Mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer

Betänkande 2008/09:JuU21

1, Förslag, Genomförd
2, Beredning, Genomförd
3, Debatt, Genomförd
4, Beslut, Genomförd

Ärendet är avslutat

Beslutat: 25 mars 2009

Utskottens betänkanden

Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.

PDF

Mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer(pdf, 181 KB)

Webbsida

Visa hela dokumentet för Betänkande 2008/09:21 Mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer

Beslut

Nej till motioner om mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer (JuU21)

Riksdagen sa nej till motioner från allmänna motionstiden 2007 och 2008 om mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer. Skälet är tidigare riksdagsbeslut och att det redan pågår arbete i de frågor som motionerna tar upp.

Utskottets förslag till beslut: Avslag på motionerna.
Riksdagens beslut: Kammaren biföll utskottets förslag

Visa hela dokumentet

Ärendets gång

Förslag, Genomförd

Motioner: 54

Motioner från ledamöterna

Beredning, Genomförd

Senaste beredning i utskottet: 2009-02-19
Justering: 2009-03-17
Trycklov till Gotab och webb: 2009-03-18
Trycklov: 2009-03-18

Reservationer: 10
Betänkande 2008/09:JuU21

Alla beredningar i utskottet

2009-02-19

Nej till motioner om mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer (JuU21)

Justitieutskottet föreslår att riksdagen säger nej till motioner från allmänna motionstiden 2007 och 2008 om mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer. Skälet är tidigare riksdagsbeslut och att det redan pågår arbete i de frågor som motionerna tar upp.

Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.

Debatt, Genomförd

Debatt i kammaren: 2009-03-25

Debatt om förslag 2008/09:JuU21

Webb-tv: Mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer

Dokument från debatten

2009-03-25Protokoll 2008/09:91

Protokoll från debatten

Kenneth Johansson (C)

Anf. 18 Kenneth Johansson (C)

Fru talman! Under hösten 2007 fattade regeringen beslut om en handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer. Totalt satsas drygt 800 miljoner kronor fram till år 2010. Handlingsplanen omfattar 56 åtgärder inom sex insatsområden. Dessa är ökat skydd och stöd till våldsutsatta, stärkt förebyggande arbete, stärkt kvalitet och effektivitet i rättsväsendet, utveckling av insatser riktade till våldsutövare, ökad samverkan och ökade kunskaper. Under våren 2008 behandlade ett sammansatt justitie- och socialutskott frågan. Majoriteten ställde sig bakom regeringens handlingsplan. I dag behandlas dessa viktiga frågor samlat, men genom två separata betänkanden - ett för justitieutskottet, JU21, och ett för socialutskottet, SoU14. Det rör sig om behandling av drygt 110 motionsyrkanden från de allmänna motionstiderna 2007 och 2008 som har väckts inom justitieutskottets beredningsområde och 45 motionsyrkanden från den allmänna motionstiden 2008 som har väckts på socialutskottets beredningsområde. Samtliga motioner i båda betänkandena avstyrks. I justitieutskottets betänkande föreligger tio reservationer och tre särskilda yttranden, och i socialutskottets betänkande finns tre reservationer och tre särskilda yttranden. Fru talman! Jag vill önska debattörerna lycka till med debatten i dessa viktiga frågor.

Elisebeht Markström (S)

Anf. 19 Elisebeht Markström (S)

Fru talman! Ledamöter i socialutskottet och i justitieutskottet! Jag börjar med att yrka bifall till reservation nr 1, men jag står förstås bakom alla reservationer som det finns ett socialdemokratiskt s bakom. Jag vill också för protokollets skull peka på att vi har ett särskilt yttrande i justitieutskottets betänkande. Här behandlar utskotten nu 85 av de 110 motionsyrkandena förenklat, det vill säga att den eventuella läsaren av protokollet får gå till föregående års behandling för att se hur vi socialdemokrater argumenterar. Vi har inte ändrat uppfattning sedan dess, men vi har avstått från att upprepa oss i reservation. Vi anser fortfarande att regeringens beröringsångest med allt som stavas feministisk förståelse och könsmaktsanalys leder till att betydelsen av och förståelsen för att kön och makt spelar roll minskar. Regeringens hållning osynliggör de manliga maktstrukturer som inte bara tjänar som förklaring för oss i oppositionen i den här kammaren, utan också för den förklaring som FN:s deklaration om avskaffandet av våld mot kvinnor tar sin utgångspunkt i. Vi anser fortfarande att regeringen kan göra mer för att skynda på utvecklingen så att barnahus och samtalsmottagningar för män ska komma att finnas i hela landet. Vi tycker att statistiken behöver förbättras. Dödsfallsutredningar vid dödligt våld ska sättas i gång. Alldeles nyligen publicerade Brå, Brottsförebyggande rådet, den nationella trygghetsundersökningen. Där befästs den bild som vi redan känner till. När kvinnor hotas, misshandlas, trakasseras eller utsätts för sexuella övergrepp är det oftast fråga om en man som kvinnan har en nära relation till. Detta förklarar i sin tur att det fortfarande finns ett mycket stort mörkertal i brottsstatistiken trots att det år för år är fler kvinnor som gör polisanmälan. Att det ändå går åt rätt håll är ett resultat av träget arbete sedan tio år tillbaka, och egentligen ännu fler år. Uppdrag på uppdrag har lagts på rättsvårdande myndigheter och kommunerna för att de ska förbättra sitt arbete. Utredning efter utredning har tillsatts och omvandlats till politiska beslut i den här kammaren. Ett sådant exempel är utredningen med namnet Att ta ansvar för sina insatser, som tillsattes under förra mandatperioden. Den föreslog att dödsfallsutredningar ska göras vid fall av dödligt våld. Nu är ett sådant förslag på väg fram, och det är bra. Det behövs ett systematiskt arbete för att analysera och samla kunskap om de fall där det har gått så långt att en kvinna har mist livet. Kunskapen ska samlas på sådant sätt att systembrister och eventuella enskilda tjänsteutövares felagerande klarläggs och åtgärdas för framtiden. Fru talman! Alla talar om kvinnojourerna som en viktig resurs i det här arbetet. Dessvärre uttalade kvinnojourernas representant vid förra årets hearing att kvinnojourerna känner sig omyndigförklarade och styvmoderligt behandlade. De har sedan den borgerliga regeringen tillträdde inte längre möjlighet att söka de utvecklingspengar som länsstyrelserna fördelar. Dessa pengar kan kvinnojourerna inte söka på egen hand, utan de måste gå i väg till kommunen och få dess godkännande för att ta del av regeringens satsade medel. Det resulterar i att goda idéer riskerar att aldrig förverkligas. Kvinnojourerna har med sina 30 år på nacken nog kommit väsentligt längre än kommunerna har gjort. De ser sådant som kommunerna inte ser, och de måste tillåtas att verka fritt utan att vara beroende av godkännande från kommunerna - särskilt när det gäller utvecklingsarbete. Det finns tyvärr kommuner som ännu i dag, år 2009, på fullt allvar påstår att våld mot kvinnor inte existerar i just deras kommun. Nu står kvinnojourerna inför nya prövningar genom att kommunerna uppmuntras att upphandla sådan verksamhet som kommunerna är ansvariga för. Stöd för våldsutsatta kvinnor och deras barn hör definitivt dit, så nu ska kvinnojourerna ge sig ut och konkurrera och lägga anbud på en tänkt marknad. Vad kommer det här att leda till? Det har förmodligen ingen ett svar på. Vad kan det komma att betyda för en verksamhet som i grunden vilar på att kvinnor väljer att frivilligt ge av sin tid och sin kraft för att stödja medsystrar? Fru talman! På Nya Zeeland har man sedan 1995 en lagstiftning som innebär att den person som utövar våld mot någon som ett barn är beroende av medan barnet ser och hör begår ett brott också mot barnet. Vår lagstiftning ser annorlunda ut. Här är det förvisso en grund för straffskärpning när någon utsätter barn för att bevittna våld mot en närstående. Däremot betraktas det ännu så länge inte som ett brott begånget mot barnet att tvinga barnet att bevittna, det vill säga höra eller se, våldet. Samstämmiga uppgifter från olika studier visar att när det gäller barn som lever i familjer där våldet finns ständigt närvarande finns den absoluta majoriteten av barnen i hemmet när våldet pågår. Åtta av tio befinner sig i samma rum, och sex av tio blir själva misshandlade. Vart fjärde barn har utsatts för grovt och upprepat våld, kan man påstå. Det är alltså grovt felaktigt att säga att barn bevittnar våldet om vi med det menar hör och ser. De här barnen finns i händelsernas centrum, och de är mycket ofta direkt inblandade i våldshändelsen - inte sällan som den som försöker avleda den som slår och försöker skydda den som blir slagen. Barnet borde snarare omnämnas som deltagande vittne. De är direkt berörda. Jag har här framme en film som jag vill visa som ett gott exempel. Kvinnojourerna har gått ihop och låtit barn som går i behandling på Alla kvinnors hus här i Stockholm komma till tals i den här filmen. Här berättar till exempel pojken Max om sin strategi och hur han bär sig åt när hans styvpappa, i det här fallet, ger sig på och misshandlar mamman gång efter gång efter gång. Han säger så här, och filmen har också fått den titeln: Jag sade att jag hade en mardröm. Max strategi är att när våldet har pågått tillräckligt länge går han upp och säger att han har vaknat och att han hade en mardröm. Det gör att styvpappan slutar att slå mamman just då. Han avleder uppmärksamheten hos pappan så att någonting annat äger rum i stället. Ett annat exempel som han ger är att han hänger ut genom fönstret i sitt rum. Han har laddat en liten korg som han har under sin säng med ägg. När han hänger ut genom fönstret kastar han de här äggen på fönstret i stora rummet där pappan misshandlar mamman. När de hör att någonting kraschar mot fönstret avbryts våldet och de intresserar sig för vad det är som har hänt. Det här är två exempel på strategier. Man skulle kunna räkna upp hundratals sådana om tid fanns för det. Fru talman! Vi har i vår motion begärt att handlingar där en vuxen tvingar barn att uppleva eller bevittna våld mot en närstående person bör kriminaliseras. Det är något som jag har hört de fyra allianspartierna tidigare begära lagstiftning om. Under den förra mandatperioden, som jag har närmast i minne, begärde ni alla fyra en lagstiftning som går ut på en kriminalisering. Ni har två olika varianter. Den ena talar om att man borde kriminalisera det genom att säga att handlingar av det här slaget leder till psykisk misshandel av barnen. Moderaterna har talat om att juridiskt sett ska dessa barn anses som målsägande i rättsprocessen och att barnet ska tillerkännas ställning som målsägande. Det är en del av upprättelsen. Detta har ni tidigare talat er varma för här i kammaren. Ni har reserverat er skriftligen. Ni vann valet för två tre år sedan, och nu har ni möjlighet att förverkliga det som ni själva tidigare har begärt. Då kan vän av ordning fråga: Om vi nu tycker så här, varför gjorde inte vi detta? Jo, under den förra mandatperioden införde vi möjligheten för de här barnen att få brottsskadeersättning. Vi förtydligade socialtjänstens ansvar att hjälpa och stödja barnen på det här området. Vi trodde att det skulle vara bra och att det skulle räcka. Det visar sig nu att det inte är så. Vi har tagit till oss av den kunskap och de erfarenheter som finns på det här området. Vi har alltså nu sagt: Låt oss tillsätta en utredning! Låt oss granska och gå igenom den här frågan riktigt ordentligt! Jag är ärligt och uppriktigt talat väldigt förvånad över att ni så lättvindigt har övergett det som ni tidigare har talat er så varma för. Med god argumentation har ni tidigare krävt en lagändring. Vi kräver inte en lagändring i första rummet, utan vi kräver en utredning. Vi begär en utredning. Visst vore det väl intressant att få en utredning, gärna parlamentarisk, som funderar över hur vår nuvarande lag förhåller sig till barnkonventionens artikel nr 19 som talar om att barn har rätt att skyddas mot fysiskt och psykiskt våld? Hur förhåller sig vår lagstiftning till detta? Visst vore det intressant att, utifrån de kunskaper vi nu har om konsekvenserna för dessa barn som tvingas att leva med våldet, fundera över om de kunskaperna leder oss till slutsatsen att vi bör ändra i vår lagstiftning? Hur ser vi på brottsoffers behov av upprättelse? Gäller det dessa barn? Det vore också en intressant fråga. En annan intressant fråga är naturligtvis att om det ska vara brott, borde det då vara ett brott mot barnets rätt till frid eller är det fråga om psykisk misshandel. Det finns säkert olika tankar om det. Jag har inte svaret på den frågan i dag, utan vi begär att en utredning ska tillsättas för att arbeta med de här frågorna. Eller stämmer det som ibland hävdas, nämligen att barn mår bäst av att inte berätta om de här sakerna? Det är också en åsikt som finns. Låt oss titta på det här. Tänk så intressant det skulle vara att låta barnkunniga med olika yrkesbakgrund och verksamma inom Rädda Barnen, Bris och andra barnrättsorganisationer sätta sig ned tillsammans och uttala sig om vilka särskilda behov de anser att de här barnen har. Ur en utredning av det slaget skulle vi kunna få fram ett underlag. Det skulle säkerligen göra livet väldigt mycket lättare för de här barnen om de tillerkänns ställning som målsägande, det vill säga inte bara är offer för brott utan faktiskt är målsägande. Jag tänker jaga er i allianspartierna i den här debatten. Jag vill gärna att ni svarar på frågorna redan i ert anförande. Om ni inte gör det tänker jag återkomma i repliker och fråga hur ni har tänkt. Vad är det som har hänt från 2005 och 2006 fram till 2008 och 2009 då ni totalt har vänt? Ni signalerar inte en annan åsikt, för ni har inte uppgett någon åsikt här. Ni avstyrker bara motionen. Det finns egentligen inga motiv för det. Till alla dem som lyssnar på den här debatten och följer den här frågan noga måste jag säga att det ska bli väldigt intressant att höra vad ni har att säga. Jag vill helst få höra att ni öppnar dörren lite grann för att se om ni inte skulle kunna sätta i gång det här arbetet redan i år. (Applåder) I detta anförande instämde Karl Gustav Abramsson, Ann Arleklo, Christer Engelhardt, Lars U Granberg, Kerstin Haglö, Margareta Persson och Marina Pettersson (alla s) samt Eva Olofsson och Lena Olsson (båda v).

Lena Olsson (V)

Anf. 20 Lena Olsson (V)

Fru talman! I dag debatterar vi mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer. Detta är ett motionsbetänkande där även andra motioner behandlas. Elisebeht Markström har lyft upp en fråga som jag också tycker är väldigt viktig. Detta är en mycket viktig fråga för Vänsterpartiet. Vi har drivit de här feministiska frågorna väldigt länge. Det våld som sker och har skett mot kvinnor ute i samhället är mycket allvarligt. Regeringen har tagit fram en handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer. Vi i Vänsterpartiet tycker att det är bra. Nu har alla hört det i den här salen. Det är både nödvändigt och lovvärt. I handlingsplanen väljer regeringen dock, och detta har Vänsterpartiet kritiserat förut, att förklara våldet utifrån ett individualistiskt perspektiv. Vänsterpartiet anser att det är svårt att ta ett samlat grepp på problemet om den grundläggande analysen av maktstrukturer och våldet saknas. Vår feministiska förståelse av våldet har till stor del utvecklats ur kvinnojourernas praktiska arbete med kvinnor som har utsatts för mäns våld. Vi är dem ett stort tack skyldiga för att de har gjort den här insatsen och hjälpt andra kvinnor. Förutom att regeringen i sin handlingsplan helt bortser från de strukturella orsakerna till mäns våld mot kvinnor finns en rad andra åtgärder som också är bristfälliga. Det finns bra saker, men det finns också det som är bristfälligt. Vi efterlyser fler konkreta åtgärder. Skyddet för utsatta kvinnor fungerar inte fullt ut i dag. Vänsterpartiet vill bland annat se över livsvillkoren för de kvinnor och också de barn som lever med skyddade personuppgifter i syfte att förbättra deras situation. Här måste vi ta ett helhetsgrepp eftersom det har visat sig att myndigheternas rutiner absolut försvårar situationen för dessa kvinnor och barn. Bristen på samordning och kunskap gör till och med att kvinnors och barns skyddade identiteter avslöjas. Detta har vi fått bekräftat vid ett flertal gånger när vi som företrädare för Vänsterpartiet har besökt kvinnojourer. Jag glömde att tala om att jag givetvis står bakom alla reservationer, men för tids vinnande vill jag yrka bifall till reservation nr 9 i justitieutskottets betänkande. Vi efterlyser alltså från Vänsterpartiets sida en nationell upplysningskampanj som syftar till att minska antalet våldtäkter. Brottsoffermyndighetens kampanj Mäns våld mot kvinnor genomfördes bland annat genom affischering i lokaltrafiken för ett par år sedan. Amnesty publicerade under våren en undersökning om svenska folkets attityder till våldtäkter. Resultatet av attitydundersökningen var nedslående då den bland annat tydde på att många ungdomar, speciellt unga killar, i större utsträckning än andra åldersgrupper tycker att våldtagna kvinnor får skylla sig själva. Det är en väldigt farlig attityd. Det har visat sig att man bland annat lägger vikt på om kvinnan har varit alkoholpåverkad eller påverkad av andra droger och om hon tidigare har flirtat med den våldtagande mannen. För att motverka de oroande attityderna bland ungdomar behövs det faktiskt politiska initiativ. Vänsterpartiet har länge krävt satsningar på genuskunskap i lärarundervisningen och i skolans sex- och samlevnadsundervisning som i dag är mycket ojämn och på många håll i stort sett obefintlig. Vi vill att detta ämne ska få ett eget utrymme i schemat. Låt oss återgå till det här med statistiken. Det här är statistik som vi bland annat har fått från Brå. År 2008 - detta hör alltså till reservation nr 9 - anmäldes 28 109 fall där kvinnor och flickor över 15 år blivit misshandlade. Av brottsstatistiken framgår att gärningsmannen i 20 698 fall var bekant med offret. 16 226 av misshandelsfallen med en bekant gärningsman begicks inomhus. Bakom dessa siffror döljer sig till stor del mäns våld mot närstående kvinnor. Ett stort problem med dagens statistik är att det inte går att se om kvinnan blivit misshandlad av en närstående man, till exempel pojkvän eller sambo, eller om det är av någon annan bekant som till exempel en granne, ett syskon eller en kompis. I dag är det ett tidsödande arbete för forskare att gå igenom samtliga anmälningar där en kvinna misshandlats för att se om hon har blivit utsatt för en närstående mans våld eller inte. För att vi ska få mer kunskap om mäns våld mot kvinnor och hur utvecklingen ser ut över tiden är det nödvändigt med statistik som redovisar vem det är som misshandlat kvinnan och vilken relation hon har till förövaren. Vänsterpartiet vill därför ge Rikspolisstyrelsen i uppdrag att utveckla ett kodningssystem för brott där kvinnor misshandlas där könet på gärningsmännen och relationen mellan gärningsman och offer framgår. Man har lagt ut ett uppdrag om att förbättra statistiken, men jag kan inte se någonstans i betänkandet när man ska återkomma med åtgärder. Det finns inget slutdatum, och det vore önskvärt. Man brukar ju från majoriteten vara noggrann med att tala om när saker ska komma. Ibland kommer det saker som ni inte vet om heller, och ibland kommer det för sent också, ska jag väl passa på att säga. Jag vill också ta upp innehållet i en motion. Mina kamrater i justitieutskottet känner säkert igen detta, för vi har haft många diskussioner och debatter om detta. Det handlar om att ta fram en kartläggning över vad mäns våld mot kvinnor kostar samhället. Jag tror att vi skulle få en helt annan diskussion om vi verkligen visste vad det här kostar i lidande, hur stora sjukvårdskostnaderna blir på grund av sjukskrivningar och vad får det för kostnad när barnen behöver gå i terapi. Jag tycker att det är väldigt viktigt. Jag har fått ganska nonchalanta svar som har handlat om att det är bättre att vi lägger pengarna på förebyggande arbete. Det tycker man från majoritetens håll. Vi från vänstersidan tycker att detta är anmärkningsvärt, för att göra kartläggningar av vad saker kostar i samhället brukar man i andra fall vara väldigt snabb med. En kartläggning skulle bidra med att man sätter en prislapp på hur mycket detta kostar. I det samhälle vi lever i i dag brukar det bli lite bättre fart när man får se vad man skulle kunna tjäna på att bemöta de här sakerna. Jag skulle faktiskt vilja ha en kommentar på från majoriteten om det här med statistiken där ni inte svarar på när ni ska återkomma, för det är en fråga som är väldigt viktig för oss. Jag vill också ha reda på om man har någon tanke på att göra något slags analys, ett överslag, på vad det här kostar samhället. I England har man gjort det. Man tog inte med så många parametrar i den, och jag kommer inte ihåg den exakta summan, men det är väldigt stora kostnader som samhället har för dessa problem med mäns våld mot kvinnor. I detta anförande instämde Eva Olofsson (v), Karl Gustav Abramsson, Ann Arleklo, Christer Engelhardt, Lars U Granberg, Kerstin Haglö, Elisebeht Markström, Margareta Persson och Marina Pettersson (alla s).

