Människohandel och prostitution

Anf. 55 Hillevi Engström (M)

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 3 under punkt 6. Vi ställer oss också bak- om de särskilda yttrandena 1 och 2. Lagen om förbud mot köp av sexuella tjänster in- fördes för ungefär fyra år sedan. Det har alltså gått ganska lång tid. Under denna tid har det skett en del små undersökningar men ingen större och ingen un- dersökning eller utvärdering initierad av riksdagen. Det finns väldigt motstridiga uppfattningar om hur lagen fungerar i praktiken. Å ena sidan menar man att lagen har inneburit positiva effekter på bland annat handeln med kvinnor till Sverige och i Sverige. Det har talats om att hallickar i Sverige måste organi- sera sig bättre, ha fler lägenheter och så vidare, och det har gjort att det inte är så lukrativt att bedriva kvinnohandel i Sverige. Köparna i Sverige är också väldigt rädda för att bli avslöjade, och det är förstås bra. Å andra sidan finns det uppgifter som säger att situationen för de prostituerade har förvärrats och förråats i och med att prostitutionen har gått under jord. Det är mycket motstridigt hur det ligger till egentligen. Sverige har också fått en hel del förfrågningar om hur den här lagen tillämpas och hur effektiv den är från andra länder som funderar på att införa liknande lagstiftning. Det finns alltså mycket goda skäl att göra en utvärdering utan att för den skull i förväg ta ställ- ning till om det är en bra lagstiftning eller inte. Det är också så att polisens arbete utifrån den här lagen har ifrågasatts, inte minst i medierna. Det handlar om huruvida polisen har prioriterat arbete mot sexköp eller inte. Jag har tittat närmare på en rapport från Rikskriminalpolisen och där kan jag läsa att det "observerats att rättsväsendet visat särskild hänsyn mot köpare av sexuella tjänster. Det har tagit sig uttryck i att kallelser till förhör av misstänkta sexköpare skickats till deras arbete i stället för till bostaden, vilket är det vanliga förfaringssättet". Man skriver även i den här rapporten att domare har ogillat att man har åtalat sexköpare i samband med åtal om koppleri och att man inte vill att de här sexköparna ska "schavottera i nära anslutning till en huvudförhandling i kopplerimål". Således menar vi moderater att det finns flera oli- ka skäl till att den här lagstiftningen bör utvärderas. När vi sedan kommer in på människohandel kan vi se att det tas en del goda initiativ. Men det här är någonting som befaras öka i Sverige. Det är mellan 200 och 500 kvinnor som är föremål för människo- handel i Sverige. Vad har man då gjort från regeringens och poli- sens sida? Jo, man har utsett en kontaktperson hos varje länspolismyndighet. Den här personen har till uppgift att vara kontaktperson i följande brott · brott avseende människohandel för sexuella än- damål · prostitution · barnpornografi · familjevåld · relationsvåld och · våld mot barn. I vissa fall ingår också hedersrelaterade brott som kvinnlig könsstympning. Det är alltså en person på de här myndigheterna som ska arbeta med de här mycket svåra arbetsupp- gifterna. Det tycker vi inte är tillräckligt. Vi tycker också att det är otillräckligt att poliser inte har fått någon relevant utbildning. De har fått vara med på en del seminarier och workshops, men det är inte utbildning i den omfattning som behövs. Det behövs mer resurser till polisverksamheten. Det har vi sagt tidigare. Det kan låta tjatigt, men så ligger det till. Det är även så att man har fått lov att avbryta för- undersökningar på grund av att de kostar för mycket pengar. Till exempel i Linköping hade man telefo- navlyssning i en stor härva, men polisen sade ifrån. Man tvingades avbrytas därför att det inte fanns re- surser. Flera poliser med stor insyn på det här området säger att det finns otroligt många spaningsuppslag och underrättelser men att det inte finns personal och inte finns pengar för att göra något åt saken. I det här avseendet finns det fog för att rikta kritik mot rege- ringens förda politik och den brist på insikt i vilka problemen egentligen är. Jag ser med stor oro på den kommande somma- ren. Då kommer de här ärendena att bli liggande i väldigt stor ärendebalans. Poliserna tar sommarlov, men det blir också sommarlov för människohandlarna i och med att de får fritt fram. Det är därför oerhört angeläget att polisen ges ökade resurser i budgetpropositionen den 15 april. För det kan väl inte stämma som står i den här rap- porten från Rikskriminalpolisen: "Det finns ett syn- bart glapp mellan den politiska viljan att bekämpa människohandel och de prioriteringar som polisen gör för att komma till rätta med denna brottslighet."

Karin Granbom (Fp)

Anf. 56 Karin Granbom (Fp)

Herr talman! Jag minns ännu den kväll i septem- ber då jag bestämde mig för att gå och se filmen Lilja 4-ever. Efter filmen mådde jag påtagligt illa och kän- de vrede över de män som förgriper sig på kvinnor och barn, men också ilska och sorgsenhet över att de som har makten att göra någonting åt det här proble- met inte bryr sig tillräckligt. Den där kvällen hoppa- des jag att jag skulle få komma in i riksdagen och få vara med och driva på i kampen mot människohan- deln. Nu står jag här i riksdagens talarstol och vill presentera ett antal kraftfulla åtgärder för att få slut på detta avskyvärda brott. Folkpartiet liberalerna har endast en reservation i det betänkande vi debatterar i dag. Men den 3 mars presenterade vi en rapport med förslag till helhets- grepp för att avskaffa vår tids slaveri, för det är just det som det här handlar om. Låt oss börja med reservationen, nr 2, Polisens in- satser mot människohandel, som jag härmed yrkar bifall till. Den handlar om att det krävs kraftfulla prioriteringar inom polisen och att det krävs ett utökat polisiärt samarbete inom EU. Ett gränsöverskridande brott som människohandel kan endast effektivt be- kämpas genom internationellt samarbete. Även det europeiska åklagarväsendet, Europol, bör utvecklas, och det ankommer på regeringen att arbeta för detta. EU liksom OSSE och andra internationella orga- nisationer kan och bör göra mycket mer än de gör i dag i kampen mot människohandeln. Svenska repre- sentanter bör i internationella sammanhang verka för ökade insatser i Östeuropa, detta för att bekämpa problemen tidigt i kedjan. De flesta som blir offer för människohandel kommer från områden med stor fattigdom och hög arbetslöshet. Folkpartiet förordar för att begränsa fattigdomen i Östeuropa att biståndet höjs, att handeln ökar och att EU:s arbetsmarknad öppnas. Detta skulle göra att många av de kvinnor som i dag misshandlas och utnyttjas på bordeller skulle kunna ha riktiga jobb med lön och rimliga villkor. Vi i Folkpartiet beklagar den kompromiss om un- dantagsregler som gjordes under svenskt ordförande- skap, vilket under flera år kommer att begränsa den fria rörligheten för arbetstagare från kandidatländer- na. Statsministern har lovat, men med vissa förbehåll, att Sverige inte ska utnyttja möjligheten att stänga dem ute. Jag hoppas att han håller detta löfte, både för ökat svenskt välstånd och för att bidra till att färre faller offer för människohandlare. Vidare bör det läggas fram en nationell aktions- plan mot människohandel. Dagens splittrade och otydliga ansvar i kombination med kunskaps- och resursbrist gör att arbetet för att bekämpa människo- handel i vårt land inte är särskilt effektivt och egent- ligen inte heller kan anses vara av prioritet. Att regeringen och alla politiska partier tycker att frågan om människohandel är viktig är det nog ingen som ifrågasätter, men den politiska retoriken skiljer sig från den praktiska verkligheten. Hur kan det till exempel vara så att det knappt finns några öron- märkta anslag till bekämpning av människohandel? Polisen, socialtjänsten och andra myndigheter vittnar om bristande ekonomiska resurser och okun- skap. Även åklagare, advokater och domare behöver utbildning. Nej, med denna vetskap kan man inte kalla området prioriterat. Och möjligheten att lagföra och få fällande domar i människohandelsbrott måste öka. Migrationsminister Jan O Karlsson har i olika sammanhang uppgett att regeringen senare i vår kommer att föreslå att offren ska få tillfälliga uppe- hållstillstånd för att kunna stanna kvar och vittna. Fortfarande är det dock oklart vem som undez rättsprocessen ska finansiera uppehälle, skyddat bo- ende med mera. Vi i Folkpartiet liberalerna föreslår att Social- tjänsten omedelbart får ett tydligt ansvar och därmed också tilldelas anslag. Tillfälligt uppehållstillstånd tycker vi är ett steg i rätt riktning, men vi vill gå läng- re och anser att uppehållstillstånd bör kunna ges per- manent till dem som konstaterats ha varit utsatta för människohandel. Många offer har inget att återvända till. Jag vill också framföra att stödet under rätte- gångsprocessen måste förbättras. Stödpersonen ska ha god kännedom om människohandel, och tolkar ska finnas till hands, inte bara under rättegången. Därut- över bör det säkerställas att det alltid finns med minst en kvinna vid rättegången om offret är kvinna. Det betänkande som vi behandlar i dag handlar också om prostitution. Prostitution och människohan- del är två sidor av samma mynt. Så länge det finns män som anser sig ha rätt att köpa kvinnor och flickor för att tillfredsställa sina egna lustar kommer proble- met med människohandel att bestå. Statistik visar att var åttonde man i Sverige har köpt sex. Ja, det krävs sannerligen ändringar av sakförhållanden men också av attityder! Förändringar till det bättre kommer dock inte av sig själva inom det här området - nej, snarare tvärt- om. Tar vi inte riktiga tag nu kan vi vänta oss en förvärrad situation. Det har sagts att det inte är de onda människornas brutalitet som är det farliga utan de goda människornas tystnad. Det är till stor del sant. Men det räcker inte i det här fallet att de goda människorna talar. Låt oss se till att talet om prioriteringen av be- kämpandet av människohandeln verkligen betyder något! Låt oss omedelbart - nu finns det ju goda förslag om förändringar - se till att gå till handling!

