Kulturmiljövård m.m.
Betänkande 1993/94:KrU1
Kulturutskottets betänkande
1993/94:KRU01
Kulturmiljövård m.m.
Innehåll
1993/94 KrU1
Sammanfattning
I betänkandet behandlas fyra motioner om bevarande av kulturmiljöer eller andra kulturminnesfrågor.
I två av motionerna tas frågor upp om stöd till industriminnen i Skåne och stöd till Sala silvergruva. Motionerna avstyrks bl.a. med hänvisning till att ansvarsfördelningen inom kulturmiljövården sedan den 1 juli 1993 innebär att beslutanderätten över bidrag till kulturmiljövård liksom dispositionsrätten över medel som anvisas över anslaget Kulturmiljövård åvilar länsstyrelserna. Utskottet framhåller även att industriminnesvården i 1993 års budgetproposition utpekats som ett prioriterat område.
En motion som bl.a. tar upp frågan om behovet av ett gruvmuseum i Grängesberg avstyrks med hänvisning dels till de principer i fråga om ansvar och uppgifter på museiområdet som riksdagen antog år 1987, dels till Museiutredningens arbete.
I en motion förordas att den s.k. Ekoparken i Stockholm skall föreslås bli uppförd på Unescos Världsarvslista. Utskottet avtyrker motionen med hänvisning till tidigare ställningstagande av innehåll att riksdagen inte bör ta ställning till vilka objekt som bör anmälas för uppförande på Världsarvslistan. Utskottet lämnar en redovisning för beredningsläget i fråga om svenska objekt som redan anmälts för uppförande på listan.
Ett särskilt yttrande om bevarandet av industriminnen har fogats till betänkandet.
Motionerna
1992/93:Kr216 av Inger Hestvik m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ett gruvmuseum i Grängesberg,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den bör utreda förutsättningarna för ett gruvmuseum.
1992/93:Kr272 av Margitta Edgren m.fl. (fp) vari yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att bevara industriminnen,
1992/93:Kr296 av Lena Hjelm-Wallén och Berit Oscarsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av resurser till Sala silvergruva.
1992/93:Bo509 av Odd Engström och Pär Granstedt (s, c) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Ekoparken bör utpekas som "World heritage site".
Ansvaret för det statliga stödet till kulturmiljövården
Vid riksmötet 1992/93 godkände riksdagen riktlinjer för länsstyrelsernas uppgifter på kulturmiljövårdens område som tillämpas fr.o.m. den 1 juli 1993 (prop. 1992/93:100 bil. 14 punkt B 1, yttr. 1992/93:KrU7y, bet. 1992/93:BoU17, rskr. 1992/93:283). I propositionen angavs att länsstyrelsernas uppgifter skall vara att arbeta med landskapets långsiktiga förvaltningsfrågor och ge stöd till de svenska jordbruksföretagens möjligheter att upprätthålla landskapets traditionsinnehåll. De skall vidare ansvara för frågor om enskilda kulturmiljöer och kulturminnen samt ge kulturmiljöområdet en sådan tyngd i organisationen att uppgifterna kan bedrivas i enlighet med det vidgade ansvar länsstyrelserna ges på området. I propositionen konstaterades att kulturmiljövården har att arbeta utifrån en relativt smal resursbas. Denna svårighet kan enligt propositionen bara bemästras genom en effektiv roll- och ansvarsfördelning mellan kulturmiljövårdens olika parter. Riksantikvarieämbetet (RAÄ) skall forsättningsvis utveckla de centrala myndighetsfunktionerna och arbeta med kunskapsuppbyggnad. Ansvaret för att ta ställning i frågor om enskilda kulturmiljöer och kulturminnen koncentreras till länsstyrelserna. RAÄ bemyndigas därför att till länsstyrelserna delegera sådana beslut om bidrag till vård av byggnader, fornlämningar och landskap som RAÄ dittills fattat.
RAÄ har beslutat om Allmänna råd (1993:1) för delegering av beslut om och anslag för kulturmiljövård. Enligt råden skall fördelningen av anslagsmedel ske i form av ramar med totalbelopp för normalt fem, men för budgetåret 1993/94 sex, huvudändamål enligt följande.
Anslaget Kulturmiljövård 1. Byggnadsvård 2. Fornminnesvård 3.Kulturlandskapsvård (Extra medel för budgetåret 1993/94 för upprustning av kulturhistoriskt värdefulla miljöer)
Anslaget Kulturstöd vid ombyggnad m.m. 4. Renovering m.m. av bostadsbebyggelse 5. Arkeologisk undersökning vid bostadsbebyggelse
Länsstyrelserna får under löpande år fritt disponera medlen inom resp. huvudändamål och får även i viss utsträckning omföra medel mellan huvudändamålen.
Statligt stöd till kulturmiljövård
Över statsbudgeten har särskilda medel anvisats för vård av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse, kulturlandskap och fornlämningar under elfte huvudtiteln, anslaget Kulturmiljövård. Anslaget disponeras av RAÄ.
Vissa omdispositioner av medel mellan detta anslag och anslaget Riksantikvarieämbetet har gjorts inför budgetåret 1993/94. Anslaget Kulturmiljövård omfattar fr.o.m. budgetåret 1993/94 endast de anslagsmedel för bidrag till olika kulturmiljöändamål som anvisas till RAÄ och där ämbetet fr.o.m. detta budgetår givits bemyndigande att delegera beslutsrätten till länsstyrelserna. Omdispositionen av medel gör att nivån på medelsanvisningen för budgetåret 1993/94 under anslaget Kulturmiljövård inte är direkt jämförbar med nivån på medelsanvisningen under anslaget för tidigare budgetår.
