Konsumentpolitiska frågor m.m.

Betänkande 1992/93:LU32

Lagutskottets betänkande 1992/93:LU32

Konsumentpolitiska frågor m.m.

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Propositionen
• Motioner
• Utskottet
• Hemställan
• Reservationer

1992/93
LU32

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet regeringens förslag
(proposition 1992/93:100) till anslag och övergripande
målsättning beträffande Marknadsdomstolen (bilaga 13) samt
anslag till Konsumentverket, Allmänna reklamationsnämnden, stöd
till konsumentorganisationer och bidrag till miljömärkning av
produkter (bilaga 14).

Vidare behandlas 15 motioner som tar upp olika
konsumentpolitiska frågor, varav 13 väckts under den allmänna
motionstiden 1992/93 och 2 under den allmänna motionstiden
1991/92. Motionsspörsmålen gäller reformering av
konsumentpolitiken, användningen av stödet till
konsumentorganisationer, miljö- och miljöfarlighetsmärkning,
allergimärkning av kläder, djurtestad kosmetika, åtgärder mot
viss reklam och artikelprismärkningen enligt
prisinformationslagen.

I ärendet har inkommit ett utdrag ur protokoll fört vid
Konsumentverkets styrelsemöte den 3 december 1992, vari
styrelsen gör ett uttalande om betydelsen av verkets deltagande
i standardiseringsarbetet.

Utskottet tillstyrker bifall till propositionen i förevarande
delar. Vidare förordar utskottet två tillkännagivanden, ett med
bifall till två motionsyrkanden (s resp. v) om en utvärdering av
den frivilliga miljömärkningen, och ett med bifall till två
motionsyrkanden (s resp. c) om obligatorisk
miljöfarlighetsmärkning. Övriga motionsyrkanden avstyrks.

Till betänkandet har fogats två reservationer och ett särskilt
yttrande (m, fp, c, kds).

TOLFTE HUVUDTITELN

Propositionen

I proposition 1992/93:100 bilaga 13 (Näringsdepartementet)
föreslår regeringen under punkt D 1 (s. 52)

1. att riksdagen godkänner att den övergripande målsättningen
för verksamheten inom Marknadsdomstolens ansvarsområde skall
vara i enlighet med vad som i propositionen förordats,

2. att riksdagen till Marknadsdomstolen för budgetåret 1993/94
anvisar ett ramanslag på 6080000 kr.

TRETTONDE HUVUDTITELN

Propositionen

I propositionen bilaga 14 (Civildepartementet) föreslår
regeringen vidare

dels under punkt D 1 (s. 91) att riksdagen till
Konsumentverket för budgetåret 1993/94 anvisar ett ramanslag på
75100000 kr,

dels under punkt D 2 (s. 92) att riksdagen till Allmänna
reklamationsnämnden för budgetåret 1993/94 anvisar ett ramanslag
på 13400000 kr,

dels under punkt D 3 (s. 93) att riksdagen till Stöd till
konsumentorganisationer för budgetåret 1993/94 anvisar ett
reservationsanslag på 2100000 kr,

dels under punkt D 4 (s. 94) att riksdagen, i avvaktan på
särskild proposition om inriktningen av den framtida
forskningspolitiken, till Konsumentforskning för budgetåret
1993/94 anvisar ett reservationsanslag på 1939000 kr,

dels under punkt D 5 (s. 96) att riksdagen till Bidrag
till miljömärkning av produkter för budgetåret 1993/94 anvisar
ett anslag på 5000000 kr.

Motioner

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1991/92

1991/92:L715 av Knut Wachtmeister och Inga Berggren (m) vari
yrkas att riksdagen beslutar upphäva 11 § prisinformationslagen.

1991/92:L719 av Carl B Hamilton och Ulla Orring (fp) vari
yrkas att riksdagen beslutar om en sådan ändring i
prisinformationslagen att de särskilda föreskrifterna i 11 §
prisinformationslagen, om hur priset skall anges när dagligvaror
marknadsförs genom självbetjäning, snarast slopas, och att de
specifika lagändringar genomförs som angavs i proposition
1991/92:55 s. 6.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1992/93

1992/93:L701 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av en förstärkning av
den konsumentpolitiska verksamheten och konsumentforskningen.

1992/93:L703 av Birger Andersson och Rune Thorén (c) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om oönskad faxreklam.

1992/93:L704 av Berit Oscarsson och Margareta Israelsson (s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om märkning av textilier m.m. för
undvikande av allergier.

1992/93:L706 av Inga Berggren m.fl. (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en ny konsumentpolitik.

1992/93:L707 av Ulf Melin och Göte Jonsson (m) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om märkning
av kosmetika med uppgift om huruvida den testats på djur eller
ej kan genomföras,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om hur en aktiv
konsumentinformation kan genomföras i enlighet med vad i
motionen anförts.

1992/93:L710 av Lisbet Calner m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av att i kompletteringspropositionen
lösa de akuta konsumentfrågor som uppkommer genom EES-avtalet.

1992/93:L711 av Harry Staaf och Rose-Marie Frebran (kds) vari
yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en förändrad konsumentpolitik syftande
till att främja det enskilda engagemanget i konsumentpolitiken,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om de frivilliga konsumentorganisationernas
behov av stöd.

1992/93:L712 av Marianne Carlström m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om tilläggsdirektiv till den konsumentpolitiska
utredningen.

1992/93:L715 av Lars Stjernkvist m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om stöd till ekonomisk rådgivning i
folkbildningsregi m.m.

1992/93:L716 av Ingbritt Irhammar och Elving Andersson (c)
vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en obligatorisk märkning av miljöfarliga
ämnen.

1992/93:So289 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

4. att riksdagen begär att regeringen utreder frågan om
lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam och reklam som
direkt eller indirekt uppmuntrar till hälsofarligt beteende
enligt vad i motionen anförts,

5. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning
med uppgift att se över reklamens effekter på barn och ungdomar
och lämna förslag på eventuellt motverkande åtgärder enligt vad
i motionen anförts.

1992/93:Jo630 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om det nuvarande miljömärkningssystemet.

1992/93:Jo707 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att förbättra
och påskynda arbetet med miljömärkning.

Utskottet

1 Inledning

I betänkandet behandlar utskottet under skilda rubriker dels
regeringens förslag till anslag m.m. på konsumentområdet, dels
ett flertal motionsyrkanden om olika konsumentpolitiska frågor.

När det gäller anslaget till konsumentforskning kan utskottet
konstatera att det i budgetpropositionen (bilaga 14 punkt D 4)
endast upptagits med ett beräknat belopp. Förslag till
medelsberäkning under ifrågavarande anslag framläggs i den
nyligen avlämnade propositionen 1992/93:170 om forskning för
kunskap och framsteg. Utskottet kommer därför att behandla
förevarande anslag i ett särskilt betänkande (1992/93:LU48) med
anledning av forskningpropositionen i denna del.

2 Anslaget till Marknadsdomstolen m.m.

Enligt 1§ lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m.
handlägger Marknadsdomstolen (MD) ärenden enligt konkurrenslagen
(1982:729), marknadsföringslagen (1975:1418), lagen (1971:112)
om avtalsvillkor i konsumentförhållanden, lagen (1984:292) om
avtalsvillkor mellan näringsidkare, produktsäkerhetslagen
(1988:1604) och lagen (1992:138) om avtal mellan Sverige, Norge
och EEG om civil luftfart.

