Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Läkemedelsfrågor

Betänkande 2008/09:SoU24

  1. 1, Förslag, Genomförd
  2. 2, Beredning, Genomförd
  3. 3, Debatt, Genomförd
  4. 4, Beslut, Genomförd

Ärendet är avslutat

Beslutat
13 maj 2009

Utskottens betänkanden

Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.

PDF
Läkemedelsfrågor(pdf, 94 KB)
Webbsida
Visa hela dokumentet för Betänkande 2008/09:24 Läkemedelsfrågor

Beslut

Nej till motioner om läkemedelsfrågor (SoU24)

Riksdagen sa nej till motioner från allmänna motionstiden 2007 och 2008 om läkemedelsfrågor. Skälet är främst att det redan pågår arbete i de frågor som motionerna tar upp. Ett antal motioner tar upp samma eller i huvudsak samma frågor som riksdagen har behandlat tidigare under valperioden.
Utskottets förslag till beslut
Avslag på motionerna.
Riksdagens beslut
Kammaren biföll utskottets förslag.
Visa hela dokumentet

Ärendets gång

Förslag, Genomförd

Motioner: 21

Motioner från ledamöterna

Beredning, Genomförd

Senaste beredning i utskottet: 2009-04-02
Justering: 2009-04-23
Trycklov till Gotab och webb: 2009-04-27
Trycklov: 2009-04-27
Reservationer: 3
Betänkande 2008/09:SoU24

Alla beredningar i utskottet

2009-04-02

Nej till motioner om läkemedelsfrågor (SoU24)

Socialutskottet föreslår att riksdagen säger nej till motioner från allmänna motionstiden 2007 och 2008 om läkemedelsfrågor. Skälet är främst att det redan pågår arbete i de frågor som motionerna tar upp. Ett antal motioner tar upp samma eller i huvudsak samma frågor som riksdagen har behandlat tidigare under valperioden.

Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.

Debatt, Genomförd

Debatt i kammaren: 2009-05-07
Stillbild från Debatt om förslag 2008/09:SoU24, Läkemedelsfrågor

