Kulturmiljövård m.m.

Betänkande 1993/94:KrU1

Kulturutskottets betänkande 1993/94:KRU01

Kulturmiljövård m.m.

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan

1993/94
KrU1

Sammanfattning

I betänkandet behandlas fyra motioner om bevarande av
kulturmiljöer eller andra kulturminnesfrågor.

I två av motionerna tas frågor upp om stöd till industriminnen
i Skåne och stöd till Sala silvergruva. Motionerna avstyrks
bl.a. med hänvisning till att ansvarsfördelningen inom
kulturmiljövården sedan den 1 juli 1993 innebär att
beslutanderätten över bidrag till kulturmiljövård liksom
dispositionsrätten över medel som anvisas över anslaget
Kulturmiljövård åvilar länsstyrelserna. Utskottet framhåller
även att industriminnesvården i 1993 års budgetproposition
utpekats som ett prioriterat område.

En motion som bl.a. tar upp frågan om behovet av ett
gruvmuseum i Grängesberg avstyrks med hänvisning dels till de
principer i fråga om ansvar och uppgifter på museiområdet som
riksdagen antog år 1987, dels till Museiutredningens arbete.

I en motion förordas att den s.k. Ekoparken i Stockholm skall
föreslås bli uppförd på Unescos Världsarvslista. Utskottet
avtyrker motionen med hänvisning till tidigare ställningstagande
av innehåll att riksdagen inte bör ta ställning till vilka
objekt som bör anmälas för uppförande på Världsarvslistan.
Utskottet lämnar en redovisning för beredningsläget i fråga om
svenska objekt som redan anmälts för uppförande på listan.

Ett särskilt yttrande om bevarandet av industriminnen har
fogats till betänkandet.

Motionerna

1992/93:Kr216 av Inger Hestvik m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av ett gruvmuseum i Grängesberg,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att den bör utreda förutsättningarna för
ett gruvmuseum.

1992/93:Kr272 av Margitta Edgren m.fl. (fp) vari yrkas

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att bevara industriminnen,

1992/93:Kr296 av Lena Hjelm-Wallén och Berit Oscarsson (s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av resurser till Sala
silvergruva.

1992/93:Bo509 av Odd Engström och Pär Granstedt (s, c) vari
yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Ekoparken bör utpekas som "World
heritage site".

Ansvaret för det statliga stödet till kulturmiljövården

Vid riksmötet 1992/93 godkände riksdagen riktlinjer för
länsstyrelsernas uppgifter på kulturmiljövårdens område som
tillämpas fr.o.m. den 1 juli 1993 (prop. 1992/93:100 bil. 14
punkt B 1, yttr. 1992/93:KrU7y, bet. 1992/93:BoU17, rskr.
1992/93:283). I propositionen angavs att länsstyrelsernas
uppgifter skall vara att arbeta med landskapets långsiktiga
förvaltningsfrågor och ge stöd till de svenska
jordbruksföretagens möjligheter att upprätthålla landskapets
traditionsinnehåll. De skall vidare ansvara för frågor om
enskilda kulturmiljöer och kulturminnen samt ge
kulturmiljöområdet en sådan tyngd i organisationen att
uppgifterna kan bedrivas i enlighet med det vidgade ansvar
länsstyrelserna ges på området. I propositionen konstaterades
att kulturmiljövården har att arbeta utifrån en relativt smal
resursbas. Denna svårighet kan enligt propositionen bara
bemästras genom en effektiv roll- och ansvarsfördelning mellan
kulturmiljövårdens olika parter. Riksantikvarieämbetet (RAÄ)
skall forsättningsvis utveckla de centrala
myndighetsfunktionerna och arbeta med kunskapsuppbyggnad.
Ansvaret för att ta ställning i frågor om enskilda kulturmiljöer
och kulturminnen koncentreras till länsstyrelserna. RAÄ
bemyndigas därför att till länsstyrelserna delegera sådana
beslut om bidrag till vård av byggnader, fornlämningar och
landskap som RAÄ dittills fattat.

RAÄ har beslutat om Allmänna råd (1993:1) för delegering av
beslut om och anslag för kulturmiljövård. Enligt råden skall
fördelningen av anslagsmedel ske i form av ramar med totalbelopp
för normalt fem, men för budgetåret 1993/94 sex, huvudändamål
enligt följande.

Anslaget Kulturmiljövård
1. Byggnadsvård
2. Fornminnesvård
3.Kulturlandskapsvård (Extra medel för budgetåret 1993/94
för upprustning av kulturhistoriskt värdefulla miljöer)

Anslaget Kulturstöd vid ombyggnad m.m.
4. Renovering m.m. av bostadsbebyggelse
5. Arkeologisk undersökning vid bostadsbebyggelse

Länsstyrelserna får under löpande år fritt disponera medlen
inom resp. huvudändamål och får även i viss utsträckning omföra
medel mellan huvudändamålen.

Statligt stöd till kulturmiljövård

Över statsbudgeten har särskilda medel anvisats för vård av
kulturhistoriskt värdefull bebyggelse, kulturlandskap och
fornlämningar under elfte huvudtiteln, anslaget Kulturmiljövård.
Anslaget disponeras av RAÄ.

Vissa omdispositioner av medel mellan detta anslag och
anslaget Riksantikvarieämbetet har gjorts inför budgetåret
1993/94. Anslaget Kulturmiljövård omfattar fr.o.m. budgetåret
1993/94 endast de anslagsmedel för bidrag till olika
kulturmiljöändamål som anvisas till RAÄ och där ämbetet fr.o.m.
detta budgetår givits bemyndigande att delegera beslutsrätten
till länsstyrelserna. Omdispositionen av medel gör att nivån på
medelsanvisningen för budgetåret 1993/94 under anslaget
Kulturmiljövård inte är direkt jämförbar med nivån på
medelsanvisningen under anslaget för tidigare budgetår.

