Inseminationsverksamheten i Sverige
Betänkande 1992/93:LU4
Lagutskottets betänkande
1992/93:LU04
Inseminationsverksamheten i Sverige
Innehåll
1992/93 LU4
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet en motion som tar upp frågor rörande inseminationsverksamheten.
Motionen har remissbehandlats. Yttranden har avgivits av Socialstyrelsen, Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet, Svenska kyrkans centralstyrelse, Rädda barnen, Sveriges läkarförbund, Stockholms socialnämnd, Riksförbundet BRIS och Riksförbundet för sexuellt likaberättigande. Remissvaren har tagits in som bilaga till betänkandet.
Utskottet avstyrker bifall till motionen.
Motionen
1991/92:L425 av Barbro Westerholm (fp), vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om information om inseminationslagen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av inseminationslagen med hänsyn till att insemination av ensamstående och lesbiska kvinnor förekommer,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utredning med syfte att få fram förslag på hur de aktuella barnens rättsliga trygghet skall kunna förbättras,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utredning som följer upp hur det gått för barn som blivit till genom insemination.
Utskottet
Gällande rätt
Med insemination avses införande av sperma i en kvinna på konstlad väg. Genom lagen (1984:1140) om insemination, som trädde i kraft den 1 mars 1985, lagreglerades inseminationsverksamheten för första gången (prop. 1984/85:2, LU 10). Samtidigt infördes i 1 kap. föräldrabalken en ny bestämmelse som reglerar faderskapet till barn som har tillkommit genom insemination.
Enligt lagen om insemination får sådan behandling utföras endast på en kvinna som är gift eller som bor tillsammans med en man under äktenskapsliknande förhållanden. Som en ytterligare förutsättning gäller att mannen skriftligen skall ha samtyckt till inseminationen.
Den nya bestämmelsen i 1 kap. föräldrabalken innebär att ett barn som har tillkommit genom insemination med samtycke av moderns make eller annan man som bodde tillsammans med henne under äktenskapsliknande förhållanden får samma rättsliga ställning i förhållande till denne som om barnet hade kommit till på naturlig väg. Denne man skall alltså anses som barnets rättslige fader.
Insemination med användande av sperma från någon annan man än kvinnans make eller sambo (s. k. givarinsemination) får utföras endast på allmänt sjukhus och under överinseende av läkare med specialistkompetens i gynekologi och obstetrik. Innan en givarinsemination får utföras skall läkaren pröva om det med hänsyn till makarnas eller sambornas medicinska, psykologiska och sociala förhållanden är lämpligt att en insemination äger rum. En ytterligare förutsättning är att det kan antas att det blivande barnet kommer att växa upp under goda förhållanden. De bedömningar som sålunda skall föregå ett medgivande till givarinsemination åvilar ytterst den ansvarige läkaren. Det är också denne som har att välja en lämplig spermagivare. Vid det valet får inte några mera speciella önskemål om givarens egenskaper eller kvaliteter i övrigt tillgodoses.
Ett barn som har tillkommit genom insemination har, sedan det uppnått tillräcklig mognad, en ovillkorlig rätt att få del av de uppgifter om spermagivaren som har antecknats i en för ändamålet särskilt upprättad journal. Dessa uppgifter skall bevaras i minst sjuttio år. Socialnämnd har ålagts en skyldighet att på begäran biträda barnet med att skaffa fram uppgifter om givaren. Frågan om barnets rätt att bli informerat om hur det har kommit till är inte reglerad i lagen. I förarbetena är den dock utförligt diskuterad. Där framhålls vikten av öppenhet och det förutsätts att barn som har tillkommit genom givarinsemination vid en lämplig tidpunkt informeras om detta av sina föräldrar.
Lagen innehåller förbud mot införsel i landet av fryst sperma utan Socialstyrelsens tillstånd. Enligt en straffbestämmelse kan den som vanemässigt eller för att bereda sig vinning utför insemination i strid mot lagen dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. Detsamma gäller den som under sådana förhållanden tillhandahåller sperma för insemination.
Motionsmotivering
I motion 1991/92:L425 anför Barbro Westerholm (fp) att den långa väntetiden för insemination till en del har tillskrivits förhållandet att givarnas anonymitet inte är skyddad. Hon anser det emellertid tveksamt om detta är det verkliga skälet och framhåller -- mot bakgrund av att tillgången på donatorer varierar över landet -- att den verkliga orsaken kan vara det sätt på vilket man informerar om insemination och om donatorns ställning.
Under hänvisning till studier om hur adoptionsbarn och inseminationsbarn har reagerat när de fått information om sitt ursprung, framhåller motionären att det är viktigt att det lämnas korrekt information om skälen bakom lagens utformning till donatorerna, till de barnlösa paren och inte minst till hälso- och sjukvårdens personal.
Enligt motionären saknas det nästan helt dokumenterade svenska erfarenheter om inseminationsbarnens och deras föräldrars situation. En uppföljning bör därför göras, eftersom resultatet av en sådan undersökning är avgörande för vilka råd som bör ges inför inseminationer i framtiden.
Motionären pekar på att insemination visserligen får utföras endast på en kvinna som lever i ett stabilt heterosexuellt förhållande, men att det trots allt är helt klart att insemination utförs även på ensamstående heterosexuella och på lesbiska kvinnor. Omfattningen av denna verksamhet är dock inte känd. Endast den som vanemässigt eller för ekonomisk vinnings skull medverkar vid sådana inseminationer kan straffas. Med hänsyn till att insemination av ensamstående och lesbiska kvinnor förekommer oavsett vad lagen säger bör reglerna ses över.
Inseminationsbarn till ensamstående och lesbiska kvinnor registreras som faderlösa, om modern inte vill uppge donatorns identitet. Därför uppstår problem med bidragsförskott, och en lesbisk partner kan inte få ersättning när hon vill ställa upp och ta del av vårdnaden av barnen. Om modern skulle avlida hamnar barnen i en otrygg situation därför att det inte finns något som säger att den lesbiska partnern skulle få vårdnaden i den situationen. Av dessa skäl bör enligt motionären en utredning genomföras med syfte att få fram förslag om hur dessa barns rättsliga trygghet skall kunna förbättras.
Remissyttranden
På lagutskottets begäran har yttranden över motion L425 avgetts av Socialstyrelsen, Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet, Svenska kyrkans centralstyrelse, Rädda barnen, Sveriges läkarförbund, Stockholms socialnämnd, Riksförbundet BRIS och Riksförbundet för sexuellt likaberättigande, RFSL. Statens medicinsk-etiska råd och Sveriges advokatsamfund har avstått från att yttra sig.