Debatt om förslag 2008/09:SoU24

Webb-tv: Läkemedelsfrågor

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Elina Linna (V)
Anf. 1 Elina Linna (V)
Fru talman! Betänkandet som vi nu ska debattera är ett motionsbetänkande innehållande 29 motionsyrkanden om läkemedelsfrågor. Vänsterpartiet har tre motioner i betänkandet. Alla dessa avstyrks av utskottsmajoriteten i gott sällskap med samtliga andra motioner, varav många är skrivna av de borgerliga partierna. Som bekant brukar det vara så i riksdagen att majoriteten av motionerna avstyrks. Det tycker jag är synd. Det finns många motioner som innehåller förslag som borde godkännas. I mitt anförande kommer jag att närmare beskriva de förslag som Vänsterpartiets har. Läkemedel är en viktig del av vården, har många positiva effekter och är ett oumbärligt redskap i behandlingen av många sjukdomstillstånd. Men samtidigt är användandet av läkemedel i vissa fall förknippat med stora risker. Det finns ofta, både bland patienter och bland läkare, en övertro på de positiva effekterna av läkemedel, vilket kan skapa överförskrivning av läkemedel. Detta känner vi till framför allt hos gruppen äldre patienter. För mycket och felaktig läkemedelsförskrivning kan leda till ökade biverkningar, risk för interaktioner, negativ miljöpåverkan, resistensutveckling, resursslöseri med mera. Det systemskifte som för närvarande pågår inom hälso- och sjukvården kan också bidra till överförskrivning av läkemedel. Jag ska förklara vad jag menar. Vid årsskiftet blir vårdvalssystemet inom primärvården obligatoriskt över hela landet. Patienterna blir värdefulla kunder hos vårdcentralen. De blir kunder, som medvetet eller omedvetet kommer att efterfråga till exempel antibiotika som behandling mot en vanlig förkylning, och läkaren kan inte eller har svårt att neka patienten medicin. Annars riskerar vårdcentralen att förlora en värdefull "kund". Redan nu finns det uppgifter om att så har skett på vissa håll där vårdvalsmodellen har införts. Resursstarka patienter har självklart också bättre förutsättningar att kräva viss medicin. Det är inget fel i det, men det kan handla om medicin som är onödig. Vänsterpartiet uppmärksammade redan i höstas rapporter om att personer med högre utbildning generellt får dyrare läkemedel än personer med lägre utbildning. Vi menar att frågan om läkemedelsförskrivning och skillnader är en så pass viktig fråga att den borde utredas. Fru talman! Jag kallade nyss patienter lite vanvördigt för kunder, fast om läkemedelsbolaget riktar reklam mot individer betraktar bolaget dessa individer som potentiella kunder, eller hur? Vänsterpartiet föreslår att förbud mot reklam för läkemedel bör införas. Under de senaste åren har läkemedelsbolagens reklamanslag ökat kolossalt. Då ska vi komma ihåg att det finns vissa generella förbud mot marknadsföring av läkemedel. Receptbelagda läkemedel får inte marknadsföras till allmänheten, och reklam får inte riktas mot barn. Men läkemedelsbolagen töjer ständigt gränserna. Det pumpas ut reklam på radiostationer som riktar sig direkt till unga flickor om vaccinet mot livmoderhalscancer. Det har också förekommit pappersreklam direkt till flickor om just livmoderhalscancervaccinet. Häromdagen fick jag ett brev från en man från södra Sverige. Han var upprörd över att Kanal 5 i tv får göra reklam för Voltaren, ett läkemedel mot smärta och inflammationer. Nu säljs Voltaren receptfritt i apotek. Men enligt brevskrivaren har man i Danmark upptäckt att Voltaren gett allvarliga njurskador, och preparatet har där dragits in. Jag har inte kännedom om det gäller just den styrkan som säljs receptfritt i Danmark. Men jag förstår och delar brevskrivarens upprördhet och blir än mer övertygad om att vi borde införa ett förbud mot läkemedelsreklam. Det regelverk som i dag finns mot reklam för receptbelagda läkemedel fungerar inte, och enligt min och Vänsterpartiets mening borde inte heller reklam för receptfria läkemedel få förekomma. Läkemedel är inte som vilken vara som helst. De äldre som grupp är de som ordineras och äter mest mediciner. Trots att den befolkningsgrupp som konsumerar mest och flest läkemedel är äldre än 80 år utprovas sällan eller aldrig läkemedel på äldre. Det betyder till exempel att när läkemedelsföretagen redovisar biverkningar grundar sig redovisningen på läkemedelsprövningar som är utförda på yngre och på personer i medelåldern. Vänsterpartiet anser att läkemedel i högre grad ska provas på äldre då de i så stor utsträckning konsumeras av äldre, och vi menar att Läkemedelsverket inte ska godkänna läkemedel som enbart har provats ut på yngre personer. Fru talman! Jag vill avsluta med att yrka bifall till reservation nr 2.
Thomas Nihlén (Mp)
Anf. 2 Thomas Nihlén (Mp)
Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till Miljöpartiets reservation, som innebär att vi yrkar bifall till sju motioner i detta betänkande. I betänkandet tas motioner från allmänna motionstiden upp, och jag tänkte i mitt anförande ta upp några av Miljöpartiets läkemedelsmotioner som vi tycker är extra angelägna. Den första motionen handlar om förhandsgranskning av reklamkampanjer för receptbelagda läkemedel. Sedan drygt ett år har det för första gången i Sverige förekommit reklamkampanjer direkt till konsument av receptbelagda läkemedel. Det gäller marknadsföringen av de två vaccinerna Gardasil och Cervarix mot några HPV-virusstammar som i vissa fall kan orsaka livmoderhalscancer. Dessa receptbelagda läkemedel marknadsförs direkt till konsumenter av läkemedelsföretagen genom helsidesannonser i dagspressen, både rikstäckande och lokal, tv-reklam, radioreklam, Internetreklam och reklam i tidskrifter med mera. Svenska Läkemedelsverket är den enda läkemedelsmyndighet inom EU som utan ett förhandsgodkännande tillåter reklam direkt till konsument av receptbelagda läkemedel liknande Gardasil och Cervarix. Anledningen till detta förklaras av regeringen med att ett förhandsgodkännande av behörig myndighet av vaccinationskampanjer skulle strida mot tryckfrihetsförordningen och förbudet mot