Anslaget Kulturmiljövård har förstärkts under 90-talet. Vidare
har extra medel för kulturmiljövård m.m. anvisats av
arbetsmarknadsskäl.

Medelsförstärkningar under anslaget till insatser mot
luftförorenings- och försurningsskador redovisas i betänkandet
1992/93:KrU4.

I enlighet med förslag i 1990 års budgetproposition beslöt
riksdagen att för budgetåret 1990/91 förstärka anslagsposten
Vård av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse med 5 miljoner
kronor för vård och levandegörande av kulturmiljöer och
kulturminnen. Vidare biföll riksdagen regeringens förslag att
även förstärka anslagsposten Vård m.m. av kulturlandskap och
fornlämningar med 5 miljoner kronor (prop. 1989/90:100 bil. 10,
bet. 1989/90:KrU21, rskr. 1989/90:224).

Vid riksmötet 1990/91 föreslog regeringen i
budgetpropositionen en viss uppräkning av bidragen till
byggnads- och landskapsvård med 4 miljoner kronor. På utskottets
förslag beslöt riksdagen om en ytterligare uppräkning av dessa
bidrag med sammanlagt 10 miljoner kronor (prop. 1990/91:100 bil.
10, bet. 1990/91:KrU25, rskr. 1990/91:234).

Under hösten 1991 anvisade riksdagen av sysselsättningsskäl 50
miljoner kronor på tilläggsbudget I för budgetåret 1991/92 för
investeringsarbeten avseende viktiga kulturminnen och
fornminnesplatser som behövde rustas upp, många av betydelse för
turismen (prop. 1991/92:25 bil. 7, bet. 1991/92:KrU9, rskr.
1991/92:86).

Vid behandlingen av kompletteringspropositionen våren 1992
anvisade riksdagen 100 miljoner kronor för investeringar inom
kulturområdet. Medlen (ibland kallade tidigareläggningsmedel)
skulle utnyttjas bl.a. för iståndsättning och vård av
kulturminnen och kulturmiljöer, företrädesvis större objekt
(prop. 1991/92:150 bil. I:9, yttr. 1991/92:KrU6y, bet.
1991/92:FiU30, rskr. 1991/92:350).

Vid riksmötet 1992/93 beslöt riksdagen att -- bl.a. mot
bakgrund av den svåra situationen på arbetsmarknaden -- anvisa
25 miljoner kronor utöver de av regeringen begärda medlen till
kulturmiljövård för budgetåret 1993/94, dvs. sammanlagt drygt 95
miljoner kronor (prop. 1992/93:100 bil. 12, bet. 1992/93:KrU23,
rskr. 1992/93:253). Dessutom anvisade riksdagen vid samma
tillfälle 25 miljoner kronor på tilläggsbudget för budgetåret
1992/93 för särskilda insatser för upprustning av
kulturhistoriskt värdefulla miljöer. I utskottets betänkande
framhölls att det fanns olika typer av upprustningsprojekt
spridda över hela landet där arbetet skulle kunna påbörjas
omgående eller inom kort. Bland exempel på sådana som nämnts
från RAÄ:s sida fanns industriminnen såsom hyttor och gruvor,
brunnsanläggningar, herrgårdar m.m.

Bevarande av industriminnen

I enlighet med riksdagens beslut vid riksmötet 1985/86 (bet.
KrU 1985/86:8 s. 19--20, rskr. 1985/86:47) tillkallades en
utredning (U 1988:14) om förvaltningen av vissa kulturmiljöer.
Enligt riksdagsbeslutet skulle utredningen bl.a. uppmärksamma
frågan om bevarande av industriminnen. I betänkandet (SOU
1991:64 s. 163--164) Att förvalta kulturmiljöer anfördes bl.a.
att en särskild utredning borde tillsättas på
industriminnesvårdens område. Vidare ansåg utredningsmannen att
industrin själv borde stå för en betydande del av
industriminnesvården. En sådan finansieringsform skulle
underlättas avsevärt om företagen generellt medgavs avdragsrätt
i rörelsen för sina bidrag till stiftelser för kulturmiljövård
avseende industriminnen.

I budgetpropositionen vid riksmötet 1992/93 (bil. 12 s.
128--129) pekades vissa områden ut för prioriterade insatser
inom kulturmiljövården under treårsperioden 1993/94--1995/96.
Bland de förvaltningsfrågor inom kulturmiljövården som enligt
kulturministerns mening måste ges hög prioritet finns landets
industriminnen. RAÄ hade i sin fördjupade anslagsframställning
för perioden anfört att industriminnesvården framstår som en av
de mest brännande frågorna inom den kulturhistoriska
byggnadsvården i vad gäller såväl urval som säkerställande och
ekonomiskt stöd till upprustning och fortsatt vård. I
propositionen anfördes följande.

Behovet av en långsiktig strategi för att i ett väl avvägt
urval dokumentera, bevara och uthålligt förvalta det svenska
industrisamhällets minnesmärken är stort. Det ökar också hela
tiden genom den snabba strukturomvandling som pågår och som
förväntas fortsätta under hela 1990-talet.

Det är en viktig uppgift för RAÄ att skyndsamt förbättra
kunskapsläget och därefter ta fram ett handlingsinriktat
underlag för selektiva åtgärdsprogram för dokumentation,
bevarande, förvaltning och vård.

