Godkännande av rådets beslut om systemet för EU:s egna medel för perioden 2021 och framåt

Anf. 15 Jan Ericson (M)

Herr talman! Dagens debatt handlar om riksdagens godkännande av en omfattande EU-kompromiss mellan EU:s 27 stats- och regeringschefer som bland annat gäller hur EU:s budget ska finansieras, hur ländernas medlemsavgifter till EU ska beräknas, vilka rabatter Sverige och några andra länder ska ha på medlemsavgiften till EU samt utformningen av ett så kallat återhämtningspaket för EU efter pandemin.

EU bygger sin verksamhet på långtidsbudgetar som medlemsländerna enas om. Den senaste långtidsbudgeten löpte ut vid årsskiftet. Under flera år har medlemsstaterna diskuterat den nya långtidsbudgeten för perioden 2021-2027. Flera länder vill se en utökad EU-budget, medan Sverige och andra länder tvärtom tyckt att budgeten måste minska när britterna lämnar unionen. Man kan väl enkelt sammanfatta detta som att de länder som betalar mer till EU än de får tillbaka vill krympa budgeten och de som är nettobidragstagare vill öka den.

En av stötestenarna har varit de stora rabatter på medlemsavgiften som Sverige och några andra länder haft under lång tid. Många länder har velat slopa dessa rabatter för att få in mer pengar till långtidsbudgeten.

Parallellt med diskussionerna om långtidsbudget fördes under våren 2020 samtal om att inrätta någon form av extra stöd till medlemsstater som drabbats extra hårt av pandemin. Man ville att EU skulle låna upp pengar gemensamt till en gigantisk fond och sedan ge bidrag från denna fond till olika medlemsstater. En i stort sett enig EU-nämnd i Sveriges riksdag avvisade detta som idé och menade, i andra hand, att sådana stöd i varje fall bara borde bygga på generösa lån och absolut inte bidrag.

Godkännande av rådets beslut om systemet för EU:s egna medel för perioden 2021 och framåt

I somras gick förhandlingarna in i ett intensivt skede när EU:s stats och regeringschefer samlades för att slutligt enas i frågan. Statsminister Stefan Löfven hade tydliga mandat från EU-nämnden att driva linjen att hålla nere EU-budgeten, inte minst med anledning av att britterna lämnat EU, att försvara de svenska rabatterna och att inte acceptera att återhämtningspaketet skulle bygga på bidrag utan bara på lån till medlemsstater.

Resultatet blev så där. EU-budgeten ökade, vilket är anmärkningsvärt med tanke på att britterna har lämnat unionen. Sverige fick dock behålla rabatter på 11 miljarder per år, vilket är värt 77 miljarder under innevarande budgetperiod. Medlemsavgiften för 2021 efter avdragna rabatter landar på cirka 45 miljarder, vilket är en ökning mot tidigare år.

Återhämtningspaketet beslutades också, och där blev beslutet att drygt hälften ska ges som bidrag och resten som lån. Regeringen lyckades alltså inte stå upp för svenska intressen, men utfallet blev ändå inte den stora smäll mot Sverige som många befarat. Det blev en kompromiss; Sverige fick behålla sina rabatter mot att vi godkände återhämtningspaketet.

Herr talman! I dag röstar vi alltså om hur EU:s budget för 2021-2027 ska finansieras och vilka rabatter Sverige ska få. Det handlar också om att godkänna att EU-kommissionen får låna upp 750 miljarder euro med EU-budgeten som säkerhet, hur dessa pengar ska användas och hur det stora lånet ska betalas tillbaka.

Herr talman! Moderaterna har under hela processen varit kritiska mot EU:s återhämtningspaket. Det gäller framför allt att man genom gemensam upplåning med EU-budgeten som säkerhet tänker ge bidrag, inte bara lån, till medlemsstaterna. Vi är också oroliga för att bidrag och lån kommer att lämnas för saker som saknar samband med pandemin, och i värsta fall kan de bli ett direkt budgetstöd till sedan länge misskötta ekonomier i flera medlemsländer.

Pandemin har samtidigt slagit hårt mot Europas ekonomi. Att EU-länderna tillsammans vill motverka detta är naturligt. EU:s återhämtningspaket kan bidra till återhämtningen av EU:s ekonomi om pengarna används på rätt sätt till framtidssatsningar och om de villkoras så att de inte bara går rakt in i ekonomiskt misskötta EU-länders statsbudgetar. Sverige gynnas självklart av att EU:s medlemsstater klarar pandemin eftersom EU är en oerhört viktig exportmarknad för Sverige. Samtidigt finns det risk att fonden, fel använd, bara skjuter upp viktiga reformer i länder med missskötta ekonomier.