censur. Miljöpartiet delar inte den uppfattningen. Vi anser att det här rör sig om kommersiell reklam varför hänvisningen till tryckfrihetsförordningen och förbudet mot censur är en tveksam tolkning av svensk lagstiftning. Vi anser därför att regeringen snarast bör göra ett tillägg till den svenska läkemedelslagstiftningen som innebär att samma regler för reklam och marknadsföring av vacciner ska gälla i Sverige som i övriga EU. Detta skulle öka möjligheterna att nå ut med producentobunden information av dessa vacciner till allmänheten, vilket måste anses som mycket väsentligt ur ett konsument- och patientsäkerhetsperspektiv. Ett annat alternativ för regeringen är att i samband med de nu pågående samtalen inom EU om det nya läkemedelspaketet kräva en skärpning av det nu gällande EU-direktivet så att det blir ett totalt reklamstopp för receptbelagda läkemedel, även för vacciner. Fru talman! Jag ska säga något om läkemedel och hållbarhet. Årligen kasseras i Sverige läkemedel för miljardbelopp. Mellan 5 och 10 procent av alla läkemedel kasseras, vilket motsvarar ett par miljarder kronor. Från apoteken skickas ca 1 000 ton till destruktion. En stor del av detta kommer från patienter eller anhöriga som har lämnat in överblivna läkemedel till apoteket. En annan orsak till kassationen är läkemedel som har sorterats ut från läkemedelsförråd på våra sjukhus på grund av att hållbarhetstiden har gått ut. Läkemedel som är äldre än fem år får enligt nuvarande regelverk inte användas, utan måste kasseras. Det stora flertalet läkemedel är konstruerade för att vara extremt hållbara, med stabila substanser med mycket lång hållbarhet. Med stor sannolikhet skulle de flesta läkemedel vara lika effektiva efter 10 eller 20 år eller längre, under förutsättning att de lagras på ett korrekt sätt. Dagens regelverk innebär alltså att vi kanske kastar och kasserar läkemedel för miljarder alldeles i onödan. Vi i Miljöpartiet anser att regeringen bör utreda möjligheten att förändra regelverket så att den angivna hållbarhetstiden för våra läkemedel kan förlängas så att den motsvarar den verkliga hållbarhetstiden. Fru talman! Jag ska nu säga några ord om läkemedelsbehandling och våldsagerande. Finns det något eventuellt samband mellan viss läkemedelsbehandling och olika former av våldsagerande? Den frågan ställer vi i Miljöpartiet i en av våra motioner. Frågan är, som alla förstår, ytterst känslig och det är antagligen därför som ingen ansvarig myndighet eller regeringen har vågat ta sig an denna laddade frågeställning. Bakomliggande faktorer som leder till våldsagerande, både våld mot andra och självmord, är viktiga att utreda för att kunna minska riskerna för all typ av våldsagerande. Vi vet i dag att många av de narkotikaklassade läkemedlen, antipsykotiska läkemedel och antidepressiva läkemedel kan ha allvarliga biverkningar i form av ökad risk för självmord samt emotionell instabilitet, vanföreställningar, förföljelseidéer och andra bisarra beteenden. Allvarliga biverkningar uppträder oftast då man påbörjar, ändrar eller avslutar den aktuella läkemedelsbehandlingen. Vid flera av de senaste årens uppmärksammade våldsdåd har det framkommit att personerna som utfört dessa våldsdåd har varit ordinerade läkemedelsbehandling med antipsykotiska eller antidepressiva läkemedel. Enligt Socialstyrelsen har de personer som har begått självmord i samband med att personerna vårdats inom hälso- och sjukvården i de flesta fall haft en läkemedelsbehandling bestående av antipsykotiska eller antidepressiva läkemedel. Det har dock inte gjorts någon analys eller uppföljning av dessa fakta från Socialstyrelsens sida. Miljöpartiet anser därför att regeringen bör ta initiativ till att utreda frågan om det eventuella sambandet mellan läkemedel och våldsagerande. Man behöver även ge ett tydligt ansvar till någon myndighet att följa denna fråga vad gäller tillsyn och uppföljning samt skapa tydliga rutiner och regler för hur dessa frågor ska hanteras av rättsväsendet, hälso- och sjukvården och andra berörda myndigheter. Fru talman! Läkemedel är i dag den vanligaste behandlingsmetoden inom svensk hälso- och sjukvård. Enligt den senaste statistiken är totalkostnaden för läkemedel i Sverige ungefär 30 miljarder kronor om året. Kostnaderna för felaktig läkemedelsanvändning ligger enligt många bedömare någonstans mellan 20 och 30 miljarder. Några exempel på felaktig läkemedelsanvändning kan vara obehandlad indikation, felaktigt läkemedelsval under behandling, överdosering, biverkningar, interaktioner, läkemedel utan diagnos eller medicinsk indikation eller beroende. Hur stort är då problemet med felaktig läkemedelsbehandling? Den frågan finns det inget säkert svar på. När man läser Socialstyrelsens rapport Vårdskador inom somatisk slutenvård kan man få en viss uppfattning om storleksordningen av den felaktiga läkemedelsanvändningen. I rapporten konstateras att varje år drabbas 105 000 personer i sjukvården av skador som klassas som undvikbara. Det innebär att var femte minut, dygnet runt, året runt, skadas en person i den svenska vården - i onödan. Vårdskador definieras som skador som skulle ha kunnat undvikas. 