Anslaget Kulturmiljövård har förstärkts under 90-talet. Vidare har extra medel för kulturmiljövård m.m. anvisats av arbetsmarknadsskäl.
Medelsförstärkningar under anslaget till insatser mot luftförorenings- och försurningsskador redovisas i betänkandet 1992/93:KrU4.
I enlighet med förslag i 1990 års budgetproposition beslöt riksdagen att för budgetåret 1990/91 förstärka anslagsposten Vård av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse med 5 miljoner kronor för vård och levandegörande av kulturmiljöer och kulturminnen. Vidare biföll riksdagen regeringens förslag att även förstärka anslagsposten Vård m.m. av kulturlandskap och fornlämningar med 5 miljoner kronor (prop. 1989/90:100 bil. 10, bet. 1989/90:KrU21, rskr. 1989/90:224).
Vid riksmötet 1990/91 föreslog regeringen i budgetpropositionen en viss uppräkning av bidragen till byggnads- och landskapsvård med 4 miljoner kronor. På utskottets förslag beslöt riksdagen om en ytterligare uppräkning av dessa bidrag med sammanlagt 10 miljoner kronor (prop. 1990/91:100 bil. 10, bet. 1990/91:KrU25, rskr. 1990/91:234).
Under hösten 1991 anvisade riksdagen av sysselsättningsskäl 50 miljoner kronor på tilläggsbudget I för budgetåret 1991/92 för investeringsarbeten avseende viktiga kulturminnen och fornminnesplatser som behövde rustas upp, många av betydelse för turismen (prop. 1991/92:25 bil. 7, bet. 1991/92:KrU9, rskr. 1991/92:86).
Vid behandlingen av kompletteringspropositionen våren 1992 anvisade riksdagen 100 miljoner kronor för investeringar inom kulturområdet. Medlen (ibland kallade tidigareläggningsmedel) skulle utnyttjas bl.a. för iståndsättning och vård av kulturminnen och kulturmiljöer, företrädesvis större objekt (prop. 1991/92:150 bil. I:9, yttr. 1991/92:KrU6y, bet. 1991/92:FiU30, rskr. 1991/92:350).
Vid riksmötet 1992/93 beslöt riksdagen att -- bl.a. mot bakgrund av den svåra situationen på arbetsmarknaden -- anvisa 25 miljoner kronor utöver de av regeringen begärda medlen till kulturmiljövård för budgetåret 1993/94, dvs. sammanlagt drygt 95 miljoner kronor (prop. 1992/93:100 bil. 12, bet. 1992/93:KrU23, rskr. 1992/93:253). Dessutom anvisade riksdagen vid samma tillfälle 25 miljoner kronor på tilläggsbudget för budgetåret 1992/93 för särskilda insatser för upprustning av kulturhistoriskt värdefulla miljöer. I utskottets betänkande framhölls att det fanns olika typer av upprustningsprojekt spridda över hela landet där arbetet skulle kunna påbörjas omgående eller inom kort. Bland exempel på sådana som nämnts från RAÄ:s sida fanns industriminnen såsom hyttor och gruvor, brunnsanläggningar, herrgårdar m.m.
Bevarande av industriminnen
I enlighet med riksdagens beslut vid riksmötet 1985/86 (bet. KrU 1985/86:8 s. 19--20, rskr. 1985/86:47) tillkallades en utredning (U 1988:14) om förvaltningen av vissa kulturmiljöer. Enligt riksdagsbeslutet skulle utredningen bl.a. uppmärksamma frågan om bevarande av industriminnen. I betänkandet (SOU 1991:64 s. 163--164) Att förvalta kulturmiljöer anfördes bl.a. att en särskild utredning borde tillsättas på industriminnesvårdens område. Vidare ansåg utredningsmannen att industrin själv borde stå för en betydande del av industriminnesvården. En sådan finansieringsform skulle underlättas avsevärt om företagen generellt medgavs avdragsrätt i rörelsen för sina bidrag till stiftelser för kulturmiljövård avseende industriminnen.
I budgetpropositionen vid riksmötet 1992/93 (bil. 12 s. 128--129) pekades vissa områden ut för prioriterade insatser inom kulturmiljövården under treårsperioden 1993/94--1995/96. Bland de förvaltningsfrågor inom kulturmiljövården som enligt kulturministerns mening måste ges hög prioritet finns landets industriminnen. RAÄ hade i sin fördjupade anslagsframställning för perioden anfört att industriminnesvården framstår som en av de mest brännande frågorna inom den kulturhistoriska byggnadsvården i vad gäller såväl urval som säkerställande och ekonomiskt stöd till upprustning och fortsatt vård. I propositionen anfördes följande.
Behovet av en långsiktig strategi för att i ett väl avvägt urval dokumentera, bevara och uthålligt förvalta det svenska industrisamhällets minnesmärken är stort. Det ökar också hela tiden genom den snabba strukturomvandling som pågår och som förväntas fortsätta under hela 1990-talet.
Det är en viktig uppgift för RAÄ att skyndsamt förbättra kunskapsläget och därefter ta fram ett handlingsinriktat underlag för selektiva åtgärdsprogram för dokumentation, bevarande, förvaltning och vård.