I RAÄ:s kommentarer till den av RAÄ gjorda fördelningen mellan
länen av ramar för kulturmiljövården för budgetåret 1993/94
anförs bl.a. följande.

Riksantikvarieämbetets ramfördelning innebär ett grundbelopp
på 1 miljon kronor till varje län.

Det ytterligare tillskott som därefter fördelas till vissa län
är dels baserat på storstädernas speciella behov, dels på
behovet av ett stöd till industriminnen och bebyggelse av stor
betydelse för det äldre odlingslandskapet.

Principiella ställningstaganden i museifrågor

Riksdagen tog våren 1987 principiell ställning till av
regeringen förordade riktlinjer för de centrala museernas
uppgifter och ansvar för landets museiväsende (prop. 1986/87:97,
bet. KrU 1986/87:21, rskr. 1986/87:342). Utskottet redovisade
vid riksmötena 1988/89, 1989/90, 1990/91, 1991/92 och 1992/93
innebörden av dessa ställningstaganden (bet. 1988/89:KrU1 s.
2--4, 1989/90:KrU4 s. 3--4, 1990/91:KrU1 s. 4--5, 1991/92:KrU1
s. 3--4 och 1992/93:KrU2 s. 3--4). I korthet innebär dessa att
centralmuseerna bör överblicka samlingar av samma slag i landet,
tillhandahålla och förmedla expertkunskaper, bedriva
utvecklingsarbete och företräda ämnesområdet inom och utom
museiväsendet. Av de centrala museerna har fem s.k.
ansvarsmuseer ett sammanhållande ansvar för museiväsendets olika
delar. Ansvarsmuseer är enligt beslutet följande museer,
nämligen bland de kulturhistoriska museerna Statens historiska
museer, Nordiska museet och Etnografiska museet (numera benämnt
Folkens museum--etnografiska), inom området konst Statens
konstmuseer och inom området naturhistoria Naturhistoriska
riksmuseet. Övriga fem centrala museer är Livrustkammaren,
Skoklosters slott och Hallwylska museet (LSK), Statens
sjöhistoriska museer, Arkitekturmuseet, Statens musiksamlingar
samt Tekniska museet.

I betänkandet KrU 1986/87:21 behandlades också ett antal
motioner om bl.a. inrättande av nya museer. Utskottet ansåg att
det i princip "för närvarande" inte borde inrättas fler centrala
museer, dvs. statliga museer eller med dem jämställda museer.
Utskottet anmärkte att många gånger, bl.a. i motionssammanhang,
torde begreppen riksmuseum och nationellt museum användas som
synonymer till centralt museum. Utskottet framhöll i betänkandet
att det inte var motiverat att riksdag -- eller regering -- gör
någon form av klassificering av museerna. Det ansågs därför att
det i allmänhet inte fanns skäl för riksdagen att göra någon
bedömning av om ett museum har större eller mindre riksintresse.
I sammanhanget erinrade utskottet om att 1965 års musei- och
utställningssakkunniga framhållit att man borde räkna med att
länsmuseerna i viss utsträckning kan avlasta statsmuseerna
dokumentationsuppgifter genom att inom speciella ämnesområden ta
ansvar för en hela riket omfattande insamling (SOU 1973:5
s. 212).

I den mån insatser behöver göras på ett insamlingsområde som
inte i tillräcklig grad uppmärksammats eller helt förbisetts
ansågs detta i första hand få ske inom den nuvarande
museiorganisationens ram, exempelvis genom riktade insatser.
Enligt utskottets mening borde emellertid det sagda inte få leda
till att den statliga museistrukturen helt låses i sin rådande
form.

Beträffande inrättandet av avdelningar inom ett länsmuseum
och inrättandet av lokala museer konstaterade utskottet år
1989 i ett av riksdagen godkänt betänkande att detta är frågor
som bör ankomma på regionala eller lokala intressenter.
Utskottet uttalade samtidigt att det inte ankommer och inte bör
ankomma på riksdag eller regering att ta initiativ på området
(1989/90:KrU4 s. 20).

Våren 1993 tillkallade regeringen en särskild utredare med
uppgift att se över museiväsendets struktur och samverkansformer
bl.a. i syfte att skapa bättre förutsättningar för en
effektivare användning av de totalt tillgängliga resurserna på
museiområdet (dir. 1993:26). Bl.a. skall frågan om den statliga
museipolitikens räckvidd övervägas mot bakgrund av förslag som i
olika sammanhang framförts om statligt ansvarstagande eller
statligt stöd till nya museer. Utredningsarbetet bedrivs --
efter förslag från kulturutskottet -- av en parlamentarisk
utredning. Resultatet av utredningsarbetet skall redovisas före
utgången av mars 1994.

Inrättande av gruvmuseum i Grängesberg (mot. 1992/93:Kr216)

Allmänna uppgifter

Grängesbergs gruvas ålder är okänd. Grängesberg var
Bergslagens största gruva. Eftersom nedläggningen nyligen är
genomförd är gruvanläggningarna fortfarande bevarade. Ett
kommunalt bolag arbetar för att fylla de gamla lokalerna med nya
aktiviteter. Området som helhet anses vara intressant. Speciellt
viktiga är de tre lavbyggnaderna. I bostadsområdet Stora Hagen
har ett hus inretts som museum och visar gruvarbetarbostäder
från sekelskiftet fram till 1950-talet. Den gamla gruvbangården
finns kvar och har omvandlats till ett järnvägsmuseum.
(Uppgifterna är hämtade från Sundström, K., Gruvbyggnader i
Bergslagen. Rapport RAÄ 1993:2.)