Anf. 57 Leif Björnlod (Mp)

Herr talman och kammarledamöter! Först vill jag yrka bifall till vår reservation. Det vill jag göra av följande skäl. Vi har kommit i ett rättsläge som är lite märkligt. I olika landsdelar blev det lite olika men på 1200-talet avskaffades regeln om möjligheten att hålla sig med trälar, slavar. Nu har på något förunderligt sätt samma fråga kommit in: Hur ska vi acceptera att människor utanför och inom vårt land faktiskt bedriver slavhan- del? Rubriken på vår motion är Människohandel. I det här fallet kommer vi att tala om människohandel bara när det gäller att utnyttja människor för sexuella än- damål. Den här trafiken är växande, och den är väl- digt svår. Varenda fredag kommer en eller flera busslaster med kvinnor från Murmanskområdet över till bland annat Sverige. Männen hyr sig städhjälp under vecko- slutet, heter det. Det handlar om en dold form av organiserad prostitution. Det handlar också om att det finns människor som tjänar pengar på det här - pro- fitörer som helt enkelt lockar människor, eller lurar människor. Flera av de här kvinnorna tror kanske att de ska i väg på ett städarbete. Men när de sedan kommer till platsen i fråga handlar det om något helt annat. De flesta är väl i dag inte omedvetna om vad det handlar om. Det här är en form av dold - jag vill inte använda ordet sublim - människohandel. Det är väldigt svårt för oss att kunna greppa detta och åtala de här männi- skorna för detta. Det krävs nämligen, enligt de lagskrivningar som vi i dag har, att den kvinna som blivit objekt för handel har blivit reducerad till en handelsvara. I rättsligt hänseende är hon inte längre ett subjekt, vilket hon borde vara. Dock ställer vi i det ena fallet krav på henne att vara ett objekt, det som man köper och säljer. I det andra fallet ska vi säga att hon måste vittna mot dem som köpt och sålt henne. Där ska hon vara ett subjekt. Det blir väldigt svårt att hantera det hela därför att de här kvinnorna har väldigt små möjligheter att ställa sig upp och säga: Javisst, jag blev ditlurad. Det var han och han som gjorde det. Dessa kvinnor kan inte återvända. De kommer att utsättas för ett väldigt tryck. De personer som på detta sätt handlar med och utnyttjar kvinnor har så förfina- de hotmetoder att det till och med kan bli svårt att bevisa att de har gjort övergrepp i rättssak. Det kan räcka med att de bara tittar på kvinnan, att de bara pekar eller gör någon annan gest. Då vet kvinnan vad det handlar om. Därför menar vi, vilket framgår av vår reservation och vår motion, att straffansvaret för människohandel måste utvidgas. Då handlar det om själva brottet, och själva brottet är människohandel. Vi vill utvidga det så att brottet ska bedömas och bestraffas vare sig kvinnan medger att hon utsatts för brott eller inte vågar tillstå det - det är en bevisningsfråga. Det här är ett mycket grymt beviskrav. Jag kan dra en parallell. Låt oss säga att vi vid handel med människor för sexuella ändamål, vilket förekommer, sker med minderårigt barn - vilket också förekommer - ställer krav på att barnet ska säga: Javisst, de lurade mig och tvingade mig. Nej, det gör vi ju inte. Där kan vi utan vidare gå in och hävda att det var ett över- grepp. Jag tycker faktiskt att det finns skäl att utvidga straffansvaret för människohandel till att omfatta de människor som utsätts för människohandel vare sig de törs medge det eller inte. Återigen yrkar jag bifall till vår reservation.

Anf. 58 Hillevi Engström (M)

Herr talman! Vi är överens när det gäller dessa avskyvärda brott. Det är ingen tvekan om den saken. Men jag vill ställa en fråga till Leif Björnlod. När man talar med dem som arbetar med sådana här frågor, med poliser och åklagare, och när man läser rapporter som upprättats finns det ingenstans något krav på en förändrad lagstiftning. Snarare sägs det att det inte är något fel på lagstiftningen. Däremot vill man ha möjlighet att bedriva fler förundersök- ningar. Åklagare vill driva förundersökningar men polisen säger nej. Inte heller finns det med i polisens prioriteringar i det regleringsbrev som finns när det gäller prioriteringsförutsättningar att människohandel ska prioriteras. Eftersom Leif Björnlod tillhör regeringsunderla- get undrar jag: Vad kommer du att göra för att få mer resurser och satsningar på den här typen av jobb? Är det inte så att det egentligen är där som skon klämmer och att det inte är lagstiftningen som det är fel på?

Anf. 59 Leif Björnlod (Mp)

Herr talman! Ja, vi har konstaterat att det har fun- nits brister, vilka man nu är på väg att avhjälpa. Det finns alltså beslut om att försöka avhjälpa bristerna genom utbildningen av nya poliser med mera. Vidare handlar det om de tillskott som redan har skett. För att gå tillbaka till den specifika frågan här kan jag säga att jag tror att det handlar om prioriteringar. Exakt hur de ska göras och vilka avvägningar som sker kan jag inte ge svar om här och nu. Ja, Hillevi, det är så här: Det här är ett problem som vi vill åtgärda men vi har inte plånboken. Vi måste lösa det på ett annat sätt. Vi måste se hela Sve- riges behov, och vi har gjort satsningar på polisen och ska försöka fortsätta.

Anf. 60 Elisebeht Markström (S)

Herr talman! Alla som hittills talat i den här de- batten är väldigt engagerade. Jag tror att det i just denna fråga är väldigt lätt för oss att ha en ordentlig samsyn. Att utsätta någon för människohandel eller att tvinga någon till prostitution är först och främst ett brott mot de mänskliga rättigheterna. Sedan är det också ett brott mot andra lagar. Men först och främst är det ett allvarligt brott mot offrets mänskliga rättig- heter. En förutsättning för prostitution och människo- handel är att det finns män som anser sig ha rätt att köpa och att sexuellt utnyttja kvinnor och flickor. Man kan lätt slå fast att utan den efterfrågan skulle varken prostitution eller människohandel för sexuellt utnyttjande existera. I samband med att riksdagen antog sexköpslagen 1998 definierade Sverige sin syn på prostitution som "ett uttryck för mäns våld mot kvinnor". Sexköpsla- gen är en lagstiftning som har ett mycket starkt stöd bland svenska folket. I Sifomätningar uppger 8 av 10 att de anser att det är en bra lag. Likväl uppger 10 % av unga män mellan 16 och 25 år att de någon gång har betalat för en sexuell tjänst. Sedan förra året gäller lagen om människohandel för sexuella ändamål med mycket stränga straff, fängelse mellan två och tio år. Riksdagen har slagit fast att inte bara människohandlare utan också den som tar emot, inhyser och transporterar en kvinna eller ett barn ska ställas till ansvar. Under förra året har tre förundersökningar som rör människohandel påbörjats. Ännu finns inget dom- stolsavgörande, men det väntas komma. FN uppskattar att fyra miljoner kvinnor och barn faller offer för människohandel varje år och att de flesta kommer att utnyttjas sexuellt och prostitueras. Enligt Internationella organisationen för migration säljs 500 000 kvinnor till sexhandel i Europa, och Rikskriminalpolisen uppger att mellan 200 och 500 av dessa kvinnor kommer till Sverige. De här siffrorna visar oss att det är fråga om en omfattande och allvarlig brottslighet, ofta rätt välor- ganiserad, som kräver ett handfast polis- och åklaga- rarbete av personal med ordentlig utbildning som använder nya metoder, som samarbetar internationellt men där det kanhända också behövs ett mått av "förändrade attityder". Det förstår vi när vi får höra om att myndighetspersoner anstränger sig för att just sexköpare ska slippa schavottera genom att erbjuda sig att sända post till annan adress än den vanliga eller när domare irriterar sig på att åklagare väljer att väcka åtal för brott mot sexköpslagen samtidigt som åtal har väckts för koppleri. Det förstår vi när vi tar del av Rikskriminalpolisens rapport, som kom nyli- gen, om att det finns - som man skriver - ett synbart glapp mellan den politiska viljan att bekämpa män- niskohandel och de prioriteringar polisen gjort på sina håll. I Norrbotten lär det till exempel finnas 56 män misstänkta för sexköp, 4 för koppleri och minst 76 kvinnor som kan ha utnyttjats sexuellt. Det lär också finnas över hundratalet transportörer utan att det lett till ett endaste åtal. Av de här exemplen drar jag slutsatsen att det be- hövs ett mått av "förändrade attityder" vad gäller brott mot kvinnor och kanhända också mot barn. I Sverige har vi 18-årsgränsen, vi följer barnkonven- tionen, men det är inte alldeles osagt att det kan fin- nas flickor med som är under 18 år. Nu är allt inte alldeles nattsvart. Rikskriminalpoli- sen ger också i sin rapport exempel på lyckade insat- ser: En hel del utvecklingsarbete pågår. Det interna- tionella samarbetet förbättras. Vid flera polismyndig- heter där man avsatt resurser för arbete mot män- niskohandel har det lett till att brott har upptäckts. Samordning med andra myndigheter har också blivit bra mycket bättre, skriver man i sin rapport. Glädjande i det här sammanhanget är att män- niskohandlare och hallickar anser att Sverige är ett besvärligt land att operera i - mycket tack vare sex- köpslagen. Glädjande är också att det nu finns ett gryende intresse i andra länder, som börjat snegla på vår sexköpslagstiftning och intresserat sig för det bakomliggande resonemang som vi i Sverige använt oss av vad gäller prostitution. Huvudpoängen är alltså är sexuellt utnyttjande av kvinnor i prostitution ses som ett uttryck för mäns våld mot kvinnor, ett uttryck för mäns överordning och kvinnors underordning och som ett verkligt hinder för jämställdhet så länge som det tillåts pågå. Nu räcker det inte med att så att säga sätta dit brottslingar. Det är minst lika viktigt att ge brottsoff- ren skydd, stöd och hjälp. Anhörigkommittén har nyligen presenterat förslag till åtgärder, som nu be- reds i Regeringskansliet. Det här är viktigt av huma- nitära skäl men också för att brottsoffren ska våga lita på att de inte riskerar att fara ytterligare illa när de medverkar till att rättsprocessen mot de misstänkta fullföljs. Herr talman! Glädjande nog är vi i stort sett över- ens om tagen när det gäller människohandel och pro- stitution, även om det här i kammaren finns krav på att mer ska göras och att det borde finnas mer resurser för den här angelägna frågan. Jag vill understryka att bekämpandet av människohandel är en prioriterad fråga. Regeringen har varit oerhört tydlig vad gäller den svenska polisens verksamhet och också i det arbete som bedrivs inom det europeiska samarbetet. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och av- slag på samtliga motioner.