Sverige är medlem i EU. Med detta följer att vi rimligen får acceptera de beslut som fattas och de kompromisser den svenska regeringen ingår för Sveriges räkning. Och det svenska medlemskapet blir inte bättre än den regering som representerar Sverige. Den svenska regeringen ska ta till vara svenska intressen. Regeringen har under förhandlingarna haft ett starkt mandat från riksdagen att både driva en budgetrestriktiv linje och agera för att återhämtningspaketet bara ska ge lån och inte dela ut bidrag. Nu har EU:s stats- och regeringschefer tyvärr ändå enats om återhämtningspaketet. Som överenskommelsen nu ser ut kommer 48 procent att lämnas som lån och 52 procent som bidrag.

Sverige är ett av de länder som per capita betalar allra mest till EU. Det gav regeringen ett starkt utgångsläge i förhandlingarna, som den tyvärr inte har tagit till vara. Regeringen har inte lyckats försvara de svenska skattebetalarnas intressen fullt ut och har inte nått de mål som riksdagen uttalade inför förhandlingarna. För detta bär Stefan Löfven ansvaret.

Herr talman! Vad kommer då återhämtningspaketet att kosta Sverige? Detta finns det faktiskt inte mycket information om i regeringens proposition, och det är märkligt med tanke på frågans vikt. Nu har partierna själva fått försöka reda ut detta, och det har varit svårt att förklara paketet i samhällsdebatten - med många missförstånd.

Det är naturligtvis svårt att räkna exakt på utfallet av ett upplägg som löper ända fram till 2058. Jag brukar säga att jag då närmar mig min hundraårsdag. Det beror givetvis på att förändringar av växelkurser, räntekostnader och så vidare påverkar hur utfallet kommer att se ut. Men mycket grovt räknat är Sveriges kostnad för återhämtningsfondens bidragsdel 140-150 miljarder. Vi får samtidigt i närtid ett bidrag till Sverige från samma fond med ungefär 35 miljarder. Nettokostnaden blir ungefär 110 miljarder.

Beslutet om återhämtningspaketet är samtidigt nära sammankopplat med EU:s långtidsbudget. Om återhämtningspaketet genom ett svenskt veto röstas ned i dag kommer även beslutet om de svenska rabatterna på medlemsavgiften till EU att falla. Rabatterna motsvarar 11 miljarder per år, alltså drygt 77 miljarder.

I närtid och fram till 2027 kommer Sverige alltså att gå plus på upplägget. Totalt under hela perioden fram till 2058 får Sverige däremot en kostnad på 30-35 miljarder, om man räknar med rabatterna på medlemsavgiften.

Återhämtningspaketet är utan tvivel ett mindre lyckat EU-beslut, och Sverige är nettobetalare till både EU-budgeten och återhämtningsfonden. Men samtidigt är det orimligt att utmåla det som en ekonomisk katastrof för Sverige. Vill Sverige minska kostnaderna för EU-medlemskapet betyder en stramare framtida EU-budget mycket mer än att stoppa återhämtningspaketet.

Man kan också ställa kostnaden i relation till andra utgifter i den svenska statsbudgeten. Vi lämnar exempelvis bistånd med över 50 miljarder per år. Moderaterna vill minska biståndsbudgeten med ungefär 16 miljarder. Bara den summan betyder mer än tre gånger mer per år för kommande generationer än kostnaden för att betala tillbaka återhämtningsfonden från 2028 och framåt.

Herr talman! Moderaterna är kritiska till EU-kompromissen. Men när vi bedömer hur vi ska rösta måste vi bedöma de samlade effekterna för Sverige. Om vi skulle rösta nej till en omfattande kompromiss mellan EU:s 27 stats- och regeringschefer skulle det allvarligt skada förtroendet för Sverige som förhandlingspart i framtiden. Moderaterna vill inte heller vara det parti som kastar ut EU i en politisk och ekonomisk kris mitt under en pandemi.

Ekonomiskt betyder inte kompromissen så dramatiskt mycket i relation till andra utgifter. På kort sikt och fram till 2027 går alltså Sverige med överskott eftersom vi både får ett stort bidrag ur fonden och behåller våra rabatter på EU-avgiften.