Helena Bargholtz (Fp)

Anf. 21 Helena Bargholtz (Fp)

Fru talman! Vi har redan av tidigare talare fått höra de skrämmande siffrorna när det handlar om mäns våld mot kvinnor. År 2008 handlade det om minst 28 000 kvinnor som anmälde att de hade misshandlats. Många av dem, inte alla naturligtvis, men de flesta, har misshandlats av en man i en nära relation. Vi vet också att kvinnor mördas av män som de har en relation med, eller som de har haft en relation med. Det är viktigt att komma ihåg att det är många män som mördar för att kvinnorna har lämnat dem. Det finns siffror som säger att mellan 15 och 20 kvinnor per år mördas på grund av detta. Hur många som utsätts för hedersvåld, könsstympning och tvångsäktenskap vet vi inte. Vi vet bara att det är ett väldigt stort mörkertal. Våldet mot kvinnor i världen är vår tids värsta människorättsskandal. Oberoende av kön ska man kunna röra sig fritt på offentliga platser och ta aktiv del i samhällsarbetet. Man ska kunna välja sin partner, sin livsstil och sina åsikter utan rädsla för våld. I dag lever en stor grupp kvinnor under ständigt hot, återkommande misshandel och med sin frihet inskränkt. Dessa kvinnors mänskliga rättigheter kränks gång på gång. Våld mot kvinnor har länge inte setts som det samhällsproblem som det är utan som ett privat problem som kvinnorna får lösa själva. Så får det inte vara. Våldsutsatta kvinnor har naturligtvis rätt att få skydd mot brott också när det förekommer i den egna familjen. Fru talman! När jag började som riksdagsledamot för drygt tio år sedan hade riksdagen nyligen fattat beslut om en lag om kvinnofrid. Men det räcker inte. Debatten om mäns våld mot kvinnor måste tyvärr fortsätta. Skillnaden är att numera ses det inte som ett kvinnoproblem utan ett problem som också i hög grad är männens problem. Den här frågan upplever jag är en av de mest debatterade samhällsfrågorna. Att engagemanget för de här frågorna är så stort framgår av alla de motioner, interpellationer och frågor som ständigt väcks i riksdagen om detta. Det märks i dag inte minst när vi debatterar justitieutskottets och socialutskottets betänkanden om mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer. I justitieutskottets betänkande, som jag tänker uppehålla mig vid, behandlar utskottet 110 motionsyrkanden från allmänna motionstiden 2007 och 2008. Av de här yrkandena behandlas drygt 85 förenklat eftersom samma eller i huvudsak samma frågor har behandlats av riksdagen tidigare den här mandatperioden. Justitieutskottet föreslår att riksdagen avslår samtliga motionsyrkanden och hänvisar till alla de pågående utrednings- och beredningsarbetena. Jag yrkar naturligtvis bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga motioner. Under hösten 2007 fattade alliansregeringen beslut om den här handlingsplanen, just för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer. Ja, det är en lång titel på en handlingsplan, men den täcker väl in alla de problem som det handlar om. Det här, fru talman, är enligt min mening ett av de viktigaste besluten som regeringen har fattat. Handlingsplanen omfattar 56 konkreta åtgärder inom sex insatsområden som bedöms vara viktiga var för sig men som också kompletterar varandra. Insatserna i handlingsplanen är generella, men särskilda insatser görs bland annat för att motverka hedersrelaterat våld och förtryck. De sex insatsområdena omfattar ett ökat skydd och stöd till våldsutsatta, stärkt förebyggande arbete, stärkt kvalitet och effektivitet i rättsväsendet, utveckling av insatser riktade till våldsutövare, ökad samverkan och ökade kunskaper. Handlingsplanen, som innebär en samlad strategi på området kommer att utvecklas och preciseras efterhand, och regeringen tänker återkomma till riksdagen med en redovisning av hur arbetet bedrivs. Handlingsplanen, som också finns översatt till engelska, kan förhoppningsvis inspirera andra länder till motsvarande handlingsplaner för att bekämpa mäns våld mot kvinnor. De här problemen, fru talman, är ju universella. Det talas om dem på flera håll i världen, i FN, i Europaparlamentet och i Europarådet, där jag som tidigare ledamot har engagerat mig i den här frågan. Oppositionen presenterar tio reservationer mot justitieutskottets betänkande. Först vill jag säga att jag naturligtvis välkomnar att vi alla, över partigränser och oavsett kön, känner så stort engagemang i den här frågan och att det inte längre enbart är en kvinnofråga. På så sätt har ju positionerna verkligen flyttats fram. Men jag tycker att oppositionen slår in öppna dörrar i sina reservationer. Det pågår ett aktivt arbete vid flera myndigheter med att genomföra åtgärderna i handlingsplanen. Brottsförebyggande rådet har fått i uppdrag att genomföra en uppföljning och utvärdering av handlingsplanen. Jag vill särskilt ta upp en reservation som jag intresserar mig mycket för. Det gäller Miljöpartiets reservation om samtyckeskravet i sexualbrottslagstiftningen. Man hänvisar till den utredning som har gjorts av professor emerita Madeleine Leijonhufvud. Frågan om ett samtycke vid sexualhandlingar för att det inte ska handla om våldtäkt diskuterades ingående i 1998 års sexualbrottskommitté, där jag var en av ledamöterna. Vi kom efter mycket diskuterande fram till att det finns en risk för att en reglering av våldtäktsbrottet baserad endast på att offret inte lämnat sitt samtycke till de sexuella handlingarna skulle medföra att brottsutredningen alltför mycket skulle komma att inriktas på offret. Frågor om bland annat hur offret uppträdde eller markerade att hon eller han inte var intresserad av sexuellt umgänge, vad som skett vid övergreppet och parternas förhållande skulle få alltför stor betydelse för att bringa klarhet i om det förelegat ett samtycke. Det här skulle innebära stora tillämpningsföreskrifter. Regeringen tillsatte förra året en särskild utredare med uppdrag att utvärdera tillämpningen av 2005 års sexualbrottsreform. I uppdraget ingår då att utreda och ta ställning till om det nuvarande kravet på tvång som grund för straffansvar bör ersättas med krav på bristande samtycke. Det här är en debatt som har förekommit på många håll i samhället. Utredaren ska, oavsett ställningstagande i sak, lägga fram ett författningsförslag. Juristprofessorer är mycket oense i den här frågan. Därför blir det väldigt spännande att följa vad den här utredaren kommer fram till. Fru talman! Lena Olsson efterlyste uppgifter om kostnaderna för våldet. Det är en väldigt viktig fråga, för det kostar stora summor. Jag kan hänvisa Lena till regeringens skrivelse om handlingsplanen där det står uttalat om att Socialstyrelsen i en rapport från 2006, som just handlar om kostnader för våld mot kvinnor, har beräknat att mäns våld mot kvinnor i Sverige varje år kostar ca 3 miljarder kronor. Beräkningarna gäller direkta och indirekta kostnader för olika samhällssektorer. Kostnaderna fördelar sig på direkta kostnader om 2-2 ½ miljard kronor för bland annat sjukvård, rättsväsen och socialtjänst. De indirekta kostnaderna uppskattas till mellan 720 och 760 miljoner kronor och inkluderar just det här som Lena Olsson tog upp, nämligen värdet av produktionsbortfall och värdet av ideellt arbete. Utöver de indirekta och de direkta kostnaderna uppskattas transfereringarna till 690 miljoner kronor, varav ungefär hälften utgörs av sjukpenning. Socialstyrelsen poängterar att vissa beräkningar är mer osäkra än andra och att flera aspekter inte har varit möjliga att inkludera. Därför bör beräkningarna ses som en försiktig uppskattning av samhällsekonomiska kostnader, men det är ändå en förfärligt hög siffra. Jag kan förstå att det här måste vara svårt att få fram, för tyvärr är det fortfarande så att många kvinnor inte vågar, när de kommer till vårdcentralerna med sår eller skador av olika slag, tala om vad orsaken är. De skyller till exempel på att de har ramlat. Det är inte alls ovanligt. Det fina är ju då om vårdpersonalen kan hjälpa dem att få fram att skadorna har uppstått på grund av våld. Fru talman! Diskussionen om vårt arbete mot våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer måste fortsätta för alla som drabbas, inte minst barnen. Det är ju också så att många som utsatts för våld i familjen har trott sig vara ensamma om detta. Men tack vare att frågan har blivit offentlig vet de att de inte längre är ensamma i sin utsatta situation och att de måste få hjälp från samhället. Fru talman! Än en gång yrkar jag bifall till justitieutskottets förslag.

Lena Olsson (V)

Anf. 22 Lena Olsson (V)

Fru talman! Jag kan väl säga så till Helena att det är mycket, en hel del i alla fall, som vi är överens om. Vi tycker också att mäns våld mot kvinnor är en väldigt viktig fråga. Det har arbetats ganska febrilt med den här frågan under den senaste tioårsperioden. Jag har några frågor. Du tog upp Socialstyrelsens beräkningar, Helena. Jag känner ju till dem. Men du som företräder Folkpartiet - jag har inte haft möjlighet att debattera den här frågan med dig förut - visst vore det bra, det kan du väl hålla med om, att göra en djupare analys av vad mäns våld mot kvinnor kostar? Det är ju inte bara det som kommer in. Det är också barnen som kommer in, och vad det här kostar samhället med frånvaro från arbetsmarknaden etcetera, som jag inte nämnde i talarstolen. Jag tycker att det skulle vara väldigt bra om man gjorde en sådan här kostnadsberäkning. Det är precis som du säger: Socialstyrelsen har inte tittat på allt. Du tar upp dem som inte vågar träda fram. Jag tycker att det skulle vara bra om det gjordes en kostnadsberäkning beträffande att man faktiskt vågat träda fram, för 3 miljarder är en underskattad siffra. I reservation nr 9, för att återgå till den, efterlyser vi en bättre statistik. Jag återkommer till det i min nästa replik.

Helena Bargholtz (Fp)

Anf. 23 Helena Bargholtz (Fp)

Fru talman! Naturligtvis vore det bättre om vi kunde få ännu säkrare siffror på vad mäns våld mot kvinnor kostar. Jag tror dock att det faktum att vi lyft upp debatten, att vi vågar tala om det, gör att många kvinnor som är utsatta för våld också vågar erkänna det när de söker vård för det våld som de utsatts för i familjen. De uppgifter som vi redan fått fram tycker jag är nog så skrämmande. Det finns därför all anledning att, baserat på dessa uppgifter, kämpa mot det våldet. Jag tror att Socialstyrelsen självklart gärna skulle vilja ha säkrare siffror. Men att veta vad det kostar är en sak, vi måste även koncentrera oss på vad vi gör åt det. Det stora problemet är vad vi gör åt detta våld, inte bara för att det kostar så mycket utan för att det är fråga om stort personligt lidande inte bara för kvinnan själv utan också, som Lena var inne på, för barnen, för hela familjen. Elisebeht beskrev ju väldigt drastiskt hur barnen i familjerna upplever det när någon utsätts för våld. Visst är det bra att veta vad det kostar, men jag är rädd att de män som slår inte bryr sig om kostnaderna. De slår ändå.

Lena Olsson (V)

Anf. 24 Lena Olsson (V)

Fru talman! Helena Bargholtz tog upp att vi slår in öppna dörrar. Det kör man med för jämnan. När det gäller vår reservation nr 9 svarar majoriteten att "utskottet utgår från att det angelägna arbetet med att förbättra statistiken bedrivs skyndsamt". Sedan får man inte veta mer. Jag vill också ta upp den nationella upplysningskampanj som vi tycker behövs. Det är inte bara ungdomars utan till och med rättsväsendets attityder man behöver titta på. Vi har varit ivrare för att domare behöver en särskild utbildning när de ska döma i domstol i sexualbrott. Det ställs irrelevanta frågor om vilken klädsel kvinnan hade eller hur full eller påverkad hon var. Det ställs frågor till kvinnor som jag tror aldrig skulle falla domstolen in att ställa till en man. Detsamma gäller den genusanalys som vi gärna vill ha in tidigt i skolan. Där säger Helena Bargholtz egen minister att hon vill individbasera den i stället för att se det strukturella förtryck som vi kvinnor utsätts för. Nu fick Helena Bargholtz många frågor.

Helena Bargholtz (Fp)

Anf. 25 Helena Bargholtz (Fp)

Fru talman! Som Lena Olsson konstaterar är vi överens om väldigt mycket. Frågan om utbildning av dem som arbetar i rättsväsendet började diskuteras redan för tio år sedan då den växte i riksdagen. Tyvärr tycker sig inte många, kanske äldre, domare känna ett engagemang för att skaffa den utbildningen. Det är de uppgifter jag har fått. Där måste vi naturligtvis trycka på så att man lär sig lagstiftningen - vad det handlar om och hur man får ställa frågor i rätten vad gäller kvinnor. Det handlar om uppträdande. Det gäller även åklagare och advokater. Det finns mycket att göra också i juristutbildningen, och jag tror, även om jag inte är hundraprocentigt säker, att man numera, i takt med att vi får fler kvinnliga jurister, arbetar med detta mer aktivt vid universiteten. Det tycker jag är jättebra, för kvinnorna är snart i majoritet på juristutbildningen. När det gäller statistiken pågår ett arbete inom rättsväsendets informationsförsörjning. Det viktiga är att få fram stabila metoder för att mäta statistiken. Man kan egentligen inte säga att det ska vara vid ett visst tillfälle, utan man ska löpande kunna följa statistiken. Där räknar jag med att det snart ska komma någonting. Beträffande frågan om en nationell kampanj vill jag säga att det är viktigt att vi har nationella kampanjer riktade inte bara till ungdomar utan också till äldre personer. Vi vet att det är ett problem som går över åldersgränserna. Dessa kampanjer kan man inte ha endast vid ett tillfälle. Man måste nog ha återkommande kampanjer för att påminna om detta.

Elisebeht Markström (S)

Anf. 26 Elisebeht Markström (S)

Fru talman! Helena Bargholtz satt kanhända inte i justitieutskottet under förra mandatperioden, nej. Jag kan berätta att bland annat Folkpartiet då rätt kraftigt drev frågan om kriminalisering av handlingen att utsätta barn för att bevittna våld. Det skedde vid ett flertal debatter som vi hade. När man diskuterar mäns våld mot kvinnor, som ju också är rubriken på det aktuella betänkandet, finns det många fler berörda än, som i detta fall, mannen och kvinnan. Vi ägnar mycket uppmärksamhet åt stöd till kvinnor; det är så att säga det debatten och diskussionen handlat om under många år. För min del tycker jag att det är dags att vidga debatten ordentligt. Det är naturligtvis många fler inblandade - precis som i fråga om andra sociala bekymmer som människor kan ha. Det gäller förstås kvinnorna, det gäller männen, det gäller barnen och det gäller även de anhöriga. Socialtjänstlagen säger att man har ett ansvar att också arbeta med närstående till dem som drabbats av våld. Jag tror inte att det står "anhöriga" utan "närstående". Det är framsynt och bra. Dessvärre är det ingen som arbetar med de frågorna. På den fronten är det alltså ganska tunnsått. Även om Helena Bargholtz under förra mandatperioden inte så att säga personligen var ansvarig för vad Folkpartiet sade och gjorde i justitieutskottet skulle jag ändå vilja höra hur hon ser på möjligheten att utreda en ny lagstiftning som skjuter fram barnens position så att de kommer att omfattas av all lagstiftning som gäller för brottsoffer.

Helena Bargholtz (Fp)

Anf. 27 Helena Bargholtz (Fp)

Fru talman! Jag kan börja med att konstatera att det redan i dag finns möjligheter för barn som bevittnat våld att få skadestånd. Där vet jag att Folkpartiet under förra mandatperioden var väldigt aktivt. Även om jag själv då inte satt i justitieutskottet följer jag debatten noga och vet därför att frågan togs upp. Nu sägs i handlingsplanen att man ska göra en översyn av brottsskadelagen för att se hur den faller ut. Precis som Elisebeht Markström säger är det förfärligt för de anhöriga. Jag vill därför passa på att lyfta fram en aspekt som man inte får glömma i detta sammanhang. När vi talar om barn tänker vi ofta att det är små barn det handlar om. Det finns faktiskt rapporter som visar att äldre barn, alltså vuxna barn, begår våld mot sina föräldrar, kanske mot sin gamla mamma, och mamma är jätterädd för detta. Hon känner att hon inte kan freda sig mot barnet. Om det är skamligt att bli utsatt för våld av sin partner är det nästan ännu skamligare att medge att man blivit utsatt för våld av de egna barnen. Det är en speciell problematik som vi också måste uppmärksamma. Vi måste hjälpa dessa äldre kvinnor som blir utsatta för våld av sina barn.

Elisebeht Markström (S)

Anf. 28 Elisebeht Markström (S)

Fru talman! Det är riktigt, det finns fler personer runt kvinnorna, och det finns varianter på våld i nära relationer. Vi är helt överens om det. När det gäller brottsskadeersättning infördes den under förra mandatperioden. Det var ett steg i rätt riktning, på samma sätt som det var ett steg i rätt riktning att uttala att socialtjänsten har ett långtgående ansvar för att hjälpa och stödja barn som bevittnat våld. Vad gäller skadestånd är det oerhört viktigt att man i förundersökningen, och också i domslutet, synliggör barnen för att de ska kunna komma i fråga för skadestånd. Det är Brottsoffermyndighetens skadeståndsnämnd som hanterar dessa frågor. Om man talar med dem visar det sig, vilket vi kunnat befara, att såsom förundersökningarna och domarna är skrivna blundar de för barnen. Det är inte särskilt många barn som syns. Det betyder att vi inte vet hur den straffskärpningsgrund som vi införde - jag tror att det är fem år sedan - används. Ofta står inget om det i domslutet. Förutsättningarna för att barnen ska få skadestånd undanröjs alltså när förundersökning och domstolar inte skriver på ett sådant sätt att det framgår att det har funnits några barn där. När det gäller mamma som har misshandlats av son är det dessbättre så att hon fångas upp av fridskränkningslagstiftningen eller den vanliga brottsbalken när det gäller våld. Det gör dessvärre inte barnen. De fångas inte av fridskränkningslagstiftningen. Det betraktas inte heller som psykisk misshandel att utsätta barnen för att bevittna våld. Det är egentligen detta som vi vill undersöka: om det inte vore rimligt att vi skulle ha en sådan lagstiftning.

Helena Bargholtz (Fp)

Anf. 29 Helena Bargholtz (Fp)

Fru talman! Jag tror inte alls att vi har olika uppfattningar där. Men som Elisebeht Markström säger är det viktigt att inte glömma bort barnen. Vi har i andra sammanhang, bland annat i samband med vårdnadstvister, diskuterat i Folkpartiet att man skulle ha särskilda barnombud som hjälper och stöttar barnen och påminner om att barnen finns. Man kan tänka sig en sådan modell här också, när det handlar om våld i familjen, så att barnen får en särskild företrädare som tänker på att ta till vara barnets intresse. Det är klart att det är en fruktansvärd situation för ett barn att uppleva detta och kanske också uppleva att mamma samtidigt som hon blir misshandlad av pappa ändå har en väldigt stark bindning till honom. Det är det som är problemet. Det är av det skälet det är så svårt för många kvinnor att lämna sina män. För egen del skulle jag alltså gärna se att vi hade särskilda ombud för barn som hjälpte barnen i sådana här svåra situationer.