Socialstyrelsen anser att frågan om information till donatorer, barnlösa par samt sjukvårdspersonal har behandlats mycket ingående i styrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 1987:6) om inseminationer och att ytterligare åtgärder därför inte behövs. Styrelsen ser det som värdefullt med en uppföljning av barnens och föräldrarnas situation, men styrelsen framhåller att en sådan undersökning kan bli svår att genomföra och att det ännu endast är ett fåtal barn som har fötts efter givarinsemination. Socialstyrelsen avstyrker motionärens förslag när det gäller en översyn av lagen med avseende på insemination av ensamstående och lesbiska kvinnor och framhåller att av hänsyn till barnet bör sådan insemination även i fortsättningen vara förbjuden. Även skapandet av ett särskilt rättsligt skydd för barn som tillkommit genom insemination och som registreras som faderlösa avstyrks av styrelsen, som framhåller att barn som bor tillsammans med en biologisk förälder och dennes partner är i samma situation om den biologiske föräldern dör, oavsett om paret är gifta, samboende, heterosexuella eller homosexuella. Det är inte självklart att partnern blir barnets vårdnadshavare, och härvid sker en prövning av en homosexuell partners lämplighet på samma sätt som för andra partner. Om den andre biologiske föräldern ansöker om vårdnaden skall denne i första hand utses till vårdnadshavare, om inte annan person är lämpligare. Upprättande av särskilda rättsregler i dessa fall skulle kunna ses som att samhället accepterar insemination mot lagens bestämmelser.
Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet är positiv till motionärens förslag utom såvitt det avser en översyn av lagen med tanke på insemination av ensamstående och lesbiska kvinnor. Fakultetsstyrelsen framhåller att det här är fråga om en verksamhet som sker (inom eller utom landet) i strid mot vår nuvarande lagstiftning, vilket medför såväl rättsliga som andra problem. Utgångspunkten vid arbete med 1984 års inseminationslag var att barnets bästa skulle sättas främst. Mot bakgrund härav och då det antogs att ett barn behöver förebilder från såväl en moders- som en fadersgestalt begränsades möjligheten att erhålla insemination. I propositionen (prop. 1985/85:2, s. 10) konstaterade departementschefen att detta ställningstagande trots kritik från olika håll kunde motiveras av flera skäl, varav ett starkt sådant var avsaknaden av forskning om situationen för barn, avlade genom insemination. Frågan är då om hänsynen till barnets bästa i dag skulle kunna tänkas föranleda en annan bedömning i detta avseende.
Fakultetsstyrelsen framhåller att hivsmitta i samband med inseminationsverksamhet givetvis är ett allvarligt problem och anser att om det skulle visa sig att hivsmitta ej blott sällan förekommer bland barn och mödrar när illegal insemination har ägt rum, så skulle möjligen hänsynen till barnets bästa kräva en lagändring av det slag som avses i motionen. Emellertid torde annars gälla att det förhållandet att en av lagstiftaren icke godtagen handling visat sig ha vissa negativa bieffekter inte i och för sig motiverar en legalisering av handlingen. Fakultetsstyrelsen menar i stället att de argument som åberopades av lagstiftaren mot ett tillåtande av insemination på ensamstående kvinnor fortfarande framstår som relevanta. Skulle emellertid en undersökning av inseminationsbarnens situation, i synnerhet sådana inseminationsbarn som fötts och lever i lesbiska förhållanden, utvisa att de antaganden som legat till grund för gällande lagstiftning inte längre äger giltighet, kommer dock saken i ett annat läge.
Svenska kyrkans centralstyrelse framhåller att information om inseminationslagen skall ges alla berörda, med särskild hänsyn till lagens skydd för barnets rätt till vetskap om sitt biologiska ursprung, att en uppföljning skall göras av inseminationsbarnens sociala och psykologiska situation samt att en utredning bör göras med syfte att ge förslag till hur vissa inseminationsbarns rättsliga trygghet skall kunna förbättras. Centralstyrelsen finner det däremot inte vara motiverat att en översyn görs av inseminationslagen innebärande att dess grundläggande förutsättningar ändras.
Rädda barnen delar motionärens syn på behovet av information och behovet av en uppföljning av barnens situation. Man pekar dock på att en sådan uppföljning kan vara svår att genomföra, eftersom det svenska materialet är mycket litet och svårt att få fram.
Även Sveriges läkarförbund delar motionärens syn på behovet av information och uppföljning. När det gäller förslaget om översyn av lagen med avseende på insemination av ensamstående och lesbiska kvinnor ifrågasätter förbundet om den undersökning som måste föregå översynen är praktiskt möjlig att genomföra, eftersom sådan insemination inte är tillåten. Om en sådan undersökning skulle visa sig vara möjlig vill förbundet tillstyrka förslaget.
Stockholms socialnämnd, Riksförbundet BRIS och RFSL instämmer i de synpunkter som förs fram i motionen.
En fullständig redovisning av remissyttrandena finns i bilaga 1 till betänkandet.
Utskottets överväganden
Inledningsvis vill utskottet erinra om att utskottet vid behandlingen av regeringens förslag till inseminationslag särskilt framhöll att tyngdpunkten vid bedömningen av lagregleringen av inseminationsverksamheten bör förläggas till det blivande barnets bästa (LU 1984/85:10 s.15). Enligt utskottets mening är det givet att de frågor som nu tas upp i motionen på samma sätt skall bedömas utifrån ett övergripande synsätt, som i första hand tar sikte på det blivande barnets bästa.
Motionären pekar på betydelsen av information om inseminationslagen i två olika hänseenden (yrkande 1). Det ena gäller orsaken till de långa väntetiderna för insemination som förekommer på flera håll i landet, vilket enligt motionären kan bero på det sätt på vilket information om bl.a. donatorernas ställning sker. Hon framhåller också -- med hänvisning till vikten av att barnen får veta hur de kommit till och deras möjligheter att söka sitt biologiska ursprung -- att det är viktigt att det lämnas korrekt information om skälen bakom inseminationslagens utformning såväl till donatorerna som till de barnlösa paren samt inte minst till hälso- och sjukvårdens personal.
I förarbetena till inseminationslagen anges vissa frågor, beträffande vilka Socialstyrelsen förutsattes komma att utfärda föreskrifter eller allmänna råd. Socialstyrelsen har också år 1987 utgivit föreskrifter och allmänna råd om inseminationer (SOSFS 1987:6). I föreskrifterna och de allmänna råden, som riktar sig till alla som kommer i kontakt med frågor rörande ofrivillig barnlöshet men naturligtvis främst till personal inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten, behandlas utförligt de medicinska och juridiska frågor som har samband med inseminationsverksamheten. Stort utrymme ägnas också frågorna om den psyko-sociala utredning som skall föregå en givarinsemination. I anslutning därtill behandlas också barnets behov av och rätt till vetskap om sitt ursprung och betydelsen av föräldrarnas attityder i dessa hänseenden.
