Internationella relationer

Anf. 152 Rasmus Giertz (SD)

Fru talman! I dagens säkerhetspolitiska läge ser vi hur konflikterna ökar i världen och hur stater blir alltmer auktoritära. Kriget i Ukraina får omfattande effekter, och vi har under veckan sett hur drönare inkräktat på Estlands territorium och hur Ukraina lyckats attackera ryska oljeanläggningar i Finska viken.

Kriget i Iran påverkar också Sverige. Hittills har vi främst märkt av det ekonomiskt. Men det iranska hotet mot Sverige är tydligt, genom bland annat terrorattentat som den islamistiska regimen sponsrar och genom förmågan att attackera stater med långräckviddiga ballistiska robotar.

Hoten mot Sverige ser inte ut att avta. Tvärtom går vi in i en tid där det allt mindre ser ut som att världen skulle återvända till en mer stabil och förutsägbar internationell ordning. För ett land som Sverige – ett litet och exportberoende land – är en stabil och förutsägbar internationell ordning helt avgörande. När stormakter flyttar fram sina positioner med hot och våld blir det tydligt hur beroende också vi är av folkrätten, internationella spelregler och starka relationer med likasinnade länder.

Fru talman! Därför är det mycket viktigt att i dagens läge vårda de internationella relationerna med likasinnade stater. Det gäller inte minst i Asien, där vi ser hur Kina bygger upp sin styrka alltmer.

Kina har ett tydligt mål att senast 2049 bli en dominerande världsmakt. För att nå det målet driver landet en offensiv politik såväl globalt som regionalt. Man satsar på att bygga upp sin militära förmåga och ser ut att bli en kärnvapenmakt i paritet med Ryssland och USA inom några år. Landet bygger också ut sin flotta och har fler fartyg än något annat land. Samtidigt försöker man få inflytande i Arktis och på andra ställen runt om i världen. I Afrika satsar man stort på att ekonomiskt binda olika stater till sig.

Fru talman! Utvecklingen i Asien angår inte bara regionens egna länder. Den påverkar global säkerhet, världshandel, teknikutveckling och försörjningskedjor och därmed också svenska jobb, svenska företag och svensk beredskap. Sverige måste därför föra en tydlig och realistisk politik gentemot Kina. Vi ska inte vara naiva inför ett land som använder både ekonomiskt och politiskt inflytande för att flytta fram sina positioner.

Fru talman! Kina har också som tydligt mål att inkorporera Taiwan och utplåna dess demokrati.

Taiwan är en utvecklad och mycket framgångsrik demokrati och har en väl utbyggd högteknologisk industri. Sverige tjänar mycket på att utveckla samarbetet med Taiwan och kan bland annat tillförsäkra sig leveranser av mikroelektronik, som landet är världsledande inom. Det är också mycket positivt att Taiwan står upp som ett tydligt hinder mot Folkrepubliken Kinas expansion.

Fru talman! Här finns det skäl att tala klarspråk. Taiwan är en levande demokrati och en viktig partner, inte minst teknologiskt och ekonomiskt. Ett fördjupat samarbete med Taiwan ligger därför tydligt i Sveriges intresse. Det handlar både om värderingar och om konkret nytta för Sverige.

Det är därför mycket glädjande att Business Swedens kontor i Taipei har förstärkts sedan riksdagens tillkännagivande. Sverigedemokraterna ser detta som ett steg på vägen mot att utveckla våra relationer med en av de mest utvecklade demokratierna i Asien.

Mer behöver göras, och det är viktigt att Sverige – inklusive alla företag – tar höjd för en tid med ökad konfliktnivå mot Kina. Det är tyvärr svårt att se en positiv utveckling för relationerna med landet, åtminstone inom den närmaste framtiden. Sverige behöver därför fortsätta att bredda sina relationer med pålitliga partner i regionen Indiska oceanen/Stilla havet och samtidigt minska strategiska sårbarheter. Beroenden som kan framstå som rationella i fredstid kan snabbt bli problematiska i ett skarpare säkerhetsläge.

Fru talman! Jag vill också säga något om utrikesförvaltningen och Sveriges behov av goda kontakter internationellt.

Vi i Sverigedemokraterna har lagt fram förslag på att utveckla ambassader och konsulat på flera håll i världen, då vi bedömer det som mycket viktigt att Sverige kan utveckla samverkan med främst demokratiska stater. Det här utgör en viktig del i säkerhetspolitiken, liksom en god möjlighet att utveckla affärsförbindelser.

Utlandsmyndigheternas hjälp till svenskar är också mycket viktig, och ambassadpersonalen gör mycket goda insatser för att både utveckla Sveriges förbindelser med främmande stater och hjälpa svenskar utomlands. Det gäller inte minst den konsulära hjälpen i krig och kris. För det tycker jag att vi ska tacka alla utsända som arbetar i diplomatins tjänst för Sverige, som ofta gör detta under mycket svåra omständigheter.

Fru talman! I en osäker värld ökar värdet av svensk närvaro utomlands. Ambassader och konsulat är inte bara administrativa funktioner. Det är verktyg för att främja Sveriges säkerhet, stötta svensk handel och hjälpa svenska medborgare när kriser uppstår.

Det konsulära arbetet är särskilt viktigt. Det handlar ytterst om statens förmåga att finnas där när svenskar behöver hjälp i krig, katastrofer, terrordåd och andra allvarliga händelser. Därför behöver Sverige en utrikesförvaltning med rätt resurser och rätt närvaro.

Utrikesförvaltningen är också viktig för att hävda svenska intressen i världen. För ett handelsberoende land som Sverige är goda relationer, fungerande diplomati och stärkt exportfrämjande av stor betydelse. Säkerhetspolitik, diplomati och handel hänger i dag allt tydligare ihop.

Fru talman! Sverige behöver också fortsätta att ha goda relationer med flera delar av världen, inte minst med länder i Afrika där auktoritära aktörer försöker vinna ökat inflytande. Även där måste svensk utrikespolitik präglas av realism, långsiktighet och fokus på svenska intressen.

Sammanfattningsvis visar det här betänkandet hur nära sammanflätade frågor som säkerhet, handel, diplomati och internationell rätt har blivit.

För Sverigedemokraterna är utgångspunkten att Sverige ska föra en utrikespolitik som sätter svenska intressen och svensk säkerhet främst men som också bygger starka relationer med fria och ansvarstagande stater. Vi ska fördjupa relationerna med demokratier och stå upp mot auktoritära regimer, stärka vår utrikesförvaltning och värna Sveriges möjligheter att tryggt och självständigt verka i världen.

Med det, fru talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Anf. 153 Morgan Johansson (S)

Fru talman! Jag lyssnade noga på Rasmus Giertz anförande. Jag noterade att han inte sa ett ord om USA och Trump, så han ska få chansen att göra det nu.

Sverigedemokraterna är ju Trumps parti i Sverige. Sverigedemokraterna är en del i Magarörelsen, som har ett antal partier inte minst i Europa i sina grenar. Det är Fidesz i Ungern, Alternative für Deutschland i Tyskland, Le Pens parti i Frankrike och Reform UK i Storbritannien. Det finns ett nätverk av er typ av partier.

Ni har länge varit starka anhängare till Magarörelsen och Trump. Sverigedemokraterna har alltså nominerat Donald Trump till Nobels fredspris – två gånger. Andra gången ni nominerade Trump till fredspriset sa Mattias Karlsson att ”ingen ärlig bedömare kan förneka den enorma insats han gjort för en fredligare värld”.

Min fråga till Rasmus Giertz är egentligen bara vad han tycker om det i dag.

Anf. 154 Rasmus Giertz (SD)

Fru talman! Vad jag tycker om det i dag? Jag vet inte att jag skulle ha gett uttryck för någon annan åsikt tidigare. När det gäller just Trump och de transatlantiska relationerna har Sverigedemokraterna varit otroligt tydliga när vi har kritiserat Trump för bland annat hans agerande i Grönlandsfrågan och även mycket annat som kommer från Trumpadministrationen.

Påståenden som att Sverigedemokraterna som parti skulle ha nominerat Donald Trump till Nobels fredspris stämmer inte. Här far Morgan Johansson med osanning. Att en enskild sverigedemokrat har gjort det är en sak, men Sverigedemokraterna som parti har aldrig nominerat Trump till Nobels fredspris.

Anf. 155 Morgan Johansson (S)

Fru talman! Det var en märklig vändning på slutet här. Mattias Karlsson, som var den som nominerade Donald Trump till Nobels fredspris, var ju ordförande i utrikesutskottet för inte alls särskilt länge sedan, så nog har han en viss status hos Sverigedemokraterna.

Dessutom ser vi ju att ni har ett tätt samarbete och utbyte med Magarörelsen. Företrädare för Sverigedemokraterna åker ju fram och tillbaka till deras konvent och odlar nära kontakter med Magarörelsen. Men jag förstår att det kanske har blivit lite svårare att försvara det nu, inte minst efter Grönlandskrisen.

Det var likadant när ni odlade kontakter med ryska nationalister. Det gjorde ni fram till dess att det började bli besvärligt. Då fick några av era ledamöter veta att så skulle man inte göra längre, och så fick de avgå från försvarsutskottet. Det kanske är något liknande vi ser i dag.

Skälet till att jag ställer frågan är att Sverigedemokraterna gör anspråk på att få sitta i nästa regering. Skulle ni vinna valet skulle Sverigedemokraterna, som opinionsundersökningarna ser ut i dag, kunna ha åtta till tio statsråd i nästa regering – och en av de posterna kan vara utrikesministerposten.

Med tanke på de nära relationer som ni har med Donald Trumps Magarörelse vill jag fråga: Kommer Sverigedemokraterna verkligen att kunna stå upp mot Donald Trump i en sådan situation? Om det är något vi har lärt oss av Grönlandskrisen är det just att man inte får backa undan när han utmanar och ställer till det på det sätt han gör, utan man måste vara väldigt tydlig i sina svar tillbaka.

Min fråga till Rasmus Giertz är: Vad är förutsättningarna för att ni skulle orka stå upp mot Donald Trump om ni olyckligtvis skulle hamna i en sådan situation?

Anf. 156 Rasmus Giertz (SD)

Fru talman! Om vi skulle kolla närmare på vilka kontakter Socialdemokraterna har haft historiskt och även har i dag skulle vi finna en hel del anmärkningsvärt, framför allt kopplingar till antisemitism och islamism. Jag tycker att Morgan Johansson bör ligga lite lågt i den här frågan och inte kasta sten i glashus, som man brukar säga.

Nu kommer Morgan Johansson återigen med påståenden om kontakter med ryska nationalister. Det är ju helt taget ur luften, för det stämmer över huvud taget inte.

Sverigedemokraterna har varit oerhört tydliga när det gäller Trumpadministrationen och Grönlandskrisen. När det gäller detta kan jag lova Morgan Johansson att han kan vara lugn.

Kerstin Lundgren (C)

Anf. 157 Kerstin Lundgren (C)

Fru talman! Jag lyssnade också på anförandet av Rasmus Giertz, och jag hörde rätt mycket om Kina och om Taiwan. Jag har läst betänkandet från utrikesutskottet, och både jag och några andra inom Centerpartiet och andra partier – Miljöpartiet och Vänsterpartiet – känner att det krävs starkare skrivningar när det gäller Taiwan och House of Sweden, som vi har varit beredda att kräva tillsammans.

Utskottet säger att beredning pågår. Beslut om tillkännagivande fattades under riksmötet 2021/22. Nu har regeringen suttit vid makten i fyra år, och man har inte klarat att bereda om man från regeringens sida ska kliva in och omvandla Business Sweden till House of Sweden för att visa på betydelsen av bredare kontakter och ett starkare stöd. Detta har en del andra länder faktiskt gjort.

Det finns en försiktighetspolitik från regeringens håll gentemot Kina. Uttrycket som användes av Rasmus Giertz var ”tydlig och realistisk”, men jag skulle vilja säga att ”försiktig” Kinapolitik är rätt ord. Det är samma sak när det gäller vad som sägs om Sydkinesiska havet.

Vi försöker hävda att regeringen måste driva på för att hävda domstolsbeslut och stå upp när filippinska fiskare drabbas, men regeringen är tyst, och utskottet hänvisar här bara till uttalandepolitik från EU. Det är svagt.

Anf. 158 Rasmus Giertz (SD)

Fru talman! Sverigedemokraterna har länge drivit frågan om ett House of Sweden i Taiwan. Jag tror att vi och Centerpartiet egentligen är helt eniga i den frågan, och jag instämmer helt med Kerstin Lundgren i att regeringen behöver vara pådrivande i den här frågan. Här är Sverigedemokraterna också pådrivande gentemot regeringen.

När det gäller beredningen i sig är det en fråga som snarare borde ställas till regeringen, för vi i Sverigedemokraterna samarbetar ju med regeringen, men vi sitter själva inte i Utrikesdepartementet.

Kerstin Lundgren (C)

Anf. 159 Kerstin Lundgren (C)

Fru talman! Nej, men Sverigedemokraterna sitter i utrikesutskottet och hade möjlighet att rösta. Nästa vecka, när vi med anledning av det här betänkandet fattar beslut här i kammaren, har man också möjlighet att rösta för den reservation som talar klarspråk om House of Sweden och inte säger att beredning pågår.