Inge Garstedt (M)

Anf. 30 Inge Garstedt (M)

Fru talman! Inledningsvis yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut och avslag på framställda yrkanden. Numera har vi med alliansregeringen äntligen fått samlade regeringsdokument, samlade åtgärdsprogram, som är vägledande för myndigheterna när det gäller kvinnovåldsfrågor. Vi har fått de två handlingsplanerna, den mot mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer och den mot prostitution och människohandel för sexuella ändamål. Det pågår en mängd olika arbeten i departementet kring frågorna om kvinnovåld. Vi har också fått en kvinnofridslinje. Två och ett halvt år har passerat, och de har satt sina tydliga spår. Vi har kraftigt förstärkt rättsväsendet. Vi har 3 000 fler poliser jämfört med vad vi hade när alliansregeringen tog över, och vi ska ha 20 000 poliser 2010. Har då antalet poliser någon betydelse när det gäller våld mot kvinnor? Ja, visst har det det! Det är poliserna som utreder. De ska förebygga. De ska också kunna se när det har begåtts brott. I början av 90-talet dömde man till dråp i det här landet när det utdelats många knivhugg; då var inte avsikten att mörda. I dag vet vi att det i många fall är fråga om hedersrelaterat våld. Vi har "balkongsjälvmorden" och utnyttjandet av unga människor för utförande av hedersrelaterat våld. Allt det här är saker och ting som poliserna kan se. Det är därför det är så viktigt att vi har många poliser i vårt land. Vi har också gett polisen och åklagaren effektivare verktyg mot brottsligheten. Varför är det viktigt? Jo, därför att en del av våldsbrotten som begås mot kvinnor begås av gäng, ofta unga gäng, som på något sätt ska visa sig stora och starka. För att komma åt det här behöver polis och åklagare väldigt bra hjälpmedel. Dem förstärker vi. Vi har i de här handlingsplanerna levererat uppemot 100 konkreta åtgärder. Vi har också från alliansregeringen åtgärder som ligger på vänt. Vi förbereder en straffskärpning mot våldtäkt, grov kvinnofridskränkning och andra allvarliga våldsbrott. Vi förbereder en lagstiftning mot stalkning, det vill säga olaga förföljelse. Det här kommer att ge väldigt stora fördelar för kvinnor som är utsatta för förföljelse. Det pågår ett kontinuerligt arbete med att förbättra statistiken på olika sätt, också för att vi ska kunna följa ett ärende framåt och se vad som händer med det. Kvinnojourerna fick 108 miljoner år 2007. År 2007 och 2008 fick de totalt 218 miljoner. Dessutom har vi gett extra pengar till de organisationer som jobbar med det här: brottsofferjourer, kvinnojourer etcetera. Att kommunerna nu ordentligt tar över ansvaret för kvinnojourernas verksamhet måste väl alla se som någonting väldigt bra. Det är väl inte så att ett så betydelsefullt arbete som det som kvinnojourerna utför och som man har varit initiativtagare till och fått samhället och oss politiker att acceptera som nödvändigt i samhället ska utföras som obetalt arbete? Det är väl ett kommunalt ansvar, på samma sätt som skolan är ett kommunalt ansvar? Dessutom vill jag nämna att man har gett mer pengar till domstolar och åklagare för att de ska kunna ge ett bättre bemötande och få större kunskaper om dessa frågor. En bit i det här med våld mot kvinnor och flickor som sällan diskuteras är skolans betydelse. Alliansregeringen ser nu genom olika åtgärder till att man får mer ordning och lugn i skolan och därmed kan bedriva undervisning och förmedla kunskap om de här viktiga frågorna till eleverna. Vi har fått kvinnofridslinjen, där den som vill ringa kan vara anonym. Det kostar ingenting. De vanligaste frågorna till kvinnofridslinjen är: Är det här verkligen våld? Min man hotar mig - vad ska jag göra? Vad händer med barnen om jag lämnar honom? Det är självklart att i och med de åtgärder som har vidtagits, i och med kvinnofridslinjen, i och med bättre bemötande på sjukhus etcetera blir antalet anmälda brott fler vad gäller kvinnovåld. Det är väldigt bra. Jag vill i det här sammanhanget säga att numret till kvinnofridslinjen är 020-50 50 50. Dit kan man som sagt ringa och vara anonym. Fru talman! Vår alliansregering handlar. Man har kunskap. Man inhämtar ständigt nya kunskaper. Vår regerings mål är att minska kvinnors utsatthet. Fru talman! Kan någon tänka sig något så omanligt och så fegt som att slå, slå en kvinna, slå över huvud taget? Ändå är det så att nästan alla kvinnor känner någon kvinna som har blivit utsatt för våld, fysiskt eller psykiskt. Våldet känner inga gränser. Det sker oberoende av ekonomi. Det sker i alla grupper i samhället. Ni kommer väl ihåg tv-serien med den ledande politikern som misshandlade kvinnan han var gift med? Vi kommer ihåg översten. Fallen kan göras jättemånga. Våldet finns mitt ibland oss, och det har olika ansikten och olika uttryck. Vi måste allihop hjälpas åt, för vi har alla ansvar för att våldet mot kvinnor minskar. Vi måste på olika sätt se till att den som utsätter någon annan för övergrepp anmäls. Oftast är det en man. Vi vet att man fortsätter att misshandla. Man fortsätter i det nya förhållandet. Det leder ibland till döden. Vi vet också att barnen som bevittnar våld tar skada. Vi vet att det är svårt för barnen att glömma. Man glömmer aldrig de scener som har etsat sig fast. Man kan inte glömma den där hjälplösheten, den förtvivlade hjälplösheten. Det finns ett förslag om att vi ska plocka in barnen som målsägare. Det finns också, precis som Elisebeht Markström säger, flera motioner från de borgerliga i den här frågan som vi skrev när vi var i opposition. Det här är en fråga som starkt uppmärksammats i departementet. Däremot är det kanske inte möjligt att välja den väg som man den gången tittade på när motionerna skrevs. Det väsentliga är att barnen blir sedda och att barnen får den hjälp de behöver. Sedan kommer någon annan in från den sociala sidan när det gäller de sociala insatserna. Det viktiga är att barnen finns med i förundersökningen, att barnen finns med i protokollen och därmed kan få hjälp och får den ersättning de har rätt till, men framför allt får hjälp. Det är möjligt att man kan titta på administrativa åtgärder. Det väsentliga är inte hur vi rent rättstekniskt ser på barnet, om det är problem med det, utan det är att barnet får hjälp och sina behov tillgodosedda. Det är möjligt att det kan lösas genom att se hur man administrativt handskas med protokollen i rättegångar. Jag vet att det pågår ett arbete för att se om det finns några brister. Såvitt man vet i dag finns barn med i de flesta fall där de ska vara med. Finns de inte och det visar sig att detta är ett väldigt stort problem måste det åtgärdas på något sätt. (Applåder) I detta anförande instämde Krister Hammarbergh (m) och Helena Bargholtz (fp).

Elisebeht Markström (S)

Anf. 31 Elisebeht Markström (S)

Herr talman! Tack så mycket för svaret på vår fråga, Inge Garstedt, om kriminalisering av handlingen att utsätta barn för att bevittna våld, som det har kommit att uttryckas. Nu säger Inge Garstedt från Moderaterna att det här kan lösas administrativt. Ja, det är möjligt att man kan det. Men jag har väldigt svårt att tro att man på Justitiedepartementet kan hitta lösningar som täcker de här barnens behov genom att, som Inge Garstedt sade, frågan starkt uppmärksammas på departementet. Vi har i alla fall inte sett några resultat utanför departementet i form av skärpta riktlinjer eller uppdrag till myndigheterna. Det pågår utbildning hos åklagare, domstolar och polis, och det har det gjort länge. Det har i och för sig inte gett till resultat att barnen syns något vidare i förundersökningsprotokollen eller i domstolsbesluten ändå, men det går säkerligen att göra det bättre. Vi får väl se vad Moderaterna kommer att komma med. Ni sade tidigare att barn som är kränkta genom det här brottet ska tillerkännas ställning som målsägande. Det är en del av upprättelsen. Så skrev ni för ett par år sedan - en del av upprättelsen. Då menade ni, åtminstone i debatten, att det var väldigt viktigt att barnen får den rättsliga ställningen målsägande och inte bara betraktas som ett offer för brott som någon kan hjälpa om någon råkar få syn på dem, utan de ska ha ställning som målsägande.

Inge Garstedt (M)

Anf. 32 Inge Garstedt (M)

Herr talman! Det är viktigt, precis som Elisebeht Markström säger, att barnen uppmärksammas och får den hjälp och det stöd som de behöver. Sedan har det visat sig, åtminstone fram till nu, att det är väldigt svårt och komplicerat och medför väldigt mycket som man inte hade räknat med om barn betraktas som målsägande i en process. Då blir processen helt annorlunda. Det som är viktigt är att man hittar metoder för att få barnen med, att barnen får hjälp och får den ekonomiska ersättning som de har rätt till. Hur man sedan ska göra det vet jag inte. Jag sade att man kan titta på det administrativt, men det är ingenting som man har sagt från departementet - jag vill klargöra det. Däremot är det helt klart att man följer frågan väldigt noga för att se hur stort problemet är. Om det visar sig att det finns ett problem kommer man att på något sätt åtgärda det därför att man ser det som viktigt. Det är självklart att man anser att det är viktigt när man har skrivit ett antal motioner i ärendet och varit med i diskussionen tidigare.

Elisebeht Markström (S)

Anf. 33 Elisebeht Markström (S)

Herr talman! Jag skulle vilja kommentera något av det Inge Garstedt sade i sitt anförande. Det var frågan om att det är bra att kommunerna tar sitt ansvar, det är ingenting att klaga på. Nej, verkligen inte, det är så dags att man gör det. Vi får väl ändå poängtera att det måste vara ett delat ansvar. Offer för brott har ju rättigheter enligt helt andra regler än när kommunen hanterar frågan. Det handlar om rättsväsendet, hur man bemöter brottsoffer, vad man får för information, att barnen verkligen får sitt målsägandebiträde som de har rätt till enligt lagstiftning och så vidare. Det finns en mängd saker att göra på det området. Jag har aldrig hört kvinnojourerna säga att de inte tycker att kommunerna ska ta sitt ansvar. Vad de sade förra året vid hearingen var att de känner sig styvmoderligt behandlade och att de känner sig omyndigförklarade när det gäller att komma i åtnjutande av de utvecklingsmedel som regeringen har ställt till länsstyrelsernas förfogande och som kvinnojourer och brottsofferjourer kan komma i åtnjutande av om de får godkännande från sin kommun. Det är det de vänder sig mot. Enligt den tidigare ordningen, som gällde innan den borgerliga regeringen tillträdde, kunde kvinnojourerna och brottsofferjourerna själva gå in med en ansökan, eller tillsammans med kommunerna eller kvinnojourerna och brottsofferjourerna tillsammans. Det fanns ingenting som hindrade det. Goda förslag och goda idéer till utveckling skulle tas om hand vid länsstyrelserna och bedömas där. Nu måste man tröska igenom kommunen. Har man oturen att bo och verka i en kommun där man kanhända har ett kommunalråd som påstår att det inte finns några sådana bekymmer i den kommunen och att det inte finns några skäl att lämna in en ansökan blir det platt fall.

Inge Garstedt (M)

Anf. 34 Inge Garstedt (M)

Herr talman! Den här regeringen har valt modellen att man ska gå via sina kommuner när det gäller att få del av pengarna. Man kan välja andra modeller. Enligt det gamla systemet fick man pengar efter det att man följde trenderna och gick med på projekt av olika slag. Om man inte var inne i den projektsvängen fick man inte de extra pengarna. Vi tycker att det är ett säkrare system att samarbeta med kommunerna. Jag vet att det var många organisationer som tyckte att det gamla bidragssystemet, där väldigt mycket låg i projekt, var besvärligt. Man drev en fråga, tyckte att den var viktig, låg kanske till och med i framkanten, låg där de tio åren innan, men fick inga pengar. Därför föredrar vi och alliansregeringen systemet med att samarbeta med kommunerna. När det gäller våld mot kvinnor är samarbetet mellan rättsvårdande myndigheter, kommuner och andra inblandade oerhört viktigt.

Lena Olsson (V)

Anf. 35 Lena Olsson (V)

Herr talman! Inge slår sig för bröstet och tycker att man har gjort väldigt mycket när det gäller mäns våld mot kvinnor. Man har tagit fram en handlingsplan och så vidare. Det kanske inte var så svårt med tanke på att en hel del av grovarbetet var gjort när ni tillträdde. Du tycker att skolan har en viktig roll i detta. Det tar du upp i ditt anförande. Jag hörde bland annat att det ska vara väldigt lugnt och städat i skolan. Jag tycker att det rimmar väldigt illa med de varsel som ligger i dag på tusen lärare. Hur ska lugnet kunna infinna sig? Vänsterpartiet vill gärna se att det finns genuspedagoger i skolan för att stödja undervisningen till barnen och för att stödja lärarna. Man ska få med sig de här frågorna redan från början. Som jag sade i min första replik till Helena Bargholtz måste vi jobba mycket mer med attityder. Brås undersökningar visar på yngre människor men också äldre, framför allt inom rättsväsendet. Vi måste jobba mycket hårdare med attityderna när det gäller hur man får vara klädd, hur berusad och så vidare. Jag kan ställa samma fråga, för du lyssnar ju, när det gäller statistiken. Man är kvick från majoritetens sida att tala om att man håller på att öppna dörrar som redan är öppna.

Inge Garstedt (M)

Anf. 36 Inge Garstedt (M)

Herr talman! Jag tackar Lena Olsson för de här frågorna. Vi kan börja med skolan. En stor del av de varsel som nu har lagts beror på ett minskat elevunderlag. Kommunerna har pengar för 2009. De måste självklart anpassa sin lärarkår till antalet elever framöver. Nu slår man ihop det här och säger att allting beror på den dåliga ekonomin. Det är inte riktigt sant. När det gäller jämställdheten i skolan har jag alltid pläderat för att den är oerhört viktig. Jag skulle vilja ta Falu kommun som ett väldigt bra exempel. I Falun jämställdhetsmärker man skolor. Man har ett brett arbete kring jämställdhet som ger resultat, både i minskat våld och i bättre skolresultat faktiskt. Jag tror att det är viktigt att man har en ordentlig jämställdhetsutbildning för lärare. Det har man inte haft i den gamla lärarutbildningen. Vi får hoppas att det kommer in på ett helt annat sätt nu. Sedan handlade det om statistiken. Det är väldigt viktigt att man har bra statistiska instrument så att man kan följa upp de brott som begås, så att man också kan kategorisera dem och följa deras väg genom rättsväsendet. Det jobbar man med i Justitiedepartementet, och det förbättrar man hela tiden. Lena Olsson sade att man skulle ha ett slutdatum. Man kan inte ha ett slutdatum för utvecklingsarbete. Det måste pågå hela tiden.

Lena Olsson (V)

Anf. 37 Lena Olsson (V)

Herr talman! Jag tackar för svaret. En del gånger är det självklart att det ska finnas slutdatum. Nästa gång är det precis tvärtom. Jag beundrar naturligtvis det arbete man lägger ned i fallet Falun som Inge Garstedt tar upp här. Jag kan också upplysa dig om att man lägger ned skolor i Falun fast de behövs. Det är ganska stora protester mot det. Så det finns både för- och nackdelar. När det gäller statistiken får jag inget riktigt bra svar, tycker jag. Vi har också en reservation nr 7 som jag heller inte tycker besvaras bra. Det handlar om att inrätta en oberoende kommission för kartläggning av brister i förundersökningar. Vi vet att det finns brister. Det har vi diskuterat i den här kammaren förut, till exempel när det gäller att begära ut rättsintyg. Det tar man däremot upp i sitt svar. I Amnesty Internationals rapport Fallet nedlagt - Våldtäkt och mänskliga rättigheter i de nordiska länderna menar man att brottsoffrets sociala status är oerhört viktig för möjligheten att bli trodd av polisen. Forskning visar på samma tendenser. Amnesty tycker också att en oberoende kommission behövs. Jag tycker inte att majoriteten i utskottet besvarar motionen om att tillsätta en sådan.

Inge Garstedt (M)

Anf. 38 Inge Garstedt (M)

Herr talman! Lena Olsson tar upp frågan om slutdatum. För vissa typer av arbeten och utredningar måste man ha slutdatum. Men när det gäller utvecklingsarbete om sådant som förändras hela tiden, som statistik, har man naturligtvis inga slutdatum. Då skulle statistiken bli statisk, och det tror jag varken Lena Olsson eller jag vill att den ska bli. När det sedan gäller rättsintyg etcetera har Nationellt centrum för kvinnofrid fått ett uppdrag som de också har genomfört. De har lämnat ut en handbok till sjukvårdande myndigheter för att man ska bli bättre på det här området. Jag tror att det är oerhört viktigt. När det gäller en kommission tror jag att man ska vara lite försiktig med hur många kommissioner man ska ha. Däremot har regeringen i olika direktiv till myndigheter sagt att det är viktigt att det finns en kunskap. De ska återredovisa vad de gör kring de här olika frågorna om våld mot kvinnor, också redovisa vilka åtgärder de har vidtagit. Det är för att man ska kunna utvärdera och följa de bägge handlingsplanerna. Handlingsplaner spelar ingen roll om ingen följer dem, om det är en bokhyllevärmare. Men den här regeringen vill se att de två handlingsplaner man nu har beslutat om på det här området följs. Därför är utvärderingen som sker kontinuerligt oerhört viktig.

Johan Linander (C)

Anf. 39 Johan Linander (C)

Herr talman! Jag har i princip inga personliga erfarenheter av våld. Det kanske var ett och annat slagsmål i lågstadiet. Sedan dess har jag varit en mycket fredlig person. Så jag och säkert alla ni andra som sitter här har mycket svårt att förstå hur en man - för det är mestadels män - kan hota och slå den person han säger att han älskar. Det är svårt att förstå. Ändå vet vi att det händer många gånger varje dag i hem runt om i vårt land. I dag behandlar vi i betänkandet motioner som handlar om mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer. Att det är angelägna frågor kan vi bland annat se på hur många motioner som har kommit in, 155 stycken. De allra flesta behandlas i en förenklad form, eftersom samma frågor togs upp när handlingsplanen, som vi har hört så mycket om redan, behandlades för ett år sedan. Handlingsplanen tål att nämnas flera gånger, eftersom det är en bra handlingsplan. Många personer, organisationer och myndigheter arbetar i dag för att förverkliga alla de åtgärder som finns i den ambitiösa handlingsplanen. Ett av de områden som jag tycker att man ska lyfta upp extra och som vi också har fått höra lite om här tidigare i dag är insatser som är riktade mot våldsutövarna. Det är jätteviktigt att hjälpa dem som är utsatta för våld, men ofta fortsätter den som begår våldet att begå våld mot sin nästa partner. Den kvinna som lyckats bryta sig ur det destruktiva förhållandet ersätts med en annan kvinna som i samma utsträckning eller i värsta fall ännu värre blir utsatt för hot och misshandel. Herr talman! I det här betänkandet behandlas också ett antal andra motionsförslag, och det är vid några av dessa jag tänkte uppehålla mig här i dag. Stalkningsutredningen är en viktig utredning, och jag ser verkligen fram emot att vi ska kunna stifta nya lagar utifrån denna utredning. Det var redan tidigt i förra mandatperioden som Centerpartiet motionerade om att de som överträder besöksförbud också ska kunna få övervakning genom så kallad elektronisk fotboja så att man bättre ska kunna kontrollera huruvida de överträder besöksförbudet. Då blev det inget gehör, men sedan dess har det gjorts ett försök genom Rikspolisstyrelsen. Resultaten har överlämnats till Stalkningsutredningen som nu har föreslagit att det ska komma en sådan lagstiftning. Vi vet att det finns många män som har blivit belagda med besöksförbud som är ångerfulla och aldrig någonsin överträder besöksförbudet. För just de männen behövs ingen lagändring. Då fungerar lagstiftningen som den ser ut i dag. Men vi vet också att det finns män som inte bryr sig det minsta om att de har fått ett besöksförbud. De bryr sig inte det minsta om att de begår lagöverträdelser. Det enda som är viktigt är att hämnas för att kvinnan har vågat anmäla dem. För dessa män behövs en lagändring. Centerpartiet står så klart fast vid att den elektroniska övervakningen ska kunna användas. De män och i vissa fall kvinnor som systematiskt förföljer en annan person och inte bryr sig om att de överträder besöksförbudet får faktiskt finna sig i att en fotboja registrerar hur de rör sig inom ett visst område. När det gäller frågan om sexualbrott och samtycke kan jag inte låta bli att säga något om den även om jag tyvärr inte ser någon från Miljöpartiet på plats. Jag har debatterat denna fråga så många gånger. År 2005 fick vi också en ny sexualbrottslag. Redan då yrkade Centerpartiet att vi skulle ha en sexualbrottslagstiftning som utgår från att det måste finnas samtycke till alla sexuella gärningar. Tillsammans med Moderaterna och Kristdemokraterna reserverade vi oss för att tillsätta en utredning om samtyckeskravet, men Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet sade nej till detta, även om några vänsterpartister glädjande nog bröt mot sin partilinje och röstade för vår reservation. Dock inga miljöpartister, men då är det ju ännu mer glädjande att Miljöpartiet nu har ändrat sig och reserverar sig för en samtyckesreglering. Det är intressant att de gör det nu när alliansen redan har tillsatt en utredning som ska se över hur den nuvarande lagstiftningen fungerar och om dagens krav på tvång ska ersättas med en samtyckesreglering. Men det är som sagt var glädjande att fler ställer sig bakom Centerpartiets krav. Herr talman! Det finns mycket mer att säga om mäns våld mot kvinnor. Det är helt enkelt avskyvärt att så många kvinnor ska tvingas leva i ständig skräck. De vet aldrig när nästa slag kommer. Som många andra har varit inne på finns det dock även andra, barn, i familjerna som lider. De kanske inte själva blir misshandlade, men att gång på gång behöva se och uppleva hur pappa misshandlar mamma är som jag ser det en psykisk misshandel. Det är också ett brott; pappan begår ett brott även mot sina barn som tvingas uppleva detta. Dessa barn får inte glömmas bort. Redan när den förra socialdemokratiska regeringen ändrade lagstiftningen så att barn som bevittnar våld kan få en möjlighet till brottsskadeersättning yrkade vi i Centerpartiet och reserverade oss för att barn skulle ses som målsägande som faktiskt har utsatts för brott - psykisk misshandel. Då sade Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet nej. Det känns i och för sig glädjande att Socialdemokraterna här i kammaren i dag säger att de har ändrat sig, men samtidigt blir det lite pinsamt när ni nu höjer röstläget när det faktiskt var ni själva som stoppade det tidigare. Det hade kanske varit bättre att vara lite klokare tidigare. Jag tycker att det blir ännu pinsammare när Socialdemokraternas debattör här i kammaren, Elisebeht Markström, kritiserar att vi inte tar upp frågan i det betänkande som nu ligger på bordet. Det har Elisebeht Markström själv varit med och beslutat om, när vi fattade beslut om att vi skulle ha en förenklad behandling av de motioner som togs upp redan förra året. Vet inte Elisebeht Markström vad hon själv är med och fattar beslut om? Det känns som om det börjar bli en trend inom arbetarrörelsen. Till slut vill jag också säga att Rädda Barnen har kommit med en bra rapport om just detta. Det vill jag tacka för. De pekar ut precis de frågor som vi debatterar här i dag och behovet av att barn också ska ses som målsägare som blivit utsatta för brott. Med detta vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. (Applåder) I detta anförande instämde Maria Kornevik Jakobsson (c).