I RAÄ:s kommentarer till den av RAÄ gjorda fördelningen mellan länen av ramar för kulturmiljövården för budgetåret 1993/94 anförs bl.a. följande.
Riksantikvarieämbetets ramfördelning innebär ett grundbelopp på 1 miljon kronor till varje län.
Det ytterligare tillskott som därefter fördelas till vissa län är dels baserat på storstädernas speciella behov, dels på behovet av ett stöd till industriminnen och bebyggelse av stor betydelse för det äldre odlingslandskapet.
Principiella ställningstaganden i museifrågor
Riksdagen tog våren 1987 principiell ställning till av regeringen förordade riktlinjer för de centrala museernas uppgifter och ansvar för landets museiväsende (prop. 1986/87:97, bet. KrU 1986/87:21, rskr. 1986/87:342). Utskottet redovisade vid riksmötena 1988/89, 1989/90, 1990/91, 1991/92 och 1992/93 innebörden av dessa ställningstaganden (bet. 1988/89:KrU1 s. 2--4, 1989/90:KrU4 s. 3--4, 1990/91:KrU1 s. 4--5, 1991/92:KrU1 s. 3--4 och 1992/93:KrU2 s. 3--4). I korthet innebär dessa att centralmuseerna bör överblicka samlingar av samma slag i landet, tillhandahålla och förmedla expertkunskaper, bedriva utvecklingsarbete och företräda ämnesområdet inom och utom museiväsendet. Av de centrala museerna har fem s.k. ansvarsmuseer ett sammanhållande ansvar för museiväsendets olika delar. Ansvarsmuseer är enligt beslutet följande museer, nämligen bland de kulturhistoriska museerna Statens historiska museer, Nordiska museet och Etnografiska museet (numera benämnt Folkens museum--etnografiska), inom området konst Statens konstmuseer och inom området naturhistoria Naturhistoriska riksmuseet. Övriga fem centrala museer är Livrustkammaren, Skoklosters slott och Hallwylska museet (LSK), Statens sjöhistoriska museer, Arkitekturmuseet, Statens musiksamlingar samt Tekniska museet.
I betänkandet KrU 1986/87:21 behandlades också ett antal motioner om bl.a. inrättande av nya museer. Utskottet ansåg att det i princip "för närvarande" inte borde inrättas fler centrala museer, dvs. statliga museer eller med dem jämställda museer. Utskottet anmärkte att många gånger, bl.a. i motionssammanhang, torde begreppen riksmuseum och nationellt museum användas som synonymer till centralt museum. Utskottet framhöll i betänkandet att det inte var motiverat att riksdag -- eller regering -- gör någon form av klassificering av museerna. Det ansågs därför att det i allmänhet inte fanns skäl för riksdagen att göra någon bedömning av om ett museum har större eller mindre riksintresse. I sammanhanget erinrade utskottet om att 1965 års musei- och utställningssakkunniga framhållit att man borde räkna med att länsmuseerna i viss utsträckning kan avlasta statsmuseerna dokumentationsuppgifter genom att inom speciella ämnesområden ta ansvar för en hela riket omfattande insamling (SOU 1973:5 s. 212).
I den mån insatser behöver göras på ett insamlingsområde som inte i tillräcklig grad uppmärksammats eller helt förbisetts ansågs detta i första hand få ske inom den nuvarande museiorganisationens ram, exempelvis genom riktade insatser. Enligt utskottets mening borde emellertid det sagda inte få leda till att den statliga museistrukturen helt låses i sin rådande form.
Beträffande inrättandet av avdelningar inom ett länsmuseum och inrättandet av lokala museer konstaterade utskottet år 1989 i ett av riksdagen godkänt betänkande att detta är frågor som bör ankomma på regionala eller lokala intressenter. Utskottet uttalade samtidigt att det inte ankommer och inte bör ankomma på riksdag eller regering att ta initiativ på området (1989/90:KrU4 s. 20).
Våren 1993 tillkallade regeringen en särskild utredare med uppgift att se över museiväsendets struktur och samverkansformer bl.a. i syfte att skapa bättre förutsättningar för en effektivare användning av de totalt tillgängliga resurserna på museiområdet (dir. 1993:26). Bl.a. skall frågan om den statliga museipolitikens räckvidd övervägas mot bakgrund av förslag som i olika sammanhang framförts om statligt ansvarstagande eller statligt stöd till nya museer. Utredningsarbetet bedrivs -- efter förslag från kulturutskottet -- av en parlamentarisk utredning. Resultatet av utredningsarbetet skall redovisas före utgången av mars 1994.
Inrättande av gruvmuseum i Grängesberg (mot. 1992/93:Kr216)
Allmänna uppgifter
Grängesbergs gruvas ålder är okänd. Grängesberg var Bergslagens största gruva. Eftersom nedläggningen nyligen är genomförd är gruvanläggningarna fortfarande bevarade. Ett kommunalt bolag arbetar för att fylla de gamla lokalerna med nya aktiviteter. Området som helhet anses vara intressant. Speciellt viktiga är de tre lavbyggnaderna. I bostadsområdet Stora Hagen har ett hus inretts som museum och visar gruvarbetarbostäder från sekelskiftet fram till 1950-talet. Den gamla gruvbangården finns kvar och har omvandlats till ett järnvägsmuseum. (Uppgifterna är hämtade från Sundström, K., Gruvbyggnader i Bergslagen. Rapport RAÄ 1993:2.)