Jag tycker faktiskt att det är svagt att inte ha nått längre på fyra år. Ni går ut ur den här mandatperioden utan att ha kommit någonstans när det gäller House of Sweden och den närvaron eller när det gäller frågan om Sydkinesiska havet och att tala klarspråk gentemot Kina i ett antal frågor. Det är försiktighetspolitik som gäller, och sådan lyssnar varken Putin, Trump eller Xi Jinping på – det vet vi.

Man måste tala klarspråk. Att EU inte lyckas är tragiskt och förståeligt, för det finns ett antal aktörer – Orbán och andra – som också här spelar spratt, och det finns många olika politiska intressen. Det är just därför viktigt att Sverige tillsammans med ett antal andra länder visar tydlighet.

Några av våra baltiska grannar har kunnat vara mycket tydligare gentemot Kina. Vi borde kunna tala med tydligare röst – och Sverigedemokraterna har uppenbarligen inte lyckats.

Anf. 160 Rasmus Giertz (SD)

Fru talman! Jag håller med Kerstin Lundgren om att vi måste prata klarspråk när det gäller Kina och Taiwan. Jag tyckte att jag var tydlig i mitt anförande när det gäller den saken.

Vi har, vilket Kerstin Lundgren är väl medveten om, ett samarbete inom ramen för Tidöavtalet där arbete pågår. Det är snarare inom ramen för det som Sverigedemokraterna har en reell chans att utöva påtryckningar och vara pådrivande i den här frågan.

Anf. 161 Morgan Johansson (S)

Fru talman! Innan jag påbörjar mitt anförande vill jag med anledning av det replikskifte jag nyss hade med Rasmus Giertz bara påpeka att det var ett antal sverigedemokrater som gick ned sig med sina kontakter med ryska nationalister. Det gäller tidigare partiordföranden Mikael Jansson, det gäller Roger Richthoff, som satt i försvarsarsutskottet, och det gäller Erik Almqvist, som reste till Krim 2020 för att legitimera Rysslands övertagande av Krim. Nog har ni varit djupt nere i den soppan – det är nog dessvärre så för er.

Den här debatten handlar om internationella relationer, vilket är ett väldigt brett ämne. Jag kommer att fokusera på det multilaterala samarbetet och vårt förslag om en särskild Afrikastrategi. Min kollega Johan Büser kommer senare att beröra frågan om Västsahara och några ytterligare frågor.

Jag ska börja med att yrka bifall till reservation 1.

Fru talman! Vi lever i en tid som präglas av stora internationella konflikter. Dessa konflikter drivs fram av stormakternas växande maktanspråk och deras ovilja att acceptera folkrätt och internationell lag.

Vi ser det i Rysslands agerande. År 2022 gick man till direkt anfall mot Ukraina i syfte att upphäva det demokratiska systemet, döda eller fördriva de folkvalda företrädarna, upplösa Ukraina som stat och införliva hela landet i Ryssland. Långt innan dess hade man under decennier undergrävt demokratin i sina grannländer och manipulerat, hotat och lagt under sig delar av deras territorier.

Vi ser det i USA:s agerande. Vi ser återkommande proklamationer om att hela västra halvklotet tillhör USA:s intresseområde, oavsett vad folken där tycker. Vi ser folkrättsstridiga anspråk på Kanada och på Grönland. Vi ser ingripanden i Venezuela och blockader av Kuba.

Vi ser det i Mellanöstern i och med Israels krigsbrott i Gaza. Det är ett urskillningslöst dödande av civila palestinska män, kvinnor och barn, en fullständig förstörelse av ett helt landområde där miljoner människor bor och en traumatisering av en hel befolkning.

Vi ser det också i de israeliska bosättarnas våld mot palestinier på Västbanken, där syftet är att plåga befolkningen så hårt att den till slut kan fördrivas. Terrororganisationen Hamas ohyggliga brott rättfärdigar inte den israeliska regeringens omfattande övergrepp – som Internationella brottmålsdomstolen nu klassificerar som krigsbrott och brott mot mänskligheten.

Vi ser det i det pågående kriget i Iran. USA:s och Israels anfall mot Iran strider mot folkrätten och FN-stadgan. Här verkar det som om Trump har låtit sig dras in i ett krig som han inte riktigt vet hur han ska avsluta eller ens hantera.

Vi ser det dock även i Iran, som ju länge har brutit mot internationell lag genom sin vägran att låta FN undersöka landets urantillgångar och säkerställa att kärnvapenprogrammet är avbrutet, genom sitt stöd till Hamas, Hizbollah och huthirörelsen i Jemen och genom sitt fruktansvärda förtryck av den egna befolkningen. För bara någon månad sedan dödade regimen tiotusentals demonstranter vars enda önskan var att få leva i fred och frihet.

Fru talman! För 80 år sedan bestämde sig de överlevande efter andra världskrigets vansinne och galenskap för att sätta upp en ny världsordning. Det blev en världsordning som vilade på folkrätt och internationell humanitär rätt och som syftade till att säkerställa att det som hände under första och andra världskriget aldrig någonsin skulle kunna upprepas.

Det finns de som säger att den världsordningen nu är död och att vi måste hitta på något annat. Det vi har nu fungerar ju ändå inte, finns det de som säger. Regler och lagar, domstolsutslag och resolutioner – de följs ju ändå inte, så det är väl lika bra att vi gör oss av med dem. Det där är ett farligt resonemang. Det är defaitistiskt och uppgivet. Det är som att säga att vi lika gärna kan legalisera stöld eftersom det finns tjuvar.

Vad är alternativet till en regelbaserad världsordning? Om vi inte ska ha institutioner, domstolar, konventioner och regelverk, vad ska vi då ha? Det är ju just detta som har sett till att vi under dessa 80 år inte behövt uppleva något tredje världskrig – även om vi för all del varit väldigt nära ett par gånger. Vi behöver inte återuppfinna hjulet, men vi måste se till att hjulet kan börja snurra igen. Vi måste återgå till den regelbaserade världsordningen och kräva att alla lever efter den. Det finns ingen annan väg.

Här har de små och medelstora staterna ett särskilt både ansvar och intresse. För alla oss som bor i små och medelstora stater är nämligen detta med folkrätt och internationell lag ingen akademisk seminarieövning, utan för oss är det en existentiell nödvändighet. Vi vet att alternativet till det vi har i dag är en värld som helt domineras av stormakterna, och blir det så igen är alla andra stater illa ute. För små och medelstora stater – för ett land som Sverige – är folkrätten vår första försvarslinje, som Olof Palme brukade uttrycka det.

Därför måste den försvaras, inte bara med ord utan med handling och resurser, och den viktigaste organisationen i det arbetet är Förenta Nationerna. FN har under dessa 80 år varit avgörande i arbetet för att hantera konflikter mellan stater, för att försvara och utveckla de mänskliga rättigheterna och för att bekämpa fattigdomen. Sedan några decennier är FN även avgörande som ledare i arbetet för att minska klimatutsläppen.

Det är ingen lätt uppgift. Det har aldrig varit en lätt uppgift, inte minst mot bakgrund av att många av världens stater ju faktiskt inte är demokratiska rättsstater. Tvärtom är det bara en liten minoritet av världens befolkning som har förmånen att leva i en fungerande demokrati. Men som Dag Hammarskjöld uttryckte det är FN:s uppgift inte att ta oss till himmelriket, utan FN:s uppgift är att rädda oss från helvetet.

Det har fungerat hittills. Vi har förvisso sett många krig under dessa 80 år, men inget av dem har eskalerat till världskrig, och inget av dem har utkämpats med kärnvapen. Atombomberna över Hiroshima och Nagasaki är än så länge de enda som har fallit, trots att stormakterna nu har kärnvapen nog för att förgöra hela mänskligheten många gånger om. FN har alltså varit avgörande.

Nu befinner sig dock Förenta Nationerna i kris. Utmaningarna är större än på länge: Fattigdomen ökar återigen i världen, antalet diktaturer och auktoritära stater ökar, klimatutsläppen eskalerar och vi ser alltmer av krig och kapprustning. I det läget drar ett antal länder ned på FN:s resurser – bland annat USA, som nu är skyldigt FN över 4 miljarder dollar i obligatoriska avgifter. Det har gått så långt att FN:s generalsekreterare António Guterres varnat för att FN står inför en omedelbar ekonomisk kollaps.

Då skulle man ju kunna tro att ett land som Sverige, med sin långa tradition av engagemang för FN, skulle gå i andra riktningen – att Sverige skulle stå upp för FN – men det är tyvärr precis tvärtom. Den svenska regeringen har under den här mandatperioden dragit ned på stödet till så gott som alla FN-organisationer som Sverige tidigare har stöttat.

När det gäller FN:s befolkningsfond, som bland annat jobbar med kvinnors hälsa, har regeringen dragit ned på Sveriges stöd med 25 procent. När det gäller FN:s livsmedelsprogram World Food Programme, som är avgörande för att svältande människor i fattiga delar av världen ska kunna överleva, har regeringen dragit ned på det svenska stödet med 33 procent. För FN:s flyktingorgan UNHCR ser vi en neddragning på 86 procent, och när det gäller FN:s utvecklingsarbete inom UNDP ser vi en neddragning på 90 procent. Till FN:s fond för de minst utvecklade länderna har regeringen dragit in vartenda öre. Jag kan fortsätta länge på samma lista.

I det läge där FN är som viktigast, där utmaningarna är som störst och där FN står inför ekonomisk kollaps väljer Sverige alltså att göra som Trump och skära ned på stödet till FN. Det är enligt min uppfattning rakt igenom ansvarslöst.

Fru talman! I betänkandet behandlas också det socialdemokratiska förslaget om en ny Afrikastrategi. Afrika är Europas grannkontinent och kommer att vara det för evig tid. Våra två kontinenter är på det sättet för alltid sammankopplade.

Afrika är en kontinent med fantastiska förutsättningar. Den har en enorm potential i form av en ung befolkning, stora naturtillgångar och fantastiskt rik kultur. Det är en stor kontinent, så det ser naturligtvis mycket olika ut i olika delar, men en sak är gemensam för hela kontinenten: Det finns oerhörda tillväxt- och utvecklingsmöjligheter. Afrika skulle kunna vara en kontinent vars 1,4 miljarder människor levde gott.

Så är det dock inte. Afrika är också en kontinent som fortfarande plågas av arvet från kolonisering, rasism och slavhandel. Den präglas även av krig och interna konflikter i dag, till exempel i Kongo och i Sudan. Den drabbas nu också hårt av klimatförändringarna – och ovanpå det av västvärldens neddragningar på biståndet.

Det finns dock en väg framåt, och den handlar enligt min uppfattning om ökat samarbete. Vi menar att det finns väldigt mycket att vinna både för Europa och för Afrika genom att knyta kontinenterna ännu närmare samman via täta handelssamarbeten, biståndssamarbeten, kulturutbyten, klimat- och miljösamarbeten och politiska relationer.

Sydafrika är ett bra exempel på hur samarbete kan gynna oss båda. Sverige har sedan Olof Palmes och Nelson Mandelas tid långa och djupa relationer med Sydafrika. När utskottet besökte Sydafrika i våras fick vi veta att Sverige exporterar för 8 miljarder kronor till Sydafrika och att svenska företag samtidigt sysselsätter 12 000 människor i landet. Båda våra länder tjänar på detta.

Så kan Sverige göra på fler platser. Därför föreslår vi i Socialdemokraterna att Sverige tar fram en ny bred Afrikastrategi i syfte att fördjupa relationerna med ett antal länder i Afrika. Därför är vi också starkt kritiska till att den svenska regeringen nu gör tvärtom och drar sig ur Afrika. Man har redan dragit ned på biståndet i Mali, Burkina Faso och Sydsudan. Nu drar man också ned i Tanzania, Moçambique, Zimbabwe och Liberia. I Zimbabwe och Liberia lägger man dessutom ned ambassaderna.

Detta är helt fel väg att gå. Det är helt fel att nu vända Afrika ryggen, inte bara för att det får omfattande humanitära effekter utan också för att det får geopolitiska effekter. När väst drar sig ur Afrika passar i stället Ryssland och Kina på att flytta fram sina positioner. Det måste man också tänka på.

Den här regeringen tycks tro att världen bara består av Europa, fru talman, men det är en både kortsiktig och farlig syn. Om man på allvar vill försvara internationell rätt, bekämpa fattigdomen och befrämja demokrati och rättsstatliga principer måste svensk utrikespolitik se hela världen. Den måste vara global, inte provinsiell.

(Applåder)

I detta anförande instämde Johan Büser (S).

Anf. 162 Rasmus Giertz (SD)

Fru talman! I betänkandet behandlas en motion från Socialdemokraterna om att återinföra den feministiska utrikespolitiken. Jag hörde inte Morgan Johansson nämna någonting om detta i sitt anförande, men det vi såg av Socialdemokraternas så kallade feministiska utrikespolitik förra gången var i praktiken väldigt många ord och väldigt lite handling. Det var storslagna etiketter, höga anspråk och ständig självgodhet, men när det verkligen gällde blev resultatet mest symbolpolitik.

Det tydligaste exemplet var förstås det som skedde i Iran 2017. Socialdemokratiska ministrar reste till Teheran och stod där klädda i hijab inför de reaktionära och kvinnohatande mullorna. Det var en scen som med rätta väckte avsky långt utanför Sveriges gränser. Detta blev närmast den perfekta symbolen för den socialdemokratiska dubbelmoralen. Man talade vitt och brett om kvinnors frihet men visade underkastelse när man stod där öga mot öga med en av världens mest kvinnofientliga regimer.