Tillgängliga uppgifter pekar på att det antal barn som efter inseminationslagens tillkomst har fötts efter givarinseminationer grovt räknat motsvarar endast en tiondel av motsvarande födslar åren närmast före lagens tillkomst. Det rör sig alltså om en kraftig minskning. Någon entydig slutsats om orsaken till denna utveckling kan nu inte dras. Sannolikt samverkar flera faktorer. Till den del orsaken till nedgången skulle bero på brist på donatorer till följd av bristfällig information om vad som gäller, vill utskottet peka på att det i vart fall för alla dem som i sin yrkesverksamhet kommer i kontakt med barnlösa par finns ett omfattande informationsmaterial att tillgå i Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd. I sista hand är det dock den enskilde läkaren som har att bedöma vilka informationsåtgärder som är påkallade. Dock är denne därvid beroende av de prioriteringar som görs av sjukvårdshuvudmännen.
Utskottet instämmer i motionärens uppfattning att det är av största betydelse för barnen att veta hur de har kommit till samt att de har möjlighet att söka sitt biologiska ursprung och att det med den utgångspunkten är viktigt att det lämnas korrekt information om skälen bakom inseminationslagens utformning till donatorerna, till de barnlösa paren och inte minst till hälso- och sjukvårdens personal. Enligt utskottets mening finns det anledning att anta att den personal som i sin yrkesverksamhet har kontakt med par som står i begrepp att undergå behandling med givarinsemination känner ett ansvar i dessa frågor och att de arbetar attitydpåverkande om ett kommande barns rätt till vetskap om sitt ursprung. Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd torde därvid kunna ge sjukvårdens personal ett stöd för deras samtal med de barnlösa paren om dessa frågor.
Mot bakgrund av det anförda finner utskottet det inte vara påkallat med ett särskilt tillkännagivande från riksdagens sida om information om inseminationslagen. Utskottet avstyrker därför bifall till motionens yrkande 1.
I motionen har motionären vidare begärt dels en översyn av inseminationslagen med hänsyn till att insemination av ensamstående och lesbiska kvinnor förekommer (yrkande 2), dels en utredning med syfte att få fram förslag om hur den rättsliga tryggheten skall kunna förbättras för barn, tillkomna efter insemination av ensamstående och lesbiska kvinnor (yrkande 3).
Utskottet vill erinra om att det under riksdagsbehandlingen av förslaget till inseminationslag väcktes en motion med begäran om att lagen skulle utformas så att även kvinnor som inte är gifta eller samboende under äktenskapsliknande förhållanden skulle få möjlighet till inseminationsbehandling. Motionärerna anförde att det inte bör göras skillnad mellan olika grupper kvinnor med hänsyn till den samlevnadsform de valt, utan att lagstiftningen bör vara neutral i förhållande till hushålls- och samlevnadsförhållanden. I det sammanhanget uttalade utskottet stöd för departementschefens i propositionen redovisade uppfattning att det inte kan anses som en allmän mänsklig rättighet att under alla förhållanden få tillgång till insemination utan att verksamheten bör begränsas till de fall som har medfört att metoden har börjat användas, nämligen för att avhjälpa ofrivillig barnlöshet hos makar och samboende av motsatt kön (prop. 1984/85:2 s. 10, bet. LU10 s. 16). Utskottet framhöll att det måste vara en strävan att så långt som möjligt se till det blivande barnets bästa och att det därvid måste beaktas att bland barnpsykiatrer och barnpsykologer särskilt betonas vikten för barnets utveckling av att det har både en far och en mor.
Enligt utskottets mening har några nya omständigheter som bör föranleda en annan bedömning inte framkommit, och utskottet vidhåller sitt ovan redovisade ställningstagande. Det saknas således enligt utskottet skäl att göra en översyn av inseminationslagen i förevarande hänseende, och utskottet avstyrker därför bifall till yrkande 2.
Utskottet finner inte heller anledning att särskilt låta utreda frågan om hur den rättsliga tryggheten skall kunna förbättras för barn, tillkomna efter insemination av ensamstående och lesbiska kvinnor. Som Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet har påpekat i sitt remissvar är situationen i vårdnadsfrågan densamma när modern i ett lesbiskt parförhållande avlider som då en legal vårdnadshavare, som lever tillsammans med en person av motsatt kön och som inte är barnets far, dör. Någon regel om att styvföräldern automatiskt skulle komma i fråga som legal vårdnadshavare i ett sådant fall finns inte. I stället gäller att om barnet står under vårdnad av endast en av föräldrarna och denne dör, så skall rätten på ansökan av den andra föräldern eller på anmälan av socialnämnden anförtro vårdnaden åt den andre föräldern eller, om det är lämpligare, åt en eller två särskilt förordade förmyndare. Av detta följer att om barnets far, spermagivaren, är okänd måste vårdnaden anförtros en eller två särskilt förordnade förmyndare. Om den avlidna moderns kvinnliga sambo därvid kan komma i fråga skall avgöras med beaktande av vad som är bäst för barnet. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionens yrkande 3.
Vad slutligen gäller motionärens yrkande om en utredning som följer upp hur det gått för barn som blivit till genom insemination har ett par remissinstanser framhållit dels att det torde vara svårt att få fram de önskade uppgifterna, dels att endast ett fåtal barn har fötts efter givarinsemination. Därtill kommer att de barn som fötts sedan inseminationslagen trätt i kraft ännu inte har uppnått den ålder som torde vara önskvärd från utvärderingssynpunkt. Med hänsyn till det sagda anser utskottet att tiden ännu inte är mogen för en uppföljning av hur det gått för de barn som blivit till genom insemination efter lagens tillkomst. Upplysningsvis kan dock nämnas att det -- som Rädda barnen har påpekat -- finns utländska forskningsresultat på området som kan vara av intresse även för svenska förhållanden. Utskottet avstyrker bifall även till motionens yrkande 4.
Hemställan
Utskottet hemställer
att riksdagen avslår motion 1991/92:L425.
Stockholm den 12 november 1992
På lagutskottets vägnar
Maj-Lis Lööw
I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Owe Andréasson (s), Inger Hestvik (s), Bengt Kronblad (s), Bertil Persson (m), Gunnar Thollander (s), Richard Ulfvengren (nyd), Carin Lundberg (s), Lennart Fridén (m), Hans Stenberg (s), Karin Pilsäter (fp), Erik Artur Egervärn (c) och Peeter Luksep (m).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten John Andersson (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Remissyttranden över motion 1991/92:L425
Bilaga
På lagutskottets begäran har yttrande över motionen avgivits av Socialstyrelsen, Statens medicinsk-etiska råd, Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet, Svenska kyrkans centralstyrelse, Rädda barnen, Sveriges advokatsamfund, Sveriges läkarförbund, Stockholms socialnämnd, Riksförbundet BRIS och Riksförbundet för sexuellt likaberättigande.
