhällsproblem som mäns våld mot kvinnor utgör. En viktig part i denna myndighetssamverkan är naturligtvis polisen. För att stärka rättssäkerheten och förebygga kvinnors känsla av utsatthet när de väljer att polisanmäla - det är nämligen ett val många gör, men tyvärr är mörkertalet väldigt stort - krävs när det gäller våldsbrott eller ett sexualbrott begånget av en man att polisen vidareutvecklar utbildningarna och insatserna för att öka kompetensen och kunskapen om mäns våld mot kvinnor. Rikspolischefen aviserade under förra året, vilket är välkommet, att polisen kraftsamlar för att bekämpa mäns våld mot kvinnor. Ett antal mycket viktiga insatser ska göras eller har påbörjats. Bland annat satsas det på ökad kompetens inom varje polismyndighet i fråga om våld i nära relationer. Den nuvarande regeringens avsikt att genomföra detta intensifierade arbete är naturligtvis välkommen. Men vi vill också se ökade satsningar på utbildningar och kompetensutveckling inom polisväsendet i förståelsen för könsmaktsfrågor. Det var glädjande för alla oss som jobbar med de här frågorna när en regeringsföreträdare lyfte upp frågan och nämnde, vad jag förstår för första gången, att förståelsen för könsmaktsfrågor är en viktig del för att kunna angripa problemets rot. När det gäller en annan part, viktig för myndighetssamverkan, som inte är en myndighet men ändock viktig för förståelsen, är de kriscentrum för män som finns. Det behövs i dag fler kriscentrum för män som söker sig ur ett emotionellt destruktivt och aggressivt beteende. När man talade om det här för några år sedan var det säkert många som log, men i dag vet vi att problemet med män som slår inte bara handlar om våldet i sig utan hur mannen hanterar det destruktiva beteendet. Dessa män som söker hjälp bör ges ökat stöd. Det finns organisationer av olika slag som jobbar för detta. Riksorganisationen Sveriges professionella kriscentra för män, som bildades för drygt tio år sedan, samlar kriscentrum som har professionella behandlare och rådgivare anställda. Vi menar att det här är en oerhört viktig del, en part för att kunna hantera frågan och problemen. Det finns en annan part som är viktig som alla känner väl till men som tyvärr, lite beroende på politiska förhållanden, verkar få mer eller mindre stöd, och det är kvinnojourerna. Kvinnojourer spelar en central roll i arbetet med mäns våld mot kvinnor. På frivillig basis utför de ett fantastiskt arbete för att stödja kvinnor i deras utsatthet. Socialstyrelsens utredningar visar att trots att kommunernas socialtjänster har det yttersta ansvaret för våldsutsatta kvinnor och barn lämnas det ofta över på kvinnojourer. Man låter dem som bäst kan frågan sköta det. Detta har problematiserat situationen för ett flertal kvinnojourer, och de statliga utvecklingsmedel som finns är svåra att nå då kommunerna har en njugg inställning. I det följande kan man konstatera vad som har hänt med de kvinnojourer som inte har fått det stöd som behövs för att bedriva en verksamhet som egentligen kommunen har ett ansvar för. Enligt Socialstyrelsen kostar mäns våld mot kvinnor samhället kanske 3-4 miljarder kronor per år. I detta har man inte räknat in våldets långsiktiga effekter för den enskilda kvinnan och hennes barn. Enligt Socialstyrelsen skulle dessa kostnader vara mycket omfattande och uppgå till det tiodubbla per år om man räknade med alla delar. Inom vissa kvinnojourer som vi har varit i kontakt med finns det en förtvivlan över bristen på intresse bland lokala politiker att prioritera frågan om mäns våld mot kvinnor och barn. Därför måste vi från rikshåll, både partierna men också regeringen, visa att detta är viktigt. Hittills verkar våra lokala politiker inte ha tagit detta på allvar på det sätt som bör göras. Kvinnojourerna vill att deras kunskap om våldet mot kvinnor och barn ska ses som en tillgång för kommunerna. Som jag sade i början verkar en del kommuner ha förstått detta, men så är inte fallet överallt. Däremot uttrycker flera av de kvinnojourer som vi har varit i kontakt med en projekttrötthet. Mycket av deras tid går till att säkra framtida medel, ekonomiska resurser, till den befintliga verksamheten. Så får det inte vara om vi menar allvar med vårt arbete med mäns våld mot kvinnor och barn. Det är uppenbart att det på rikspolitisk nivå är fördelaktigt för politiker att diskutera mäns våld mot kvinnor. Därför använder en del väldigt stora ord, särskilt när man är i opposition. På detta plan kan man till och med säga att det är en politiskt korrekt fråga. Däremot händer det någonting ju närmare våldet man kommer. De pengar som anslås från regeringen och som tilldelas av Socialstyrelsen och länsstyrelserna når ibland inte fram till kvinnojourernas verksamhet. Det finns flera orsaker. Det största problemet, som jag tog upp tidigare, handlar i grunden om att kommunerna inte riktigt har de rätta prioriteringarna inom det här området. Miljöpartiet har tidigare lyft fram frågan om att ytterligare institutionalisera arbetet med mäns våld mot kvinnor. Vad regeringen skulle kunna göra är att se till att bidragen till de lokala kvinnojourernas ska ges i förhållande till invånarantal i den kommun där kvinnojouren finns. För det fall kvinnojourens verksamhet täcker ett område som sträcker sig utanför kommunen ska även det kunna räknas in i pengastödet. Formerna för att söka dessa statliga bidrag bör automatiseras så långt möjligt för att kvinnojourerna ska kunna lägga energi på det långsiktiga arbetet och inte bara på att söka pengar. När vi samlar de här delarna för de olika parterna måste jag lyfta fram att det inte bara handlar om myndigheterna. Förvisso är det myndigheterna och vi som kan berätta hur vi vill att de ska jobba, men de ideella organisationerna är en mycket viktig del. När jag yrkade bifall just till myndighetssamverkan var det för att understryka att det inte bara handlar om myndigheterna utom om ett bredare perspektiv. Det är så jag tror att vi kan komma till rätta med problemet, som förvisso kanske inte behöver ha ökat bara för att anmälningarna har ökat. Det ser vi också statistik på. Men problemet är minst lika aktuellt i dag som det var för 10, 15, 20 år sedan, då vi kanske inte ens pratade om könsmaktsfrågor.
Inge Garstedt (M)
Anf. 4 Inge Garstedt (M)
Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag och avslag på de yrkanden som har framställts i kammaren. Till dem som har möjlighet att se det här på tv - jag tror att sändningen kör i gång precis nu - vill jag säga att det vi diskuterar är motioner som gäller mäns våld mot kvinnor, och det har inkommit ett stort antal sådana. I många av de här frågorna finns det en stor samstämmighet mellan de olika partierna, i vissa frågor faktiskt också mellan oppositionen och majoriteten. Men vad jag vill konstatera från talarstolen är att vad alliansen har gjort är att man har gått från ord till handling. Den här kammaren har tidigare diskuterat och regeringen har antagit en handlingsplan med väldigt konkreta åtgärder för att angripa detta oerhört svåra, dolda samhällsproblem, nämligen det våld som sker i familjer och på olika håll mot kvinnor och där barn också är involverade. Handlingsplanen innebär ett ökat skydd och stöd till de våldsutsatta, ett starkt förebyggande arbete. Det innebär stärkt kvalitet och rättvisa och effektivitet i rättsväsendet. Det handlar om utveckling av insatser riktade mot våldsutövarna för att förebygga våldet. Det innebär en ökad samverkan och en ökad kunskap. Av handlingsplanen följer också att det ska ske en ständig utvärdering på olika sätt på myndigheterna. Förutsättningen för att på ett effektivt sätt angripa våld mot kvinnor är ett väl fungerande rättsväsen. Vi har aldrig haft så många personer, så många poliser i det här landet, som kan utreda de här brotten som vi har nu när vi under året kommer att ha över 20 000 poliser. De konkreta åtgärderna tar sig väldigt många uttryck, men ibland fungerar de inte så där oerhört väl. I min hemkommun Malmö har man ett bra kvinnofridsarbete, men det är inte så länge sedan som vi kunde läsa i tidningarna om hur en flicka med funktionshinder hade sålts av andra unga flickor. Skolan och andra hade slagit larm flera gånger till de sociala myndigheterna utan att man gjorde någonting. Så får det naturligtvis inte fungera. När det gäller motionen om barn som har blivit vittne till våld har dessa barn i dag brottsofferstatus. De får ersättning. Problemet är att vad Socialdemokraterna i dag hävdar är att man vill göra barnen till målsägare. Det är en uppfattning som åtminstone Socialdemokraternas gruppledare inte tidigare haft, utan man har varit överens om att barnen ska ha brottsofferstatus. Däremot finns det brister i hur man från polisens sida tar upp fall där barn har bevittnat våld. Det gäller polisanmälningar, det gäller polisutredningar och det gäller