I budgetpropositionen föreslås att riksdagen skall godkänna
att de övergripande målen för MD:s verksamhet skall vara att på
ett rättssäkert sätt och inom rimlig tid avgöra de mål och
ärenden som den har att handlägga samt att leda
rättsutvecklingen och främja en enhetlig rättstillämpning inom
det marknadsrättsliga området. Vidare föreslås att riksdagen
till MD för budgetåret 1993/94 skall anvisa ett ramanslag på
6080000 kr. I propositionen gör näringsministern bedömningen
att medel för MD:s verksamhet bör anvisas över ett treårigt
ramanslag. Planeringsramen för perioden 1993/94--1995/96 har
beräknats till 18240000 kr.

Utskottet har inga erinringar mot att riksdagen fastställer de
i propositionen angivna övergripande målen för MD:s verksamhet.
Förslaget till medelsberäkning för MD det kommande budgetåret
föranleder inte heller några erinringar från utskottets sida.
Utskottet tillstyrker därför bifall till regeringens förslag i
dessa delar.

3 Anslaget till Konsumentverket och Allmänna
reklamationsnämnden

Konsumentverket (KOV) är den centrala förvaltningsmyndigheten
för konsumentfrågor med uppgift att stödja hushållen i deras
strävan att effektivt utnyttja sina resurser samt att stärka
konsumenternas ställning på marknaden. I anslutning till detta
fullgörs de uppgifter som ankommer på Konsumentombudsmannen (KO)
enligt lagen (1971:112) om avtalsvillkor i
konsumentförhållanden, marknadsföringslagen (1975:1418) och
produktsäkerhetslagen (1988:1604). KOV fullgör vidare uppgifter
enligt lagen (1971:1081) om bestämning av volym och vikt,
konsumentförsäkringslagen (1980:38), prisinformationslagen
(1991:601) och konsumentkreditlagen (1992:830) samt
förordningen (1990:643) om glesbygdsstöd.

Allmänna reklamationsnämnden (ARN) har till uppgift att pröva
tvister mellan konsumenter och näringsidkare rörande varor,
tjänster och andra nyttigheter som tillhandahålls huvudsakligen
för enskilt bruk (konsumenttvister) samt ge rekommendationer om
hur tvisterna bör lösas. Nämnden skall dessutom på begäran av
domstol yttra sig i konsumenttvister. Vidare skall nämnden
stödja kommunernas medling i sådana tvister genom bl.a.
utbildning och rådgivning till konsumentvägledare på lokal nivå.
ARN skall också informera konsumenter och näringsidkare om
nämndens praxis.

I maj 1992 beslutade regeringen om en konsumentpolitisk
översyn. En kommitté (C 1992:04) tillkallades med uppgift att se
över den statliga konsumentverksamheten och bedöma arten,
omfattningen och inriktningen på det statliga engagemanget (dir.
1992:63). Den organisatoriska strukturen på området skall också
ses över, och såväl KOV och KO som ARN omfattas av
översynsarbetet. Mot den bakgrunden föreslås i
budgetpropositionen i stort sett oförändrade ettåriga ramanslag
för budgetåret 1993/94, till KOV på 75100000 kr och till ARN
på 13400000 kr.

Förslagen till medelsberäkning för KOV och ARN föranleder inga
erinringar från utskottets sida. Regeringens förslag tillstyrks
således också i dessa delar.

4 Reformering av konsumentpolitiken

Utskottet övergår härefter till att behandla fyra motioner som
tar upp frågor som gäller reformering av konsumentpolitiken i
olika hänseenden. Vidare behandlas i detta avsnitt en motion med
förslag till framtida finansiering av konsumentupplysning och
konsumentforskning.

I motion L710 vill Lisbet Calner m.fl. (s) ha till stånd ett
tillkännagivande från riksdagens sida om att regeringen redan i
den kommande kompletteringspropositionen skall redovisa förslag
till lösningar av vissa, enligt motionärerna, akuta
konsumentproblem som uppkommer genom EES-avtalet. De frågor som
motionärerna vill ha lösta gäller bl.a. ett EG-godkännande av
Sveriges konsumentråd, CE-märkningen av leksaker,
marknadsbevakningen och s.k. gränsöverskridande
konsumenttvister. Enligt motionärernas mening bör dessa frågor
rimligtvis vara lösta innan EES-avtalet träder i kraft.

Inga Berggren m.fl. (m) förespråkar i motion L706 en ny
konsumentpolitik som skall leda till kunnigare konsumenter, fler
frivilliga konsumentorganisationer och ett större frivilligt
ansvarstagande från företagens sida.

Liknande synpunkter förs fram i motion L711 av Harry Staaf och
Rose-Marie Frebran (båda kds). I motionen yrkas tillkännagivande
om en förändrad konsumentpolitik syftande till att främja det
enskilda engagemanget (yrkande 1) och om behovet av stöd till
frivilliga konsumentorganisationer (yrkande 2).

I motion L712 anser Marianne Carlström m.fl. (s) att vi med
den pågående internationaliseringen och privatiseringen av den
offentliga sektorn behöver mer statlig och kommunal
konsumentpolitik, kraftfullare konsumentorganisationer och en
bättre mediabevakning samt inte minst mer medvetna konsumenter.
Det är också nödvändigt, anser motionärerna, att analysera hur
marknadsföringslagen kan användas när det gäller skolor,
sjukvård, hemtjänst och annat som i dag tillhandahålls av den
gemensamma sektorn. I motionen yrkas tillkännagivande om att
regeringen skall besluta tilläggsdirektiv till
Konsumentpolitiska kommittén i enlighet med det anförda.

I likhet med motionärerna i motion L710 anser utskottet att
det givetvis är viktigt att de konsumentfrågor som EES-avtalet
ger upphov till får en lösning snarast möjligt. Vad särskilt
gäller frågan om möjligheten för Sveriges konsumentråd att delta
i EG:s rådgivande konsumentkommitté utgår utskottet från att
regeringen med kraft verkar härför. Beträffande de spörsmål som
i övrigt tas upp i motionen kan utskottet konstatera att dessa i
allt väsentligt ryms inom det uppdrag som regeringen gett
Konsumentpolitiska kommittén. Som framgår av direktiven (dir.
1992:63) är en av kommitténs huvuduppgifter att belysa de
konsekvenser som närmandet till EG för med sig för svenskt
vidkommande. Kommitténs uppgifter i dessa avseenden är inriktade
på frågor som gäller kraven på insatser i fråga om bl.a.
marknadsbevakning och svenskt deltagande i internationellt
arbete, och kommittén skall lämna förslag på hur dessa krav
lämpligen bör tillgodoses. Det gäller då inte bara de mer
utpräglade myndighetsfunktionerna i fråga om bl.a.
produktsäkerhet, utan också operativt inriktade uppgifter, såsom
deltagande i det gemensamma regelverkets utveckling i det
viktiga standardiseringsarbetet. I direktiven pekas särskilt på
behovet av att undersöka hur marknadsövervakningen bör
organiseras. En annan väsentlig uppgift för kommittén är att
finna metoder och former för hur man skall hantera
konsumentfrågor som sträcker sig över nationsgränserna.

Enligt utskottets mening får det ankomma på kommittén att
avgöra i vad mån vissa frågor kan behöva behandlas med förtur.
Med hänsyn härtill anser utskottet att motion L710 inte bör
föranleda någon riksdagens åtgärd.

