Läkemedel till reumatiker

Motion 2007/08:So203 av Hillevi Larsson (s)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om vikten av tillgång till mediciner för reumatiker.

Motivering

När det gäller kostnaderna för sjukvården har debatten under flera år fokuserat väldigt hårt på läkemedelskostnaderna. Detta är förståeligt eftersom kostnaderna för läkemedel stigit under flera år. Och denna ökning ser ut att fortsätta. Enligt Läkemedelsstatistik fortsätter läkemedelsförsäljningen att öka. Det är framför allt de nya biologiska läkemedlen mot reumatiska sjukdomar (s.k. TNF-alfahämmare, främst Enbrel), faktor 8 läkemedlet Advate (blödarsjuka) liksom cytostatikaläkemedlet Paxene som står bakom försäljningsökningen.

Läkemedelsstatistik tror nu att trenden kommer att fortsätta och beräknar att försäljningen kommer fortsätta att öka.

Det är klart att denna utveckling oroar de budgetansvariga i landstinget (mindre oroliga är dock patienterna som i regel har mycket att vinna på de nya och dyrare läkemedlen).

Men det finns skäl att nyansera problembilden av läkemedel i vårdbudgeten. Det har från många håll, såväl från patientorganisationer som från läkare och läkemedelsindustrin, förts fram att det inte är rimligt att se på mediciner som enbart en kostnad i budgeten.

Inom en rad terapier har man pekat på att förskrivning av nya och dyrare läkemedel kan leda till stora ekonomiska vinster för samhällsekonomin, liksom livskvalitetsvinster för den enskilde. Områden som nämnts i debatten är t.ex. benskörhet (där behandling kan minska antalet frakturer på grund av fallolyckor, vilket skulle kunna innebära mycket stora besparingar i vården), blodfetter (där ökad behandling i riskgrupperna kan minska antalet hjärtinfarkter) eller inom reumatikervården där nya dyra mediciner kan göra det möjligt för tusentals reumatiker att slippa bli långtidssjukskrivna eller förtidspensionerade.

Denna helhetssyn verkar dock saknas på många håll i landstingen, som i stor utsträckning förefaller jaga besparingar bland läkemedlen (som trots allt bara utgör omkring 12 % av den samlade sjukvårdskostnaden). Läkemedelskommittéer runt om i landet överprövar i praktiken beslut från såväl Läkemedelsverket (LMV) som Läkemedelsförmånsnämnden (LFN). Läkemedelskommittéerna nonchalerar dessutom riktlinjer från Socialstyrelsen och regeringen (t.ex. när det gäller prioriteringar).

Förklaringen till detta är ganska enkel: Landstingen kan ofta ”tjäna pengar” på att skära i läkemedelsbudgeten eftersom kommunen och/eller staten får betala de eventuella kostnader som uppstår på grund av icke ultimat förskrivning av läkemedel.

Låt mig ta reumatikervården som exempel: Är det självklart att det är samhällsekonomiskt lönsamt att snåla på bra reumatikermediciner – även om de är dyra?

En studie (juni 2005) slog fast att det är kostnadseffektivt för sjukvården och samhället att behandla reumatism med de nya, och dyrare, biologiska läkemedlen. Studien är en uppföljning av en stor internationell studie (Tempo) som genomförts av doktorn i hälsoekonomi Gisela Kobelt. Den visar att kostnaderna såväl för sjukvårdsbehandlingar som för förlorad arbetsförmåga minskade efter två års behandling med nya effektivare läkemedel. Flera andra svenska studier visar att patienter som får dessa mediciner mer sällan behöver genomgå operation, att de har färre vårddagar och kortare sjukskrivningar. Så har t.ex. forskning vid Universitetssjukhuset i Lund visat att antalet dagar i slutenvården bland patienter i Sydsverige minskade med 50 % efter ett års behandling med läkemedlet Enbrel. Samtidigt minskade sjukskrivningarna från 33 % av ”antalet arbetsdagar” till 8,6 %.

Vi vet att omkring 20 % av alla nybeviljade förtidspensioner beror på reumatiska sjukdomar, vilket innebär att nära 14 000 reumatiker förtidspensionerades förra året!

En ökad förskrivning av de nya dyra reumatikermedicinerna skulle sannolikt leda till färre sjukskrivningar och förtidspensioneringar. Mot den bakgrunden finns skäl att fundera över huruvida det är en bra affär för samhället att begränsa förskrivningen av dessa läkemedel.

CMT (Centrum för utvärdering av medicinsk teknologi) i Linköping visade i en studie från 2003 att de samhällsekonomiska kostnaderna för reumatism i Sverige uppgick till över 8 miljarder kronor årligen och av detta utgjorde läkemedel endast 4 %.

Dessa siffror talar för att det är på andra områden än genom minskade läkemedelskostnader som de stora ”vinsterna” inom reumatikervården står att finna.

I vissa landsting har politikerna börjat se mindre svart–vitt på dessa frågor. Det gäller till exempel landstingspolitikerna (s) i Östergötland som under hösten 2005 beslutade att skjuta till mer pengar till bland annat dyra läkemedel mot cancer och reumatism.

Mot bakgrund av brist på helhetssyn och avsaknad av hälsoekonomiska perspektiv när det gäller förskrivning – och ransonering – av läkemedel behövs en översyn av hur förskrivningen går till och på vilka sätt landtingen tar hänsyn till övergripande hälsoekonomiska aspekter. Såväl LMV som LFN betonar starkt hälsoekonomiska aspekter vid sina bedömningar, vilket många landsting helt enkelt inte tycks ta hänsyn till.

Stockholm den 21 september 2007

Hillevi Larsson (s)