åklagarnas förundersökningar. Detta har på olika sätt påpekats. Där förväntar sig regeringen att det sker förändringar, att man i alla fall där det är aktuellt uppmärksammar barn som har bevittnat våld så att de kommer med, så att de nämns, så att de därmed också får sin självklara rätt till skadestånd, men framför allt att de får sin självklara rätt till hjälp och stöd. Vi vet att vad barn som har varit utsatta för våld behöver är hjälp att bearbeta det. Jag liksom väldigt många andra har naturligtvis träffat barn som har vuxit upp och som i dag är vuxna människor, och vad de har upplevt sätter spår. Någonting som man aldrig kommer ifrån är hjälplösheten att se när pappa slår mamma. När det sedan gäller mäns våld mot kvinnor har vi alla ett oerhört stort moraliskt ansvar. Våldet finns runt omkring oss. Det utövas av personer som vi känner, som vi kanske respekterar, och vi vill inte se det. Eftersom vi inte vill se det, gör vi heller ingenting åt det. Det fanns väldigt länge en vanföreställning att det här våldet utövades av personer som hade det sämre i samhället. I dag vet vi att det utövas rakt igenom samhället. Det har dömts personer högt upp i försvarshierarkin. Just nu finns en diskussion om en polis, före detta polischef. Överallt finns det, och det är vårt ansvar att på olika sätt se till att det här inte kan fortsätta. När det gäller ett långsiktigt förebyggande arbete finns det någonting som är viktigare än allting annat, och det är i första hand familjerna. Huvuddelen av familjerna i Sverige är väl fungerande familjer, och då är det självklart att barn där lär sig att man inte utövar våld mot någon av det andra könet. Men skolan spelar också en stor roll i det här sammanhanget. I många ämnen diskuterar man, och ska självklart diskutera, förhållningssätt till varandra. Då gäller det att vara oerhört tydlig, men inte bara med att man inte ska utöva våld utan också att man ska ingripa där våldet finns eller där man tror att våldet finns. Just nu har det presenterats en stor utredning om hur skolorna behandlar mobbning. Då kan vi säga att det är en skolfråga. Ja, det är det kanske isolerat, men det är också en fråga om pojkars våld mot flickor och om den vokabulär, de ord som används i skolan. Det finns ingen i den här kammaren som skulle acceptera att bli tilltalad med könsord i en debatt eller en diskussion oss emellan. Men det är det som våra elever i skolan möter varje dag. Det är det som lärarna möter varje dag. Och samhället har bara tittat på. Det här är en grogrund för det som sedan utvecklas. Människor som kommer till vårt land för att de flyr från ett annat kommer till ett samhälle med familjebildning och utveckling som ligger kanske ett hundratal år framme. Det är viktigt att vi ger människor som kommer till vårt land kunskap om vad som accepteras och inte accepteras. När man kommer hit ska man veta vad som är ens rättigheter, men det är också viktigt att man vet vad som är ens skyldigheter och vad som ligger helt utanför den svenska acceptansnivån. Här kommer det hedersrelaterade våldet in, som Ulrika Karlsson ska tala om senare. Det är viktigt att poängtera att vi på inget sätt accepterar våld mot kvinnor eller våld i samkönade relationer. Det är vårt moraliska ansvar att vid varje tillfälle som detta uppkommer arbeta mot det. Från talarstolen nämndes också den utredning om stalking som har lämnats. Här har regeringen verkligen gjort något. En utredning har gjorts, och det är överlämnat som lagrådsremiss. Vad gäller kammaren och oss som sitter här är det viktigt att den lagstiftning som vi lämnar ifrån oss i olika sammanhang fungerar så väl som möjligt. Ingen lagstiftning blir dock helt korrekt från början, tyvärr. Dessutom utvecklas samhället, och därför är utvärderingarna viktiga. Lagstiftningen är på väg; den kommer - precis som lagstiftning och översyn av en rad regler på detta område. Det är viktigt, herr talman, när det gäller mäns våld mot kvinnor och våld i samkönade relationer att vi på olika sätt hjälps åt, är uppmärksamma och gör något när vi ser våldets fula tryne. (Applåder)
Elisebeht Markström (S)
Anf. 5 Elisebeht Markström (S)
Herr talman! Det var klara besked från Inge Garstedt vad gäller barn som bevittnar våld: Vi ska inte utreda. Det räcker att barn har rätt till skadestånd. Visserligen finns det brister i nuvarande ordning, men det är bra som det är. Det var ett klart besked, Inge Garstedt, till mig, till Socialdemokraterna, till alla som följer frågan, till frivilligrörelsen, Brottsoffermyndigheten och många andra som hela tiden har hävdat att här borde det till en lagskärpning. Att barn som bevittnar våld har brottsofferstatus är en alldeles tokig missuppfattning, Inge Garstedt. Brottsoffer är över huvud taget ingen juridisk term, utan det är målsägande. Däremot skrev vi redan förra mandatperioden att barn som bevittnar våld är att betrakta som offer för brott, och socialtjänsten fick i uppdrag att skärpa sitt arbete på detta område för att hjälpa barnen. Barn är inte att betrakta som brottsoffer; barn är att betrakta som vittnen, och de vittnar inte mot sina föräldrar. Vi anser att man behöver utreda om det inte borde vara straffbart att utsätta barn och tvinga barn att bevittna våld, vilket ju oftast sker i det egna hemmet. Där har dock Inge Garstedt och Moderaterna satt ned foten och sagt: Nej, det räcker som det är.
Inge Garstedt (M)
Anf. 6 Inge Garstedt (M)
Herr talman! Det är intressant att höra Elisebeht Markström. Det är straffbart när barn bevittnar våld. Varför? Jo, för att våldet är straffbart. Vad vill vi? Jo, vi vill att barn ska få skydd, hjälp och ersättning. Det har de möjlighet att få i dag. Vad är bristen? Jo, bristen är att man inte uppmärksammar barn när de har utsatts för att behöva se våld eller varit vittne till våld - vi kan välja vilken term vi vill. Problemet är att barn inte tas upp i utredningarna. Det har man konstaterat från regeringens sida och krävt en förbättring. Barn ska självklart tas med i utredningarna så att man vet vad de har varit utsatta för. Ibland gör det varken till eller från att lagstifta om det finns brister. Man måste se till att utnyttja den lagstiftning som finns, och det gör man inte till fullo i dag. Om man fortsatt inte följer lagstiftarens intention måste det naturligtvis göras förändringar, men grunden är att myndigheterna ska följa lagstiftarens intention och inte att vi omedelbart alltid ska ropa på ny lagstiftning.
Elisebeht Markström (S)
Anf. 7 Elisebeht Markström (S)
Herr talman! Inge Garstedt vecklar in sig i en diskussion som leder fel. I en händelse där ett barn har bevittnat våld, låt säga där pappan misshandlar mamman eller där syskon misshandlas av pappan eller mamman, har straffet som utdöms inget att göra med att barnet har bevittnat våldet. Det har att göra med den kränkning och det våld som målsäganden är utsatt för. Så fungerar det i dag. Vi har infört en ordning där barn kan få skadestånd när det uppmärksammas att de har bevittnat våld. Förra mandatperioden gjorde vi ett försök att flytta fram positionerna. Den lagstiftningen har gällt några år, men Brottsoffermyndigheten berättar att förundersökningar och domskäl inte ger underlag för att ge barn detta skadestånd. Jag vågar påstå att barn inte heller får den hjälp de har rätt till via socialtjänsten och kommunerna. Jag håller med om att det i första hand handlar om att skydda barn och ge dem hjälp och stöd att komma bort från ytterligare våld. Det är naturligtvis målet. Det är helt rätt, och jag håller med om det. Vi når dock inte det denna väg; så ser det ut i dag. Läs Brottsoffermyndighetens rapportering! Lyssna på Rädda Barnen, kvinnojourerna och alla som är engagerade! Då får Inge Garstedt en helt annan bild. Avslutningsvis konstaterar jag att Moderaterna har svängt 180 grader vid en jämförelse med motionerna och det höga tonläget under förra mandatperioden. Då krävde man just denna förändring, men nu är det tillräckligt som det är.
Inge Garstedt (M)
Anf. 8 Inge Garstedt (M)
Herr talman! Det är intressant att Elisebeht Markström säger att bristen är att barn inte finns med i förundersökningar och brottsundersökningar. Det är vi fullständigt överens om, och det har också regeringen konstaterat. Därför har man poängterat för såväl åklagarmyndighet som polis att det är oerhört viktigt att barn tas upp i förundersökningar och brottsundersökningar. Har man gett så klara signaler till myndigheterna förväntar man sig också att myndigheterna ska följa detta.
Johan Linander (C)
Anf. 9 Johan Linander (C)