En museiutvecklingsplan för ett gruvmuseum i Grängesberg har
upprättats under medverkan av bl.a. Dalarnas museum. Av planen
framgår bl.a. följande.

Byggnaderna i gruvområdet har tillkommit under en
trettioårsperiod från 1920-talet till 1950-talet. De flesta
byggnaderna är från 1930- och 1940-talen och bär en tydlig
funktionalistisk prägel. Byggnaderna är av stort intresse då de
ej förändrats nämnvärt under årens lopp. Själva området är
intressant som museiområde förutsatt att det på olika sätt
tillgängliggörs och presenteras för besökare. Området föreslås
bli sammankopplat med Järnvägsmuseet med en gemensam entré. Även
organisatoriskt bör Gruvmuseet och Järnvägsmuseet kopplas
samman. En skyltad museiväg föreslås gå genom gruvmuseet med
möjlighet för besökarna att besöka olika byggnader. Den s.k.
maskinhallen föreslås utgöra centrum i den framtida verksamheten
med möjligheter att visa olika utställningar, filmvisning m.m.

Utskottet har vidare inhämtat följande.

Under våren 1993 ansökte det kommunala bolaget Ludvika
Utvecklings AB hos regeringen om medel för ett antal olika
utvecklingsprojekt i Ludvika kommun, varav ett avsåg bildandet
av en museistiftelse vars ändamål skall vara att starta ett
gruvmuseum i Grängesberg. Regeringen beslutade den 17 juni att
till Länsstyrelsen i Kopparbergs län utbetala 19 miljoner kronor
för prövning av olika utvecklingsinsatser i Ludvika kommun.
Frågan om bildandet av en museistiftelse bereds för närvarande
inom länsstyrelsen.

Sala silvergruva (motion 1992/93:Kr296)

Allmänna uppgifter

Gruvdriften vid Sala silvergruva startade i början på
1500-talet och pågick fram till år 1908. Sala kommun förvärvade
år 1988 av Avesta AB gruvområdet för att därigenom kunna
förvalta det kulturhistoriskt intressanta området som haft en
synnerligen stor betydelse för Salabygden och tidvis för hela
rikets ekonomi. För att säkerställa visningsrätten har kommunen
träffat avtal med Boliden Mineral AB om rätt till utnyttjande av
vissa markområden och underjordiska gruvhål och schakt som
Boliden förvärvat av Avesta AB.

RAÄ färdigställde i början av år 1991 en s.k. dispositionsplan
för Sala silvergruva. Planen anger hur gruvområdet med mark och
tillhörande anläggningar kan användas och restaureras. I planen
sammanvägs olika intressen till en samlad planering av området
som helhet, som bör vara vägledande för detaljprojekteringen av
de enskilda objekten. Enligt ämbetets beräkningar uppgår den
sammanlagda kostnaden för de föreslagna åtgärderna till 31,4
miljoner kronor.

I dispositionsplanen anger ämbetet att avsikten med ämbetets
förslag är att ett besök i gruvan skall upplevas som en resa i
historien och att man skall kunna avläsa gruvans "struktur" och
förstå hur verksamheten fungerat under århundradena.

RAÄ har därefter vid flera olika tillfällen lämnat statsbidrag
av byggnadsvårdsmedel för instängsling av gruvhål och för att
påbörja renoveringsarbete av hus och anläggningar (för
budgetåret 1991/92 sammanlagt 650 000 kr, för budgetåret
1992/93 350 000 kr).

Av de särskilda medel som ämbetet disponerar för aktiv
kulturmiljövård har 200 000 kr beviljats för budgetåret 1991/92
för en introduktionsvideo, som presenterar gruvan för besökare.

Av de medel som riksdagen anvisade hösten 1991 av
sysselsättningsskäl och de s.k. tidigareläggningsmedel som
anvisades i samband med behandlingen av
kompletteringspropositionen våren 1992 har sammanlagt 4,3
miljoner kronor beviljats för upprustning av Sala silvergruva.

Tidigare riksdagsbehandling

Motionsyrkanden av innebörd att det är ytterst angeläget att
staten tar ett stort kostnadsansvar för bevarandet av Sala
silvergruva har behandlats av kulturutskottet vid olika
tillfällen, senast hösten 1991 i det av riksdagen godkända
betänkandet 1991/92:KrU4. Utskottet anförde bl.a. följande (bet.
s. 14).

Utskottet anser att Sala silvergruva är intressant både från
kulturhistorisk och ekonomiskhistorisk synpunkt. Gruvan torde
vara av stort intresse för turismen i landet. I likhet med
motionären anser utskottet därför att det är angeläget att
gruvan kan bevaras. Enligt utskottets bedömning har värdefulla
insatser gjorts lokalt för bevarande av gruvområdet. Därutöver
har riksantikvarieämbetet, efter att ha upprättat en
bevarandeplan för gruvan, beviljat sammanlagt 650 000 kr för
innevarande och nästa budgetår för upprustning av byggnader och
instängsling av gruvhål. Vidare har ämbetet för innevarande
budgetår beviljat ett bidrag om 200 000 kr för information om
gruvan.

Regeringen har -- som tidigare nämnts i detta betänkande -- i
dagarna på tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret
1991/92 (prop. 1991/92:25 bil. 9) föreslagit resurser till
omfattande arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Såsom ett led i
dessa föreslås att anslaget för kulturmiljövård engångsvis skall
förstärkas med 50 milj.kr. under innevarande budgetår. Vid
bifall till detta förslag kommer det att finnas ett väsentligt
ökat utrymme för bidrag till bevarandeinsatser. Regeringen har
på tilläggsbudget även föreslagit en kraftig förstärkning av
resurserna till arbetsmarknadsstyrelsen för
sysselsättningsskapande åtgärder. Också dessa resurser kan komma
i fråga för sådana insatser.