Karin Granbom (Fp)

Anf. 61 Karin Granbom (Fp)

Herr talman! Jag har en fråga till Elisebeht Mark- ström, och den gäller EU-samarbetet. EU håller på intensifiera sitt samarbete för att bekämpa den inter- nationella brottsligheten genom att utveckla Europol och Eurojust. Jag undrar: Vad tycker den socialde- mokratiska riksdagsgruppen och ledamöterna i justi- tieutskottet, och vad tycker Elisebeht Markström själv, om att utveckla en effektiv europeisk polis- och åklagarorganisation?

Anf. 62 Elisebeht Markström (S)

Herr talman! Jag har inte någon annan uppfattning än vad jag tror att Karin Granbom själv har, att det är alldeles nödvändigt. Människohandel, organiserad brottslighet, gränsöverskridande brottslighet kan bekämpas effektivt bara i samarbete med andra län- ders polisverksamheter, genom rapporteringsverk- samhet och så vidare. Åklagarna har också ett samarbete. Där har just Lettland och Sverige fått i uppdrag att driva det sam- arbetet. Sverige måste väl anses delta i det här arbetet med liv och lust och har varit en påskyndare och en påtryckare för att också andra länder ska anse detta som en stor och viktig fråga. Det vore glädjande om vi kunde få andra länder att se på prostitutionen på samma sätt som vi gör hemma i Sverige. Grunden för all människohandel för sexuella ändamål är att det finns en marknad av, i huvudsak, män som är villiga att köpa sig tillgång till kvinnors kroppar och också barns kroppar och sexua- litet. Med det svenska synsättet skulle många fler komma till en annan ståndpunkt det gäller lagstift- ning. Vi ser hur det ser ut i Europa, där legaliserings- vågen också på detta område faktiskt rullar fram. Men det finns länder, som Finland och Frankrike, som nu faktiskt tittar på den svenska lagstiftningen. Vi kan naturligtvis tillsammans missionera om vårt eget synsätt.

Anf. 63 Hillevi Engström (M)

Herr talman! Det kan låta tjatigt, men jag vill återkomma till resurserna till polisväsendet. Förun- dersökningarna om människohandel är väldigt kost- samma. Fallet i Stockholm, Gyllene Ratten, som en del av er känner till, kostade drygt 5 miljoner kronor. När man tar upp de här frågorna med justitieministern säger han: Vi utbildar fler poliser. Det är väl bra, men samtidigt går väldigt många poliser i pension. När man talar med dem som håller på med de här under- sökningarna säger de att det behövs resurser i form av pengar, inte bara människor. Det behövs resurser för att kunna ha telefonövervakning, tolkar, översättare och för att kunna bedriva spaning. Det finns väldigt mycket uppslag kring brotten, det är mycket man kan göra, men polismyndigheterna säger att de inte har möjligheter. Om regeringen och Socialdemokraterna menar allvar med detta måste man tillföra stora resurser. I dag prioriteras inte de här brotten alls i den utsträck- ning som vi här i kammaren skulle önska och vilja. Det var det ena. Det andra gäller utvärdering av sexköpslagen. Varför är man inte intresserad av att göra en sådan på ett initiativ från riksdagen? Jag tror att det är väldigt motstridiga uppfattningar om hur den egentligen fungerar. Jag tycker att det skulle bra om vi kunde enas om att göra en ordentlig utvärdering för att se om man kan förbättra lagstiftningen eller förändra den.

Anf. 64 Elisebeht Markström (S)

Herr talman! För att börja med det sista har ju majoriteten skrivit i betänkandet att Socialstyrelsen just är i färd med en utvärdering av sexköpslagen. Det är för övrigt den tredje utvärderingen av lagen, som nu är fyra år gammal. Det finns nog ingen lag som är så ordentligt synad i sömmarna som just den här lagen. Sedan är resurser ett argument som används i alla sammanhang. Det används när man talar om trafik- brott, om narkotikabrott, om annan kriminell verk- samhet eller när man, som vi gör nu här i kammaren, talar om människohandel. Vi kommer säkert att få höra det flera gånger i andra frågor som justitieut- skottet hanterar. Det hänvisas alltid till att man inte kan göra något därför att man har för lite resurser. Polisen har under innevarande år 13 ½ miljarder kronor på sitt konto. Det vore ju underligt om man inte skulle kunna göra någonting för de 13 miljarder kronorna. Det är riktigt att det försvinner poliser därför att de går i pension, men det kommer också nya till. Hillevi vet precis lika väl som jag att vi har tre polis- utbildningar i dag, i Stockholm, Umeå och Växjö. Den centrala myndigheten säger: Vi skulle inte kunna ha ytterligare en polisutbildning. Vi kan inte snabbare och med kvalitet utbilda de många poliser som vi behöver ha. Därvidlag tycker jag inte att vi behöver skämmas. Människohandel är en prioriterad fråga i Sverige trots vad som tidigare sades här. Det är den också i det europeiska arbetet.

Anf. 65 Hillevi Engström (M)

Herr talman! När det gäller utvärderingen tror jag att det är väldigt stor skillnad på om det tas ett initia- tiv från riksdagen med en helhetsbild eller om det görs en utvärdering av Socialstyrelsen med deras perspektiv. Vi har många fler aspekter att ta hänsyn. Därför tror jag att utvärderingen skulle bli mycket mer fullödig och bättre kvalitativt sett. Polisen gör en väldig massa bra saker för sina 13 ½ miljarder, så det är jag inte så orolig för. Men när det gäller kostnaderna för övertidsarbete, för att kunna spana och sådana saker, handlar det inte bara om fler poliser till antalet. Det handlar också om att tillföra resurser i form av reda pengar. Jag tror att de ambitioner som finns på myndigheterna måste följas upp, så att man tar itu med problemen redan i ett tidigt skede. Jag vill också säga att vi ser fram emot den avise- rade propositionen på det här området och hoppas att den innehåller mycket matnyttigt.

Anf. 66 Elisebeht Markström (S)

Herr talman! Vi vet att det är oerhört kostsamt att bedriva spaning och annan polisiär verksamhet på just det här området. Det är därför som det är så vik- tigt att polisen utvecklar sina metoder för att samver- ka och samarbeta med andra myndigheter inom lan- det naturligtvis men också med polis och myndighe- ter i andra länder. Jag tror att det är det mest effektiva sättet. Vi vet att det finns kritik mot sexköpslagen, också inom rättsväsendet. Det finns attityder och värdering- ar som kommer till uttryck om att den här lagen egentligen är ganska onödig, att man inte alls behöver hålla på med det här. Polisen kan tycka att just det här är så svårt att arbeta med, kanske därför att det bott- nar i värderingar om att den här typen av verksamhet, det vill säga att göra sig skyldig till sexköp, egentli- gen inte är något som borde vara straffbelagt. Det skulle inte förvåna mig. Nog kan vi väl enas om att det egentligen inte finns någon lag i vårt land som har följts lika nog- grant, både innan lagen kom till och när lagen skrevs men också efteråt. Det har varit löpsedlar, spaltmeter och utvärderingar kring den här lagen, och det är bra. Lagen fungerar nämligen som ett mycket effektivt signalsystem. Hela tiden när vi diskuterar prostitution och sexköpslagen når det också ut till exempel till de 10 % unga män som anser sig ha rätt att köpa sexu- ella tjänster också i Sverige.

Anf. 67 Leif Björnlod (Mp)

Herr talman! Elisebeht Markström talar om att vi har en samsyn på det här området. I nästa mening föreslår hon att samtliga motioner avstyrks. Jag skulle så väldigt gärna vilja höra en motive- ring till att Socialdemokraterna inte är villiga att ut- vidga straffområdet när det gäller människohandel. Vi kommer dit förr eller senare. Sedan skulle jag vilja höra lite mer om vilka åt- gärder Elisebeht tycker skulle vara lämpliga att vidta för att kunna hjälpa de här kvinnorna efter det att brott har konstaterats och profitörerna har dömts.

Anf. 68 Elisebeht Markström (S)

Herr talman! Som svar på den första frågan tycker jag att utskottet har redogjort ganska väl i det här betänkandet men framför allt i det förra betänkandet förra året, då beslut togs om lagen om människohan- del för sexuella ändamål. Där är det ganska väl be- skrivet att för att det ska räknas som ett brott ska ett otillbörligt medel ha använts, att man genom att lura eller hota en vuxen kvinna förmå henne att låta sig transporteras till ett annat land eller kanske rentav med våld transportera henne. Jag tycker i och för sig att det är ganska rimligt att det måste vara på det sättet just när det gäller vuxna. Man kan inte säga att vuxna kvinnor som har fallit offer för sexhandel per automatik är offer för någon annans kriminalitet. Det kan ju vara så att kvinnan har följt med alldeles frivilligt. Med tanke på den straff- skala som är, två till tio års fängelse, vore det väldigt olyckligt om straffansvaret utökades till att omfatta sådant som inte har förevarits av vad man i lagtexten kallar otillbörligt medel. Jag tror nog egentligen att den nuvarande hållningen är ganska bra. Däremot gör vi en väldig skillnad när det gäller barn. När det är frågan om barn är det alltid fråga om brott enligt den här lagstiftningen. Det är precis den hållningen som jag tror är rimlig att hålla sig till. Om jag hade fått frågan om brottsofferstöd inför nästa replik hade jag hunnit utveckla också ett svar på den. Men jag tror att ett ordentligt brottsofferstöd, ungefär såsom det Anhörigkommittén skissar på, är det som man behöver, också med möjlighet att söka asyl under den tid som man vistas här. Det kan ju vara så att man faktiskt inte kan återvända till det land som man kommer ifrån därför att man riskerar att utsättas för ytterligare påtryckningar.