När det gäller de frågor som tas upp i motionerna L706 och
L711 kan utskottet konstatera att också dessa ingår i det
uppdrag som regeringen gett till Konsumentpolitiska kommittén. I
direktiven framhålls att det vid övervägandena kring en
avgränsning av det statliga engagemanget är naturligt att
analysera möjligheterna att i skilda former privatisera det
konsumentinriktade arbete som i dag bedrivs av
konsumentmyndigheterna. Härvidlag är det, såsom framhålls i
direktiven, angeläget att sträva efter att konsumenterna i
större utsträckning engagerar sig i konsumentfrågorna och tar
ansvar för dessa både individuellt och i grupp. Kommittén skall
också belysa de ekonomiska och administrativa insatser som i ett
inledningsskede kan behövas från statens sida för att underlätta
bildandet av frivilliga konsumentorganisationer i Sverige.
Mot denna bakgrund finner utskottet att motionerna L706 och L711
inte påkallar någon riksdagens åtgärd.

Inte heller kan utskottet finna att någon riksdagens åtgärd är
erforderlig med anledning av vad som begärs i motion L712.
Enligt direktiven skall Konsumentpolitiska kommittén belysa om
det konsumentpolitiska arbetet i större utsträckning än för
närvande bör innefatta kommunala och andra offentliga tjänster
på de områden som inte är avreglerade. Det står kommittén fritt
att även i andra hänseenden än dem som särskilt berörts i
direktiven ta upp frågor som kan vara av betydelse för den
statliga verksamheten på det konsumentpolitiska området. Med
anledning av vad som i motionen anförts om behovet av en analys
av marknadsföringslagen vill utskottet erinra om att i den mån
t.ex. skolverksamhet och sjukvård marknadsförs av enskilda
näringsidkare är lagen givetvis tillämplig.

Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motionerna
L706, L710, L711 och L712.

Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (båda s) gör i motion
L701 en jämförelse mellan näringslivets utgifter för reklam och
statens utgifter inom olika områden. Med hänvisning till
jämförelsen konstaterar motionärerna att statens och kommunernas
anslag till läromedel i grundskolan är lägre än kostnaderna för
olika reklamkataloger år 1991. I motionen anförs att det ter sig
utmanande att, samtidigt som näringslivet och däribland stora
multinationella företag kan satsa miljarder för att övertala
konsumenterna att köpa deras produkter, en seriös och opartisk
konsumentupplysning och konsumentforskning sätts på undantag.
Motionärerna anser det därför rimligt att reklamen till någon
del får bidra till kostnaderna för konsumentupplysning och
konsumentforskning. Frågan om hur en ökning av reklamskatten
kunde utformas och hur medlen lämpligen kan användas för
konsumentupplysning borde, enligt motionärernas uppfattning,
övervägas i lämpliga former. I motionen yrkas ett
tillkännagivande från riksdagens sida i enlighet med vad som
sålunda anförts om behovet av en förstärkning av den
konsumentpolitiska verksamheten och konsumentforskningen.

Utskottet har ingen annan uppfattning än motionärerna om
önskvärdheten av en förstärkt konsumentupplysning och
konsumentforskning. I fråga om den av motionärerna förordade
finansieringen har dock utskottet samma uppfattning nu som år
1986 och år 1991 (bet. LU 1985/86:34 och 1990/91:LU21) då
liknande motionsyrkanden behandlats, nämligen att en höjning av
reklamskatten inte bör komma i fråga för finansieringen av
konsumentupplysning och konsumentforskning. Motionsförslaget
står inte heller i överensstämmelse med pågående strävanden att
finansiera konsumentverksamheten på annat sätt än över
statsbudgeten. Skatteutskottet har också i återkommande
sammanhang tagit avstånd från den typ av specialdestinerade
skatter som föreslås i motionen.

Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motion L701.

5 Stöd till konsumentorganisationer

Genom riksdagens beslut om livsmedelspolitiken våren 1990
(prop. 1989/90:146, bet. JoU25, rskr. 327) infördes ett särskilt
stöd till ideella konsumentorganisationer. För innevarande
budgetår har 2080000 kr anvisats för ändamålet. Syftet med
stödets införande var att stimulera och stärka konsumenternas
inflytande på livsmedelskedjans olika led i frågor som rör
livsmedelspolitiken. Medlen, som disponeras av KOV, har använts
bl.a. som stöd till ideella organisationer som bedriver projekt
med anknytning till livsmedels- och konsumentpolitiska frågor.

I budgetpropositionen föreslås att riksdagen till stöd till
konsumentorganisationer för budgetåret 1993/94 skall anvisa ett
reservationsanslag på 2100000 kr. Av propositionen framgår
att anslagsmedlen skall kunna användas för stöd både till sådana
ideella konsumentorganisationer som främst är engagerade på det
livsmedelspolitiska området och till organisationer med
verksamhet på andra konsumentområden. Medlen skall också, enligt
vad civilministern anför, kunna användas för att i ett
initialskede stödja och stimulera uppbyggande av nya
organisationer. Som skäl för det utvidgade användningsområdet
för medlen anför civilministern att konsumentorganisationerna
måste få en större plats i konsumentpolitiken, vilket innebär
att fler människor engageras och att de som berörs får möjlighet
att påverka den. Detta bör gälla även andra områden än
livsmedelssektorn.

Utskottet har inte någon erinran mot den medelsberäkning som
gjorts i budgetpropositionen. Inte heller när det gäller medlens
användning har utskottet några invändningar. Utskottet
tillstyrker därför regeringens förslag också i denna del.

I motion L715 av Lars Stjernkvist m.fl. (s) begärs ett
tillkännagivande om möjligheter till ekonomiskt stöd för
ekonomisk rådgivning till konsumenter i folkbildningsregi.

Med det utvidgade användningsområde som medlen under
förevarande anslag kommer att få fr.o.m. nästa budgetår torde
enligt utskottets mening inte något formellt hinder föreligga
mot att medlen används för att stödja konsumentverksamhet på
sätt som begärs i motion L715. Någon riksdagens åtgärd med
anledning av motionen är således inte påkallad.

6 Bidrag till miljömärkning av produkter m.m.

Med anslaget Bidrag till miljömärkning av produkter
finansieras sedan hösten 1989 ett system för frivillig och
enhetlig positiv miljömärkning. Systemet har kommit till i
nordisk samverkan och bygger på enhetliga nordiska kriterier,
vilka fastställs av ett särskilt samordningsorgan under Nordiska
ministerrådet (prop. 1989/90:25, bet. LU13, rskr. 81).

Den frivilliga miljömärkningen i Sverige, inom ramen för detta
system, organiseras och bedrivs av
SIS-Standardiseringskommissionen i Sverige och leds av
Miljömärkningsstyrelsen. Verksamheten med miljömärkningen avsågs
i huvudsak bli finansierad genom avgifter och ersättningar från
de företag som vill miljömärka sina produkter. Under
uppbyggnadsskedet förutsattes emellertid att medel
tillhandahölls över statsbudgeten. Medlen skall återbetalas när
systemet ekonomiskt kan bära detta. När anslaget inrättades
beräknade regeringen det totala behovet av medelstillskott under
de fem första åren till omkring 6000000 kr. Av årets
budgetproposition framgår att sammanlagt 8600000 kr
anslagits till verksamheten t.o.m. budgetåret 1992/93 och att
ytterligare statsbidrag erfordras för verksamheten kommande
budgetår.

