Inseminationsverksamheten i Sverige

Betänkande 1992/93:LU4

Lagutskottets betänkande 1992/93:LU04

Inseminationsverksamheten i Sverige

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Motionen
• Utskottet
• Hemställan
• Bilaga

1992/93
LU4

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet en motion som tar upp frågor
rörande inseminationsverksamheten.

Motionen har remissbehandlats. Yttranden har avgivits av
Socialstyrelsen, Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala
universitet, Svenska kyrkans centralstyrelse, Rädda barnen,
Sveriges läkarförbund, Stockholms socialnämnd, Riksförbundet
BRIS och Riksförbundet för sexuellt likaberättigande.
Remissvaren har tagits in som bilaga till betänkandet.

Utskottet avstyrker bifall till motionen.

Motionen

1991/92:L425 av Barbro Westerholm (fp), vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om information om inseminationslagen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en översyn av inseminationslagen med
hänsyn till att insemination av ensamstående och lesbiska
kvinnor förekommer,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en utredning med syfte att få fram förslag
på hur de aktuella barnens rättsliga trygghet skall kunna
förbättras,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en utredning som följer upp hur det gått
för barn som blivit till genom insemination.

Utskottet

Gällande rätt

Med insemination avses införande av sperma i en kvinna på
konstlad väg. Genom lagen (1984:1140) om insemination, som
trädde i kraft den 1 mars 1985, lagreglerades
inseminationsverksamheten för första gången (prop. 1984/85:2, LU
10). Samtidigt infördes i 1 kap. föräldrabalken en ny
bestämmelse som reglerar faderskapet till barn som har
tillkommit genom insemination.

Enligt lagen om insemination får sådan behandling utföras
endast på en kvinna som är gift eller som bor tillsammans med en
man under äktenskapsliknande förhållanden. Som en ytterligare
förutsättning gäller att mannen skriftligen skall ha samtyckt
till inseminationen.

Den nya bestämmelsen i 1 kap. föräldrabalken innebär att ett
barn som har tillkommit genom insemination med samtycke av
moderns make eller annan man som bodde tillsammans med henne
under äktenskapsliknande förhållanden får samma rättsliga
ställning i förhållande till denne som om barnet hade kommit
till på naturlig väg. Denne man skall alltså anses som barnets
rättslige fader.

Insemination med användande av sperma från någon annan man än
kvinnans make eller sambo (s. k. givarinsemination) får utföras
endast på allmänt sjukhus och under överinseende av läkare med
specialistkompetens i gynekologi och obstetrik. Innan en
givarinsemination får utföras skall läkaren pröva om det med
hänsyn till makarnas eller sambornas medicinska, psykologiska
och sociala förhållanden är lämpligt att en insemination äger
rum. En ytterligare förutsättning är att det kan antas att det
blivande barnet kommer att växa upp under goda förhållanden. De
bedömningar som sålunda skall föregå ett medgivande till
givarinsemination åvilar ytterst den ansvarige läkaren. Det är
också denne som har att välja en lämplig spermagivare. Vid det
valet får inte några mera speciella önskemål om givarens
egenskaper eller kvaliteter i övrigt tillgodoses.

Ett barn som har tillkommit genom insemination har, sedan det
uppnått tillräcklig mognad, en ovillkorlig rätt att få del av de
uppgifter om spermagivaren som har antecknats i en för ändamålet
särskilt upprättad journal. Dessa uppgifter skall bevaras i
minst sjuttio år. Socialnämnd har ålagts en skyldighet att på
begäran biträda barnet med att skaffa fram uppgifter om givaren.
Frågan om barnets rätt att bli informerat om hur det har kommit
till är inte reglerad i lagen. I förarbetena är den dock
utförligt diskuterad. Där framhålls vikten av öppenhet och det
förutsätts att barn som har tillkommit genom givarinsemination
vid en lämplig tidpunkt informeras om detta av sina föräldrar.

Lagen innehåller förbud mot införsel i landet av fryst sperma
utan Socialstyrelsens tillstånd. Enligt en straffbestämmelse kan
den som vanemässigt eller för att bereda sig vinning utför
insemination i strid mot lagen dömas till böter eller fängelse i
högst sex månader. Detsamma gäller den som under sådana
förhållanden tillhandahåller sperma för insemination.

Motionsmotivering

I motion 1991/92:L425 anför Barbro Westerholm (fp) att den
långa väntetiden för insemination till en del har tillskrivits
förhållandet att givarnas anonymitet inte är skyddad. Hon anser
det emellertid tveksamt om detta är det verkliga skälet och
framhåller -- mot bakgrund av att tillgången på donatorer
varierar över landet -- att den verkliga orsaken kan vara det
sätt på vilket man informerar om insemination och om donatorns
ställning.

Under hänvisning till studier om hur adoptionsbarn och
inseminationsbarn har reagerat när de fått information om sitt
ursprung, framhåller motionären att det är viktigt att det
lämnas korrekt information om skälen bakom lagens utformning
till donatorerna, till de barnlösa paren och inte minst till
hälso- och sjukvårdens personal.

Enligt motionären saknas det nästan helt dokumenterade svenska
erfarenheter om inseminationsbarnens och deras föräldrars
situation. En uppföljning bör därför göras, eftersom resultatet
av en sådan undersökning är avgörande för vilka råd som bör ges
inför inseminationer i framtiden.

Motionären pekar på att insemination visserligen får utföras
endast på en kvinna som lever i ett stabilt heterosexuellt
förhållande, men att det trots allt är helt klart att
insemination utförs även på ensamstående heterosexuella och på
lesbiska kvinnor. Omfattningen av denna verksamhet är dock inte
känd. Endast den som vanemässigt eller för ekonomisk vinnings
skull medverkar vid sådana inseminationer kan straffas. Med
hänsyn till att insemination av ensamstående och lesbiska
kvinnor förekommer oavsett vad lagen säger bör reglerna ses
över.

Inseminationsbarn till ensamstående och lesbiska kvinnor
registreras som faderlösa, om modern inte vill uppge donatorns
identitet. Därför uppstår problem med bidragsförskott, och en
lesbisk partner kan inte få ersättning när hon vill ställa upp
och ta del av vårdnaden av barnen. Om modern skulle avlida
hamnar barnen i en otrygg situation därför att det inte finns
något som säger att den lesbiska partnern skulle få vårdnaden i
den situationen. Av dessa skäl bör enligt motionären en
utredning genomföras med syfte att få fram förslag om hur dessa
barns rättsliga trygghet skall kunna förbättras.

Remissyttranden

På lagutskottets begäran har yttranden över motion L425
avgetts av Socialstyrelsen, Juridiska fakultetsstyrelsen vid
Uppsala universitet, Svenska kyrkans centralstyrelse, Rädda
barnen, Sveriges läkarförbund, Stockholms socialnämnd,
Riksförbundet BRIS och Riksförbundet för sexuellt
likaberättigande, RFSL. Statens medicinsk-etiska råd och
Sveriges advokatsamfund har avstått från att yttra sig.