Anf. 69 Leif Björnlod (Mp)

Herr talman! Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite märkligt att åldersgränsen 18 år är så markant när det gäller om ett brott är begånget eller inte. Människor befinner sig ju i olika situationer. En del människor är alltså i ett sådant tillstånd att de inte har någon riktigt egen fri vilja, utan de blir utnyttjade och kanske förledda, även om de är över 18 år. Vi kommer att återkomma i den här frågan.

Anf. 70 Elisebeht Markström (S)

Herr talman! Det finns anledning att verkligen följa utvecklingen och se vad som händer. Jag håller med Leif Björnlod om att det väldigt sällan är fråga om frivilliga val när det handlar om att kvinnor ham- nar i prostitution, vare sig det är här i landet eller någon annanstans. Det är inte fria val. En del blir lurade eller lockade, andra blir tvingade. En del blir lockade på ett så raffinerat sätt att det inte behövs några otillbörliga medel, utan man följer med. Men har otillbörliga medel använts, det vill säga hot, våld och så vidare, spelar det ingen roll om kvinnan har gett sitt samtycke eller inte. Då är det den här lag- stiftningen som gäller. Då ska handlaren ställas till ansvar och inte bara den som kan vara ansvarig för själva människohandeln. Också den som inhyser, transporterar eller över huvud taget befattar sig med den här verksamheten ska ställas till ansvar. Jag ser fram emot de domar som lär komma fram- över. Jag hoppas att vi inte på nytt ska behöva upple- va att domstolen lägger sig på den absolut lägsta straffskalan.

Ragnwi Marcelind (Kd)

Anf. 71 Ragnwi Marcelind (Kd)

Herr talman! I dagens svenska skola får man lära sig om den människohandel som bedrevs i Europa för flera hundra år sedan. Samtidigt pågår i dag en män- niskohandel som i sina värsta former påminner om den tidens slavhandel. Denna handel är en grov kränkning av människovärdet, och man kan säga att den är vår tids slavhandel. Vi talar väldigt ofta om terror och förtryck i dag. Vi framställer det ofta som att detta enbart sker i länder som härjas av krig och diktatur. Men det som pågår i Sverige och våra grannländer just nu när det gäller sexhandel och trafficking är ett fruktansvärt förtryck som måste bekämpas med effektiva och kraftfulla medel. Herr talman! I vårt särskilda yttrande under punkt 3, som vi för övrigt står bakom, skriver vi att Sverige måste vara ett föregångsland när det gäller bekämpningen av människohandel. Jag tror och upp- lever efter den här debatten att det finns en stor poli- tisk enighet om detta. Kriminalisering av handel med människor för sexuella ändamål är ett steg i rätt rikt- ning. Trots den här enigheten, och trots den lagstift- ning som finns sedan sommaren 2002, vet vi att män- niskohandel är ett stort problem, ett problem som uppmärksammas alltmer. Den här moderna formen av slavhandel ökar drastiskt, och har gjort det under de senaste åren. Bara i Europa har vi alltså 500 000 kvinnor som rö- vats bort, sålts eller falskt lovats att få ett hederligt arbete. Kvinnor säljs till samtliga länder inom EU och även till Sverige. Det sägs att människohandeln i dag omsätter mer pengar än droghandeln. Handlarna tjänar stora summor pengar på dessa utsatta kvinnor. Ännu så länge görs det inte tillräckligt av de län- der som berörs, men frågan har fått prioritet under Sveriges ordförandeskap i EU. När vi läser betänkan- detexten konstaterar vi att Sverige också fortsätt- ningsvis har den här frågan prioriterad och att vi är på rätt väg i kampen mot människohandel. Det är bra. Men det är många frågor som ska prioriteras, och som kallas prioriterade. Det är väldigt viktigt att vi kan gå från ord till handling, som vi så ofta poängterar i andra sammanhang. Kristdemokraterna anser att trafficking måste motarbetas på flera plan. Straffen för förövarna måste vara kännbara samtidigt som kvinnorna ska ha hjälp och skydd. Uppsökande verksamhet måste intensifie- ras så att utsatta kvinnor får stöd i de länder de sålts till och de så kallade beskyddarna åtalas. Vi anser också att det är oerhört viktigt att temporära uppe- hållstillstånd och riktat stöd och skydd kommer dessa kvinnor till del. De länder som dessa kvinnor oftast kommer ifrån är fattiga, med dåligt socialt skyddsnät. Därför måste också insatser sättas in i de här länderna så att kvin- norna får stöd och hjälp när de återvänder hem. Där- för är det bra, precis som Elisebeht nämnde, att den här expertgruppen mot handel med kvinnor leds av just Sverige och Lettland. Gruppen fokuserar ju på operativt och konkret polissamarbete. Men här det ju ändå så, Elisebeht Markström, att det är resursfrågan som är viktig. Vi kan läsa i den ena rapporten efter den andra att Östersjöstaterna har en stor kunskap, alltså gränspolisen, om vad som sker. Men man har inga resurser för att gripa in. I vårt särskilda yttrande lyfter vi också fram be- hovet av mer resurser till polisen, som vi har hört om tidigare här. I betänkandetexten framgår att orsaken till det som Elisebeht Markström nämnde, att det inte blev mer än fem förundersökningar under år 2001, enligt Rikskriminalpolisen är otillräckliga personalre- surser på lokal nivå. Jag utgår från att regeringen kommer att åtgärda den här resursbristen hos polisen i vårpropositionen. Det är inte heller godtagbart att medborgarnas uppfattning blir att polisen inte bryr sig om de här brotten. Ni vet vad jag syftar på, nämligen de skrive- rier som har varit den senaste tiden om Norrbottens polis. Där har man inte ingripit i ett stort antal miss- tänkta fall. Det har bara inletts en förundersökning under året. Det här har både Hillevi och Elisebeht berört. Jag tror att vi måste jobba oerhört aktivt på att skapa opinion för att förändra de här attityderna. Dessutom måste vi se till att Norrland har tillräckligt med poliser. Handeln med människor utgör ett större problem än något annat i vårt moderna samhälle. Det finns faktiskt nya uppgifter som tyder på att det här är en global jätteindustri som omsätter oerhörda summor. Då menar jag att respekten för människovärdet kräver att vi genom internationellt samarbete bekämpar denna företeelse med alla medel. Slavhandelns offer behöver vår hjälp. Det handlar om flickors och kvin- nors mänskliga rättigheter. Kristdemokraterna anser att Sveriges regering ska verka för att det dokument som FN antagit om traf- ficking snarast implementeras i medlemsländernas lagstiftning. Det vore verkligen välkommet med ett erkännande av att trafficking faktiskt är ett problem för varje medlemsland. När det gäller EU anser Kristdemokraterna att sambandet mellan droghandel och trafficking ska följas upp på europeisk nivå och att åtgärder ska vidtas. Trafficking, herr talman, måste stå högt på prioriteringslistan över brott att bekämpa - detta inte minst för att vi allesammans är så oerhört eniga om att vi vill värna om människovärdet. Det är ett sätt att kränka människovärdet att utnyttja kvinnor på det här sättet.

Johan Linander (C)

Anf. 72 Johan Linander (C)

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet, men jag vill också säga att jag självklart står bakom de tre särskilda yttranden som jag har fogat till detta betänkande angående polisens insatser mot människohandel, förbättring för de ut- satta kvinnor som tvingas till Sverige för prostitution samt förbud mot köp av sexuella tjänster med mera. Jag är, liksom de flesta som jag har lyssnat till här, övertygad om att vi har en ganska god samsyn över partigränserna om dessa frågor och om att det är ett mycket angeläget område att prioritera. Tyvärr sågs inte detta som angeläget när resurserna fördela- des i höstas. Vi från oppositionen har ju alla, och framför allt vi från Centerpartiet, yrkat på mer resur- ser till poliserna. Vi får se hur det blir när vi får vår- propositionen senare. Jag ser faktiskt detta betänkande om människo- handel som ett medgivande av att det finns för lite resurser för att bekämpa denna grova och hänsynslösa brottslighet. Sedan 1998 har endast 19 förundersök- ningar inletts, och endast sju av dessa har lett till fällande dom. Det beror knappast på att människo- handel inte pågår i Sverige i speciellt stor omfattning. Det beror på att polisen inte har resurser att avdela till den spaning som ofta tar väldigt mycket tid men som krävs för att utreda brott. I betänkandet säger Rikskriminalpolisen att an- ledningen till att endast fem förundersökningar inletts under 2001 är att det fanns otillräckliga personalre- surser på lokal nivå. Detta bekräftar ju bilden. Det är naturligtvis inget som vi i Sveriges riksdag kan vara nöjda med. Herr talman! För bara några dagar sedan presente- rades den svenska modellen för att bekämpa prostitu- tion och trafficking på ett FN-möte i New York. Men för att klara av den svenska modellen här i Sverige krävs det som sagt resurser. Särskilda trafficking- grupper behövs i samtliga polisdistrikt som är berör- da. Det behövs också mer fortbildning för kunskap om kvinnornas situation. Människohandel och trafficking är en mycket grov, organiserad brottslighet som sköts av fullkom- ligt hänsynslösa män - och i vissa fall kvinnor. De flesta, bland både de tvångsprostituerade kvinnorna och profitörerna, kommer från den östra delen av Europa, från Ryssland, Baltikum, Polen, Ungern och så vidare. Den svenska polisen måste givetvis ha resurser för att kunna samarbeta med poliserna i de här länderna för att förhoppningsvis kunna förebygga människohandeln. När jag för två veckor sedan var på besök hos länspolismästaren hemma i Skåne, var det tyvärr en ganska hemsk bild som förmedlades till mig. Skånepolisens trafficking-grupp räknar med att det har kommit 35-40 tvångsprostituerade till Skåne bara sedan maj 2002. En majoritet av dem tvingas till prostitution i lägenheter, inte till gatuprostitution. Men det finns också illegala klubbar där kvinnor tvingas ta emot våldtäktsmän på rad. Detta är väldigt slutna grupper, och det är svårt att skaffa bevis. Spa- ningarna är tidskrävande, och polisen känner inte att man har tillräckligt med resurser för att avdela så många spanare på en enda uppgift. Herr talman! Vi i oppositionen har lagt fram ett särskilt yttrande om att förbättra de utsatta kvinnornas situation. De måste definitivt få möjlighet att stanna kvar i landet för att medverka i förundersökningar och vid rättegångar. Jag vill inte säga att samtliga utsatta kvinnor automatiskt ska få permanent uppe- hållstillstånd, som vi har hört sägas tidigare, men med tanke på den hotbild som finns om de återvänder till sitt hemland måste det finnas starka humanistiska skäl att få permanent uppehållstillstånd. Under den tid de är i Sverige måste de givetvis få relevant psykiat- risk och somatisk vård. Det är också viktigt att de får beskydd när det finns en hotbild i Sverige, något som tyvärr är vanligt. Avslutningsvis vill jag ta upp en del av den bru- tala människohandel som bara berörs lite grann i det här betänkandet. Det handlar om handeln med mänskliga organ och vävnader. Huruvida denna full- komligt vidriga handel finns i Sverige vet jag faktiskt inte, men rent känslomässigt känns det som sådant inte kan finnas här. Men det utesluter ändå inte att svenska medborgare kan ha fått nya organ inoperera- de i andra länder - organ som suttit i en frisk männi- ska bara några timmar tidigare. Det finns människor som frivilligt säljer organ som man kan leva utan. Det är givetvis fruktansvärt, men än värre är det när unga, fattiga och ofta utslagna människor kidnappas för att mördas så att man kan ta organen. Det är så sjukt och vidrigt att det är svårt att förstå att det över huvud taget förekommer, men det finns bevis för att det sker både i Asien och i Syd- amerika. Även om vi inte tror att detta fruktansvärda sker i Sverige måste vi ha ögonen öppna även här. Sverige måste ta en aktiv del i arbetet med detta i Europol.