3 procent av patienterna med vårdskador dör av sina skador. Det motsvarar ungefär 3 000 personer per år eller en person var tredje timme. Det innebär att vårdskador som är undvikbara skördar sju gånger fler dödsoffer än trafiken. En av de största orsakerna till dessa vårdskador är felaktig läkemedelsanvändning. Tiotusentals personer skadas varje år i onödan av läkemedelsrelaterade orsaker som överdosering av läkemedel eller onödig, utebliven, försenad, felaktig eller otillräcklig läkemedelsbehandling. Hur många som dör är mer osäkert, men många menar att det kan röra sig om upp till 1 000 patienter som dör i onödan varje år. För våra äldre är situationen än mer alarmerande. Ca 20 procent av alla äldre som läggs in akut på sjukhus har drabbats av biverkningar och läkemedelsrelaterade problem efter att ha fått felaktiga eller onödiga läkemedel. Många äldre får tio eller fler läkemedel per dag. Var fjärde patient är ordinerade direkt olämpliga eller farliga läkemedel. Den felaktiga läkemedelsanvändningen är ett allvarligt hot mot ett tryggt och säkert åldrande i dagens Sverige. Vi vet att många människor i Sverige drabbas av skador, sjuklighet eller död som orsakas av felaktig läkemedelsanvändning. Men det är anmärkningsvärt att det saknas säkra uppgifter om storleksordningen på de samhällsekonomiska kostnaderna samt hur många som drabbas och varför. Det här leder till att det är svårt att föra en seriös debatt om de här viktiga frågorna. Det finns därför en stor osäkerhet om vilka åtgärder som bör vidtas för att minska kostnader och lidande orsakade av felaktig läkemedelsanvändning. När vi vet hur stort det här problemet är och vad det består av har vi naturligtvis också en möjlighet att följa upp och utvärdera om den felaktiga läkemedelsanvändningen ökar eller minskar och vilken effekt de eventuella åtgärderna som vi sätter in har haft. Fru talman! Därför föreslår Miljöpartiet tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet att det inrättas en kommission för läkemedelssäkerhet som ska söka svar på de här frågorna.
Finn Bengtsson (M)
Anf. 3 Finn Bengtsson (M)
Fru talman! Jag vill inleda med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut samt avslag på betänkandets tre reservationer. Fru talman! Läkemedel har under det senaste seklet genom stora forskningsinvesteringar kommit att bli vår enskilt viktigaste interventionsåtgärd inom sjukvården. Interventionen kan innebära behandling mot pågående sjukdom men lika ofta en insats för att förebygga att sjukdom eller symtom uppstår. För att kunna behandla mänsklighetens gissel i form av våra stora folksjukdomar, men också mer sällsynt förekommande åkommor, drar vi i dag alla nytta av en god tillgång till en omfattande arsenal av olika mer eller mindre kvalitetssäkrade läkemedel. Utan tillgång till väl fungerande läkemedel skulle sjukvården i dag framstå som en pinsamt ineffektiv och outvecklad, för att inte säga inhuman, verksamhet i ett i övrigt effektivt, utvecklat och mänskligt samhälle. Mot denna bakgrund är det besvärande att höra det ofta oreflekterat framförda mantrat hos politiker och andra om skenande läkemedelskostnader. Visst är utgifterna för läkemedel mycket omfattande i vårt moderna samhälle generellt, som Thomas Nihlén just har redogjort för. Då majoriteten av dessa inom ramen för en solidariskt finansierad hälso- och sjukvård bekostas av skattemedel måste vi veta vad vi får för pengarna. Den som bara ojar sig och använder sig av begrepp som skenande kostnader utan att för ett ögonblick reflektera över vad alternativkostnaden för såväl individ som samhälle kan vara tar på sig ett jättestort ansvar för konsekvenser som försämrad sjukdomsbekämpning, krav på andra, än dyrare och kanske sämre vetenskapligt belagda behandlingsmetoder och försämrad funktions- och arbetsförmåga när nödvändig läkemedelsterapi uteblir. Det kan i förlängningen leda till ett trendbrott med ett ökat antal förtida dödsfall som kan undvikas med dagens kunskaper och som successivt sänker i stället för höjer vår befolknings medellivslängd. Hälsoekonomiska fakta visar att den totala kostnaden för sjukdom som utgörs av så kallade direkta kostnader, det vill säga öppenvård, slutenvård och kostnader för behandling med bland annat läkemedel, uppgår till ca 20 procent, medan de indirekta kostnaderna, det vill säga kostnader för kort- och långtidssjukskrivningar, förtidspensioneringar och förkortad livslängd, utgör hela 80 procent. Fru talman! I detta perspektiv utgör läkemedelskostnaderna ca 5 procent av våra samlade utgifter för sjukdomsbekämpning. Ställt i en sådan kostnadsrelation är frågan om inte en ökning av utgifterna för läkemedel rent av vore befogad som en investering såväl i befolkningens hälsa som för samhällsekonomin. Ett sådant förslag förutsätter emellertid att vi i vårt land har en rationell användning av läkemedel som är både effektiv och säker för patienterna. Enligt de många rapporter som finns från myndigheter och medier om både osäker och oegentlig användning av läkemedel förefaller detta tyvärr inte vara fallet i Sverige i dag. Vad värre är: Forskning på området anger inte heller en tydlig trend till förbättrad användning av läkemedel. Det är väsentligen detta problem som det aktuella betänkandet berör. Oppositionens representanter har här på ett förtjänstfullt sätt lyft upp flera viktiga frågor som bör belysa problemets art. När vi nu har lyssnat till oppositionens presentationer av problemen förefaller det inte som om något politiskt agerande sker. Inget kan vara mer felaktigt, fru talman. Till skillnad från tiden när de rödgröna styrde landet, då politisk stiltje rådde på området för strategier för rationell läkemedelsanvändning, sker nu en lång rad viktiga insatser för att förbättra denna kärnverksamhet inom sjukvården. Detta redovisas tydligt i betänkandet. En central komponent i detta arbete utgörs av Socialdepartementets nära anknytning till en EU-process som går under beteckningen läkemedelspaketet. Denna process inleddes av EU-kommissionen förra året och pågår nu för fullt i medlemsländerna. Processen får glädjande nog ett crescendo under Sveriges ordförandeskap till hösten. Följaktligen har den svenska regeringen utlyst ett arbete med en effektiv och säker användning av läkemedel som ett av de prioriterade områdena under vårt ordförandeskap. Läkemedelspaketet fokuserar på tre viktiga huvudområden för en effektiv och säker läkemedelsanvändning. För det första handlar det om övervakning och uppföljning av hur användningen av läkemedel i vardagen faller ut i bredare befolkningslager jämfört med den information som vi hittills har från evidensbaserade, vetenskapliga, kliniska studier på särskilt utvalda och ofta idealiserade patientgrupper. Fru talman! Detta fokus är helt avgörande för att kunna bedöma om rationell läkemedelsanvändning föreligger eller ej, för att kunna definiera var tillkortakommanden föreligger och följaktligen för att rätt kunna åtgärda dem. Många