Herr talman! Detta betänkande om mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer behandlar 83 motionsyrkanden. Det visar att det finns ett stort intresse för de här frågorna. Det är bra. Dock måste jag säga att de allra flesta motionerna redan är omhändertagna genom den nationella handlingsplan som vi antog hösten 2007. Det är en handlingsplan som omfattar 56 åtgärder inom 6 insatsområden, nämligen ökat skydd och stöd för våldsutsatta, stärkt förebyggande arbete, stärkt kvalitet och effektivitet i rättsväsendet, utveckling av insatser riktade till våldsutövare, ökad samverkan samt ökade kunskaper. Oppositionen är som vanligt kritisk mot det som vi i alliansen gör. Det kanske är deras roll. För mig är det viktigare att lyssna på vad man säger i den oberoende utvärdering som Brottsförebyggande rådet har gjort. Brå skriver på sin hemsida under rubriken "Bra start i arbetet med mäns våld mot kvinnor": "Över en miljard kronor har satts av för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer. En satsning som bland annat har lett till att 10 000 anställda inom polisen har utbildats för att förbättra arbetet med brott i nära relationer." Samtidigt beklagar sig oppositionen och reserverar sig för att de tycker att det finns en bristande kompetens. Det känns som om viljan att kritisera är starkare än viljan att nå framgång. Vi genomför. Vi vet att ni pratade mycket under den förra mandatperioden, men det hände inte så mycket. Vi tycker att det är viktigare att faktiskt genomföra saker för att förbättra situationen. Det är därför den nationella handlingsplanen är så viktig. I Sverige arbetar nu myndigheter och andra utifrån den. Är vi då nöjda med dagens situation? Absolut inte! Varje kvinna som misshandlas, varje kvinna eller man, pojke eller flicka som utsätts för hedersrelaterat våld och förtryck och varje man eller kvinna som utsätts för våld i en samkönad relation är en för mycket. Denna inställning gör att vi i Centerpartiet inte kan ha någon annan vision än en nollvision. Vi kan inte säga att det är lagom med 50 misshandlade kvinnor per år. Vi kan inte säga att det är lagom med 500 eller 5 000 misshandlade kvinnor; det är lagom med noll. Jag tror inte att vi når fram till en nollvision. Det är precis som i trafiken. Vi har en nollvision, men att det aldrig skulle hända en dödsolycka på vägarna tror vi kanske inte riktigt, även om vi ska arbeta för det. Varje misshandelsfall är ett för mycket och det är den inställning som vi måste ha i vårt fortsatta arbete. Herr talman! Stalkningsutredningen är en viktig utredning och jag ser fortfarande fram emot de lagändringar som vi ska göra utifrån denna utredning. Redan tidigt under förra mandatperioden yrkade Centerpartiet på att den som har överträtt sitt besöksförbud ska kunna övervakas elektroniskt, det vill säga med fotboja, för att förhindra ytterligare förföljelse. Det är ett av förslagen i Stalkningsutredningen . Det finns många män som blivit belagda med besöksförbud som är ångerfulla och aldrig någonsin överträder besöksförbudet. Dessa män är inte något större problem och för deras skull behövs det ingen lagändring. Men det finns män som reagerar precis tvärtom. När ett besöksförbud meddelats bryr de sig över huvud taget inte om att det finns. Deras enda mål är att hämnas och misshandla eller, ännu värre, slå ihjäl kvinnan som vågade anmäla honom. Centerpartiet står fast vid att besöksförbud ska kunna kombineras med elektronisk övervakning. De män, eller i vissa fall kvinnor, som systematiskt förföljer en annan person får helt enkelt finna sig i att få en fotboja och att det registreras hur de rör sig inom ett visst område. När det sedan gäller frågan om sexualbrott och samtycke, vilket till en liten del tas upp i betänkandet, kan jag inte låta bli att säga något om det. Det är något som vi har debatterat i många år. Redan när den förra socialdemokratiska regeringen lade fram propositionen om en ny sexualbrottslag 2005 yrkade vi i Centerpartiet på att sexualbrottslagstiftningen måste ha sin utgångspunkt i att det finns ett samtycke. Nu har regeringen gett en särskild utredare i uppdrag att utvärdera tillämpningen av den nya sexualbrottslagen. Utredaren ska också ta ställning till om utgångspunkten i sexualbrottslagen ska vara tvång, som det är i dag, eller om det ska utgå från bristande samtycke. Detta uppdrag ska redovisas i slutet av oktober. Med respekt för denna utredning väljer vi i Centerpartiet att nu avvakta i frågan om samtyckeskrav i sexualbrottslagstiftningen, men vår grundläggande inställning i frågan kvarstår. Herr talman! Jag vill också säga något om rättigheter för barn som har bevittnat våld i hemmet. Den lagstiftning som den förra socialdemokratiska regeringen med dåvarande justitieminister - nuvarande utskottsordföranden som inte är här i dag - Thomas Bodström i spetsen föreslog innebar att barn som har bevittnat våld skulle få möjlighet att få så kallad brottsskadeersättning. När lagen debatterades och beslutades yrkade vi i Centerpartiet på att dessa barn inte bara ska ha rätt till brottsskadeersättning utan att de faktiskt också ska ses som brottsoffer. Det är något som Elisebeht Markström nu tycks ha förträngt. Det var ni som röstade nej till det förslaget så sent som 2006. Vi menar att barn som upplever våld i hemmet utsätts för en psykisk misshandel som i många fall kan vara lika allvarlig som en fysisk misshandel. Detta är fortfarande vår inställning. I höstas lade vi i Centerpartiet fram ytterligare förslag för att stärka barn som utsätts för misshandel. Vi menar att barnmisshandel ska vara en egen brottsrubricering i brottsbalken med ett högre straff än för vanlig misshandel. Att misshandla ett försvarslöst barn menar vi, generellt sett, är ett grövre brott än att misshandla en vuxen och därför ska det också rendera ett längre fängelsestraff. Utöver ett barnmisshandelsbrott vill vi införa ytterligare ett brott i brottsbalken, nämligen grov barnfridskränkning. För upprepade misshandelsfall och kränkningar av ett barn ska det finnas en samlad brottsrubricering på samma sätt som fridskränkning och kvinnofridskränkning som redan finns, men en grov barnfridskränkning ska ha ett ännu hårdare straff på straffskalan. Som pappa till tre små barn mår jag illa när jag läser om hur en förälder eller styvförälder begår hemska brott mot sitt barn. Så sent som i går kväll kunde vi läsa om en man som under lång tid misshandlat sin styvson och bland annat tvingat honom att äta tills han kräktes och sedan äta upp det han kräkts upp. Jag ska inte uttala mig om något enskilt rättsfall, men jag menar att de fega, usla människor som systematiskt misshandlar, förnedrar och kränker barn ska dömas till mycket långa fängelsestraff. Med det, herr talman, vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. (Applåder)
Elisebeht Markström (S)
Anf. 10 Elisebeht Markström (S)
Herr talman! Tack för ditt anförande, Johan Linander! I arbetet med att ta fram nationella riktlinjer för hur myndigheterna ska samverka när man misstänker att barn kan ha varit utsatta för brott skriver man i sin promemoria om behov av författningsförändringar när det gäller barn som har bevittnat våld: "Denna kategori av barn har i allt väsentligt samma behov som de barn som själva har blivit utsatta för brott. Det ingår inte i Rikspolisstyrelsens och samverkansparternas uppdrag att lämna förslag i frågan om dessa barns juridiska status." - Det låg utanför uppdraget. Sedan står det, och man är väldigt tydlig, tycker jag: "Diskussionerna som förts i samverkansgruppen har dock lett till slutsatsen att det finns ett påtagligt behov av att klarlägga och förbättra dessa barns ställning i den rättsliga processen." Så skriver Rikspolisstyrelsen, Socialstyrelsen, åklagarna och rättsmedicin. Det är precis vad vi begär. Tillsätt en utredning som flyttar fram barns juridiska ställning! Utred den frågan! Vi säger inte exakt hur det ska vara. Men utred frågan, ta in personer som kan diskutera kring detta och som har kunskaperna och var beredd att göra förändringar! Ska jag uppfatta det som att Centerpartiet om man hade kunnat rösta på vårt förslag skulle ha gjort det nu?
Johan Linander (C)
Anf. 11 Johan Linander (C)
Herr talman! Elisebeht Markström hänvisar till en promemoria som jag inte har läst. Jag kan inte svara på frågor om ett litet citat som jag får höra här i talarstolen. Men generellt kan jag säga att det är bra att Socialdemokraterna nu är självkritiska. Ni drev för ungefär tre år sedan fram en lagstiftning kring barn som har bevittnat våld. Lagen trädde faktiskt i kraft efter valet 2006. Nu tycker Socialdemokraterna att det är dåligt att vi inte har ändrat lagen igen under dessa tre år. Men om ni stiftade en så dålig lag att den måste förändras direkt undrar jag varför ni inte gjorde ett bättre jobb från första början. Elisebeht Markström som var med då också kan inte helt ha glömt bort att jag stod här och debatterade om att barn som bevittnar våld utsätts för en psykisk misshandel och därför ska ses som brottsoffer. Detta är Centerpartiets inställning nu, och det var vår inställning då. Men ni röstade mot det. Ni hade kunnat ta upp detta i den proposition som ni lade fram om ni hade velat. Men, som sagt, det är bra att ni är självkritiska.