Elisebeht Markström (S)

Anf. 40 Elisebeht Markström (S)

Herr talman! Låt mig klarlägga en sak: Jag sade i mitt anförande att när den här motionen behandlades motiverade ni inte varför ni avslog den. Det får Johan Linander titta efter i betänkandet vad gäller den nationella handlingsplanen. Precis som jag sade i början av mitt anförande har vi ett särskilt yttrande där vi talar om för läsaren vad vi har tagit för ställning. Vi har alltså inte ändrat oss på de flesta punkterna - dock när det gäller den här. Nu är vi alltså på samma linje, Johan Linander. Nu säger du att jo, detta borde betraktas som psykisk misshandel. Det är precis vad ni sade för fyra år sedan. Men varför händer det då inget? Ni ingår ju i regeringsunderlaget. Hur i jösse namn ska omvärlden tolka detta? Här har ni i flera debatter med emfas hävdat att det bör vara en annan ordning än den vi har nu. Men när ni kommer till grytorna överger ni plötsligt denna er idé - som vi nu stöder. Vi har tagit till oss av den kunskap som finns, och vi är inte sämre än att vi kan säga att vi ser att de reformer som vi genomförde förra mandatperioden, med brottsskadeersättning och socialtjänstens ytterligare ansvar, inte räcker. Det duger inte. Barnen är värda något bättre än vad vi nu har, och det kommer vi inte att skämmas för. Johan Linander kan raljera hur han vill i talarstolen - vi kommer inte att skämmas för den ståndpunkten, utan vi har faktiskt motionerat i ett par omgångar och sagt samma sak varje gång: Vi vill ha en utredning till stånd, men du tillsammans med dina allianskamrater, Johan Linander, avslår detta och har faktiskt inte motiverat det på något sätt som går att utläsa.

Johan Linander (C)

Anf. 41 Johan Linander (C)

Herr talman! Elisebeht Markström fortsätter att tjata om precis samma sak. När vi fattade beslut i justitieutskottet om att vi skulle ha förenklad behandling av de motioner som handlar om saker som behandlades förra året, varför sade inte Elisebeht Markström då att de ville ha en behandling av just det här området eftersom de hade ändrat ställning? Då hade det ju funnits med i betänkandet. Men Elisebeht Markström satt tyst. Hon får därför kanske vara lite självkritisk i stället för att vara kritisk mot oss. Man får också säga att det är ganska sällan Socialdemokraterna säger att det de tidigare har gjort inte duger, så det är glädjande att ni nu har kommit på att vi hade rätt och att ni nu stöder oss. Alliansregeringen kan inte på två och ett halvt år hinna ändra all lagstiftning som ni har gjort dåligt under tolv tidigare år. Det tar faktiskt lite längre tid. Men vi tänker ha kvar regeringsmakten även nästa mandatperiod, så vi kommer att fortsätta att jobba med de här frågorna. Då kommer vi också att få se en förändring. Förhoppningsvis kan vi vara överens då, men det verkar som om Socialdemokraterna har olika politik i majoritet och opposition, så det är svårt att veta.

Elisebeht Markström (S)

Anf. 42 Elisebeht Markström (S)

Herr talman! Det är riktigt, med Johan Linanders terminologi kommer jag att fortsätta att tjata om samma sak. Vi tycker att den här frågan är väsentlig och viktig. Det är bra om Johan Linander diskuterar sakfrågan och inte formfrågan. Majoriteten får väl ta ansvar för betänkandet i dess helhet. Det är ju så att ni har avstyrkt vår motion. Ni gjorde det förra året och ni gör det nu igen, visserligen summariskt. Men det kan väl inte innebära, herr talman, att man inte får debattera en fråga som finns i betänkandet. Jag förstår faktiskt inte den upprördheten. Det är självklart så att den här frågan kommer att leva till dess att vi har en utredning på plats. Om det nu är så att Johan Linander tycker att det här är en viktig fråga, att ni står fast vid er uppfattning men att ni tyvärr inte har hunnit göra någonting åt detta på snart tre år, hur ska omvärlden uppfatta det? Vad är det som kan vara viktigare än barnens rättigheter och att ge skydd och stöd till de barn som vi nu talar om? Jag har försökt beskriva vad det är för verklighet barnen lever i. Då undrar jag vad i jösse namn man har för prioriteringar om just den här frågan inte kan hinnas med på två och ett halvt år. Sedan har jag en fråga till Johan Linander och den gäller barnahusen. Ni avstyrker också vår motion där vi hävdar att barnahus bör finnas i hela landet. De bör också ha ett klart uppdrag att de ska rikta sig till alla barn upp till 18 år. Det spretar i dag. Det ser väldigt olika ut. Jag vet att det pågår ett arbete för att definiera vad barnahusen ska göra, men ni avstyrker de facto vår begäran att barnahus ska finnas tillgängliga för alla barn i hela landet. Varför då, Johan Linander?

Johan Linander (C)

Anf. 43 Johan Linander (C)

Herr talman! Nej, det är absolut ingen som har sagt att vi inte ska debattera den här frågan, men klaga inte på att den inte finns med i den förenklade behandlingen av frågorna. Det har ni själva varit med och fattat beslut om. Det finns andra jätteviktiga frågor som också får en förenklad behandling i det här betänkandet. Det är väl inget konstigt med det. Elisebeht Markström är något av doktor Jekyll och mister Hyde. När Socialdemokraterna var i regeringsställning var Elisebeht Markström - hon ville debattera de här frågorna förra mandatperioden också - oerhört angelägen om att vi inte skulle bråka i så här viktiga frågor. De drabbade kvinnorna, de drabbade barnen var viktigare än den politiska retoriken. Men när Elisebeht Markström och Socialdemokraterna befinner sig i opposition betyder det uppenbarligen ingenting. Nu är den politiska retoriken det viktigaste. Samtidigt ska jag också säga, för jag tittar på Lars U Granberg där borta, att vi har ett jättebra samarbete inom det tvärpolitiska manliga nätverket här i riksdagen, där vi jobbar med de här frågorna. Där har vi ett alldeles utmärkt samarbete över blockgränserna, och vi behöver inte ha någon partipolitisk oenighet om vad vi ska göra och hur vi ska jobba. Man ska betona att det också finns ett gott samarbete här i riksdagen om de här väldigt viktiga frågorna. Till slut vill jag säga några ord om barnahus. Det är ju något som håller på att genomföras. Det ska finnas barnahus i hela landet. Varför ska man skriva ett tillkännagivande till regeringen om att de ska göra någonting som de redan gör. Sedan finns det vissa detaljer som vi inte håller med om och därför kunde vi inte heller tillstyrka motionen.

Inger Davidson (Kd)

Anf. 44 Inger Davidson (Kd)

Herr talman! Alla som någon gång har talat med en kvinna som levt i en våldsam och skräckfylld miljö, som det innebär att bli misshandlad i sitt eget hem, det som borde vara den tryggaste platsen på jorden, blir också sporrad att försöka göra allt som står i ens makt för att komma åt det här problemet. Det är absurt att mäns våld mot kvinnor fortfarande en bit in på 2000-talet är så utbrett och vanligt att vi om och om igen måste debattera hur vi ska kunna gå vidare, hur vi ska kunna skärpa lagen ytterligare och så vidare. Men precis så illa är det. Trots att det har uppmärksammats så många år i kampanjer flera gånger om - jag håller med dem som har sagt att det behövs ännu fler, men det har gjorts om och om igen - och det har gjorts många andra saker för att komma till rätta med detta så fortsätter män att slå sina fruar, sina före detta fruar och flickvänner i lika stor omfattning, verkar det som, och kanske mer än tidigare. Kvinnojourerna gör ett fantastiskt arbete för att ta hand om den akuta situationen. Det är ju det de kan hjälpa med. De kan se till att kvinnor och barn just akut får den hjälp de behöver. Vi kan diskutera hur det ska utformas exakt, om kommunen ska ha ansvaret eller inte, men det är viktigt att vi satsar på den här verksamheten. Regeringen har faktiskt lagt mer pengar på den för att visa att man inser hur viktigt det är. Kvinnor som ofta själva har varit drabbade kan också ha en annan förståelse och därför hjälpa på ett sätt som en myndighet kanske inte kan. Nu är det, som många har varit inne på, två år sedan den handlingsplan lades fram som ska vara ett strategiskt instrument för att man samlat ska kunna se på de här frågorna och sätta in åtgärder på många olika punkter. Brottsförebyggande rådet har redan fått i uppdrag att utvärdera hur det går med handlingsplanen punkt för punkt. Det är väldigt bra. Det man redan kan se är att arbetet har intensifierats på många punkter och inom många myndigheter. Det vi också tyvärr kan se är att insatserna fortfarande inte räcker. Vi hade besök för en tid sedan i justitieutskottet av företrädare för Brå, bland andra generaldirektören. Han konstaterade då att uppklaringsprocenten när det gäller våld i nära relationer borde kunna öka från 30 procent, som det är i dag, alltså en tredjedel, till åtminstone 40-50 procent genom en del åtgärder. Han nämnde bland annat att fler vittnen skulle höras. Där kan man också tänka sig att barnens vittnesmål blir dokumenterade, deras upplevelse av det som har hänt. Fler skador ska dokumenteras omedelbart. Fler brottsoffer borde motiveras att delta i utredningen. I dag är det två av tre som gör det. Det är väl en framgång, men det borde alla göra som har blivit utsatta för detta fruktansvärda. Fler misstänkta skulle också förhöras och brottsoffer med utländsk bakgrund uppmärksammas särskilt. I de fallen klaras ännu färre brott upp än de som rör svenskfödda. Det här är ganska enkla åtgärder som mer handlar om hur polisarbetet organiseras och hur stor vikt man lägger vid brottet än om ökade kostnader. Jag läste i polisens budgetunderlag för 2010-2012, och där skriver man att arbetet mot brott i nära relationer nu ska intensifieras. Målsättningen är att antalet anmälningar ska öka, att mörkertalet ska minska och att stödet till de drabbade ska förbättras; en målsättning som jag tror att vi alla hoppas också ska uppnås. Lagstiftningen ska också skärpas ytterligare, och några har nämnt Stalkningsutredningen. Jag tror att de förslag som den kommer med är steg i helt rätt riktning. De föreslår att en ny brottsrubricering ska införas som ska kallas olaga förföljelse. I dag är det så att en person som förföljer en annan utan att gå till handgripligheter inte straffas för det. Den psykiska press som det innebär för den som vet att hon ständigt är övervakad, att någon faktiskt bevakar varje steg hon tar, kan vara lika psykiskt påfrestande som att bli fysiskt attackerad. Lagen om besöksförbud för män som misshandlat föreslås också bli ersatt av en lag om kontaktförbud. Det är alltså en betydlig skärpning. Många trakasserar ju sina före detta kvinnor med sms till exempel, som också kan vara väldigt påfrestande, alltså kontaktförbud i stället för besöksförbud. Sedan finns möjligheten att övervaka dem som har fått den domen med elektronisk fotboja. De föreslår också bättre skydd för personuppgifter. I dag är det fortfarande ganska enkelt att få tag i skyddade uppgifter. Det kan naturligtvis få förödande konsekvenser för en kvinna som är förföljd. Straffbestämmelserna för kvinnofridskränkning kommer också att ses över. Förhoppningsvis kan fler kvinnor än i dag få hjälp via den här skärpta lagstiftningen som jag verkligen hoppas kommer att träda i kraft snarast. Några har också nämnt Nationellt centrum för kvinnofrid i Uppsala, men jag vill också göra det. Deras betydelse växer hela tiden i styrka. Den kvinnofridslinje för våldsutsatta kvinnor som drivs av dem på regeringens uppdrag har fått ett stort genomslag under det år den har varit verksam. Varje månad kommer drygt 3 000 samtal in från hela landet. 36 000 våldsutsatta kvinnor har hört av sig under ett år. Det är skrämmande, men det visar också att linjen fungerar och att många kan få hjälp via den. Nationellt centrum gör också undersökningar där man jämför hur bra kommunerna är på att visa hur en kvinna som har utsatts för våld kan få hjälp - via till exempel hemsidan. Under 2007 saknade varannan kommun sådan information på sin webbplats, men 2008 får i stället varannan kommun högsta betyg av detta centrum därför att de så tydligt redovisar på vilket sätt, var, när och hur en kvinna som har utsatts för våld kan få hjälp. Det här visar att systematiska uppföljningar är ett bra sätt att arbeta på. Det är samtidigt trist att var femte kommun fortfarande saknar relevant information på sin webbplats, och det finns fortfarande mycket att göra. Det kan få ödesdigra konsekvenser för en kvinna som snabbt behöver komma i kontakt med någon myndighet eller frivilligorganisation. I dag behandlar vi ett antal motioner från allmänna motionstiden. De flesta tar upp frågor där arbete redan pågår i en eller annan form, antingen i en utredning eller i uppdrag som getts till olika myndigheter. Därför avstyrks de trots att förslagen ibland är behjärtansvärda och trots att majoritetspartierna och oppositionen i flera fall faktiskt är överens om tagen. Jag kan också bli otålig och tycka att allt arbete tar för lång tid. Men om det ska bli kvalitet i det som kommer ut av arbetet måste det tyvärr ibland ta sin tid. Det innebär inte att utvecklingen under tiden står stilla. På flera håll i landet tar myndigheterna själva initiativ till samverkan. Kvinnofridsprogrammet i Malmö är ett bra exempel. En rad myndigheter som ansvarar för kvinnor som utsatts för våld och misshandel har förlagt sin verksamhet under samma tak och på det sättet fått till stånd bättre förutsättningar för både den egna verksamheten och - vilket är viktigast - den våldsutsatta kvinnan. Mycket kan, som jag har sagt tidigare, genomföras utan stora kostnader. Samverkan kan till och med leda till minskade kostnader, åtminstone på sikt. Barn som bevittnar våld är en otroligt utsatt grupp i vårt samhälle. Jag har sett den film som Elisebeht nämnde, och jag har också pratat personligen med barn som utsatts för våld i hemmet. Jag vet hur oerhört hårt de drabbas. Jag håller med om att vi hela tiden måste gå vidare så att barnen särskilt uppmärksammas. Det är inte så att det inte har hänt något alls under de två åren. Socialtjänsten har fått tydligare direktiv om att barnen ska höras och uppmärksammas på ett annat sätt när man till exempel vet att deras mamma misshandlas. Barnskyddsutredningen pågår och ska snart, i juni, lägga fram sitt förslag. Den ska göra en bred översyn av lagstiftningen när det gäller över huvud taget utsatta barn. Jag vet inte om denna fråga kommer upp i slutbetänkandet, men det skulle inte förvåna mig om den kan göra det. En annan fråga som också har tagits upp och utretts är att det i dag fordras båda föräldrarnas samtycke om ett barn som har bevittnat våld i hemmet ska få behandling. Det är en absurd sak egentligen. Den man som har slagit går ju ofta inte med på detta, och därför får alltså inte barnet som borde få terapi eller något liknande det i dag. Nu har man utrett detta och ska gå vidare och lägga fram ett förslag som ändrar på förhållandet. Det görs hela tiden framsteg, men alldeles för lite och alldeles för långsamt. Jag håller med om det. Det skulle jag tycka om ni satt vid makten, och det kan jag tycka nu också. Det är så oerhört behjärtansvärt. Skärpt lagstiftning. Mer samverkan mellan myndigheter. Satsningar på att klara upp fler brott. Allt är nödvändigt och bra. Men det förebyggande arbetet är i längden det som kan minska brottsligheten även på det här området. Handlingar börjar ofta med ord. Ordets makt över tanken är stor. På senare år har språkbruket i våra skolor, inom idrotten och inom vissa medier förråats på ett sätt som jag verkligen inte kunde föreställa mig när jag själv var lärare för 20 år sedan. Att bli kallad hora är vardagsmat för elever och för lärare i dag. Det är så vanligt att de flesta tjejer rycker på axlarna åt det, och många lärare orkar inte reagera längre. På idrottsläktarna är kvinnliga könsord det mest nedsättande man kan använda när man vill skrika något riktigt fult. Det står pappor och skriker vid sidan om sina barn. Det är klart att barn tar intryck av det de hör. Om vi inte lär barnen från början att respektera varandra som människor och att var och en har rätt till personlig integritet är steget inte långt till övergrepp, särskilt inte i en situation då man är avtrubbad av alkohol och droger. Därför har alla, inte minst vanliga hyggliga män, det finns ganska många sådana, ett ansvar för att genom sitt eget sätt att handla och uttrycka sig förebygga det våld som fortfarande drabbar så många kvinnor så hårt. (Applåder) I detta anförande instämde Inge Garstedt och Boriana Åberg (båda m), Maria Kornevik Jakobsson och Johan Linander (båda c) samt Helena Bargholtz (fp).

Elisebeht Markström (S)

Anf. 45 Elisebeht Markström (S)

Herr talman! Jag lovade att jag skulle återkomma i repliker om det var så att ni inte svarade på frågan om huruvida det borde vara en brottslig handling - kriminaliseras - att låta barn bevittna våld. Jag menar att ordet bevittna är alldeles för snällt. Barnen finns egentligen mitt i våldets centrum. Det har vi sett i filmen, och det har vi haft erfarenhet av från våra möten med kvinnojourer och barn. Det har Inger Davidson också, vet jag. Jag fick väl inget svar. Det kan hända att Barnskyddsutredningen tar upp frågan, men det visste inte Inger Davidson - och det vet inte jag heller. Jag ska genast gå hem och titta i direktiven. Kanhända att de utökar sitt område. Men det är inget som jag har uppfattat, och det är heller ingenting som utskottet har skrivit om när frågan har varit uppe för motionsbehandling. Kanhända att det i så fall skulle ha angetts där. Jag ska i alla fall gå hem och titta. Jag tycker att lagstiftning som signal är viktig. Det gäller i det här fallet precis som i andra fall. Vi har till exempel frågan om barnaga. Sverige är känt för att ha en bra lagstiftning på det området. Det är viktigt att ta ett steg framåt också i det här avseendet. Nya Zeeland har en sådan lagstiftning, prövad nu under mer än tio år. Det skulle vara en idé för en sådan utredning att titta på den lagstiftningen och se på vilka erfarenheterna är. Blir frågan synligare? Får barnen bättre hjälp och stöd? Faktum är att det är många barn som fortfarande "vilar" i det fördolda. De syns inte i utredningar. Socialtjänsten har fått uppdraget. Det fick de förra mandatperioden, och det har de fått nu. Men jag har inte hört talas om att det är så mycket mer verksamheter egentligen av kvalitet som riktar sig till barnen. Därav vår oro, förstås.

Inger Davidson (Kd)

Anf. 46 Inger Davidson (Kd)

Herr talman! Precis som jag sade i mitt inledningsanförande behöver man hela tiden se över lagstiftningen när man märker att det man trott hittills inte räcker. Jag har väckt motioner många gånger, och jag har gjort det tillsammans med tvärpolitiska barngruppen, om kriminaliseringen. Jag vidhåller fortfarande att jag tycker att det ska till. Så enkelt är det.

Elisebeht Markström (S)

Anf. 47 Elisebeht Markström (S)

Herr talman! Det var ett kort, koncist och bra svar. Nu har jag fått svar från alla fyra allianspartierna. Hittills har ingen sagt att det inte skulle vara av intresse utan att det är jätteintressant. En del har till och med sagt att det borde vara så - precis så klart och tydligt som Inger Davidson nu gav svar på min fråga. Nästa år, Johan Linander, väcker vi en motion på nytt. Sedan tar vi upp frågan på nytt, och då har du chans, tillsammans med dina allianskamrater Inger Davidson, Helena Bargholtz och Inge Garstedt, att bifalla den motionen om ni inte kommer med ett eget initiativ. Kanhända att Barnskyddsutredningen har tagit upp frågan - kanhända inte. Men då har vi säkerligen ett positivt besked i nästa års betänkande som rör just barn som har bevittnat våld. Med det tycker jag att den här debatten har varit givande och tackar så mycket för det.

Inger Davidson (Kd)

Anf. 48 Inger Davidson (Kd)

Herr talman! Nu är det inte Johan Linander utan Inger Davidson som står i talarstolen, så det är jag som får svara även om Elisebeht Markström vände sig till honom. Jag vet hur det går till här riksdagen, mellan riksdag och regering och så vidare. Det är inte så att vi gör ett tillkännagivande till regeringen om vi vet att det är en fråga som är på gång och som diskuteras, utan det blir ju så att regeringen lägger fram förslaget. Jag hoppas innerligt att det ska komma ett förslag, om det nu inte redan har kommit, i Barnskyddsutredningen. Då är det vår sak som regeringsunderlag att driva på frågan internt, och sedan får ni fortsätta att motionera. Precis så skulle jag ha gjort om jag satt i opposition.

Lena Olsson (V)

Anf. 49 Lena Olsson (V)

Herr talman! Jag tycker att det är bra att Inger Davidson också har lite förståelse för oss som sitter i oppositionen, att vi är med som påtryckare och så vidare. Samtidigt säger hon att man kan tycka att saker och ting skulle gå fortare när det gäller den här angelägna frågan. Det handlar om mäns våld mot kvinnor, och det handlar i stor utsträckning om barn som bevittnar våld, som vi har tagit upp i den här debatten. Du säger också att det börjar mycket med ord. Så är det: Diskussioner om problem börjar med ord. Men i slutändan är det handlingarna som räknas. Jag har en fråga, eftersom jag inte tycker att vi har fått några bra svar av utskottsmajoriteten. Det gäller till exempel en oberoende kommission för kartläggning av brister i förundersökningar om våldtäkt. Man besvarar andra frågor i betänkandet, till exempel om rättsintyg, men jag ser inget svar på frågan om den oberoende kommissionen. Vi från Vänsterpartiet tycker att det är väldigt önskvärt att man tillsätter en sådan. Du har möjlighet att svara här och nu på varför vi inte får svar i betänkandet.