Anf. 73 Elisebeht Markström (S)

Herr talman! Johan Linander tar upp resursfrågan, precis som flera andra i debatten här. Frågan är ju: Vid vilket tillfälle skulle vi i kammaren eller någon annanstans få höra att man tycker att det är tillräckligt med resurser? När jag lyssnar på oppositionen hör jag samma argument i varje diskussion. Antingen det rör trafik- brott, annan kriminell verksamhet eller annan brotts- lighet hänvisas det alltid till att det är resursbrist. Polisen har 13 ½ miljarder i sin budget, eller strax däröver, till och med. Vi vet inte vad som kommer i vårpropositionen. Det vet inte jag heller. Men tror Johan Linander att det kan ligga en gnutta värderingar bakom det faktum att just prostitution, våld mot kvin- nor och människohandel - som i huvudsak handlar om kvinnor - på sina håll inte prioriteras på ett sådant sätt som regering och riksdag har begärt av polisen, eller är det alltid per definition fråga om resursbrist?

Johan Linander (C)

Anf. 74 Johan Linander (C)

Herr talman! Jag måste börja med att säga att jag uppfattar Elisebeht Markströms replik som en väldigt hård kritik mot polisen. Men visst, det kan säkert vara som hon säger. Det märkliga är ju att vart man än vänder sig och diskuterar de här frågorna kommer samma argument: Man vill ta tag i detta och vill kunna avdela mer re- surser för att ha spanare på plats som verkligen kan utreda brotten, men det finns så mycket annat som också pockar på uppmärksamhet. Man klarar inte av att lägga ned så mycket resurser vid ett och samma tillfälle på en spaning. Visst, det är ett medgivande att det behövs mer re- surser. Det känns som om det har kommit signaler från regeringen om att det faktiskt ska komma mer pengar till polisen. Blir det så i vårpropositionen är det bra, för det är ett medgivande av att vi hade rätt redan i höstens budgetdebatt. Frågan är vad man prioriterar här i samhället. Vi prioriterar rättsväsendet och polisen mycket högt. Om man säger att man prioriterar måste man också visa det i siffror i bud- geten.

Anf. 75 Elisebeht Markström (S)

Herr talman! Johan Linander tolkar mig alldeles rätt när han uppfattar att det finns en kritik hos mig. I Rikskriminalpolisens rapport, som han säkert själv har tagit del av och som det om inte annat har talats mycket om i medierna, nämner man klart och tydligt att det finns ett synbart glapp mellan den politiska viljan att bekämpa människohandel och de priorite- ringar polisen har gjort. Det är klart att det finns an- ledning för mig som riksdagsledamot, i justitieut- skottet allra helst, att känna att man måste ta detta på allvar om Rikskriminalpolisen skriver på detta sätt i en rapport som lämnas till regeringen. Vi har hört om situationen i Norrbotten. Där kän- ner man uppenbarligen till en hel del. Jag har läst upp hur många män det är frågan om, hur många kvinnor det gäller och att man känner till transportörer. Johan Linander redogjorde för situationen i Skåne, och den informationen har han fått från polisen. Uppenbarli- gen känner man till en hel del. Rikskriminalpolisen skriver också i sin rapport att man får mycket tips. Att prostitutionen i dag inte längre bedrivs på gatan inne- bär inte att polisen inte känner till var verksamheten bedrivs, hur den bedrivs eller vilka som är ansvariga, men frågan är naturligtvis hur man ska ställa någon till ansvar och kunna bevisa att brott har begåtts. Jag är inte benägen att hålla med om att det i varje läge handlar om resurser. Det handlar också om vär- deringar och attityder.

Johan Linander (C)

Anf. 76 Johan Linander (C)

Herr talman! Jag håller i mycket av vad Elisebeht Markström säger. Men ansvaret faller tillbaka på den socialdemokratiska regeringen. Om man inte tycker att man prioriterar på rätt sätt faller ansvaret i alla fall tillbaka på regeringen. Det är viktigt att Elisebeht Markström också tar en diskussion med justitiemi- nister Thomas Bodström, så att vi i riksdagen får en samsyn med regeringen i de här frågorna. I övrigt har jag inte så mycket att tillägga för tillfället.

Helena Bargholtz (Fp)

Anf. 77 Helena Bargholtz (Fp)

Herr talman! Sverige måste bli ledande i kampen mot människohandel och sexslaveri. Den uppfatt- ningen har jag och säkert många med mig, inte minst efter att ha sett den upprörande och tragiska filmen om den unga ryskan Lilja. Men jag tror att detta blir svårt. I våras fattade riksdagen beslut om att införa ett nytt brott i brotts- balken, benämnt "människohandel för sexuella än- damål". Brottet innebär att den som med olaga tvång, vilseledande eller annat otillbörligt medel förmår någon att bege sig till ett annat land i syfte att den personen där ska utsättas för sexualbrott eller utnytt- jas för sexuella ändamål ska kunna dömas för män- niskohandel. Det innebär att män som förmår kvinnor som redan arbetar som prostituerade och som har samtyckt till att fortsätta med detta kommer undan. Visserligen kan den som tjänar pengar på att någon frivilligt och på eget initiativ prostituerar sig redan i dag dömas för koppleri, men koppleribrottet bedöms betydligt mildare än brottet människohandel. För koppleri är straffet maximalt fyra års fängelse, för grovt koppleri sex år och för människohandel tio år. Skillnaden mellan brotten är också att medan män- niskohandel är ett gränsöverskridande brott är kopple- ri bara ett nationellt brott. För att de män som handlar med kvinnor ska kun- na dömas för människohandel måste offren, det vill säga kvinnorna, kunna styrka att de har utsatts för olaga hot, vilseledande eller på annat sätt lurats till prostitution. Mannen förnekar naturligtvis att han har rekryterat henne på ett otillbörligt sätt och hävdar att kvinnan mycket väl förstod vad som förväntades av henne och att hon frivilligt gett sitt samtycke till det- ta. Det blir då för kvinnan en orimligt påfrestande och besvärlig bevisning därför att hon blir ifrågasatt av mannen, av mannens ombud - han har säkert råd att anlita en skicklig advokat - och troligen också av domstolen. Jag menar att man här kan dra en parallell med de rättegångar som rör kvinnor som har blivit utsatta för våldtäkt. Frågan om hennes samtycke till prostitution - precis som det kan bli när det gäller en eventuell våldtäkt - kan bli avgörande för om en man ska kunna dömas för detta människohandelsbrott. Det är redan i dag svårt att få utsatta kvinnor att vittna i domstol. Det blir med all sannolikhet inte lättare med denna utformning av brottet människo- handel. Och det är handlarna och profitörerna som ska sättas i fokus. Det är de som begår en kriminell handling med människor. Det finns en komplikation till i denna lag. Det är nämligen så att om kvinnan är under 18 år ställs det inga krav på särskilda villkor för att brottet män- niskohandel ska bli tillämpligt. Jag menar att det- samma bör gälla även för de kvinnor som är över 18 år, det vill säga för alla som utsätts för det straffbara brottet människohandel. Kvinnans ålder ska inte spela någon roll. Denna föreslagna kriminalisering harmoniserar inte heller med den svenska sexköpslagen. Där krimi- naliseras ju köparen trots kvinnans insikt i att hon ägnar sig åt prostitution. Vi har alltså kriminaliserat männen här, och då verkar det väldigt ologiskt att de som underhåller efterfrågan på sexuella tjänster, alltså de som förser männen med kvinnor som de kan köpa, också ska tjäna stora pengar på kvinnornas beroende och att de av juridisk-tekniska skäl ska kunna komma undan med denna lindrigare form av straff, nämligen koppleri för vilket det maximala straffet är fängelse i fyra år. När det nu handlar om denna ännu grövre explo- atering som människohandel innebär av personer som dessutom har ett främmande ursprung bör dessa per- soner rimligen ha samma skyddsstandard. Det är alltså handlaren som under alla förhållanden ska kriminaliseras. Människohandel för sexuella ändamål ska vara brottsligt oavsett hur medvetna och oavsett hur inför- stådda kvinnorna kan ha varit med under vilka för- hållanden som de ska arbeta. Kravet på att rekrytering eller transport ska ha skett på ett visst sätt bör därför tas bort ur lagstiftningen. Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 1.