Socialstyrelsen anser att frågan om information till
donatorer, barnlösa par samt sjukvårdspersonal har behandlats
mycket ingående i styrelsens föreskrifter och allmänna råd
(SOSFS 1987:6) om inseminationer och att ytterligare åtgärder
därför inte behövs. Styrelsen ser det som värdefullt med en
uppföljning av barnens och föräldrarnas situation, men styrelsen
framhåller att en sådan undersökning kan bli svår att genomföra
och att det ännu endast är ett fåtal barn som har fötts efter
givarinsemination. Socialstyrelsen avstyrker motionärens förslag
när det gäller en översyn av lagen med avseende på insemination
av ensamstående och lesbiska kvinnor och framhåller att av
hänsyn till barnet bör sådan insemination även i fortsättningen
vara förbjuden. Även skapandet av ett särskilt rättsligt skydd
för barn som tillkommit genom insemination och som registreras
som faderlösa avstyrks av styrelsen, som framhåller att barn som
bor tillsammans med en biologisk förälder och dennes partner är
i samma situation om den biologiske föräldern dör, oavsett om
paret är gifta, samboende, heterosexuella eller homosexuella.
Det är inte självklart att partnern blir barnets vårdnadshavare,
och härvid sker en prövning av en homosexuell partners
lämplighet på samma sätt som för andra partner. Om den andre
biologiske föräldern ansöker om vårdnaden skall denne i första
hand utses till vårdnadshavare, om inte annan person är
lämpligare. Upprättande av särskilda rättsregler i dessa fall
skulle kunna ses som att samhället accepterar insemination mot
lagens bestämmelser.

Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet är
positiv till motionärens förslag utom såvitt det avser en
översyn av lagen med tanke på insemination av ensamstående och
lesbiska kvinnor. Fakultetsstyrelsen framhåller att det här är
fråga om en verksamhet som sker (inom eller utom landet) i strid
mot vår nuvarande lagstiftning, vilket medför såväl rättsliga
som andra problem. Utgångspunkten vid arbete med 1984 års
inseminationslag var att barnets bästa skulle sättas främst. Mot
bakgrund härav och då det antogs att ett barn behöver förebilder
från såväl en moders- som en fadersgestalt begränsades
möjligheten att erhålla insemination. I propositionen (prop.
1985/85:2, s. 10) konstaterade departementschefen att detta
ställningstagande trots kritik från olika håll kunde motiveras
av flera skäl, varav ett starkt sådant var avsaknaden av
forskning om situationen för barn, avlade genom insemination.
Frågan är då om hänsynen till barnets bästa i dag skulle kunna
tänkas föranleda en annan bedömning i detta avseende.

Fakultetsstyrelsen framhåller att hivsmitta i samband med
inseminationsverksamhet givetvis är ett allvarligt problem och
anser att om det skulle visa sig att hivsmitta ej blott sällan
förekommer bland barn och mödrar när illegal insemination har
ägt rum, så skulle möjligen hänsynen till barnets bästa kräva en
lagändring av det slag som avses i motionen. Emellertid torde
annars gälla att det förhållandet att en av lagstiftaren icke
godtagen handling visat sig ha vissa negativa bieffekter inte i
och för sig motiverar en legalisering av handlingen.
Fakultetsstyrelsen menar i stället att de argument som
åberopades av lagstiftaren mot ett tillåtande av insemination på
ensamstående kvinnor fortfarande framstår som relevanta. Skulle
emellertid en undersökning av inseminationsbarnens situation, i
synnerhet sådana inseminationsbarn som fötts och lever i
lesbiska förhållanden, utvisa att de antaganden som legat till
grund för gällande lagstiftning inte längre äger giltighet,
kommer dock saken i ett annat läge.

Svenska kyrkans centralstyrelse framhåller att information
om inseminationslagen skall ges alla berörda, med särskild
hänsyn till lagens skydd för barnets rätt till vetskap om sitt
biologiska ursprung, att en uppföljning skall göras av
inseminationsbarnens sociala och psykologiska situation samt att
en utredning bör göras med syfte att ge förslag till hur vissa
inseminationsbarns rättsliga trygghet skall kunna förbättras.
Centralstyrelsen finner det däremot inte vara motiverat att en
översyn görs av inseminationslagen innebärande att dess
grundläggande förutsättningar ändras.

Rädda barnen delar motionärens syn på behovet av
information och behovet av en uppföljning av barnens situation.
Man pekar dock på att en sådan uppföljning kan vara svår att
genomföra, eftersom det svenska materialet är mycket litet och
svårt att få fram.

Även Sveriges läkarförbund delar motionärens syn på
behovet av information och uppföljning. När det gäller förslaget
om översyn av lagen med avseende på insemination av ensamstående
och lesbiska kvinnor ifrågasätter förbundet om den undersökning
som måste föregå översynen är praktiskt möjlig att genomföra,
eftersom sådan insemination inte är tillåten. Om en sådan
undersökning skulle visa sig vara möjlig vill förbundet
tillstyrka förslaget.

Stockholms socialnämnd, Riksförbundet BRIS och RFSL
instämmer i de synpunkter som förs fram i motionen.

En fullständig redovisning av remissyttrandena finns i bilaga
1 till betänkandet.

Utskottets överväganden

Inledningsvis vill utskottet erinra om att utskottet vid
behandlingen av regeringens förslag till inseminationslag
särskilt framhöll att tyngdpunkten vid bedömningen av
lagregleringen av inseminationsverksamheten bör förläggas till
det blivande barnets bästa (LU 1984/85:10 s.15). Enligt
utskottets mening är det givet att de frågor som nu tas upp i
motionen på samma sätt skall bedömas utifrån ett övergripande
synsätt, som i första hand tar sikte på det blivande barnets
bästa.

Motionären pekar på betydelsen av information om
inseminationslagen i två olika hänseenden (yrkande 1). Det ena
gäller orsaken till de långa väntetiderna för insemination som
förekommer på flera håll i landet, vilket enligt motionären kan
bero på det sätt på vilket information om bl.a. donatorernas
ställning sker. Hon framhåller också -- med hänvisning till
vikten av att barnen får veta hur de kommit till och deras
möjligheter att söka sitt biologiska ursprung -- att det är
viktigt att det lämnas korrekt information om skälen bakom
inseminationslagens utformning såväl till donatorerna som till
de barnlösa paren samt inte minst till hälso- och sjukvårdens
personal.

I förarbetena till inseminationslagen anges vissa frågor,
beträffande vilka Socialstyrelsen förutsattes komma att utfärda
föreskrifter eller allmänna råd. Socialstyrelsen har också år
1987 utgivit föreskrifter och allmänna råd om inseminationer
(SOSFS 1987:6). I föreskrifterna och de allmänna råden, som
riktar sig till alla som kommer i kontakt med frågor rörande
ofrivillig barnlöshet men naturligtvis främst till personal inom
hälso- och sjukvården och socialtjänsten, behandlas utförligt de
medicinska och juridiska frågor som har samband med
inseminationsverksamheten. Stort utrymme ägnas också frågorna om
den psyko-sociala utredning som skall föregå en
givarinsemination. I anslutning därtill behandlas också barnets
behov av och rätt till vetskap om sitt ursprung och betydelsen
av föräldrarnas attityder i dessa hänseenden.

