Inseminationslagstiftningen
Betänkande 1993/94:LU3
Lagutskottets betänkande
1993/94:LU03
Inseminationslagstiftningen
Innehåll
1993/94 LU3
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet olika frågor om inseminationslagstiftningen med anledning av tre motioner som väcktes under allmänna motionstiden vid föregående riksmöte.
Utskottet avstyrker bifall till motionerna.
Motionerna
1992/93:L407 av Barbro Westerholm m.fl. (fp, s, v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utredning om inseminationslagen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tillgång till spermadonatorer,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om uppföljning av inseminationsbarnens situation,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om insemination av ensamstående kvinnor eller kvinnor i lesbiska förhållanden,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inseminationsbarns rättsliga trygghet.
1992/93:L411 av Elisabeth Persson (v) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en ändring i inseminationslagen så att ensamstående kvinnor och kvinnor som lever i stabila lesbiska förhållanden ges rätt till insemination.
1992/93:L416 av Sten Andersson i Malmö (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lagstiftningen om givarinsemination,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om straffbestämmelserna för utförande av eller tillhandahållande av sperma för lagstridig insemination.
Utskottet
Gällande rätt
Med insemination avses införande av sperma i en kvinna på konstlad väg. Genom lagen (1984:1140) om insemination, som trädde i kraft den 1 mars 1985, lagreglerades inseminationsverksamheten för första gången (prop. 1984/85:2, LU 10). Samtidigt infördes i 1 kap. föräldrabalken en ny bestämmelse som reglerar faderskapet till barn som har tillkommit genom insemination.
Enligt lagen om insemination får sådan behandling utföras endast på en kvinna som är gift eller som bor tillsammans med en man under äktenskapsliknande förhållanden. Som en ytterligare förutsättning gäller att mannen skriftligen skall ha samtyckt till inseminationen.
Den nya bestämmelsen i 1 kap. föräldrabalken innebär att ett barn som har tillkommit genom insemination med samtycke av moderns make eller annan man som bodde tillsammans med henne under äktenskapsliknande förhållanden får samma rättsliga ställning i förhållande till denne som om barnet hade kommit till på naturlig väg. Denne man skall alltså anses som barnets rättslige fader.
Insemination med användande av sperma från någon annan man än kvinnans make eller sambo (s. k. givarinsemination) får utföras endast på allmänt sjukhus och under överinseende av läkare med specialistkompetens i gynekologi och obstetrik. Innan en givarinsemination får utföras skall läkaren pröva om det med hänsyn till makarnas eller sambornas medicinska, psykologiska och sociala förhållanden är lämpligt att en insemination äger rum. En ytterligare förutsättning är att det kan antas att det blivande barnet kommer att växa upp under goda förhållanden. De bedömningar som sålunda skall föregå ett medgivande till givarinsemination åvilar ytterst den ansvarige läkaren. Det är också denne som har att välja en lämplig spermagivare. Vid det valet får inte några mera speciella önskemål om givarens egenskaper eller kvaliteter i övrigt tillgodoses.
Ett barn som har tillkommit genom insemination har, sedan det uppnått tillräcklig mognad, en ovillkorlig rätt att få del av de uppgifter om spermagivaren som har antecknats i en för ändamålet särskilt upprättad journal. Dessa uppgifter skall bevaras i minst sjuttio år. Socialnämnd har ålagts en skyldighet att på begäran biträda barnet med att skaffa fram uppgifter om givaren. Frågan om barnets rätt att bli informerat om hur det har kommit till är inte reglerad i lagen. I förarbetena är den dock utförligt diskuterad. Där framhålls vikten av öppenhet, och det förutsätts att barn som har tillkommit genom givarinsemination vid en lämplig tidpunkt informeras om detta av sina föräldrar.
Lagen innehåller förbud mot införsel i landet av fryst sperma utan Socialstyrelsens tillstånd. Enligt en straffbestämmelse kan den som vanemässigt eller för att bereda sig vinning utför insemination i strid mot lagen dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. Detsamma gäller den som under sådana förhållanden tillhandahåller sperma för insemination.
Tidigare behandling
Frågan om en översyn av inseminationsverksamheten behandlades av riksdagen under föregående riksmöte med anledning av en motion med likartat innehåll som de nu aktuella. Efter remissbehandling avslogs motionen av riksdagen på hemställan av utskottet (se bet. 1992/93:LU4).