Återhämtningspaketet kan alltså rätt använt bidra till återhämtningen om pengarna faktiskt går till tillväxtfrämjande åtgärder. Varje EU-land kommer nu enligt beslutet att få ansöka om medel från återhämtningsfonden inom en viss ram för varje land. I ansökan ska man tydligt visa hur pengarna ska användas. EU-länderna ska sedan med kvalificerad majoritet godkänna ansökan, land för land. Moderaterna kommer att verka för att Sverige röstar nej till faktiska utbetalningar till EU-länder som inte uppfyller kraven.

Herr talman! Många rykten sprids om att dagens omröstning även gäller införandet av beskattningsrätt för EU. Men det finns inget beslut om framtida EU-skatter i denna kompromiss, bara lösa skrivningar om att EU-kommissionen vill verka för sådan direkt beskattningsrätt. Sverige förbinder sig inte någonstans att godkänna detta.

Moderaterna motsätter sig alla förslag till att ge EU beskattningsrätt, och vi kommer att fortsätta att driva detta. I vår motivreservation tillsammans med Kristdemokraterna markerar vi särskilt vikten av att Sverige inte accepterar några avsteg från gällande EU-bestämmelser om att beslut om skatter och beskattning ska fattas i enhällighet i EU. Just frågan om att ge EU beskattningsrätt är av sådan principiell och stor betydelse att Sverige, om det behövs, bör använda sitt veto för att stoppa eventuella förslag om EU-skatter. Det kommer åtminstone Moderaterna att kräva, och det är vi också tydliga med i vår motivreservation. Skatter är en nationell fråga, och EU ska inte ges rätt att beskatta svenska medborgare.

Herr talman! Urholkar då inte beslutet om återhämtningspaketet förtroendet för EU?

Både dagens ärende om återhämtningsfonden och vissa andra EU-beslut och förslag visar att EU är på fel väg mot ökad överstatlighet och med en tydligt växande aptit på att ta över alltmer beslutanderätt från medlemsstaterna. För alla oss som i grunden är EU-vänner är det en utveckling som oroar.

Sveriges EU-medlemskap blir som sagt inte bättre än den regering som företräder Sverige i EU-förhandlingar och möten på EU-nivå.

Under den period då Moderaterna ledde Sveriges regering var Sverige en stark röst i EU och respekterat bland andra medlemsländer. Man lyssnade på Sverige. Den moderatledda regeringen under Fredrik Reinfeldt och Anders Borg lyckades till och med förhandla fram sänkt EU-avgift för Sverige.

Tyvärr har inte dagens socialdemokratiskt ledda regering lyckats särskilt väl med att flytta fram Sveriges positioner i EU. Jag ska ge två exempel på frågor där det gått precis tvärtom.

Vi upplevde hur statsministern kallade till toppmöte i Göteborg för att lansera sin idé om en social pelare i EU. Vi var många som varnade för att detta skulle leda helt fel och bara öka EU:s aptit på att lägga under sig nya politikområden som hanteras bättre nationellt. Och exakt så blev det - nu får regeringen slita för att stoppa EU-klåfingrighet på det sociala området och för att stoppa förslag om tvingande minimilöner som Sverige inte vill ha, varken från arbetsgivares eller från fackliga organisationers sida.

Taxonomin är nästa orosmoln. Begreppet taxonomi är nog ganska okänt för de flesta. I korthet handlar det om att EU vill införa en norm för hållbara investeringar på finansmarknaden.

I sak kan man ju tycka att det är bra med en gemensam standard för detta. Samtidigt får denna EU-norm stor betydelse när det gäller tillgången på riskkapital, riktlinjer för företags miljöcertifiering, regler för offentlig upphandling med mera. Det är därför extremt viktigt för svenskt näringsliv och svenska jobb att denna nya EU-norm inte missgynnar Sverige.

Tyvärr ser vi nu att både svensk vattenkraft, svenska biobränslen och svenskt skogsbruk riskerar att betraktas som icke hållbara. Förslaget är ett allvarligt hot mot svenska företag, jobb och energiförsörjning.

Regeringen har låtit detta fortgå alldeles för länge utan att sätta ned foten. Man har inte insett hotet mot Sverige och inte tagit frågan på allvar utan låtit tjänstemän på lägre nivå sköta förhandlingarna för svensk räkning när andra länder har skickat ministrar. Detta riskerar att sluta mycket illa för Sverige på grund av regeringens ointresse.