olika läkemedel behövs för olika tillstånd, och olika individer med samma principiella sjukvårdsproblem behöver olika läkemedel för att optimal kvalitet i den nödvändigtvis individualiserade behandlingen ska kunna uppnås. Samma typ av läkemedel, och till och med exakt samma substans, behöver inte sällan ordineras olika till olika patienter med samma huvudsjukdomsproblem, det vill säga i ett individuellt anpassat doseringsförfarande under en tidslängd och med en uppföljning som också är individspecifik. Dessutom behöver ofta flera olika läkemedel ges samtidigt och med inblandning av olika andra behandlingar och åtgärder parallellt. Detta gör sammantaget varje enskild patients behov av läkemedel i vardagen så komplext att enbart stöd av den information som i dag finns tillgänglig för det specifika läkemedlet på en idealiserad gruppnivå långt ifrån är tillräckligt. Det är faktiskt inte ens anständigt om vi i framtiden ska kunna hävda att vi önskar uppnå en rationell läkemedelsterapi. Detta syftar denna viktiga, första EU-ansats till att man äntligen ska engagera sig i. Den svenska regeringen spelar en central roll i detta genom sitt eget valda engagemang. Man ska bland annat inleda EU-ordförandeskapet med ett expertmöte på toppnivå under sensommaren i år för att föra denna frågeställning vidare. För det andra handlar det om att ett fokus inom EU:s läkemedelspaket ligger på en gemensam strategi för att hantera det växande och allvarliga problemet med förfalskade läkemedel. Enligt min bedömning måste denna fråga lösas internationellt. Det är därför bra att regeringen nu engagerar Läkemedelsverket i en analys av och ett ansvarstagande för problemet här på hemmaplan och också kraftfullt stöder hanteringen av problemet på EU-nivå. För det tredje har man lagt ett fokus på en inledd dialog med EU om en översyn av hur den framtida lagstiftningen för information till allmänheten när det gäller receptbelagda läkemedel bäst bör utformas. Ur svensk synvinkel är detta arbete oerhört viktigt och grannlaga i och med att konflikter mellan å ena sidan allmänna patientsäkerhetsaspekter och å andra sidan våra rättigheter som finns skyddade i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen till varje pris måste undvikas. Fru talman! Därför är det klokt av regeringen att i dag visa ett stort engagemang i dessa frågor i EU-kretsen. Ett sådant kopplat nationellt och internationellt engagemang för läkemedelsfrågorna har tyvärr lyst med sin frånvaro under tidigare rödgröna regeringar. Det är kanske inte så förvånande om man i grunden tillhör ett EU-fientligt parti som Vänsterpartiet eller ett nu plötsligt EU-intresserat parti som Miljöpartiet. Dessa båda partier reserverar sig i detta betänkande men utan att vara överens i de separata reservationstexterna. De tror sig bäst lösa problemen genom att tillstyrka sina egna men inte varandras motioner på området. Samtidigt avstyrker de regeringens mångfasetterade engagemang, som jag just har redovisat, för att få en långsiktig lösning av de effektivitets- och säkerhetsfrågor som berör läkemedel både på hemmaplan och i EU. Men det kanske mest förvånande, fru talman, är att Socialdemokraterna lägger en tredje, separat reservation till förmån för stöd för ett av Miljöpartiets och ett av Vänsterpartiets motionsyrkanden samtidigt som man avslår samtliga sina egna motioner och inte ens bemödar sig om att förklara detta i dagens debatt. Fru talman! Frågan som avslutningsvis därför måste ställas är varför de mindre oppositionspartierna så envist i dag klankar på regeringens vittomspännande politik för en mer rationell läkemedelsanvändning snarare än ställer sig frågan hur de tänker lösa detta problem tillsammans med en icke närvarande storebror - en svensk socialdemokrati som i sin tur är mycket mindre trygg att hålla i handen inför så här komplexa frågor jämfört med vad en strävan mot en samsyn inom EU-gemenskapen i stället möjligen kan åstadkomma på lite sikt.
Elina Linna (V)
Anf. 4 Elina Linna (V)
Fru talman! Jag ska hålla mig till motionerna som vi har skrivit och problemen som vi lyfter upp i motionerna. Jag vill påminna Finn Bengtsson om att de kommer från allmänna motionstiden, och varje parti skriver ju sina egna motioner. Jag tror inte heller att Moderaterna förhandlar om sina motioner tillsammans med de övriga allianspartierna, utan man lämnar sina motioner partivis. Jag tog upp det här med de äldres läkemedel och hur äldre ofta riskerar att få läkemedel som kanske inte passar för att de inte är utprovade på äldre. Dessutom har äldre ofta väldigt många läkemedel. Vi har diskuterat läkemedelsgenomgångar i olika sammanhang. Majoriteten konstaterar i betänkandet att man till exempel i form av stimulansbidrag till kommuner och landsting har gett resurser för att öka antalet läkemedelsgenomgångar. Jag försökte i går på nätet hitta uppgifter om antalet läkemedelsgenomgångar och hittade inte uppgifterna för 2008 och absolut inte för början av 2009, utan det var lite äldre genomgångar som redovisades. Det är bara drygt hälften av kommunerna som har regelbundna läkemedelsgenomgångar. Min fråga är: Hur mycket har de här stimulansmedlen ökat antalet läkemedelsgenomgångar?
Finn Bengtsson (M)
Anf. 5 Finn Bengtsson (M)