I propositionen anför civilministern att en enhetlig officiell
miljömärkning är av så stort allmänintresse att verksamheten
tills vidare bör få statligt stöd. Hon förklarar sig därför
beredd att engångsvis anslå extra medel för budgetåret 1993/94
så att insatserna för marknadsföring och kriteriearbetet kan
utökas. Hon föreslår därför att SIS under det kommande
budgetåret skall få ett engångsbidrag på 5000000 kr för
miljömärkning av produkter.

Utskottet har ingen annan uppfattning och tillstyrker bifall
till förslaget.

Arbetet med den frivilliga miljömärkningen tas upp i två
motioner. I motion Jo707 anser Gudrun Schyman m.fl. (v) att det
går alltför trögt med arbetet med att miljömärka produkter. I
motionen yrkas att riksdagen skall begära förslag från
regeringen om att förbättra och påskynda arbetet med
miljömärkningen (yrkande 6).

Ingvar Carlsson m.fl. (s) föreslår i motion Jo630 att
regeringen skall göra en utvärdering av det arbete som hittills
har bedrivits med miljömärkningen och redovisa sina bedömningar
och förslag till riksdagen (yrkande 19 delvis).

Enligt utskottets mening är det anmärkningsvärt att regeringen
i budgetpropositionen inte gjort någon närmare utvärdering av
det arbete som hittills bedrivits med miljömärkningen. Som
utskottet konstaterade våren 1992 (se bet. 1991/92:LU24) har det
förelegat betydande svårigheter att få i gång systemet med den
frivilliga miljömärkningen, och det är nu uppenbart att de
ursprungligen fastställda ekonomiska ramarna för verksamheten
inte håller. Utgångspunkten för den ursprungliga
överenskommelsen mellan staten och SIS var att miljömärkningen
efter en igångsättningsperiod om fem år och ett villkorligt
återbetalningsskyldigt statsbidrag skulle vara självbärande.
Enligt vad som redovisas i budgetpropositionen anser
Miljömärkningsstyrelsen att denna förutsättning visat sig
orealistisk. Miljömärkningsstyrelsen konstaterar att staten även
i fortsättningen måste stå för huvuddelen av kostnaderna för
kriterieutvecklingen och informationsverksamhet. För budgetåret
1993/94 har styrelsen bedömt behovet av statsbidrag för
verksamheten till närmare 7,5 miljoner kr. Utskottet har inte
tillgång till något närmare underlag för att kunna bedöma om den
kritik mot systemet som framställts i massmedia är befogad. Att
arbetet försenats har emellertid lett till att konkurrerande
märkningssystem kommit till stånd på grund av att vissa
branscher inte ansett sig kunna invänta Miljömärkningsstyrelsens
beslut.

Mot denna bakgrund framstår det enligt utskottets mening som
ytterst angeläget att den i motion Jo630 förordade utvärderingen
kommer till stånd och därefter redovisas till riksdagen. Att
inleda ett samarbete med EG:s miljömärkningssystem innan en
ordentlig utvärdering av det svenska systemet genomförts anser
utskottet äventyrligt.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till
motion Jo630 yrkande 19 i denna del och Jo707 yrkande 6 ge
regeringen till känna.

7 Miljöfarlighetsmärkning och annan märkning av
konsumentprodukter

I två motioner begärs initiativ från riksdagens sida som går
ut på att regler om obligatorisk miljöfarlighetsmärkning
skall införas i Sverige. I motion Jo630 anför Ingvar Carlsson
m.fl. (s) att regeringen bör se till att obligatorisk
miljöfarlighetsmärkning nu kan genomföras i praktiken. I
motionen yrkas ett tillkännagivande därom (yrkande 19 delvis).

Också Ingbritt Irhammar och Elving Andersson (båda c) anser
att samtliga produkter bör ha en obligatorisk
miljöfarlighetsmärkning. I motion L716 yrkas ett
tillkännagivande därom (yrkande 1).

I likhet med motionärerna ser utskottet det som ytterst
positivt om produkter i större omfattning än för närvarande kan
märkas med avseende på innehållet av miljöfarliga ämnen, och
enligt utskottets mening är tiden nu mogen för att överväga
föreskrifter därom. Utskottet anser det ingalunda självklart att
sådana föreskrifter skulle uppfattas som tekniska handelshinder,
och inom EG har miljöintressen godtagits som grund för
särbestämmelser. De förslag om märkning som regeringen nyligen
lagt fram i proposition 1992/93:180 om riktlinjer för en
kretsloppsanpassad samhällsutveckling motsvaras inte heller av
några gällande EG-direktiv. Vad som nu anförts leder utskottet
till den uppfattningen att frågan kräver ytterligare
överväganden. Det bör ankomma på regeringen att föranstalta om
en utredning som får i uppdrag att närmare belysa frågan om
obligatorisk miljömärkning och lämna erforderliga förslag.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till
motion L716 yrkande 1 och Jo630 yrkande 19 i denna del som sin
mening ge regeringen till känna.

Berit Oscarsson och Margareta Israelsson (båda s) vill i
motion L704 ha till stånd ett tillkännagivande från riksdagens
sida som gäller allergimärkning av textilier. I motionen
anförs att det är rimligt att konsumenterna informeras huruvida
de varor de köper innehåller allergiframkallande ämnen. Enligt
motionärerna bör det prövas om textilier och möbler skall förses
med en innehållsdeklaration om vilka kemiska ämnen som använts i
framställningsprocessen.

Utskottet delar motionärernas uppfattning om vikten av att
information lämnas om allergiframkallande ämnen i textilier.
Emellertid uppställs inte inom EG -- såvitt utskottet kunnat
utröna -- några generella krav på att textilier skall vara
allergimärkta. I linje med vad utskottet redovisat ovan torde
därför möjligheter för närvarande saknas att genom föreskrifter
tillskapa sådan information. Liksom när det gäller obligatorisk
miljöfarlighetsmärkning hindrar dock inte EES-avtalet industrin
och handeln att frivilligt förse sina varor med den information
som t.ex. allergiker efterfrågar. I sammanhanget vill utskottet
också erinra om att frågan varit föremål för behandling av
Allergiutredningen. I betänkandet (SOU 1989:76) Allergi,
överkänslighet har utredningen uppmanat tillverkare och
importörer av konsumentprodukter att ta fram redovisningar av
innehållet i sina produkter. För att göra en
innehållsdeklaration begriplig för den vanlige konsumenten är
det också enligt utredningen angeläget att det görs en
"allergideklaration" med uppgift om i vilken mån produkten
innehåller allergiframkallande ämnen och hur produkten skall
hanteras. Vidare bör enligt utredningen tillverkare och
importörer förse textilier som innehåller formaldehyd med
upplysningar om hur de bör tvättas före användning om de kommer
i kontakt med huden. Vidare har allergiutredningen föreslagit
att KOV går ut till allmänheten med information om
allergiframkallande produkter och att gränsvärden fastställs för
formaldehydavgivning från kläder och andra textilier.
Allergiutredningens förslag innebär också att KOV och
Kemikalieinspektionen skall följa den fortsatta utvecklingen av
konsumentprodukters allergiframkallande effekter.