Tillgängliga uppgifter pekar på att det antal barn som efter
inseminationslagens tillkomst har fötts efter
givarinseminationer grovt räknat motsvarar endast en tiondel av
motsvarande födslar åren närmast före lagens tillkomst. Det rör
sig alltså om en kraftig minskning. Någon entydig slutsats om
orsaken till denna utveckling kan nu inte dras. Sannolikt
samverkar flera faktorer. Till den del orsaken till nedgången
skulle bero på brist på donatorer till följd av bristfällig
information om vad som gäller, vill utskottet peka på att det i
vart fall för alla dem som i sin yrkesverksamhet kommer i
kontakt med barnlösa par finns ett omfattande
informationsmaterial att tillgå i Socialstyrelsens föreskrifter
och allmänna råd. I sista hand är det dock den enskilde läkaren
som har att bedöma vilka informationsåtgärder som är påkallade.
Dock är denne därvid beroende av de prioriteringar som görs av
sjukvårdshuvudmännen.

Utskottet instämmer i motionärens uppfattning att det är av
största betydelse för barnen att veta hur de har kommit till
samt att de har möjlighet att söka sitt biologiska ursprung och
att det med den utgångspunkten är viktigt att det lämnas korrekt
information om skälen bakom inseminationslagens utformning till
donatorerna, till de barnlösa paren och inte minst till hälso-
och sjukvårdens personal. Enligt utskottets mening finns det
anledning att anta att den personal som i sin yrkesverksamhet
har kontakt med par som står i begrepp att undergå behandling
med givarinsemination känner ett ansvar i dessa frågor och att
de arbetar attitydpåverkande om ett kommande barns rätt till
vetskap om sitt ursprung. Socialstyrelsens föreskrifter och
allmänna råd torde därvid kunna ge sjukvårdens personal ett stöd
för deras samtal med de barnlösa paren om dessa frågor.

Mot bakgrund av det anförda finner utskottet det inte vara
påkallat med ett särskilt tillkännagivande från riksdagens sida
om information om inseminationslagen. Utskottet avstyrker därför
bifall till motionens yrkande 1.

I motionen har motionären vidare begärt dels en översyn av
inseminationslagen med hänsyn till att insemination av
ensamstående och lesbiska kvinnor förekommer (yrkande 2), dels
en utredning med syfte att få fram förslag om hur den rättsliga
tryggheten skall kunna förbättras för barn, tillkomna efter
insemination av ensamstående och lesbiska kvinnor (yrkande 3).

Utskottet vill erinra om att det under riksdagsbehandlingen av
förslaget till inseminationslag väcktes en motion med begäran om
att lagen skulle utformas så att även kvinnor som inte är gifta
eller samboende under äktenskapsliknande förhållanden skulle få
möjlighet till inseminationsbehandling. Motionärerna anförde att
det inte bör göras skillnad mellan olika grupper kvinnor med
hänsyn till den samlevnadsform de valt, utan att lagstiftningen
bör vara neutral i förhållande till hushålls- och
samlevnadsförhållanden. I det sammanhanget uttalade utskottet
stöd för departementschefens i propositionen redovisade
uppfattning att det inte kan anses som en allmän mänsklig
rättighet att under alla förhållanden få tillgång till
insemination utan att verksamheten bör begränsas till de fall
som har medfört att metoden har börjat användas, nämligen för
att avhjälpa ofrivillig barnlöshet hos makar och samboende av
motsatt kön (prop. 1984/85:2 s. 10, bet. LU10 s. 16). Utskottet
framhöll att det måste vara en strävan att så långt som möjligt
se till det blivande barnets bästa och att det därvid måste
beaktas att bland barnpsykiatrer och barnpsykologer särskilt
betonas vikten för barnets utveckling av att det har både en far
och en mor.

Enligt utskottets mening har några nya omständigheter som bör
föranleda en annan bedömning inte framkommit, och utskottet
vidhåller sitt ovan redovisade ställningstagande. Det saknas
således enligt utskottet skäl att göra en översyn av
inseminationslagen i förevarande hänseende, och utskottet
avstyrker därför bifall till yrkande 2.

Utskottet finner inte heller anledning att särskilt låta
utreda frågan om hur den rättsliga tryggheten skall kunna
förbättras för barn, tillkomna efter insemination av
ensamstående och lesbiska kvinnor. Som Juridiska
fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet har påpekat i sitt
remissvar är situationen i vårdnadsfrågan densamma när modern i
ett lesbiskt parförhållande avlider som då en legal
vårdnadshavare, som lever tillsammans med en person av motsatt
kön och som inte är barnets far, dör. Någon regel om att
styvföräldern automatiskt skulle komma i fråga som legal
vårdnadshavare i ett sådant fall finns inte. I stället gäller
att om barnet står under vårdnad av endast en av föräldrarna och
denne dör, så skall rätten på ansökan av den andra föräldern
eller på anmälan av socialnämnden anförtro vårdnaden åt den
andre föräldern eller, om det är lämpligare, åt en eller två
särskilt förordade förmyndare. Av detta följer att om barnets
far, spermagivaren, är okänd måste vårdnaden anförtros en eller
två särskilt förordnade förmyndare. Om den avlidna moderns
kvinnliga sambo därvid kan komma i fråga skall avgöras med
beaktande av vad som är bäst för barnet. Med det anförda
avstyrker utskottet bifall till motionens yrkande 3.

Vad slutligen gäller motionärens yrkande om en utredning som
följer upp hur det gått för barn som blivit till genom
insemination har ett par remissinstanser framhållit dels att det
torde vara svårt att få fram de önskade uppgifterna, dels att
endast ett fåtal barn har fötts efter givarinsemination. Därtill
kommer att de barn som fötts sedan inseminationslagen trätt i
kraft ännu inte har uppnått den ålder som torde vara önskvärd
från utvärderingssynpunkt. Med hänsyn till det sagda anser
utskottet att tiden ännu inte är mogen för en uppföljning av hur
det gått för de barn som blivit till genom insemination efter
lagens tillkomst. Upplysningsvis kan dock nämnas att det -- som
Rädda barnen har påpekat -- finns utländska forskningsresultat
på området som kan vara av intresse även för svenska
förhållanden. Utskottet avstyrker bifall även till motionens
yrkande 4.

Hemställan

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motion 1991/92:L425.

Stockholm den 12 november 1992

På lagutskottets vägnar

Maj-Lis Lööw

I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger
Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Owe Andréasson (s), Inger
Hestvik (s), Bengt Kronblad (s), Bertil Persson (m), Gunnar
Thollander (s), Richard Ulfvengren (nyd), Carin Lundberg (s),
Lennart Fridén (m), Hans Stenberg (s), Karin Pilsäter (fp), Erik
Artur Egervärn (c) och Peeter Luksep (m).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten John Andersson (v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Remissyttranden över motion 1991/92:L425

Bilaga

På lagutskottets begäran har yttrande över motionen avgivits
av Socialstyrelsen, Statens medicinsk-etiska råd, Juridiska
fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet, Svenska kyrkans
centralstyrelse, Rädda barnen, Sveriges advokatsamfund,
Sveriges läkarförbund, Stockholms socialnämnd, Riksförbundet
BRIS och Riksförbundet för sexuellt likaberättigande.