Inger Davidson (Kd)

Anf. 50 Inger Davidson (Kd)

Herr talman! Jag undrar om Lena Olsson menar en oberoende kommission som ska utreda när kvinnor har blivit dödade i samband med våld i hemmet. Det är inte det? (LENA OLSSON (v): Det är en kartläggning av brister i förundersökningar om våldtäkt.) När det gäller kvinnor som blir utsatta för så våldsam behandling att de avlider har nu Socialstyrelsen gjort en utredning om hur man skulle kunna inrätta ett system för att få något slags kommission så att man kan jämföra och få fram resultat i fråga om vad som ligger bakom, vad som har hänt innan och så vidare, för att lättare och bättre kunna göra förundersökningar framöver. När det gäller våldtäkter förstår inte jag hur man skulle kunna göra det efter varenda våldtäktsdom, att man skulle kunna gå igenom dem på det systematiska sättet. Men att man behöver förbättra - precis som polisen behöver göra när den vid förundersökningar ska dokumentera och så vidare - råder det ingen motsättning om. Det är inget problem, tycker jag. Vi vill gå vidare.

Lena Olsson (V)

Anf. 51 Lena Olsson (V)

Herr talman! Jag tackar för det svaret. Det handlar ju om brister i förundersökningar, och där skulle en sådan här kommission kunna vara behjälplig. Inger har suttit här och lyssnat. Vi har sedan tidigare ett motionsyrkande som har behandlats, och jag vill gärna lyfta upp det. Det är just det här: Vad kostar mäns våld mot kvinnor? Vad är samhällets totala kostnad? Hur stor kostnad har samhället för det här? Det är många aspekter som ska vägas in. Socialstyrelsen har gjort en analys där man tillstår att man inte har lodat riktigt så djupt i frågan som man skulle kunna göra. Vi gör ofta uträkningar av vad saker och ting i samhället kostar, och det är tyvärr alltid så att när man ser att det är stora kostnader för vissa problem blir det lättare att åtgärda dem. Jag tycker att det känns lite genant: Nej, det är inte så nödvändigt att göra en djupare analys av det här, utan man ska förebygga. Men analysen ska ju bygga på att man kan förebygga på rätt sätt. Socialstyrelsen har angett 3 miljarder, och det är en väldigt låg beräkning eftersom det är så många aspekter som man inte har vägt in. Men kan vi från Vänsterpartiets sida hoppas att det finns någon diskussion eller att man ska titta på det här på ett djupare sätt än man har gjort?

Inger Davidson (Kd)

Anf. 52 Inger Davidson (Kd)

Herr talman! Jag håller med om att det ofta är så att om man kan visa upp hur mycket någonting kostar blir det politiskt tryck i frågan. Jag tror däremot inte att det spelar så stor roll om man kan visa att det är 3 miljarder eller 4 miljarder. Det är en jättehög kostnad för detta. Det har Socialstyrelsen kommit fram till. Jag har här en handbok för parlamentariker från Europaparlamentet där man har gjort sammanställningar, och flera länder har gjort försök att sammanställa kostnaderna på det här området. Då har man kommit fram till att ett land med 10 miljoner invånare måste räkna med en årlig kostnad på omkring 400 miljoner euro med alla de olika aspekterna. Där är man alltså uppe i 4 miljarder. Någonstans däremellan ligger det säkert. Att vi vet detta tycker jag skulle vara en tillräcklig drivkraft om vi nu behöver någon yttre motivation för att göra allt vi kan för att minska våldet mot kvinnor. Själv anser jag inte att jag behöver det, för jag tycker att det är tillräckligt att veta vad de utsätts för. Men skulle vi behöva det vet vi nu att mellan 3 och 4 miljarder årligen kostar det våld som kvinnor utsätts för av sina män i hemmet.

Lars U Granberg (S)

Anf. 53 Lars U Granberg (S)

Herr talman! Det finns många frivilliga krafter som arbetar för att öka tryggheten för kvinnor som utsatts för våld. Kvinno-, tjej- och brottsofferjourerna gör ett oersättligt arbete för att ge stöd till kvinnor i kris. Genom sin lokala förankring kan de lätt nå kvinnor på plats. För att få en bestående förändring till stånd måste också vi män som inte misshandlar kliva in och hjälpa till med att fånga upp de män som begår de här brotten. Det är viktigt att agera förebyggande. Män som känner att de av någon anledning håller på att tappa kontrollen över sitt beteende ska kunna vända sig någonstans för att samtala om sig och sin situation för att bland annat förebygga våldsanvändning. Herr talman! Låt mig först gå in lite grann på den debatt som har varit som har handlat om finansiering och resurser till kvinnojourerna. Jag vill bara vädja till regeringspartierna att ändå ta till sig de signaler som nu kommer från kvinnojourerna runt om i vårt land att det är ett krångligt system och att kommunerna har svårt att administrativt hantera det system som är satt på plats. Risken är uppenbar att vår gemensamma målsättning att det ska finnas vettig och bra verksamhet inte blir genomförd för väldigt utsatta kvinnor som finns runt om i Sverige på kvinnojourerna i dag. Herr talman! Johan Linander tog upp det manliga nätverket i riksdagen och sade att vi är överens. Ja, det är vi. Vi jobbar med konsensusprincipen. Vi jobbar med de områden där vi är överens. Sedan finns det en del innehåll där vi skiljer oss åt, och det jobbar vi inte med. Där är vi alltså inte överens. Jag tycker att det nätverket är ett bra exempel på hur män och kvinnor - det finns också kvinnor som är intresserade av att vara med i nätverket - kan utgöra kunskapsbas och kunskapsspridare i det här parlamentet, vilket är högst väsentligt. Behovet av manliga inslag i arbetet med att möta män, precis som i riksdagens manliga nätverk, är väldigt viktigt. Att män kommunicerar med män som är nära att begå en handling eller redan har begått den är väsentligt. Det blir en annan kommunikation. Det är viktigt att regeringen nu ser vad som händer runt om i vårt land. När män då kliver fram är det viktigt att de möts av en känsla från regering och riksdag att det är något bra. Låt mig säga att regeringen här brister något. När det nationella manliga nätverket, som är nationellt och har funnits jättelänge, gjorde en uppvaktning av regeringen om ett pilotprojekt som handlade om att skapa förutsättningar för en mötesplats och telefonkontakt med män som slår eller som har haft tanken, möttes man av lyssnande och ganska stort ointresse. Ointresset bestod i att det tog enormt lång tid att få respons från regeringen om huruvida detta var möjligt. Så behandlar den nuvarande regeringen en ideell kraft som verkligen vill ställa sig upp och göra skillnad. Jag tycker att regeringen med detta visar på ett ointresse av att släppa fram ideella krafter. Man väljer att ställa sig vid sidan av de kvinnor, som jag nämnde i min inledning, som gör ett enormt jobb. Jag tror att om man släpper fram den typen av krafter når man längre i jämställdhetsarbetet än man har gjort här och nu. I går hörde jag när jämställdhetsminister Nyamko Sabuni svarade på en interpellation rörande jämställdhet i statliga kommittéer. Hon svarade att alla sakministrar var och en för sig utgör sin egen jämställdhetsminister. Jag är lite rädd för att den synen tyvärr är sann. Ingen tar ett helhetsgrepp över jämställdhet och åtgärder om jämställdheten inte fungerar. Om inte jämställdhetsministern mer tydligt och samlat visar intresse för att hålla samman frågan om jämställdhet kommer vi att få fortsätta debattera frågor om våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld. Allt hör ihop. Därför skrämmer jämställdhetsminister Nyamko Sabuni mig med den syn hon torgförde i gårdagens interpellationsdebatt. Det räcker med att se på vårt grannland Norge, som nu är kanske det första landet i världen med att presentera en hel, sammanhållen jämställdhetslagstiftning. Vi har att lära av våra grannländer. Vad jobbar då det manliga nätverket för jämställdhet med? Man har under lång tid lagt kraften på att jobba i skolmiljöer, där man har försökt bemöta valet att ta till våld i stället för att klara konflikter på annat sätt. Man har jobbat med att lära unga pojkar att de har en valmöjlighet. Bara för att man är man ska man inte direkt välja att ta till våld. Allt det arbete man har lagt ned har haft målsättningen att det är förebyggande arbete som ger de bästa och mest långsiktiga resultaten. Ett intressant faktum när det gäller riksdagens manliga nätverk för jämställdhet är att detta nätverk nu hittar andra nätverk runt om, internationellt, som vill jobba med samma inriktning - förebyggande arbete där män finns med i jämställdhetsarbetet sida vid sida med kvinnorna. Om vi tar en titt på vad som har skett under de senaste åren i vårt land och som fortfarande sker kan vi se hur män nu väljer att ta ställning. Man tar ställning för något som är betydligt bredare och mer omfattande än vad vi i dag här debatterar. Män tar i dag ställning för att delta brett i ett arbete för jämställdhet - allt med kraftig tyngd på just förebyggande arbete. Frågan är då: Handlar förebyggande arbete om telefonlinjer och mötesplatser för våldsbenägna män? Ja, möjligen ska de ses som ett verktyg, men i stället handlar det om att vi män lär andra män hur allt hänger ihop - hur ojämställdhet mellan könen i vårt samhälle i dag påverkar mäns syn på kvinnor här och nu. Men självfallet blir en telefonlinje ett verktyg för att ta tag i och möta män som känner att allt har gått över styr eller är på väg att göra det. Att slå en annan eller att begå ett sexuellt övergrepp är att begå ett otroligt övergrepp mot en människa. Det är ett övergrepp som många gånger bottnar i vilken syn den som utövar våldet har på den som våldet riktas mot. Det är maktutövning. Män som slår kvinnor ser sig själva i en maktposition. Män som slår män ser sig själva som utövare av makt. Här krävs samtal i tidiga år om jämlikhetsbegrepp och jämställdhetstänkande. I går såg jag på ett av Utbildningsradions tv-program hur man i min hemkommun lät ungdomar i gymnasieskolan samtala om homosexualitet under svensklektionerna. Man lät alla formulera dikter med utgångspunkt i hur homosexuella ser på sin vardag. Det är ett sätt där man får lära sig genom att försöka sätta sig in i vilka känslor som leder oss när det handlar om hur vi bemöter varandra. Normer och attityder i ett samhälle måste vi bemöta och försöka påverka gemensamt oavsett kön, sexuell läggning eller nationell bakgrund. Därför är det viktigt på vilket sätt regering och riksdag bemödar sig om att möta nya ideella krafter i det här arbetet. Det är insatser som verkligen gör skillnad i dag och än mer kommer att göra det för framtiden. Man kan välja linjen att nu enbart inrikta sig på att utvärdera det som är verksamt, men man kan också välja att vara progressiv. Samtidigt som man utvärderar kan man välja att agera, till exempel genom att bygga upp samtalsmottagningar eller telefonlinjer för män, vilka på sikt kommer att finnas tillgängliga för män i hela vårt land. Här väljer regeringen att fördröja utvecklingen, vilket vi tycker är olyckligt. Vi menar att det är viktigt att regeringen verkar för att detta genomförs här och nu. Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till reservation 3. (Applåder) I detta anförande instämde Ann Arleklo, Christer Engelhardt, Kerstin Haglö, Elisebeht Markström, Margareta Persson, Marina Pettersson och Per Svedberg (alla s), Eva Olofsson och Lena Olsson (båda v) samt Mehmet Kaplan (mp).

Inge Garstedt (M)

Anf. 54 Inge Garstedt (M)

Herr talman! Lars U Granberg tar upp frivilligorganisationerna. Det är väldigt spännande att Socialdemokraterna nu lägger så stor vikt vid dem. Vi upplevde ju under 70-, 80- och 90-talet hur Socialdemokraterna på olika sätt försökte begränsa frivilligorganisationernas arbete. Nu pågår inom alliansen ett stort arbete med att utöka frivilligorganisationernas delaktighet i samhället på olika sätt, alltså den verksamhet som Peter Örn leder. Jag förstår att Lars U Granberg och Socialdemokraterna stöder detta arbete fullt ut. Det var också intressant att Lars U Granberg tar upp detta med normer och attityder. De grundläggs ju i hemmen och i skolan. Då kan man fråga sig: Hur har skolan och utbildningen under en socialdemokratisk ledning kunnat hamna i en sådan utförsbacke att vanliga tilltalsord inom skolan, både elever emellan och från elever gentemot lärare, är ord som man inte kan ta i sin mun i riksdagen? Det vittnar ju om bristen på värdering när det gäller normer och attityder från Socialdemokraternas sida.

Lars U Granberg (S)

Anf. 55 Lars U Granberg (S)

Herr talman! När det gäller frivilligorganisationer och frivilligarbete har vi hört detta förut, att vi socialdemokrater på något sätt skulle vara förknippade med att vara motståndare till den typen av verksamhet. Jag har svårt att se det. Mitt parti, Socialdemokraterna, har en väldigt stark koppling till kooperativa rörelser, kooperativ verksamhet. Mig veterligt är det just det som Örn har tittat på, hur man ska stimulera kooperativ verksamhet, så att den växer till och frodas. Jag som socialdemokrat har ingenting alls att invända mot ett sådant arbete och en sådan utveckling. Sedan gällde det normer och attityder. Ett stort problem är väl snarare att man försöker göra partipolitisk vinning på motsättningar när det gäller hur normer och attityder sprids i ett samhälle, så som den här replikrundan nu visar på. I stället borde vi i det här parlamentet försöka hitta formerna för hur vi möter de här attityderna. Men skola och utbildning - jag tog upp det i mitt huvudanförande - har varit ett av de viktigaste områdena för manliga nätverk, som vill jobba med och påverka när det gäller jämställdhet, att finnas i och jobba i. Så var det under socialdemokratisk ledning. Så är det fortfarande, och så kommer det tyvärr att vara under en lång tid. Det har ingenting med politisk tillhörighet eller med politisk färg att göra. Normer och attityder i övrigt har ju inte heller någon socioekonomisk koppling. Normer och attityder finns spridda i alla dessa grupper. Därför är det också väldigt viktigt att vi hittar formerna för att jobba gemensamt med de här frågorna och att inte partipolitisera den typen av verksamhet.

Inge Garstedt (M)

Anf. 56 Inge Garstedt (M)

Herr talman! Lars Granberg säger att han är väldigt positiv till kooperativ verksamhet. Det är ju bra. Men jag tänker på övrig ideell verksamhet som finns. I min hemkommun var Röda Korset ute hos de gamla. Röda Korset fanns på sjukhuset för att hjälpa patienter som kom dit. Men Socialdemokraterna och facket ansåg att det var verksamhet som man inte fick ägna sig åt. Det är ett exempel på hur man dödade ideell verksamhet under 70-, 80- och 90-talet. Det finns tusentals sådana exempel. Sedan har jag en väldigt stor beundran för det arbete som Lars Granberg, Johan Linander med flera utför i det manliga nätverket. Jag vet nämligen att det är oerhört viktigt med manliga förebilder, att män arbetar med de här frågorna. Det är en jätteinsats ni gör. Men sedan är det väl fullständigt självklart att det, om vi har en skola som tillåter att man tilltalar varandra med ord som hora med mera, är något fel på den skolan. Därför är jag väldigt tacksam över att höra att Lars Granberg tycker att det är positivt med de förändringar som alliansregeringen nu gör i skolan, som ska kunna återställa ordning och ge lärare och också eleverna verktyg för att handskas med detta plus ordentliga planer mot mobbning etcetera.

Lars U Granberg (S)

Anf. 57 Lars U Granberg (S)

Herr talman! Låt oss ta skolan först! Mig veterligt var vi på väg i den riktningen själva. Nu vann ni valet. Det är jättebra att ni nu har gjort detta. Vi hade också inriktat oss på att tillrättalägga, jobba med lugn och ro i skolan, jobba med tilltal, just den typen av attitydinställningar som handlar om bruket av olika ord mera i skolan. Detta har funnits i skolans miljö, och jag tror tyvärr att det kommer att fortsätta att finnas. Därför finns det en given uppgift för den här typen av nätverk, manliga nätverk men även kvinnliga nätverk, i skolmiljön. Det handlar om att finnas nära barnen och prata med barn om värderingar av ord och värderingar av handlingar. Nej, jag tycker inte att vi gör en jätteinsats i det manliga nätverket. Jag tycker inte det. Jag tycker att det är en fullständigt normal insats. Jag är pappa till en pojke och en flicka. Varför i fridens namn ska vi leva i ett samhälle som ger de två olika förutsättningar? Någon skulle säga att jag är krasst egoistisk i det fallet, men jag tycker att det är det som är drivkraften. Vi lever i ett välutvecklat samhälle men inte på jämställdhetsområdet i sin helhet. Nu har du ingen möjlighet att svara. Men jag undrar: Varför är Norge snabbare än vi på att ta ett helhetsgrepp över jämställdhetsarbetet i dag? Övrig ideell verksamhet är ett sidospår som inte har med dagens debatt att göra. Men jag har 27 sekunder på mig att svara. Ja, vi är för annan ideell verksamhet i äldreomsorg och åtminstone i primärvärd så länge det inte finns risker när det gäller det ansvar som måste kunna utkrävas om någonting går fel. Det är därför det är viktigt med en koppling till avtal via fack men också att man upprätthåller anställningsförhållanden för att säkerställa att ett ansvar ska kunna utkrävas om något går fel.

Eva Olofsson (V)

Anf. 58 Eva Olofsson (V)