Efter det att Allergiutredningen överlämnat sitt betänkande
har Kemikalieinspektionen låtit genomföra en
stickprovsundersökning rörande förekomsten av formaldehyd i
textilier på den svenska marknaden (PM 1992-01-15,
Kemikalieinspektionen, dnr 15-976-91). Resultatet av
undersökningen tyder på att textilier som säljs i Sverige sällan
överskrider de gränsvärden för formaldehyd som finns uppställda
i Finland. Av promemorian framgår att inspektionen kommer att
följa upp att vissa av företagen som omfattats av undersökningen
vidtar erforderliga åtgärder.

I sammanhanget vill utskottet också peka på att både
Kemikalieinspektionen och KOV ger värdefulla upplysningar på
området (se bl.a. Kemikalieinspektionens broschyr Kemikalier i
textilier och Råd & Rön nr 2, 1992). Erfarenheten visar att
sådan typ av information ofta citeras i dagspressen varför man
kan utgå från att informationen också sprids till en bredare
krets konsumenter.

Utskottet utgår från att såväl Kemikalieinspektionen som KOV
inom ramen för tillgängliga resurser fortsätter och
intensifierar detta för många allergiker värdefulla arbete.
Enligt utskottets mening är det angeläget att berörda branscher
så långt det är praktiskt och ekonomiskt rimligt tillhandahåller
den information som konsumenterna efterfrågar. Utskottet anser
sig också beträffande allergimärkningen kunna utgå från att
förbättringar kommer till stånd mot bakgrund av att allt fler
konsumenter nödgas ha tillgång till sådan information.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L704.

I motion L707 anför Ulf Melin och Göte Jonsson (båda m) att
det finns ett mycket starkt och brett förankrat konsumentkrav
för en aktiv information i syfte att öka efterfrågan på icke
djurtestade produkter och att påskynda utvecklingen mot att
djur utnyttjas för så futila ändamål som testning av kosmetiska
preparat. I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen skall
begära dels en utredning om märkning av kosmetika med uppgift om
huruvida den testats på djur eller ej kan genomföras (yrkande
1), dels förslag om hur en aktiv konsumentinformation kan
genomföras i enlighet med vad som anförts i motionen (yrkande
2).

Utskottet erinrar om att frågan om märkning av kosmetiska och
hygieniska produkter med uppgift om eventuellt djurtest har
behandlats av riksdagen flera gången tidigare med anledning av
motioner. Senast behandlades frågan av jordbruksutskottet våren
1988 i samband med regeringens förslag om djurskyddslag m.m.
(prop. 1987/88:93). I sitt av riksdagen godkända betänkande JoU
1987/88:22 uttalade utskottet som sin principiella uppfattning
att djurförsök inte bör få förekomma vid framställning och
testning av kosmetika, varmed utskottet avsåg skönhetsmedel och
liknande produkter av -- objektivt sett -- lägre nyttighetsgrad.
Frågan om innehållsmärkning av kosmetika kan, framhöll
jordbruksutskottet vidare, i viss utsträckning bli inaktuell
sedan det av utskottet förordade förbudet genomförts, i vart
fall när det gäller svensktillverkade produkter. I avvaktan på
en sådan prövning förklarade jordbruksutskottet ansluta sig till
ett i ärendet avgivet yttrande av lagutskottet (yttr. LU
1987/88:10y). I yttrandet hade lagutskottet förklarat att det är
angeläget att en varudeklaration på kosmetiska förpackningar om
utförda djurtester kommer till stånd och att regeringen till
förnyat övervägande bör ta upp spörsmålet om hur regler om sådan
produktinformation skall utformas. Vad som sålunda uttalades om
förbud mot kosmetikatester på djur och märkning av kosmetika gav
riksdagen som sin mening regeringen till känna (rskr. 327).

Med anledning av riksdagens tillkännagivande våren 1988 gav
regeringen KOV i uppdrag att utreda hur ett system för märkning
i fråga om djurtest på kosmetiska produkter kan utformas samt
redovisa hur förslaget förhåller sig till Sveriges
handelspolitiska förpliktelser. KOV redovisade sitt uppdrag till
regeringen i slutet av år 1990 (PM 1990-12-19, dnr 90/K2754). I
promemorian avvisas tanken på en obligatorisk märkning. KOV kan
inte heller, enligt vad som anförs i promemorian, förorda ett
system med frivillig märkning. I stället föreslår verket att en
allmän information, som på ett klart och kortfattat sätt belyser
frågan om kosmetiska produkter, tillhandahålls konsumenterna i
detaljhandeln. I informationen kan beskrivas hur och i vilken
utsträckning djurtester ingår i säkerhetsvärdering vid
produktion av kosmetika samt vad uppgifter om förekomst av
djurtester i marknadsföringen kan innebära. KOV bedömer det vara
möjligt att ta fram sådant material genom samarbete mellan
branschen och berörda myndigheter. Enligt verket finns det skäl
att tro att en sådan information skulle efterfrågas av många
konsumenter. Informationsmaterialet skulle också underlätta för
företag att informera om sina produkter utan att löpa risken att
vilseleda. Indirekt kan därigenom produktspecifik information om
förekomst av djurtester bli vanligare.

I början av år 1991 fick Centrala försöksdjursnämnden
regeringens uppdrag att undersöka de praktiska och principiella
förutsättningarna för ett förbud mot djurtester vid
framställning av kosmetika. I uppdraget ingick även att föreslå
de eventuella åtgärder som bör vidtas. Uppdraget redovisades
till regeringen i juni 1991 i rapporten Redovisning av de
praktiska och principiella förutsättningarna för ett förbud mot
djurtester vid framställning och testning av kosmetik (CFN:s
skriftserie Nr 14). Av rapporten framgår att djurtester av
kosmetiska produkter inte förekommer i Sverige. Några
laboratorier som har resurser för sådan testverksamhet finns
inte heller här i landet. Den toxikologiska testningen av
kosmetiska produkter och råvaror till sådana produkter syftar
till att om möjligt säkerställa att produkterna inte orsakar
ögon- eller hudirritationer eller allergier. De regler som
gäller för sådan testning av de i de kosmetiska och hygieniska
produkter ingående kemiska ämnena skiljer sig enligt nämnden
inte från de regler som gäller andra kemikalier. Ett förbud, som
bör gälla såväl tillverkning som import av kosmetiska produkter
vars råvaror testats på djur, kan enligt vad som anförs i
rapporten antas utgöra ett visst incitament för
kosmetikabranschen att använda alternativa testmetoder. Nämnden
ifrågasätter dock hur stor betydelse ett förbud som bara gäller
Sverige kan få. Större framgång i detta hänseende skulle enligt
nämndens mening vinnas om vårt land i stället ökade sina
insatser i arbetet med att nationellt och internationellt främja
forsknings- och utvecklingsarbete med alternativa metoder och
särskilda utvärderingsstudier för att få sådana metoder
accepterade.