Socialstyrelsen:

Det är helt riktigt som sägs i motionen att
inseminationsverksamhet numera bedrivs i tämligen liten skala om
man undantar Malmö. Enligt en undersökning gjord av
inseminationsutredningen föddes före inseminationslagens
tillkomst år 1985 varje år minst 230 barn som tillkommit genom
givarinsemination. Fr.o.m. år 1989 sker årlig rapportering av
inseminationsverksamheten till Socialstyrelsen. Av denna framgår
att antalet barn som fötts efter givarinsemination år 1989 var
27 och år 1990 endast 19. Uppgifter från åren 1985--1988 saknas.

Då det gäller information till donatorer, barnlösa par samt
sjukvårdspersonal anser Socialstyrelsen att detta behandlas
mycket ingående i styrelsens föreskrifter och allmänna råd
(SOSFS 1987:6) om inseminationer. Några ytterligare åtgärder
torde inte behövas.

Socialstyrelsen anser det värdefullt med en uppföljning av
såväl barnens som föräldrarnas situation i de fall barnet
tillkommit genom givarinsemination. Det torde dock bli mycket
svårt att genomföra en sådan undersökning, då den kan upplevas
som integritetskränkande. Enda möjligheten att nå dessa familjer
torde vara genom de kliniker där behandlingen skett. En sådan
undersökning gjordes i Göteborg åren 1976--1979, då
frågeformulär lämnades till 95 makar som återkom för att få ett
andra inseminationsbarn, varvid svar (anonymt) avlämnades från
92 par. Ett problem, om man skulle göra en liknande undersökning
i dag, är naturligtvis att det är så få barn som fötts efter
givarinsemination.

Socialstyrelsen avstyrker förslaget att man skulle se över
inseminationslagen beträffande insemination av ensamstående och
lesbiska kvinnor. Socialstyrelsen anser att av hänsyn till
barnet bör sådan insemination även i fortsättningen vara
förbjuden. En lagändring är inte befogad bara för att lagen
kringgås på vissa punkter. Socialstyrelsen vill härvid erinra om
att i propositionen 1984/85:2 sägs att det inte är en allmän
mänsklig rättighet att under alla förhållanden få tillgång till
givarinsemination. Det sägs vidare, att avsaknaden av forskning
om situationen för de barn som har kommit till genom
insemination talar också mot att denna teknik används i andra
fall än då barnen kan växa upp hos föräldrar av båda könen.

Enligt motionären kan kvinnorna utsätta sig och barnet för
HIV-smitta genom insemination utomlands. Denna risk kan likaväl
uppstå om kvinnan skaffar sig barn på naturlig väg och är inte
skäl för en lagändring.

Socialstyrelsen avstyrker även förslaget att skapa ett
särskilt rättsligt skydd för de barn som tillkommit genom
insemination och i dag registreras som faderlösa. Barn som bor
tillsammans med biologisk förälder och dennes partner är i samma
situation om den biologiske föräldern dör, oavsett om paret är
gifta, samboende, heterosexuella eller homosexuella. Det är inte
självklart att partnern blir barnets vårdnadshavare och härvid
sker prövning av en homosexuell partners lämplighet på samma
sätt som för andra partner. Om den andre biologiske föräldern
ansöker om vårdnaden skall denne i första hand utses till
vårdnadshavare, om inte annan person är lämpligare. Upprättande
av särskilda rättsregler i dessa fall skulle kunna ses som att
samhället accepterar insemination mot lagens bestämmelser.

Statens medicinsk-etiska råd:

Statens medicinsk-etiska råd har vid sammanträde behandlat
utskottets begäran om yttrande över motion 1991/92:L425 angående
inseminationsverksamheten i Sverige.

De förhållanden och förslag till åtgärder som tas upp i
motionen bör enligt rådets uppfattning inte bedömas från etiska
utgångspunkter utan överväganden bör göras utifrån samhällets
intresse av att stiftade lagar efterlevs.

De juridiska bedömningar som kan behöva göras med anledning av
motionen bör föregås av en kartläggning och utvärdering av de
faktiska förhållandena.

Statens medicinsk-etiska råd skall vara ett rådgivande organ i
medicinsk etiska frågor som är särskilt känsliga för den
mänskliga integriteten och som på sikt kan utgöra ett hot mot
människovärdet. Rådet finner inte att de i motionen upptagna
frågeställningarna i detta skede skall bedömas mot denna
bakgrund.

Rådet beslutade därför att avstå från att avge ett yttrande.

Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet:

I motionen tas upp flera olika frågor som rör verksamheten med
givarinsemination.

Först betonas vikten av att det till de barnlösa par som
efterfrågar sådan insemination, till spermadonatorer och inte
minst till hälso- och sjukvårdens personal lämnas korrekt
information om skälen bakom inseminationslagens utformning,
närmare bestämt vad avser rätten för barnet att kunna få vetskap
om sitt ursprung. Enligt motionären måste kliniker, som arbetar
med fertilitetsutredningar känna ett ansvar för att bidra till
attitydpåverkan när det gäller givarinseminationsbarnens rätt
att få veta sitt ursprung. Hälso- och sjukvårdens huvudmän
liksom socialstyrelsen bör enligt motionären också bidra med
kunskap och information när det gäller den aktuella frågan.

En nödvändig förutsättning för att ett barn avlat genom
givarinsemination skall kunna utöva sin lagstadgade rätt att få
kännedom om sitt biologiska ursprung är givetvis, att barnet
informeras om att det tillkommit genom sådan insemination.
Självklart måste det vara föräldrarna, dvs. modern och den
sociale fadern, som vid lämplig tidpunkt i första hand har att
informera barnet härom. Om föräldrarna av någon anledning, t.ex.
beroende på en bristande insikt om betydelsen av barnets rätt
att få veta sitt ursprung eller p.g.a. en negativ inställning
till denna rätt, inte fullgör denna sin informationsskyldighet
måste detta sägas utgöra ett allvarligt problem. En negativ
attityd hos det ofrivilligt barnlösa paret till
givarinseminationsbarns rätt att få veta sitt ursprung kan för
övrigt tänkas i vissa fall medföra, att paret väljer att få
inseminationsbehandlingen utförd illegalt i Sverige eller
utomlands. Slutligen kan konstateras att det förhållandet att
spermagivaren enligt 1984 års svenska inseminationslagstiftning
inte har rätt att vara anonym lär ha försvårat rekryteringen av
spermagivare och därmed försämrat möjligheterna för ofrivilligt
barnlösa par att här i landet komma i åtnjutande av denna
behandlingsform. Då kunskap, information och attitydpåverkan när
det gäller givarinseminationsbarns rätt att få veta sitt
ursprung bör medföra, att man kan komma tillrätta med nu nänmda
olika problem delar fakultetsstyrelsen motionärens uppfattning i
den nu aktuella frågan.