Utskottets överväganden
Inledningsvis vill utskottet erinra om att utskottet vid behandlingen av regeringens förslag till inseminationslag särskilt framhöll att tyngdpunkten vid bedömningen av lagregleringen av inseminationsverksamheten bör förläggas till det blivande barnets bästa (LU 1984/85:10 s. 15). Enligt utskottets mening är det givet att de frågor som nu tas upp i motionerna på samma sätt måste bedömas utifrån ett övergripande synsätt som i första hand tar sikte på det blivande barnets bästa.
I motion L407 av Barbro Westerholm m.fl. (fp, s, v) framhålls att antalet inseminationer sjunkit till endast en tiondel av motsvarande födslar åren närmast före lagens tillkomst och att detta förhållande tillskrivs bristande tillgång på donatorer, vilket förhållande i sin tur skulle bero på att donatorerna inte längre garanteras anonymitet. Motionärerna understryker att barnens rätt till vetskap om sitt ursprung inte får kringgås och att en utredning om inseminationslagen bör göras som innefattar en undersökning om orsakerna till svårigheterna att finna lämpliga donatorer. En sådan utredning bör enligt motionärerna också lämna förslag om hur donatorerna skall få information om motiven till inseminationslagens utformning. Sådan information bör också lämnas till de barnlösa paren och inte minst till den personal som arbetar med inseminationer (yrkandena 1 och 2).
I förarbetena till inseminationslagen anges vissa frågor, beträffande vilka Socialstyrelsen förutsattes komma att utfärda föreskrifter eller allmänna råd. Socialstyrelsen har också år 1987 utgivit föreskrifter och allmänna råd om inseminationer (SOSFS 1987:6). I föreskrifterna och de allmänna råden, som riktar sig till alla som kommer i kontakt med frågor rörande ofrivillig barnlöshet men naturligtvis främst till personal inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten, behandlas utförligt de medicinska och juridiska frågor som har samband med inseminationsverksamheten. Stort utrymme ägnas också frågorna om den psyko-sociala utredning som skall föregå en givarinsemination. I anslutning därtill behandlas också barnets behov av och rätt till vetskap om sitt ursprung och betydelsen av föräldrarnas attityder i dessa hänseenden.
Tillgängliga uppgifter pekar på att det antal barn som efter inseminationslagens tillkomst har fötts efter givarinseminationer grovt räknat motsvarar endast en tiondel av motsvarande födslar åren närmast före lagens tillkomst. Det rör sig alltså om en kraftig minskning. Någon entydig slutsats om orsaken till denna utveckling kan nu inte dras. Sannolikt samverkar flera faktorer. Till den del orsaken till nedgången skulle bero på brist på donatorer till följd av bristfällig information om vad som gäller, vill utskottet peka på att det i vart fall för alla dem som i sin yrkesverksamhet kommer i kontakt med barnlösa par finns ett omfattande informationsmaterial att tillgå i Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd. I sista hand är det dock den enskilde läkaren som har att bedöma vilka informationsåtgärder som är påkallade. Dock är denne därvid beroende av de prioriteringar som görs av sjukvårdshuvudmännen.
Vid den tidigare behandlingen av dessa frågor instämde utskottet i motionärens uppfattning att det är av största betydelse för barnen att veta hur de har kommit till samt att de har möjlighet att söka sitt biologiska ursprung. Med den utgångspunkten är det viktigt att det lämnas korrekt information om skälen bakom inseminationslagens utformning till donatorerna, till de barnlösa paren och inte minst till hälso- och sjukvårdens personal. Enligt utskottets mening fanns det anledning att anta att den personal som i sin yrkesverksamhet har kontakt med par som står i begrepp att undergå behandling med givarinsemination känner ett ansvar i dessa frågor och att de arbetar attitydpåverkande i frågan om ett kommande barns rätt till vetskap om sitt ursprung. Utskottet framhöll vidare att Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd därvid torde kunna ge sjukvårdens personal ett stöd för dess samtal med de barnlösa paren i dessa frågor.
På anförda skäl fann utskottet det inte vara påkallat med ett särskilt tillkännagivande från riksdagens sida om information om inseminationslagen. Utskottet har nu -- ett år senare -- ingen annan uppfattning. När det gäller den kraftiga nedgången av antalet genomförda givarinseminationer har utskottet inhämtat att den inte är representativ för alla regioner. Det finns sjukhus där verksamheten fungerar utan några större problem med värvningen av donatorer. Detta förhållande torde enligt utskottets mening innebära att utvecklingen i vart fall inte primärt kan förklaras med de nya förutsättningarna för verksamheten som introducerades genom inseminationslagens tillkomst. Den bristande tillgången på donatorer är således enligt utskottets mening inte ett problem som kan angripas genom ändring i inseminationslagen. Det saknas därför anledning att utreda orsakerna till bristen på donatorer inom ramen för en översyn av lagstiftningen. Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motion L407 yrkandena 1 och 2.
