Inseminationslagstiftningen

Betänkande 1993/94:LU3

Lagutskottets betänkande 1993/94:LU03

Inseminationslagstiftningen

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan

1993/94
LU3

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet olika frågor om
inseminationslagstiftningen med anledning av tre motioner som
väcktes under allmänna motionstiden vid föregående riksmöte.

Utskottet avstyrker bifall till motionerna.

Motionerna

1992/93:L407 av Barbro Westerholm m.fl. (fp, s, v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en utredning om inseminationslagen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om tillgång till spermadonatorer,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om uppföljning av inseminationsbarnens
situation,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om insemination av ensamstående kvinnor eller
kvinnor i lesbiska förhållanden,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om inseminationsbarns rättsliga trygghet.

1992/93:L411 av Elisabeth Persson (v) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om en ändring i inseminationslagen så att ensamstående kvinnor
och kvinnor som lever i stabila lesbiska förhållanden ges rätt
till insemination.

1992/93:L416 av Sten Andersson i Malmö (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om lagstiftningen om givarinsemination,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om straffbestämmelserna för utförande av
eller tillhandahållande av sperma för lagstridig insemination.

Utskottet

Gällande rätt

Med insemination avses införande av sperma i en kvinna på
konstlad väg. Genom lagen (1984:1140) om insemination, som
trädde i kraft den 1 mars 1985, lagreglerades
inseminationsverksamheten för första gången (prop. 1984/85:2, LU
10). Samtidigt infördes i 1 kap. föräldrabalken en ny
bestämmelse som reglerar faderskapet till barn som har
tillkommit genom insemination.

Enligt lagen om insemination får sådan behandling utföras
endast på en kvinna som är gift eller som bor tillsammans med en
man under äktenskapsliknande förhållanden. Som en ytterligare
förutsättning gäller att mannen skriftligen skall ha samtyckt
till inseminationen.

Den nya bestämmelsen i 1 kap. föräldrabalken innebär att ett
barn som har tillkommit genom insemination med samtycke av
moderns make eller annan man som bodde tillsammans med henne
under äktenskapsliknande förhållanden får samma rättsliga
ställning i förhållande till denne som om barnet hade kommit
till på naturlig väg. Denne man skall alltså anses som barnets
rättslige fader.

Insemination med användande av sperma från någon annan man än
kvinnans make eller sambo (s. k. givarinsemination) får utföras
endast på allmänt sjukhus och under överinseende av läkare med
specialistkompetens i gynekologi och obstetrik. Innan en
givarinsemination får utföras skall läkaren pröva om det med
hänsyn till makarnas eller sambornas medicinska, psykologiska
och sociala förhållanden är lämpligt att en insemination äger
rum. En ytterligare förutsättning är att det kan antas att det
blivande barnet kommer att växa upp under goda förhållanden. De
bedömningar som sålunda skall föregå ett medgivande till
givarinsemination åvilar ytterst den ansvarige läkaren. Det är
också denne som har att välja en lämplig spermagivare. Vid det
valet får inte några mera speciella önskemål om givarens
egenskaper eller kvaliteter i övrigt tillgodoses.

Ett barn som har tillkommit genom insemination har, sedan det
uppnått tillräcklig mognad, en ovillkorlig rätt att få del av de
uppgifter om spermagivaren som har antecknats i en för ändamålet
särskilt upprättad journal. Dessa uppgifter skall bevaras i
minst sjuttio år. Socialnämnd har ålagts en skyldighet att på
begäran biträda barnet med att skaffa fram uppgifter om givaren.
Frågan om barnets rätt att bli informerat om hur det har kommit
till är inte reglerad i lagen. I förarbetena är den dock
utförligt diskuterad. Där framhålls vikten av öppenhet, och det
förutsätts att barn som har tillkommit genom givarinsemination
vid en lämplig tidpunkt informeras om detta av sina föräldrar.

Lagen innehåller förbud mot införsel i landet av fryst sperma
utan Socialstyrelsens tillstånd. Enligt en straffbestämmelse kan
den som vanemässigt eller för att bereda sig vinning utför
insemination i strid mot lagen dömas till böter eller fängelse i
högst sex månader. Detsamma gäller den som under sådana
förhållanden tillhandahåller sperma för insemination.

Tidigare behandling

Frågan om en översyn av inseminationsverksamheten behandlades
av riksdagen under föregående riksmöte med anledning av en
motion med likartat innehåll som de nu aktuella. Efter
remissbehandling avslogs motionen av riksdagen på hemställan av
utskottet (se bet. 1992/93:LU4).