Motionären konstaterar vidare, att det nästan helt saknas
dokumenterade svenska erfarenheter i frågan om hur
inseminationsbarn upplever sin situation. Hon föreslår därför,
att det genomförs en undersökning härav men också av
inseminationsbarnens föräldrars situation. Resultaten av en
sådan undersökning kan bli avgörande för hur man skall ställa
sig i framtiden till frågan om insemination som behandling vid
ofrivillig barnlöshet.

När det gäller denna fråga vill fakultetsstyrelsen först
erinra om att behovet av forskning rörande situationen för barn
avlade genom givarinsemination betonades redan i förarbetena
till 1984 års inseminationslagstiftning. Dåvarande juridiska
fakultetsnämnden i Uppsala bedömde för övrigt i sitt
remissyttrande 1983-12-01 över inseminationsutredningens
betänkande "Barn genom insemination" (SOU 1983:42) frågan om
detta forskningsbehov som så viktig att nämnden förklarade, att
den egentligen helst hade sett, att det införts förbud mot
verksamhet med givarinsemination till dess sådan forskning
genomförts. (Att nämnden trots allt accepterade att verksamheten
med givarinsemination legaliserades berodde på den uppenbara
risken att ett förbud skulle komma att kringgås genom en
illegal, från samhällets sida helt okontrollerad, verksamhet.)
Då kravet på sådan forskning ännu ej synes ha tillgodosetts
ställer sig fakultetsstyrelsen givetvis mycket positiv till
motionärens förslag i denna del. Därest en sådan undersökning --
vilken naturligtvis, som motionären själv framhåller, kan vara
både känslig och svår att genomföra -- är tänkt att omfatta
endast inseminationsfall, som inträffat efter ikraftträdandet
1985 av 1984 års inseminationslagstiftning kan man dock möjligen
mena, att forskningen skulle kunna bli mera givande, om man
väntade ytterligare några år med dess genomförande så att en
större del av de berörda inseminationsbarnen hunnit komma upp i
en sådan ålder, då det är vanligt att frågan om barnets ursprung
aktualiseras av barnet självt eller föräldrarna. Om
forskningsresurserna tillåter det, kan dock naturligtvis den
efterfrågade forskningen starta omgående för att sedan följas
upp med ny sådan efter några år.

Fakultetsstyrelsen vill slutligen tillägga, att en
undersökning av inseminationsbarnens situation lämpligen borde
inkludera en kartläggning av frågan om på vilket sätt och i
vilken omfattning de blivande föräldrarna erhåller information,
rådgivning och kurativt stöd inför en givarinsemination med
särskild inriktning på frågan om barnets rätt att få kunskap om
sitt biologiska ursprung.

En komplicerad fråga motionären tar upp är, enligt
fakultetsstyrelsens mening, den om insemination på ensamstående
kvinnor eller på lesbiska kvinnor som lever samman i ett
parförhållande. Det är här fråga om en inseminationsverksamhet,
som sker (inom eller utom landet) i strid mot vår nuvarande
lagstiftning, vilket medför såväl rättsliga som andra problem.
När det gäller dessa problem, pekar motionären först på den
risk, som föreligger för att såväl moder som barn skall
HIV-smittas, en risk som man vid de legala inseminationerna
på sjukhus i Sverige söker förebygga genom att donatorns sperma
fryses och förvaras i fryst tillstånd tills en betr donatorn
utförd HIV-undersökning visat, att denne är smittfri. Det
aktuella problemet får motionären att anse, att
inseminationslagen bör ses över, varmed hon torde avse att lagen
bör ändras så att insemination blir tillåten, inte som nu endast
för äkta makar och heterosexuella sambor utan även för kvinnor,
som är ensamstående eller lever samman i ett lesbiskt
parförhållande.

Utgångspunkten vid arbetet på 1984 års inseminationslag var
att barnets bästa skulle sättas främst. Mot bakgrund härav och
då det antogs att ett barn behöver förebilder från såväl en
moders- som en fadersgestalt begränsades möjligheten att erhålla
insemination på sätt som nyss nämnts. I propositionen (prop
1984/85:2, s 10) konstaterade departementschefen att detta
ställningstagande trots kritik från olika håll kunde motiveras
av flera skäl, varav ett starkt sådant var avsaknaden av
forskning om situationen för barn avlade genom insemination.
Frågan är då om hänsynen till barnets bästa idag skulle kunna
tänkas föranleda en annan bedömning i detta avseende.

Risken för HIV-smitta i samband med inseminationsverksamhet är
givetvis ett allvarligt problem och skulle det visa sig att
HIV-smitta också faktiskt ej sällan förekommer bland barn och
mödrar i fall där här aktuell illegal insemination ägt rum
skulle möjligen hänsynen till barnets bästa kräva en lagändring
av det slag som antyds i motionen. Emellertid torde väl annars
gälla, att det förhållandet att en av lagstiftaren icke godtagen
handling visar sig ha vissa negativa bieffekter, när den utövas
illegalt inte i sig anses motivera en legalisering av handlingen
ifråga. Tvärtom är det fakultetsstyrelsens mening att de
argument som åberopades av lagstiftaren mot ett tillåtande av
insemination på ensamstående kvinnor fortfarande framstår som
relevanta. Skulle en undersökning av inseminationsbarnens
situation, i synnerhet då sådana inseminationsbarn som fötts och
lever i lesbiska förhållanden, utvisa att de antaganden som
legat till grund för gällande lagstiftning inte längre äger sin
giltighet kommer dock saken i ett annat läge; i sådant fall kan
man sålunda möjligen anse att något hinder ej längre möter mot
en sådan lagändring som motionären synes mena böra övervägas.

Skulle man införa en sådan lagändring som gör det tillåtet för
kvinnor som lever i lesbiskt parförhållande att få tillgång till
givarinsemination kan den frågan ställas om detta inte också bör
medföra en annan syn på frågan om homosexuella sambors
möjligheter att gemensamt anta adoptivbarn. Eller skall man stå
fast vid den ståndpunkt som hittills intagits i svensk
lagstiftning, nämligen att även om flera paralleller givetvis
måste kunna sägas dras mellan adoption och givarinsemination är
det inte nödvändigt att göra lagstiftningen likformig? Olika
exempel visar ju också att den inte är detta. Sålunda kan t.ex.
ensamstående kvinna få adoptera men alltså ej få tillgång till
givarinsemination medan heterosexuella sambor ej får adoptera
gemensamt men väl tillåts få barn genom givarinsemination.

I motionen uppmärksammas slutligen vissa problem rörande
underhåll och vårdnad när det gäller barn tillkomna genom
insemination på kvinnor, som är ensamstående eller som lever i
ett lesbiskt förhållande och som vägrar uppge vem
fadern/spermadonatorn är. Barnen får i dessa fall följaktligen
endast en rättslig förälder. Motionären föreslår här att frågan
om hur de aktuella barnens rättsliga trygghet skall kunna
förbättras blir föremål för en utredning. Fakultetssyrelsen, som
inget har att invända häremot, vill här endast göra följande
anmärkningar.