Skillnaden nu är att regeringen med stöd av Sverigedemokraterna har lagt om kursen mot ett resultatorienterat och effektivt jämställdhetsarbete med mindre varumärkesbyggande och poserande och mer fokus på faktiskt motstånd mot islamism, förtryck och kvinnofientliga strukturer.

Min fråga till Morgan Johansson är därför: Vad är det egentligen ni vill tillbaka till? Är det hijabresorna till Teheran, de tomma parollerna eller de symbolpolitiska projekten, som såg fina ut i rapporter men som gjorde mycket liten skillnad för kvinnor som faktiskt lever under förtryck?

Anf. 163 Morgan Johansson (S)

Fru talman! När vi lanserade den feministiska utrikespolitiken år 2014 fick den omedelbart genomslag, inte bara i Sverige utan i en lång rad länder. Ett stort antal länder, exempelvis Frankrike, Kanada och Storbritannien, hakade på mer eller mindre omedelbart eftersom de såg detta initiativ som ett sätt att flytta fram positionerna i politiken. De såg att de plötsligt fick en ram för att kunna driva flickors och kvinnors intressen världen över på ett mycket effektivare sätt än tidigare.

Vad har vi hela tiden pratat om i samband med den feministiska utrikespolitiken? Jo, vi har pratat om kvinnors rättigheter, resurser och representation. Nu säger Rasmus Giertz att det inte har haft någon betydelse.

Häromåret kom en utvärdering från Expertgruppen för biståndsanalys, som hade tittat på vilka effekter detta hade fått för biståndet. Expertgruppen för biståndsanalys konstaterade att det hade fått mycket påtagliga effekter, att man hade riktat biståndsverksamhet – pengar och resurser – till kvinnors och flickors rättigheter på ett sätt som inte hade förekommit tidigare och att man i alla situationer hade tagit upp representation och rättigheter, också med länder där sådant sitter väldigt långt inne och där förtrycket är väldigt hårt.

Iran är ett exempel på ett sådant land. När delegationen var i Iran – det ska understrykas att detta var en regeringsdelegation – förhandlade man inte bara om handelsavtal utan också om att få ut ett antal politiska fångar, framför allt fångar med facklig bakgrund. Det lyckades man med vid det tillfället. Det är klart att man skulle ha kunnat stanna hemma och sagt: Vi bryr oss inte om att ha några sådana kontakter; det får väl vara så. Man valde dock att åka dit, ta de konflikterna och ta upp de frågorna. Man fick också resultat i och med att man fick ut ett antal politiska fångar ur fängelse. Det tycker jag faktiskt inte att den tidigare regeringen ska skämmas för.

Anf. 164 Rasmus Giertz (SD)

Fru talman! Morgan Johansson talar om att flytta fram positionerna för jämställdheten. Är det så Morgan Johansson beskriver den resa till Teheran där man böjde sig för den islamistiska regimen?

Det stannade inte heller där. Regeringen slöt dessutom samarbetsavtal med ayatollornas regim, till och med på jämställdhetsområdet. Det säger egentligen allt om hur den här politiken var. När verkligheten mötte retoriken valde Socialdemokraterna inte konfrontation med förtrycket, utan man valde i stället samarbete med det.

Med tanke på det som Morgan Johansson nyss sa i sitt svar undrar jag: Kan han ta avstånd från sättet som resan till Teheran genomfördes på, eller är detta något som vi kommer att få se återkommande om Socialdemokraterna mot förmodan intar Utrikesdepartementet igen efter valet i höst?

Anf. 165 Morgan Johansson (S)

Fru talman! Resultatet av den resan blev att man lyckades förhandla ut politiska fångar. Det är klart att man kunde ha sagt: Vi avstår från detta. Jag tycker dock att det fanns skäl att ta chansen när möjligheten gavs. Jag tänker alltså inte ta avstånd från att man gjorde den resan.

Det var heller ingen som böjde sig i det sammanhanget. Jag har pratat med dem som var med. Vid varje möte tog man upp demokrati, jämställdhetsfrågor och kvinnors rättigheter.

Så måste man ibland göra som regering. Man måste ibland vara beredd att möta även dem som man står allra längst ifrån och som har värderingar som man absolut inte delar.

Det som Rasmus Giertz har ägnat sig åt när han har haft inflytande över politiken är att försämra kvinnors och flickors rättigheter och möjligheter. Han har till exempel medverkat till att allt bistånd till Afghanistan dras in. Det gäller också bistånd till kvinnors och flickors skolgång och hälsa. Jag tänker till exempel på allt det som Rädda Barnen har gjort under många år. Rasmus Giertz har sagt att vi inte längre ska ha det utan att vi i stället ska dra in allt bistånd. Det skadar flickor och kvinnor.

Det är inte lätt att jobba i länder där motståndet är så hårt. Det kan finnas talibaner eller mullor som man behöver hantera. Det är inte alls lätt att göra det. Man måste hela tiden titta på vad man kan göra på marken för att hjälpa de människor som är förtryckta. Rasmus Giertz har som sagt bidragit till att dra ned stödet till kvinnor och flickor över hela världen genom sin biståndspolitik, och det tycker jag faktiskt att han bör ta ansvar för.

Anf. 166 Margareta Cederfelt (M)

Fru talman! Ärendet som vi nu debatterar är utrikesutskottets betänkande 2025/26:UU7 Internationella relationer. Inledningsvis vill jag yrka avslag på samtliga reservationer och bifall till förslaget i betänkandet.

I betänkandet behandlas motioner som rör internationell samverkan och internationella relationer från de allmänna motionsperioderna under 2024 och 2025.

Sverige står upp för multilaterala relationer i syfte att värna den regelbaserade säkerhetsordningen, den säkerhetspolitiska arkitekturen, den europeiska säkerhetsordningen, demokrati, frihet, frihandel, mänskliga rättigheter och jämställdhet. Tyvärr är respekten för dessa värden satt under prövning.

I den utrikespolitiska deklarationen och budgeten framgår det att regeringen arbetar aktivt inom EU, Nato, FN, Europarådet, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa och Nordiska ministerrådet för att få igenom sin politik och stödja arbetet för den regelbaserade världsordningen. Regeringen framhåller vidare att internationellt samarbete med likasinnade länder stärker Sveriges motståndskraft och inflytande i en alltmer oförutsägbar värld.

Som har nämnts här tidigare grundades FN 1945, efter andra världskriget, som en garant för fred, säkerhet och respekt för mänskliga rättigheter och folkrätt. Tyvärr kan vi i dag konstatera att FN är dysfunktionellt och att stora reformer behöver genomföras för att återupprätta FN som en organisation för fred, säkerhet, folkrätt och mänskliga rättigheter och som en arena där världens länder kan genomföra överenskommelser och beakta FN:s grundläggande värde som sin ledstjärna.

Jag är glad över att Sverige arbetar aktivt för att genomföra FN:s reformagenda och för att FN:s budgetproblem ska få en långsiktig lösning. Självklart kan inte den arena där världens länder ska samarbeta fortsätta att vara dysfunktionell. Detta är viktigt, för det finns länder som vill att dagens internationella ordning ska upphöra och att mindre länder inte ska ha samma access till arenan som de stora nationerna. Detta är givetvis fel, för alla länder ska ha lika rätt till FN och till förhandlingar och inflytande.

Efter andra världskriget bildades EU i syfte att bygga Europa stort, starkt, säkert och tryggt. Europas länder skulle inte kriga med varandra utan leva i fred och harmoni. EU har genom partnerskap så här långt lyckats att se till att vi har fred i Europa och också verkat för fortsatt samarbete med den övriga världen. EU är därmed Sveriges främsta internationella arena, där en stor del av den svenska liksom andra EU-länders utrikespolitik finns. Syftet är att få en säkrare, rikare, friare och tryggare värld.

Men nu pågår det ett stort krig i närheten av Sverige, nämligen Rysslands aggressiva krig mot Ukraina. Det är ett oprovocerat krig där flera brott mot internationell rätt och mot människovärdet har begåtts och begås. Regeringen har uttalat att Sverige kommer att stå bakom Ukraina så länge det behövs. Jag är också väldigt glad över det stöd Sveriges riksdag har visat Ukraina, för det är viktigt att vi fortsätter att stödja Ukraina.

Ukraina utkämpar ett krig inte bara för att försvara sitt eget land utan också för att försvara Europa och den värld vi känner till. Detta är mycket viktigt, men tyvärr är det i dag stor risk att fokus flyttas från Rysslands krig mot Ukraina till Iran. Detta får inte ske. Världen måste klara av att fokusera på två krig samtidigt. Vi får inte svika Ukraina.

Statsministern har i dag åter uttalat att Sveriges närområde är prioriterat på grund av det säkerhetspolitiska läget i omvärlden. Det borde vara självklart för alla här inne att när världen står i brand måste vi försvara Sverige och Europa och de värden vi står för.

Utvecklingen i Mellanöstern har pågått i flera decennier men har tyvärr eskalerat på senare tid. Starten för där vi befinner oss i dag var den 7 oktober 2023 när Iranstödda Hamas attackerade Israel. Terrororganisationen Hamas tog cirka 250 barn, vuxna, åldringar och soldater som gisslan och förde dem till Gazaremsan. Vid Hamas attack dödades 690 civila israeler, varav 35 barn, och 70 utländska medborgare. Efter detta råder en långvarig och utdragen konflikt. Nu senast invaderade Israel Libanon i syfte att stoppa Iranstyrda Hizbollah, och händelseutvecklingen är fortfarande oviss.

Den svenska regeringen är tydlig med att en tvåstatslösning för Israel och Palestina är den enda vägen framåt och att det behövs ett stopp för bosättarnas överträdelser. Låt mig nämna att regeringen tar ansvar. 555 miljoner svenska kronor går till Gaza, och det är det näst största stödet i världen efter Förenade Arabemiratens. Sveriges stöd går till humanitära insatser av bland annat FN:s barnfond, World Food Programme och UNDP. Sveriges bistånd ska ge stabilitet till de 150 000 barn som saknar bostad och behöver hälsovård, utbildning och mat.

Vad gäller stridigheterna i Iran råder det ingen tvekan om att den sittande regimen begår allvarliga övergrepp mot befolkningen och inte respekterar mänskliga rättigheter. Dock legitimerar Irans agerande inte en militär invasion och dödandet av civila. Sverige behöver fortsätta att vara tydligt med vad vi står för, nämligen sympati och solidaritet med det iranska folkets rätt att självt bestämma över Irans framtid. Det iranska folket ska inte påtvingas något utifrån och inte kidnappas med våld och tvång.

År 2025 var Sveriges regering ordförande i UN Women och arbetade aktivt för att stärka flickors och kvinnors rättigheter – detta genom att prioritera flickors utbildning och genom att stärka flickors och kvinnors rätt till sin kropp och motarbeta sexuella övergrepp och könsstympning. Tyvärr är dessa frågor viktigare i dag än på länge.

Kina har tidigare nämnts. Kina bedriver aggression mot sina grannländer, och det är definitivt inte acceptabelt. Sverige vill bygga vidare på relationerna med Taiwan. Business Sweden är förstärkt och utgör en viktig grund för utvecklingen av relationerna mellan Sverige och Taiwan.

Den stora kontinenten Afrika har också nämnts tidigare. Regeringen har utarbetat en Afrikastrategi, men Sverige arbetar också i framför allt EU och FN för att stödja och stärka utvecklingen i Afrika. Viktiga övergripande områden är dels Samoaavtalet, dels EU:s partnerskap med Afrikanska unionen. Afrikanska länder är EU:s fjärde största handelspartner. Det konfliktdrabbade området Sahel står högt på EU:s dagordning.

Det finns länder i Afrika där utvecklingen går framåt, och dem borde vi tala mer om. Det är viktigt med hopp och goda exempel där utvecklingen går i rätt riktning. Jag tänker på Senegal som har genomfört två val, och det har gått alldeles utmärkt. EU:s Global Gateway innebär också ett arbete och en utveckling i positiv riktning.

I riksdagen har vi många gånger debatterat konflikten i Västsahara. Den har nu pågått i 50 år med allt vad det innebär av humanitära kriser. Nu finns ett FN-program som är antaget av säkerhetsrådet, och det verkar lovande om det kan implementeras. Sverige stöder detta.

Slutligen vill jag säga att det som är avgörande för Sveriges säkerhet och stabilitet i en omvärld full av oro är att den regelbaserade världsordningen och folkrätten, inklusive FN-stadgan, upprätthålls.

Anf. 167 Morgan Johansson (S)

Fru talman! Margareta Cederfelt talade en del om FN och om Afrika, och jag tänkte att jag skulle följa upp det i mina repliker.

När det först och främst gäller FN läser jag i betänkandet: Att upprätthålla den regelbaserade världsordningen med FN-stadgan i grunden är helt avgörande för vårt lands säkerhet och stabiliteten i världen.

Det står också att Sverige bör vara en drivande, konstruktiv och engagerad medlem i dessa organisationer. Då syftar man bland annat på FN.

Min fråga blir då förstås: Varför drar regeringen ned på FN? Varför minskar man anslagen?

För FN:s befolkningsfond UNFPA har regeringen sedan den tillträdde minskat stödet med 25 procent jämfört med de socialdemokratiska budgetarna. För World Food Programme har regeringen, återigen jämfört med den socialdemokratiska regeringen, dragit ned med 33 procent. För FN:s flyktingorgan UNHCR har regeringen dragit ned med 86 procent. För UNDP, den organisation som jobbar med FN:s utvecklingsarbete, har regeringen dragit ned med 90 procent. Det senaste slaget kom så sent som strax före jul. För FN:s fond för de minst utvecklade länderna har regeringen dragit in vartenda öre, liksom för UNRWA. Det är sammantaget drakoniska nedskärningar över hela linjen.