Lika illa har det gått med förhandlingarna om EU:s långtidsbudget och återhämtningspaketet. Regeringen hävdar faktiskt i propositionen att de svenska målsättningarna inför förhandlingarna om långtidsbudgeten och återhämtningsfonden har uppnåtts. Vi moderater delar definitivt inte den åsikten. Regeringen misslyckades i förhandlingarna.

Herr talman! Det pågår hela tiden en samhällsdebatt om det svenska medlemskapet i EU. I grunden är det bra och naturligt att svenska folket ständigt ifrågasätter nyttan av EU-medlemskapet och om vi får valuta för medlemsavgiften. Jag skulle verkligen önska att samma diskussion fördes om de höga svenska skatterna och vad vi får för skattepengarna.

Jag känner stor ödmjukhet för att många som röstade för ett svenskt EU-medlemskap är besvikna över hur EU utvecklats, och jag tvekar inte att säga att jag personligen delar den besvikelsen. EU i dag är inte det EU jag trodde så starkt på när jag röstade ja i folkomröstningen, även om jag själv än så länge inte har landat i att nackdelarna överväger fördelarna med medlemskapet.

Men dagens omröstning handlar inte om att knäppa EU på näsan och inte om att rösta ja eller nej till EU. Det handlar om att rösta ja eller nej i denna konkreta sakfråga och då bedöma vad som är bäst för Sverige i just denna fråga. Det står var och en helt fritt att argumentera för eller emot det svenska medlemskapet i EU, men det är en annan diskussion. Så länge Sverige är medlem i EU måste vi i varje fråga och vid varje tidpunkt göra det bästa av medlemskapet. Ibland betyder det tyvärr att vi, som i dag, tvingas välja det minst dåliga av flera mindre bra alternativ.

Herr talman! Moderaterna kan inte ställa sig bakom det regeringen anför som motivering till det beslut som riksdagen fattar, och vi tycker inte att regeringen har levt upp till de mandat som riksdagen gett regeringen. Vi har under hela processen med förhandlingarna om återhämtningsfonden och diskussionerna om EU:s långtidsbudget avstått från att delta i besluten eftersom vi inte varit nöjda med hur saker utvecklats, och vi fullföljer denna linje genom att avstå i dagens votering.

Samtidigt kommer vi att rösta för vår och Kristdemokraternas motivreservation. Jag vill även rikta kammarens uppmärksamhet på vårt gemensamma särskilda yttrande, där vi redogör för hur vi agerat från våra partiers sida under processens gång.

Avslutningsvis, herr talman, yrkar jag alltså bifall till Moderaternas och Kristdemokraternas gemensamma motivreservation.

Anf. 16 Oscar Sjöstedt (SD)

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 1, vilket innebär ett klart och tydligt avslag på regeringens förslag.

Det är framför allt två saker som är väldigt, väldigt fel med det som EU-kommissionen försöker tvinga på oss nu och som regeringen alltså har gått med på.

För det första ska EU över huvud taget inte ha några mer så kallade egna medel, alltså pengar som står direkt till EU:s förfogande. Det spelar ingen roll om det rör sig om mycket eller lite pengar, och det spelar heller ingen roll vilken skattedomän man försöker inkräkta på, för det svenska folket äger rätten att sig självt beskatta. "Svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta utövas av riksens ständer allena vid allmän riksdag", som det så fint formulerades i 1809 års regeringsform 57 §. Vi vet ju att talmannen tycker om gamla regeringsformer, så man kanske får en guldstjärna i kanten för det citatet. Men vi ska inte ta något enda steg - inte ett enda, inte en millimeter - mot en ytterligare integrerad finanspolitisk union.

Vad värre är, herr talman, är själva syftet med detta. Syftet är alltså att dessa utökade egna medel ska fungera som garanti för att kunna finansiera denna monstruösa coronafond - detta återhämtningsinstrument, som man kallar det, som regeringen alltså först var emot men sedan lade sig platt för därför att man inte orkar, inte pallar, stå upp för de svenska skattebetalarna. Det är viktigare att ha kompisar i Bryssel.

Här ska man alltså låna upp helt bisarra summor - 750 miljarder euro - för att sedan strössla ut dem, huvudsakligen i form av bidrag till mindre ansvarstagande länder.

Spanien har infört medborgarlön, alltså lön för att göra absolut ingenting. Jag har inga synpunkter på det; de får ha precis hur mycket medborgarlön de vill. Men de får baske mig betala det själva. Det ska väl rimligen inte vi betala?