Den första frågan som här måste besvaras har berörts ovan,
nämligen den om givarinsemination skall vara tillgänglig även
för ensamstående och lesbiska kvinnor. Om så befinnes böra vara
fallet får samhället sägas ha accepterat, att barn föds i
enförälderfamiljer eller tvåförälderfamiljer där föräldrarna är
av samma kön. I fall där två kvinnor avser att fungera som
barnets föräldrar torde gällande bestämmelser i FB kunna göras
tillämpliga på så sätt, att samtyckande sambo blir att anse som
rättslig förälder vid sidan av modern. Barnet får härigenom
samma rättsliga ställning som barn födda i heterosexuella
förhållanden, inklusive rätten att få vetskap om spermadonatorns
identitet.

Litet annorlunda skulle situationen gestalta sig när modern är
ensamstående. Visserligen har barnet rätt att få vetskap om den
biologiske faderns/spermadonatorns identitet men denne skall ju
enligt gällande lagstiftning inte kunna komma ifråga som
rättslig förälder annat än i undantagsfall. En ofrånkomlig
slutsats tycks vara att om insemination på ensamstående kvinnor
tillåts, får det också godtas att barnet endast har en rättslig
förälder. Att, som sägs i motionen, "tillförsäkra dessa barn
samma trygghet som barn födda i en stabil heterosexuell
parrelation" låter sig knappast göras. Vad gäller de till det
rättsliga föräldraskapet knutna rättsverkningarna kan olika
lösningar ändock förbättra barnets ställning. Underhåll kan som
idag utges av samhället i form av bidragsförskott oberoende av
om faderskap kan fastställas eller ej.

Hur man skall se på frågan om underhåll och vårdnad när det
gäller barn avlade genom givarinsemination i lesbiska
parförhållanden så länge givarinsemination i denna typ av fall
inte accepteras av lagstiftaren kan diskuteras. Mycket tveksamt
måste anses vara om regeln i Föräldrabalken (FB) 7:5 om
styvförälders underhållsskyldighet kan göras analogt tillämplig
i detta fall. Enligt denna regel kan den som varaktigt bor
tillsammans med annans barn och med förälder som har vårdnaden
om barnet bli subsidiärt underhållsskyldig mot barnet. Detta
förutsätter dock att han eller hon tidigare varit gift med
föräldern ifråga eller har eget barn tillsammans med denne.
Sådan är ju alls inte situationen i det här aktuella fallet. Vad
gäller vårdnadsfrågan så torde väl främst det fallet vara av
intresse då den legala vårdnadshavaren, dvs. i det aktuella
fallet modern, dör. Situationen är jämförbar med den då en legal
vårdnadshavare, som lever tillsammans med en person av motsatt
kön och som ej är barnets förälder, dör. Någon regel om att
styvföräldern skulle automatiskt komma ifråga som legal
vårdnadshavare i detta fall finns inte. I stället gäller (FB
6:9, st 2), att om barnet står under vårdnad av endast en av
föräldrarna och denne dör så skall rätten på ansökan av den
andre föräldern eller på anmälan av socialnämnden anförtro
vårdnaden åt den andra föräldern eller, om det är lämpligare, åt
en eller två särskilt förordnade förmyndare. Av det sagda
framgår, att om barnets fader, spermagivaren, är okänd måste
vårdnaden i det aktuella fallet anförtros en eller två särskilt
förordnade förmyndare. Om den avlidna moderns kvinnliga sambo
därvid kan komma ifråga eller ej måste, med beaktande av vad som
är bäst för barnet, avgöras med hänsyn till omständigheterna i
varje särskilt fall. Man torde därvid inte kunna bortse från
möjligheten av att den presumtiva vårdnadshavarens homosexuella
läggning kan bli en faktor av betydelse vid denna prövning.

Svenska kyrkans centralstyrelse:

Centralstyrelsens tidigare ställningstagande

I sitt svar på inseminationsutredningens betänkande Barn genom
insemination (SOU 1983:42) ställde sig centralstyrelsen, med
viss tvekan, positiv till insemination med annan spermagivare än
make eller sambo. Centralstyrelsen framhöll såsom ett
oeftergivligt krav att barn som tillkommit genom insemination
alltid skall ha rätt och möjlighet att få veta vem den
biologiske fadern är.

Till förutsättningarna för centralstyrelsens positiva
ställningstagande hörde att denna barnets rätt skulle
tillgodoses. Av förarbetena till lagen framgår att det skulle
ankomma på föräldrarna att tala om för barnet hur det kommit
till. Vid behandlingen i riksdagen av lagförslaget om
insemination framhöll lagutskottet att barnets rätt i detta
sammanhang måste stå i förgrunden. Genom lagen (1984:1140) om
insemination föreskrivs, att insemination får göras endast om
kvinnans make eller sambo skriftligt har samtyckt härtill. Maken
eller sambon betraktas därmed såsom barnets far.

De nämnda omständigheterna, en par-relation som utgångspunkt
för ett formellt och reellt föräldraskap, om än inte i biologisk
mening, samt betoning av barnets rätt till information ligger
helt i linje med villkoren för centralstyrelsens tidigare
ställningstagande.

Information om inseminationslagen

Barbro Westerholms motion framhåller vikten av information
till olika parter beträffande inseminationslagen, särskilt
angående barnets rätt till vetskap om sitt biologiska ursprung.
Information om lagens skydd för barnet i detta hänseende skulle
ges de barnlösa paren, spermadonatorerna samt hälso- och
sjukvårdens personal. Att dessa, liksom övriga i motionen nämnda
parter, skall ges tydlig information om lagens syfte för barnens
del, bejakas av centralstyrelsen.

Inseminationsbarnens situation

Motionen efterlyser en utredning om hurudan utvecklingen
blivit för barn som tillkommit genom insemination. Motionären
framhåller, att kunskap internationellt sett är sällsynt
angående vilken dessa barns situation är. "Dokumenterade svenska
erfarenheter saknas nästan helt" (s. 9). Motionären anser därför
att en undersökning måste göras angående inseminationsbarnens
situation. Utfallet av en sådan undersökning skulle enligt
motionären bli avgörande för de råd som i framtiden kan ges
beträffande insemination som behandling av barnlöshet.

Centralstyrelsen instämmer med motionären när det gäller
kravet på en uppföljning av inseminationsbarnens sociala och
psykologiska situation. Hänsyn måste först och främst tas till
barnen. Men även föräldrarna -- i detta fall moderns och den
sociale fadern -- situation bör beaktas. Om det nämligen visar
sig att föräldrar (moder och social fader) till
inseminationsbarn exempelvis har samlevnadssvårigheter, skiljer
sig eller separerar i större utsträckning än andra par, bör
detta uppfattas som en varningssignal. Om en undersökning finner
negativa effekter i barnens mentala och sociala situation, av
skäl som hör ihop med inseminationsförfarandet, bör naturligtvis
i så fall verksamheten omprövas.

Sannolikheten kan dock vara minst lika stor för att underlag
framkommer som medger en positiv bedömning av livssituationen
för inseminationsbarn och deras föräldrar.