Min fråga i den här delen till Margareta Cederfelt är: Om vi nu pratar om hur FN måste stärkas – varför drar då regeringen in stödet?

Samma sak gäller Afrika, som Margareta Cederfelt kom in på mot slutet av sitt anförande, då hon sa hur viktigt Afrika är. Varför drar man sig då ur Burkina Faso, Mali, Sydsudan, Tanzania, Moçambique, Liberia och Zimbabwe? Och varför lägger man ned ambassaderna i just Zimbabwe och Tanzania? Det sänder ju helt andra signaler än att Afrika skulle vara särskilt viktigt.

Anf. 168 Margareta Cederfelt (M)

Fru talman! Morgan Johansson säger att Sverige har dragit ned på sina betalningar till FN. Låt mig säga till Morgan Johansson att Sverige tillhör de tio länder som betalar högst andel av sin bnp till FN. Är inte detta mycket? Jag tycker att det är fantastiskt att Sverige är med och betalar stora summor till FN.

Jag undrar varför Morgan Johansson inte säger något om att de länder som är medlemmar i FN men inte betalar ska betala. Det saknas 1,6 miljarder. 45 länder som är med betalar inte.

Eftersom Morgan Johansson har varit minister känner han säkert till att ett stort antal länder betalar sin avgift sent till FN. När FN då inte hinner förbruka pengarna under året måste organisationen betala tillbaka pengarna. Självklart ska länder betala sina avgifter tidigt under året så att pengarna kan gå in i årets budget. Det här tycker jag att det borde talas mycket mer om, och Sverige är bland de givare som ger mest pengar.

Jag nämnde också Sveriges bistånd till Gaza, där Sverige är det land som ger näst mest av alla. Det handlar om stora pengar, som går bland annat till FN:s World Food Programme, till UNDP och till andra organisationer som har bevisat att de arbetar väl under konflikter och uppnår resultat. Det här är något som jag tycker att vi ska vara stolta över.

Låt mig slutligen säga att det pågår ett stort krig i vår närhet. Vi måste också se till att klara av att stödja Ukraina.

Anf. 169 Morgan Johansson (S)

Fru talman! Jag förstår inte riktigt Margareta Cederfelts logik. Skulle det bli fler länder som betalar till FN bara för att Sverige drar ned på sina anslag? Var det detta som var budskapet?

I mitt inlägg nämnde jag USA, som just nu håller inne sitt anslag. De är skyldiga FN 4 miljarder dollar, tror jag att det är. Det är det som har gjort att FN är på gränsen till ekonomisk kollaps, vilket generalsekreteraren just varnade för. Jag hoppas att man kan få någon ordning där.

Det är klart att alla vill att alla länder ska betala. Men det blir väl inte bättre för att Sverige drar ned på sina anslag? Det blir väl snarare sämre? Är inte risken för det ganska stor när man ser att länder som tidigare alltid har stått upp för FN – och Sverige är ju ett sådant land – nu drar ned på FN? Är inte risken då att andra länder drar slutsatsen att stödet till FN inte är så viktigt? Den risken är stor när Sverige, som alltid har gått först, nu i stället väljer att gå sist.

Den svenska regeringen har som sagt dragit ned på stödet till en lång rad av FN:s organisationer. Jag tycker att man får skämmas för det, helt enkelt. Jag tycker inte att det är i linje med den tradition som Sverige under många decennier tidigare har haft.

Sedan säger Margareta Cederfelt att man går fram med pengar till Gaza. Det är jättebra. Men ni har ju dragit in allt stöd till UNRWA, den organisation som har 12 000 anställda i Gaza och som har kunnat komma ut med mat, förnödenheter, vatten, mediciner och så vidare till dem som verkligen behöver det. Sverige har, som ett av få länder, dragit in stödet till UNRWA. Det är egentligen bara Sverige och USA som har gjort det, medan EU, Storbritannien, Tyskland och Frankrike har vidmakthållit sitt stöd.

Vi får hoppas att de pengar som Sverige sätter av till Gaza kan komma fram, men när man slår undan benen för UNRWA försämrar man snarare situationen för Gazaborna.

Anf. 170 Margareta Cederfelt (M)

Fru talman! Morgan Johansson kommenterade inte med ett ord att Sverige tillhör de topp-tio-länder som betalar högst andel av sin bnp till FN. Är inte detta fantastiskt? Varför kan inte Morgan Johansson säga att det är bra att Sverige betalar så pass mycket till FN?

Sedan nämnde Morgan Johansson ambassader och så vidare. Låt mig säga att Sverige år 2025 öppnade en ambassad i Dakar – detta just för att främja svenska intressen i det franskspråkiga Västafrika, i Sahel, i Burkina Faso, som nämndes, och i Mali, Mauretanien och Niger.

Sverige finns närvarande, och Morgan Johansson är säkert medveten om att regeringar brukar både stänga, öppna och omstrukturera ambassader beroende på såväl säkerhetsläge som behov och resurser.

När det gäller Gaza nämnde jag att det går ut 555 miljoner svenska kronor i bistånd. Det är näst mest i världen efter Förenade Arabemiraten. Sverige betalar till FN:s barnfond, till World Food Programme och till UNDP. Samtliga tre är organisationer som är välkända och välrenommerade när det gäller att nå fram.

Det pågår krig i vår närmiljö, ett krig i Ukraina. Det gäller att prioritera. Vad skulle Morgan Johansson vilja dra in på för att öka anslaget till FN? Det är naturligtvis oppositionens fulla rätt att nämna vad den vill och hur den vill prioritera. Men det är också majoritetens rätt att prioritera.

Anf. 171 Håkan Svenneling (V)

Fru talman! Jag begärde replik för att jag tyckte att ledamoten Cederfelt använde sig av en viss historierevisionism, som jag ville diskutera. Det handlade också om hur folkrätten följs i dag.

Jag konstaterar att Margareta Cederfelt sa att Marockos ockupation av Västsahara är en 50 år gammal konflikt och att Sverige stöder FN-planen. Problemet här är att regeringen har tagit ytterligare ett steg och också stöder den autonomiplan som Marocko de facto lade fram en gång i tiden när Spanien drog sig tillbaka som kolonisatör av det då ockuperade Västsahara, vilket gör Västsahara till Afrikas sista koloni.

Men det var egentligen inte det jag reagerade på, utan jag reagerade i stället när hon tog upp Israel och Palestina och pratade om konflikten som att den började den 7 oktober. Jag skulle vilja fråga Margareta Cederfelt om det ändå inte hände något före den 7 oktober i Israel och Palestina som gjorde att vi har den situation som råder där i dag.

Vidare funderar jag på Iran. Om jag uppfattade det rätt fördömde ändå Cederfelt i något slags mjuka ordalag USA:s och Israels attack på Iran – att det inte var rätt att attackera tror jag kommer någorlunda nära det hon sa.

Däremot hörde jag ingenting om Libanon, ett Libanon som Israel just nu attackerar. På samma sätt som man jämnat Gaza med marken jämnar man just nu Libanon med marken. Trots att Libanons regering, parlament och försvarsmakt är tydliga med att de inte vill ha krig och att de inte vill ha Hizbollah på plats i Libanon fortsätter Israels attacker både mot Beirut och mot de södra delarna av Libanon. Detta håller på att skapa en helt fruktansvärd humanitär situation med flyktingströmmar. Människor som inte alls har något med Hizbollah att göra dödas också i attackerna.

Jag undrar var det tydliga fördömandet mot detta är. Jag hör inte det från högersidan. Vi måste få stopp på Israel genom att begränsa dem och kritisera dem för alla brott mot folkrätten de begår.

Anf. 172 Margareta Cederfelt (M)

Fru talman! När det handlar om Västsahara hoppas jag att Håkan Svenneling hörde att jag sa att det är säkerhetsrådsresolutionen som ligger till grund för regeringens ställningstagande för autonomiplanen. Det FN har sagt är att det finns ett stöd för Marockos autonomiplan och att planen ses som en trovärdig grund för att uppnå en lösning som är förenlig med FN-stadgan och ömsesidigt accepterad av parterna och som tillgodoser det västsahariska folkets rätt till självbestämmande. Detta är något som regeringen har ställt sig bakom.

Om det nu finns en överenskommelse och ett beslut är det viktigt att fortsätta arbeta för fred och naturligtvis följa upp att resultatet blir just respekt och tillgodoser det västsahariska folkets rätt till självbestämmande.

Men en 50-årig konflikt tar tid att lösa, och den måste lösas mellan parterna. Nu ser det ut som att säkerhetsrådsresolutionen kan ligga till grund för en lösning.

Ja, konflikten i Mellanöstern är en långvarig konflikt. En av grunderna till problemen är att Iran stöder terrororganisationerna Hamas och Hizbollah. Därför sker det en attack mot Iran. Men jag sa också väldigt tydligt att den inte är förenlig med folkrätten.

Vi får se vad som kommer ut av kriget. Jag hoppas verkligen att vi kan få fred i Mellanöstern. Jag hoppas att terrororganisationerna slutar att attackera och använda sina tillhyggen för att skada mänskligheten.

Anf. 173 Håkan Svenneling (V)

Fru talman! Det är väldigt bra att Margareta Cederfelt så tydligt kopplar ihop detta med folkrätten. Det är ändå väldigt tydligt att både USA:s attacker mot Iran och Irans svar mot sina grannländer bryter mot folkrätten. Jag tror att det är väldigt viktigt att vi säger det när vi ser detta krig fördjupas, förlängas och dra in fler parter.

Det finns även en risk att detta inte förblir två krig, ett mellan Ukraina och Ryssland och ett mellan Iran, Israel och USA. Sammanlänkningen mellan dem kan få olika typer av konsekvenser.

Jag skulle ändå i Margareta Cederfelts avslutande replik vilja höra mer om Libanon. Precis som Israel gjorde i Gaza, där de förde en retorik om att alla i Gaza stöttade Hamas, för de nu samma typ av retorik mot Libanon och säger att alla där skulle stötta Hizbollah. Inget av detta är sant. Det finns många i Gaza som led under Hamas styre. Det finns också många i Libanon som just nu lider som en konsekvens av att Hizbollah varit finansierat av Iran under lång tid och därigenom också attackerat Israel för att få igång den här konflikten – när Israel hade attackerat Iran, ska sägas.

Vi behöver verka för diplomati i den här regionen. Jag tycker än så länge att regeringen inte har varit tillräckligt tydlig i hur man ska nå framgång med diplomatiska verktyg snarare än med den typ av retorik som vi har sett.

Jag tror att det vanligaste felet som Margareta Cederfelt och andra högerpolitiker gör är att se den 7 oktober som starten på Israel–Palestina-konflikten i stället för att konstatera det faktum att Israel har ockuperat Palestina under lång tid och fördrivit palestinska flyktingar.

Sedan finns det även brott begångna av palestinska terrororganisationer genom historien, men vi måste nå en tvåstatslösning genom att se mer än bara den 7 oktober.

Anf. 174 Margareta Cederfelt (M)

Fru talman! Jag vill påminna vänsterpolitikern Håkan Svenneling om att det pågår ett ryskt krig mot Ukraina. Ett stort hot i dag är, precis som jag sa, att det kriget hamnar i glömska. Detta är vad Ryssland hoppas på, för det var vad som hände när ungefär lika lång tid som nu hade gått sedan Ryssland ockuperade Krim.

Rysslands ekonomi stärks av kriget i Iran. Ryssland tjänar pengar genom sin gasförsäljning och sina oljeleveranser. På det sättet kan de behålla vapen och missiler för att attackera Ukraina ytterligare. Vi måste fortsätta att stå tydligt och starkt bakom Ukraina och fortsätta att tala om Rysslands krig.

När det sedan handlar om Israel: Japp, jag är högerpolitiker, och jag står för att det krig som startades av terrororganisationen Hamas den 7 oktober måste fördömas. Det var ingenting annat än en terrorattack. Men jag står också bakom vad regeringen säger: En tvåstatslösning är nödvändig för långvarig fred. Jag står bakom att regeringen ger 555 miljoner till Gaza för att stödja Gaza humanitärt. Det måste till en långvarig fred för alla som befinner sig på Gazaremsan.

Jacob Risberg (MP)

Anf. 175 Jacob Risberg (MP)

Fru talman! Jag hade tänkt låta bli att ta replik på Margareta Cederfelt i dag, framför allt när det kommer till konflikten Israel–Palestina. Den har vi debatterat några gånger, så jag tror inte att vi tar upp den igen.

Dock vill jag ta upp en sak som Margareta Cederfelt sa, och det gällde konflikten i Västsahara. Jag tror att hon sa något i stil med att FN har antagit ett program för att lösa konflikten i Västsahara. Det programmet känner jag inte till. Det skulle vara bra att få klargjort om det handlar om den resolution som säkerhetsrådet har antagit eller om det finns ett separat program utifrån denna.

Det som är märkligt, oavsett vad säkerhetsrådet säger om framtiden, är att Internationella domstolen ända sedan 1975 har varit väldigt tydlig med att Marocko inte har någon suveränitet över Västsahara. Marocko har alltså inte rätt att bestämma över det territoriet eller dess resurser. Det domslutet har följts av flera domslut från andra domstolar, även från Internationella domstolen efter det.