Socialstyrelsen:
Det är helt riktigt som sägs i motionen att inseminationsverksamhet numera bedrivs i tämligen liten skala om man undantar Malmö. Enligt en undersökning gjord av inseminationsutredningen föddes före inseminationslagens tillkomst år 1985 varje år minst 230 barn som tillkommit genom givarinsemination. Fr.o.m. år 1989 sker årlig rapportering av inseminationsverksamheten till Socialstyrelsen. Av denna framgår att antalet barn som fötts efter givarinsemination år 1989 var 27 och år 1990 endast 19. Uppgifter från åren 1985--1988 saknas.
Då det gäller information till donatorer, barnlösa par samt sjukvårdspersonal anser Socialstyrelsen att detta behandlas mycket ingående i styrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 1987:6) om inseminationer. Några ytterligare åtgärder torde inte behövas.
Socialstyrelsen anser det värdefullt med en uppföljning av såväl barnens som föräldrarnas situation i de fall barnet tillkommit genom givarinsemination. Det torde dock bli mycket svårt att genomföra en sådan undersökning, då den kan upplevas som integritetskränkande. Enda möjligheten att nå dessa familjer torde vara genom de kliniker där behandlingen skett. En sådan undersökning gjordes i Göteborg åren 1976--1979, då frågeformulär lämnades till 95 makar som återkom för att få ett andra inseminationsbarn, varvid svar (anonymt) avlämnades från 92 par. Ett problem, om man skulle göra en liknande undersökning i dag, är naturligtvis att det är så få barn som fötts efter givarinsemination.
Socialstyrelsen avstyrker förslaget att man skulle se över inseminationslagen beträffande insemination av ensamstående och lesbiska kvinnor. Socialstyrelsen anser att av hänsyn till barnet bör sådan insemination även i fortsättningen vara förbjuden. En lagändring är inte befogad bara för att lagen kringgås på vissa punkter. Socialstyrelsen vill härvid erinra om att i propositionen 1984/85:2 sägs att det inte är en allmän mänsklig rättighet att under alla förhållanden få tillgång till givarinsemination. Det sägs vidare, att avsaknaden av forskning om situationen för de barn som har kommit till genom insemination talar också mot att denna teknik används i andra fall än då barnen kan växa upp hos föräldrar av båda könen.
Enligt motionären kan kvinnorna utsätta sig och barnet för HIV-smitta genom insemination utomlands. Denna risk kan likaväl uppstå om kvinnan skaffar sig barn på naturlig väg och är inte skäl för en lagändring.
Socialstyrelsen avstyrker även förslaget att skapa ett särskilt rättsligt skydd för de barn som tillkommit genom insemination och i dag registreras som faderlösa. Barn som bor tillsammans med biologisk förälder och dennes partner är i samma situation om den biologiske föräldern dör, oavsett om paret är gifta, samboende, heterosexuella eller homosexuella. Det är inte självklart att partnern blir barnets vårdnadshavare och härvid sker prövning av en homosexuell partners lämplighet på samma sätt som för andra partner. Om den andre biologiske föräldern ansöker om vårdnaden skall denne i första hand utses till vårdnadshavare, om inte annan person är lämpligare. Upprättande av särskilda rättsregler i dessa fall skulle kunna ses som att samhället accepterar insemination mot lagens bestämmelser.
Statens medicinsk-etiska råd:
Statens medicinsk-etiska råd har vid sammanträde behandlat utskottets begäran om yttrande över motion 1991/92:L425 angående inseminationsverksamheten i Sverige.
De förhållanden och förslag till åtgärder som tas upp i motionen bör enligt rådets uppfattning inte bedömas från etiska utgångspunkter utan överväganden bör göras utifrån samhällets intresse av att stiftade lagar efterlevs.
De juridiska bedömningar som kan behöva göras med anledning av motionen bör föregås av en kartläggning och utvärdering av de faktiska förhållandena.
Statens medicinsk-etiska råd skall vara ett rådgivande organ i medicinsk etiska frågor som är särskilt känsliga för den mänskliga integriteten och som på sikt kan utgöra ett hot mot människovärdet. Rådet finner inte att de i motionen upptagna frågeställningarna i detta skede skall bedömas mot denna bakgrund.
Rådet beslutade därför att avstå från att avge ett yttrande.
Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet:
I motionen tas upp flera olika frågor som rör verksamheten med givarinsemination.
Först betonas vikten av att det till de barnlösa par som efterfrågar sådan insemination, till spermadonatorer och inte minst till hälso- och sjukvårdens personal lämnas korrekt information om skälen bakom inseminationslagens utformning, närmare bestämt vad avser rätten för barnet att kunna få vetskap om sitt ursprung. Enligt motionären måste kliniker, som arbetar med fertilitetsutredningar känna ett ansvar för att bidra till attitydpåverkan när det gäller givarinseminationsbarnens rätt att få veta sitt ursprung. Hälso- och sjukvårdens huvudmän liksom socialstyrelsen bör enligt motionären också bidra med kunskap och information när det gäller den aktuella frågan.
En nödvändig förutsättning för att ett barn avlat genom givarinsemination skall kunna utöva sin lagstadgade rätt att få kännedom om sitt biologiska ursprung är givetvis, att barnet informeras om att det tillkommit genom sådan insemination. Självklart måste det vara föräldrarna, dvs. modern och den sociale fadern, som vid lämplig tidpunkt i första hand har att informera barnet härom. Om föräldrarna av någon anledning, t.ex. beroende på en bristande insikt om betydelsen av barnets rätt att få veta sitt ursprung eller p.g.a. en negativ inställning till denna rätt, inte fullgör denna sin informationsskyldighet måste detta sägas utgöra ett allvarligt problem. En negativ attityd hos det ofrivilligt barnlösa paret till givarinseminationsbarns rätt att få veta sitt ursprung kan för övrigt tänkas i vissa fall medföra, att paret väljer att få inseminationsbehandlingen utförd illegalt i Sverige eller utomlands. Slutligen kan konstateras att det förhållandet att spermagivaren enligt 1984 års svenska inseminationslagstiftning inte har rätt att vara anonym lär ha försvårat rekryteringen av spermagivare och därmed försämrat möjligheterna för ofrivilligt barnlösa par att här i landet komma i åtnjutande av denna behandlingsform. Då kunskap, information och attitydpåverkan när det gäller givarinseminationsbarns rätt att få veta sitt ursprung bör medföra, att man kan komma tillrätta med nu nänmda olika problem delar fakultetsstyrelsen motionärens uppfattning i den nu aktuella frågan.