Att den åsyftade undersökningen måste bli långsiktig säger sig
självt, eftersom inseminationslagen haft laga kraft endast i sju
år.

Inseminationsbarnens rättsliga ställning

Motionären erinrar om att insemination enligt lagen får
utföras endast på kvinna som lever i ett stabilt heterosexuellt
förhållande. Om en lesbisk eller ensamstående heterosexuell
kvinna likväl låter utföra insemination på sig är det inte
straffbart. Det är inte känt hur vanlig sådan insemination är.

De rättsliga komplikationerna i dessa fall är uppenbara. Några
omnämns i motionen. Exempelvis registreras barnen som faderlösa,
om modern ej uppger den biologiske faderns namn. Om modern
skulle avlida kommer barnen i en otrygg situation. Den lesbiska
partnern skulle knappast kunna räkna med att få vårdnaden om
barnet.

Det rättsliga skyddet är uppenbarligen otillräckligt för
barnen efter insemination i strid med lagens bestämmelser.

Centralstyrelsen delar motionärens uppfattning att en
utredning bör göras med syfte att ge förslag till hur de
aktuella barnens rättsliga trygghet skall kunna förbättras.
Rättslig otrygghet för barnen står självfallet i centrum såsom
hot mot människovärdet, alldeles oavsett att barnen tillkommit
på sätt som avviker från gällande lag. Inseminationsbarn med
okända eller anonyma fäder bör inte i något avseende behandlas
ogynnsamt, t.ex. rättsligt och socialt.

I detta yttrande har centralstyrelsen utgått från gällande
lag, enligt vilken insemination såsom en av sina förutsättningar
räknar föräldraskap bestående av ett stabilt heterosexuellt
parförhållande. Centralstyrelsen finner det inte vara motiverat
att en översyn görs av inseminationslagen innebärande att dess
grundläggande förutsättningar ändras.

Sammanfattning

Centralstyrelsen framhåller, med tillstyrkan av motionen,

att information om inseminationslagen skall ges alla berörda,
med särskild hänsyn till lagens skydd för barnets rätt till
vetskap om sitt biologiska ursprung,

att en uppföljning skall göras av inseminationsbarnens sociala
och psykologiska situation,

att en utredning bör göras med syfte att ge förslag till hur
vissa inseminationsbarns rättsliga trygghet skall kunna
förbättras.

Centralstyrelsen finner det inte vara motiverat att en översyn
görs av inseminationslagen innebärande att dess grundläggande
förutsättningar ändras.

Rädda Barnen:

Inseminationsverksamheten; Information till barnen

Rädda Barnen anser det positivt att det motioneras i ämnet. I
likhet med motionären tror vi att en viktig orsak till
verksamhetens svårigheter i vårt land kan vara det sätt på
vilket man informerar berörda och allmänhet om ämnet.

Rädda Barnens inställning är liksom lagutskottets att
utgångspunkten för inseminationsverksamheten måste vara att så
långt som möjligt tillvarata barnets intressen.

Rädda Barnen delar motionärens uppfattning att kliniker som
arbetar med fertilitetsutredningar har "ett ansvar för att
arbeta attitydpåverkande om kommande barns rätt till sitt
ursprung". Det är bra att det understryks "att det är viktigt
att det lämnas korrekt information om skälen bakom
inseminationslagens utformning till donatorerna, till de
barnlösa paren och inte minst till hälso- och sjukvårdens
personal".

När det gäller information till barnen om deras ursprung har
en i vårt tycke olycklig formulering smugit sig in i texten.
Motionären nämner studier som visat att adoptivbarn och
inseminationsbarn blivit "illa berörda när de fått veta
sanningen om hur de kommit till". Rädda Barnen anser att
meningen kan missuppfattas eftersom det oftast inte är sanningen
i sig som är det svåra utan att den kommit för sent. Att
föräldrarna under många år haft en information om barnet som de
inte berättat, kanske t.o.m. ljugit om, upplevs som ett svek.

Inseminationsbarnens situation

Motionären föreslår att en uppföljning görs angående
inseminationsbarns och deras föräldrars situation, som en
vägledning inför framtida beslut. Rädda Barnen befarar dock att
en sådan uppföljning kan vara svår att genomföra eftersom det
svenska materialet troligen är mycket litet och svårt att få
fram.

Rädda Barnen vill framhålla att sådan forskning pågår i andra
delar av världen där det finns ett större material, t.ex. i
Storbritannien (dr Alexina McWhinnie, University of Dundee; R
Snowdon, G D Mitchell, University of Exeter), Frankrike (M
Duyne, CNRS, Université de Paris V), Australien (Rolein Rowland,
Melbourne), Nya Zeeland (Ken Daniels, University of
Christchurch). Av den forskningen borde vi kunna dra nyttig
lärdom. En del slutsatser kan också dras från vad adopterade
genom tiderna formulerat om hur centralt det varit för dem att
alltid ha vetat att de varit adopterade, att hemligheten är
värre än sanningen.

Sveriges advokatsamfund:

Härmed meddelas att Sveriges advokatsamfund avstår från att
inkomma med yttrande.

Sveriges läkarförbund:

Motionens anda kopplas till den FN-konvention om barns
rättigheter som Sverige ratificerat 1991. Motionärens förslag
måste således ses som ett led i arbetet på att i vårt land
förverkliga konventionens intentioner.

Motionären önskar att korrekt information om lagen arbetas
fram så att skälen bakom den kan lämnas till donatorerna, de
blivande föräldrarna och sjukvårdspersonalen. Visserligen torde
redan nu i många fall en sådan information lämnas, men förbundet
stödjer ändå motionärens förslag. Det är viktigt att
verksamheten hela tiden verkar med barnets intresse och
rättigheter i centrum. Barnet har rätt att få veta hur det
kommit till.

Det är riktigt att vi vet litet om hur de svenska
inseminationsbarnen upplever sin situation och det kan därför
vara motiverat med en undersökning härom. Det är emellertid en
svår och känslig uppgift som enligt förbundet bör underställas
en etisk kommitté. Självfallet bör de som utför undersökningen
även lägga fram förslag till eventuella åtgärder som kan
motiveras av undersökningsresultatet.

Motionären hemställer vidare om en översyn av lagen med hänsyn
till att insemination av ensamstående och lesbiska kvinnor
förekommer. Syftet med översynen F 37/92 är att dessa barns
rättsliga trygghet skall förbättras. Läkarförbundet ifrågasätter
om den undersökning som måste föregå översynen är praktiskt
möjlig att genomföra eftersom sådan insemination inte är
tillåten, men om så är möjligt vill läkarförbundet tillstyrka
förslaget.

Stockholms socialnämnd:

Sedan socialnämnden genom remiss från riksdagens lagutskott
anmodats yttra sig över riksdagsmotion 1991/92:L425 av Barbro
Westerholm (fp) om inseminationsverksamheten i Sverige, får
Stockholms socialnämnd som svar på remissen överlämna och
åberopa bilagda, av socialförvaltningen den 28 april 1992
avgivna tjänsteutlåtande.