En museiutvecklingsplan för ett gruvmuseum i Grängesberg har upprättats under medverkan av bl.a. Dalarnas museum. Av planen framgår bl.a. följande.
Byggnaderna i gruvområdet har tillkommit under en trettioårsperiod från 1920-talet till 1950-talet. De flesta byggnaderna är från 1930- och 1940-talen och bär en tydlig funktionalistisk prägel. Byggnaderna är av stort intresse då de ej förändrats nämnvärt under årens lopp. Själva området är intressant som museiområde förutsatt att det på olika sätt tillgängliggörs och presenteras för besökare. Området föreslås bli sammankopplat med Järnvägsmuseet med en gemensam entré. Även organisatoriskt bör Gruvmuseet och Järnvägsmuseet kopplas samman. En skyltad museiväg föreslås gå genom gruvmuseet med möjlighet för besökarna att besöka olika byggnader. Den s.k. maskinhallen föreslås utgöra centrum i den framtida verksamheten med möjligheter att visa olika utställningar, filmvisning m.m.
Utskottet har vidare inhämtat följande.
Under våren 1993 ansökte det kommunala bolaget Ludvika Utvecklings AB hos regeringen om medel för ett antal olika utvecklingsprojekt i Ludvika kommun, varav ett avsåg bildandet av en museistiftelse vars ändamål skall vara att starta ett gruvmuseum i Grängesberg. Regeringen beslutade den 17 juni att till Länsstyrelsen i Kopparbergs län utbetala 19 miljoner kronor för prövning av olika utvecklingsinsatser i Ludvika kommun. Frågan om bildandet av en museistiftelse bereds för närvarande inom länsstyrelsen.
Sala silvergruva (motion 1992/93:Kr296)
Allmänna uppgifter
Gruvdriften vid Sala silvergruva startade i början på 1500-talet och pågick fram till år 1908. Sala kommun förvärvade år 1988 av Avesta AB gruvområdet för att därigenom kunna förvalta det kulturhistoriskt intressanta området som haft en synnerligen stor betydelse för Salabygden och tidvis för hela rikets ekonomi. För att säkerställa visningsrätten har kommunen träffat avtal med Boliden Mineral AB om rätt till utnyttjande av vissa markområden och underjordiska gruvhål och schakt som Boliden förvärvat av Avesta AB.
RAÄ färdigställde i början av år 1991 en s.k. dispositionsplan för Sala silvergruva. Planen anger hur gruvområdet med mark och tillhörande anläggningar kan användas och restaureras. I planen sammanvägs olika intressen till en samlad planering av området som helhet, som bör vara vägledande för detaljprojekteringen av de enskilda objekten. Enligt ämbetets beräkningar uppgår den sammanlagda kostnaden för de föreslagna åtgärderna till 31,4 miljoner kronor.
I dispositionsplanen anger ämbetet att avsikten med ämbetets förslag är att ett besök i gruvan skall upplevas som en resa i historien och att man skall kunna avläsa gruvans "struktur" och förstå hur verksamheten fungerat under århundradena.
RAÄ har därefter vid flera olika tillfällen lämnat statsbidrag av byggnadsvårdsmedel för instängsling av gruvhål och för att påbörja renoveringsarbete av hus och anläggningar (för budgetåret 1991/92 sammanlagt 650 000 kr, för budgetåret 1992/93 350 000 kr).
Av de särskilda medel som ämbetet disponerar för aktiv kulturmiljövård har 200 000 kr beviljats för budgetåret 1991/92 för en introduktionsvideo, som presenterar gruvan för besökare.
Av de medel som riksdagen anvisade hösten 1991 av sysselsättningsskäl och de s.k. tidigareläggningsmedel som anvisades i samband med behandlingen av kompletteringspropositionen våren 1992 har sammanlagt 4,3 miljoner kronor beviljats för upprustning av Sala silvergruva.
Tidigare riksdagsbehandling
Motionsyrkanden av innebörd att det är ytterst angeläget att staten tar ett stort kostnadsansvar för bevarandet av Sala silvergruva har behandlats av kulturutskottet vid olika tillfällen, senast hösten 1991 i det av riksdagen godkända betänkandet 1991/92:KrU4. Utskottet anförde bl.a. följande (bet. s. 14).
Utskottet anser att Sala silvergruva är intressant både från kulturhistorisk och ekonomiskhistorisk synpunkt. Gruvan torde vara av stort intresse för turismen i landet. I likhet med motionären anser utskottet därför att det är angeläget att gruvan kan bevaras. Enligt utskottets bedömning har värdefulla insatser gjorts lokalt för bevarande av gruvområdet. Därutöver har riksantikvarieämbetet, efter att ha upprättat en bevarandeplan för gruvan, beviljat sammanlagt 650 000 kr för innevarande och nästa budgetår för upprustning av byggnader och instängsling av gruvhål. Vidare har ämbetet för innevarande budgetår beviljat ett bidrag om 200 000 kr för information om gruvan.
Regeringen har -- som tidigare nämnts i detta betänkande -- i dagarna på tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1991/92 (prop. 1991/92:25 bil. 9) föreslagit resurser till omfattande arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Såsom ett led i dessa föreslås att anslaget för kulturmiljövård engångsvis skall förstärkas med 50 milj.kr. under innevarande budgetår. Vid bifall till detta förslag kommer det att finnas ett väsentligt ökat utrymme för bidrag till bevarandeinsatser. Regeringen har på tilläggsbudget även föreslagit en kraftig förstärkning av resurserna till arbetsmarknadsstyrelsen för sysselsättningsskapande åtgärder. Också dessa resurser kan komma i fråga för sådana insatser.