Italien och Grekland har inte haft en budget i balans på decennier. Ska vi finansiera deras budgetunderskott? Det får de väl göra själva.

I många östeuropeiska länder går man i pension innan man fyllt 60 medan Sverige har högst pensionsålder i hela EU och regeringen vill höja den ännu mer. De får gå i pension precis när de vill; jag har inga som helst synpunkter på det. Men vi ska väl inte behöva betala för det? Det får de väl göra själva.

Det här är alltså en regelrätt förlustaffär för de svenska skattebetalarna i storleksordningen 150 miljarder kronor som vi ska ut med. Det motsvarar 15 000 kronor per svensk. Samtidigt har vi enorma behov på hemmaplan. Vi har ett underfinansierat rättsväsen och ett underfinansierat pensionssystem. Vi har enorma behov på hemmaplan.

Herr talman! Det här är ju sjukt. Det är sjukt, och det är häpnadsväckande att det finns en majoritet i den här kammaren för att rösta igenom detta. Regeringen, Moderaterna, Centerpartiet, Kristdemokraterna och Liberalerna! Hur i hela friden har ni landat i denna slutsats? Jag begriper inte det.

Det finns en tydlig möjlighet här i dag, i eftermiddagens votering: Anslut er till Sverigedemokraternas reservation! Då har vi möjlighet att stoppa det här vansinnet. Gör det!

Gör ni inte det kan ni vara rätt säkra på att det kommer att finnas i alla fall ett parti som kommer att påminna era väljare om det. Jag är långt ifrån säker på att de är lika begeistrade över detta som ni här inne verkar vara. Jag är långt ifrån säker på det. Det är val nästa år, nota bene.

Herr talman! Alla de här skulderna man nu tar upp och tvingar på oss för att strössla ut som bidrag till mindre ansvarstagande stater, de kommer i bästa fall att vara återbetalda år 2058. Medelåldern i den här kammaren är 48 år. Det betyder att en genomsnittlig ledamot här i kammaren kommer att vara 85 år innan dessa skulder är återbetalda.

Herr talman! Medellivslängden i Sverige är 83 år. Vi här inne kommer alltså i genomsnitt att ha kastat in handduken - vandrat för evigt över Bifrost. Detta betyder i klartext att vi här inne tar beslut i dag, men konsekvenserna av besluten lämnar vi över till nästa generation, till våra barn.

I min värld är detta alltså inte bara ekonomiskt vansinne, utan det är även djupt moraliskt förkastligt. Man gör inte på det sättet. Varje enskild ledamot från varje enskilt parti kommer att behöva bära detta med sig.

Det är alltså moraliskt förkastligt, och det är ekonomiskt vansinne. Och man kan också ställa sig frågan: Vad skickar detta för signaler i termer av incitament till de icke ansvarstagande medlemsländerna med kroniska budgetunderskott? Så fort det blir kris kommer de välskötta ekonomierna till undsättning i en gigantisk bail out-operation. Vad skapar det för incitamentsstruktur på längre sikt om man blir belönad när man missköter sig och bestraffad när man sköter sig? Seriöst!

Det här handlar om de svenska skattebetalarnas pengar. Och ja, vi blir förmodligen lite impopulära om vi från svensk sida sätter stopp för detta eftersom det kräver konsensusbeslut av alla 27 medlemsstater. Men det finns något som heter integritet också, och sex av riksdagens partier uppvisar i dag en flagrant avsaknad av just integritet. Sex av riksdagens partier står i dag inte upp för de svenska skattebetalarna. Som sagt, lita på att vi kommer att påminna dem om detta när det blir val nästa år.

I synnerhet är jag besviken på Moderaterna och Kristdemokraterna, som inte väljer att avslå detta i dag. Vi har hört Moderaterna tidigare här i dag, med ett väldigt kritiskt tonfall. Detta är dåligt och fel, och man borde ha gjort mycket annorlunda. Men när det kommer till kritan och vi ska trycka på knappar vid voteringen i eftermiddag släpper man igenom detta. Om man är så kritisk, varför röstar man då igenom det? Varför röstar man inte nej tillsammans med Sverigedemokraterna? Frågan kan också ställas: Är ni säkra på att ni har era väljare med er i denna fråga? Jag är inte så säker på det.

Som sagt, herr talman - jag yrkar bifall till reservation 1.