Motionären konstaterar vidare, att det nästan helt saknas dokumenterade svenska erfarenheter i frågan om hur inseminationsbarn upplever sin situation. Hon föreslår därför, att det genomförs en undersökning härav men också av inseminationsbarnens föräldrars situation. Resultaten av en sådan undersökning kan bli avgörande för hur man skall ställa sig i framtiden till frågan om insemination som behandling vid ofrivillig barnlöshet.
När det gäller denna fråga vill fakultetsstyrelsen först erinra om att behovet av forskning rörande situationen för barn avlade genom givarinsemination betonades redan i förarbetena till 1984 års inseminationslagstiftning. Dåvarande juridiska fakultetsnämnden i Uppsala bedömde för övrigt i sitt remissyttrande 1983-12-01 över inseminationsutredningens betänkande "Barn genom insemination" (SOU 1983:42) frågan om detta forskningsbehov som så viktig att nämnden förklarade, att den egentligen helst hade sett, att det införts förbud mot verksamhet med givarinsemination till dess sådan forskning genomförts. (Att nämnden trots allt accepterade att verksamheten med givarinsemination legaliserades berodde på den uppenbara risken att ett förbud skulle komma att kringgås genom en illegal, från samhällets sida helt okontrollerad, verksamhet.) Då kravet på sådan forskning ännu ej synes ha tillgodosetts ställer sig fakultetsstyrelsen givetvis mycket positiv till motionärens förslag i denna del. Därest en sådan undersökning -- vilken naturligtvis, som motionären själv framhåller, kan vara både känslig och svår att genomföra -- är tänkt att omfatta endast inseminationsfall, som inträffat efter ikraftträdandet 1985 av 1984 års inseminationslagstiftning kan man dock möjligen mena, att forskningen skulle kunna bli mera givande, om man väntade ytterligare några år med dess genomförande så att en större del av de berörda inseminationsbarnen hunnit komma upp i en sådan ålder, då det är vanligt att frågan om barnets ursprung aktualiseras av barnet självt eller föräldrarna. Om forskningsresurserna tillåter det, kan dock naturligtvis den efterfrågade forskningen starta omgående för att sedan följas upp med ny sådan efter några år.
Fakultetsstyrelsen vill slutligen tillägga, att en undersökning av inseminationsbarnens situation lämpligen borde inkludera en kartläggning av frågan om på vilket sätt och i vilken omfattning de blivande föräldrarna erhåller information, rådgivning och kurativt stöd inför en givarinsemination med särskild inriktning på frågan om barnets rätt att få kunskap om sitt biologiska ursprung.
En komplicerad fråga motionären tar upp är, enligt fakultetsstyrelsens mening, den om insemination på ensamstående kvinnor eller på lesbiska kvinnor som lever samman i ett parförhållande. Det är här fråga om en inseminationsverksamhet, som sker (inom eller utom landet) i strid mot vår nuvarande lagstiftning, vilket medför såväl rättsliga som andra problem. När det gäller dessa problem, pekar motionären först på den risk, som föreligger för att såväl moder som barn skall HIV-smittas, en risk som man vid de legala inseminationerna på sjukhus i Sverige söker förebygga genom att donatorns sperma fryses och förvaras i fryst tillstånd tills en betr donatorn utförd HIV-undersökning visat, att denne är smittfri. Det aktuella problemet får motionären att anse, att inseminationslagen bör ses över, varmed hon torde avse att lagen bör ändras så att insemination blir tillåten, inte som nu endast för äkta makar och heterosexuella sambor utan även för kvinnor, som är ensamstående eller lever samman i ett lesbiskt parförhållande.
Utgångspunkten vid arbetet på 1984 års inseminationslag var att barnets bästa skulle sättas främst. Mot bakgrund härav och då det antogs att ett barn behöver förebilder från såväl en moders- som en fadersgestalt begränsades möjligheten att erhålla insemination på sätt som nyss nämnts. I propositionen (prop 1984/85:2, s 10) konstaterade departementschefen att detta ställningstagande trots kritik från olika håll kunde motiveras av flera skäl, varav ett starkt sådant var avsaknaden av forskning om situationen för barn avlade genom insemination. Frågan är då om hänsynen till barnets bästa idag skulle kunna tänkas föranleda en annan bedömning i detta avseende.
Risken för HIV-smitta i samband med inseminationsverksamhet är givetvis ett allvarligt problem och skulle det visa sig att HIV-smitta också faktiskt ej sällan förekommer bland barn och mödrar i fall där här aktuell illegal insemination ägt rum skulle möjligen hänsynen till barnets bästa kräva en lagändring av det slag som antyds i motionen. Emellertid torde väl annars gälla, att det förhållandet att en av lagstiftaren icke godtagen handling visar sig ha vissa negativa bieffekter, när den utövas illegalt inte i sig anses motivera en legalisering av handlingen ifråga. Tvärtom är det fakultetsstyrelsens mening att de argument som åberopades av lagstiftaren mot ett tillåtande av insemination på ensamstående kvinnor fortfarande framstår som relevanta. Skulle en undersökning av inseminationsbarnens situation, i synnerhet då sådana inseminationsbarn som fötts och lever i lesbiska förhållanden, utvisa att de antaganden som legat till grund för gällande lagstiftning inte längre äger sin giltighet kommer dock saken i ett annat läge; i sådant fall kan man sålunda möjligen anse att något hinder ej längre möter mot en sådan lagändring som motionären synes mena böra övervägas.
Skulle man införa en sådan lagändring som gör det tillåtet för kvinnor som lever i lesbiskt parförhållande att få tillgång till givarinsemination kan den frågan ställas om detta inte också bör medföra en annan syn på frågan om homosexuella sambors möjligheter att gemensamt anta adoptivbarn. Eller skall man stå fast vid den ståndpunkt som hittills intagits i svensk lagstiftning, nämligen att även om flera paralleller givetvis måste kunna sägas dras mellan adoption och givarinsemination är det inte nödvändigt att göra lagstiftningen likformig? Olika exempel visar ju också att den inte är detta. Sålunda kan t.ex. ensamstående kvinna få adoptera men alltså ej få tillgång till givarinsemination medan heterosexuella sambor ej får adoptera gemensamt men väl tillåts få barn genom givarinsemination.
I motionen uppmärksammas slutligen vissa problem rörande underhåll och vårdnad när det gäller barn tillkomna genom insemination på kvinnor, som är ensamstående eller som lever i ett lesbiskt förhållande och som vägrar uppge vem fadern/spermadonatorn är. Barnen får i dessa fall följaktligen endast en rättslig förälder. Motionären föreslår här att frågan om hur de aktuella barnens rättsliga trygghet skall kunna förbättras blir föremål för en utredning. Fakultetssyrelsen, som inget har att invända häremot, vill här endast göra följande anmärkningar.