Elisebeht Markström (S)
Anf. 12 Elisebeht Markström (S)
Herr talman! Om inte "om" hade funnits skulle allting naturligtvis se mycket annorlunda ut. Vi hade under den förra mandatperioden en ambition att förbättra situationen för barn som har bevittnat våld. Vi ville lyfta fram deras situation, vi ville att socialtjänsten och andra som kan hjälpa barnen får signaler om det enskilda barnet och att det finns ett behov av hjälp och stöd. Vi gjorde en reform. Vi skäms inte för det. Jag tycker att det är mer allvarligt att säga: Det är tre år sedan en förändring gjordes. Varför ropar ni på en förändring nu igen? Men det är långa ledtider vad gäller lagstiftning. Det som vi säger är att man ska tillsätta en utredning, utreda frågan och låta den jobba. Det kan gärna vara en parlamentarisk utredning. Det behöver inte vara en expertutredning som den borgerliga regeringen älskar att hålla sig med. Ta in också barnkunnig personal och så vidare, sådana som faktiskt kan någonting i dessa frågor, och utred frågan och lyft på stenarna. Ligger det någonting i vad barnrättsorganisationerna och frivilligrörelsen säger, eller är det bara nys? Johan Linander säger att barn som bevittnar våld är utsatta för psykisk misshandel och därför är brottsoffer. Men det är inte så lagstiftningen ser ut i dag. Den tillämpas inte på det sättet. Det vore mycket bättre för barnens skull om vi i denna kammare kunde vara så pass rakryggade att vi, när vi ser att det behöver göras förändringar och reformer, står upp och vågar säga att det är dags att göra det och att vi tar reda på om det möjligtvis ligger någonting i den kritik som vi, och nu också Rikspolisstyrelsen, ger uttryck för.
Johan Linander (C)
Anf. 13 Johan Linander (C)
Herr talman! Det är klart att det ligger mycket i vad Rädda Barnen, Rikspolisstyrelsen och andra säger, för de säger precis det som Centerpartiet har sagt i flera år. Tyvärr var Socialdemokraterna inte med på det när vi yrkade på det under den förra mandatperioden. Så sent som i november 2006 trädde den lagstiftning som i dag gäller i kraft, det vill säga att barn som bevittnar våld inte är brottsoffer utan bara har rätt till brottsskadeersättning. Så sent som i oktober 2007, alltså mindre än ett år senare, yrkade Socialdemokraterna på motsatsen. Då kan man ställa sig frågan: Varför gjorde ni inte mer när ni själva satt i regeringsställning? Elisebeht Markström anklagade alliansen för att ha sagt en sak i opposition och sedan göra en annan sak i regeringsställning. Ja, det är ingen större skillnad mellan oss. Ni gjorde en sak i regeringsställning och tycker en annan sak i opposition. Det är kanske politikens regler som är sådana. Jag ska säga något om den nuvarande lagstiftningen. Misshandelsbrottet i dag innefattar inte bara fysisk misshandel. En person skulle kunna bli dömd för psykisk misshandel också. Egentligen finns denna lagstiftning, men det är alldeles korrekt att den inte tillämpas på det sättet. Det behövs givetvis en utredning som ska se över detta. Men vår målsättning är klar: Den lagstiftning som finns ska förbättras när det gäller barnmisshandelsbrott så att man tydliggör att även psykisk misshandel av barn ska ses som barnmisshandel. Då skulle vi lösa detta. Jag vill hellre se en bredare utredning där detta tas med men där hela frågan om ett nytt barnmisshandelsbrott och grov barnfridskränkning tas upp. Jag vill inte att det ska vara en sådan smal utredning som Socialdemokraterna och oppositionen här i dag yrkar på.
Helena Bargholtz (Fp)
Anf. 14 Helena Bargholtz (Fp)
Herr talman! En kvinna blir misshandlad av sin make vid tre tillfällen under en tidsperiod om ett halvt år. Mannen tilldelade henne vid det första tillfället ett knytnävsslag mot ansiktet som ledde till en näsbensfraktur. Vid det andra tillfället gav han ett kraftigt slag med öppen hand mot hennes ena öra, vilket medförde bland annat en perforerad trumhinna. Vid det tredje tillfället slog han henne med en porslinsskål, vilket medförde en sårskada. En annan kvinna blev under två och ett halvt år misshandlad vid ett stort antal tillfällen av sin sambo som tog strupgrepp på henne, dunkade hennes huvud mot en vägg, mot ett köksskåp och mot en sänggavel, sparkade henne i ryggen och slog henne med ett hundkoppel. Mannen hotade också att döda henne och hennes föräldrar och syskon. Detta är två exempel från Brottsoffermyndighetens referatsamling. Herr talman! Många kvinnor som till slut sökt hjälp har mött okunskap och fördomar. Ofta får de frågan: Varför lämnar du inte mannen? Att söka förklaringar till våldet hos kvinnan eller lägga ansvaret på henne genom frågan varför hon inte lämnar mannen bygger på både okunskap och fördomar. Inom kriminologin finns det etablerade uttrycket "blaming the victim", vilket tydligt visar sig gällande våld mot kvinnor i nära relationer. Vid vilka andra brott än våldsbrott och sexualbrott mot kvinnor brukar samhället söka orsaken hos offren? Rädslan för värre våld, konsekvenserna för barnen och rädslan för att bli mördad av mannen är faktorer som gör att många kvinnor inte vågar lämna sitt förhållande. Undersökningar visar också att i de fall som kvinnor gör det är det extra farligt. Det är då som de utsätts för verkliga risker att bli mördade och blir också i många fall mördade därför att det då förekommer separationsproblem för maken och han blir svartsjuk och så vidare. Hur kan då samhället kräva att ansvaret ska läggas på kvinnan att lämna mannen när samhället så ofta misslyckas med att hjälpa henne? Det krävs inom rättsväsendet och hos alla sociala myndigheter och sjukvården ständiga utbildningsinsatser om hur våldsprocessen ser ut så att man kan ta fram ordentliga handlingsprogram. Därför är det skönt att vi nu har denna nationella handlingsplanen om mäns våld mot kvinnor. I arbetet med att bekämpa våldet måste man också titta på särskilt utsatta grupper. Det är invandrade kvinnor, kvinnor med psykiska problem och kvinnor med missbruksproblem. De är ofta hårt utsatta. Herr talman! Vi måste i opinionsarbetet en gång för alla slå fast att hot, misshandel, ofredande, våldtäkt och kvinnofridskränkning är brott som samhället ser allvarligt på och att det aldrig är kvinnans eget fel att mannen utsätter henne för övergrepp. Jag vill säga ett par ord om våldet mellan samkönade partner som också lyfts fram i denna nationella handlingsplan. Det kan följa precis samma mönster som i ett heterosexuellt förhållande. Men det finns också en rädsla hos många i samkönade parrelationer för att möta förakt och oförståelse från omgivningen på grund av den sexuella läggningen. Det gör att många ofta drar sig för att göra en polisanmälan. Även här måste man lyfta fram utbildningsinsatserna inom polisen och arbeta mot fördomarna både inom rättsvårdande myndigheter, där det fortfarande ofta förekommer, inom sjukvården och inom socialtjänsten. Patriarkala värderingar och hedersrelaterat våld kan också drabba personer med en annan sexuell läggning än vad familjen tillåter. Också här finns stora okunskaper, och det krävs utbildningsinsatser. Avslutningsvis, herr talman, vill jag lyfta fram ytterligare en aspekt i detta som jag inte var riktigt medveten om när jag började engagera mig i frågan om mäns våld mot kvinnor. Det är det våld som många kvinnor möter i yrkeslivet. Det finns en undersökning som visar att många kvinnor är utsatta för större risker i yrkeslivet än i hemmet. Jag betvivlar den slutsatsen, men den är intressant att diskutera i alla fall. När kvinnan utsätts för våld av en ytligt bekant är det ofta i samband med sitt jobb. Många kvinnor har yrken som socialsekreterare, kuratorer och lärare eller jobbar inom vården. Där möter de många personer som ger sig på dem. Exempel på det kan vara arbetskamrater och skolkamrater, lärare, klienter och patienter. Det här är också ett problem som vi måste uppmärksamma när vi diskuterar våldet mot kvinnor. Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.
Inger Davidson (Kd)
Anf. 15 Inger Davidson (Kd)