Så sent som 2024 upphävde till och med EU:s domstol det handelsavtal som EU hade ingått med Marocko eftersom detta stred mot internationell rätt och inkluderade varor som Marocko utvann från Västsahara. Det är ganska unikt att EU-domstolen upphäver en EU-lag. Uppenbarligen var det första gången någonsin det skedde, vilket visar hur pass starkt EU-domstolen ville betona att detta avtal var olagligt på grund av att Marocko inte har någon suveränitet över Västsahara.

Nu hörde jag ledamoten flera gånger säga att det västsahariska folket ska ha rätt till självbestämmande. Det jag undrar är: Anser ledamoten att det västsahariska folket ska ha rätt till självständighet?

Anf. 176 Margareta Cederfelt (M)

Fru talman! Jag återvänder här till Gaza och terrororganisationen Hamas. Vi har debatterat den flera gånger, Jacob Risberg; det är helt korrekt. Men jag har aldrig hört Jacob Risberg uttala sig om Hamas. Anser Jacob Risberg att Hamas är en terrororganisation eller ej? Jag ställer frågan igen, och jag har ställt den förr, men inte lika explicit. Jag kan inte låta bli att ställa frågan igen.

Den förfärliga, långvariga konflikten om Västsahara har pågått i mer än 50 år. Nu har FN:s säkerhetsråd äntligen antagit en resolution, vilken Sverige ställer sig bakom. Resolutionen handlar om det västsahariska folkets rätt till självbestämmande. Regeringen har därför uttryckt stöd för Marockos autonomiplan som en trovärdig grund för att uppnå en lösning som är förenlig med FN-stadgan, ömsesidigt accepterad av parterna och tillgodoser det västsahariska folkets rätt till självbestämmande.

Det här är viktigt, men det är inte detsamma som självständighet. Vi talar om självbestämmande även i många andra sammanhang. Inom folkrätten finns det inte explicit uttalad självständighet, men det finns explicit uttalat självbestämmande. Det är det frågan handlar om, det vill säga ett självbestämmande som respekteras. Det har inte gjorts under de senaste 50 åren, och det är där vi har den långvariga konflikten.

Jacob Risberg (MP)

Anf. 177 Jacob Risberg (MP)

Fru talman! Jag tackar Margareta Cederfelt för svaret.

Jag har flera gånger i den här talarstolen sagt att Hamas är en terrororganisation, och jag har flera gånger i den här talarstolen – även i den andra talarstolen här i kammaren – fördömt de fruktansvärda terrorattentaten den 7 oktober 2023.

Åter då till Västsahara. Svenska regeringen stöder planen för att man tror att den kommer att ömsesidigt accepteras av parterna. Men planen är bara accepterad av Marocko. Västsaharierna har inte alls accepterat att planen innebär att de kommer ett steg närmare lösningen på konflikten.

Det som är bra med resolutionen är att man återigen har förlängt Minursos mandat. Minursos huvudsakliga mandat är att övervaka den bräckliga fred som finns sedan 1991 men också att genomföra den folkomröstning som Spanien utlovade till Västsaharierna redan innan Marocko gick in i landet 1975. Jag skulle gärna vilja se att folkomröstningen genomförs. Det skulle vara intressant att få veta huruvida Margareta Cederfelt anser att den folkräkning som spanjorerna genomförde i början av 70-talet ska ligga till grund för vilka som ska få rösta om självständighet och Västsaharas framtid eller om även alla inflyttade bosättare från Marocko ska få vara med i den folkomröstningen. Det är väsentligt för hur man ser på konflikten.

Sedan var det frågan om självbestämmande och självständighet. När det gäller självbestämmande pratar man om Baskien och Katalonien. De har ett visst självbestämmande. Men det är när man rår över sitt eget territorium som man kan prata om självständighet. Det är här som både EU-domstolen och den internationella domstolen har sagt att Marocko inte har suveränitet över territoriet. Det är Västsahariernas territorium.

Anf. 178 Margareta Cederfelt (M)

Fru talman! En 50-årig konflikt kanske kan få en lösning genom FN:s säkerhetsråds resolution. Jag hoppas innerligt att så kan bli fallet, men självklart är vägen fram till en fredlig lösning lång och snårig. Annars hade det inte funnits en 50-årig konflikt bakom.

Jag förstår, och jag stöder, att Sveriges regering stöder FN:s säkerhetsresolution. Det är ett seriöst försök att bringa fred till regionen och att stödja det västsahariska folkets rätt till självbestämmande. Det är viktigt att understryka.

Anf. 179 Håkan Svenneling (V)

Fru talman! Afrika är en kontinent i stark förändring. Vi ser en imponerande ekonomisk utveckling som skapar nya möjligheter för miljoner människor. Men samtidigt vet vi att utvecklingen för demokrati och mänskliga rättigheter inte följer samma positiva kurva. I flera västafrikanska länder har militärkupper avlöst varandra, och det väcker viktiga frågor om vilken framtid som demokratin egentligen går till mötes.

Vi är många som känner oro. Vi känner oro över att den demokratiska processen går för långsamt och oro över att det saknas tydliga tecken på att militära ledare verkligen tänker lämna över makten till civila regeringar. Om en hållbar demokrati ska kunna byggas krävs fria och rättvisa val, och det krävs en grundläggande respekt för mänskliga rättigheter. Därför måste militära styren ersättas – och det måste ske genom demokratiskt valda regeringar.

Sverige har en viktig roll att spela. Vi ska stå upp för internationell rätt och mänskliga rättigheter – alltid. Både som enskilt land och tillsammans med EU och FN ska vi vara en röst för demokratisk utveckling i Västafrika. Vi ska bidra till att militära övergångsstyren ersätts av folkvalda ledare och att människor får möjlighet att forma sina egna samhällen.

I många västafrikanska länder är civilsamhällets handlingsutrymme begränsat. Därför måste vi stärka de organisationer som arbetar för frihet, rättvisa och mänskliga rättigheter. Genom utvecklingsbiståndet bör Sverige stödja civilsamhället i Västafrika – inte i form av välgörenhet, utan som ett sätt att ge människor verktyg att själva förändra sina samhällen och framtid.

Låt mig ta Gambia som exempel. När Adama Barrow valdes 2016 var hoppet stort. Han lovade ekonomiska reformer, en demokratisk framtid och att riva upp tidigare odemokratiska beslut. Men löftena har inte infriats. I stället för att stärka demokratin har Barrow konsoliderat sin egen makt och skjutit upp de centrala reformer som utlovades. I det läget behöver Gambia omvärldens stöd mer än någonsin. Sverige bör därför, både genom EU och FN och på egen hand, verka för en fredlig, demokratisk och stabil utveckling i Gambia.

Ett annat viktigt land i regionen är grannlandet Senegal – ett land som aldrig haft militärstyre och som gjort flera demokratiska framsteg. Samtidigt är utmaningarna stora, det vill säga en mer rättvis fördelning av resurserna behövs, och respekten för mänskliga rättigheter måste stärkas. Att Sverige nu återöppnar sin ambassad i Dakar är ett viktigt steg för att fördjupa samarbetet med Senegal och hela Västafrika.

Men vi får inte glömma den långa och ofta bortglömda konflikten i Casamance. Fredsavtal har undertecknats gång på gång, men processen är bräcklig och löftena har ofta brutits. Här måste världssamfundet göra mer. Sverige borde ta initiativ inom FN för att stödja fredsprocessen och bidra till en stabil och demokratisk utveckling i Senegal.

Fru talman! Demokratins väg är sällan spikrak, men det gör vårt arbete desto viktigare. Genom att stå upp för mänskliga rättigheter, stödja civilsamhällen och verka för fred och stabilitet kan Sverige göra skillnad. Tillsammans kan vi bidra till en framtid där demokratin stärks, inte försvagas, i Västafrika.

Fru talman! Västsahara kallas för Afrikas sista koloni. Sedan 1975 har Marocko ockuperat området i strid med internationell rätt, i strid med flera FN‑resolutioner och i strid med den internationella domstolen i Haag. Allt detta är solklart. Ändå valde Sveriges regering den 19 januari att ge sitt stöd åt Marockos autonomiplan. Det är ett ställningstagande som går emot både folkrätten och våra värderingar. För Marocko har ingen suveränitet över Västsahara. En ockupationsmakt kan inte heller bestämma över ett ockuperat folks framtid. Så enkelt är det.

I den ockuperade delen av Västsahara lever västsaharierna under ständigt hot. Varje dag utsätts civilbefolkningen för trakasserier, våld och godtyckliga gripanden. Marocko styr området med hjälp av ett undantagstillstånd, med total kontroll – och med en gräns som är stängd för oberoende journalister, observatörer och människorättsorganisationer. När ingen får observera, ingen får rapportera och ingen får vittna – då blir i praktiken civilbefolkningen fullständigt skyddslös.

Att detta kan fortgå har en mycket konkret anledning som stavas Minurso, det vill säga FN:s fredsinsats i Västsahara. Det är den enda fredsbevarande missionen i världen utan mandat att bevaka och rapportera om mänskliga rättigheter. Det är en ofattbar konstruktion. Utan ett människorättsmandat finns det ingen som systematiskt dokumenterar Marockos övergrepp, ingen som ger befolkningen skydd och ingen som kan hålla förövare ansvariga.

Det är därför hög tid att omvärlden agerar med kraft. Sverige måste vara en tydlig röst. Vi anser att regeringen bör verka för att Minursos mandat utvidgas, så att insatsen äntligen får rätt och skyldighet att övervaka situationen och rapportera om de brott som sker mot de mänskliga rättigheterna. Det är en av de viktigaste åtgärderna för att ge västsaharierna det skydd de så länge har saknat.

Samtidigt lever tusentals västsahariska flyktingar i öknen borta i västra Algeriet. I fem decennier har de väntat på en politisk lösning i vad som nu är världens näst längsta flyktingsituation, på är en plats där nästan inget kan odlas, där vatten är en bristvara och där överlevnaden är helt beroende av bistånd från omvärlden. Samtidigt som fler flyktingar nu anländer till dessa flyktingläger minskar omvärldens humanitära stöd kraftigt. Det är en kris vi inte får låta fortsätta.

Trots dessa omständigheter har Polisario byggt upp ett fungerande demokratiskt samhälle med lokala församlingar, parlament, regering och departement. Det är på den grunden man kan bygga ett fritt Västsahara. Men en demokrati kan inte stå på tomma magar och ha sviktande hälsovård. Därför måste Sverige garantera långsiktigt stöd till flyktinglägren i form av mat, vatten, mediciner och andra livsnödvändiga förnödenheter.

På kort sikt måste det humanitära biståndet öka. På längre sikt måste västsahariernas rätt till självbestämmande infrias. Ett fritt Västsahara är inte bara en vision. Det är också en rättighet enligt folkrätten.

Vänner! Vi måste vara tydliga med att världen inte kan låta ett helt folk fördrivas till en öken och göras beroende av bistånd i ett halvt sekel. Sverige måste stå upp för rättvisa, demokrati och mänskliga rättigheter. Vi måste vara en röst som aldrig tvekar att försvara det västsahariska folket, för att Afrikas sista koloni ska försvinna.

Fru talman! Kina för en alltmer aggressiv utrikespolitik. I detta betänkande har vi därför ställt oss bakom ett antal yrkanden från andra partier där man kritiserar Kina, bland annat när det kommer till agerandet mot grannländerna i Sydkinesiska sjön, framför allt Taiwan och Filippinerna.

Vänsterpartiet har i år lämnat in en ny Kinamotion. Där lyfter vi upp den negativa utvecklingen för både demokrati och mänskliga rättigheter i Kina. Bland annat kräver vi ett stopp för användandet av dödstraff. Kina utför faktiskt flest dödsstraff i hela världen.

Vi lyfter också upp minoriteters situation, till exempel när det gäller uigurerna i Xinjiang och tibetanerna i Tibet. Men vi lyfter också upp det hot som Kina utgör mot sina grannländer. I motionen lyfter vi även upp att den svenske medborgaren Gui Minhai ska släppas.

Dessa yrkanden behandlas dock i flera andra betänkanden av utrikesutskottet.

Fru talman! Med det vill jag yrka bifall till reservation nummer 9 om Västsahara.

Anf. 180 Margareta Cederfelt (M)

Fru talman! Håkan Svenneling nämnde Kina, som utan tvekan är ett land som inte respekterar folkrätten eller andra länder. Kina har visat sig aggressiva när det handlar om inte bara Taiwan utan också om Japan och Nepal och om uigurer och tibetaner. Det handlar faktiskt också om Kinas agerande i övriga världen. Jag tänker inte minst på Belt and Road och Silk Road.

För mig visar detta hur viktigt det är att arbeta för länders självständighet och för att deras ekonomier byggs upp. Länder behöver klara av att både sköta sin ekonomi och satsa på infrastruktur, så att människor kan äta sig mätta, barn kan gå i skolan och så vidare. För mig är en ordnad marknadsekonomi lösningen för att gå framåt här.

Jag hoppas att Håkan Svenneling instämmer i vikten av att andra länder kan bygga sig starka och självständiga och att biståndet ska hjälpa till att bygga självständiga länder, inte bidragsberoende länder. Om länder inte kan stå starka lämnas fältet öppet för länder som Kina, som missbrukar sin makt och andra länder.

Anf. 181 Håkan Svenneling (V)

Herr talman! Jag håller med om flera delar i ledamoten Cederfelts resonemang. Jag konstaterade också i mitt anförande att Kina för en aggressiv utrikespolitik och att vi måste ha en strategi för hur vi hanterar det.