Den första frågan som här måste besvaras har berörts ovan, nämligen den om givarinsemination skall vara tillgänglig även för ensamstående och lesbiska kvinnor. Om så befinnes böra vara fallet får samhället sägas ha accepterat, att barn föds i enförälderfamiljer eller tvåförälderfamiljer där föräldrarna är av samma kön. I fall där två kvinnor avser att fungera som barnets föräldrar torde gällande bestämmelser i FB kunna göras tillämpliga på så sätt, att samtyckande sambo blir att anse som rättslig förälder vid sidan av modern. Barnet får härigenom samma rättsliga ställning som barn födda i heterosexuella förhållanden, inklusive rätten att få vetskap om spermadonatorns identitet.
Litet annorlunda skulle situationen gestalta sig när modern är ensamstående. Visserligen har barnet rätt att få vetskap om den biologiske faderns/spermadonatorns identitet men denne skall ju enligt gällande lagstiftning inte kunna komma ifråga som rättslig förälder annat än i undantagsfall. En ofrånkomlig slutsats tycks vara att om insemination på ensamstående kvinnor tillåts, får det också godtas att barnet endast har en rättslig förälder. Att, som sägs i motionen, "tillförsäkra dessa barn samma trygghet som barn födda i en stabil heterosexuell parrelation" låter sig knappast göras. Vad gäller de till det rättsliga föräldraskapet knutna rättsverkningarna kan olika lösningar ändock förbättra barnets ställning. Underhåll kan som idag utges av samhället i form av bidragsförskott oberoende av om faderskap kan fastställas eller ej.
Hur man skall se på frågan om underhåll och vårdnad när det gäller barn avlade genom givarinsemination i lesbiska parförhållanden så länge givarinsemination i denna typ av fall inte accepteras av lagstiftaren kan diskuteras. Mycket tveksamt måste anses vara om regeln i Föräldrabalken (FB) 7:5 om styvförälders underhållsskyldighet kan göras analogt tillämplig i detta fall. Enligt denna regel kan den som varaktigt bor tillsammans med annans barn och med förälder som har vårdnaden om barnet bli subsidiärt underhållsskyldig mot barnet. Detta förutsätter dock att han eller hon tidigare varit gift med föräldern ifråga eller har eget barn tillsammans med denne. Sådan är ju alls inte situationen i det här aktuella fallet. Vad gäller vårdnadsfrågan så torde väl främst det fallet vara av intresse då den legala vårdnadshavaren, dvs. i det aktuella fallet modern, dör. Situationen är jämförbar med den då en legal vårdnadshavare, som lever tillsammans med en person av motsatt kön och som ej är barnets förälder, dör. Någon regel om att styvföräldern skulle automatiskt komma ifråga som legal vårdnadshavare i detta fall finns inte. I stället gäller (FB 6:9, st 2), att om barnet står under vårdnad av endast en av föräldrarna och denne dör så skall rätten på ansökan av den andre föräldern eller på anmälan av socialnämnden anförtro vårdnaden åt den andra föräldern eller, om det är lämpligare, åt en eller två särskilt förordnade förmyndare. Av det sagda framgår, att om barnets fader, spermagivaren, är okänd måste vårdnaden i det aktuella fallet anförtros en eller två särskilt förordnade förmyndare. Om den avlidna moderns kvinnliga sambo därvid kan komma ifråga eller ej måste, med beaktande av vad som är bäst för barnet, avgöras med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. Man torde därvid inte kunna bortse från möjligheten av att den presumtiva vårdnadshavarens homosexuella läggning kan bli en faktor av betydelse vid denna prövning.
Svenska kyrkans centralstyrelse:
Centralstyrelsens tidigare ställningstagande
I sitt svar på inseminationsutredningens betänkande Barn genom insemination (SOU 1983:42) ställde sig centralstyrelsen, med viss tvekan, positiv till insemination med annan spermagivare än make eller sambo. Centralstyrelsen framhöll såsom ett oeftergivligt krav att barn som tillkommit genom insemination alltid skall ha rätt och möjlighet att få veta vem den biologiske fadern är.
Till förutsättningarna för centralstyrelsens positiva ställningstagande hörde att denna barnets rätt skulle tillgodoses. Av förarbetena till lagen framgår att det skulle ankomma på föräldrarna att tala om för barnet hur det kommit till. Vid behandlingen i riksdagen av lagförslaget om insemination framhöll lagutskottet att barnets rätt i detta sammanhang måste stå i förgrunden. Genom lagen (1984:1140) om insemination föreskrivs, att insemination får göras endast om kvinnans make eller sambo skriftligt har samtyckt härtill. Maken eller sambon betraktas därmed såsom barnets far.
De nämnda omständigheterna, en par-relation som utgångspunkt för ett formellt och reellt föräldraskap, om än inte i biologisk mening, samt betoning av barnets rätt till information ligger helt i linje med villkoren för centralstyrelsens tidigare ställningstagande.
Information om inseminationslagen
Barbro Westerholms motion framhåller vikten av information till olika parter beträffande inseminationslagen, särskilt angående barnets rätt till vetskap om sitt biologiska ursprung. Information om lagens skydd för barnet i detta hänseende skulle ges de barnlösa paren, spermadonatorerna samt hälso- och sjukvårdens personal. Att dessa, liksom övriga i motionen nämnda parter, skall ges tydlig information om lagens syfte för barnens del, bejakas av centralstyrelsen.
Inseminationsbarnens situation
Motionen efterlyser en utredning om hurudan utvecklingen blivit för barn som tillkommit genom insemination. Motionären framhåller, att kunskap internationellt sett är sällsynt angående vilken dessa barns situation är. "Dokumenterade svenska erfarenheter saknas nästan helt" (s. 9). Motionären anser därför att en undersökning måste göras angående inseminationsbarnens situation. Utfallet av en sådan undersökning skulle enligt motionären bli avgörande för de råd som i framtiden kan ges beträffande insemination som behandling av barnlöshet.
Centralstyrelsen instämmer med motionären när det gäller kravet på en uppföljning av inseminationsbarnens sociala och psykologiska situation. Hänsyn måste först och främst tas till barnen. Men även föräldrarna -- i detta fall moderns och den sociale fadern -- situation bör beaktas. Om det nämligen visar sig att föräldrar (moder och social fader) till inseminationsbarn exempelvis har samlevnadssvårigheter, skiljer sig eller separerar i större utsträckning än andra par, bör detta uppfattas som en varningssignal. Om en undersökning finner negativa effekter i barnens mentala och sociala situation, av skäl som hör ihop med inseminationsförfarandet, bör naturligtvis i så fall verksamheten omprövas.
Sannolikheten kan dock vara minst lika stor för att underlag framkommer som medger en positiv bedömning av livssituationen för inseminationsbarn och deras föräldrar.
Att den åsyftade undersökningen måste bli långsiktig säger sig självt, eftersom inseminationslagen haft laga kraft endast i sju år.