Herr talman! Att ta till våld är aldrig någonsin acceptabelt. Ändå är det på något sätt lättare att förstå det våld som förekommer mellan okända personer än det som sker inom hemmets väggar. Jag tycker inte att det riktigt går att ta till sig att män ger sig på sina egna fruar och sambor, att en pappa kan döda sin dotter för att släktens heder är i fara eller att den ena parten i ett samkönat förhållande ger sig på den andra. Ändå är det just de situationerna som det betänkande som vi diskuterar här i dag handlar om. Har då ingenting gjorts eller hänt på de här områdena? Jo, det har det. Jag skulle nästan önska att jag hade kunnat svara nej, för då hade vi kunnat stå här och säga: Nu ska vi göra det och det, och så kommer allt att bli mycket bättre! Men både den förra regeringen och, framför allt, den nuvarande alliansregeringen har vidtagit många åtgärder. Ändå måste vi konstatera att våldet i alla de här situationerna fortfarande är ett stort samhällsproblem. Det är mer än beklämmande. Nu är det snart mer än tre år sedan regeringen lade fram handlingsplanen för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, våld i samkönade relationer och hedersrelaterat våld. Alla de tre delarna togs upp där. Tanken är att man med en samlad strategi lättare rår på problemet. Brottsförebyggande rådet fick i uppdrag att följa upp detta och utvärdera hur det har gått. De har precis lagt fram sin första utvärdering. De konstaterar att arbetet har intensifierats, att frågorna har lyfts upp på dagordningen i flera myndigheters verksamheter på ett annat sätt än tidigare och att de ideella organisationernas viktiga insatser lyfts fram. Det är en bra start, som de uttrycker det. Men insatserna räcker inte. Vad är det då för arbete som pågår? Polisen har intensifierat sitt arbete mot våld i nära relationer under 2009. Det är en viktig insats, för polisen har fått mycket kritik för att varken vittnen eller alla misstänkta har förhörts och för att skador inte har dokumenterats. Detta har man tagit till sig, och man arbetar nu brett för att antalet anmälningar ska öka. Man hade en stor annonskampanj i höstas, och man arbetar för att mörkertalet ska minska och för att stödet till de drabbade ska förbättras. Om man får tro Brottsförebyggande rådet - och det får man väl - ska åtgärderna kunna leda till att 20 procent fler brott som handlar om våld i nära relationer ska kunna klaras upp. Det är en bra start, kan man säga. När det gäller våld i samkönade relationer saknas fortfarande mycket kunskap. Det är om möjligt ännu mer tabubelagt än våld i tvåkönade relationer. I en lesbisk relation spelar förövaren ofta offer enligt en rapport från Nationellt centrum för kvinnofrid. Det kan till och med leda till att fel person grips. Därför är det extra viktigt att dokumentera skador och försöka få fram vittnen och stödbevis på brottsplatsen vid sådana våldsbrott. När det gäller hedersrelaterad brottslighet pågår också just nu en kampanj från polisen. Den finns i Stockholms tunnelbana och på Internet och vänder sig till barn och unga. De uppmuntras att polisanmäla händelser som kan vara hedersrelaterad brottslighet. Polisen anordnar också seminarier för att utbilda fler i hur man upptäcker och hanterar sådan brottslighet. Rikspolisstyrelsen har dessutom i samråd med de regionala polismyndigheterna tagit fram en handbok för arbete med brott i nära relationer. Arbete pågår alltså på många håll. Personligen tror jag att polisen måste fördjupa sitt värdegrundsarbete så att det verkligen handlar om vilken människosyn och inte minst vilken kvinnosyn man har. Alla människor har ett unikt värde, och det är okränkbart. Alla ska behandlas lika och med respekt. Även om de värdena inte alltid är så lätta att leva upp till måste de sitta i ryggmärgen hos varenda polis. Det finns många tecken i dag som tyder på att ett sådant fördjupat värdegrundsarbete är nödvändigt. Det arbete som utförs av Nationellt centrum för kvinnofrid har givit bra resultat. Det finns ett stort behov av den stödtelefon, Kvinnofridslinjen, som de driver. Eftersom vår debatt här sänds i tv tänker jag lämna ut numret till Kvinnofridslinjen: 020-50 50 50. Det är gratis att ringa, och det syns inte att man har ringt, så dit kan våldsutsatta kvinnor vända sig med stort förtroende. Det finns områden där lagstiftningen behöver skärpas ytterligare. Stalkningsutredningens förslag är steg i rätt riktning. De kom 2008, precis som har påpekats här tidigare. Det föreslås bland annat att ett nytt brott som heter olaga förföljelse ska införas. I dag kan en person som förföljer en annan utan att gå till handgripligheter inte straffas för det. Den psykiska press som det innebär att någon bevakar varje steg man tar kan vara lika påfrestande som att bli fysiskt attackerad. Lagen om besöksförbud för män som har misshandlat föreslås bli ersatt av en lag om kontaktförbud, som ska kunna följas upp med elektronisk fotboja på förövaren - det är viktigt. Man föreslår också ett bättre skydd för personuppgifter. I dag är det alldeles för lätt att få fram skyddade personuppgifter. Den nya lagen kommer i vår. Man kan tycka att det har dröjt länge, men lagstiftning är alltid svår att genomföra. Det planeras en lagrådsremiss under våren, och förhoppningsvis kan vi under mandatperioden fatta beslut om en ny lag. Även straffbestämmelserna för kvinnofridskränkning och grov kvinnofridskränkning ses över. Oavsett vilken typ av brottslighet det handlar om måste vi börja med barnen om vi ska komma till rätta med den på sikt. Hemma, i förskolan och i skolan måste de få lära sig att respektera varandra som människor, att var och en har rätt till personlig integritet och att våld aldrig är lösningen på ett problem. Från ord till handling är steget aldrig långt, särskilt inte i en situation då man är avtrubbad av alkohol och droger. Därför har alla, inte minst vanliga hyggliga män, ett ansvar för att genom sitt eget sätt att handla och uttrycka sig förebygga våld mot kvinnor förutom alla de insatser som görs från myndighetshåll. Barn som själva bevittnar våld hemma är särskilt utsatta. Nästan alla har varit inne på det. De måste få hjälp att bearbeta sina upplevelser och alltid få möjlighet att berätta vad de har varit med om. De måste finnas med som en viktig del av varenda förundersökning där våld mot kvinnor behandlas och där barn finns med i samma lägenhet eller till och med i samma rum. Barn som bevittnat våld är brottsoffer när man talar på vanligt språk. Jag tror att alla vi som sitter här tycker att barn är brottsoffer. De har också fått sin status framskjuten genom att de får rätt till ersättning i den lagstiftning som kom under den förra regeringen, men det är väldigt svårt att ta ställning till den juridiska statusen. Det handlar alltså om huruvida de också ska vara målsägande i en rättegång. Många tycker att det ska vara så. Det är en diskussion som förs. Jag tycker att det vore bra att göra en ordentlig utredning också när det gäller detta även om jag inte är helt säker på att det vore bra för barnen att delta i en process tillsammans med sina föräldrar. När det gäller hedersrelaterat våld behövs det andra insatser och inte minst mer kunskap om hur det kan förebyggas genom utbildning och andra integrationsfrämjande insatser. Jag vill sluta med att säga att vi inte får glömma att vi som enskilda också har ett ansvar för att aldrig vända bort blicken när vi misstänker att någon utsätts för våld i en nära relation. Hur svårt det än är att lägga sig i, som det brukar uttryckas, är det vår skyldighet mot dem som drabbas att ställa frågor och att anmäla. Det är det minsta de kan begära. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på motionerna. (Applåder)
Elisebeht Markström (S)
Anf. 16 Elisebeht Markström (S)
Herr talman! Tack, Inger Davidson! Det dyker förstås upp några funderingar. Inger Davidson säger att mycket har gjorts, och alldeles särskilt den här mandatperioden. Det tillhör den politiska retoriken att lyfta fram vad man själv har gjort. Sedan hänvisar hon till utredningar och förslag som den socialdemokratiska regeringen satte i gång. Nationellt centrum för kvinnofrid är till exempel ett sådant initiativ. Stalkningsutredningen har vi redogjort för här. Direktiven skrevs av Socialdemokraterna. Utredningen lades fram 2008, och det senaste beskedet från justitieminister Beatrice Ask är att det planeras en lagrådsremiss under våren. Det var svaret på Susanne Ebersteins fråga häromdagen i just den här frågan. Vi får väl se hur det blir. Det finns inte med i propositionslistan. Jag tycker att det är angeläget att det kommer fram. Frågan om det förstärkta och förbättrade besöksförbudet har diskuterats både under den här mandatperioden och under den förra mandatperioden. Det är verkligen på tiden att man kommer till skott. Sedan har jag en annan fundering. Inger Davidson talade om Brås uppföljning av handlingsprogrammet. Det är bra. Där pekar man på att nästa steg borde vara slå in på en väg för att förhindra män att begå våldsbrott mot personer i nära relationer. Vi har föreslagit att regeringen och riksdagen ska ta lite krafttag i den frågan och utveckla mansmottagningar runt om i landet. Hur ser Inger Davidson på den saken?
Inger Davidson (Kd)
Anf. 17 Inger Davidson (Kd)