Då det gäller statliga driftbidrag till museer vill utskottet peka på den möjlighet som kan finnas att inom den regionala museiorganisationen få del av det statliga driftbidraget. Denna konstruktion har t.ex. tillämpats av Värmlands museum som i samarbete med Filipstads kommun bidrar till den museala verksamheten vid Långbans gruvby i nämnda kommun.
Med hänvisning till det sagda och till att frågan om ytterligare statligt stöd till Sala silvergruva bereds av riksantikvarieämbetet avstyrker utskottet motion Kr202.
Bevarande av industriminnen i Skåne (mot. 1992/93:Kr272 yrk. 7)
Bidrag till kulturmiljövård i Skåne
Från länsstyrelserna i Kristianstads och Malmöhus län har följande inhämtats.
Vid Länsstyrelsen i Kristianstads län pågår för närvarande arbete med att ersätta tidigare kulturmiljöprogram och naturvårdsprogram för länet med ett gemensamt kultur- och naturmiljöprogram. Arbetet beräknas slutföras under nästa år. Under budgetåret 1992/93 har stöd till kulturmiljövård av mindre industriminnen lämnats. Av de extra medel som riksdagen anvisade för budgetåret 1992/93 har 400 000 kr fördelats av Länsstyrelsen i Kristianstads län till upprustning av Torsebro krutbruk. I många fall sker upprustningen även med en kombination av kulturmiljövårdsmedel och arbetsmarknadsmedel.
Också i Malmöhus län har stöd lämnats till kulturmiljövård av ett antal industriminnen, även där till övervägande delen mindre sådana.
Unescos Världsarvslista (mot. 1992/93:Bo509 yrk. 3)
Vissa konventioner
Efter förslag av regeringen i proposition 1983/84:108 om vissa frågor rörande Sveriges samarbete med Unesco godkände riksdagen våren 1984 dels 1954 års Unescokonvention om skydd för kulturegendom i händelse av väpnad konflikt, den s.k. Haagkonventionen, samt konventionens tilläggsprotokoll, dels 1972 års Unescokonvention om skydd för världens kultur- och naturarv, den s.k. Pariskonventionen (bet. KrU 1983/84:16, rskr. 1983:84:227).
Syftet med Haagkonventionen är att värna om kulturminnesmärken och kulturföremål i händelse av väpnad konflikt, vid ockupation eller i inbördeskrig. De anslutna staterna förbinder sig att i fredstid förbereda skydd av kulturminnesmärken och kulturföremål och att i krigstid respektera sådan egendom. Vid ockupation skall kulturegendom skyddas av ockupationsmakten. Militär nödvändighet får dock åberopas i vissa fall för att överträda skyddsbestämmelserna.
Skyddet skall säkerställas genom att det införs bestämmelser i militära reglementen och att militär personal utbildas på området. Dessutom får ett antal under konventionen skyddade utrymmen inrättas för att skydda vissa lösa kulturföremål. Ett särskilt emblem kan sättas på egendom som bedöms som skyddsvärd. Två grader av skydd förutsätts i konventionen: den egendom som åtnjuter den högsta graden av skydd skall registreras på en särskild lista hos Unesco och förses med tre av de särskilda emblem som konventionen föreskriver.
I Pariskonventionen åtar sig de anslutna staterna att skydda och levandegöra sitt nationella kultur- och naturarv och att inte skada andra fördragsanslutna staters kultur- och naturarv.
Konventionen föreskriver dessutom bildandet av en
mellanstatlig kommitté för skydd av världens kultur- och
naturarv ("Världsarvskommittén"). Kommittén upprättar en lista
över objekt som förklaras vara en del av världens kultur- och
naturarv ("Världsarvslistan").
Varje ansluten stat åtar sig dessutom att göra utbildningsinsatser till skydd för sitt kultur- och naturarv samt att rapportera om sina åtgärder för att genomföra konventionens bestämmelser till Världsarvskommittén.
Sverige har ratificerat de båda konventionerna. Båda konventionerna trädde i kraft för Sveriges del den 22 april 1985.
Enligt artikel 8 i Haagkonventionen tillförsäkras kulturegendom av mycket stor betydelse ett särskilt skydd om den införs i konventionens internationella register för detta ändamål.
Enligt artikel 11.1 i Pariskonventionen skall varje stat som är part i konventionen förelägga Unescos Världsarvskommitté en förteckning över värden inom sitt territorium som utgör del av kultur- och naturarvet och som lämpar sig att föra upp på den Världsarvslista som föreskrivs i artikel 11.2. Världsarvskommittén har också rekommenderat medlemsländerna att upprätta tentativa listor på sådana objekt som bedöms kunna vara aktuella för Världsarvslistan, även om inget formellt förslag om upptagande samtidigt förs fram.
Fråga om uppförande av svenska objekt på Världsarvslistan
Regeringen beslöt i juni 1989 -- efter förslag av RAÄ -- att ansöka om att följande kulturegendomar införs i internationella registret för kulturegendom under särskilt skydd enligt artikel 8 i Haagkonventionen.
1. Hällristning i Fossum, Tanums socken, Bohuslän, 2. Birka/Björkö och Adelsö vikingatida bosättningar, Uppland, 3. Engelsbergs bruk, Västmanland, 4. Drottningholms slott, Lovö socken, Uppland, 5. Skogskyrkogården, Stockholm.