I motion L407 begärs vidare en uppföljning av hur det gått för barn som blivit till genom insemination (yrkande 3). Utskottet behandlade även denna fråga i betänkandet 1992/93:LU4. I det sammanhanget konstaterade utskottet att det i remissvaren framhållits att endast ett fåtal barn har fötts efter givarinsemination och att det torde vara svårt att få fram önskade uppgifter. Därtill kommer att de barn som fötts sedan inseminationslagen trätt i kraft ännu inte har uppnått den ålder som torde vara önskvärd från utvärderingssynpunkt. Med hänsyn härtill ansåg utskottet tiden ännu inte vara mogen för en utvärdering av hur det gått för de barn som blivit till genom insemination efter lagens tillkomst. Utskottet har nu ingen annan uppfattning i denna fråga och avstyrker bifall till motion L407 yrkande 3.
I motion L411 av Elisabeth Persson (v) begärs en ändring i inseminationslagen så att ensamstående kvinnor och kvinnor som lever i stabila lesbiska förhållanden ges rätt till insemination. Motionären framhåller bl.a. att inseminationer, trots det förbud som råder, utförs även på kvinnor som inte lever i stabila heterosexuella förhållanden. Det gäller framför allt lesbiska kvinnor, och dessa kvinnor har i dag inte tillgång till den trygghet som en behandling inom sjukvårdens ram ger. Även i motion L407 begärs att en utredning av inseminationslagen skall innefatta en analys av insemination på kvinnor som inte lever i fasta heterosexuella förhållanden (yrkande 4). Motionärerna pekar bl.a. på risken för hiv-smitta i samband med inseminationer som utförs i privat regi. Sten Andersson i Malmö (m) begär i motion L416 att inseminationslagens regel om att inseminationsbehandling är förbehållen kvinnor som lever i stabila heterosexuella relationer skall undanröjas (yrkande 1). Vidare begärs att lagens straffbestämmelse upphävs (yrkande 2). Motionären, som framhåller att de begärda ändringarna enkelt kan göras utan några oförutsedda effekter på andra områden i lagstiftningen, anser att det medför problem att kvinnor som lever ensamstående eller tillsammans med en annan kvinna är utestängda från inseminationsbehandling under tryggast möjliga omständigheter. Dessa kvinnor är hänvisade till att söka sig andra vägar som är förenade med smittorisker. Motionären framhåller att alla barn som tillkommer efter insemination har rätt att skapas under tryggast möjliga omständigheter.
Utskottet vill erinra om att det under riksdagsbehandlingen av förslaget till inseminationslag väcktes en motion med begäran om att lagen skulle utformas så att även kvinnor som inte är gifta eller samboende under äktenskapsliknande förhållanden skulle få möjlighet till inseminationsbehandling. Motionärerna anförde att det inte bör göras skillnad mellan olika grupper kvinnor med hänsyn till den samlevnadsform de valt, utan att lagstiftningen bör vara neutral i förhållande till hushålls- och samlevnadsförhållanden. I det sammanhanget uttalade utskottet stöd för departementschefens i propositionen redovisade uppfattning att det inte kan anses som en allmän mänsklig rättighet att under alla förhållanden få tillgång till insemination utan att verksamheten bör begränsas till de fall som har medfört att metoden har börjat användas, nämligen för att avhjälpa ofrivillig barnlöshet hos makar och samboende av motsatt kön (prop. 1984/85:2 s. 10, bet. LU 10 s. 16). Utskottet framhöll att det måste vara en strävan att så långt som möjligt se till det blivande barnets bästa och att det därvid måste beaktas att bland barnpsykiatrer och barnpsykologer särskilt betonas vikten för barnets utveckling av att det har både en far och en mor.
Vid den senaste behandlingen av frågan ansåg utskottet att några nya omständigheter som bör föranleda en annan bedömning inte har framkommit, och utskottet vidhöll sitt ovan redovisade ställningstagande. Utskottet gör nu samma bedömning. Det saknas således skäl att företa en översyn av inseminationslagen i förevarande hänseende, och utskottet avstyrker därför bifall till motionerna L411, L407 yrkande 4 och L416.