Utskottets överväganden

Inledningsvis vill utskottet erinra om att utskottet vid
behandlingen av regeringens förslag till inseminationslag
särskilt framhöll att tyngdpunkten vid bedömningen av
lagregleringen av inseminationsverksamheten bör förläggas till
det blivande barnets bästa (LU 1984/85:10 s. 15). Enligt
utskottets mening är det givet att de frågor som nu tas upp i
motionerna på samma sätt måste bedömas utifrån ett övergripande
synsätt som i första hand tar sikte på det blivande barnets
bästa.

I motion L407 av Barbro Westerholm m.fl. (fp, s, v) framhålls
att antalet inseminationer sjunkit till endast en tiondel av
motsvarande födslar åren närmast före lagens tillkomst och att
detta förhållande tillskrivs bristande tillgång på donatorer,
vilket förhållande i sin tur skulle bero på att donatorerna inte
längre garanteras anonymitet. Motionärerna understryker att
barnens rätt till vetskap om sitt ursprung inte får kringgås och
att en utredning om inseminationslagen bör göras som innefattar
en undersökning om orsakerna till svårigheterna att finna
lämpliga donatorer. En sådan utredning bör enligt motionärerna
också lämna förslag om hur donatorerna skall få information om
motiven till inseminationslagens utformning. Sådan information
bör också lämnas till de barnlösa paren och inte minst till den
personal som arbetar med inseminationer (yrkandena 1 och 2).

I förarbetena till inseminationslagen anges vissa frågor,
beträffande vilka Socialstyrelsen förutsattes komma att utfärda
föreskrifter eller allmänna råd. Socialstyrelsen har också år
1987 utgivit föreskrifter och allmänna råd om inseminationer
(SOSFS 1987:6). I föreskrifterna och de allmänna råden, som
riktar sig till alla som kommer i kontakt med frågor rörande
ofrivillig barnlöshet men naturligtvis främst till personal inom
hälso- och sjukvården och socialtjänsten, behandlas utförligt de
medicinska och juridiska frågor som har samband med
inseminationsverksamheten. Stort utrymme ägnas också frågorna om
den psyko-sociala utredning som skall föregå en
givarinsemination. I anslutning därtill behandlas också barnets
behov av och rätt till vetskap om sitt ursprung och betydelsen
av föräldrarnas attityder i dessa hänseenden.

Tillgängliga uppgifter pekar på att det antal barn som efter
inseminationslagens tillkomst har fötts efter
givarinseminationer grovt räknat motsvarar endast en tiondel av
motsvarande födslar åren närmast före lagens tillkomst. Det rör
sig alltså om en kraftig minskning. Någon entydig slutsats om
orsaken till denna utveckling kan nu inte dras. Sannolikt
samverkar flera faktorer. Till den del orsaken till nedgången
skulle bero på brist på donatorer till följd av bristfällig
information om vad som gäller, vill utskottet peka på att det i
vart fall för alla dem som i sin yrkesverksamhet kommer i
kontakt med barnlösa par finns ett omfattande
informationsmaterial att tillgå i Socialstyrelsens föreskrifter
och allmänna råd. I sista hand är det dock den enskilde läkaren
som har att bedöma vilka informationsåtgärder som är påkallade.
Dock är denne därvid beroende av de prioriteringar som görs av
sjukvårdshuvudmännen.

Vid den tidigare behandlingen av dessa frågor instämde
utskottet i motionärens uppfattning att det är av
största betydelse för barnen att veta hur de har kommit till
samt att de har möjlighet att söka sitt biologiska ursprung. Med
den utgångspunkten är det viktigt att det lämnas korrekt
information om skälen bakom inseminationslagens utformning till
donatorerna, till de barnlösa paren och inte minst till hälso-
och sjukvårdens personal. Enligt utskottets mening fanns det
anledning att anta att den personal som i sin yrkesverksamhet
har kontakt med par som står i begrepp att undergå behandling
med givarinsemination känner ett ansvar i dessa frågor och att
de arbetar attitydpåverkande i frågan om ett kommande barns rätt
till vetskap om sitt ursprung. Utskottet framhöll vidare att
Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd därvid torde
kunna ge sjukvårdens personal ett stöd för dess samtal med de
barnlösa paren i dessa frågor.

På anförda skäl fann utskottet det inte vara påkallat med ett
särskilt tillkännagivande från riksdagens sida om information om
inseminationslagen. Utskottet har nu -- ett år senare -- ingen
annan uppfattning. När det gäller den kraftiga nedgången av
antalet genomförda givarinseminationer har utskottet inhämtat
att den inte är representativ för alla regioner. Det finns
sjukhus där verksamheten fungerar utan några större problem med
värvningen av donatorer. Detta förhållande torde enligt
utskottets mening innebära att utvecklingen i vart fall inte
primärt kan förklaras med de nya förutsättningarna för
verksamheten som introducerades genom inseminationslagens
tillkomst. Den bristande tillgången på donatorer är således
enligt utskottets mening inte ett problem som kan angripas genom
ändring i inseminationslagen. Det saknas därför anledning att
utreda orsakerna till bristen på donatorer inom ramen för en
översyn av lagstiftningen. Utskottet avstyrker med det anförda
bifall till motion L407 yrkandena 1 och 2.