Regeringen beslöt vidare att till Unescos Världsarvskommitté föreslå att de ovan nämnda kulturegendomarna nr 1--5 upptas också på Unescos Världsarvslista enligt artikel 11 i Pariskonventionen. Förslaget omfattade även följande naturegendom. 6. Sjaunjaområdet, Norrbotten.
Regeringen beslöt slutligen att till Unescos Världsarvskommitté, den tentativa listan, redovisa följande kulturegendomar 7--9. 7. Markim/Orkesta kulturlandskapsområde i Vallentuna, Uppland, 8. Falu gruva, Dalarna, 9. Gammelstads kyrkstad, Luleå.
I november 1990 återkallades förslaget om Sjaunjaområdet, sedan Naturvårdsverket uttalat att det borde övervägas om ett väsentligt större område än Sjaunja skulle anmälas till Världsarvslistan. Utskottet har inhämtat att diskussioner i detta syfte har tagits upp mellan Naturvårdsverket och dess motsvarighet i Norge.
Genom beslut i december 1991 av Världsarvskommittén uppfördes Drottningholm på Världsarvslistan.
Beträffande det aktuella läget i vad avser vissa av de ovan angivna objekten har utskottet inhämtat följande från RAÄ.
I december i år kommer Unescos Världsarvskommitté att slutligt pröva ansökningarna rörande objekten under punkt 2, som numera betecknas Björkö-Hovgården, och under punkt 3, Engelsbergs bruk. I fråga om de övriga objekten har gjorts eller kommer att göras vissa kompletteringar. Detta gäller bl.a. objektet under punkt 1, som numera betecknas Hällristningsområde i Tanum. I fråga om Falu gruva finns långt framskridna planer på byggnadsminnesförklaring. Slutlig prövning av ansökningarna rörande dessa båda objekt bedöms kunna komma att ske i december 1994.
Utskottet har också inhämtat att frågan om uppförande av Visby medeltida stadskärna på Världsarvslistan har aktualiserats genom en skrivelse till regeringen från Gotlands kommun och Länsstyrelsen i Gotlands län. Regeringen har den 26 augusti i år beslutat att överlämna skrivelsen till RAÄ för den åtgärd vartill anledning kan finnas. Regeringen har i beslutet anmärkt att det bör ankomma på RAÄ att bedöma behovet och lämpligheten av att objekt -- utöver dem som omfattas av ansökan i juni 1989 -- föreslås till Världsarvslistan.
Tidigare riksdagsbehandling
I sina av riksdagen godkända betänkanden 1991/92:KrU6 och 1992/93:KrU4 har utskottet behandlat motioner om uppförande av ytterligare svenska objekt på Världsarvslistan. Utskottet har avstyrkt yrkandena av skäl som i huvudsak redovisas i det följande i samband med utskottets ställningstagande till det nu aktuella motionsyrkandet.
Utskottet
Inrättande av ett gruvmuseum i Grängesberg
Motionärerna bakom motion Kr216 (s) anser att det kulturarv som finns kvar i Grängesberg efter det att gruvan lades ner i slutet av 1980-talet bör räddas. Enligt motionärerna finns möjlighet att med hjälp av bild och film och de bevarade miljöerna som grund bygga upp en museiverksamhet. Motionärerna föreslår att riksdagen skall ge regeringen till känna behovet av ett gruvmuseum i Grängesberg (yrkande 1) och att förutsättningarna för ett sådant gruvmuseum skall utredas (yrkande 2).
Enligt utskottets uppfattning är det angeläget att historien kring den traditionsrika gruvhanteringen i Bergslagen som nu i det närmaste är utdöd kan bevaras för framtiden. Det är därför glädjande att -- enligt vad som redovisats i ett föregående avsnitt i detta betänkande -- en museiutvecklingsplan har upprättats under medverkan av Dalarnas museum samt att en ansökan om att bilda en museistiftelse lämnats in till Länsstyrelsen i Kopparbergs län, som för närvarande bereder densamma.
Utskottet vill i detta sammanhang erinra om de principer som fastlagts på museiområdet och som redovisats i ett föregående avsnitt i detta betänkande och som bl.a. innebär att inrättande av lokala museer är en uppgift som bör ankomma på regionala och lokala intressenter. Utskottet erinrar även om att Museiutredningen (dir. 1993:26) i sitt arbete skall överväga frågan om den statliga museipolitikens räckvidd bl.a. mot bakgrund av förslag som i olika sammanhang framförts om statligt ansvarstagande eller statligt stöd till nya museer. Mot denna bakgrund avstyrks yrkande 1 i motionen.
När det gäller frågan om att utreda förutsättningarna för ett gruvmuseum i Grängesberg konstaterar utskottet att -- som nämnts -- en museiutvecklingsplan har upprättats. Vidare hänvisar utskottet till det utredningarbete som för närvarande görs av Museiutredningen och som inte bör föregripas. Även yrkande 2 i motionen avstyrks således.
Vissa frågor om stöd till industriminnesvård
Förslagen i två av de motioner som utskottet här behandlar tar upp frågor om stöd till industriminnesvård.
I motion Kr296 (s), som väcktes under allmänna motionstiden i januari 1993, anförs att visningsverksamheten vid Sala silvergruva är hotad och enligt Yrkesinspektionen ej får fortsätta utan att en reservutgång inrättas. Motionärerna anser att det borde vara ett riksintresse att slå vakt om Sala silvergruva som traditionsrik riksklenod och att det är angeläget att staten tar ytterligare ekonomiskt ansvar.