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation nr 1. Där lyfter vi i Vänsterpartiet fram att tillgång till skyddat boende behöver finnas i alla kommuner - så är inte fallet i dag. Det behövs nationella riktlinjer för socialtjänstens arbete när det gäller mäns våld mot kvinnor, när det gäller samkönat partnervåld och när det gäller hedersrelaterat våld. Det saknas i dag. Det kan inte vara nödvändigt att varje kommun själv ska utarbeta riktlinjer, utan här ska man kunna ha nationella riktlinjer så att man kan samla ihop erfarenheterna när det gäller vad som har fungerat bäst. Vi tycker också att det är viktigt att öka kunskapen hos äldreomsorgens personal om våld mot äldre kvinnor. Det är vad som finns i vår reservation. Herr talman! När vi i många år har kämpat för flickors och kvinnors rättigheter - vi har ett mångårigt arbete, egentligen långt mer än tio år, som nämndes här, när det gäller mäns våld mot kvinnor - borde det vara så att misshandel och våldtäkter av flickor och kvinnor skulle ha minskat. I stället är vi i en situation där det snarare är tvärtom. Anmälda brott när det gäller misshandel och våldtäkt av flickor och kvinnor ökar i dag. I de flesta fall begås misshandeln och våldtäkten av någon de känner. Varje år dödas ca 17 kvinnor av närstående män. Och jämfört med 2007 anmäldes 1 333 fler fall av misshandel mot kvinnor och flickor över 15 år. Mörkertalen är väldigt stora - man tror att ungefär 20-25 procent av det som händer verkligen anmäls. I så fall skulle det begås 493 övergrepp mot kvinnor och flickor om dagen i Sverige. Jag tror att det, på den positiva sidan, är så att fler anmäler. Vi har kommit någonstans med utbildning och kunskap och bemötande hos polis, rättsväsen, socialtjänst. Men samtidigt pekar allting på att också misshandeln och våldtäkterna ökar. Jag tror att Lars U Granberg var inne på någonting väldigt viktigt. Man pratar om att man måste börja från grunden. Vi måste titta på maktförhållandena, de ojämna maktförhållandena, mellan kvinnor och män. Om de kommer att öka framöver kommer både misshandel och övergrepp också att riskera att öka. I ett samhälle där kvinnor och män har lika mycket att säga till om och har en jämbördig relation tror jag att risken för både misshandel och våldtäkt minskar. FN har en kommitté som jobbar med avskaffandet av diskriminering av kvinnor. De tittar på hur det ser ut i olika länder. År 2008 kom en rapport där de hade tittat på Sverige. De uttryckte oro över att det ser så olika ut i kommunerna i Sverige, att det är så ojämnt med stödet. Vilket stöd man får om man är en våldsutsatt kvinna eller ett barn som har levt i en situation där till exempel pappa slår mamma beror väldigt mycket på var man bor. De hade också synpunkter på att det inte finns tillräckligt med skyddade boenden överallt. Speciellt missar man de kvinnor som har särskilda behov. Det kan vara kvinnor som är missbrukare. Det kan vara kvinnor som på grund av någon funktionsnedsättning inte lika lätt kan få information eller som jourerna inte är tillgängliga för. Länsstyrelsen tittade runt i Stockholm och konstaterade att hälften av Stockholms läns kommuner och stadsdelar saknade kvinnofridssamordnare och att hälften saknade aktuella handlingsplaner. Man gör en handlingsplan som hamnar någonstans, men den uppdateras inte och hålls inte aktuell. Då har den inte alls den betydelse som den måste ha för att arbetet ska gå framåt. Cirka hälften svarade också att det inte finns tillräckligt med insatser för de utsatta kvinnorna i kommun- och stadsdelarna i Stockholmsregionen. Man pekade också på att ökad kompetens är väldigt viktigt. Från Vänsterpartiets sida har vi i vår budget och i motioner i flera år lyft fram detta att man måste satsa på bredden, så att kunskapen finns hos socialtjänsten men också i äldreomsorgen och handikappverksamheten. Den måste finnas bland dem som jobbar med kvinnor med missbruksproblem. Vi har avsatt pengar för det. Vi har också, som jag sade, lyft fram som en av de viktiga frågorna i reservationen att det faktiskt inte finns boende och skydd för kvinnor. När länsstyrelsen tittade runt om i Stockholm lyfte kommunerna fram bristen på skyddat boende. Och Roks, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, påpekade 2007 att de bara kunde erbjuda skyddat boende till hälften av de kvinnor som var i behov av det och att förfrågningarna hade ökat väldigt mycket. Jag tror att det var i går eller förrgår som Socialstyrelsen kom ut med sin lägesrapport, som de gör varje år, om just individ- och familjeomsorg. De påpekade att kommunerna säger att det största problemet på det här området är att de inte har skydd och skyddat boende för de kvinnor som behöver det. Och de sade att ytterligare ett problem, som också kom fram tydligt när vi hade vår hearing i socialutskottet om hemlöshet, är att man inte har någon permanent bostad att komma vidare till, utan man sitter där på kvinnojouren och hittar alltså ingen bostad. Kommunerna har inte lyckats lösa detta. Det hänger ihop med bostadsbristen och den bostadspolitik som förs nu som naturligtvis innebär att det inte byggs hyresrätter. Det här visar på att det fortfarande finns mycket att göra ute kommunerna. Vänsterpartiet har tydligt tagit upp tre krav som jag här vill ta upp och sammanfatta lite. Det ena är att det måste finnas skyddat boende för utsatta kvinnor och deras barn över hela landet. Det kan inte vara så att vi har stora vita fläckar. Det saknas kunskap, och den måste vi bygga på. Ett annat problem som har kommit fram är resurserna. Som tidigare sagts här har många kvinnojourer brist på resurser. De lever under osäkra förhållanden. De ska söka utvecklingspengar, och det är krångligt. Det kommer pengar en gång om året. De här systemen gör att de ofta inte vet vilken ekonomi de har för kommande år. Vi tycker att vi borde ta ett nationellt ansvar för ett långsiktigt stöd till kvinnojourerna, så att de kan jobba på och inte behöver bekymra sig och jobba med att ordna sin finansiering utan jobba på med det som det handlar om, att ge skydd, stöd och samtal till de kvinnor och barn som är utsatta. Herr talman! Jag besökte häromveckan en verksamhet i Göteborg som heter Bojen. Det är en verksamhet som arbetar med stöd till barn och deras våldsutsatta mammor och som har funnits i ungefär fem år. Det var intressant att ta del av deras erfarenheter. Vi har ju pratat mycket om att bristen på kunskap inom socialtjänsten, men de pekade på nödvändigheten av kunskap hos andra myndigheter. De sade att många av kvinnorna som de har kontakt med blir rent ut sagt kränkta. De kan få frågor som varför gick du inte bara. Det finns bristande kunskaper om vad det innebär att vara ett brottsoffer, att vara traumatiserad av att ha levt i en våldsrelation. Det här kan man ibland träffa på i socialtjänsten, som inte alltid har den kunskapen, men även hos Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Och det är arbetslinjen som gäller i dag. Om du har levt i en våldsrelation, är traumatiserad och är ett brottsoffer har de kanske inte den kunskapen att du inte kan gå ut och jobba på en gång. De pekade också på att en välutbildad misshandlande man med bra jobb och utbildning som är kontrollerad uppfattas som väldigt trovärdig jämfört med en kvinna som är i trauma och inte kan ge samma strukturerade intryck. Man missar då att lyssna på barnet i fråga. Det var också intressant att höra att de sade att ett nytt vapen för männen är ekonomiskt våld. De tog upp frågor som jag inte träffat på. Man använder bodelningen som vapen mot den kvinna som de misshandlat, det vill säga att när kvinnan flyttar och man ska skiljas blir bodelningen aldrig klar. Det blir rättsprocesser som det dras ut på i det oändliga, och där står då kvinnan utan någon ekonomi och någonting att bygga sitt nya liv på. Det som de skickade med, och jag är glad att den förändringen kommer, är att barnen måste kunna få stöd och behandling oavsett vad den misshandlande pappan skulle säga. Det finns ett behov av kunskaper som är mycket bredare hos försäkringskassa, arbetsförmedling och andra än det som vi många gånger har tagit upp. När en kvinna som inte har jobb, har varit sjukskriven och ska komma tillbaka förstår man inte vad det innebär att ha levt i en våldsutsatt relation. Det tror jag är något som vi alla behöver ta till oss. Det ekonomiska våldet tycker jag också är något som vi behöver fundera på. De tog som det mest hårresande exemplet hur män med gott om pengar i plånboken ser till att köpa en bostadsrätt eller en villa bredvid kvinnans och barnens hem. Det kan ju inte vara så himla roligt att bo vägg i vägg med den man som har misshandlat en. Men den som har pengar kan använda dem. Herr talman! Jag vill avsluta med att säga att vi måste ge ett långsiktigt stöd till kvinnojourerna. Det är ännu angelägnare nu när kommunerna kommer att bli pressade av minskade skatteintäkter, ökat försörjningsstöd och utan statliga bidrag i år. Vi får se vad det blir när det behövs 14 miljarder nästa år. Risken är att man inte anser sig ha råd att bygga ut stödet till kommunerna på det sätt som behövs, för det finns stora brister när det gäller boendet, skyddet och stödet till kvinnor och barn som är våldsutsatta. Vi kan inte ha det så att det beror på var i Sverige man bor för att det här ska fungera. (Applåder) I detta anförande instämde Lena Olsson (v).

Helena Bargholtz (Fp)

Anf. 59 Helena Bargholtz (Fp)

Herr talman! Eva Olofsson uppehöll sig mycket vid bristerna, som jag uppfattade att hon tyckte att det var, när det gäller alliansregeringens intresse för att via socialtjänsten hjälpa kvinnor. Då vill jag hänvisa Eva Olofsson till alliansregeringens handlingsplan som jag hoppas att Eva Olofsson verkligen har läst ordentligt, för den innehåller en rad konkreta åtgärder. Bland annat vill man skärpa socialtjänstlagen så att kommunerna ska ge hjälp och stöd till brottsoffer och särskilt beakta våldsutsatta kvinnor. Det är en väldigt viktig markering som alliansregeringen gör genom att betona detta. Man ger också utvecklingsmedel till kommunerna för att förstärka kvinnojoursverksamheten. Alliansregeringen vill att man ska kvalitetsutveckla stödet till våldsutsatta kvinnor och deras barn. Det är väldigt viktigt, för det handlar ju inte bara om att ta hand om de här kvinnorna, utan man måste också hjälpa dem att få en riktigt bra vård och hjälp. Inte minst vill alliansregeringen förbättra kunskapsstödet till socialtjänsten. Socialstyrelsen har fått pengar för att arbeta med detta. Och naturligtvis behöver tillsynen förstärkas. Det finns alltså många goda intentioner och många goda insatser i handlingsplanen.

Eva Olofsson (V)

Anf. 60 Eva Olofsson (V)

Herr talman! Jag råkade faktiskt sitta i det sammansatta utskott som behandlade handlingsplanen, så jag har både läst och debatterat den. Precis som min partikamrat Lena Olsson sade finns det mycket här som är bra och mycket som vi är överens om. Det finns dock saker vi hade kritik mot. Det handlade om bristen på ett feministiskt maktperspektiv som vi tyckte saknades. Det handlade om särskilda insatser för äldre kvinnor som inte lyftes upp som grupp. De handlade om att man benämnde våld mot kvinnor med funktionsnedsättning som personer; de saknade plötsligt kön i rutan som behandlade dem. Vi debatterade flera sådana här saker. Det finns annat som kanske tillhör justitieutskottets område och som jag i ärlighetens namn inte är lika insatt i. Jag tycker att det är bra att mycket görs och att vi fick en handlingsplan. Det som oroar mig är om kommunerna kommer att ha möjlighet att bygga ut detta när det brister på så många håll. Jag vet att det kommer att bli tufft i kommunerna under ett antal år, och risken är att det stannar av. Då tycker jag att kravet på en långsiktig lösning och finansiering av kvinnojourer är viktigt. Det är också viktigt att vi tar grupperna av kvinnor som ramlar emellan på allvar. Det är kvinnor med missbruksproblem, psykiska funktionsnedsättningar och intellektuella funktionshinder. Där görs det alldeles för lite i dag. Dessa grupper av flickor och kvinnor är väldigt utsatta i dag. Vi måste göra mer för dem, men då måste också möjligheterna och resurserna vara större.

Helena Bargholtz (Fp)

Anf. 61 Helena Bargholtz (Fp)

Herr talman! Regeringen har anslagit pengar till kvinnojourerna. Vi nämnde 200 miljoner. De pengarna måste användas till de insatser som Eva Olofsson efterlyser. Det här är ett strategidokument som visar inriktningen på verksamheten som regeringen vill genomföra på detta område. Det finns säkert möjligheter att komplettera detta. Jag är glad, stolt och nöjd över att alliansregeringen har tagit fram handlingsplanen. Någon sådan fanns inte när Socialdemokraterna hade regeringsmakten. Det är mycket värdefullt att handlingsplanen har kommit fram.

Eva Olofsson (V)

Anf. 62 Eva Olofsson (V)

Herr talman! Det blev nästan en handlingsplan då, men det kom ett val emellan. Jag satt inte i riksdagen då, men jag tycker att det var fasen så dumt att man inte kom överens om den handlingsplanen. Då hade den kommit några månader tidigare. Men nu har vi en handlingsplan. Det är bra. Jag tror ändå att insatser behöver göras när det gäller utbildning och kompetensutveckling, när det gäller att bygga ut det skyddade boendet och när det gäller att jobba förebyggande. Det finns nästan inget för kvinnor i missbruk. I lägesrapporten om socialtjänsten från Socialstyrelsen pekade man på att det var tre kommuner i Sverige som hade använt utvecklingspengarna till någon form av jourboende för kvinnor med missbruksproblem. Det fanns ytterst få sådana verksamheter. Jag vet att många kvinnor med psykisk funktionsnedsättning är utsatta. Det är inte alltid kvinnojoursverksamheterna fungerar för dem. Men det finns ytterst lite annat uppbyggt. Kunskapen om kvinnor med intellektuella funktionshinder är också dålig. Dessa flickor och kvinnor är mycket utsatta. Jag tror inte att pengarna man har lagt räcker till det som behövs i kommunerna. Risken är att det kommunerna skulle behöva satsa själva kommer man inte att ha råd med i framtiden. Det är min stora oro på detta område.

Mehmet Kaplan (Mp)

Anf. 63 Mehmet Kaplan (Mp)

Herr talman! Justitiedepartementet uppger att en allmän översyn ska ske. Då är det viktigt att vi från oppositionen har en tydlighet som förhoppningsvis kan bidra vid översynen. Jag vill därför lyfta upp två områden i betänkandet. Det ena gäller sexualbrott mot barn och att påföljden i dag kan stanna vid böter. Det betyder att en behandlingsinsats inte blir aktuell - för det krävs fängelse. Ett brott där påföljden kan bli böter är sexuellt ofredande genom blottning. Vi vet i dag genom forskning att det händer att blottare övergår till betydligt allvarligare brott. Därför finns det all anledning att nå dem i tid. Det finns andra brott som i och för sig ger fängelse men som har så kort strafftid att det inte anses meningsfullt att påbörja behandling. Vår linje från Miljöpartiets sida är att det är angeläget att vård ska kunna erbjudas samtliga förövare. Om vi menar allvar med begreppet kriminalvård är det viktigt att den sista stavelsen i det ordet tas på allvar. När nu en påföljdsöversyn ska göras tycker vi att detta område är ett av dem som särskilt bör prioriteras. Herr talman! Jag vill lyfta fram ett annat område och yrka bifall på reservation nr 8 om samtyckeskrav. Det handlar om hur vi ser på våldtäkt. Det är bra att det finns borgerliga partier som tycker som vi och har lyft upp frågan tidigare. Vi hoppas att dessa ledamöter kan försöka komma fram med sina synpunkter så att man i översynen landar rätt. Översynen kommer så vitt vi vet också att ta upp samtyckeskrav. Den nuvarande bestämmelsen om våldtäkt som återfinns i 6 kap. 1 § i brottsbalken omfattar inte alla påtvingade sexualhandlingar. Ett exempel är att om en kvinna blir våldtagen av en man och inte gör fysiskt motstånd kan övergreppet inte rubriceras som våldtäkt. Det kan verka märkligt eftersom vi genom forskning vet att det i en del fall inträffar frozen fright pattern. Den som är utsatt för sexuellt utnyttjande, våldtäkt, kan bli helt passiv och frysa fast i rädsla och uppgivenhet. Trots att denna kunskap om hur människor beter sig vid kraftigt våld och utnyttjande är allmängods har denna lucka inte täppts till. Åtskilliga gånger har jag, och säkert andra ledamöter, hört hur den utsatta kvinnan, brottsoffret, uppger att rättegången blir en andra våldtäkt. Det är givetvis orimligt. Det är inte många år sedan det var mycket svårt att fälla någon för våldtäkt. Under tidigare mandatperioder har det gjorts kraftiga förbättringar för att man ska komma till rätta med ett av de brott där brottsoffret har en mycket utsatt situation även efter brottet. Vi anser att en sexuell handling som företas mot någon som inte frivilligt deltar i den eller som utverkas av någon som inte frivilligt utför den är ett brott mot den sexuella och kroppsliga integriteten. Här finns en skillnad mot dagens lagstiftning. Varje sådant brott måste vara straffbelagt enligt svensk lag och enligt de krav som följer av den Europakonvention som vi har förbundit oss att följa. Det förutsätter att de krav på våld, hot eller annat tvång alternativt hjälplöst tillstånd som för närvarande uppställs för straffansvar måste slopas. I stället bör ett straffstadgande som enbart tar sikte på den otillåtna sexuella handlingen införas, tycker vi från Miljöpartiets sida. Herr talman! Med detta vill jag återigen yrka bifall till reservation nr 8.

Inge Garstedt (M)

Anf. 64 Inge Garstedt (M)

Herr talman! Mehmet Kaplan tar upp bristande samtycke vid våldtäkt. Det är en oerhört viktig fråga. Ser man tillbaka på handlingsplanen sades det där att regeringen skulle tillsätta en utredning. Nu är ju utredningen tillsatt. Låt mig citera: I utredarens uppdrag ingår vidare att utreda och ta ställning till om det nuvarande kravet på tvång som grund för straffansvar för våldtäkt bör ersättas med krav på bristande samtycke. Utredaren ska i denna del oavsett ställningstagande i sak lägga fram författningsförslag. Jag antar att Mehmet Kaplan inte vill ha lagstiftning utan utredning. Nu pågår det en utredning om detta, och det är oerhört viktigt. Jag tycker att det är intressant att konstatera att den dåvarande regeringen, som instiftade den lag vi har i dag, tydligen inte hade tittat tillräckligt mycket på genusforskningen för att inse att män och kvinnor reagerar olika i olika utsatta situationer. Jag tycker att det är bra att man i den här utredningen kommer att ta hänsyn till detta. Den här lagstiftningen, även den nya, liksom mycket annan lagstiftning i vårt land bygger på manliga normer och värderingar.

Mehmet Kaplan (Mp)

Anf. 65 Mehmet Kaplan (Mp)

Herr talman! Vi delar naturligtvis synen på frågan. Det som vi från Miljöpartiets sida tyckte var viktigt i det här fallet var att detta inte skulle hamna mellan stolarna. Nu ser vi hur direktiven ser ut. Vi hoppas att man återkommer med tydliga förslag. Lagen måste naturligtvis beredas så att det blir tydligt. Vi har sett utredningar tidigare och vi har sett förslag från utredningar tidigare som man inte har tagit hänsyn till. Därför tycker vi att det är på sin plats att ta upp frågan och debattera den här i kammaren så att även de som tycker så här inom den borgerliga alliansen kan känna att det finns ett stöd för den här frågan från oppositionen.

Inge Garstedt (M)

Anf. 66 Inge Garstedt (M)

Herr talman! Då är vi överens, Mehmet Kaplan, om att avvakta utredningen.

Mehmet Kaplan (Mp)

Anf. 67 Mehmet Kaplan (Mp)

Herr talman! Vi kvarstår naturligtvis vid vår reservation. Men det är glädjande att frågan bereds på ett sådant sätt att det till slut blir en lagstiftning i den här riktningen.

Magdalena Andersson (M)

Anf. 68 Magdalena Andersson (M)

Herr talman! Jag bor i Jönköping. I Jönköping finns det ett bostadsområde som kallas för Torpa. Det ligger ganska centralt i Jönköping, lite västerut. Där har det under hösten och vintern varit ett antal överfall på kvinnor. Det har varit våldtäkter och kvinnor har blivit antastade på olika sätt. Polisen har inte lyckats lösa något. För någon månad sedan startade en ung kvinna, en lärare, en grupp på Facebook. Den heter Stoppa våldtäkterna på Torpa. På en vecka hade gruppen fått 3 500 medlemmar. Jag fick kontakt med den här kvinnan. Jag träffade henne och ett antal andra, närmare bestämt ett hundrafemtiotal andra, för att diskutera den här frågan. Det jag fick höra om unga kvinnors rädslor, sätt att bete sig och strategier är förfärande. När man går ned i tvättstugan har man nyckelknippan i handen så att nycklarna spretar ut mellan fingrarna för att man är osäker. Man har kompisgående när man har varit ute och haft det trevligt på kvällen men inte vågar gå hem ensam. Man låtsaspratar i telefon för att markera att man inte är ensam. Herr talman! Det är ett samhälle som ingen av oss vill ha. Arbetet med att förhindra mäns våld mot kvinnor är högt prioriterat för alliansen. Det finns alltid på agendan, oavsett om det handlar om juridiskt, socialt eller något annat ansvarsområde. Även om det finns en bred politisk enighet i landet om att just mäns våld mot kvinnor är prioriterat har det saknats en sammanhållen strategi. Det är ett och ett halvt år sedan den kom, handlingsplanen för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck och våld i samkönade relationer. Det är klart att det var välkommet. Detta är något som aldrig har funnits tidigare. Man kan fråga sig: Har det hänt något sedan handlingsplanen kom eller var det bara vackra ord? Den som läser en del motioner som hör till de här betänkandena, och delvis en del reservationer, kan lätt förledas att tro att det inte har hänt någonting. Därför tror jag att det är viktigt, intressant och kanske också nödvändigt att nämna Nationellt centrum för kvinnofrid i Uppsala en gång till. De har faktiskt gjort en kartläggning av regeringsuppdragen. Den finns att ladda ned från nätet. Jag ska dra några exempel ur kartläggningen, som inte rör justitieutskottets område, för att friska upp minnet lite. Boverket har fått ett uppdrag för att stärka tryggheten för kvinnor i stads- och tätortsmiljöer. Socialtjänstlagen har fått en skärpning från förra året, som vi hörde förut. Det innebär att kommunerna "ska" i stället för "bör" bevaka att kvinnor och barn som har bevittnat våld får den hjälp och det stöd som de behöver. Det finns en icke spårningsbar kvinnofridslinje. Den är gratis. Telefonnumret är 020-50 50 50. Den är öppen dygnet runt. Där finns sjuksköterskor och socialsekreterare. Det är oerhört viktigt. Extra pengar har tillförts i två omgångar för att förstärka kvinnojoursverksamheterna. En undersökning som har gjorts via Forum för levande historia visar vilka kunskaper lärare har om hedersrelaterat våld och förtryck av barn och ungdomar, särskilt flickor och unga kvinnor. Länsstyrelserna har fått medel för att lämna stöd till insatser för att motverka hedersrelaterat våld och förtryck i det egna länet. Länsstyrelserna har också fått i uppdrag att fördela utvecklingsmedel till lokal samverkan för kvinnofrid. Skolorna har fått hjälp via Skolverket till en bokbox med stödmaterial om frågor om hedersrelaterat våld och förtryck. En handbok med en guide med konkreta anvisningar för omhändertagande av kvinnor som har utsatts för misshandel eller sexualbrott samt spårsökning har utarbetats. Nationellt centrum för kvinnofrid håller också på att bygga upp en kunskapsbank och en forskningsdatabas samt göra olika kartläggningar. Socialstyrelsen har fått i uppdrag att förstärka tillsynen av socialtjänstens arbete. En virtuell ungdomsmottagning har startats. Ungdomsstyrelsen har fått flera uppdrag, till exempel att genomföra utbildningar om insatser just för att förebygga mäns våld mot flickor och unga kvinnor och för att göra kartläggningar av arrangerade äktenskap. En virtuell tjejjour har startat på Lunarstorm. Man kan säga att regeringens satsningar på frivilligsektorn är väl känd. Det är så viktigt att det äntligen finns en överenskommelse mellan samhället och frivilligsektorn. Herr talman! Regeringen har gjort en historiskt stor satsning. Redan i den första regeringsförklaringen sade statsministern att frågor om mäns våld mot kvinnor är ett högt prioriterat område för alliansregeringen. Den uppräkning som jag har gjort här i dag visar väldigt tydligt att alliansregeringen inte bara pratar. Här är det i hög grad tal om handling. Då har jag ändå bara tagit med projekt som innefattas i socialutskottets områden och inte polis och rättsväsen. Det handlar om att ge förutsättningar för kvinnojourer att kunna jobba, om att göra stadsmiljöer tryggare och säkrare, om att ge kvinnor den livlina som Kvinnofridslinjen har blivit, om att forska, om att bygga kunskaps- och erfarenhetsbanker men också om det mödosamma och svåra arbetet som handlar om att förebygga mäns våld mot kvinnor. Herr talman! Våldet har inte tagit slut. Det pågår. Men med de åtgärder som jag har redovisat här är vi en god bit på väg för att ta alla utsatta bort från ett våld som ingen ska behöva se eller utsättas för. Herr talman! Jag yrkar bifall till förslaget i socialutskottets betänkande. I detta anförande instämde Inge Garstedt och Boriana Åberg (båda m).