Enligt mig ger den neddragning som den här regeringen har gjort på det svenska biståndet diametralt motsatt effekt när det kommer till Kina. När vi backar ur FN-systemet och från land efter land öppnar vi upp för Kina att kliva in och skapa det beroende som Kina vill skapa. Då blir man de facto bidragsberoende och hamnar i famnen på Kina.

Det svenska biståndet, både det multilaterala biståndet och biståndet till enskilda länder, byggde däremot på att mottagaren också bestämde vad man skulle göra med biståndet och satte agendan. Nu har det svängt. Nu är det i stället svenska intressen som styr.

Marknadsekonomin har absolut många positiva effekter. Men när vi för ungefär tio år sedan gav Kina marknadsekonomisk status i WTO slutade också de undantag som tidigare rådde för Kina att gälla. Det var ett dåligt beslut. Det brittisk–kinesiska avtalet har också visat sig vara dåligt. Man följer inte intentionerna i avtalet som man tecknade med Storbritannien och ockuperar i praktiken Hongkong.

Jag upplever att den här regeringen gör en omsvängning i politiken gällande Kina. Man säger att man står för samma Kinapolitik som tidigare, men i praktiken har man flyttat sig in på företagens arena. Kritiken minskar, och utrikesministern har som första utrikesminister sedan Gui Minhai fängslades rest till Kina. Jag är orolig för att mycket sker i det dolda, som jag som ledamot i utrikesutskottet inte ser.

Man gör eftergifter till Kina. Det är något som jag tycker att den här regeringen borde ta på mycket större allvar än man gör just nu.

Anf. 182 Margareta Cederfelt (M)

Herr talman! Först vill jag säga att Sverige lever upp till FN:s nivåer för bistånd. 0,7 procent av bnp är mycket pengar. Sverige är också bland de tio länder som ligger i topp när det gäller bidrag till FN, relaterat till vår bnp.

Sverige ger näst mest av världens länder till Gaza. Och Sverige stöder Ukraina. Precis som statsministern har sagt måste vi tänka på vår närmiljö. Det handlar om ett krig i ett annat europeiskt land och ett krig som hotar också vår existens. Vi måste arbeta för fred och frihet i vår region.

Vi måste också ansvara för skattebetalarnas pengar. Och det gör vi. Men vi ger bistånd, och vi ger mycket i bistånd – ett bistånd som ska leda till en självständig ekonomi.

Jag är glad att utrikesministern åkte till Kina. Precis som utrikesministern sa handlar det om att föra en dialog. Och det är vad som gjordes när det gäller Gui Minhai, som vi alla vill ska bli fri. Jag vet att det både från tidigare regering liksom från nuvarande regering har pågått och pågår arbete på olika vägar för att få Gui Minhai fri. Utrikesministerns besök var ett led i det. Alla vägar måste prövas.

Anf. 183 Håkan Svenneling (V)

Herr talman! Jag tycker ändå att det är anmärkningsvärt att den här regeringen slår sig för bröstet för att man är med på en tio-i-topp-lista när man i praktiken har sänkt det svenska biståndet till 0,7 procent från 1 procent – eller varje fall lite drygt 0,9, som den förra regeringen uppnådde i praktiken. Och man säger att man är så lyckliga över att det är 0,7, trots att man vet att det i den egna budgeten redan 2028 blir 0,68, att man inte ens uppnår det egna målet.

Man säger också att man tänker på vår närmiljö och står upp för Ukraina. Då visar man tydligt att man tycker att det är de minst utvecklade länderna, de fattigaste länderna, som ska betala priset för kriget i Ukraina, genom att vårt bistånd går dit i stället för till de minst utvecklade länderna.

Vad händer då? Jo, då kommer Kina. Då ökar de facto Kinas inflytande i de länderna, genom att de kan kliva in och sätta de länderna i ett skuldberoende till Kina. Länderna hamnar i en skuldfälla. Därigenom röstar också de länderna med Kina i FN:s generalförsamling och på andra platser, och de stöttar Kinas politik.

Det är en politik som vi inte vill se, just för att den bygger på en annan logik än den politik som vi vill föra – med demokrati, en fri ekonomi som inte är kontrollerad av staten och med de facto mänskliga rättigheter. Det är detta som oroar mig med konsekvenserna av den här regeringens politik.

Jag skulle mycket hellre återgå till en ordning där 1 procent av vår bruttonationalinkomst går till bistånd och vi faktiskt vågar stå upp för mänskliga rättigheter överallt i världen och inte lämnar fältet fritt för Kina.

Magnus Berntsson (KD)

Anf. 184 Magnus Berntsson (KD)

Herr talman! När vi diskuterar Sveriges internationella relationer gör vi det i ett läge där den globala säkerhetsordningen är under press. Rysslands fullskaliga krig mot Ukraina fortsätter att skaka Europas säkerhet. I Mellanöstern ser vi hur konflikter riskerar att sprida instabilitet i en hel region. Och samtidigt utmanas internationell rätt allt oftare av auktoritära stater. Den regelbaserade världsordning som under lång tid bidragit till stabilitet, handel och utveckling är inte längre självklar.

Detta innebär att utrikespolitik i dag inte bara handlar om relationer mellan stater. Den handlar också om att försvara de principer som det internationella systemet bygger på. För oss kristdemokrater är utgångspunkten tydlig: Sverige ska stå upp för demokrati och mänskliga rättigheter. Det gäller i Europa och i Afrika och det gäller i Indo-Stillahavsregionen, som betänkandet primärt täcker.

Herr talman! Indo-Stillahavsregionen har blivit allt viktigare för både global säkerhet och världsekonomi. Samtidigt ökar spänningarna, inte minst i Taiwansundet. Taiwan är en livskraftig demokrati och en central aktör i världsekonomin, inte minst inom avancerad halvledarteknologi. När militära övningar genomförs runt Taiwan och retoriken skärps ökar risken för destabilisering i hela regionen. Stabilitet i Taiwansundet är därför av stor betydelse för både regional och global säkerhet.

Sverige och EU måste tydligt stå upp för fredlig konfliktlösning och internationell rätt. Det gäller också respekten för FN:s generalförsamlings resolution 2758. Den handlar om Kinas representation i FN och ger inte stöd för försök att isolera Taiwan internationellt.

Den ökade spänningen i Taiwansundet är samtidigt en del av ett bredare mönster i regionen. Kina har under senare år blivit alltmer självsäkert och i många fall mer konfrontativt i sitt internationella agerande. Det märks i militära påtryckningar mot Taiwan, i militariseringen av Sydkinesiska havet och i hur ekonomiskt beroende ibland används som politiskt verktyg.

För oss kristdemokrater är det viktigt att Europa möter denna utveckling med både realism och principfasthet. Vi ska samarbeta där det är möjligt men också vara tydliga när internationell rätt och demokratiska principer utmanas. Att stå upp för demokratiska samhällen som Taiwan är därför inte konfrontation – det är konsekvens.

Sydkinesiska havet är ett tydligt exempel på varför internationell rätt måste försvaras. Där kombineras territoriella anspråk med militarisering och försök att begränsa andra staters rättigheter enligt havsrätten. Det är avgörande att FN:s havsrättskonvention respekteras.

Små och medelstora stater måste kunna lita på att internationella regler gäller. Om starka stater tillåts sätta dessa ur spel riskerar hela den regelbaserade världsordningen att försvagas. Därför måste EU fortsatt vara tydligt i sitt stöd för internationell rätt och för fri sjöfart i dessa vatten.

Herr talman! Jag vill också säga några ord om situationen i Eritrea. Förra året fyllde Dawit Isaak 62 år. Han gjorde det i fångenskap. I över 24 år har han nu suttit fängslad i Eritrea utan åtal och utan rättegång. Hans hälsotillstånd är okänt för omvärlden, och ingen svensk företrädare, och inte heller någon i hans familj, har tillåtits besöka honom. Det är svårt att föreställa sig den brutalitet detta innebär. Det enda rätta är att Dawit Isaak omedelbart friges.

Eritrea är i dag en av världens mest slutna och repressiva stater. Politiska motståndare fängslas och torteras, och grundläggande fri- och rättigheter saknas. FN har vid upprepade tillfällen riktat stark kritik mot regimens omfattande brott mot mänskliga rättigheter. Samtidigt ser vi hur den eritreanska staten försöker utöva kontroll över sina medborgare även utanför landets gränser.

Den så kallade tvåprocentsskatten, som tas ut av eritreaner i exil – även här i Sverige – innebär i praktiken att människor pressas att finansiera den regim som många av dem själva har flytt ifrån. FN uppskattar att denna skatt är regimens enskilt största inkomstkälla. Det är oacceptabelt. Sverige måste vara berett att vidta påtryckningar för att denna skatteindrivning ska upphöra och fortsätta att lyfta Dawit Isaaks situation i alla forum där Sverige möter Eritrea. Det är därför också viktigt att utrikesministerns besök i Eritrea i december användes för att tydligt framföra Sveriges krav på att Dawit Isaak ska släppas fri. Sverige får aldrig sluta att arbeta för hans frihet.

Dawit Isaak är ett av Sveriges mest långvariga konsulära ärenden. Men han är tyvärr inte ensam. Vi har exempelvis även erfarit hur förläggaren Gui Minhai dömts i Kina under omständigheter som väckt stark internationell kritik. Dessa fall visar hur viktigt det är att Sverige konsekvent står upp för sina medborgare och för grundläggande rättssäkerhet.

Herr talman! I en tid av globala spänningar är det viktigare än på länge att demokratier samarbetar med varandra. EU-samarbetet är centralt. Det transatlantiska samarbetet är avgörande. Men utrikespolitik handlar inte bara om säkerhet. Det handlar också om att stärka demokrati, värna internationell rätt och bygga partnerskap med andra demokratier runt om i världen. Sverige är ett relativt litet land, men genom tydliga värderingar, starka samarbeten och ett aktivt internationellt engagemang kan vi göra skillnad.

I en tid där auktoritära krafter utmanar internationell rätt behöver demokratier stå närmare varandra, inte längre ifrån varandra. Sverige ska vara en tydlig röst för demokrati, frihet och mänskliga rättigheter. Det är inte bara en fråga om utrikespolitik. Det är en fråga om vilken värld vi vill leva i.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Kerstin Lundgren (C)

Anf. 185 Kerstin Lundgren (C)

Herr talman! När man lyssnar på den här debatten kan man tro att det är en debatt om ett antal krigshärdar runt om i världen, men det är en debatt om ett antal motioner som behandlas i ett betänkande med det inte alltför nya namnet Internationella relationer. Som betänkanderubrik är det kanske inte så upphetsande.

Det handlar i grunden om vår världsordning. Som har sagts här tidigare byggdes den upp efter andra världskriget, och den kännetecknas av det multilaterala samarbetet, internationella institutioner, frihandel, säkerhetssamarbete och, för oss i de demokratiska länderna, strävan att uppnå de mänskliga rättigheter som vi alla skrivit under på i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.

Den fria rörligheten inom EU och Norden som vi hyllar är bra att ta lärdom av. Det har varit en framgång med stora vinster för vår ekonomi och för människor som har haft möjlighet att studera och jobba i andra länder. Det har lett till höjd livskvalitet.

Herr talman! Den liberala världsordningen är inte utan brister. Men den har trots allt skapat välstånd, stabilitet och möjligheter för både människor och världens stater att lösa gemensamma problem tillsammans. Det är en värld att kämpa för även i tider av ifrågasättanden, oro, maktkamp, krig och konflikter.

Den liberala demokratin är kärnan i Centerpartiets utrikespolitik. Den försvarar och främjar demokrati och mänskliga rättigheter, stöttar rättsstatsuppbyggnad, motverkar korruption, stärker kvinnors rättigheter och möjligheter och stärker vårt samarbete med andra demokratier.

Det går hand i hand med en politik för utvecklingssamarbete som står upp för svensk biståndspolitik och att den ska återgå till enprocentsmålet och fokusera på mänskliga rättigheter.

Det handlar också om en utrikespolitik som är förenlig med en handelspolitik som främjar just frihandel och om en säkerhets- och försvarspolitik som innebär att vi tar större ansvar som allierad för vår och våra samarbetspartners gemensamma säkerhet.

Svensk säkerhetspolitik ska också vara en röst för frihet, demokrati och ograderade mänskliga rättigheter. Det blir inte en säkrare värld om vi enbart satsar på försvaret. Det är viktigt, men en värld utan mänskliga rättigheter där vi inte har frihet och demokrati är en värld som är osäker och som bygger konflikter och ger förutsättningar för krig.

Vi talar i Sverige om robusthet och att bygga ett robust land som inkluderar och inte exkluderar människor och som inte skapar klyftor och konflikter. Vi måste också ta den lärdomen vidare ut i resten av världen och i vår utrikes- och säkerhetspolitik.

Vi lever i en värld där de auktoritära ledarna har blivit fler. Ofrihet präglar allt fler samhällen och drabbar minoriteter hårt i stora delar av världen. I dag lever 70 procent av världens befolkning i autokratier. På 15 år har utvecklingen gått tillbaka 40 år i tiden. Vi är tillbaka till hur det såg ut 1985 då Sovjetunionen och kommunismen präglade Europa.

Krafterna från förr klär sig nu mer moderiktigt i etnonationalistisk och kulturnationalistisk klädedräkt. Men det är samma förtryck och samma maktspråk som vi ser i olika delar av världen.