Hösten 1991 uttalade utskottet att gruvan är intressant både från kulturhistorisk och ekonomiskhistorisk synpunkt och att den torde vara av stort intresse för turismen i landet. Utskottet ansåg därför att det är angeläget att gruvan kan bevaras (bet. 1991/92:KrU4, s. 14). Utskottet konstaterar att staten under en rad av år har satsat resurser på olika anläggningar i och kring gruvan, vilket närmare beskrivs i ett tidigare avsnitt i detta betänkande. Enligt vad utskottet har inhämtat installerades en hiss under våren 1993, vilket innebär att de krav som Yrkesinspektionen ställt på en reservutgång tillgodosetts.
I motion Kr272 (fp) betonas kulturpolitikens betydelse för den regionala utvecklingen. Motionärerna tar därefter upp en rad olika kulturfrågor som berör Skåne. De anför bl.a. att gamla byggnader från industrialismens genombrott borde erkännas som en del av vår kulturs rötter och som ett intresse för hela riket. Industriminnena i Skåne är enligt motionen en viktig del av landets historia och borde få del av de statliga bidrag som utgår till vård och underhåll av kulturminnen (yrkande 7).
Utskottet vill med anledning av de båda motionerna inledningsvis erinra om de överväganden rörande kulturmiljövården som kulturministern gjorde i 1993 års budgetproposition och som bl.a. innebar att industriminnesvården utpekades som en av de mest brännande frågorna inom den kulturhistoriska byggnadsvården och att industriminnesvården skulle tillhöra de prioriterade områdena under perioden 1993/94--1995/96 (prop. 1992/93:100 bil. 12, s. 127--129). Utskottet konstaterade i sitt betänkande 1992/93:KrU23 att kulturministerns överväganden i budgetpropositionen inte underställts riksdagen för godkännande. Likväl ville utskottet framhålla att de redovisade övervägandena och riktlinjerna för kulturmiljövården i dess helhet syntes vara väl ägnade att åstadkomma en effektiv statlig politik på området (bet. s. 4).
Vidare vill utskottet erinra om att Riksantikvarieämbetet (RAÄ) från och med innevarande budgetår efter regeringens bemyndigande överlåter beslutanderätten över bidrag till kulturmiljövård liksom dispositionsrätten över medel som anvisats över anslaget Kulturmiljövård till länsstyrelserna. Som nämnts i ett tidigare avsnitt i detta betänkande har RAÄ i sin kommentar till fördelningen av de länsvisa ramarna bl.a. anfört att de resurser, utöver ett grundbelopp på 1 miljon kronor till varje län, som fördelats till länen baserats på bl.a. behovet av stöd till industriminnen.
Utskottet anser att riksdagen inte nu bör göra några uttalanden om behovet av stöd till vården av visst industriminne eller behovet av medel till industriminnesvård i vissa län. Utskottets ställningstagande sker dels mot bakgrund av den redovisade ansvarsfördelningen inom kulturmiljövården, dels med hänvisning till den prioritering av industriminnesvården i landet under perioden 1993/94--1995/96 som kulturministern förordat i 1993 års budgetproposition.
Utskottet avstyrker med hänvisning till det anförda motion Kr296 om Sala silvergruva.
Vidare avstyrker utskottet med det anförda motion Kr272 yrkande 7 om industriminnesvården i Skåne.
Viss fråga rörande Världsarvslistan
Sverige har ratificerat dels 1954 års Unescokonvention om skydd för kulturegendom i händelse av väpnad konflikt samt konventionens tilläggsprotokoll, dels 1972 års Unescokonvention om skydd för världens kultur- och naturarv.
Enligt förstnämnda konvention förutsätts två grader av skydd. Den egendom som åtnjuter den högsta graden av skydd skall registreras på en särskild lista hos Unesco, Internationella registret för kulturegendom under särskilt skydd (artikel 8 i konventionen). I enlighet med vad som föreskrivs i 1972 års konvention har det bildats en mellanstatlig kommitté för skydd av världens kultur- och naturarv. Kommittén upprättar en lista över objekt som förklaras vara en del av världens kulturarv, Världsarvslistan (artikel 11 i konventionen). I ett föregående avsnitt har lämnats en utförligare redovisning för konventionerna och för svenska objekt som nominerats för inskrivning på Världsarvslistan. I december månad år 1991 fördes Drottningholms slottsmiljö upp på denna lista.
Världsarvslistan innehåller närmare 400 objekt, varav merparten är kulturobjekt. Det totala antalet nomineringar varje år är stort men endast en handfull fyller kraven för att inskrivas på listan.
Motionärerna bakom motion Bo509 (s, c) anför att -- utöver Drottningholm -- ytterligare svenska objekt för uppförande på Världsarvslistan bör föreslås och i första hand Ekoparken, som har natur- och kulturkvaliteter som är fullt jämförbara med Drottningholms slottsmiljö (yrkande 3).
Utskottet vill i sammanhanget erinra om att jordbruksutskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande 1991/92:JoU10 behandlat motioner där det begärdes att områdena kring Haga-Brunnsviken och Ulriksdal samt Djurgården i Stockholm skulle skyddas mot fortsatt exploatering. Utskottet delade motionärernas uppfattning att hela området, i en av motionerna benämnt Ekoparken, har utomordentligt stora natur-, kultur- och rekreationsvärden. Haga-Brunnsviken-Ulriksdal-området som av en svunnen tid präglats till Gustavianska parken utgör en mycket värdefull del av vårt svenska kulturarv. Dess kulturhistoria har stark europeisk anknytning, framhöll jordbruksutskottet vidare. Utskottet ansåg det angeläget att området skyddas mot fortsatt exploatering.