Anf. 78 Elisebeht Markström (S)

Herr talman! Jag tänkte passa på att fråga Helena Bargholtz lite grann om det program som Folkpartiet för en kort tid sedan presenterade och som ni har kallat Stoppa vår tids slaveri. Där tycker jag mig kunna utläsa två grundorsaker till att kvinnor och barn kan råka hamna i människohandel och prostitu- tion. Det ena handlar om att kvinnor och barn som lever i fattigdom och maktlöshet och som får se sina mänskliga rättigheter kränkta lätt faller offer för människohandlare och prostitution. Det andra handlar förstås om efterfrågan. Så länge det finns män som efterfrågar precis det som Helena Bargholtz nyss var inne på finns det också möjligheter att fortsätta med denna verksamhet. Detta är vi överens om. Jag håller med om den analysen. Men det som stöter mig något i ert program är punkt 1 i de politiska åtgärdsförslagen. Den handlar om att man ska ge människor möjlighet att arbeta i vårt land - arbetskraftsinvandring. Där står det: Den som har en anställning som väntar i Sverige ska i normalfallet ges uppehållstillstånd. Bara om det är uppenbart att det finns kvalificerade sökande till just det arbetet som redan bor i Sverige ska ansökan avslås. Då blir min fråga: Hur ska detta gå till? Vem ska bevaka detta, och vad skulle det betyda i verklighe- ten? Mig veterligen finns det på varje utlyst tjänst mellan 10 och 40 sökande inom landet. Hur ska en kvinna i ett annat land någonstans långt bort kunna hävda sin rätt när det gäller att just hon skulle ha kunnat ha möjlighet till detta arbete? Vad betyder detta? Kan Helena Bargholtz förklara det för oss?

Helena Bargholtz (Fp)

Anf. 79 Helena Bargholtz (Fp)

Herr talman! Ja, det kan jag försöka göra, även om det inte alls är det som mitt anförande handlade om. Men vi bedömer att det finns möjligheter för kvinnor som kan komma till Sverige därför att de har en kapacitet som vi efterfrågar. Och jag tänker fram- för allt på de förväntade bristerna inom vården och omsorgen som vi ser. Alla siffror pekar ju på att vi kommer att få en stor arbetskraftsbrist när det gäller just vårdyrken. Här menar jag och kamrater till mig i Folkpartiet att det borde finnas goda möjligheter för kvinnor från andra länder att komma och arbeta. Däremot vill jag betona att jag inte ser prostitution som ett arbete.

Anf. 80 Elisebeht Markström (S)

Herr talman! Jag förstår att Helena Bargholtz inte menar att de ska komma hit som prostituerade. Det står också mycket tydligt i ert program att det ska handla om vanliga arbeten med riktig lön och med rejäla villkor. Då funderar jag på om det är fråga om så rejäla villkor som till exempel kollektivavtal och om att följa gällande lagstiftning och att man ser till att det är arbetsgivare som har rent mjöl i påsen och som inte anställer dessa människor utanför den ordi- narie arbetsmarknaden. Det tycker jag vore intressant att få veta. Nog verkar det lite grann märkligt hur detta skulle kunna fungera i praktiken, alltså att man skulle kunna komma till vårt land, man är offer för människo- handlare, och man kanske har landat i något av de länder som ligger nära Sverige, kommer hit och får turistvisum och ska kunna söka detta utlysta arbetet. Men man får bara stanna om det är uppenbart att det inte finns några andra kvalificerade sökande till detta jobb. Om det finns det ska ansökan avslås enligt ert program. Det är det som stöter mig, inte er ambition och er vilja att hjälpa offer för människohandel. Det är inte det som irriterar mig, utan det är just detta att om det inte finns någon svensk eller någon i Sverige går det bra att komma hit och ta detta jobb.

Helena Bargholtz (Fp)

Anf. 81 Helena Bargholtz (Fp)

Herr talman! Först och främst vill jag säga att svenska arbetsrättsliga regler självklart ska gälla också för denna grupp människor. Som jag sade i tidigare inlägg tror jag inte att detta blir ett problem. Vi behöver ha väldigt många, inte minst kvinnor, som kommer hit och arbetar, eftersom kvinnor ändå många gånger tenderar att välja vårdyrken. Jag kan inte se detta som ett problem. Däremot vill jag säga, och det är det som är så viktigt eftersom det finns i denna rapport om traf- ficking, att ett alternativ för dessa kvinnor ska vara att komma till Sverige och få ett bra jobb. De ska inte komma till Sverige för att de behöver prostituera sig. Det är en väldigt viktig distinktion.

Anf. 82 Alice Åström (V)

Herr talman! Jag hade inte tänkt gå upp i den här debatten i dag. Som tidigare har sagts råder en väldigt stor samsyn här i det svenska parlamentet när det gäller synen på människohandel och prostitution. Sverige har flyttat fram sina positioner i världen och kommer att vara en av de viktigaste drivkrafterna när det gäller att bekämpa människohandel och prostitu- tion även i andra länder. Men det här är en svår och lång process som väldigt många här har beskrivit när det gäller samarbetet inom EU och samarbetet med de baltiska staterna, och det finns väldigt mycket att göra. Men, fru talman, anledningen till att jag ändå gick upp i den här debatten var att jag upplevde en oroan- de tendens: Man gör frågan om bekämpning av män- niskohandel och prostitution - det handlar om männi- skor som utsätts för bland de grövsta brott som man kan utsättas för, en sådan oerhörd kränkning av mänskliga rättigheter - till en fråga om resurser. Vi vet alla att polisen har ett oerhört stort behov av resurser och att vården i Sverige har ett oerhört stort behov av resurser, men vi får inte låta frågan om bekämpning av människohandel och prostitution handla om ifall polisen får ytterligare hundra, två- hundra eller trehundra miljoner. Jag tycker att det är oerhört viktigt, och där upplevde jag att det fanns en väldigt tydlig samsyn, att här har vi en gemensam syn i alla partier. Det här är en prioriterad fråga, och det här måste man bekämpa. Det är i mångt och mycket också en fråga om attityder och värderingar. Jag skulle vilja uppmana alla att, när ni träffar era ledamöter i polisstyrelserna runtomkring i landet, uppmana dem att ställa frågor i polisstyrelsen om det här och att se till att, när man tar verksamhetsplane- ringen på polismyndigheterna i länen, den här frågan finns med så att det inte blir en borttappad fråga. Oavsett resurser - ökade eller till och med minskade - så är vi väl alla överens om att denna fråga måste prioriteras och lyftas fram. Vi i Vänsterpartiet gör våra avvägningar när det handlar om resurser. Vi ser också att polisen har be- hov av resurser. De har fått ökade resurser, och de kommer att få ytterligare ökade resurser i framtiden. Men ska man bekämpa människohandel och prostitu- tion måste man också ha en helhetssyn. Man måste se vilket tillstånd de här kvinnorna lever i. Ofta lever de med ett drogmissbruk och ofta med ett oerhört behov av vård, av behandling och av att kunna få möta pro- fessionell hjälp att bearbeta de psykiska skadorna. Det krävs alltså också resurser till vård och omsorg. Det krävs resurser till kommuner och landsting. Vi måste ha en helhetssyn så att vi inte bara kan bekäm- pa brottsligheten när det gäller de här kvinnorna utan att vi också kan möta de behov som dessa kvinnor har. Där handlar det ju inte enbart om den organisera- de och gränsöverskridande brottsligheten, utan det handlar ju också om prostitutionen i Sverige. Därför yrkar jag bifall till förslaget i justitieut- skottets betänkande med en förhoppning att vi alla är överens om att oavsett vilka resurser rättsväsendet har måste detta vara en prioriterad fråga och inte någon- ting som polisen kan välja bort.

Anf. 82 Alice Åström (V)

av andre vice talmannen därefter till och med 14 §

Ragnwi Marcelind (Kd)

Anf. 83 Ragnwi Marcelind (Kd)

Fru talman! Jag tycker att det är väldigt bra att Alice Åström lyfter fram den här delen, som är den viktigaste delen i hela bekämpningen av människo- handel, det vill säga att det framför allt inte är en resursfråga. Men trots det vill det till resurser och redskap för att man ska kunna bekämpa den här sor- tens handel. Jag bara undrar lite, eftersom Alice Åström ändå står bakom majoritetstexten: I den står det uttryckli- gen att Rikskriminalpolisen har sagt att anledningen till att det inte har inletts fler förundersökningar är "otillräckliga personalresurser på lokal nivå". Det är ändå ett konstaterande som har gjorts, och då tycker jag att vi inte kan förbise det, Alice Åström, för då sätter vi på oss skygglappar och vill inte inse hur det är. Jag tycker att det är lite synd, när vi pratar om så- dana här frågor, att vi alltid ska hamna i det här, att någon ska stå och försvara och säga att det finns jät- temycket resurser medan andra säger att det inte finns några resurser, när det här handlar om utsatta männi- skor, precis som Alice Åström säger. Det krävs resur- ser för att se till att de här människorna kommer bort från sitt missbruk. Det behövs förändrade attityder, men framför allt behövs det också redskap för att kunna genomföra rehabilitering och komma åt dem som säljer och utnyttjar de här kvinnorna, och då är det till syvende och sist resurser det handlar om. Jag är ledsen att behöva säga det, Alice Åström.

Anf. 84 Alice Åström (V)

Fru talman! Ragnwi Marcelind lyssnade nog lite dåligt på vad jag sade. Jag sade att jag är medveten om att polisen behöver mer resurser. Polisen har fått mer resurser och kommer också att få det framöver. Det jag ville framföra, och det var det jag ändå gick upp i talarstolen för, var betoningen på att om polisen ska kunna bekämpa det här så behövs det mer resurser. Från Vänsterpartiets sida ser vi att det här måste bli en prioriterad fråga hos polisen. Det måste lyftas upp på lokal nivå och i alla sammanhang så att den här frågan inte glöms bort. Där har vi frågan om attityder, som Ragnwi Marcelind också tog upp: Man ser inte det oerhörda förtryck som dessa kvinnor blir utsatta för, och man tar inte detta på så stort allvar som man borde. Vi borde alltså ha ett gemensamt intresse av att lyfta fram de här frågorna och se till att förändra attityderna och att den här handeln inte kan få pågå i det tysta, för det pågår över hela Sverige och inte bara i storstadsregionerna. Vad gäller resurser är jag medveten om att polisen behöver mer resurser, men vi får inte fokusera den här debatten på det. Oavsett det ekonomiska läget måste dessa kvinnor få det skydd de förtjänar.