Herr talman! Jag tycker att det är ett ganska trist spel att hela tiden tala om att ni sade det under den förra perioden och att vi sade det nu. Vi talar ju om de här jätteviktiga frågorna som vi egentligen tycker ska föras framåt så snabbt som möjligt och där vi har en nolltolerans. Vi vill inte ha ett enda slag till mot en kvinna. Vi vill inte att en enda kvinna eller flicka ska behöva dödas i hederns namn och så vidare. Om det är någonting som den här regeringen har satsat på så är det faktiskt det. Hur många handlingsplaner togs fram under den förra regeringstiden? Jag måste ju få svara med samma mynt. Vi har tagit fram ett antal handlingsplaner, och handlingsplaner är konkreta verktygslådor för myndigheter, ideella organisationer och alla som arbetar på de här områdena. Därför är det ett bra sätt att jobba. Jag hoppas att det får fortsätta oavsett vilken regering som kommer till makten, om det nu skulle falla så förskräckligt ut att alliansregeringen inte får fortsätta. Jag hoppas att det här området fortfarande prioriteras och att man fortsätter att följa upp handlingsplanerna. Jag håller helt med om att vi måste satsa på förebyggande verksamheter och på att få män att ändra sitt beteende. Där görs väldigt mycket. Det görs också mycket inom Kriminalvården där man satsar på program för att påverka mäns beteende och få dem att själva inse hur de ska komma till rätta med sina problem. Jag kan verkligen understryka att det är viktigt att satsa på den typen av insatser.
Elisebeht Markström (S)
Anf. 18 Elisebeht Markström (S)
Herr talman! Tack så mycket, Inger Davidson! Så bra att vi är överens om att det är viktigt att satsa på förebyggande arbete. Kriminalvården arbetar i efterhand. Där handlar det om dömda män, och de allra flesta män som utsätter en närstående för våld eller andra kränkningar kommer aldrig någonsin i närheten av vare sig polis, domstol eller kriminalvård. Vi har i en motion föreslagit att det, som ett tillägg till Kriminalvårdens i och för sig väldigt väl utvecklade program - jag känner väl till det - borde finnas mottagningar runt om i landet dit män kan söka sig för att samtala om sig själva innan det har gått så långt att man står inför skranket och har gjort sig skyldig till allvarliga brott mot någons person eller hälsa. Vi tycker att det vore ett bra förebyggande arbete. Vi efterlyser regeringens stöd i den frågan. Vi skulle vilja att riksdagen hade fattat beslut om just detta i samband med budgeten. Det skulle finnas med som ett uppdrag att stimulera den typen av verksamhet. Vi saknar det. Det finns inte. Det står nämnt, och det är mycket som nämns i handlingsplanen, men det finns egentligen inte några konkreta uppdrag. Det står också att man ska ha ett barnperspektiv i handlingsprogrammet, men det finns inga konkreta åtgärder där heller. Synar man handlingsprogrammet ser man att det finns många punkter, många ord och en hel del verkstad, men det finns naturligtvis väldigt mycket mer att göra. Avslutningsvis välkomnar jag att också Inger Davidson tycks ha samma uppfattning som Göran Hägglund, nämligen att frågan om barn som bevittnar våld bör utredas. Hur svaret på en sådan utredning sedan blir vet ingen av oss ännu. Arbetet bör sättas i gång här och nu. Stöd vår reservation nr 12, Inger Davidson!
Inger Davidson (Kd)
Anf. 19 Inger Davidson (Kd)
Herr talman! Jag tog upp Kriminalvården därför att vi ska förebygga fortsatt brottslighet. Det är ändå de som har gått allra längst som hamnar där. Att de sedan inte kommer ut och fortsätter att slå en ny kvinna, som ofta är fallet, är också ett förebyggande arbete. Det var därför jag nämnde det. Det är inte så som Elisebeht Markström säger, att alla de här frågorna inte finns med i handlingsplanen. När det kommer en handlingsplan från regeringen och riksdagen skickar det väldigt tydliga signaler till alla, inklusive ideella organisationer, myndigheter och alla som arbetar med en viss fråga som handlingsplanen tar upp. Man kan naturligtvis säga att det inte står exakt hur myndigheterna ska göra och hur de här samtalsjourerna ska arbeta, men det är en viktig utgångspunkt i en handlingsplan att de nämns och att de är viktiga åtgärder. Jag kan inte hålla med om att det inte finns tydlighet i det som regeringen har satsat på. Jag tycker att vi ska gå vidare och utreda den juridiska statusen för barn, men det innebär inte att jag säger ja till den reservation som ni har i dag. Jag tror, precis som Johan Linander, att det här behöver göras i en bredare utredning där man tar upp olika delar. Barn behöver fortsatt mer skydd också via lagstiftning. Även om inte all lagstiftning följs i dag - och det kan vi vara väldigt ledsna för, och det ska vi fortsätta att följa upp - behöver de mer skydd i lagstiftningen, och det skulle jag gärna vilja utreda.
Ulrika Karlsson i Uppsal (M)
Anf. 20 Ulrika Karlsson i Uppsal (M)
Herr talman! Tänk dig in i en situation där rätten att bestämma över dig själv, din kropp, ditt liv eller din sexualitet har fråntagits dig! Tänk att du utsätts för våld, hot och förtryck när du gör val som vi, i vart fall jag, ser som självklara, till exempel hur vi klär oss på morgonen innan vi går ut, vem vi umgås med, vem vi fikar med på eftermiddagsfikat eller vart vi går om vi vill gå på bio på kvällen. Det handlar om våra livsval, till exempel vilket val av utbildning vi gör eller vilket jobb vi vill ha eller den kärlek, den livspartner, vi väljer. Tänk att den som begränsar den här friheten, rätten att göra de här valen, i ditt liv och som begår övergrepp på din person är en person i din absoluta närhet. Tänk dig att det är en person i din egen familj. Och tänk dig då att den här fruktansvärda verkligheten som de personer som utsätts för detta våld, förtryck och övergrepp lever i drabbar tusentals. De är väldigt många. Varje dag mister minst 15 personer i vår värld livet i hederns namn. Det hedersrelaterade våldet finns i Irak, det finns i Indien, det finns i Sverige och det finns i Norge. Det finns överallt. Här i Sverige vet vi att tusentals personer lever under ett ständigt hot från den egna familjen. De här tusentals personerna i vårt land är inte bara siffror i en kolumn, de är inte siffror i statistiken, utan de är människor av kött och blod. Bakom varje enskild siffra finns en människa, ett ansikte. Hon eller han kan heta Klara, Natalie, Roland, Fatima, Ann-Kristin, Ali, Jens eller Lotta. Hon eller han har tusen namn. Hon eller han har tusen ansikten. De kommer från alla delar av landet, har alla typer av bakgrunder och kommer från alla samhällsgrupper. Jag vill med bestämdhet slå fast att det inte kan finnas någon som helst heder i att hota, förfölja, förtrycka eller döda sitt eget barn, sin egen kusin eller någon annan medmänniska. Det finns ingen heder i detta. Därför måste vi göra vårt absolut yttersta för att fortsätta kampen mot det hedersrelaterade våldet och förtrycket. Regeringen och Sveriges riksdag, vi här inne i denna kammare, har antagit den här utmaningen på fullaste allvar. Det finns framför allt tre saker som jag vill peka på i dag när vi diskuterar det här betänkandet. Den första är problemets storlek. Vi vet att var tionde 15-årig flicka och 4 procent av pojkarna lever med hedersrelaterade problem som hårt begränsar deras liv. Detta har en undersökning i Stockholms stad visat. Den andra är handlingskraften, alltså den handlingskraft som visas av den handlingsplan som regeringen har lagt fram och som riksdagen har beslutat om med konkreta åtgärder för att bekämpa detta problem. Den tredje är regeringens mångmiljonsatsning. Ju mer vi vet om problemet desto större blir insatserna och desto mer ökar dessa förebyggande insatser. I ett aktuellt beslut från regeringen har man gett länsstyrelserna i uppdrag att under 2010 fortsätta att främja och lämna stöd till insatser för att motverka hedersrelaterade hot och hedersrelaterat förtryck. Det här omfattar 36 miljoner kronor som regeringen lämnar i stöd för detta. Herr talman! Jag vill avsluta med att säga att vi måste fortsätta att göra vårt absolut yttersta för att ta kampen mot det hedersrelaterade våldet och förtrycket, mot mäns våld mot kvinnor och våld i samkönade relationer på absolut största allvar. Den slutar inte här och nu, utan den fortgår. (Applåder)
Göran Thingwall (-)
Anf. 21 Göran Thingwall (-)