Kulturutskottet ansluter sig helt till den bedömning som jordbruksutskottet i enlighet med den lämnade redovisningen gett uttryck åt. I sammanhanget vill utskottet nämna att bostadsutskottet i sitt betänkande 1993/94:BoU1 kommer att behandla frågan om planeringen av det aktuella området. Kulturutskottet hänvisar också till att det i proposition 1993/94:30 En strategi för biologisk mångfald anförs att den redovisning som berörda kommuner -- Stockholms och Solna -- skall göra enligt ett regeringsbeslut den 21 november 1991 kan komma att ge underlag för ett eventuellt ställningstagande till behovet av ändringar i lagstiftningen för att skydda större sammanhängande parkområden med samlade natur-, kultur- och friluftsvärden (nämnda prop. s. 70).
Då det gäller det här aktuella motionsyrkandet gör kulturutskottet följande bedömning.
Det är angeläget att det så snart som möjligt sker en prövning av frågorna om uppförande på Världsarvslistan av de objekt -- utöver Drottningholm -- som Sverige anmält till Unescos Världsarvskommitté för uppförande på listan. Utskottet konstaterar med tillfredsställelse att, som angetts i ett tidigare avsnitt, det i december i år kommer att ske en slutlig prövning av ansökningarna beträffande Birka-Hovgården och Engelsbergs bruk och att motsvarande prövning kan komma att ske nästa år i fråga om ytterligare två objekt, nämligen Hällristningsområdet i Tanum och Falu gruva. Utskottet har tidigare intagit en ståndpunkt som kan uppfattas som att samtliga av Sverige anmälda objekt borde prövas innan ytterligare objekt skulle anmälas till Världsarvskommittén. Som erfarenheterna visat kan dock omständigheterna beträffande anmälda objekt vara sådana att särskilda utredningar innefattande internationella jämförelser -- detta är fallet beträffande Skogskyrkogården -- måste göras. Också andra skäl kan göra att en prövning av visst anmält objekt måste anstå. Utskottet anser mot den redovisade bakgrunden att regeringen -- efter hörande av RAÄ -- bör kunna överväga om det är motiverat att väcka förslag om uppförande av ytterligare svenska objekt på Världsarvslistan, i vart fall sedan prövningen av de fyra angivna objekten skett. Vid sådana överväganden bör självfallet Unescos ställningstagande till tidigare ansökningar från Sverige och andra länder kunna tjäna som ledning. I enlighet med utskottets tidigare ställningstagande bör riksdagen inte ta ställning till vilka objekt som lämpligen bör anmälas för uppförande på Världsarvslistan.
Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motion Bo509 yrkande 3.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande ett gruvmuseum i Grängesberg
att riksdagen avslår motion 1992/93:Kr216,
2. beträffande resurser till Sala silvergruva
att riksdagen avslår motion 1992/93:Kr296,
3. beträffande industriminnesvården i Skåne
att riksdagen avslår motion 1992/93:Kr272 yrkande 7,
4. beträffande frågan om uppförande av Ekoparken på Unescos Världsarvslista
att riksdagen avslår motion 1992/93:Bo509 yrkande 3.
Stockholm den 26 oktober 1993
På kulturutskottets vägnar
Åke Gustavsson
I beslutet har deltagit: Åke Gustavsson (s), Charlotte Branting (fp), Elisabeth Fleetwood (m), Hugo Hegeland (m), Maja Bäckström (s), Berit Oscarsson (s), Stina Gustavsson (c), Göran Åstrand (m), Leo Persson (s), Rose-Marie Frebran (kds), Ingegerd Sahlström (s), Björn Kaaling (s), Birgitta Wistrand (m), Monica Widnemark (s) och Elisabeth Persson (v).
Särskilt yttrande
Industriminnesvård
Åke Gustavsson, Maja Bäckström, Berit Oscarsson, Leo Persson, Ingegerd Sahlström, Björn Kaaling och Monica Widnemark (alla s) anför:
Vi vill erinra om att socialdemokraterna i partimotionen 1992/93:Kr335 begärde att en utredning skulle tillkallas för att utreda bevarandefrågorna i vad gäller industrimiljöer och industriminnen (yrkande 21). Riksdagen avslog motionen (bet. 1992/93:KrU17). I reservation 6 till kulturutskottets betänkande föreslog vi att riksdagen skulle bifalla motionsyrkandet och att resultatet av den begärda utredningens arbete skulle föras vidare till utredningen om kulturpolitikens inriktning (dir. 1993:24).
De motionsyrkanden om industriminnesvård som utskottet nu enhälligt avstyrkt avser uttalanden om stöd till industriminnesvård i vissa län respektive stöd till visst industriminnesobjekt. Som utskottet redovisat handhas sådana frågor av RAÄ och länsstyrelserna. Utskottets ställningstagande sker också mot bakgrund av de uttalanden i 1993 års budgetproposition om prioritering av industriminnesvården under perioden 1993/94--1995/96. Utskottet framförde inte någon erinran mot uttalandena vid behandlingen av propositionen våren 1993 (bet. 1992/93:KrU23).