I motion L407 begärs vidare en uppföljning av hur det gått för
barn som blivit till genom insemination (yrkande 3). Utskottet
behandlade även denna fråga i betänkandet 1992/93:LU4. I det
sammanhanget konstaterade utskottet att det i remissvaren
framhållits att endast ett fåtal barn har fötts efter
givarinsemination och att det torde vara svårt att få fram
önskade uppgifter. Därtill kommer att de barn som fötts sedan
inseminationslagen trätt i kraft ännu inte har uppnått den ålder
som torde vara önskvärd från utvärderingssynpunkt. Med hänsyn
härtill ansåg utskottet tiden ännu inte vara mogen för en
utvärdering av hur det gått för de barn som blivit till genom
insemination efter lagens tillkomst. Utskottet har nu ingen
annan uppfattning i denna fråga och avstyrker bifall till motion
L407 yrkande 3.

I motion L411 av Elisabeth Persson (v) begärs en ändring i
inseminationslagen så att ensamstående kvinnor och kvinnor som
lever i stabila lesbiska förhållanden ges rätt till
insemination. Motionären framhåller bl.a. att inseminationer,
trots det förbud som råder, utförs även på kvinnor som inte
lever i stabila heterosexuella förhållanden. Det gäller framför
allt lesbiska kvinnor, och dessa kvinnor har i dag inte tillgång
till den trygghet som en behandling inom sjukvårdens ram ger.
Även i motion L407 begärs att en utredning av inseminationslagen
skall innefatta en analys av insemination på kvinnor som inte
lever i fasta heterosexuella förhållanden (yrkande 4).
Motionärerna pekar bl.a. på risken för hiv-smitta i samband med
inseminationer som utförs i privat regi. Sten Andersson i Malmö
(m) begär i motion L416 att inseminationslagens regel om att
inseminationsbehandling är förbehållen kvinnor som lever i
stabila heterosexuella relationer skall undanröjas (yrkande 1).
Vidare begärs att lagens straffbestämmelse upphävs (yrkande 2).
Motionären, som framhåller att de begärda ändringarna enkelt kan
göras utan några oförutsedda effekter på andra områden i
lagstiftningen, anser att det medför problem att kvinnor som
lever ensamstående eller tillsammans med en annan kvinna är
utestängda från inseminationsbehandling under tryggast möjliga
omständigheter. Dessa kvinnor är hänvisade till att söka sig
andra vägar som är förenade med smittorisker. Motionären
framhåller att alla barn som tillkommer efter insemination har
rätt att skapas under tryggast möjliga omständigheter.

Utskottet vill erinra om att det under riksdagsbehandlingen av
förslaget till inseminationslag väcktes en motion med begäran om
att lagen skulle utformas så att även kvinnor som inte är gifta
eller samboende under äktenskapsliknande förhållanden skulle få
möjlighet till inseminationsbehandling. Motionärerna anförde att
det inte bör göras skillnad mellan olika grupper kvinnor med
hänsyn till den samlevnadsform de valt, utan att lagstiftningen
bör vara neutral i förhållande till hushålls- och
samlevnadsförhållanden. I det sammanhanget uttalade utskottet
stöd för departementschefens i propositionen redovisade
uppfattning att det inte kan anses som en allmän mänsklig
rättighet att under alla förhållanden få tillgång till
insemination utan att verksamheten bör begränsas till de fall
som har medfört att metoden har börjat användas, nämligen för
att avhjälpa ofrivillig barnlöshet hos makar och samboende av
motsatt kön (prop. 1984/85:2 s. 10, bet. LU 10 s. 16). Utskottet
framhöll att det måste vara en strävan att så långt som möjligt
se till det blivande barnets bästa och att det därvid måste
beaktas att bland barnpsykiatrer och barnpsykologer särskilt
betonas vikten för barnets utveckling av att det har både en far
och en mor.

Vid den senaste behandlingen av frågan ansåg utskottet att
några nya omständigheter som bör föranleda en annan bedömning
inte har framkommit, och utskottet vidhöll sitt ovan redovisade
ställningstagande. Utskottet gör nu samma bedömning. Det saknas
således skäl att företa en översyn av inseminationslagen i
förevarande hänseende, och utskottet avstyrker därför bifall
till motionerna L411, L407 yrkande 4 och L416.