Då det gäller statliga driftbidrag till museer vill utskottet
peka på den möjlighet som kan finnas att inom den regionala
museiorganisationen få del av det statliga driftbidraget. Denna
konstruktion har t.ex. tillämpats av Värmlands museum som i
samarbete med Filipstads kommun bidrar till den museala
verksamheten vid Långbans gruvby i nämnda kommun.

Med hänvisning till det sagda och till att frågan om
ytterligare statligt stöd till Sala silvergruva bereds av
riksantikvarieämbetet avstyrker utskottet motion Kr202.

Bevarande av industriminnen i Skåne
(mot. 1992/93:Kr272 yrk. 7)

Bidrag till kulturmiljövård i Skåne

Från länsstyrelserna i Kristianstads och Malmöhus län har
följande inhämtats.

Vid Länsstyrelsen i Kristianstads län pågår för närvarande
arbete med att ersätta tidigare kulturmiljöprogram och
naturvårdsprogram för länet med ett gemensamt kultur- och
naturmiljöprogram. Arbetet beräknas slutföras under nästa år.
Under budgetåret 1992/93 har stöd till kulturmiljövård av mindre
industriminnen lämnats. Av de extra medel som riksdagen anvisade
för budgetåret 1992/93 har 400 000 kr fördelats av
Länsstyrelsen i Kristianstads län till upprustning av Torsebro
krutbruk. I många fall sker upprustningen även med en
kombination av kulturmiljövårdsmedel och arbetsmarknadsmedel.

Också i Malmöhus län har stöd lämnats till kulturmiljövård av
ett antal industriminnen, även där till övervägande delen mindre
sådana.

Unescos Världsarvslista (mot. 1992/93:Bo509 yrk. 3)

Vissa konventioner

Efter förslag av regeringen i proposition 1983/84:108 om vissa
frågor rörande Sveriges samarbete med Unesco godkände riksdagen
våren 1984 dels 1954 års Unescokonvention om skydd för
kulturegendom i händelse av väpnad konflikt, den s.k.
Haagkonventionen, samt konventionens tilläggsprotokoll, dels
1972 års Unescokonvention om skydd för världens kultur- och
naturarv, den s.k. Pariskonventionen (bet. KrU 1983/84:16, rskr.
1983:84:227).

Syftet med Haagkonventionen är att värna om
kulturminnesmärken och kulturföremål i händelse av väpnad
konflikt, vid ockupation eller i inbördeskrig. De anslutna
staterna förbinder sig att i fredstid förbereda skydd av
kulturminnesmärken och kulturföremål och att i krigstid
respektera sådan egendom. Vid ockupation skall kulturegendom
skyddas av ockupationsmakten. Militär nödvändighet får dock
åberopas i vissa fall för att överträda skyddsbestämmelserna.

Skyddet skall säkerställas genom att det införs bestämmelser i
militära reglementen och att militär personal utbildas på
området. Dessutom får ett antal under konventionen skyddade
utrymmen inrättas för att skydda vissa lösa kulturföremål. Ett
särskilt emblem kan sättas på egendom som bedöms som skyddsvärd.
Två grader av skydd förutsätts i konventionen: den egendom som
åtnjuter den högsta graden av skydd skall registreras på en
särskild lista hos Unesco och förses med tre av de särskilda
emblem som konventionen föreskriver.

I Pariskonventionen åtar sig de anslutna staterna att
skydda och levandegöra sitt nationella kultur- och naturarv och
att inte skada andra fördragsanslutna staters kultur- och
naturarv.

Konventionen föreskriver dessutom bildandet av en
mellanstatlig kommitté för skydd av världens kultur- och
naturarv ("Världsarvskommittén"). Kommittén upprättar en lista
över objekt som förklaras vara en del av världens kultur- och
naturarv ("Världsarvslistan").

Varje ansluten stat åtar sig dessutom att göra
utbildningsinsatser till skydd för sitt kultur- och naturarv
samt att rapportera om sina åtgärder för att genomföra
konventionens bestämmelser till Världsarvskommittén.

Sverige har ratificerat de båda konventionerna. Båda
konventionerna trädde i kraft för Sveriges del den 22 april
1985.

Enligt artikel 8 i Haagkonventionen tillförsäkras
kulturegendom av mycket stor betydelse ett särskilt skydd om den
införs i konventionens internationella register för detta
ändamål.

Enligt artikel 11.1 i Pariskonventionen skall varje stat som
är part i konventionen förelägga Unescos Världsarvskommitté en
förteckning över värden inom sitt territorium som utgör del av
kultur- och naturarvet och som lämpar sig att föra upp på den
Världsarvslista som föreskrivs i artikel 11.2.
Världsarvskommittén har också rekommenderat medlemsländerna att
upprätta tentativa listor på sådana objekt som bedöms kunna vara
aktuella för Världsarvslistan, även om inget formellt förslag om
upptagande samtidigt förs fram.

Fråga om uppförande av svenska objekt på Världsarvslistan

Regeringen beslöt i juni 1989 -- efter förslag av RAÄ -- att
ansöka om att följande kulturegendomar införs i internationella
registret för kulturegendom under särskilt skydd enligt artikel
8 i Haagkonventionen.

1. Hällristning i Fossum, Tanums socken, Bohuslän,
2. Birka/Björkö och Adelsö vikingatida bosättningar, Uppland,
3. Engelsbergs bruk, Västmanland,
4. Drottningholms slott, Lovö socken, Uppland,
5. Skogskyrkogården, Stockholm.