Fru talman! Tack för frågan, Elina Linna! Min reflexion över att oppositionspartierna som närvarar i debatten i dag inte tillstyrker andra motioner som faktiskt lyfter de frågor som de är intresserade av kommer av att vi i majoriteten tycker att det sker en stor aktivitet från regeringens sida och att man använder EU på ett förtjänstfullt sätt i detta läge. Därför tycker vi inte att det finns initiativ att ta från enskilda motionärer, medan det är förvånande att se att ni som inte tycker det i oppositionen avslår en mängd av de viktiga motioner som ni påstår att regeringen inte agerar för. Det finns alltså anledning att ställa den frågan, trots allt. Dessutom har de tre oppositionspartierna skrivit separata reservationer, vilket jag menar gör det svårt för medborgarna, lyssnarna här, att förstå hur man då ska formera en politik tillsammans kring den här viktiga frågan. När det gäller äldreproblematiken är det alldeles korrekt som Elina Linna beskriver det. Detta är ett stort problem. Det sker många positiva ansatser här på hemmaplan. Bland annat vill jag påminna om arbetsgruppen som är sammansatt på initiativ från Socialdepartementet tillsammans med Sveriges Kommuner och Landsting. Där ingår Socialstyrelsen och landstingen själva, och den 3 mars avrapporterade man faktiskt en handlingsplan som bland annat pekade ut hur man skulle titta på patienter som hade mer än tio läkemedel och hur man skulle följa upp detta. Det är ett initiativ för att följa upp det här som är proaktivt. Elina Linna ställer frågan som att läkemedelsgenomgångar skulle vara den mest självklara lösningen. Det här har ju problematiserats i den diskussion som har förts med de berörda parterna, och det är inte nödvändigtvis så, Elina Linna, att läkemedelsgenomgångar om de inte förankras i vården leder till ett fullt ansvarstagande. Det är alltså väldigt viktigt att rätt mediciner finns men också att rätt mediciner plockas bort, och det är väldigt svårt för personal som inte jobbar inom vården. Därför är just läkemedelsgenomgångsutvecklingen en viktig aspekt att problematisera och bygga vidare på innan man inför den i bredare skala. Annars kan det hamna snett.
Elina Linna (V)
Anf. 6 Elina Linna (V)
Fru talman! Jag fick inte svar på om antalet läkemedelsgenomgångar har ökat. Stimulansmedlen ska enligt betänkandet användas för att öka läkemedelsgenomgångarna. Det står antagligen inte i handlingsplanen, utan jag vill återigen ställa frågan till Finn Bengtsson om hur mycket de här stimulansmedlen har hjälpt ökningen av läkemedelsgenomgångar. Kommunerna har i dag svårt att klara sitt uppdrag i och med att skatteinkomsterna minskar och till exempel försörjningsstödet ökar. Redan nu finns det flera kommuner som har sagt upp eller varslat personal, och personaltätheten minskar också inom äldreomsorgen. Då är det svårare att se till exempel biverkningar som läkemedlen kan ge, och det finns risk att vi får osäkrare läkemedelsanvändande. Det behövs naturligtvis personal som har kompetens att kunna följa de äldre så att de inte får sådana biverkningar som det finns beskrivna fall på och som verkligen är oroväckande. Man har gett mediciner under långa tider utan att göra läkemedelsgenomgångar. Hur mycket har alltså stimulansmedlen ökat antalet läkemedelsgenomgångar?
Finn Bengtsson (M)
Anf. 7 Finn Bengtsson (M)
Fru talman! Låt mig först göra väldigt tydligt att jag helt delar problembeskrivningen med Elina Linna. Det här är ett stort och omfattande problem, men vi talar lite grann förbi varandra. Det handlar om på vilket sätt vi ska åtgärda detta. Elina Linna riktar in sig på de stimulansmedel som har utbetalats. Låt mig då påminna om att dessa stimulansmedel är avsedda för en värdig hantering av äldreproblematiken i stort, och där pekas det ut att läkemedelsgenomgångar är ett viktigt sådant instrument. Vad jag sade i mitt förra anförande är att läkemedelsgenomgångar inte nödvändigtvis är något som har en belagd effekt i detta läge. Är man strikt vetenskaplig - och vi vill ju alla jobba med evidensbaserad medicin, inte minst när det gäller äldre - tror jag att det är väldigt viktigt att man också funderar lite över hur dessa läkemedelsgenomgångar ska utföras och hur de ska komma närmare dem som har ansvaret i vården för läkemedel, det vill säga sjukvårdspersonalen och ytterst förskrivarna. Det finns ett glapp i detta, det vill säga att i den mån man inte har använt stimulansmedlen direkt så som de var avsedda kan det mycket väl vara så att man ute bland sjukvårdshuvudmännen funderar på hur man bäst ska utnyttja genomgången av läkemedel och om det ska ske med farmaceutisk kompetens, med medicinsk kompetens eller både-och. Jag kan tyvärr inte svara exakt på uppgifterna, men det här ligger lite grann på den typ av regionalt och kommunalt självstyre som vi värnar om att man har, inte minst när det gäller sjukvårdshuvudmännen och att man ger en riktningsanvisning om att man ska försöka förbättra kvaliteten av läkemedelsanvändningen till äldre och föreslår att också läkemedelsgenomgångar används. Landstingen, sjukvårdshuvudmännen, väljer kanske sedan att i olika grad göra detta på ett eller annat sätt. Det kan till och med vara vist att göra det i ett läge där man inte exakt vet om det ska skötas på precis det ena eller det andra sättet. Den allra senaste forskningen på området har givit vissa signaler om att man inte kan ha en enkel lösning på hur läkemedelsgenomgångar ska användas.
Thomas Nihlén (Mp)
Anf. 8 Thomas Nihlén (Mp)
Fru talman! Efter att ha lyssnat på Finn Bengtssons anförande tror jag att vi är överens om väldigt mycket. Jag tror att vi är överens om att den felaktiga läkemedelsanvändningen är ett stort samhällsekonomiskt, medicinskt och folkhälsopolitiskt problem, att vi har en läkemedelsanvändning bland våra äldre och framför allt våra dementa som inte är trygg och kvalitetssäkrad och att det här skulle kunna ses som ett hot mot patientsäkerheten för våra äldre. Vi är också överens om att det behövs kraftfulla åtgärder och att läkemedelsgenomgångar inte är lösningen på hela problemet. Det vi inte är överens om är det som vi i oppositionen är överens om: Det behövs en kommission för läkemedelssäkerhet som ska utreda och kartlägga omfattningen i hela landet av den felaktiga läkemedelsanvändningen och läkemedelsrelaterade problem. Då ska man även beräkna de samhällsekonomiska kostnaderna, vem som har drabbats och varför. För oss är det självklart att det är helt nödvändigt att veta hur nuläget ser ut för att vi ska kunna utvärdera och följa upp de åtgärder som sätts in för att förbättra situationen. För mig är det obegripligt att regeringen är totalt ointresserad av att kartlägga och utreda hur stort problemet verkligen är. Finn Bengtsson tar i sitt anförande och även nu i replikskiftet upp att regeringen har satt in en lång rad viktiga insatser och aktiviteter. Men tycker inte Finn Bengtsson att det är viktigt att veta om de här åtgärderna och insatserna verkligen har någon effekt eller inte?