Enligt vad utskottet erfarit är såväl KOV:s promemoria som
Centrala försöksdjursnämndens rapport fortfarande föremål för
överväganden inom regeringskansliet. Något behov av ytterligare
utredningsarbete kan utskottet inte finna föreligga. En
väsentlig fråga också i detta sammanhang är vilka åtgärder som i
framtiden kan vidtas från svensk sida med hänsyn till våra
åtaganden enligt EES-avtalet. Utskottet vill i detta sammanhang
erinra om att EG-kommissionen nyligen antagit ett förslag till
direktiv om kosmetika. Förslaget syftar till att förbättra och
harmonisera information för konsumenter och tillsynsmyndigheter
beträffande kosmetika som marknadsförs inom Gemenskapen och
därigenom eliminera de sista hindren för den fria rörligheten
för sådana produkter på den gemensamma marknaden. Förslaget
berör också förbud mot djurförsök inom kosmetikaindustrin. På
informationsområdet går förslaget ut på tillskapandet av en
förteckning över de ingredienser som används i kosmetiska
produkter i syfte att få till stånd en gemensam terminologi på
området. Dessutom kommer det att krävas att producenterna märker
ingredienserna på varans förpackning och att de förser
tillsynsmyndigheterna med erforderlig information. Den
gemensamma ståndpunkten beträffande djurtester av kostmetika är
att medlemsstaterna skall införa föreskrifter med förbud mot
marknadsföring av kosmetiska produkter vars ingredienser testats
på djur. Utgångspunkten är att förbudet skall vara genomfört år
1998, dock med möjlighet för Kommissionen att besluta ett senare
ikraftträdande om det då inte finns tillgång till alternativa
testmetoder (Bulletin of the European Communities, No 11, 1992).

Mot bakgrund av vad som sålunda redovisats konstaterar
utskottet att de frågor som tas upp i motion L707 är föremål för
överväganden på såväl nationell som internationell nivå. Något
nytt tillkännagivande från riksdagens sida synes därför nu
knappast meningsfullt. Utskottet vill vidare peka på att det
numera i inte oväsentlig omfattning förekommer i Sverige att
kosmetika samt hud- och hårvårdsprodukter är försedda med
märkning som upplyser om att ingredienserna inte är djurtestade.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion L707.

8 Åtgärder mot viss reklam

I motion So289 anser Gudrun Schyman m.fl. (v) att det är dags
att införa lagstiftning mot bl.a. könsdiskriminerande
reklam. En sådan lagstiftning anser motionärerna bör föregås
av en särskild utredning där man studerar reklamens effekter på
barn och ungdom. I motionen yrkas att riksdagen skall begära att
regeringen utreder lagstiftningsfrågan (yrkande 4) samt
tillsätter en utredning med uppgift att se över reklamens
effekter på barn och ungdom och lämna förslag till eventuellt
motverkande åtgärder (yrkande 5).

Som utskottet redovisat i tidigare betänkanden (se bl.a. bet.
1991/92:LU24) med anledning av liknande motionsyrkanden har
frågan om lagstiftning mot könsdiskriminerande reklam
aktualiserats i KOV:s rapport 1988/89:5 Könsdiskriminerande
reklam -- Nu skall den bort! och en inom Civildepartementet
upprättad promemoria (dnr MA 581/89) Lagstiftning mot
könsdiskriminerande reklam, som har remissbehandlats. Något
behov av att ytterligare utreda lagstiftningsfrågan kan mot
denna bakgrund inte anses föreligga. De förslag som finns är,
enligt vad utskottet erfarit, fortfarande föremål för
överväganden inom regeringskansliet. I sammanhanget vill
utskottet också erinra om att näringslivet vidtagit s.k.
egenåtgärder i syfte att motverka könsdiskriminerande reklam. År
1989 inrättades för detta ändamål Näringslivets etiska råd mot
könsdiskriminerande reklam (ERK) med ett flertal
branschorganisationer som huvudmän. Rådets ställningstaganden
som innebär att viss reklamåtgärd befunnits diskriminerande mot
ettdera könet -- s.k. fällande uttalanden -- offentliggörs genom
underrättelser till pressen. Med hänsyn till de egenåtgärder som
sålunda vidtagits är utskottet för sin del inte övertygat om
att behovet av lagstiftning numera är så stort. Enligt
utskottets mening vore det dock värdefullt om regeringen i ett
lämpligt sammanhang för riksdagen redovisar sina överväganden i
frågan.

När det sedan gäller yrkande 5 i motion So289 vill utskottet
peka på att, såsom framgår av KOV:s anslagsframställning
1993/94, verket under de två sista budgetåren från anslaget
konsumentforskning beviljat medel på sammanlagt 280000 kr till
olika projekt med anknytning till barn och reklam (Barn och
TV-reklam, Ungdomars tolkning och förståelse av livsstilsreklam
samt Otraditionella marknadsföringsmetoder mot barn och unga --
Barn i TV3). I den mån dessa projekt skulle påvisa behov av
särskilda åtgärder från riksdagens sida utgår utskottet från att
regeringen tar erforderliga initiativ härtill.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion So289
yrkandena 4 och 5.

Birger Andersson och Rune Thorén (båda c) anför i motion L703
att problemet med oönskad faxreklam har uppmärksammats i USA
och att lagstiftningsåtgärder redan vidtagits där. Även i vissa
europeiska länder har enligt motionärerna nu påbörjats
diskussioner om vilka konkreta möjligheter som allmänheten bör
ha för att välja bort den reklam som via fax tränger in i
hemmen. Även om problemen med oönskad faxreklam ännu inte är
särskilt stora i Sverige anser motionärerna att det bör
tillsättas en arbetsgrupp eller utredning med uppgift att följa
utvecklingen och komma med förslag till eventuella åtgärder.

Utskottet har ingen annan uppfattning än motionärerna om att
frågan bör följas mot bakgrund av att det numera finns en
tendens till att spridningen av reklambudskap via fax ökar.
Utskottet utgår från att KOV inom ramen för verkets instruktion
(1988:61) och tillgängliga resurser följer utvecklingen på
området och vidtar de åtgärder som kan befinnas erforderliga.
Från utskottets sida förutsätts därvid att KOV tar upp problemet
med reklambranschen i lämpligt sammanhang. Något initiativ i
saken från riksdagens sida kan emellertid inte nu anses
påkallat. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion
L703.

9 Artikelprismärkning

Enligt prisinformationslagen (1991:601), som trädde i kraft
den 1 april 1992, är näringsidkare i detaljistledet skyldiga att
lämna information om priset på de varor och tjänster som de
tillhandahåller konsumenterna. Prisinformationen skall i regel
lämnas när näringsidkare marknadsför bestämda varor och
tjänster. I 11§ prisinformationslagen föreskrivs att i butiker
som tillhandahåller dagligvaror genom självbetjäning priset i
regel skall anges på varan eller dess förpackning
(artikelprismärkning). Priset får dock anges på hyllkantsetikett
eller skylt om det finns praktiska hinder mot prismärkning på
varan eller dess förpackning. Prismärkning med hyllkantsetikett
eller med skylt är också tillåten om prisinformationssystemet i
butiken gör det möjligt för konsumenten att på ett enkelt sätt
beräkna den sammanlagda kostnaden för varorna före betalning och
kontrollera att det pris som betalas stämmer överens med
prisangivelsen i butiken, om inte detta redan är tekniskt
säkerställt. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer
meddelar föreskrifter om vad som skall anses utgöra praktiska
hinder mot att priset anges på varan eller dess förpackning och
om kraven för kontroll skall vara obehövliga. KOV har genom
föreskrifter om prisinformation (KOVFS 1992:1) föreskrivit att
praktiska hinder mot att lämna prisinformation på varan eller
dess förpackning finns för följande varuslag: Varor i
mejerikylutrymmen, öl, läskedrycker och bordsvatten, djupfrysta
varor, prisgrupperade varor, varor som exponeras på pall eller
liknande, lösvikts-, plock- och småvaror, mjöl, socker och ägg
samt tobaksvaror och kaffe (dock inte snabbkaffe).