Ragnwi Marcelind (Kd)

Anf. 85 Ragnwi Marcelind (Kd)

Fru talman! Tack för det förtydligandet, Alice Åström! Men jag tror ändå att Alice Åström som vanligt hamnar i det lilla dilemmat att dels försvara regeringens politik, dels stå upp - som Alice Åström brukar göra - för de svaga och dem som är utsatta. Och det blir en konfrontation, därför att det går inte att komma ifrån, Alice Åström: Hur gärna vi än står här i kammaren och talar så tårarna rinner så räcker inte det om vi inte kan se till att vi får muskler och får handling utifrån våra ord, och då krävs resurser. Nu säger Alice Åström att hon är medveten om att polisen behöver mer resurser. Det tycker jag är jät- tebra, därför att jag ser dig som min förhoppning i regeringsförhandlingarna om att det ska bli mer pengar till polisen. Där har Alice Åström ett stort uppdrag som jag bara vill understryka: Var med och förhandla fram mer pengar så att vi också kan arbeta med den här frågan! Självklart handlar människohandeln och den för- nedring av människovärdet som de här kvinnorna upplever om mycket mera, men vi kan inte åtgärda det utan att vi har något att arbeta med, och det kallas resurser.

Anf. 86 Alice Åström (V)

Fru talman! För Vänsterpartiet är detta ganska tydligt. Jag tror att jag fortfarande inte, under mina 20 år i politiken, har suttit i någon församling, varken på kommunal nivå eller i någon nämnd, där man har sagt att man har tillräckliga resurser att göra allt man vill och att man inte behöver något mer. Jag ser, när jag reser runt i landet, att landsting och kommuner säger: Vi har inte råd att erbjuda den här missbrukande kvinnan vård och behandling, för det finns inga resurser. Kvinnan kan då få gå kvar i prostitution, förnedring och förtryck och inte ens få hjälp med vård och behandling även om hon själv vill. Då ser jag behovet av ökade resurser till kom- munerna för att de ska kunna möta det här behovet. Jag tror att vi ständigt kommer att slåss, därför att det finns ingen verksamhet som inte behöver mer resur- ser. Det var därför jag ville lyfta upp den här frågan. Den får inte nedprioriteras. Den ska prioriteras upp överallt. Den kampen kommer vi att behöva föra under många år framöver.

Anf. 87 Hillevi Engström (M)

Fru talman! Vi kan ta Blekinge polismyndighet som ett exempel. Under de senaste åren har man fått fem dagliga färjeförbindelser med Baltikum. Det har inneburit att man i Blekinge län lägger 30 % av den operativa polisresursen på gränspolisarbete. Man har flyglinjer som är utanför Schengen, och man planerar även en daglig flygförbindelse till Baltikum. Det innebär att polisen i Blekinge är tvungen att avsätta 30 årsarbetskrafter passkontrollanter och minst 15 årsarbetskrafter poliser för att ta hand om gränsöver- vakningen. Det betyder att det inte handlar om att prioritera bort handel med kvinnor. Man har inte personer ute som kan göra någonting åt saken i den utsträckning man vill och skulle önska. Vi politiker måste också vara tydliga och säga vad man inte ska prioritera, när man har begränsade re- surser. Jag upplever att polisen känner en stor ambi- valens till vad de ska göra och inte göra. Det är viktigt med värderingar och signalsystem. Där faller ett stort ansvar på regeringen som via justi- tieministern och rikspolischefen har att gå ut med direktiv till de lokala polismyndigheterna. Där finns det mycket att göra. Man måste om inte ta justitiemi- nistern i örat så åtminstone få honom att tala om vad polisen ska ägna sig åt. Vi kan stånga våra huvuden blodiga och prata om resurser. Men när det inte ens finns poliser för att bemanna en radiobil på dagtid utan man får ta ut kriminalpoliser som har stora ären- debalanser och sätta dem i en radiobil för att det över huvud taget ska komma någon när allmänheten ring- er, då är det ett stort resursproblem. Det kan man inte negligera.

Anf. 88 Alice Åström (V)

Fru talman! Nu kom vi in på frågan om antalet poliser. Nu utbildas det poliser. Jag önskar också att det skulle finnas fler poliser ute redan i dag. Men det gör det inte. Det är ett stort problem inom poliskåren. Det man också behöver titta på från Rikspolisstyrel- sen är fördelningen av de resurser och det antal poli- ser som finns utifrån de aspekter som beskrevs: när man får fler färjelinjer, när man får flygtrafik och när det ställs krav. Det måste man också våga se och fördela resurserna inom poliskåren. Hillevi Engström talar om att ta justitieministern i örat. Jag vet mycket väl att de här frågorna finns med i regleringsbrev som går från regeringen till Rikspo- lisstyrelsen. Där kräver man också en återrapporte- ring. Man ligger hela tiden på för att frågan inte ska tappas bort. Man följer upp den återrapportering man får från Rikspolisstyrelsen. Rikspolisstyrelsen har själv uppmärksammat problemen och ska nu ha en kontaktperson i varje län för återrapportering. Den frågan är mycket väl omhändertagen i dagsläget. Man kan alltid diskutera hur man ska prioritera. Men det är anmärkningsvärt att vi hamnar i den här debatten. Det är nästan den enda fråga där alla partier, från Vänstern till Moderaterna, är helt överens. Vi är överens om att det är en viktig fråga, den är priorite- rad och man måste arbeta med den. Det borde också vara en ganska tydlig signal, både till Rikspolisstyrel- sen och polisen ute i landet.

Anf. 89 Hillevi Engström (M)

Fru talman! I den rapport som Rikskriminalpoli- sen har utarbetat framgår att arbetet mot människo- handel inte prioriteras i Rikspolisstyrelsens plane- ringsförutsättningar. Rikskriminalen skriver att det är en förutsättning att man går ut med tydliga direktiv på den punkten. Jag vill påminna om en sak som jag tog upp i mitt anförande. Den kontaktperson som finns på varje myndighet är inte mer än en brevlåda som det är i dag. Det säger de själva. De ska vara kontaktpersoner för både människohandel, prostitution, barnpornogra- fi, familjevåld, relationsvåld och våld mot barn, ofta tillsammans med sina ordinarie arbetsuppgifter. Det säger sig självt att de inte kan mäkta med annat än att ta emot information och leverera den till Rikskrimi- nalen. Det behövs resurser för människorna på fältet som sitter och spanar och utreder. Jag tror att vi är överens om det och jag hoppas att det blir förbätt- ringar på den punkten.

Anf. 90 Alice Åström (V)

Fru talman! Vi är helt överens om att det behövs fler poliser. Det är därför det också finns två nya polishögskolor. Man kommer att åtgärda det. Samti- digt kan vi se, när vi åker runt i landet, att det finns polismyndigheter som har tagit frågan på ett stort allvar och där det bedrivs ett bra arbete. Det finns också exempel på det i rapporten. De arbetar utifrån exakt samma resurser och förutsättningar. Men det finns en stor variation i med vilket allvar man ser på frågan och hur man bedriver arbetet. Det är en attityd- fråga. Min förhoppning är givetvis att den absolut bästa polismyndigheten där det bästa arbetet bedrivs ska bli en modell för andra. De gör det utifrån exakt samma resurser. Det finns en möjlighet att flytta fram positionerna redan i dagsläget.

Anf. 91 Johan Pehrson (Fp)

Fru talman! "Nej, nu blir jag arg" brukar Emil i Lönneberga säga när han behandlas orättvist av sin milt sagt opedagogiska far. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet vill göra en poäng av att det inte får handla om resurser. Jag tillhör dem som brukar prata om att polisens arbete handlar om annat än resurser - hur vi jobbar, vad man ska göra och inte göra, att våga prioritera. I de regleringsbrev och budgetar som man skickar från Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet till Rikspolisstyrelsen är allt priorite- rat. Det är ingen prioritering, att säga att man priorite- rar allt. Jag skulle vilja påstå att det är en skrämmande dålig politisk ledning. Den har Alice Åström och Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet haft ansvar för i nästan åtta år. De har i alla fall haft det i fem år, sedan Vänsterpartiet blev det stödparti till Socialdemokraterna som man är nu. Det är ni som bär ansvaret för att det inte finns någon tydlig ledning för polisens arbete. Vi kan prata om resurser någon annan gång. Det gör jag gärna, för där tror jag också att det finns pro- blem. Men när man säger att ett område ska priorite- ras blir jag konfys. Vi vet att man stänger polisstatio- ner i vårt land på löpande band. Det gör vi i dag. Då ska vi väl stänga några till, om vi ska prioritera om. Tycker man att det finns tillräckligt med resurser till svensk polis? Jag tror inte det. Det finns strukturella problem i svensk polis. Ett är faktiskt rent politiskt. Det handlar om att regering- en och riksdagens majoritet inte ser till att det finns tydliga direktiv i budgeten, i regleringsbreven, att inte majoriteten i RPS styrelse och majoriteterna i våra lokala polisstyrelser på länsmyndigheterna ser till att man tar krafttag och talar om vad som är viktigt. När man läser noga RPS årsredovisning kan man bli mör- krädd när man ser hur resurserna har använts. Jag är kritisk mot det. Jag tycker att man ska ha en ny led- ning för Rikspolisstyrelsen och skriva nya direktiv, men jag tror tyvärr att det då krävs att man byter regering. Nuvarande regering har misslyckats i åtta år med att se till att det blir några prioriteringar. Det är allvarligt. Slutligen handlar det mycket om värderingar. Eli- sebeht Markström och många med henne var helt rätt ute. Det handlar om att visa att det inte är okej att köpa en annan människas kropp. Det handlar om tuff, offensiv attitydbildning och attitydpåverkan. Jag brukar sällan ha anledning att berömma LO för vad LO gör för Sverige. Men man gör ett väldigt bra arbete i projektet om makt och rättvisa där man är ute och pratar om sexhandel och bristen på jämställdhet i de grupper där vi vet att det tyvärr finns en hel del sexköpare. Sådant är bra. Det ska vi ha mera av. Men, mina vänner, majoriteten i den här kammaren kan inte smita ifrån sin totala brist på politisk ledning av vad polisen ska hålla på med.