Tjänsteutlåtande

Förslag till beslut

Socialförvaltningen föreslår att socialnämnden beslutar att
som svar på remissen överlämna och åberopa detta
tjänsteutlåtande.

Ärendets beredning

Detta tjänsteutlåtande är utarbetat vid programstaben/individ-
och familjeomsorg. Synpunkter har inhämtats från Juridiska
enheten och Familjerättsbyrån.

Motionens innehåll

Lagen om insemination trädde i kraft 1985. En insemination får
enligt denna endast utföras om kvinnans make eller sambo
skriftligen samtyckt till inseminationen. Maken eller sambon
anses därmed vara far till barnet. Lagen reglerar också barnets
rätt att få kunskap om sitt biologiska ursprung, men inte
föräldrarnas skyldighet att informera barnet om hur det kommit
till. Inseminationsverksamhet bedrivs vid sju av landets
sjukhus. Väntetiden för att få en insemination utförd kan uppgå
till tre år.

I motionen betonas vikten av att barnet får vetskap om sitt
ursprung och att sjukvårdspersonal, donatorer och de barnlösa
paren informeras om skälen bakom inseminationslagens utformning.
I Sverige har vi ännu mycket liten dokumentation av effekterna
av lagen. Motionären pekar på behov av att följa upp såväl
inseminationsbarnens som föräldrarnas situation.

Ingen vet i vilken omfattning insemination utförs på
ensamstående heterosexuella eller lesbiska kvinnor. Sådan
insemination kan innebära risker för överföring av HIV-
infektion. De här barnen registreras som faderlösa om modern
inte vill uppge donatorns identitet och deras ställning är på
flera sätt otrygg.

Motionären menar sammanfattningsvis att barnens intressen
alltid måste stå i centrum vare sig det gäller insemination av
kvinnor som är ensamstående eller lever i ett hetero- eller
homosexuellt parförhållande. Med tanke på barnens situation
anser motionären att regeringen bör tillsätta en utredning med
uppgift att göra en översyn av lagen som nu varit i kraft under
sju år och att följa upp hur det gått för de barn som fötts
efter insemination. Utredningen bör enligt motionären även ge
förslag till rättsligt skydd för de barn som idag registreras
som faderlösa så att de får samma trygghet som barn födda i en
stabil heterosexuell parrelation. I motionen hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om information om inseminationslagen, att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en översyn av inseminationslagen
med hänsyn till att insemination av ensamstående och lesbiska
kvinnor förekommer, att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om en utredning med syfte att
få fram förslag på hur de aktuella barnens rättsliga trygghet
skall kunna förbättras och att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om en utredning som
följer upp hur det gått för barn som blivit till genom
insemination.

Socialförvaltningens synpunkter

Inom förvaltningen finns ännu relativt ringa erfarenhet av
effekterna av inseminationslagen. Enstaka faderskapsärenden har
förekommit och bekräftar behovet av översyn bl.a. av
föräldrabalkens regler om faderskap.

Förvaltningen välkomnar motionärens initiativ till olika
utredningsuppdrag och till informationssatsningar inom området.
Insemination som företeelse är mycket litet diskuterad sedan
lagens tillkomst och behöver lyftas fram till öppen diskussion
med fokus på de psykologiska och rättsliga konsekvenser som
inseminationen kan få framför allt för barnen men också för de
vuxna som berörs.

Inte minst mot bakgrund av FN:s barnkonvention finns anledning
att se över dessa barns rättigheter. Svensk lagstiftning har
sedan länge framhållit barns rätt i olika avseenden. Liksom
adoptivbarn borde barn som blivit till efter insemination ha den
absoluta rätten att själva förfoga över möjligheten att söka
sitt biologiska ursprung. Barn behöver skyddas mot de lögner och
hemligheter som i många fall kringgärdar insemination och som
negativt påverkar de nära relationerna. Riskerna för traumatiska
avslöjanden är stora. Att, som vissa grupper hävda behovet av
återinförande av anonymitet för donatorerna, kan vi inte stödja,
då det går emot barnens rättmätiga intressen. På vissa sjukhus,
men dock inte på alla, har man svårigheter att rekrytera
donatorer vilket visar att anonymitetsskyddet inte är avgörande
för att finna seriösa donatorer.

Förvaltningen anser att inseminationsbarnens behov av
psykologiskt och rättsligt skydd behöver följas upp och
tillstyrker att en utredning ges uppdraget att göra en översyn
av aktuell lagstiftning.

Riksförbundet BRIS:

Riksförbundet BRIS instämmer helt med de synpunkter som
framläggs i motionen och tillstyrker att riksdagen i enlighet
med motionen:

ger regeringen till känna om behovet av en förbättrad
information till de grupper som berörs av inseminationslagen.

ger regeringen till känna om behovet av en översyn av
inseminationslagen med hänsyn till den insemination som
förekommer av ensamstående och lesbiska kvinnor.

ger regeringen till känna om behovet av en utredning med syfte
att följa upp hur det gått för barn som blivit till genom
insemination och få fram förslag till en förbättring av de
aktuella barnens rättsliga trygghet.

Riksförbundet för sexuellt likaberättigande:

Barbro Westerholm pekar på vilka orsaker som fanns för
inseminationslagens tillkommande nämligen de brister i
rättsskyddet som fanns för inseminerade barn. Den "sociale"
fadern kunde neka till faderskapet samtidigt som han inte hade
några rättigheter till barnet vid eventuell skilsmässa.

Därför skapades en lag som i första hand byggde på barnens
rätt.

På samma sätt menar RFSL att det idag finns barn i samma
osäkra rättsliga situation som innan inseminationslagen kom
till, nämligen de barn som kommer till genom att lesbiska och
ensamstående kvinnor som vill ha barn tvingas gå utanför lagen.

RFSL menar att inseminationslagen bör innefatta alla kvinnor
som inte vill eller kan få barn genom samlag oavsett om de lever
med en man, kvinna eller ensamma. Detta är ett självklart krav
på en mera rättvis lagstiftning som bygger på fakta och inte på
fördomar.

Westerholms beskrivning av de problem och orättvisor som möter
de barn som kommit till "utanför lagen" är helt korrekta. Inte
nog med att det finns en risk för hivsmitta, dessutom har på
grund av de familjerättsliga regler som i övrigt gäller den
"sociala" modern och barnet inga rättigheter sinsemellan.

Dessa aspekter togs upp av oss redan i utredningsarbetet inför
skapandet av inseminationslagen 1984. Sedan dess har åtskilliga
barn kommit till utan det rättsliga skydd som man tar för givet
åtnjutes av alla barn i vårt samhälle.

Samhället kan aldrig hindra kvinnor som hett önskar sig barn
att skaffa dem även om de stängs ute av lagstiftningen. De
förslag som Westerholm presenterar för att förbättra situationen
för dem och deras barn är därför utmärkta och mycket nödvändiga.

RFSL kräver att inseminationslagen öppnas för alla kvinnor som
har behov av den för barnens skull! Dessutom bör en
utredning tillsättas för att se över hur de aktuella barnens
ställning ska kunna förbättras.