Regeringen beslöt vidare att till Unescos Världsarvskommitté
föreslå att de ovan nämnda kulturegendomarna nr 1--5 upptas
också på Unescos Världsarvslista enligt artikel 11 i
Pariskonventionen. Förslaget omfattade även följande
naturegendom.
6. Sjaunjaområdet, Norrbotten.

Regeringen beslöt slutligen att till Unescos
Världsarvskommitté, den tentativa listan, redovisa följande
kulturegendomar 7--9.
7. Markim/Orkesta kulturlandskapsområde i Vallentuna, Uppland,
8. Falu gruva, Dalarna,
9. Gammelstads kyrkstad, Luleå.

I november 1990 återkallades förslaget om Sjaunjaområdet,
sedan Naturvårdsverket uttalat att det borde övervägas om ett
väsentligt större område än Sjaunja skulle anmälas till
Världsarvslistan. Utskottet har inhämtat att diskussioner i
detta syfte har tagits upp mellan Naturvårdsverket och dess
motsvarighet i Norge.

Genom beslut i december 1991 av Världsarvskommittén uppfördes
Drottningholm på Världsarvslistan.

Beträffande det aktuella läget i vad avser vissa av de ovan
angivna objekten har utskottet inhämtat följande från RAÄ.

I december i år kommer Unescos Världsarvskommitté att slutligt
pröva ansökningarna rörande objekten under punkt 2, som numera
betecknas Björkö-Hovgården, och under punkt 3, Engelsbergs bruk.
I fråga om de övriga objekten har gjorts eller kommer att göras
vissa kompletteringar. Detta gäller bl.a. objektet under punkt
1, som numera betecknas Hällristningsområde i Tanum. I fråga om
Falu gruva finns långt framskridna planer på
byggnadsminnesförklaring. Slutlig prövning av ansökningarna
rörande dessa båda objekt bedöms kunna komma att ske i december
1994.

Utskottet har också inhämtat att frågan om uppförande av Visby
medeltida stadskärna på Världsarvslistan har aktualiserats genom
en skrivelse till regeringen från Gotlands kommun och
Länsstyrelsen i Gotlands län. Regeringen har den 26 augusti i år
beslutat att överlämna skrivelsen till RAÄ för den åtgärd
vartill anledning kan finnas. Regeringen har i beslutet anmärkt
att det bör ankomma på RAÄ att bedöma behovet och lämpligheten
av att objekt -- utöver dem som omfattas av ansökan i juni 1989
-- föreslås till Världsarvslistan.

Tidigare riksdagsbehandling

I sina av riksdagen godkända betänkanden 1991/92:KrU6 och
1992/93:KrU4 har utskottet behandlat motioner om uppförande av
ytterligare svenska objekt på Världsarvslistan. Utskottet har
avstyrkt yrkandena av skäl som i huvudsak redovisas i det
följande i samband med utskottets ställningstagande till det nu
aktuella motionsyrkandet.

Utskottet

Inrättande av ett gruvmuseum i Grängesberg

Motionärerna bakom motion Kr216 (s) anser att det kulturarv
som finns kvar i Grängesberg efter det att gruvan lades ner i
slutet av 1980-talet bör räddas. Enligt motionärerna finns
möjlighet att med hjälp av bild och film och de bevarade
miljöerna som grund bygga upp en museiverksamhet. Motionärerna
föreslår att riksdagen skall ge regeringen till känna behovet
av ett gruvmuseum i Grängesberg (yrkande 1) och att
förutsättningarna för ett sådant gruvmuseum skall utredas
(yrkande 2).

Enligt utskottets uppfattning är det angeläget att historien
kring den traditionsrika gruvhanteringen i Bergslagen som nu i
det närmaste är utdöd kan bevaras för framtiden. Det är därför
glädjande att -- enligt vad som redovisats i ett föregående
avsnitt i detta betänkande -- en museiutvecklingsplan har
upprättats under medverkan av Dalarnas museum samt att en
ansökan om att bilda en museistiftelse lämnats in till
Länsstyrelsen i Kopparbergs län, som för närvarande bereder
densamma.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra om de principer som
fastlagts på museiområdet och som redovisats i ett föregående
avsnitt i detta betänkande och som bl.a. innebär att inrättande
av lokala museer är en uppgift som bör ankomma på regionala och
lokala intressenter. Utskottet erinrar även om att
Museiutredningen (dir. 1993:26) i sitt arbete skall överväga
frågan om den statliga museipolitikens räckvidd bl.a. mot
bakgrund av förslag som i olika sammanhang framförts om statligt
ansvarstagande eller statligt stöd till nya museer. Mot denna
bakgrund avstyrks yrkande 1 i motionen.

När det gäller frågan om att utreda förutsättningarna för ett
gruvmuseum i Grängesberg konstaterar utskottet att -- som nämnts
-- en museiutvecklingsplan har upprättats. Vidare hänvisar
utskottet till det utredningarbete som för närvarande görs av
Museiutredningen och som inte bör föregripas. Även yrkande 2 i
motionen avstyrks således.

Vissa frågor om stöd till industriminnesvård

Förslagen i två av de motioner som utskottet här behandlar tar
upp frågor om stöd till industriminnesvård.

I motion Kr296 (s), som väcktes under allmänna motionstiden i
januari 1993, anförs att visningsverksamheten vid Sala
silvergruva är hotad och enligt Yrkesinspektionen ej får
fortsätta utan att en reservutgång inrättas. Motionärerna anser
att det borde vara ett riksintresse att slå vakt om Sala
silvergruva som traditionsrik riksklenod och att det är
angeläget att staten tar ytterligare ekonomiskt ansvar.