Finn Bengtsson (M)
Anf. 9 Finn Bengtsson (M)
Fru talman! Tack för frågan, Thomas Nihlén! Jag vill börja med att säga att jag uppskattar Miljöpartiets engagemang i de här viktiga frågorna mycket, och jag sörjer samtidigt att Socialdemokraterna väljer att avstå från den här viktiga debatten och att lyfta frågan till en processnivå politiskt sett, där vi inte nödvändigtvis har en motsättning i sak. Däremot har vi lite konflikter när det gäller hur vi ska attackera det här problemet. Jag beskrev, tycker jag, ganska tydligt i mitt anförande hur regeringen har valt en i mitt tycke väldigt klok strategi. Det finns nu ett kraftigt moment inom EU som går tillbaka till att man, från det direktiv där man tog fram förslag för EU-gemensam hantering av läkemedelssäkerhet och effektivitet 2001, nu lägger grunden till en modernisering som kanske landar tio år senare om vi arbetar effektivt. Jag tror att det är väldigt klokt av regeringen att satsa på att först harmonisera många av de här frågorna, till exempel förfalskningen av läkemedel, som inte har berörts av vare sig Miljöpartiet eller Vänsterpartiet. Jag tror detta i någon mån speglar att vi inte vet exakt vilket som är det största problemet. Thomas Nihlén har helt rätt i sin analys. Läkemedel medför en utgift för samhället i stort på 30 miljarder kronor. Nästan hisnande nog kan man tänka sig att till två tredjedelar eller nästan lika mycket kan det förorsaka kostnader om man inte hanterar läkemedel rätt. Därför måste man göra detta. Men det är också frågan om nu förfalskade läkemedel är en viktig komponent. Ska vi lösa detta här i Sverige? Det går ju inte. Vi har på många andra områden ett problem när vi har situationer som vi inte själva förfogar över. Vi har till exempel när det gäller miljöproblemet också synen att det inte löses bara inom landet, utan vi måste agera internationellt. På samma sätt tror jag att läkemedelsfrågan i dag är betjänt av det aktiva och snabba moment som finns i EU. Vi ska först landa efter vårt ordförandeskap, och därefter kan vi adressera de här frågorna, gärna under valåret 2010.
Thomas Nihlén (Mp)
Anf. 10 Thomas Nihlén (Mp)
Fru talman! I mitt anförande nämnde jag att ungefär sju gånger fler personer dör av undvikbara skador inom hälso- och sjukvården än i trafikolyckor. Jag tycker kanske inte att det är helt bra att jämföra felaktig läkemedelsanvändning och dödsfall på grund av felaktig läkemedelsanvändning med trafikolyckor. Men när det gäller trafikskadade vet vi exakt hur många som skadas och som dör i trafiken varje år. Det satsas miljarder varje år på trafiksäkerhetsåtgärder för att minska antalet skador och dödsfall, och det finns en nollvision. Borde det inte vara lika självklart som inom trafiksäkerhetsarbetet att man vet exakt hur många som skadas och dör inom vården av läkemedelsrelaterade orsaker? Jag fick inget riktigt svar på det. Är det inte viktigt att veta om alla de insatser som görs och åtgärder som regeringen nu vidtar har någon effekt eller inte? För att komma tillbaka lite till läkemedelsgenomgångar vill jag säga att man i den senaste rapporten från Socialstyrelsen har gjort en uppföljning mellan 2005 och 2008 i tre landsting. Där såg man att situationen hade försämrats vad gäller felaktig läkemedelsanvändning. Alla parametrar visade att det har blivit än mer allvarliga brister, trots att man har genomfört mycket åtgärder och läkemedelsgenomgångar. Då känns det för oss i Miljöpartiet och även inom oppositionen självklart att vi måste kartlägga hur stort det här problemet är, så att vi har någonting att följa upp och någonting att utvärdera, ungefär som man gör inom trafiksäkerhetsarbetet.
Finn Bengtsson (M)
Anf. 11 Finn Bengtsson (M)
Fru talman! Thomas Nihlén har en väldigt god poäng i det han säger, men låt mig återkomma till mitt förra inlägg och kommentera regeringens strategi, som jag tycker är klok. Patientsäkerhetsutredningen har nyligen lagt fram ett mycket omfattande förslag, och man lyfter fram, precis som Thomas Nihlén nämner, att läkemedel är ett stort problem från patientsäkerhetssynpunkt. När det gäller de siffror som Thomas Nihlén nämnde kan jag till och med förtydliga. Från patientsäkerhetssynpunkt, alltså det vidare begreppet, räknar man med att svensk sjukvård onödigtvis förlorar tre liv om dagen. Skulle man jämföra det med inte trafiksäkerhet utan flygsäkerhet är det faktiskt så det motsvarar att ett plan som är fullastat med personer skulle störta var sjätte vecka, vilket ju är förfärande uppgifter. Läkemedelssäkerheten bör alltså ses ur ett vidare patientsäkerhetsperspektiv. Då tycker jag, som jag har sagt tidigare, att det är klokt att regeringen nu följer det mycket aktiva engagemanget inom EU:s läkemedelspaket, där man tittar på säkerhetsaspekter och uppföljning av läkemedel och hur de fungerar i vardagen. Man tittar också på förfalskade läkemedel och den problematik som definitivt är EU-gemensam - kanske global, vill jag påstå. Dessutom handlar det om hur information till allmänheten ska tryggas så att den ger information men samtidigt inte gör detta på ett ansvarslöst sätt. Sedan får man väga ihop resultatet efter ordförandeskapet, som inleds i slutet av juli med en expertgrupp på toppnivå som samlas här i vårt land och får belysa frågan utifrån ett vitt perspektiv. Sedan landar det förhoppningsvis i att man konkluderar efter ordförandeskapet vad EU har landat i och därtill utnyttjar de utredningar som finns på området, det vill säga Patientsäkerhetsutredningen. Då är jag säker på att det kommer att bli ett moment även i Sverige under valåret 2010, och jag välkomnar verkligen att komma tillbaka till en dialog med inte minst Thomas Nihlén men även Elina Linna för att få höra lite grann hur ni ser på de resultat och de förslag som regeringen då med stor säkerhet kommer att lägga fram. Samtidigt väntar jag med spänd förväntan på hur Socialdemokraterna kommer att agera, som ännu inte har hörts i debatten.