I motion 1991/92:L715 av Knut Wachtmeister och Inga Berggren
(båda m) samt i motion 1991/92:L719 av Carl B Hamilton och Ulla
Orring (båda fp) begärs på närmare angivna skäl att riksdagen
skall upphäva 11§ prisinformationslagen.

Utskottet erinrar om att riksdagen hösten 1991 avstyrkt ett
förslag från regeringen om att slopa den särskilda bestämmelsen
om artikelprismärkning av dagligvaror som tillhandahålls genom
självbetjäning (prop. 1991/92:55, LU15). Detta ställningstagande
bör inte nu frångås. Enligt utskottets mening kan det finnas
skäl att avvakta erfarenheterna av tillämpningen av den
förhållandevis nya bestämmelsen under en tid. Utskottet
förutsätter emellertid att en utvärdering av bestämmelsens för-
och nackdelar från konsumentsynpunkt kommer till stånd när man
bättre kan överblicka dess konsekvenser.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna
1991/92:L715 och 1991/92:L719.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande Marknadsdomstolens verksamhet
att riksdagen godkänner att den övergripande målsättningen för
verksamheten inom Marknadsdomstolens ansvarsområde skall vara i
enlighet med vad som förordats i proposition 1992/93:100 bilaga
13, punkt D 1,

2. beträffande anslaget till Marknadsdomstolen
att riksdagen med bifall till regeringens förslag under tolfte
huvudtiteln till Marknadsdomstolen för budgetåret 1993/94
anvisar ett ramanslag på 6080000 kr,

3. beträffande anslaget till Konsumentverket
att riksdagen med bifall till regeringens förslag under
trettonde huvudtiteln till Konsumentverket för budgetåret
1993/94 anvisar ett ramanslag på 75100000 kr,

4. beträffande anslaget till Allmänna reklamationsnämnden
att riksdagen med bifall till regeringens förslag under
trettonde huvudtiteln till Allmänna reklamationsnämnden för
budgetåret 1993/94 anvisar ett ramanslag på 13400000 kr,

5. beträffande reformering av konsumentpolitiken m.m.
att riksdagen avslår motion 1992/93:L701, motion 1992/93:L706,
motion 1992/93:L710, motion 1992/93:L711 och motion
1992/93:L712,

6. beträffande stöd till konsumentorganisationer
att riksdagen med bifall till regeringens förslag under
trettonde huvudtiteln till Stöd till konsumentorganisationer
för budgetåret 1993/94 anvisar ett reservationsanslag på
2100000 kr,

7. beträffande ekonomisk rådgivning till konsumenter
att riksdagen avslår motion 1992/93:L715,

8. beträffande bidrag till miljömärkning av produkter
att riksdagen med bifall till regeringens förslag under
trettonde huvudtiteln till Bidrag till miljömärkning av
produkter för budgetåret 1993/94 anvisar ett anslag på
5000000 kr,

9. beträffande utvärdering av miljömärkningen
att riksdagen med bifall till motion 1992/93:Jo630 yrkande 19
i denna del och motion 1992/93:Jo707 yrkande 6 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
res. 1 (m, fp, c, kds)

10. beträffande obligatorisk miljöfarlighetsmärkning
att riksdagen med bifall till motion 1992/93:L716 yrkande 1
och motion 1992/93:Jo630 yrkande 19 i denna del som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
res. 2 (m, fp, c, kds)

11. beträffande allergimärkning av kläder
att riksdagen avslår motion 1992/93:704,

12. beträffande djurtestad kosmetika
att riksdagen avslår motion 1992/93:L707,

13. beträffande könsdiskriminerande reklam m.m.
att riksdagen avslår motion 1992/93:So289 yrkandena 4 och 5,

14. beträffande faxreklam
att riksdagen avslår motion 1992/93:L703,

15. beträffande artikelprismärkning
att riksdagen avslår motion 1991/92:L715 och motion
1991/92:L719.

Stockholm den 9 mars 1993

På lagutskottets vägnar

Maj-Lis Lööw

I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger
Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Bengt Harding Olson (fp),
Inger Hestvik (s), Bengt Kindbom (c), Bengt Kronblad (s), Bertil
Persson (m), Gunnar Thollander (s), Hans Stenberg (s), Stig
Rindborg (m), Carin Lundberg (s), Lennart Fridén (m) och Per
Erik Granström (s).

Reservationer

1. Utvärdering av miljömärkningen (mom. 9)

Holger Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Bengt Harding
Olson (fp), Bengt Kindbom (c), Bertil Persson (m) Stig Rindborg
(m) och Lennart Fridén (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar
med "Enligt utskottets" och på s. 10 slutar med "till känna"
bort ha följande lydelse:

Som utskottet konstaterade våren 1992 (se bet. 1991/92:LU24)
med anledning av liknande motionsyrkanden har det uppenbart
initialt förelegat svårigheter med miljömärkningen. Bl.a. har
arbetet med att ta fram kriterier tagit längre tid än beräknat.
Den hittillsvarande verksamheten synes emellertid, såvitt
utskottet kan finna, nu ha gett resultat. Enligt vad som framgår
av budgetpropositionen har också kriterier hittills fastställts
för 11 produktgrupper såsom pappersprodukter, textila
tvättmedel, båtmotorer samt oljepannor och brännare. Under år
1992 har omkring 150 miljömärkta produkter introducerats på den
svenska marknaden. Enligt vad utskottet erfarit har också
förhållandevis nyligen ett visst utvärderingsarbete ägt rum inom
ramen för Nordiska ministerrådet (se Rapporten Nordisk
Miljømærkning, Status og tidsplan for arbejdet, Køpenhamn, 15
december 1992). Vidare har ett informellt samarbete med EG:s
miljömärkningsverksamhet inletts, och en överenskommelse om
samarbete på expertnivå mellan EG:s och Nordens kriteriegrupper
har träffats. I budgetpropositionen upplyser civilministern att
EG:s förordning (EEG nr 880/92) om miljömärkning kommer att
omfattas av förhandlingarna mellan EFTA och EG om integrering av
nya regler i EES-avtalet.

Enligt utskottets mening är det viktigt -- särskilt mot
bakgrund av de svårigheter som hittills förelegat och att de
ursprungliga ekonomiska ramarna uppenbarligen inte håller -- att
regeringen noga följer verksamheten och med jämna mellanrum gör
erforderliga utvärderingar samt redovisar resultaten till
riksdagen i lämpligt sammanhang. Utskottet utgår emellertid från
att detta kommer till stånd utan att det behövs något särskilt
tillkännagivande från riksdagens sida.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Jo707
yrkande 6 och Jo630 yrkande 19 i denna del.

dels att utskottets hemställan under moment 9 bort ha
följande lydelse:

9. beträffande utvärdering av miljömärkningen
att riksdagen avslår motion 1992/93:Jo630 yrkande 19 i denna
del och motion 1992/93:Jo707 yrkande 6.