Anf. 92 Alice Åström (V)

Fru talman! Johan Pehrson säger att majoriteten inte kan smita ifrån vad man prioriterar och att det är alltför mycket som är prioriterat. Jag kan delvis hålla med. Det är alldeles för lätt att tycka att de flesta brott är viktiga att bekämpa. Man vill kanske alldeles för mycket. Jag kan hålla med om att det är en svår poli- tisk avvägning och det blir alldeles för lätt så att all- ting blir prioriterat. Jag hoppas att man kan förbättra det arbetet och att man vågar prioritera tydligare. När jag tittat bakåt i tiden då det varit en annan politisk majoritet här i landet har jag inte sett att prio- riteringarna skulle ha varit tydligare. Det här är alltså ett gemensamt politiskt problem. Min förhoppning är givetvis att den nuvarande majoriteten ska fortsätta att arbeta med frågan och bli bättre på att hantera den, och att en annan majoritet inte ska få tillfälle att visa att det borde vara på något annat sätt. Jag tror nämli- gen att det här är ett problem som finns i politiken över huvud taget. När det gäller majoriteten i de lokala myndighe- terna kan jag tala om att många av länspolisstyrelser- na har borgerlig majoritet, så det man gör på länsnivå är nog ett delat ansvar. Man är dålig på att hantera dessa problem, oavsett vilken majoritet som finns.

Anf. 93 Johan Pehrson (Fp)

Fru talman! Alice har helt rätt. Det finns odugliga företrädare för fler partier än de som nu bildar majo- ritet i Sveriges riksdag. Självklart finns det också lokala polisstyrelser som gör felaktiga prioriteringar. Men ofta är majoriteten en annan i regionen eller i länet. Min poäng är att det hela vägen verkar finnas en total politisk oförmåga att säga att någonting är vikti- gare än något annat. Man får inte säga någonting om det, utan allt är viktigt. Jag möter poliser som är frust- rerade för att rikspolischefen säger till dem att allt är prioriterat. Och vad kan han göra om det står så i budgetpropositionen eller regleringsbrevet? Där kan vi se att allt är prioriterat, vilket leder till att man måste hålla på med direkt verksamhet. Det finns inte utrymme för spaning, analys och annat sådant. Vi ska i eftermiddag behandla fler betänkanden. Då kommer vi inte att bara prata om resurser, utan även om innehåll och vad man får göra. Vi ska också prata om rumsavlyssning. Om vi vill komma åt de bedrövliga ligor som säljer unga kvinnor och barn, och om vi vill se dem åka fast, kanske vi ska vara beredda att ta lite tuffare tag mot dem. Då handlar det inte bara om antalet poliser, utan om vilken teknik och vilka metoder polisen får arbeta med. Men det ska vi återkomma till.

Anf. 94 Alice Åström (V)

Fru talman! Det sista som nämndes om vilka me- toder och verktyg man ska använda kommer vi att debattera under eftermiddagen. När man säger att det är mycket som är prioriterat måste man också hålla i minnet att varje myndighet utifrån de prioriterade områdena ska kunna titta på vad som är särskilt aktuellt i just deras myndighets- område. Det är viktigt och görs dåligt i dag. Det går inte att härifrån snävt prioritera verksam- heter. Det kan senare visa sig att man inte har just de problemen på de olika ställena. Jag tror därför inte att det är möjligt att fullt ut snäva in prioriteringarna. Den diskussionen måste tas på länsmyndighetsnivå, där man tittar på hur det ser ut just där och hur man ska prioritera. Kanske kan vi gemensamt driva på och se till att det sker ett bättre arbete ute hos myndighe- terna.

Anf. 95 Johan Pehrson (Fp)

Fru talman! Ja, det ser jag fram emot. Jag tror att vi tillsammans från justitieutskottet måste ta ett större ansvar om vi som blivit valda av svenska folket inte kan läsa ut vad regeringen vill prioritera, eller vi anser att de prioriterar för mycket - Alice ger mig ju delvis rätt i detta. Vi kan väl vara överens om den verklighetsbeskrivningen att om man stänger polis- stationer på rad, och vi samtidigt säger att detta ska prioriteras högre, då måste någonting annat tas bort. I annat fall blir det ju ingen prioritering. Det svåra är inte att vilja, utan det handlar om att välja. Om det finns en stor utmaning i form av svåra brott som be- gås måste man välja någonting. Jag tror alltså att vi från utskottet måste ta ett stort ansvar att leda och prioritera. Jag känner nämligen inte att vår regering, som är vald av majoriteten, gör det. Det går inte att jaga enskilda poliser och enskilda polismästare - och inte rikspolischefen heller för den delen, eftersom han tar direktiv från regeringen. Och om direktiven är otydliga är de inte bra.

Anf. 96 Elisebeht Markström (S)

Fru talman! Det är alldeles riktigt det som sägs här. Det är dock lite trist att den stora och viktiga frågan om människohandel nu har tippat över och handlar om resurser. Eftersom vi socialdemokrater nu innehar rege- ringsmakten måste jag väl tillåtas påpeka att vi san- nolikt aldrig kommer till den situationen när någon av oss står i talarstolen och säger att vi har fått tillräckli- ga resurser på alla områden. Den dagen kommer vi aldrig att få uppleva. I år finns 13 ½ miljard kronor på polisens konto. Vi vet inte vad som kommer i vårpropositionen. Detta är dock inte noll. Det är inte detsamma som att man inte kan göra någonting. Det jag efterlyser, och som vi har talat om tidiga- re, är att vi här har ett mycket allvarligt brott, män- niskohandel, som renderar höga straff. Ändå kan Rikskriminalpolisen säga att det finns områden i landet där man inte jobbar med denna fråga på det sätt som är önskvärt. Och det är klart att det finns anledning att påpeka det. Det tycker jag också. Trots allt undrar jag: Tror inte Johan Pehrson att det kan finnas ett mått av värderingar inom poliskåren kring just den situation som vi nu har där man under- låter att arbeta med denna fråga och i stället ägnar sig åt någonting annat? Det finns alltså poliser, men de arbetar inte med just detta. Norrbotten är ett lysande exempel på det. Jag ska be att få återkomma i nästa replik om era satsningar i det program som jag nyss har läst.

Anf. 97 Johan Pehrson (Fp)

Fru talman! Jag tror att det finns problem med värderingar inom polisen. Vem bär ansvaret för det? Det är den socialdemokratiska regeringen som inte ser till att vi har en ledning för polisen som löser detta. Det är aldrig okej att det kommer en signal från en svensk polis, varken från norr eller söder, som säger att det inte är så viktigt att någon köper någon annans kropp och att det är ingenting att bry sig om. Det är ju tjänstefel av personen i fråga. Jag vet inte riktigt vad man ska göra åt det, men det är nästan en fråga för ansvarsnämnden när vi vet hur det ser ut inom polisen. Sedan den nuvarande rikspolischefen tillträdde har det kommit ett antal anmälningar mot poliser som misshandlat sina närstående, fruar eller sambor. Det leder sällan till avskedande, och i vissa fall har det till och med lett till att man fått jobba kvar och utreda våld mot andra. I något undantagsfall kan väl en så- dan polis få jobba kvar och inte få sparken. Han kan till exempel få hålla på med trafikövervakning. Det finns problem med värderingarna inom poli- sen. Det handlar om bristande ledarskap där man inte talar om hur det ska vara. Hur kan vi ha polischefer som får åka på konfe- renser om jämställdhet och där förgripa sig på kvin- nor och ändå få vara kvar? Det känns inte som om man reagerar tillräckligt kraftfullt. Tänk om det hände på en julfest på en vanlig polisstation ute i landet. Vilket ramaskri det skulle bli! Nej, bättre ledarskap för polisen. Regeringen bär ansvaret.

Anf. 98 Elisebeht Markström (S)

Fru talman! Det är bra att Johan Pehrson säger det han säger. Jag tror nämligen också att en hel del handlar om värderingar och attityder till dessa frågor. Det gäller inte bara människohandel för sexuella ändamål, utan också brott mot barn, våld mot kvin- nor, och andra typer av kränkningar av svaga grupper. Homofobiska brott är också ett exempel där det finns en hel del att göra. Jag är därför glad att Johan Pehrson är så tydlig på det här området. Så vill jag ta upp ert program som jag talat om ti- digare. Alla har kanhända inte läst det, men jag har gjort det. Stoppa vår tids slaveri är den dramatiska titeln på programmet, och slaveri är precis vad det handlar om när det är fråga om människohandel. Det kan gälla kvinnor, det kan gälla barn, det kan också gälla män, men det är mera sällsynt, åtminstone i fråga om sexuellt utnyttjande. Ni satsar ju en del pengar på detta. Ni talar om ett anslag där medel ska gå till kommunal socialtjänst, frivilligorganisationer och särskilda insatser inom polisen och rättsväsendet. Ni landar på 20 miljoner kronor. Det är inte mycket i det här sammanhanget, Johan Pehrson, om vi verkligen ska göra någonting extra utöver det som görs i dag. Jag vill också fråga lite kort, bara för att jag är ny- fiken, om Johan Pehrson tycker att den formulering som jag tidigare redogjorde för är bra, nämligen att den som har en anställning som väntar i Sverige i normalfall ska ges uppehållstillstånd. Bara om det är uppenbart att det finns kvalificerade sökanden till just det arbetet, och som redan bor i Sverige, ska ansökan komma att avslås. Man tänker sig att detta skulle kunna vara ett exempel på hur man bekämpar män- niskohandel.