Hösten 1991 uttalade utskottet att gruvan är intressant både
från kulturhistorisk och ekonomiskhistorisk synpunkt och att den
torde vara av stort intresse för turismen i landet. Utskottet
ansåg därför att det är angeläget att gruvan kan bevaras (bet.
1991/92:KrU4, s. 14). Utskottet konstaterar att staten under en
rad av år har satsat resurser på olika anläggningar i och kring
gruvan, vilket närmare beskrivs i ett tidigare avsnitt i detta
betänkande. Enligt vad utskottet har inhämtat installerades en
hiss under våren 1993, vilket innebär att de krav som
Yrkesinspektionen ställt på en reservutgång tillgodosetts.

I motion Kr272 (fp) betonas kulturpolitikens betydelse för den
regionala utvecklingen. Motionärerna tar därefter upp en rad
olika kulturfrågor som berör Skåne. De anför bl.a. att gamla
byggnader från industrialismens genombrott borde erkännas som en
del av vår kulturs rötter och som ett intresse för hela riket.
Industriminnena i Skåne är enligt motionen en viktig del av
landets historia och borde få del av de statliga bidrag som
utgår till vård och underhåll av kulturminnen (yrkande 7).

Utskottet vill med anledning av de båda motionerna
inledningsvis erinra om de överväganden rörande
kulturmiljövården som kulturministern gjorde i 1993 års
budgetproposition och som bl.a. innebar att industriminnesvården
utpekades som en av de mest brännande frågorna inom den
kulturhistoriska byggnadsvården och att industriminnesvården
skulle tillhöra de prioriterade områdena under perioden
1993/94--1995/96 (prop. 1992/93:100 bil. 12, s. 127--129).
Utskottet konstaterade i sitt betänkande 1992/93:KrU23 att
kulturministerns överväganden i budgetpropositionen inte
underställts riksdagen för godkännande. Likväl ville utskottet
framhålla att de redovisade övervägandena och riktlinjerna för
kulturmiljövården i dess helhet syntes vara väl ägnade att
åstadkomma en effektiv statlig politik på området (bet. s. 4).

Vidare vill utskottet erinra om att Riksantikvarieämbetet
(RAÄ) från och med innevarande budgetår efter regeringens
bemyndigande överlåter beslutanderätten över bidrag till
kulturmiljövård liksom dispositionsrätten över medel som
anvisats över anslaget Kulturmiljövård till länsstyrelserna. Som
nämnts i ett tidigare avsnitt i detta betänkande har RAÄ i sin
kommentar till fördelningen av de länsvisa ramarna bl.a. anfört
att de resurser, utöver ett grundbelopp på 1 miljon kronor till
varje län, som fördelats till länen baserats på bl.a. behovet av
stöd till industriminnen.

Utskottet anser att riksdagen inte nu bör göra några
uttalanden om behovet av stöd till vården av visst industriminne
eller behovet av medel till industriminnesvård i vissa län.
Utskottets ställningstagande sker dels mot bakgrund av den
redovisade ansvarsfördelningen inom kulturmiljövården, dels med
hänvisning till den prioritering av industriminnesvården i
landet under perioden 1993/94--1995/96 som kulturministern
förordat i 1993 års budgetproposition.

Utskottet avstyrker med hänvisning till det anförda motion
Kr296 om Sala silvergruva.

Vidare avstyrker utskottet med det anförda motion Kr272
yrkande 7 om industriminnesvården i Skåne.

Viss fråga rörande Världsarvslistan

Sverige har ratificerat dels 1954 års Unescokonvention om
skydd för kulturegendom i händelse av väpnad konflikt samt
konventionens tilläggsprotokoll, dels 1972 års Unescokonvention
om skydd för världens kultur- och naturarv.

Enligt förstnämnda konvention förutsätts två grader av skydd.
Den egendom som åtnjuter den högsta graden av skydd skall
registreras på en särskild lista hos Unesco, Internationella
registret för kulturegendom under särskilt skydd (artikel 8 i
konventionen). I enlighet med vad som föreskrivs i 1972 års
konvention har det bildats en mellanstatlig kommitté för skydd
av världens kultur- och naturarv. Kommittén upprättar en lista
över objekt som förklaras vara en del av världens kulturarv,
Världsarvslistan (artikel 11 i konventionen). I ett föregående
avsnitt har lämnats en utförligare redovisning för
konventionerna och för svenska objekt som nominerats för
inskrivning på Världsarvslistan. I december månad år 1991 fördes
Drottningholms slottsmiljö upp på denna lista.

Världsarvslistan innehåller närmare 400 objekt, varav
merparten är kulturobjekt. Det totala antalet nomineringar varje
år är stort men endast en handfull fyller kraven för att
inskrivas på listan.

Motionärerna bakom motion Bo509 (s, c) anför att -- utöver
Drottningholm -- ytterligare svenska objekt för uppförande på
Världsarvslistan bör föreslås och i första hand Ekoparken, som
har natur- och kulturkvaliteter som är fullt jämförbara med
Drottningholms slottsmiljö (yrkande 3).

Utskottet vill i sammanhanget erinra om att jordbruksutskottet
i sitt av riksdagen godkända betänkande 1991/92:JoU10 behandlat
motioner där det begärdes att områdena kring Haga-Brunnsviken
och Ulriksdal samt Djurgården i Stockholm skulle skyddas mot
fortsatt exploatering. Utskottet delade motionärernas
uppfattning att hela området, i en av motionerna benämnt
Ekoparken, har utomordentligt stora natur-, kultur- och
rekreationsvärden. Haga-Brunnsviken-Ulriksdal-området som av en
svunnen tid präglats till Gustavianska parken utgör en mycket
värdefull del av vårt svenska kulturarv. Dess kulturhistoria har
stark europeisk anknytning, framhöll jordbruksutskottet vidare.
Utskottet ansåg det angeläget att området skyddas mot fortsatt
exploatering.