2. Obligatorisk miljöfarlighetsmärkning (mom. 10)

Holger Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Bengt Harding
Olson (fp), Bengt Kindbom (c), Bertil Persson (m), Stig Rindborg
(m) och Lennart Fridén (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10
börjar med "I likhet" och på s. 11 slutar med "till känna" bort
ha följande lydelse:

Ett motionsyrkande med krav på obligatorisk miljömärkning
behandlades av utskottet våren 1992. I sitt av riksdagen
godkända betänkande 1991/92:LU24 ansåg utskottet, i likhet med
motionärerna, det som positivt om produkter i större omfattning
än för närvarande kan märkas med avseende på innehållet av
miljöfarliga ämnen. Enligt utskottets mening måste emellertid
frågan om obligatorisk miljöfarlighetsmärkning lösas inom ramen
för det regelverk som det förestående EES-avtalet ställer upp.
Ett väsentligt förhandlingsmål på varuområdet har varit,
framhöll utskottet, att så långt som möjligt avveckla
existerande tekniska handelshinder som uppstår till följd av
skiljaktiga tekniska föreskrifter och förhindra uppkomsten av
nya. En allmän bedömning som utskottet gjorde är att Sverige kan
behålla sina miljökrav i de fall de är mer långtgående än EG:s
motsvarande regler. EFTA-länderna har, framhöll utskottet
vidare, inom ramen för EES-avtalet generellt åtagit sig att
följa EG:s harmoniserade regler på varuområdet. För sådana
områden där de svenska reglerna bedömts motsvara en högre
skyddsnivå har särlösningar utarbetats. När det gäller
kemikalier, anförde utskottet, har en sådan lösning utarbetats
som innebär att parterna är ense om syftet att EFTA-länderna
skall acceptera EG:s regler om klassificering och märkning av
farliga kemikalier som de är utformade den 1 januari 1995. Under
tiden skall EG och EFTA samarbeta för att minska skillnaderna.
Skulle Sverige eller något annat EFTA-land finna att man den 1
januari 1995 ändå inte kan acceptera EG:s regler skall dessa
inte tillämpas av landet i fråga. Ett sådant land kommer då,
framhöll utskottet, att stå utanför samarbetet i denna del
såvida inte annat överenskoms. Såvitt utskottet kunde finna
uppställs inte inom EG sådana krav som innebär obligatorisk
miljöfarlighetsmärkning av konsumentprodukter. Om Sverige skulle
besluta om föreskrifter om obligatorisk märkning som inte
motsvaras av någon EG-regel kan det, framhöll utskottet, inte
uteslutas att detta skulle uppfattas som ett tekniskt
handelshinder. Det har visserligen förekommit, anförde utskottet
vidare, att miljöintressen godtagits som grund för
särbestämmelser i ett EG-land. Frågan om huruvida sådana
intressen skulle godtas som skäl för svenska föreskrifter kunde
dock utskottet inte besvara inom ramen för det då aktuella
ärendet. Det anförda ledde utskottet till den uppfattningen att
riksdagen inte borde ta några initiativ till en obligatorisk
miljöfarlighetsmärkning. Utskottet avstyrkte därför bifall till
den då aktuella motionen.

Utskottet är lika lite nu som för ett år sedan berett att
förorda något riksdagsinitiativ som går ut på att föreskrifter
om obligatorisk miljöfarlighetsmärkning skall införas i Sverige.
Enligt utskottets mening bör man nu först och främst avvakta
resultatet av de överläggningar om frivillig miljömärkning som
kommer att äga rum mellan EFTA och EG i samband med
förhandlingarna om integrering av nya regler i EES-avtalet. I
sammanhanget vill utskottet också understryka angelägenheten av
att berörda branscher så långt det är praktiskt och ekonomiskt
rimligt genom märkning och på annat sätt tillhandahåller den
information som konsumenterna efterfrågar. Eftersom information
om vad en viss produkt innehåller kan vara ett konkurrensmedel i
likhet med annan varuinformation som konsumenterna önskar anser
sig utskottet kunna utgå från att erforderliga åtgärder kommer
att vidtas. Utskottet konstaterar också att miljöargument redan
nu används i en inte obetydlig omfattning vid marknadsföring av
vissa konsumentprodukter, t.ex. rengöringsmedel och
bilvårdsprodukter. Enligt uppgift planerar också vissa
textilföretag att i samarbete med Svenska naturskyddsföreningen
förse sina konsumentprodukter med miljömärkning (se
Konsumentnytt nr 2, 1993).

Vidare vill utskottet peka på vad som redovisats i den nyligen
framlagda propositionen 1992/93:180 om riktlinjer för en
kretsloppsanpassad samhällsutveckling. Av propositionen framgår
att regeringen kommer att föreläggas ett förslag som innebär att
Kemikalieinspektionen skall få i uppdrag att i samråd med
Naturvårdsverket kartlägga användningen av kemiska ämnen i
tvätt-, disk- och rengöringsmedel. Med utgångspunkt i denna
kartläggning bör inspektionen, enligt vad som anförs i
propositionen, göra en analys av vilka hälso- och miljörisker
som användningen av sådana medel orsakar, redovisa vilken
produktutveckling mot mindre skadliga produkter som är på gång
samt ge förslag till åtgärder inkl. begränsningar som behövs
för att påskynda utvecklingen.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna
Jo630 yrkande 19 i denna del och L716 yrkande 1.

dels att utskottets hemställan under moment 10 bort ha
följande lydelse:

10. beträffande obligatorisk miljöfarlighetsmärkning
att riksdagen avslår motion 1992/93:L716 yrkande 1 och motion
1992/93:Jo630 yrkande 19 i denna del.

Särskilt yttrande

Artikelprismärkning

Holger Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Bengt Harding
Olson (fp), Bengt Kindbom (c), Bertil Persson (m), Stig Rindborg
(m) och Lennart Fridén (m) anför:

Som vi framhöll hösten 1991 i en reservation till utskottets
betänkande 1991/92:LU15 bör en lagstiftning om prisinformation
inte vara mer ingående och detaljerad än vad som är erforderligt
med hänsyn till lagens ändamål. En avvägning måste också göras
gentemot handelns behov av rationell hantering och ökad
effektivitet. Viktigt är också att en lagreglering inte utformas
så att framtagandet av tekniska lösningar för prisinformation
motarbetas. Vid bestämmandet av kraven på prisinformation måste
också kostnaderna ställas i relation till informationsbehovet.
Kraven får inte utformas så att de leder till att konsumenterna
drabbas av negativa effekter i form av prisökningar m.m.

Redan innan prisinformationslagen trädde i kraft ingick
prisinformation till konsumenterna som en mycket viktig del i
dagligvaruhandelns marknadsföring. Det var en naturlig och
rationell åtgärd för dagligvaruhandeln att så tydligt och
effektivt som möjligt informera konsumenterna om priset på de
varor som den tillhandahåller. Prisinformationen i sig utgör
också ett konkurrensmedel.

Vi anser därför fortfarande att den principiella
utgångspunkten är att det med förtroende kan överlämnas åt
företagen själva att utifrån kundernas efterfrågan och behov
avgöra hur prisinformationen skall vara utformad i detalj. Såsom
utskottet framhållit kan det dock finnas skäl att avvakta
erfarenheterna av tillämpningen av den förhållandevis nya
bestämmelsen under en tid. Vi förutsätter -- i likhet med
utskottet -- att en utvärdering av bestämmelsens för- och
nackdelar från konsumentsynpunkt kommer till stånd när man
bättre kan överblicka dess konsekvenser. Efter det att en sådan
utvärdering slutförts kommer vi på nytt att i sak ta ställning
till det forsatta behovet av 11§ prisinformationslagen. Med
hänsyn härtill avstår vi från att i detta sammanhang framställa
något särskilt yrkande i frågan.