Inseminationsbarnens rättsliga ställning
Motionären erinrar om att insemination enligt lagen får utföras endast på kvinna som lever i ett stabilt heterosexuellt förhållande. Om en lesbisk eller ensamstående heterosexuell kvinna likväl låter utföra insemination på sig är det inte straffbart. Det är inte känt hur vanlig sådan insemination är.
De rättsliga komplikationerna i dessa fall är uppenbara. Några omnämns i motionen. Exempelvis registreras barnen som faderlösa, om modern ej uppger den biologiske faderns namn. Om modern skulle avlida kommer barnen i en otrygg situation. Den lesbiska partnern skulle knappast kunna räkna med att få vårdnaden om barnet.
Det rättsliga skyddet är uppenbarligen otillräckligt för barnen efter insemination i strid med lagens bestämmelser.
Centralstyrelsen delar motionärens uppfattning att en utredning bör göras med syfte att ge förslag till hur de aktuella barnens rättsliga trygghet skall kunna förbättras. Rättslig otrygghet för barnen står självfallet i centrum såsom hot mot människovärdet, alldeles oavsett att barnen tillkommit på sätt som avviker från gällande lag. Inseminationsbarn med okända eller anonyma fäder bör inte i något avseende behandlas ogynnsamt, t.ex. rättsligt och socialt.
I detta yttrande har centralstyrelsen utgått från gällande lag, enligt vilken insemination såsom en av sina förutsättningar räknar föräldraskap bestående av ett stabilt heterosexuellt parförhållande. Centralstyrelsen finner det inte vara motiverat att en översyn görs av inseminationslagen innebärande att dess grundläggande förutsättningar ändras.
Sammanfattning
Centralstyrelsen framhåller, med tillstyrkan av motionen,
att information om inseminationslagen skall ges alla berörda, med särskild hänsyn till lagens skydd för barnets rätt till vetskap om sitt biologiska ursprung,
att en uppföljning skall göras av inseminationsbarnens sociala och psykologiska situation,
att en utredning bör göras med syfte att ge förslag till hur vissa inseminationsbarns rättsliga trygghet skall kunna förbättras.
Centralstyrelsen finner det inte vara motiverat att en översyn görs av inseminationslagen innebärande att dess grundläggande förutsättningar ändras.
Rädda Barnen:
Inseminationsverksamheten; Information till barnen
Rädda Barnen anser det positivt att det motioneras i ämnet. I likhet med motionären tror vi att en viktig orsak till verksamhetens svårigheter i vårt land kan vara det sätt på vilket man informerar berörda och allmänhet om ämnet.
Rädda Barnens inställning är liksom lagutskottets att utgångspunkten för inseminationsverksamheten måste vara att så långt som möjligt tillvarata barnets intressen.
Rädda Barnen delar motionärens uppfattning att kliniker som arbetar med fertilitetsutredningar har "ett ansvar för att arbeta attitydpåverkande om kommande barns rätt till sitt ursprung". Det är bra att det understryks "att det är viktigt att det lämnas korrekt information om skälen bakom inseminationslagens utformning till donatorerna, till de barnlösa paren och inte minst till hälso- och sjukvårdens personal".
När det gäller information till barnen om deras ursprung har en i vårt tycke olycklig formulering smugit sig in i texten. Motionären nämner studier som visat att adoptivbarn och inseminationsbarn blivit "illa berörda när de fått veta sanningen om hur de kommit till". Rädda Barnen anser att meningen kan missuppfattas eftersom det oftast inte är sanningen i sig som är det svåra utan att den kommit för sent. Att föräldrarna under många år haft en information om barnet som de inte berättat, kanske t.o.m. ljugit om, upplevs som ett svek.
Inseminationsbarnens situation
Motionären föreslår att en uppföljning görs angående inseminationsbarns och deras föräldrars situation, som en vägledning inför framtida beslut. Rädda Barnen befarar dock att en sådan uppföljning kan vara svår att genomföra eftersom det svenska materialet troligen är mycket litet och svårt att få fram.
Rädda Barnen vill framhålla att sådan forskning pågår i andra delar av världen där det finns ett större material, t.ex. i Storbritannien (dr Alexina McWhinnie, University of Dundee; R Snowdon, G D Mitchell, University of Exeter), Frankrike (M Duyne, CNRS, Université de Paris V), Australien (Rolein Rowland, Melbourne), Nya Zeeland (Ken Daniels, University of Christchurch). Av den forskningen borde vi kunna dra nyttig lärdom. En del slutsatser kan också dras från vad adopterade genom tiderna formulerat om hur centralt det varit för dem att alltid ha vetat att de varit adopterade, att hemligheten är värre än sanningen.
Sveriges advokatsamfund:
Härmed meddelas att Sveriges advokatsamfund avstår från att inkomma med yttrande.
Sveriges läkarförbund:
Motionens anda kopplas till den FN-konvention om barns rättigheter som Sverige ratificerat 1991. Motionärens förslag måste således ses som ett led i arbetet på att i vårt land förverkliga konventionens intentioner.
Motionären önskar att korrekt information om lagen arbetas fram så att skälen bakom den kan lämnas till donatorerna, de blivande föräldrarna och sjukvårdspersonalen. Visserligen torde redan nu i många fall en sådan information lämnas, men förbundet stödjer ändå motionärens förslag. Det är viktigt att verksamheten hela tiden verkar med barnets intresse och rättigheter i centrum. Barnet har rätt att få veta hur det kommit till.
Det är riktigt att vi vet litet om hur de svenska inseminationsbarnen upplever sin situation och det kan därför vara motiverat med en undersökning härom. Det är emellertid en svår och känslig uppgift som enligt förbundet bör underställas en etisk kommitté. Självfallet bör de som utför undersökningen även lägga fram förslag till eventuella åtgärder som kan motiveras av undersökningsresultatet.
Motionären hemställer vidare om en översyn av lagen med hänsyn till att insemination av ensamstående och lesbiska kvinnor förekommer. Syftet med översynen F 37/92 är att dessa barns rättsliga trygghet skall förbättras. Läkarförbundet ifrågasätter om den undersökning som måste föregå översynen är praktiskt möjlig att genomföra eftersom sådan insemination inte är tillåten, men om så är möjligt vill läkarförbundet tillstyrka förslaget.
Stockholms socialnämnd:
Sedan socialnämnden genom remiss från riksdagens lagutskott anmodats yttra sig över riksdagsmotion 1991/92:L425 av Barbro Westerholm (fp) om inseminationsverksamheten i Sverige, får Stockholms socialnämnd som svar på remissen överlämna och åberopa bilagda, av socialförvaltningen den 28 april 1992 avgivna tjänsteutlåtande.