Slutligen begär motionärerna i motion L407 en utredning av
frågan om den rättsliga tryggheten för inseminationsbarn, födda
av ensamstående kvinnor (yrkande 5). Också denna fråga
behandlades av utskottet i betänkandet 1992/93:LU4. I det
sammanhanget erinrade utskottet om vad juridiska
fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet påpekat i sitt
remissvar, nämligen att situationen i vårdnadsfrågan är densamma
när modern i ett lesbiskt parförhållande avlider som då en legal
vårdnadshavare, som lever tillsammans med en person av motsatt
kön och som inte är barnets far, dör. Någon regel om att
styvföräldern automatiskt skall komma i fråga som legal
vårdnadshavare i ett sådant fall finns inte. I stället gäller
att om barnet står under vårdnad av endast en av föräldrarna och
denna dör, så skall rätten på ansökan av den andra föräldern
eller på anmälan av socialnämnden anförtro vårdnaden åt den
andre föräldern eller, om det är lämpligare, åt en eller två
särskilt förordnade förmyndare. Av detta följer att om barnets
far, spermagivaren, är okänd måste vårdnaden anförtros en eller
två särskilt förordnade förmyndare. Om den avlidna moderns
kvinnliga sambo därvid kan komma i fråga skall avgöras med
beaktande av vad som är bäst för barnet. Under hänvisning till
dessa omständigheter avstyrkte utskottet bifall till den begärda
utredningen.

Inte heller i denna fråga ser utskottet skäl att frångå sin
tidigare uppfattning. Utskottet avstyrker således bifall även
till motion L407 yrkande 5.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande insemination på kvinnor som inte lever i
stabila heterosexuella förhållanden
att riksdagen avslår motionerna 1992/93:LU411, 1992/93:LU416
och 1992/93:LU407 yrkande 4,
men. 1 (v)

2. beträffande översyn av inseminationslagen i övrigt
att riksdagen avslår motion 1992/93:LU407 yrkandena 1, 2, 3,
och 5.
men. 2 (v)

Stockholm den 12 oktober 1993

På lagutskottets vägnar

Maj-Lis Lööw

I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger
Gustafsson (kds), Margareta Gard (m), Owe Andréasson (s), Bengt
Harding Olson (fp), Bengt Kronblad (s), Bertil Persson (m),
Gunnar Thollander (s), Lars Andersson (nyd), Hans Stenberg (s),
Stig Rindborg (m), Lennart Fridén (m), Per Erik Granström (s)
och Kenneth Lantz (kds).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Elisabeth Persson (v)
närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,
eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i
utskottet.

Elisabeth Persson (v) anför:

1. Insemination på kvinnor som inte lever i stabila
heterosexuella förhållanden

Enligt inseminationslagen får insemination endast utföras på
kvinna som lever i ett stabilt heterosexuellt förhållande. Det
är däremot inte straffbart för en ensamstående kvinna att på sig
själv utföra insemination. Insemination görs också såväl i
Sverige som utomlands, där insemination inte är omgärdat av
samma regler som här, av ensamstående kvinnor och av kvinnor som
lever i ett lesbiskt förhållande. Dessa kvinnor är i dag
avskurna från den trygghet som en behandling inom sjukvårdens
ram erbjuder. Lagen bör därför anpassas till rådande
förhållanden så att den medger insemination inom sjukvården för
kvinnor som önskar sådan behandling.

Enligt min mening är det vidare ett oavvisligt krav att alla
barn som föds efter insemination skall ha samma rätt dels att ha
tillkommit under medicinskt trygga förhållanden, dels att
åtnjuta det rättsliga skydd som inseminationslagen ger. Den
rådande inskränkningen i inseminationslagen måste därför även av
detta skäl undanröjas.

2. Översyn av inseminationslagen i övrigt

Tillgängliga uppgifter visar att antalet genomförda
givarinseminationer efter lagens tillkomst ligger på en mycket
låg nivå jämfört med tiden före och att det förekommer stora
regionala skillnader. Det är angeläget att orsakerna till dessa
oförutsedda effekter snarast klarläggs. Tiden är enligt min
mening nu -- sedan lagen har varit i kraft i drygt åtta år --
mogen för en utvärdering av lagen även i andra hänseenden.
Särskilt de frågor som tas upp i motion L407 bör behandlas i det
sammanhanget.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom.
1 och 2 borde ha hemställt:

1. beträffande insemination på kvinnor som inte lever i
stabila heterosexuella förhållanden

att riksdagen med bifall till motionerna 1992/93:LU411,
1992/93:LU416 och 1992/93:LU407 yrkande 4 som sin mening ger
regeringen till känna vad ovan anförts i denna del,

2. beträffande översyn av inseminationslagen i övrigt

att riksdagen med bifall till motion 1992/93:L407 yrkandena 1,
2, 3, och 5 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan
anförts i denna del.