Kulturutskottet ansluter sig helt till den bedömning som
jordbruksutskottet i enlighet med den lämnade redovisningen gett
uttryck åt. I sammanhanget vill utskottet nämna att
bostadsutskottet i sitt betänkande 1993/94:BoU1 kommer att
behandla frågan om planeringen av det aktuella området.
Kulturutskottet hänvisar också till att det i proposition
1993/94:30 En strategi för biologisk mångfald anförs att den
redovisning som berörda kommuner -- Stockholms och Solna --
skall göra enligt ett regeringsbeslut den 21 november 1991 kan
komma att ge underlag för ett eventuellt ställningstagande till
behovet av ändringar i lagstiftningen för att skydda större
sammanhängande parkområden med samlade natur-, kultur- och
friluftsvärden (nämnda prop. s. 70).

Då det gäller det här aktuella motionsyrkandet gör
kulturutskottet följande bedömning.

Det är angeläget att det så snart som möjligt sker en prövning
av frågorna om uppförande på Världsarvslistan av de objekt --
utöver Drottningholm -- som Sverige anmält till Unescos
Världsarvskommitté för uppförande på listan. Utskottet
konstaterar med tillfredsställelse att, som angetts i ett
tidigare avsnitt, det i december i år kommer att ske en slutlig
prövning av ansökningarna beträffande Birka-Hovgården och
Engelsbergs bruk och att motsvarande prövning kan komma att ske
nästa år i fråga om ytterligare två objekt, nämligen
Hällristningsområdet i Tanum och Falu gruva.
Utskottet har tidigare intagit en ståndpunkt som kan uppfattas
som att samtliga av Sverige anmälda objekt borde prövas innan
ytterligare objekt skulle anmälas till Världsarvskommittén.
Som erfarenheterna visat kan dock omständigheterna beträffande
anmälda objekt vara sådana att särskilda utredningar
innefattande internationella jämförelser -- detta är fallet
beträffande Skogskyrkogården -- måste göras. Också andra skäl
kan göra att en prövning av visst anmält objekt måste anstå.
Utskottet anser mot den redovisade bakgrunden att regeringen --
efter hörande av RAÄ -- bör kunna överväga om det är motiverat
att väcka förslag om uppförande av ytterligare svenska objekt på
Världsarvslistan, i vart fall sedan prövningen av de fyra
angivna objekten skett. Vid sådana överväganden bör självfallet
Unescos ställningstagande till tidigare ansökningar från Sverige
och andra länder kunna tjäna som ledning. I enlighet med
utskottets tidigare ställningstagande bör riksdagen inte ta
ställning till vilka objekt som lämpligen bör anmälas för
uppförande på Världsarvslistan.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motion
Bo509 yrkande 3.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande ett gruvmuseum i Grängesberg

att riksdagen avslår motion 1992/93:Kr216,

2. beträffande resurser till Sala silvergruva

att riksdagen avslår motion 1992/93:Kr296,

3. beträffande industriminnesvården i Skåne

att riksdagen avslår motion 1992/93:Kr272 yrkande 7,

4. beträffande frågan om uppförande av Ekoparken på Unescos
Världsarvslista

att riksdagen avslår motion 1992/93:Bo509 yrkande 3.

Stockholm den 26 oktober 1993

På kulturutskottets vägnar

Åke Gustavsson

I beslutet har deltagit: Åke Gustavsson (s), Charlotte
Branting (fp), Elisabeth Fleetwood (m), Hugo Hegeland (m), Maja
Bäckström (s), Berit Oscarsson (s), Stina Gustavsson (c), Göran
Åstrand (m), Leo Persson (s), Rose-Marie Frebran (kds), Ingegerd
Sahlström (s), Björn Kaaling (s), Birgitta Wistrand (m), Monica
Widnemark (s) och Elisabeth Persson (v).

Särskilt yttrande

Industriminnesvård

Åke Gustavsson, Maja Bäckström, Berit Oscarsson, Leo Persson,
Ingegerd Sahlström, Björn Kaaling och Monica Widnemark (alla
s) anför:

Vi vill erinra om att socialdemokraterna i partimotionen
1992/93:Kr335 begärde att en utredning skulle tillkallas för att
utreda bevarandefrågorna i vad gäller industrimiljöer och
industriminnen (yrkande 21). Riksdagen avslog motionen (bet.
1992/93:KrU17). I reservation 6 till kulturutskottets betänkande
föreslog vi att riksdagen skulle bifalla motionsyrkandet och att
resultatet av den begärda utredningens arbete skulle föras
vidare till utredningen om kulturpolitikens inriktning (dir.
1993:24).

De motionsyrkanden om industriminnesvård som utskottet nu
enhälligt avstyrkt avser uttalanden om stöd till
industriminnesvård i vissa län respektive stöd till visst
industriminnesobjekt. Som utskottet redovisat handhas sådana
frågor av RAÄ och länsstyrelserna. Utskottets ställningstagande
sker också mot bakgrund av de uttalanden i 1993 års
budgetproposition om prioritering av industriminnesvården under
perioden 1993/94--1995/96. Utskottet framförde inte någon
erinran mot uttalandena vid behandlingen av propositionen våren
1993 (bet. 1992/93:KrU23).