Kampen för frihet och demokrati behöver starka röster. Sverige som ett av få världsledande demokratiska länder måste vara en ljusfackla för den liberala demokratins överlevnad och tillväxt.

Det gäller särskilt i en tid där vi alltmer ser systemrivaler som Kina, Ryssland, Iran – som vi har talat om tidigare här i debatten – som alltmer utmanar och underminerar den liberala demokratins grundvalar.

USA har burit frihetens och den liberala världens fackla, och vi ser nu med sorg hur de sakta släcker den. Internationellt samarbete prövas nu i grunden av krig och osäkerhet och bristande tilltro till avtal och uppgörelser.

Vi ska inte gå tillbaka till en tid där vilda västern råder, Jaltakonferensen, eller en tid där makt går före rätt. Vi behöver utveckla världsordningen på diplomatins väg och inte genom krig.

Sverige måste i denna värld säkerställa att vi inte låter oss utpressas, eller försöker utpressa andra länder, något som en del länder i dag blir utsatta för.

Diplomatin är alltjämt den första försvarslinjen. Sverige ska i alla lägen stå upp för folkrätten och försvara legitimiteten för våra internationella rättsinstanser.

Rysslands aggressiva krig i Ukraina har omkullkastat den europeiska säkerhetsordningen. Om detta finns inte några frågetecken. Därmed har också förutsättningarna för svensk och europeisk säkerhet förändrats.

Ukraina har självklart rätt till sitt territorium. Ryssland måste lämna Ukraina, inklusive det sedan 2014 illegalt ockuperade Krim.

Vi hade också Krimplattformen här i riksdagen i höstas. Det var en viktig signal just om att vi står upp för den territoriella integriteten för Ukraina.

De folkrättsliga principerna att varje land har rätt att försvara sig, rätt till sina gränser och rätt att välja sin framtid är grundläggande.

Herr talman! Man skulle kunna tala mycket om de internationella relationerna och de olika reservationerna som finns i detta betänkande. Självklart står vi bakom alla våra reservationer. Jag har berört utrikespolitikens inriktning.

Vi har en reservation om utrikesförvaltningens organisation, som måste sikta på frihet från förtryck med ett liberalt angreppssätt för att stärka individens rättigheter. Det gäller inte minst barn och flickor.

Vi har även lyft fram relationerna till de afrikanska länderna, som vi ser måste förnyas och utvecklas brett. Vi måste göra ett brett omtag. Det gäller även Minursos uppdrag, men också situationen i Taiwan och Sydkinesiska havet.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 11 under punkt 6.

Fredrik Malm (L)

Anf. 186 Fredrik Malm (L)

Herr talman! Nu i dagarna verkar en ukrainsk drönare ha träffat ett ryskt patrullfartyg i en hamn nära Finland. Händelsen visar hur stödet till Ukraina påverkar rysk militär förmåga även i vårt närområde. När Ryssland försvagas i Ukraina minskar också riskerna för oss. Det måste vara en av de mest centrala utgångspunkterna för svensk utrikespolitik i dag.

Rysslands anfallskrig är den mest akuta säkerhetspolitiska utmaningen i Europa, men det sker i ett bredare sammanhang. Kina bedriver en alltmer offensiv maktpolitik, och Iran destabiliserar Mellanösternregionen genom sina ombud. Kriget i Iran driver dessutom upp oljepriserna, vilket direkt stärker Rysslands finanser och därmed dess krigföring. Detta är sammanlänkade skeenden som kräver en mer samlad strategi från demokratiska länder.

Herr talman! Ukrainas förmåga att stå emot avgör utvecklingen i Europa under lång tid framöver. Ett Ryssland som inte stoppas kommer att fortsätta pröva gränser, politiskt och militärt. Därför behöver stödet till Ukraina präglas av tempo, uthållighet och tydliga målsättningar.

De frysta ryska tillgångarna bör tas i anspråk för att finansiera Ukrainas försvar och återuppbyggnad. Att dessa medel ligger orörda samtidigt som Ukraina bär kostnaderna för kriget är inte på något sätt rimligt.

Frågan om Ukrainas långsiktiga säkerhet måste också hanteras redan nu. Ett land som lämnas utanför säkerhetsstrukturerna i Europa riskerar att bli föremål för återkommande rysk påverkan och nya konflikter. Ukraina behöver därför integreras fullt ut i den europeiska gemenskapen.

EU-medlemskapet ger ekonomisk stabilitet och institutionell förankring. Natomedlemskapet ger säkerhetsgarantier som minskar risken för nya angrepp. Detta är avgörande för en varaktig fred. Utvecklingen ställer samtidigt, herr talman, högre krav på Europa.

Den amerikanska säkerhetspolitiken har blivit mer svårbedömd över tid. Oavsett vem som sitter i Vita huset behöver Europa ha en större egen förmåga att agera. Det innebär ökade försvarsutgifter. Det innebär bättre samordning och en starkare europeisk försvarsindustri. Det innebär också att fler länder måste bidra mer till stödet till Ukraina. Ansvarsfördelningen i Europa är i dag för ojämn. Den europeiska sammanhållningen är i detta läge central.

Ekonomisk och finansiell stabilitet är en del av vår samlade styrka. Sverige bör därför ta steg för att ansluta sig till euron. Det stärker vår position i EU och vår förmåga att påverka beslut som rör Europas framtid.

Den ekonomiska dimensionen av vår utrikespolitik får inte underskattas. Europas välstånd och tillväxt är grunden för vår förmåga att hävda oss i en allt hårdare global konkurrens och ytterst också för vår säkerhet. EU behöver därför bedriva en mer offensiv handelspolitik med fler och djupare frihandelsavtal.

Herr talman! Det är väldigt glädjande att arbetet nu går framåt både i förhandlingarna med Australien och i processen kring Mercosuravtalet. Motståndet från delar av den europeiska vänstern och även ytterhögern – också svenska partier som Vänsterpartiet och Miljöpartiet har aktivt röstat emot eller försvårat dessa avtal – riskerar att försvaga Europas ekonomiska ställning i en tid när vi behöver det motsatta.

Vi behöver också, herr talman, se över hur internationella regelverk påverkar vår egen handlingsfrihet.

Avtal, som Ottawakonventionen om personminor, tillkom i en annan säkerhetspolitisk kontext. När Ryssland konsekvent bryter mot folkrätten och använder alla tillgängliga medel måste vi analysera om nuvarande begränsningar är ändamålsenliga. Det handlar om att säkerställa att demokratier inte sätter sig själva i ett sämre läge i mötet med aktörer som inte följer samma regelverk.

Herr talman! Låt mig yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Jag har lyssnat på debatten. Jag skulle vilja säga några ord om Sydkinesiska havet, som har varit uppe här. Detta är egentligen en del av någonting som är mycket bredare. Det handlar nämligen om den oro som många länder i östra Asien känner inför Kinas destruktiva agerande och ökade krav på dominans. Kina har ju som mål att vara en globalt dominant aktör år 2049.

Sydkinesiska havet är ett innanhav som förbinder Stilla havet med Indiska oceanen. Genom Malackasundet och Sydkinesiska havet fraktas praktiskt taget allt som går sjövägen till Kina, Japan, Sydkorea, Taiwan och Filippinerna. Det är enorma handelsflöden här. Målsättningen måste vara att vi långsiktigt ska kunna vara säkra på att den fria navigationsrätten till sjöss gäller men också att de länder som delar detta innanhav klarar av att hitta någon sorts lösning på detta. Men vi lever inte i en verklighet där det är möjligt så länge den kinesiska positionen är att hela Sydkinesiska havet – enligt Kinas nine-dash line, som jag gissar heter niopunktslinje på svenska – ska tillhöra Kina.

Filippinerna har processat mot detta. Filippinerna använder andra argument. Filippinerna använder det man kan kalla för habitatargumentet: När det gäller det som ligger väster om Palawan och runt Spratlyöarna och de här korallreven har filippinska fiskare och människor levt där sedan urminnes tider, så att säga. Det argumentet har Filippinerna fått stöd för i Tyskland – i Hamburg, där havsrättsdomstolen ligger.

Sedan har vi Vietnam, herr talman. Vietnam har ett annat argument, där de försöker definiera sina anspråk. Det kallas ibland för kontinentalsockelargumentet. Malaysia, Brunei och även Taiwan är en del av detta.

Det är givetvis helt orimligt att Kina agerar som man gör. Det som nu är väldigt viktigt för Sverige och för EU är att vi fördjupar våra relationer med de länder i östra Asien som är mer demokratiska.

Frihandelsavtalet med Australien är mycket bra. Det är en del av detta. De avtal man nu förhandlar om med, tror jag, Thailand, Malaysia, Indonesien och Filippinerna till exempel är också väldigt viktiga långsiktigt för att stärka de länderna.

Generellt kan det sägas att de länder som är öar och halvöar i östra Asien är mer demokratiska än de länder som har landgräns mot Kina, exempelvis Nordkorea och Myanmar.

Vi måste förstå detta utifrån vår historia, när Europa var delat och vi hade kalla kriget och en konflikt och en konkurrens mellan demokratier och diktaturer i Europa. Det är precis det som pågår i östra Asien.

Jag tror att jag stannar där, herr talman.

Jacob Risberg (MP)

Anf. 187 Jacob Risberg (MP)

Herr talman! Ibland kommer avslut väldigt abrupt. Detta var lite grann som när man skrev uppgifter i skolan när man var liten. När man var tvungen att avsluta dog alla helt plötsligt. Det var det snabbaste sättet att avsluta det man höll på att skriva om.

Nåväl, herr talman! Vi lever i en tid då världen tycks skälva. Gamla sanningar ifrågasätts. Demokratier pressas tillbaka, och konflikter som vi trodde hörde historien till återvänder med förnyad kraft.

I en sådan tid måste vi ställa oss en grundläggande fråga: Vilken sorts värld vill vi leva i – en värld där styrka går före rätt eller en värld där även den minsta nationen vet att lagen står på dess sida? För mig är svaret självklart. Vi måste försvara den regelbaserade världsordningen – folkrätten – inte bara när det är enkelt utan framför allt när det är svårt.

Men, herr talman, innan vi ens talar om stater, lagar och fördrag måste vi minnas något enkelt men avgörande: Internationella relationer fungerar precis som mänskliga relationer. I ett samhälle där människor slutar prata med varandra breder misstro ut sig. Där löses inte konflikter, utan de läggs på hög. Hur länge skulle ett sådant samhälle hålla?

Tillit är det kitt som binder människor samman. Samma tillit fungerar mellan länder. Om stater slutar prata med varandra, om ambassader stängs, om diplomatin försvagas och om bistånd avvecklas utan plan försvagas också grunden för fred.

Ingen människa mår bra av isolering, och ingen nation blir trygg av att vända ryggen mot världen. Relationer, oavsett om de är mellan människor eller mellan stater, måste odlas, vårdas och upprätthållas. Annars uppstår ett vakuum, och vakuum fylls alltid av andra krafter, ofta krafter som inte delar våra värderingar.

Herr talman! Det finns en idé som är både skör och stark på samma gång: att lag ska ersätta makt. I stora delar av historien var det tvärtom. Konflikter avgjordes av vem som hade flest soldater, inte av vem som hade bäst argument. Kartor ritades om av erövringar, inte av överenskommelser.

Efter några av historiens mörkaste kapitel insåg världen något avgörande: att maktpolitikens logik alltid leder till nya motsättningar, medan gemensamma regler ger en chans till stabilitet och fred.

Folkrätten är därför mer än ett dokument. Den är vår gemensamma kompass. Den säger att konflikter ska lösas vid bord, inte på slagfält, att ingen stat ska behöva frukta att bli överkörd av någon större och att små och stora länder ska mötas under samma principer.

Men denna ordning fungerar bara om vi fortsätter tro på den. Om länder börjar välja vilka regler som gäller och vilka som kan ignoreras riskerar världen att åter glida mot en tid där styrka är den enda valutan. Att värna en värld där lag ersätter makt är därför inte idealism. Det är en förutsättning för att internationella relationer över huvud taget ska fungera och för att framtida generationer ska kunna leva i en värld där rätt, inte rå styrka, avgör vägens riktning.

Herr talman! I en värld med gränsöverskridande pandemier, klimatkriser och konflikter kan inget land stå ensamt. Därför är FN, EU och andra internationella organisationer inte tröga system. De är våra bästa verktyg för fred och utveckling. Multilateralism är inget buzzword. Det är civilisation i praktiken. Regionala organisationer som Afrikanska unionen tar ett allt större ansvar, och det är mycket positivt. Men det innebär inte att vi kan överge de globala institutionerna. Tvärtom visar det hur viktiga de är.

Herr talman! Låt mig säga detta tydligt: En stängd ambassad är en stängd dörr. Det är svårt att påverka utvecklingen i ett land där man inte längre finns. Man kan inte stärka civilsamhället om man försvinner när situationen är som mest utsatt, och man kan inte bygga förtroende genom att lämna ett samarbete över en natt.

Forskningen är tydlig: När bistånd avvecklas snabbt tappar projekten effekt. Relationer försämras, och partnerländerna känner sig övergivna. Diplomati är ett långdistanslopp. När man lämnar banan i förtid är det alltid någon annan som tar plats, ofta en aktör med helt andra värderingar.