Herr talman! I detta betänkande har vi ett flertal motioner som handlar om sexuellt våld mot kvinnor. Jag har bidragit med en med rubriken Kemisk kastrering som påföljd till våldtäkt. Den börjar med raden: "Vi får inte glömma Engla!" I inledningen står det: En blott tioårig flicka miste livet den 5 april 2008. Glad i hågen cyklade hon hem för första gången efter en fotbollsträning. Hon hade kontakt med sin mamma via mobiltelefon flera gånger under cykelfärden. Hon kände sig trygg. Samtidigt på samma vägsträcka fanns en man som åter brottades med sina impulskontroller. Det var en vuxen man som sedan dryga tio år vid upprepade tillfällen tappat kontrollen över sina handlingar och våldfört sig på kvinnor. Han har dömts i domstol flera gånger men ständigt återfallit i brott. Herr talman! Den vecka som följde efter den 5 april och innan Engla kunde hittas har hennes mamma Carina Höglund skrivit om i boken Älskade Engla du saknas oss. På ett högst gripande sätt får man ta del av invånarnas engagemang i Stjärnsund i letandet efter Engla och framför allt hennes mammas oerhörda vånda och förtvivlan om vad som skulle komma och som exploderade i upptäckten av Englas misshandlade kropp. Jag fick vid flera tillfällen stanna upp i texten och ta djupa andetag för att kunna fortsätta. På ett ställe skriver hon så här: Medan hysterin och förnuftet kämpar mot varandra kommer jag på ett mantra som egentligen inte betyder något för stunden. När hysterin och förståndet är på väg bort mumlar jag för fullt tomte, tomte, tomte, tomte, tomte tills jag hittar fotfästet igen. Det är ett sätt att i några sekunder vila hjärnan på något obetydligt. När mina släktingar och vänner kommer för att trösta och hjälpa till och börjar flippa ut säger jag åt dem att bara tänka tomte, tomte, tomte. De tror nog att jag blivit helt galen. Men mantrat hjälper mig att hitta fokus igen. Den starkaste tanken i mitt huvud är: Hitta Engla, hitta Engla, hitta Engla. Herr talman! Engla hade, eller riktigare är att säga har , en mormor och morfar också. Som nybliven morfar sedan två år får jag kalla kårar nedför ryggraden när jag tänker på hur det måste kännas för Englas morfar. Min kärlek till min underbara lilla tös är oinskränkt och får mig att lyfta i tillvaron. Denna kärlek är något som jag vill hålla fast vid i många år framöver. Men tänk om den plötsligt en dag om åtta år skulle få sig en törn för att en man - som dömts för flera våldtäkter och avtjänat straff men likväl upprepar sitt patologiska mönster - inte kan kontrollera sina impulser utan förgriper sig på henne! Hemska tanke! Det är så här, herr talman, att den dömde själv har rätt att välja att ingå i något av de rehabiliteringsprogram som finns även om de är obligatoriska. Ett exempel är ROS-programmet som står för relation och samlevnad. Vidare har den dömde fri tillgång till sin egen sexualitet under fängelsetiden och kan fortsätta i sin fantasivärld om töser, flickor och kvinnor och kan tillfredställa sig själv. Gärningsmannens integritet och motivation framhålles som en förklaring till att man inte kan tvinga någon till terapi. Detta är förvisso sant, men om den intagne nu inte vill borde ändå deltagande i något program under fängelsetiden vara en förutsättning för frigivning. Jag läser vidare i motionen: "Det fattas en straffpåföljd som får dessa män att inte gång på gång hamna i situationer där deras impulser och sexuella drift tar kommando. Det måste vara en mänsklig rättighet för våra kvinnor, döttrar och barnbarn att vistas ute i samhället och känna sig trygga, att inte på något sätt bli antastade för sitt kön, att bli respekterade som individer oavsett klädsel eller stämningstillstånd, att kunna lita på att ett nej alltid är ett nej och respekteras för detta, att en tös, en flicka aldrig skall behöva tänka tanken att någon av det motsatta könet har dolda motiv vid en eventuell kontakt. - - - Det måste finnas en påföljd som är starkt integritetskränkande för den som tänker stiga över gränsen. Något som är ett hot mot det egna könet och framförallt den sexuella driften. Jag menar att kemisk kastrering, eller tillfällig nedsättning av potensen, är den straffpåföljd som kan få varje grabb eller man att tänka både en eller två gånger innan han förgriper sig på en person." Herr talman! Självklart ska kemisk kastrering, ett tillfälligt nedsättande av potensen, alltså ett reversibelt tillstånd där testosteronnivån trycks ned till noll, kombineras med terapi. Problemet är, som sagt, att motivera den intagne att delta i terapi. Den kemiska kastreringen ska dock vara en påföljd och initieras från och med dag ett under strafftiden. Som med all behandling finns det de som är för och de som är emot. De senare framhåller biverkningar av behandlingen och vad som händer när behandlingen upphör. Som jag sagt ska den kompletteras med någon form av terapi och behandlingen och strafftiden får väl helt enkelt anpassas till hur den dömde lyckas i detta avseende. Avsikten med kemisk kastrering ska framför allt vara preventiv, som jag nyss berörde. I motionen skriver jag att "jag är övertygad om att det fattas något självklart i vår uppfostran idag - ett axiom som säger att varje individ har bestämmanderätt till sin kropp och själ. Och att detta inte är förhandlingsbart! Ett nej är alltid ett nej!" Herr talman! Hur kan detta axiom implementeras? Jag besökte nyligen Norrtäljeanstalten och en kvinnlig personal i paviljong A, där 31 våldtäktsmän finns, sade att alla borde gå igenom exempelvis ROS-programmet redan i sjuan på högstadiet - åldersanpassat förstås, tillade hon. Hon har så rätt. Det är lite sent att vid 42 års ålder och efter fyra våldtäkter och två mord genomgå ett program som ska lära dig hur livet ska levas. Vi släpps inte ut i trafiken utan körkort eller dristar oss ut på nattgammal is, men det komplicerade livet förutsätter vi att våra ungdomar ska fixa på egen hand med trial-and-error-metoden. Jag blev därför väldigt glad när jag läste i en av våra dagstidningar i förra veckan om ett projekt på Valhallaskolan i Oskarshamn. Från sjuan och hela högstadiet har eleverna två dagar i veckan livskunskap på schemat, ett projekt som utarbetats av psykologen Yvonne Terjestam. Projektet har resulterat i boken Mindfulness i skolan och handlar bland annat om reflekterande samtal. Studien visar att eleverna exempelvis fick en bättre självbild och att välmående ökade generellt. Tonåringarna behöver verktyg för att hitta sig själva, säger Yvonne Terjestam. Förutom minskad mobbning och annan psykisk ohälsa ser man positiva effekter på inlärningen av kunskap, och det är ju inte helt fel. Jag blev dock något desillusionerad av Skolinspektionens nya granskning, som presenterades i går, av 50 skolor vad gäller kränkande behandling. Bara en skola, Fribergaskolan i Danderyd, fick godkänt. Där diskuterar man varje månad olika värdegrundsfrågor, har kompisstödjare och antimobbningsgrupper och gör många aktiviteter tillsammans för att skapa en social gemenskap. Herr talman! Är det inte hög tid att göra något radikalt åt ökningen av våldtäkter? När ska vi få se en knick på kurvan som pekar stadigt uppåt? Kemisk kastrering finns som frivillig behandling i Sverige och som komplement till ROS-programmet. Som behandlingsmetod finns den i flera europeiska länder. I USA finns den i fyra delstater som påföljd för återfallsförbrytare. Jag är fullt medveten om att män med psykiatriska diagnoser svarar mindre bra på kemisk kastrering som prevention; detta gäller självfallet också psykopater. Dock ska de inte få möjlighet att upprepa sina handlingar direkt efter en frigivning. Vi har en skyldighet gentemot Engla att något liknande inte sker igen. Vi får inte längre ducka för att en straffpåföljd som kemisk kastrering är integritetskränkande för personen som utsätts för den, för vad är det i jämförelse med den våldtäkt som tösen, flickan, kvinnan utsätts för? Det livslånga lidandet, som en dylik kränkning innebär, är oerhört svårt att sätta sig in i. Att få sin sexualitet så besudlad och vanhedrad måste vara det värsta man kan vara med om. Herr talman! Riksdagen har att stifta lagar som skyddar medborgarna. Det är dags att sätta fokus på brottsoffren. Ökningen av våldtäkter och försök till våldtäkt tycks inte klinga av med den lagstiftning vi nu har. Det är då samhällets skyldighet att pröva nya vägar och hitta metoder som tidigt kan identifiera individer med avvikande beteende och på så sätt förhindra att töser, flickor, kvinnor ska få sina liv förstörda. Vi kan inte slå oss till ro med förklaringen att kemisk kastrering inte fungerar preventivt eller som behandlingsmetod. Herstedvesteranstalten i Danmark lär ha liten återfallsfrekvens efter kemisk kastrering. För att få ett trendbrott och en minskning av dessa brott måste vi se hur denna metod som påföljd fungerar under svenska förhållanden. Låt mig, herr talman, avslutningsvis säga att det är alldeles för sent att sätta in åtgärder när en våldtäkt är fullbordad. Varje grabb måste ta med sig ut i livet en respektfull hållning till det motsatta könet. Detta kan endast bli verkligt, från samhällets sida, med en diskussion i skolan om relationer och samlevnad. Förhoppningsvis får vi då större möjligheter att identifiera grabbar med avvikande beteende och sätta in adekvata resurser. Kemisk kastrering ska fungera som ett rött ljus som man inte går emot. I denna Internetvärld med obegränsad tillgång till allehanda sexuella böjelser måste vi hjälpa grabbarna att värna om sin egen och andras sexualitet. Englas mamma, Carina Höglund, säger att förhoppningen är att hennes bok blir "en bok som jag önskar att det skall tas lärdom av". Läs den, kära ledamöter! Jag yrkar bifall till min motion Ju377.