Tjänsteutlåtande
Förslag till beslut
Socialförvaltningen föreslår att socialnämnden beslutar att som svar på remissen överlämna och åberopa detta tjänsteutlåtande.
Ärendets beredning
Detta tjänsteutlåtande är utarbetat vid programstaben/individ- och familjeomsorg. Synpunkter har inhämtats från Juridiska enheten och Familjerättsbyrån.
Motionens innehåll
Lagen om insemination trädde i kraft 1985. En insemination får enligt denna endast utföras om kvinnans make eller sambo skriftligen samtyckt till inseminationen. Maken eller sambon anses därmed vara far till barnet. Lagen reglerar också barnets rätt att få kunskap om sitt biologiska ursprung, men inte föräldrarnas skyldighet att informera barnet om hur det kommit till. Inseminationsverksamhet bedrivs vid sju av landets sjukhus. Väntetiden för att få en insemination utförd kan uppgå till tre år.
I motionen betonas vikten av att barnet får vetskap om sitt ursprung och att sjukvårdspersonal, donatorer och de barnlösa paren informeras om skälen bakom inseminationslagens utformning. I Sverige har vi ännu mycket liten dokumentation av effekterna av lagen. Motionären pekar på behov av att följa upp såväl inseminationsbarnens som föräldrarnas situation.
Ingen vet i vilken omfattning insemination utförs på ensamstående heterosexuella eller lesbiska kvinnor. Sådan insemination kan innebära risker för överföring av HIV- infektion. De här barnen registreras som faderlösa om modern inte vill uppge donatorns identitet och deras ställning är på flera sätt otrygg.
Motionären menar sammanfattningsvis att barnens intressen alltid måste stå i centrum vare sig det gäller insemination av kvinnor som är ensamstående eller lever i ett hetero- eller homosexuellt parförhållande. Med tanke på barnens situation anser motionären att regeringen bör tillsätta en utredning med uppgift att göra en översyn av lagen som nu varit i kraft under sju år och att följa upp hur det gått för de barn som fötts efter insemination. Utredningen bör enligt motionären även ge förslag till rättsligt skydd för de barn som idag registreras som faderlösa så att de får samma trygghet som barn födda i en stabil heterosexuell parrelation. I motionen hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om information om inseminationslagen, att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en översyn av inseminationslagen med hänsyn till att insemination av ensamstående och lesbiska kvinnor förekommer, att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utredning med syfte att få fram förslag på hur de aktuella barnens rättsliga trygghet skall kunna förbättras och att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utredning som följer upp hur det gått för barn som blivit till genom insemination.
Socialförvaltningens synpunkter
Inom förvaltningen finns ännu relativt ringa erfarenhet av effekterna av inseminationslagen. Enstaka faderskapsärenden har förekommit och bekräftar behovet av översyn bl.a. av föräldrabalkens regler om faderskap.
Förvaltningen välkomnar motionärens initiativ till olika utredningsuppdrag och till informationssatsningar inom området. Insemination som företeelse är mycket litet diskuterad sedan lagens tillkomst och behöver lyftas fram till öppen diskussion med fokus på de psykologiska och rättsliga konsekvenser som inseminationen kan få framför allt för barnen men också för de vuxna som berörs.
Inte minst mot bakgrund av FN:s barnkonvention finns anledning att se över dessa barns rättigheter. Svensk lagstiftning har sedan länge framhållit barns rätt i olika avseenden. Liksom adoptivbarn borde barn som blivit till efter insemination ha den absoluta rätten att själva förfoga över möjligheten att söka sitt biologiska ursprung. Barn behöver skyddas mot de lögner och hemligheter som i många fall kringgärdar insemination och som negativt påverkar de nära relationerna. Riskerna för traumatiska avslöjanden är stora. Att, som vissa grupper hävda behovet av återinförande av anonymitet för donatorerna, kan vi inte stödja, då det går emot barnens rättmätiga intressen. På vissa sjukhus, men dock inte på alla, har man svårigheter att rekrytera donatorer vilket visar att anonymitetsskyddet inte är avgörande för att finna seriösa donatorer.
Förvaltningen anser att inseminationsbarnens behov av psykologiskt och rättsligt skydd behöver följas upp och tillstyrker att en utredning ges uppdraget att göra en översyn av aktuell lagstiftning.
Riksförbundet BRIS:
Riksförbundet BRIS instämmer helt med de synpunkter som framläggs i motionen och tillstyrker att riksdagen i enlighet med motionen:
ger regeringen till känna om behovet av en förbättrad information till de grupper som berörs av inseminationslagen.
ger regeringen till känna om behovet av en översyn av inseminationslagen med hänsyn till den insemination som förekommer av ensamstående och lesbiska kvinnor.
ger regeringen till känna om behovet av en utredning med syfte att följa upp hur det gått för barn som blivit till genom insemination och få fram förslag till en förbättring av de aktuella barnens rättsliga trygghet.
Riksförbundet för sexuellt likaberättigande:
Barbro Westerholm pekar på vilka orsaker som fanns för inseminationslagens tillkommande nämligen de brister i rättsskyddet som fanns för inseminerade barn. Den "sociale" fadern kunde neka till faderskapet samtidigt som han inte hade några rättigheter till barnet vid eventuell skilsmässa.
Därför skapades en lag som i första hand byggde på barnens rätt.
På samma sätt menar RFSL att det idag finns barn i samma osäkra rättsliga situation som innan inseminationslagen kom till, nämligen de barn som kommer till genom att lesbiska och ensamstående kvinnor som vill ha barn tvingas gå utanför lagen.
RFSL menar att inseminationslagen bör innefatta alla kvinnor som inte vill eller kan få barn genom samlag oavsett om de lever med en man, kvinna eller ensamma. Detta är ett självklart krav på en mera rättvis lagstiftning som bygger på fakta och inte på fördomar.
Westerholms beskrivning av de problem och orättvisor som möter de barn som kommit till "utanför lagen" är helt korrekta. Inte nog med att det finns en risk för hivsmitta, dessutom har på grund av de familjerättsliga regler som i övrigt gäller den "sociala" modern och barnet inga rättigheter sinsemellan.
Dessa aspekter togs upp av oss redan i utredningsarbetet inför skapandet av inseminationslagen 1984. Sedan dess har åtskilliga barn kommit till utan det rättsliga skydd som man tar för givet åtnjutes av alla barn i vårt samhälle.
Samhället kan aldrig hindra kvinnor som hett önskar sig barn att skaffa dem även om de stängs ute av lagstiftningen. De förslag som Westerholm presenterar för att förbättra situationen för dem och deras barn är därför utmärkta och mycket nödvändiga.
RFSL kräver att inseminationslagen öppnas för alla kvinnor som har behov av den för barnens skull! Dessutom bör en utredning tillsättas för att se över hur de aktuella barnens ställning ska kunna förbättras.