Eva Olofsson (V)

Anf. 69 Eva Olofsson (V)

Herr talman! Jag vill inte alls ifrågasätta att det händer en del. Dock vågar jag inte vara riktigt lika optimistisk som Magdalena Andersson och tro att vi just nu, ett och ett halvt år efter handlingsplanen, har tagit ett jättekliv. Vi såg här förut att antalet misshandelsfall och våldtäkter ökar och inte minskar just nu. Det har varit en mångårig kamp från kvinnorörelsen och kvinnor i många partier, inte minst i mitt parti. Jag vet nämligen att Ingrid Burman som var ordförande i socialutskottet var en av dem som drev och fick igenom Nationellt centrum för kvinnofrid där man nu har en telefonlinje. Jag vet vad man har jobbat med, bland annat kvinnofridspropositionen och att få detta att bli en stor samhällsfråga och sätta denna fråga på kartan. Det är ett jobb som har gjorts av väldigt många kvinnor i alla partier, men inte minst i de partier som finns i oppositionen nu. Jag skulle också vilja ge en eloge till Margareta Winberg för det jobb som hon har gjort, förutom Gudrun Schyman, Ingrid Burman och många andra. Jag skulle vilja fråga Magdalena Andersson om det som lyftes fram av Socialstyrelsen, nämligen den stora bristen på insatser för kvinnor i missbruk. Dessa kvinnor är extra utsatta. De vågar kanske inte kontakta socialtjänst och polis för att de är rädda för att barnen ska bli omhändertagna. De har ett dubbelt beroende till mannen, ett ekonomiskt men de kanske också får drogerna av mannen. Det finns väldigt få ställen som de kan komma till på grund av våldet. Ibland säger man från socialtjänsten att de först ska bli av med sitt missbruk. Sedan kan man se på frågan om våldet. Det finns också socialtjänster som är väldigt bra. Det som man sade här var att det finns väldigt få skyddade boenden. Tre var på gång, och man räknar upp tre fyra insatser. Men de är inte fler än att man räknar upp dem med namn i denna skrift. Jag vill därför ställa frågan: Vad kan vi göra mer för dessa kvinnor?

Magdalena Andersson (M)

Anf. 70 Magdalena Andersson (M)

Herr talman! Jag tycker att Eva Olofsson sätter fingret på en väldigt öm punkt för många kommunalpolitiker. Det är inte enkelt att driva kvinnojourer, framför allt inte med väldigt många frivilliga krafter inom kvinnojourerna, och också hjälpa personer som har missbruksproblem eller svåra psykiska problem som ibland halkar utanför den ram som de vanliga kvinnojourerna klarar av. Så är det. Jag tycker inte att vi på något sätt ska blunda för detta, utan detta är ett stort och svårt problem. Nu finns det, tack och lov, ett antal jourer där kommuner kan köpa tjänster av varandra. De kan köpa plats på en kvinnojour i en annan kommun för kvinnor i sin egen kommun. Problemet är att kommunerna kanske inte gör det så ofta. Jag tror att vi ska följa utvecklingen noga i de jourer som finns och se om man eventuellt ska inrätta jourer som inte till huvuddelen består av frivilliga. Men då förlorar man ganska mycket av det som är själva vitsen med kvinnojourerna. Jag är därför tveksam till att man i nuläget ska göra någonting annat än att följa de verksamheter som finns och lyssna på vad kommunerna ser som viktigt i detta arbete.

Eva Olofsson (V)

Anf. 71 Eva Olofsson (V)

Herr talman! Jag kommer från en stad som jag tror har fem eller sex antingen frivilliga kvinnojourer eller personalkooperativ. Den största är ett kriscentrum för kvinnor som är kommunalt. Jag tror att både de frivilliga kvinnojourerna och kommunerna måste ta ett ansvar tillsammans här. Man kan inte lita på frivilliga krafter, speciellt inte när det handlar om att ta hand om kvinnor i missbruk. Där har man ofta kommunen som har sin socialtjänst och människor som har kunskaper om missbruksfrågor, och man måste också ha människor som har kunskaper om mäns våld mot kvinnor. Här måste man jobba ihop. Det är inte alltid så bra att sätta kvinnor som har ett pågående missbruk bland andra kvinnor och barn som är i kris. En del jourer har gjort det. Ibland kan det gå, men då handlar det oftast om kvinnor som har lämnat sitt missbruk. I fråga om just denna grupp kvinnor som är så väldigt utsatt tror jag faktiskt att vi måste ordna speciella lösningar. Jag vet att frivilligorganisationerna också kan vara inblandade. I Göteborg har vi Villa Vägen ut Karin som är ett boende för kvinnor som vill lämna missbruk eller kriminalitet. Där har man två jourplatser för akuta fall för kvinnor som blir utsatta för våld. Det gäller också att ha en missbrukarvård som är könsseparerad så att en kvinna slipper bo på ett gruppboende eller jourboende bara några rum ifrån den karl som slår henne. Här tror jag att kommunerna i stor utsträckning måste ta sitt ansvar. Jag hoppas att man lyfter fram denna fråga tydligt och ser hur det blir för dessa kvinnor. När man i denna rapport kan räkna upp nästan allt som görs i Sverige är det väldigt tydligt att mycket mer behöver göras och att de goda erfarenheterna behöver spridas. Men vi måste också se till att kommunerna inte släpper denna fråga nu när de är i ett pressat ekonomiskt läge. Jag vill därför ha ett lite tydligare svar från Magdalena Andersson. Vad vill alliansen göra för kvinnor som är i missbruk och utsatta för våld?

Magdalena Andersson (M)

Anf. 72 Magdalena Andersson (M)

Herr talman! Jag tyckte att Eva Olofsson satte fingret på en väsentlig fråga när det gäller kvinnor med missbruk, nämligen deras möjlighet att vända sig till en kvinnojour. Det är inte bara en möjlighet. Det handlar också om att det finns en stor rädsla hos dessa kvinnor. När en kvinnojour inte drivs av kommunen behöver kvinnorna inte känna att myndigheter är inblandade. Det kan göra att kvinnorna faktiskt vågar ta sig till jouren. Det är någonting som de annars inte gör av en massa olika anledningar, till exempel, som Eva Olofsson sade, att de är rädda för vad som händer med barnen när myndigheter är inblandade. Herr talman! Jag måste säga att jag på sätt och vis kan se att Vänstern ibland är som en fågelunge som gapar väldigt mycket och bara vill ha mer, mer och mer. Här har regeringen nu satsat 800 miljoner kronor. Det är en nationell handlingsplan som presenterades för ett och ett halvt år sedan. Det är åtgärder som är beslutade, åtgärder som är på gång och åtgärder som kommer. Det är mängder av saker som bara handlar om att förbättra för kvinnor och se till att vi har mer kunskaper och så vidare, men det räcker ändå inte till för Eva Olofsson. När är hon nöjd? Jag skulle också vilja kommentera frågan om det kommunala självstyret. Det är ändå till syvende och sist kommunerna som tillsammans med kvinnojourer eller själva beslutar om man ska ha speciella kvinnojourer. Eller menar Eva Olofsson att detta nu ska vara en nationell angelägenhet?

Maria Kornevik Jakobsson (C)

Anf. 73 Maria Kornevik Jakobsson (C)

Herr talman! Vi debatterar här flitigt och länge vad som för hela samhället är en otroligt viktig fråga. Att bli slagen av en helt okänd person är kränkande och förnedrande. Det kan ge men för livet både psykiskt och fysiskt. Fördelen - det är faktiskt en fördel i det här fallet - är att personen som drabbas oftast har närstående som stöttar och som finns där. Familjen - mannen, älskaren eller pappan till barnet - finns där, och alla stöttar de och är goda. Där hämtas stödet, trösten och kraften att igen våga lita på människor. Förövaren är fienden som alla enat vill bekämpa. Men, fru talman, om det är precis tvärtom, helt tvärtom, att det är en eller flera av de personer som är närstående, familjen - mannen, barnen, barnens pappa eller älskaren - som slår, kränker och förnedrar och om det är utomstående, helt främmande personer, som ska ge skydd och tröst och som ska bekämpa den eller de onda närstående förstår vi alla att det är ett dubbelt lidande. Som mamma och förälder har man otroligt svårt att förstå att det här över huvud taget kan hända eftersom det egna välbefinnande är så beroende av hur barnen har det. Mår de inte bra och inte klarar sig är det otroligt svårt för en förälder, en mamma, eller för en mormor att klara sig. Handlingsplanen för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer behandlades av det sammansatta justitie- och socialutskottet våren 2008. Handlingsplanen omfattar 56 åtgärder inom sex insatsområden som alla var för sig bedöms som viktiga. Insatserna i handlingsplanen är generella, men särskilda insatser görs bland annat för att motverka hedersrelaterat våld och förtryck. Det är vid detta jag tänker uppehålla mig. Men det betyder inte att jag inte tycker att de andra ämnena och områdena är viktiga. Jag ska alltså ändå uppehålla mig vid just frågan om hedersrelaterat våld. Skräckscenariot är att familjen, de nära, blir de som är fiender. Flera instanser tror i dag att de kan hedersförtryck och våld, men i praktiken står de handfallna när det rör sig om brott i organiserade strukturerade sammanhang. Man är van att se isolerade händelser utifrån att det är individer som är utövare. Familjeperspektivet genomsyrar fortfarande, år 2009, socialtjänstens arbete. I de här fallen är familjen ofta de som i vardagen är den förtryckande enheten. Det här är ord från specialisten inom området, kriminalinspektör Kickis Åhré Älgamo som för tillfället är tjänstledig för ett uppdrag som politisk utredare i Stockholm. Alla länsstyrelser har i flera års tid jobbat mot hedersrelaterat våld och förtryck på uppdrag av regeringen. Uppdraget består bland annat i att stödja regionala projekt där man arbetar förebyggande mot hedersrelaterat våld och förtryck. År 2005 fick länsstyrelsen i Östergötland ett nationellt uppdrag som går ut på att stödja förebyggande projekt som rör fler än ett län. Regeringen har även gett Ungdomsstyrelsen i uppdrag att stödja tjejjourernas insatser mot hedersrelaterat våld. Ungdomsstyrelsen ska också stödja tjejjourer i utvecklingen av den virtuella tjejjour som finns på Internet och som gör det möjligt för ungdomar att ställa frågor och att få svar och vägledning anonymt. Alla de här insatserna är jättebra. De behövs. Men det är inte på ett direkt operativt plan som det här sker. Det som saknas i dag är ett operativt centrum för denna typ av förtryck och våld, en operativ specialistenhet som kan hålla den spjutspetskompetens som i dag saknas - ett hedershus. För att förenkla och göra en liten jämförelse kan jag väl säga att vårdcentralen tar den största delen av sjukvården, men givetvis behövs det också en spetskompetens. Det behövs någon som kan operera, någon som kan finliret inom kirurgin. Fru talman! Socialnämnden har i uppgift att verka för att den som utsatts för brott och dennes närstående får stöd och hjälp. Med en specialkunskap skulle flera av de brott som begås i hederns namn kunna förhindras om de här signalerna tidigare hade förståtts - signaler som experterna så klart kan se. Ett tragiskt exempel är mordet på Abbas som blev kär i fel flicka. Socialtjänsten och polisen har egentligen, enligt experter, fått hur många signaler som helst. Men de kunde inte tolka signalerna. Det är inte möjligt att kräva att alla socialsekreterare och andra aktörer kan och är uppdaterade på alla kulturella avvikelser. Inte heller går det att i gamla strukturer trycka in en relativt ny problembild. Det måste ges utrymme för att så att säga värka fram nya och verksamma metoder. Detta bör ske tillsammans med professionella och givetvis ihop med dem som är drabbade. Det görs inte i dag i den takt som skulle behövas. Detta säger de som arbetar i verksamheterna. Fru talman! En annan aspekt när det gäller att ett operativt centrum, ett hedershus, skulle behövas handlar om att snabbt kunna etablera en kontakt mellan myndigheter i olika länder och om att veta vad som behövs för en samverkan med socialtjänsten runt om i Europa. Vi har Europol och Interpol som samarbetar. Men hur gör de i socialtjänsten i de europeiska länderna när de samverkar? Enligt Kickis Åhré Älgamo fungerar det dåligt. Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till socialutskottets förslag i betänkandet.

Solveig Hellquist (Fp)

Anf. 74 Solveig Hellquist (Fp)

Fru talman! När jag lyssnar på den här debatten märker jag att det finns ett stort mått av konsensus. Jag har också tänkt på hur det skulle vara om vi ändrade på perspektivet. Ponera att den här debatten handlade om att ungefär 80 män i Sverige i dag hade mördats av sina kvinnor eller om att en massa män i Sverige inte själva vågade ta en promenad på kvällen! Och ponera att tusentals män, att 20 000-23 000 män, misshandlades av sina kvinnor och att männen behövde skyddade boenden! Jag undrar hur den här debatten då hade varit och hur långt vi i dag hade kommit om förhållandet var vad jag här talat om. Jag tänker också på Lars U Granbergs inlägg om det manliga nätverket. Det är, tycker jag, ett utomordentligt sätt att män börjar vara budbärare. Själv var jag i mitten av 1990-talet med i projektet Man i Västernorrland. Det handlade om den goda manligheten. Det projektet var så trevligt, för där var lika många män och kvinnor med. Jag tänker också på inläggen om hur det ser ut i skolan där det förekommer mobbning och där tjejer utsätts för okvädingsord - precis som lärarna kallas tjejerna för horor. Inte minst vi i Folkpartiet har verkligen jobbat mot mobbning. Vi pratar faktiskt om att skolfrid ska råda. Det är klart att man ska kunna vara lugn och trygg när man går till skolan. Men det finns någonting som inte omnämnts vare sig av debattörerna eller i betänkandet. Det gäller då vad som egentligen är föräldrarnas roll. Vi kräver egentligen att skolan ska åtgärda de misstag som förekommer i hemmet. Jag har väldigt svårt att tro att den kan det för det barn som hör pappan kalla mamma hora eller ser honom misshandla henne i hemmet. Barnet kommer till skolan och får höra: Så där får man inte säga. Man ska inte slåss. Jag tror att det föräldrarna gör i de tidigare åren och vad barnen upplever har ett enormt stort genomslag. Det här är en improviserad inledning utifrån de tankar jag fick när jag satt i kammaren. Annars hade jag tänkt koncentrera mig på det hedersrelaterade våldet. Vi vet att tusentals flickor och unga kvinnor lever under hedersförtryck i landet. Vi vet att det också förekommer att unga män drabbas. Det står i strid mot grundläggande mänskliga rättigheter. Det hedersrelaterade förtrycket kan handla om en sträng social kontroll, tvångsäktenskap, barnäktenskap och könsstympning. I de fall flickor inte följer familjernas regler och normer om lydnad väntas hårda bestraffningar. Det talade vi inte om för tio år sedan. Men i dag gör vi det. Det är frågor som berör och engagerar många, inte minst utifrån morden på Pela och Fadime. Det ska poängteras och starkt understrykas att hedersvåldet inte har med invandrarskapet i sig att göra. Det kan heller inte kopplas till en enskild religion. I dag vet vi att det finns familjer i Sverige som har bott i Sverige i många år och de facto är integrerade. Människor jobbar, kan svenska och så vidare. Ändå kan det i dessa familjer finnas ungdomar som kommer i kollision med det svenska sättet att leva och familjens värderingar. Vi har talat om handlingsplanen som alliansregeringen antog 2007. Jag är väldigt glad. Jag hade inte själv kunnat teckna så många punkter på åtgärder. Fastän det nu är många här som tycker att ännu mer ska göras är det säkert så. Låt oss utvärdera arbetet på de många områden som regeringen har beslutat om. Det handlar om ökad skydd och stöd till våldsutsatta, att stärka det förebyggande arbetet, stärkt kvalitet och effektivitet i rättsväsendet, utveckling av insatser riktade till våldsutövare, ökad samverkan och ökade kunskaper. Jag har bara tagit sex minuter av min talartid i anspråk. Jag skulle till sist vilja säga att kampen mot hederskulturer inte handlar om att vara emot någon särskild religion eller etnisk grupp. Men det är viktigt att fortsätta att kämpa för mänskliga fri- och rättigheter och alla människors rätt till lika värde även i Sverige. Min liberala vision är - det är ändå härligt att ha en vision - att vi i framtiden inte ska behöva stå i den här kammaren och föra just den här debatten. I detta anförande instämde Helena Bargholtz och Maria Lundqvist-Brömster (båda fp).

Rosita Runegrund (Kd)

Anf. 75 Rosita Runegrund (Kd)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på motionerna. Våld mot kvinnor sågs alltför länge som en privatsak. På senare år har problemet alltmer dryftats i medier och i samhällsdebatt och fått en uppmärksamhet som visar att våld mot kvinnor är ett samhällsproblem. Genom kvinnofridslagstiftningen år 1998 blev Sverige ett föregångsland. Det har jag känt av mycket när jag varit på olika konferenser i olika delar av världen och känt det systerskap som vi kvinnor tillsammans har som gjort att vi har kunnat arbeta mot samma mål oavsett partier. Hur ser det ut tio år efter kvinnofridsreformen? En erfarenhet är att det är viktigt med ett helhetsgrepp, att kunskapen är en nyckelfråga och att det finns samverkan. Regeringen arbetar med erfarenheter från kvinnofridsreformen och med helhetsgreppet. Det är inte bara en minister som jobbar med de här frågorna i regeringen. Nyamko Sabuni arbetar med frågorna utifrån jämställdhetsperspektivet och som en fråga om mänskliga rättigheter. Beatrice Ask ansvarar för de straffrättsliga frågorna och rättsväsendets roll. Göran Hägglund har också ett viktigt ansvar för de här frågorna inom hälso- och sjukvården. Maria Larsson har ett ansvar både som folkhälsominister och som ansvarig minister inom socialtjänstens område. Det man inom regeringen har tagit fasta på är att kunskaper är en nyckelfråga. Det råder en stor kunskapsbrist inom det här området. Kunskaperna behöver fördjupas, och den kunskap som finns måste spridas. Ett exempel på det är den erfarenhetsbaserade kunskapen som finns hos kvinnojourerna. När det gäller samverkan behövs alla goda krafter. Om man samverkar på ett bra sätt uppnår man det man vill nå, det vill säga ett bättre bemötande och ett bättre arbetssätt som gynnar de våldsutsatta kvinnorna och deras barn. Socialstyrelsen har fått 15 uppdrag när det gäller ökade kunskaper inom ramen för den handlingsplan som vi antog för nästan två år sedan. I första hand handlar det om att utveckla kunskapen inom området och åstadkomma verksamhetsutveckling för att bättre möta kvinnors behov. Socialstyrelsen planerar bland annat att ge ut allmänna råd och en handbok för socialtjänstens arbete med våldsutsatta kvinnor och deras barn. Men det handlar också om utbildningsmaterial i specifika frågor som rör våldsutsatta kvinnor med funktionshinder eller missbruksproblem. Man planerar också att skapa en webbplats för att samla all kunskap i de här frågorna som ska lanseras under 2009. Regeringen har också gett Socialstyrelsen i uppdrag att i nära samarbete med Roks och SKR, det vill säga Riksförbundet för Sveriges kvinnojourer, utvärdera arbetssätt och metoder som används av kvinnojourerna i deras arbete med våldsutsatta kvinnor och deras barn. Det har gjort få utvärderingar av de ideella kvinnojourernas verksamheter. Ingen av de utredningar som har gjorts ger en övergripande bild när det gäller arbetssätt och metoder som används inom de ideella kvinnojoursverksamheterna. Jag hoppas verkligen att en utvärdering av det arbete som kvinnojourerna gör i dag blir ett erkännande av det arbetet så att det blir synligt och att kunskaperna och erfarenheterna som kvinnojourerna har upparbetat kan spridas. Jag har fått mig till del att uppdraget ska redovisas senast den 31 december 2010. Socialstyrelsen har också haft i uppdrag av regeringen att utreda och analysera förutsättningar för att införa ett system för utredningar av kvinnor som har avlidit. Detta har vi hört tidigare här i dag. Fru talman! Jag talade med kvinnojouren i min egen kommun och fick uppgiften att den nationella telefonlinjen gör att arbetsbelastningen på kvinnojourerna har minskat när det gäller samtal. De kan i stället lägga sin tid på annat. Vi vet också att utvecklingsbidrag och utvecklingsmedel i högre grad söks för kommunal verksamhet när det gäller kvinnofridsområdet. I min egen kommun ska vi anta en handlingsplan som handlar om våld mot kvinnor. Fru talman! Med detta vill jag avsluta och säga att regeringen är öppen i de här frågorna. Den tar till sig kunskapen men lägger också ned mycket kraft på att utveckla. Regeringen ska också ta det nationella ansvaret. Vi vet att det under ordförandeskapet kommer att bli en konferens i november som behandlar just våld mot kvinnor.