Herr talman! Demokratin är under press, inte bara långt borta utan även här hemma. Det är lätt att tro att demokratins nedgång sker i skymundan, steg för steg, men för de människor som står på frontlinjen märks den inte som stilla förändringar. Den märks som hot, trakasserier och fängelsestraff och i alltför många fall som tystnad där det tidigare fanns modiga röster.

Journalister som avslöjar korruption och övergrepp riskerar sina liv. Miljöaktivister som försvarar natur och vatten mördas i ökande takt i flera regioner. Hbtqi-personer möter systematiskt hat, nya repressiva lagar och våld. Och kvinnorättskämpar, som ofta bär demokratirörelser på sina axlar, utsätts för både digital och fysisk repression som syftar till att tysta dem.

Detta är inte isolerade incidenter. Det är ett globalt mönster – ett mönster där civilsamhällets utrymme krymper, där fria medier demoniseras och där människor som försvarar rättsstaten allt oftare pekas ut som fiender i stället för som försvarare av samhällets grundpelare.

Just därför är det internationella samfundets respons så avgörande, för dessa människor behöver inte bara vår respekt i efterhand. De behöver vårt stöd nu. Det räcker inte med ord på konferenser. Det behövs praktiska verktyg, långsiktiga program och pålitliga partner.

Ambassader och EU-delegationer spelar här en helt avgörande roll. De kan vara en trygg plats för hotade aktivister. De kan ge juridiskt skydd, öppna dörrar och sätta press på myndigheter som kränker rättigheter. De kan bidra med en legitimitet som ofta utgör skillnaden mellan liv och död.

Men stödet måste vara proaktivt, inte reaktivt. Demokrati byggs inte när hoten har försvunnit. Demokrati byggs mitt i stormen, av människor som vågar stå upp trots motvinden. Och deras kamp har en sak gemensam över hela världen: De står aldrig starkare än när de vet att världen ser dem, hör dem och backar dem. Det är därför det är så viktigt att det internationella samfundet aldrig tvekar, att vi inte vänder bort blicken och att vi aldrig accepterar att modiga människor tystas medan vi passivt står bredvid, för i slutändan är demokratins försvarare inte bara hjältar i sin egen nation. De är försvarare av våra gemensamma värderingar, av mänsklig värdighet och av frihet att tala, tänka, älska och leva. De är inte ett sidospår i utrikespolitiken. De är utrikespolitikens kärna.

Herr talman! I mer än 50 år har västsaharier levt i flyktingläger i södra Algeriet. Många har aldrig sett det land som är deras. Marockos ockupation strider mot internationell rätt; det har både FN och internationella domstolar slagit fast. Ändå väljer vår regering att både stödja en folkrättsvidrig autonomiplan och godkänna ett handelsavtal med Marocko som uppenbart strider mot folkrätten.

För de västsahariska flyktingarna är bistånd deras livlina. Samtidigt som Marocko utvinner och tjänar pengar på sahrawiernas resurser minskar omvärldens bistånd till flyktinglägren, trots att behoven ökar. FN-insatsen Minurso är fortfarande den enda fredsbevarande insatsen i världen utan mandat att övervaka mänskliga rättigheter. Det är en orimlighet. Ingen fred kan byggas utan att brott dokumenteras och ansvar utkrävs.

Herr talman! Om vi vill leva i en fredligare värld behövs tre saker: närvaro, principer och mod. Det behövs närvaro för att diplomati kräver att vi finns där, det behövs principer för att folkrätten inte är förhandlingsbar och det behövs mod att stå upp för människor som kämpar för sin frihet. Vi kan aldrig ta fred, demokrati eller mänskliga rättigheter för givna. Vi måste försvara dem tillsammans, inte bara i ord utan i handling. Tillsammans kan vi bygga en värld där lag ersätter makt, där rättigheter ersätter rädsla och där hopp ersätter hat.

Jag står givetvis bakom samtliga reservationer i betänkandet men väljer för att spara lite tid vid voteringen att yrka bifall endast till reservation nummer 5.

Johan Büser (S)

Anf. 188 Johan Büser (S)

Herr talman! Timmen börjar bli sen, men det är väldigt viktiga frågor som vi har diskuterat i dag. Min partikamrat Morgan Johansson tog upp flera av dem i sitt anförande tidigare. Det handlar om krig i både Europa och i Mellanöstern, och det är exempel som tydligt visar att den regelbaserade världsordningen utmanas från flera håll.

Just därför är det så avgörande att Sverige står fast vid sina principer. I betänkandet står det också att folkrätten är en hörnsten i svensk utrikespolitik och att Sverige ska vara en aktiv, konstruktiv och engagerad aktör i det multilaterala samarbetet. Det är bra. Det är viktigt. Men det räcker inte att säga eller att skriva det. Det måste också märkas i den politik som förs.

Herr talman! Jag tycker att det finns en växande diskrepans mellan vad den svenska regeringen säger och vad den faktiskt gör. Vi ser hur regeringen talar om vikten av folkrätten, men i praktiken agerar regeringen inkonsekvent. Vi ser hur regeringen talar om globalt ansvar, men samtidigt minskar den biståndet kraftigt. Vi ser hur regeringen lyfter fram det internationella samarbetet och de internationella relationerna, men i realiteten drar sig Sverige nu tillbaka från flera viktiga sammanhang.

Det här är problematiskt, inte bara för Sveriges roll i världen utan också för trovärdigheten i vår utrikespolitik, för menar vi allvar med att försvara en regelbaserad världsordning kan vi inte välja när den ska gälla. Den måste gälla konsekvent i Europa, i Mellanöstern och också i Västsahara, som vi har talat om här i kväll.

Herr talman! Betänkandet lyfter också fram vikten av Sveriges relationer med Afrika och behovet av långsiktiga partnerskap. Det är helt avgörande, och min partikollega Morgan Johansson nämnde Socialdemokraternas förslag om en särskild Afrikastrategi.

Vi ser i dag hur auktoritära krafter och stater flyttar fram sina positioner på den afrikanska kontinenten, ofta utan krav på demokrati, mänskliga rättigheter eller rättsstatens principer. I det läget borde Sverige och Europa öka sitt engagemang, men i stället ser vi hur man minskar bistånd och sänker ambitioner. Man lämnar i praktiken utrymme för andra aktörer att definiera utvecklingen. Det riskerar att få långsiktiga och farliga konsekvenser, både för demokratin globalt och för vår egen säkerhet.

Herr talman! Det är mot denna bakgrund vi måste se frågan om Västsahara, för det är ett test på om vi menar allvar med folkrätten.

Västsahara har ju varit ockuperat sedan 1975. FN erkänner området som ett icke-självstyrande territorium. En folkomröstning om självständighet utlovades redan 1991 men har ännu inte genomförts. Under tiden har situationen försämrats. FN:s rapporter beskriver en spänd säkerhetssituation och återkommande begränsningar av grundläggande fri- och rättigheter. Oberoende observatörer har svårt att få tillträde till Västsahara. Samtidigt lever tiotusentals västsaharier i generation efter generation i flyktingläger i den algeriska öknen.

Herr talman! Jag har själv haft möjlighet att besöka de här lägren vid flera tillfällen genom åren. Jag minns starkt hur det kändes att komma dit. Jag minns den torra öknen och de enkla tälten och byggnaderna men också den värdighet och organisering som finns där. Vid ett av mina besök deltog jag också i Sahara Marathon.

Att springa genom öknen tillsammans med västsaharier och människor från hela världen är något speciellt. Det är inte bara ett lopp, utan det är en fredlig manifestation. Jag minns hur varje steg i sanden blev en påminnelse om något större: om kampen för frihet, om rätten att få återvända och om ett folks envisa tro på att världen en dag ska stå upp för dem.

Herr talman! Det som gör situationen i frågan om Västsahara än mer allvarlig är att västsaharierna i decennier har valt den fredliga vägen. De har vänt sig till FN, de har litat på internationella processer och de har sökt stöd i folkrätten. Alltför ofta har de dock mötts av tystnad, och nu riskerar de att mötas av något ännu värre, nämligen att länder som Sverige börjar kompromissa med de principer som tidigare har varit självklara.

Herr talman! Regeringen har nu valt att uttrycka stöd för Marockos autonomiplan som en grund för förhandlingar. Vi socialdemokrater tycker att det är ett problematiskt ställningstagande, för denna plan utgår från att Västsahara ska förbli under marockansk suveränitet. Den innebär att självständighet i praktiken inte finns som alternativ. Det är svårt att förena med det vi har talat om här i kväll, alltså principen om självbestämmande.

Detta är kärnan i kritiken. Man kan inte säga att ett folk har rätt att bestämma sin framtid och samtidigt stödja en lösning som på förhand begränsar denna rätt, för det är en motsägelse, och det är en motsägelse som riskerar att underminera folkrätten.

Herr talman! Betänkandet vi diskuterar betonar vikten av mänskliga rättigheter och av att Sverige ska vara en tydlig röst globalt. Här finns ytterligare en brist i regeringens politik. Vi vet att FN-insatsen Minurso i Västsahara fortfarande saknar mandat att övervaka mänskliga rättigheter. Detta är unikt i jämförelse med många andra av FN:s fredsinsatser. Vi vet att det finns rapporter om övergrepp, trakasserier och begränsningar av yttrandefriheten. Trots det driver regeringen inte tillräckligt tydligt på för förändring, och det är något Sverige borde göra.

Herr talman! Till sist vill jag säga att detta handlar om något större än en enskild konflikt. Det handlar om vilken roll Sverige ska spela i världen. Ska vi vara en röst för folkrätten på riktigt? Ska vi stå upp för multilateralt samarbete på riktigt? Ska vi vara en aktiv global aktör, eller ska vi dra oss tillbaka?

För oss socialdemokrater är svaret tydligt. Vi vill att Sverige ska vara en stark röst för internationell rätt. Vi vill att Sverige ska bidra till en rättvis och hållbar värld, och vi vill att Sverige ska stå upp för de människor som själva inte alltid har makt att göra sin röst hörd.

Herr talman! Det minsta vi kan göra är att stå fast vid principen om att västsaharierna själva ska få avgöra sin framtid – utan dubbelmoral och utan att deras rättigheter relativiseras. Jag vill därför avsluta med att yrka bifall till Socialdemokraternas reservation 8.

Anf. 189 Margareta Cederfelt (M)

Herr talman! Jag reagerade på att Johan Büser i sitt anförande antydde att regeringen inte tar del och tar ansvar när världen befinner sig i en svår situation. Låt mig påminna om att Sverige ger bistånd i enlighet med FN:s nivå på 0,7 procent. Sverige ligger därutöver i topp tio bland länder när det handlar om bidrag till FN relaterat till bnp. Detta tycker jag är fantastiskt. Det visar att Sverige är engagerat – men det går naturligtvis inte att vara engagerad överallt.

Herr talman! Jag vill fråga ledamoten Johan Büser om han tycker att det är bra att Sverige prioriterar Ukraina, att Sverige står upp för Ukraina och att Sverige avser att stå upp för Ukraina så länge det behövs. Det medför dock att det inte går att vara överallt. I det svåra läge världen nu befinner sig i prioriterar Sveriges regering Sveriges närmiljö, och där finns Ukraina.

Jag skulle också vilja fråga hur ledamoten ser på konflikten med Västsahara och Marocko och att man måste finna en lösning på den. Säkerhetsrådet har äntligen fattat ett beslut om en resolution, och Sverige stöder den. Vi talar om att vi vill ha ett starkt FN och att vi vill att det ska finnas en ordning. FN:s säkerhetsråd har nu tagit fram en resolution i syfte att nå fred, och Sverige stöder denna så långt det går.

Johan Büser (S)

Anf. 190 Johan Büser (S)

Herr talman! Tack, ledamoten Margareta Cederfelt, för frågorna!

Låt mig börja med att säga att vi socialdemokrater har varit tydliga från dag ett när det gäller frågan om Ukraina: Vi stöttar Ukraina till den dag Ryssland drar sig tillbaka. Ukraina har full rätt till sin suveränitet, och jag är glad att det finns ett brett samförstånd i Sveriges riksdag om det starka svenska stödet för Ukraina. Så ser det inte ut i alla länder i Europa, men i Sverige är stödet starkt för Ukraina, och det gläds jag åt att vi är överens om.

Det jag är ledsen över är diskussionen om biståndet, för Sverige och svenska regeringar stod i över 50 år upp för att Sverige ska ha ett bistånd som når upp till 1 procent. Det var socialdemokratiska regeringar, borgerliga regeringar och Margareta Cederfelts parti. Det här är den första regeringen på över 50 år som nu väljer att minska biståndet i ett läge där situationen i världen är mycket kritisk.

Vi ser hur USA minskar kärnstödet till FN. Vi ser hur USA drar sig tillbaka på många sätt, och vi ser europeiska länder som minskar biståndet. Att i det läget bryta det vi har stått upp för i över 50 år är djupt olyckligt, och vi socialdemokrater är tydliga med att vi ska tillbaka till 1 procent och att Sverige vid höstens regeringsskifte återigen ska kliva fram på den utrikespolitiska arenan.

När det gäller frågan om Västsahara är säkerhetsrådets resolution inget beslut om att det ska vara en autonomiplan, utan det nämns som en lösning. Jag beklagar det beslut som FN har fattat och kan konstatera att Marocko har varit väldigt aktivt som ockupationsmakt. Jag tycker att det är väldigt beklagligt att Sveriges regering nu ansluter sig till Marockos autonomiplan, som i grunden kränker västsaharierna och inte låter dem få möjlighet att vara med och definiera sitt eget självbestämmande.