Slutligen begär motionärerna i motion L407 en utredning av frågan om den rättsliga tryggheten för inseminationsbarn, födda av ensamstående kvinnor (yrkande 5). Också denna fråga behandlades av utskottet i betänkandet 1992/93:LU4. I det sammanhanget erinrade utskottet om vad juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet påpekat i sitt remissvar, nämligen att situationen i vårdnadsfrågan är densamma när modern i ett lesbiskt parförhållande avlider som då en legal vårdnadshavare, som lever tillsammans med en person av motsatt kön och som inte är barnets far, dör. Någon regel om att styvföräldern automatiskt skall komma i fråga som legal vårdnadshavare i ett sådant fall finns inte. I stället gäller att om barnet står under vårdnad av endast en av föräldrarna och denna dör, så skall rätten på ansökan av den andra föräldern eller på anmälan av socialnämnden anförtro vårdnaden åt den andre föräldern eller, om det är lämpligare, åt en eller två särskilt förordnade förmyndare. Av detta följer att om barnets far, spermagivaren, är okänd måste vårdnaden anförtros en eller två särskilt förordnade förmyndare. Om den avlidna moderns kvinnliga sambo därvid kan komma i fråga skall avgöras med beaktande av vad som är bäst för barnet. Under hänvisning till dessa omständigheter avstyrkte utskottet bifall till den begärda utredningen.
Inte heller i denna fråga ser utskottet skäl att frångå sin tidigare uppfattning. Utskottet avstyrker således bifall även till motion L407 yrkande 5.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande insemination på kvinnor som inte lever i stabila heterosexuella förhållanden att riksdagen avslår motionerna 1992/93:LU411, 1992/93:LU416 och 1992/93:LU407 yrkande 4, men. 1 (v)
2. beträffande översyn av inseminationslagen i övrigt att riksdagen avslår motion 1992/93:LU407 yrkandena 1, 2, 3, och 5. men. 2 (v)
Stockholm den 12 oktober 1993
På lagutskottets vägnar
Maj-Lis Lööw
I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger Gustafsson (kds), Margareta Gard (m), Owe Andréasson (s), Bengt Harding Olson (fp), Bengt Kronblad (s), Bertil Persson (m), Gunnar Thollander (s), Lars Andersson (nyd), Hans Stenberg (s), Stig Rindborg (m), Lennart Fridén (m), Per Erik Granström (s) och Kenneth Lantz (kds).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Elisabeth Persson (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet, eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Elisabeth Persson (v) anför:
1. Insemination på kvinnor som inte lever i stabila heterosexuella förhållanden
Enligt inseminationslagen får insemination endast utföras på kvinna som lever i ett stabilt heterosexuellt förhållande. Det är däremot inte straffbart för en ensamstående kvinna att på sig själv utföra insemination. Insemination görs också såväl i Sverige som utomlands, där insemination inte är omgärdat av samma regler som här, av ensamstående kvinnor och av kvinnor som lever i ett lesbiskt förhållande. Dessa kvinnor är i dag avskurna från den trygghet som en behandling inom sjukvårdens ram erbjuder. Lagen bör därför anpassas till rådande förhållanden så att den medger insemination inom sjukvården för kvinnor som önskar sådan behandling.
Enligt min mening är det vidare ett oavvisligt krav att alla barn som föds efter insemination skall ha samma rätt dels att ha tillkommit under medicinskt trygga förhållanden, dels att åtnjuta det rättsliga skydd som inseminationslagen ger. Den rådande inskränkningen i inseminationslagen måste därför även av detta skäl undanröjas.
2. Översyn av inseminationslagen i övrigt
Tillgängliga uppgifter visar att antalet genomförda givarinseminationer efter lagens tillkomst ligger på en mycket låg nivå jämfört med tiden före och att det förekommer stora regionala skillnader. Det är angeläget att orsakerna till dessa oförutsedda effekter snarast klarläggs. Tiden är enligt min mening nu -- sedan lagen har varit i kraft i drygt åtta år -- mogen för en utvärdering av lagen även i andra hänseenden. Särskilt de frågor som tas upp i motion L407 bör behandlas i det sammanhanget.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom. 1 och 2 borde ha hemställt:
1. beträffande insemination på kvinnor som inte lever i stabila heterosexuella förhållanden
att riksdagen med bifall till motionerna 1992/93:LU411, 1992/93:LU416 och 1992/93:LU407 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts i denna del,
2. beträffande översyn av inseminationslagen i övrigt
att riksdagen med bifall till motion 1992/93:L407 yrkandena 1, 2, 3, och 5 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts i denna del.