Göran Thingwall (M)

Anf. 76 Göran Thingwall (M)

Fru talman! År 2008 kommer säkert att gå till den politiska historien som integritetsåret. Jag tror dock att 2009 kommer att matcha 2008 väl så bra. Förresten, fru talman, är varje år ett integritetsår, eller hur? Integritet eller, om man så vill okränkbarhet, oskadd helhet, självständighet, frihet från inblandning eller påverkan är en mänsklig rättighet skyddad i konventioner. Den borde med ett annat ord vara ett axiom - en självklarhet respekterad av alla. Vi kan nämligen alla utsättas för integritetskränkande handlingar i någon form. Vi borde därför lätt med ett ringa mått av empatisk förmåga ställa oss frågan om vi själva skulle acceptera en dylik behandling. Det är nämligen inte svårare än att säga: Hur skulle jag vilja bli bemött i en liknande situation? Jag tror, fru talman, att alla kanske inte har denna förmåga självskriven. Men jag är övertygad om att man skulle kunna uppöva och träna detta kunnande. Annars skulle det inte finnas något hopp för mänskligheten. Integritetskränkande handlingar ska inte graderas. Var och en har sin speciella dimension. Men jag undrar, fru talman, om inte våldtäkt och försök till våldtäkt står högst upp på listan. Jag har svårt att tänka mig en mer förnedrande handling en människa kan utsättas för. Att till kropp och själ bli så skändad, kränkt och skymfad är svårt att sätta sig in i. Jag har i min motion skrivit om Engla, en tioårig tös på väg hem efter fotbollsträning. Den sista bilden av henne cyklande inte så långt från hemmet sitter som etsad på näthinnan. Hon var helt ovetande om att en man finns i närheten som återigen - återigen, fru talman - har svårt att kontrollera sin sexuella drift samtidigt som han själv är ett offer för sina impulshandlingar. Varför ska över huvud taget en liten tös, en tonårstjej eller en kvinna behöva misstänka att någon av det motsatta könet har dolda avsikter vid en kontakt? Det är avsikter som för all framtid kommer att påverka henne i hennes relation till det motsatta könet och som skymfar något som är det finaste två människor kan uppleva. Jag har pratat med flera kvinnor som har blivit våldtagna. När våldtäkten kommer på tal blir det som om tiden stannar upp - ett ledsamt och tomt ansiktsuttryck visar sig och det blir svårt att finna ord. Fru talman! Varje dag begås i Stockholmsområdet ett tiotal sexuella ofredanden. Häromsöndagen kunde vi läsa följande notis: Kvinna våldtogs i Vallentuna. En kvinna i 25-årsålderna överfölls och våldtogs natten till i går i närheten av ett bostadsområde i Vallentuna. Hon mår självklart inte bra, och vi ska prata med henne mer ordentligt i morgon, sade vakthavande befäl på Roslagspolisen. Ja, vad ska man säga, fru talman? Enligt Brås statistik har det skett mer än en fördubbling av anmälda våldtäkter från 1997 till 2007. Jag visar här hur statistiken ser ut. Om vi går tillbaka ytterligare tio år i tiden och ser på en 20-årsperiod blir bilden ännu tydligare. Antalet anmälda våldtäkter i Sverige år 1988 var 1 330. 20 år senare var siffran 4 750 - alltså mer än en trefaldig ökning. Den kurvan går också spikrakt uppåt. Fru talman! Hur kommer siffrorna att se ut 2017 och 2027? Har de dubblerats till 2017? Blir det en trefaldig ökning från 2007 till 2027? Detta hemska scenario får naturligtvis inte inträffa. Fru talman! Det är dags för handling. I min motion har jag väckt frågan om kemisk kastrering som påföljd för våldtäkt och försök till våldtäkt i kombination med KBT, kognitiv beteendeterapi. Jag är övertygad om att den tonårskille eller man inte finns som i och med detta inte skulle tänka sig för en, två, tre, fyra eller fem gånger innan han sexuellt våldför sig på en tjej eller en kvinna. Om det är något som han är rädd om är det det egna könet - hans bästa vän, fru talman. Integritetsförespråkare som jag är menar jag att det måste finnas en påföljd som är ett klart hot mot den personliga integriteten - det egna könet. För vad är detta jämfört med vad tonårskillen eller mannen utsätter tjejen eller kvinnan för? Jag vill förtydliga att det finns minst två typer av våldtäktsmän. Den första är killar och yngre män som inte ha fått lära sig respekt gentemot det motsatta könet och som inte förstår och kan acceptera att ett nej alltid är ett nej. De är kanske under inverkan av alkohol, kan inte stå emot ett grupptryck och beter sig svinaktigt. Om det fanns en påföljd som kemisk kastrering är jag som sagt övertygad om att den här gruppen vid blotta tanken på att få en spruta i baken och utebliven erektion en tid framöver skulle tänka sig för väldigt noga innan. Den andra typen är de män som har en personlighetsstörning, bristande impulskontroll och snedvriden sexualsyn. Dessa män behöver naturligtvis hjälp och vård. Men vi borde kunna vara överens i den här kammaren om att en våldtäkt är nog. Sedan är det behandling som gäller. I nuläget tycker jag att samhället lämnar dessa män åt sitt öde då de själva får avgöra om de ska behandlas eller ej. Vad framkommer då i dagens betänkande Mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer ? Regeringen kom med en handlingsplan 2007 om hur detta ska bekämpas och avser att återkomma till riksdagen med en redovisning av hur arbetet bedrivs. Ett inslag i handlingsplanen är att utvärdera straffbestämmelserna om kvinnofridskränkning och grov kvinnofridskränkning. Det är på tiden, säger jag. Vi kan inte längre acceptera att antalet våldtäkter ökar år från år och att kurvorna inte visar den minsta tendens till ett knick och viker av nedåt. Vidare ska en särskild utredare se över sexualbrottslagstiftningen från 2005 och om tillämpningen av lagen är ändamålsenlig och tillräcklig. Utredaren ska sedan fokusera på våldtäktsbrottet och sexualbrott mot barn - även detta i grevens tid, fru talman. Tror jag då att det är så enkelt att det bara är att lagstifta om kemisk kastrering som påföljd för våldtäkt, och sedan är alla problem lösta? Självfallet inte. Det behövs ett långsiktigt arbete som ska börja redan i tidig ålder och accelerera vid puberteten. En dylik påföljd måste implementeras vid lämpligt tillfälle i tidig ålder. Det måste vara lika självklart för alla, i synnerhet killar, att lära sig visa respekt för varandra. Killar ska lära sig att ett nej är ett nej och ska respekteras. Det är lika självklart som att du inte går mot röd gubbe eller går ut på nattgammal is. Det ska helt enkelt vara ett axiom som ska vara självklart att påpeka för sin kompis om han är på väg att gå över gränsen. Det ska sitta i märgen som en reflex. Detta kräver naturligtvis utbildning av föräldrar, lärare och alla andra. En upplysningskampanj kan vara en bra början, men det krävs ett mer rejält tag. Fru talman! I den här kammaren kan vi lagstifta om allt mellan himmel och jord och ibland om de mest banala saker. Men det är svårt att sätta ned foten och säga: Stopp, nu måste vi göra något radikalt åt den här våldsutvecklingen. Jag vädjar till mina manliga kolleger i kammaren att medverka till att göra tillvaron säker för våra kvinnor, döttrar och barnbarn. De ska inte behöva känna sig hotade bara för att de tillhör det täcka könet. I dagens påföljd för våldtäkt och försök till våldtäkt fattas det en signal som lyser med rött sken vid blotta tanken på att begå en sexuell handling som jag inte har fått lov till mot en människa. Kemisk kastrering, ett tillfälligt nedsättande av potensen, är en sådan signal. Det är ett gediget arbete att sätta denna signal i verket och förankra den ute i samhället. Därför vilar det till att börja med ett stort ansvar på den särskilda utredaren som regeringen tillsatt. Dessutom kan inte utskotten och Justitiedepartementet nöja sig med att bara planera en översyn av påföljdssystemet, utan man bör starkt agera för en påföljd värd namnet som också har en preventiv inverkan. Jag ser fram emot resultaten av dessa arbeten. Fru talman! Låt inte kollegerna stå här 2017 och konstatera att företrädarna inte gjort tillräckligt för att värna om våra kvinnor, döttrar och barnbarn!

Henrik von Sydow (M)

Anf. 77 Henrik von Sydow (M)

Fru talman! Det har varit en väldigt lång debatt och diskussion om detta. Det har varit många bra och kloka inlägg, inte minst från moderaterna Inge Garstedt och Magdalena Andersson, och jag instämmer i dem. Den här frågan väcker ett stort engagemang. Det vet vi. Författaren Stieg Larsson har gjort en särskild insats för att väcka debatt och diskussion genom den boktrilogi som börjar med Män som hatar kvinnor . Den är aktuell nu också eftersom den går på biograferna. Tyvärr är inte detta bara fiktion eller drama, utan det är i allra högsta grad realitet. Förra året anmäldes 25 000 fall av misshandel av kvinnor enligt Brås preliminära statistik. 5 400 våldtäkter anmäldes förra året enligt samma statistik. Det här är utmanande mot oss i den här kammaren. Jag har inte bara lyssnat på debatten här i dag, utan jag har lyssnat på den här debatten i över ett år. Det sades mycket klokt här. Jag tycker att Inge Garstedt lyfte fram två helt centrala reformer på det här området. Nu går vi från 17 000 till 20 000 poliser. Dessutom har regeringen aviserat straffskärpningar för grov kvinnofridskränkning, våldtäkt och misshandel. Det är ytterst väsentliga och centrala kvinnofridsreformer. Det är bra att det blir sagt i den här diskussionen, men samtidigt förundras jag verkligen över hur oppositionen systematiskt, inte bara under den här debatten och inte bara under den här förmiddagen utan i ett års tid, aldrig pekar på detta som viktiga reformer för att öka utsatta kvinnors trygghet. Det förvånar mig lite grann eftersom det är centrala bitar i rättssamhället. Det är centrala reformer för att öka utsatta kvinnors skyddsvärde och möjligheter att få upprättelse. Inge Garstedt pratade om detta länge och väl, men det kommenterades inte ens. Därför har jag några frågor till oppositionen. Varför är det så? Syftet är ju att minska våldet mot kvinnor. Varför tar ni inte ställning för målsättningen 20 000 poliser 2020? Det handlar ju om ambitionen att minska våldet mot kvinnor. Varför tar ni inte ställning för skärpta straff för grov kvinnofridskränkning, misshandelsbrott och våldtäkt? Detta är centrala kvinnofridsreformer som jag är glad över att alliansregeringen har lyft upp, prioriterat och kommer att lägga förslag om. Jag skulle önska att oppositionen också anslöt sig till detta. Det är helt centrala reformer för att öka utsatta kvinnors trygghet.

Elisebeht Markström (S)

Anf. 78 Elisebeht Markström (S)

Fru talman! Det var ett intressant inlägg i debattens sista minut. Det kom egentligen att handla om resurserna i rättsväsendet och straffskärpningsförslag som kanske kommer. Vad jag vet har vi inte sett resultaten av de förslag som Henrik von Sydow nu talar om. Vi har i alla fall inte behandlat dem i utskottet. Vi har inte tagit ställning på något sätt. Det är oerhört naivt att tro att 20 000 poliser är lösningen på problemet med mäns våld mot kvinnor i Sverige i dag, Henrik von Sydow. Polismyndigheten, åklagarna, domstolarna, socialtjänsten och frivilligorganisationerna har självfallet en stor och bred uppgift, men tro inte att fler poliser kommer att lösa det stora problemet som är definierat som ett samhällsproblem, nämligen mäns våld mot kvinnor. Det sitter mycket djupare än så. Det handlar till stor del om attityder och värderingar hos män. Det handlar om hur vi förmår att förklara och förstå mäns våld mot kvinnor. Jag har aldrig hört Henrik von Sydow tala om det. Jag har hört honom tala många gånger om nyttan av många poliser och hur man har satt upp ett mål på 20 000 poliser. Det är bra. Vi har aldrig sagt emot det - tvärtom. Vi utbildade 4 000 nya poliser under den förra perioden. Vi har aldrig motsatt oss att det ska bli fler nu. Vi säger tvärtom att det kanske inte räcker med 20 000. Vi tycker egentligen att det är rätt korkat att ange en numerär och tro att det på något sätt är lösningen på något av de sociala problem som det här är fråga om. I detta anförande instämde Mehmet Kaplan (mp).

Henrik von Sydow (M)

Anf. 79 Henrik von Sydow (M)

Fru talman! Nej, jag tror att det krävs fler insatser. Jag tror verkligen det. Vi har pratat om hur viktigt och centralt det är att regeringen nu har stärkt stödet till kvinnojourerna. De har en viktig roll. Andra brottsofferorganisationer har också en väldigt viktig roll på det här området. Det är prioriteringar som regeringen också har gjort och som leder till bättre förutsättningar för att bekämpa mäns våld mot kvinnor och för att stötta utsatta kvinnor. Jag tror dock att det faktiskt är Socialdemokraterna som är naiva och aningslösa om man inte tror att 3 000 fler poliser, förstärkningen av rättssamhällets basverksamhet, har betydelse för att ge ett bättre bemötande. När larmet går ska det vara en polis på plats. Vi vet att kvinnor upplever en väldig otrygghet på gator och torg och utanför restauranger. Det är just på de platserna som fler poliser spelar roll för att öka tryggheten. Det ska finnas poliser att kontakta när brott begås. Det är aningslöst att inte se att detta har betydelse. Det är aningslöst att aldrig ge detta uppmärksamhet. Sedan finns det en skillnad. Det har vi diskuterat flera gånger förut och det kan vi väl göra i det här fallet också. Nu pratar vi om att det blir fler poliser. Det handlar inte bara om nya poliser utan om fler poliser. Det sker en ökning från 17 000 poliser till 20 000 poliser. Det är en mycket viktig reform som alliansregeringen genomför. Jag tror att den har som allra störst betydelse just för att öka utsatta kvinnors trygghet. Jag tycker att det är tråkigt att ni inte kan vara tydliga och ställa er bakom målsättningen att Sverige behöver 20 000 poliser.

Elisebeht Markström (S)

Anf. 80 Elisebeht Markström (S)

Fru talman! Jag vet inte hur många gånger jag ska behöva upprepa att vi inte har motsatt oss målet 20 000 poliser. Det är regeringens mål. Det är ert mål. Vi har sagt att det är möjligt att det behövs fler poliser. Vi tycker framför allt att det behövs en bättre polisutbildning och att det ska vara en högskoleutbildning. Vi tycker dessutom att det behövs andra kompetenser än poliser i polisens verksamhet. Nu pekar utvecklingen precis rakt åt motsatt håll. De poliser som kommer ut från sin utbildning under den här mandatperioden kommer att få träda in i en verksamhet som är avlövad på till exempel de civilanställda. Det kommer att innebära att poliser kommer att sitta i receptioner. De kommer att svara i telefon och de kommer att ta hand om de enklare ärenden som civila anställda tidigare har gjort inom polisen. Det här är väl ingen utveckling att skryta över, Henrik von Sydow! Ska vi dessutom tala om ekonomin kan jag säga att vi ser fram emot vårpropositionen för att få se hur polisens ekonomi ska se ut efter den 1 juli. Det vet inte vi någonting om. Det kan hända att Henrik von Sydow har någon uppfattning om hur det kommer att se ut, men på polismyndigheterna har man i alla fall ingen uppfattning om hur ekonomin kommer att se ut efter den 1 juli, för längre än så har ni ju inte lagt någon budget. Kom alltså inte och hävda att vi har någon annan uppfattning och att vi inte kan ställa oss bakom antalet med 20 000 poliser. Men måla inte på oss att det skulle vara lösningen på de frågor som den här debatten har handlat om! All erfarenhet och all kunskap visar att det är både polisarbete och väldigt mycket andra insatser som behövs för att skydda kvinnor och barn mot mäns våld. I detta anförande instämde Lars U Granberg (s).

Henrik von Sydow (M)

Anf. 81 Henrik von Sydow (M)

Fru talman! Vi känner igen den här diskussionen. Jag vill koppla detta till kvinnovåldet därför att det här är viktigt. Det verkar återkommande vara så att Socialdemokraterna vill måla en väldigt negativ bild av situationen inom svensk polis. De nya polismän och -kvinnor som kommer ut nu är ju höggradigt motiverade för sina insatser. Det finns fler civilanställda än någonsin tidigare i den svenska polisen. Låt oss vara tydliga med detta. Förutsättningarna för att få unga, höggradigt motiverade poliser att vara verksamma ute på fältet är faktiskt bättre än någonsin tidigare. Men om man läser landsortstidningar ser man att poliser nu själva får gå in och korrigera felaktiga verklighetsbeskrivningar som görs av socialdemokrater. Detta är synd för utsatta kvinnor, för det är nu det finns förutsättningar att ställa större krav på polisen. Det är nu det finns större förutsättningar att ställa större krav på kvalitet i brottsutredningar, på att poliser kommer när larmet går och på att polisen ska vara den institution som man kan vända sig till för att värna sin trygghet. Vi pratade om att ringa till kvinnofridslinjer tidigare. Det är helt relevant och sant. Men att ställa ordentliga krav på polisen när det gäller utsatta kvinnor är någonting som faktiskt är viktigt i det här arbetet. Det blir inte lättare av att Socialdemokraterna systematiskt och återkommande här och i landsortspress försöker svartmåla polisverksamheten. Det här är en väsentlig reform för att öka utsatta kvinnors trygghet tillsammans med aviserade förslag om att skärpa straffen. Det är viktigt och angeläget och bidrar till att minska brottsligheten och öka tryggheten.

Beslut, Genomförd

Beslut: 2009-03-25

Förslagspunkter: 11, Acklamationer: 8, Voteringar: 3

Protokoll med beslut

2009-03-25Protokoll 2008/09:91

Riksdagsskrivelser

Inga riksdagsskrivelser har ännu utfärdats för det här ärendet. För vissa ärenden utfärdas inga riksdagsskrivelser.

Förslagspunkter och beslut i kammaren

Övergripande frågor om mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer
Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna 2008/09:Ju258 yrkandena 1 och 2, 2008/09:Ju467 yrkande 1 och 2008/09:U323 yrkande 20.
Reservation 1 (s, v)
Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 1 (s, v)
Parti Ja Nej Avstående Frånvarande
s 0 101 0 29
m 80 0 0 17
c 21 0 0 8
fp 22 0 0 6
kd 18 0 0 6
v 0 18 0 4
mp 14 1 1 3
Totalt 155 120 1 73
Ledamöternas röster
Barnahus
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna 2008/09:Ju254 yrkandena 2 och 3, 2008/09:Ju379 yrkande 61, 2008/09:Ju445, 2008/09:Ju469 och 2008/09:Ju474 yrkandena 2 och 3.
Reservation 2 (s, v, mp)
Påföljder för sexualbrott
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna 2008/09:Ju430 yrkandena 3 och 4 samt 2008/09:Ju470 yrkande 3.
Reservation 3 (s, v, mp)
Åtgärder för att fler gärningsmän ska kunna lagföras m.m.
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion 2008/09:Ju264 yrkandena 1-3.
Reservation 4 (s, v)
Särskilda tidsfrister
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion 2007/08:Ju410 yrkande 3.
Reservation 5 (s, v)
Frågan om en upplysningskampanj
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion 2008/09:Ju434 yrkande 1.
Reservation 6 (s, v)
Oberoende kommission m.m.
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion 2008/09:Ju434 yrkande 2.
Reservation 7 (v)
Samtyckeskrav
Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion 2008/09:Ju426.
Reservation 8 (mp)
Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 8 (mp)
Parti Ja Nej Avstående Frånvarande
s 100 1 0 29
m 80 0 0 17
c 21 0 0 8
fp 22 0 0 6
kd 18 0 0 6
v 3 0 15 4
mp 0 16 0 3
Totalt 244 17 15 73
Ledamöternas röster
Statistik
Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion 2008/09:Ju444 yrkande 31.
Reservation 9 (s, v, mp)
Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 9 (s, v, mp)
Parti Ja Nej Avstående Frånvarande
s 1 100 0 29
m 80 0 0 17
c 21 0 0 8
fp 22 0 0 6
kd 18 0 0 6
v 0 17 0 5
mp 0 16 0 3
Totalt 142 133 0 74
Ledamöternas röster
Myndighetssamverkan
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motionerna 2008/09:Ju467 yrkande 4 och 2008/09:A395 yrkandena 1 och 3.
Reservation 10 (mp)
Motioner som bereds förenklat
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår de motionsyrkanden som finns upptagna under denna punkt i utskottets förteckning över avstyrkta motionsyrkanden.

Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 1 (s, v)
Parti	Ja	Nej	Avstående	Frånvarande
s	0	101	0	29
m	80	0	0	17
c	21	0	0	8
fp	22	0	0	6
kd	18	0	0	6
v	0	18	0	4
mp	14	1	1	3
Totalt	155	120	1	73

Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 8 (mp)
Parti	Ja	Nej	Avstående	Frånvarande
s	100	1	0	29
m	80	0	0	17
c	21	0	0	8
fp	22	0	0	6
kd	18	0	0	6
v	3	0	15	4
mp	0	16	0	3
Totalt	244	17	15	73

Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 9 (s, v, mp)
Parti	Ja	Nej	Frånvarande
s	1	100	29
m	80	0	17
c	21	0	8
fp	22	0	6
kd	18	0	6
v	0	17	5
mp	0	16	3
Totalt	142	133	74

Utskottens betänkanden

Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.