Beslut, Genomförd

Beslut: 2009-05-13
Förslagspunkter: 2, Acklamationer: 1, Voteringar: 1

Protokoll med beslut

Riksdagsskrivelser

Inga riksdagsskrivelser har ännu utfärdats för det här ärendet. För vissa ärenden utfärdas inga riksdagsskrivelser.

Förslagspunkter och beslut i kammaren

  1. Vissa läkemedelsfrågor

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna 2007/08:So203, 2007/08:So204 yrkandena 1-3, 2007/08:So225, 2007/08:So304, 2007/08:So341, 2007/08:So351, 2007/08:So546, 2008/09:So213 yrkande 1, 2008/09:So218 yrkandena 1 och 2, 2008/09:So235, 2008/09:So241, 2008/09:So242 yrkandena 1 och 2, 2008/09:So283, 2008/09:So287, 2008/09:So304, 2008/09:So325 yrkandena 1-3, 2008/09:So351, 2008/09:So471 och 2008/09:So554 yrkande 17.
    • Reservation 1 (s)
    • Reservation 2 (v)
    • Reservation 3 (mp)
    Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 2 (v)
    PartiJaNejAvståendeFrånvarande
    s319333
    m780019
    c180011
    fp20017
    kd18006
    v01705
    mp00136
    Totalt1371810787
    Ledamöternas röster
  2. Läkemedelsfrågor - förenklad behandling

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motionerna
    2007/08:So447 av Elina Linna m.fl. (v) yrkande 5 och
    2007/08:So487 av Barbro Westerholm (fp) yrkandena 1, 2 och 4.

Utskottens betänkanden

Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.