Beslut, Genomförd

Beslut: 2010-02-03
Förslagspunkter: 28, Acklamationer: 25, Voteringar: 3

Protokoll med beslut

Riksdagsskrivelser

Inga riksdagsskrivelser har ännu utfärdats för det här ärendet. För vissa ärenden utfärdas inga riksdagsskrivelser.

Förslagspunkter och beslut i kammaren

  1. Utgångspunkt för arbetet mot mäns våld mot kvinnor

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2009/10:Ju381 yrkande 2.
    • Reservation 1 (v, mp)
  2. Angående arbetet för att motverka hedersrelaterat våld

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2009/10:Ju206 yrkande 3.
  3. Årlig skrivelse angående åtgärder vidtagna för att bekämpa mäns våld mot kvinnor

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2009/10:Ju235.
    • Reservation 2 (s, v, mp)
  4. Årlig redovisning av åtgärder mot våld och övergrepp mot barn

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2009/10:Ju387.
    • Reservation 3 (s, v, mp)
  5. Översyn av bestämmelserna om kvinnofrid

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2009/10:Ju221, 2009/10:Ju290 och 2009/10:A414 yrkande 6.
    • Reservation 4 (s, v, mp)
  6. Utökning av fridsbestämmelserna till att även omfatta handlingar som kränker barns rätt till frid

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2009/10:Ju400 yrkande 1.
  7. Anslag till brottsofferjouren för hbt-personer

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2009/10:Ju265 yrkande 20.
    • Reservation 5 (s, v, mp)
  8. Ökad kompetens hos myndigheter att förebygga och utreda mäns våld mot kvinnor

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2009/10:Ju396 yrkande 5.
    • Reservation 6 (s, v, mp)
  9. Utveckling av insatser riktade till våldsutövare

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2009/10:Ju265 yrkande 44.
    • Reservation 7 (s, v, mp)
  10. Behandling för män som dömts för våld mot kvinnor

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2009/10:Ju265 yrkande 43.
    • Reservation 8 (s, v, mp)
  11. Åtgärder för att minska återfallsfrekvensen bland våldtäktsdömda

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2009/10:Ju418.
  12. Översyn av livsvillkoren för kvinnor och barn som lever med skyddade identitetsuppgifter

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2009/10:Ju265 yrkandena 1 och 6.
    • Reservation 9 (s, v, mp)
  13. Översyn av bestämmelser om skyddad identitet

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2009/10:Ju360 och 2009/10:C377 yrkande 4.
  14. Intensivövervakning med elektronisk kontroll

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2009/10:Ju265 yrkande 2, 2009/10:Ju338, 2009/10:Ju381 yrkande 7 och 2009/10:Ju388.
    • Reservation 10 (s, v, mp)
  15. Lagstiftning mot stalkning

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2008/09:Ju379 yrkande 50 och 2009/10:Ju427 yrkande 25.
    • Reservation 11 (s, v, mp)
  16. Utökad möjlighet att utfärda besöksförbud

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2009/10:So247 yrkande 2.
  17. Möjlighet för landets kvinnojourer att begära handräckning

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2009/10:Ju301.
  18. Rättigheter för barn som bevittnat våld

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2009/10:Ju291, 2009/10:Ju317, 2009/10:Ju381 yrkande 12 och 2009/10:Ju427 yrkande 30.
    • Reservation 12 (s, v, mp)
    Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 12 (s, v, mp)
    PartiJaNejAvståendeFrånvarande
    s0105025
    m820014
    c190010
    fp180010
    kd22002
    v01606
    mp01405
    -0100
    Totalt141136072
    Ledamöternas röster
  19. Barnahus

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2009/10:Ju286, 2009/10:Ju372 yrkande 2, 2009/10:Ju397 yrkandena 1-3 och 2009/10:Ju400 yrkande 4.
    • Reservation 13 (s, v)
  20. Utgångspunkter för arbete mot sexualbrott

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2009/10:Ju258 yrkande 1, 2009/10:Ju265 yrkande 9 och 2009/10:Ju369 yrkande 2.
  21. Målsägandebiträde för sexualbrottsoffer

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2009/10:Ju265 yrkande 13.
    • Reservation 14 (s, v, mp)
  22. Utredningsarbete angående sexualbrott

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2009/10:Ju210 yrkande 1 och 2009/10:Ju265 yrkande 11.
  23. Lagstiftning rörande sexualbrott

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2009/10:Ju402 yrkande 1.
  24. Sexualbrott mot barn

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2009/10:Ju265 yrkande 14 och 2009/10:Ju424 yrkande 3.
  25. Klubbar

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2009/10:Ju259.
    • Reservation 15 (s)
  26. Myndighetssamverkan

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2009/10:Ju381 yrkandena 1 och 3 samt 2009/10:Ju396 yrkande 6.
    • Reservation 16 (s, v, mp)
    Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 16 (s, v, mp)
    PartiJaNejAvståendeFrånvarande
    s0105025
    m820014
    c190010
    fp180010
    kd22002
    v01606
    mp01405
    -0100
    Totalt141136072
    Ledamöternas röster
  27. Statistik

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2009/10:Ju265 yrkande 42.
    • Reservation 17 (s, v, mp)
  28. Motioner som bereds förenklat

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår de motionsyrkanden som finns upptagna under denna punkt i utskottets förteckning över avstyrkta motionsyrkanden.
    Omröstning i sakfrågan
    PartiJaNejAvståendeFrånvarande
    s1050025
    m820014
    c190010
    fp180010
    kd22002
    v16006
    mp14005
    -0100
    Totalt2761072
    Ledamöternas röster

Utskottens betänkanden

Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.