Anf. 17 Jan Ericson (M)

Herr talman! Ja, Oscar Sjöstedt, vi är kritiska från moderat sida, och det framgår väldigt tydligt av mitt anförande. Men som jag förklarade handlar detta inte bara om pengar utan också om att man ska kunna lita på Sverige som avtalsslutande part. Och man ska kunna lita på att Sverige står upp för det som den svenske statschefen går med på och kompromissar om på EU-nivå med samtliga andra statschefer i EU. Det är väldigt viktigt om vi i framtiden ska kunna påverka och göra Sveriges röst hörd i EU. Att bara säga nej och straffa ut Sverige är inte speciellt smart. Detta finns också i kalkylen.

Jag blir lite bekymrad när Oscar Sjöstedt återigen, precis som i vissa artiklar som SD har skrivit, antyder att detta beslut skulle medföra att vi ger EU beskattningsrätt. Det finns inga beslut i detta ärende som säger att EU får beskattningsrätt. Det kommer vi från moderat sida hela tiden att bekämpa.

Oscar Sjöstedt säger att detta handlar om att ge bidrag till mindre välskötta länder. Jag undrar om Oscar Sjöstedt tycker att Sverige, Danmark, Finland, Österrike och Nederländerna är mindre välskötta länder. Dessa länder kommer också att få bidrag ur fonden. Sverige kommer att få 35 miljarder i bidrag ur fonden, vilket Oscar Sjöstedt inte låtsas om. Han hävdar fortfarande att detta kostar Sverige 150 miljarder. Det gör det inte, för vi får samtidigt tillbaka 35 miljarder.

Men det viktigaste är att Oscar Sjöstedt inte ser risken för att de svenska rabatterna också försvinner genom ett nej i detta ärende. Då försvinner 77 miljarder svenska kronor plus de 35 miljarder vi skulle få ur fonden, och då är vi nästan uppe i de 150 miljarder som detta kostar. Det verkar Sverigedemokraterna helt ha missat.

Anf. 18 Oscar Sjöstedt (SD)

Herr talman! Till att börja med hoppas jag att det inte är statschefen som har varit nere i Bryssel och förhandlat, men låt gå. Detta kallas demokrati - att man underställer parlamentet beslut. Det är väl det vi sysslar med här? Det är väl det statsskick vi har i Sverige?

Jag är absolut inte bekväm i en värld där Stefan Löfven får åka iväg och ta vilka beslut som helst utan förankring i Sveriges riksdag. Det förvånar mig att Jan Ericson från Moderaterna känner sig bekväm med att Stefan Löfven får ingå vilka avtal som helst för svenskt vidkommande utan att det ska underställas Sveriges riksdag. Jag är inte bekväm med en sådan situation.

Jag förstår att det skulle skapa lite bekymmer om Sverige ensamt skulle sätta stopp för detta; vi kan kalla det dåligt rykte. Jag är beredd att ta den smällen och betala det priset för att rädda kommande generationer från den här skuldsättningen. Det handlar om att väga olika saker. Att det sitter lite EU-pampar i Bryssel och blir arga på oss i Sverige kan jag köpa. Jag kan leva med det. Det jag inte kan köpa är att vi skuldsätter våra barn och nästa generation upp över öronen. Det kan jag inte leva med. Men det är väl en fråga om vilka prioriteringar, grundläggande principer och värderingar man styrs av, antar jag.

Beskattningsrätten nämns ganska tydligt i den proposition som ligger till grund för det betänkande vi debatterar i dag. Där anger man en tydlig riktning: För att EU ska kunna betala tillbaka det här skuldberget kanske man behöver öka sin beskattningsrätt. Så det ligger absolut i tangentens riktning, och det är en stor fara, som jag ser det. Jag tycker att det är högst relevant att påpeka den risken.

Anf. 19 Jan Ericson (M)

Herr talman! Sverige ska alltså enligt Sverigedemokraterna först rösta bort återhämtningsfonden, som var ett villkor för att ett antal länder skulle acceptera rabatten på den svenska medlemsavgiften. Först ska vi alltså rösta bort den fonden, och sedan ska vi skicka ned Stefan Löfven och hoppas att han lyckas återförhandla de svenska rabatterna utan att återhämtningsfonden finns på plats. Jag tror faktiskt inte att hoppet om detta är speciellt stort. Jag delar definitivt Oscar Sjöstedts tvivel gällande Stefan Löfvens förhandlingsskicklighet i dessa frågor. Då ska vi väl ändå inte hoppas att han ska kunna uträtta mirakel? Vi måste förstå vad som ligger i potten.

När Oscar Sjöstedt säger att vi skuldsätter våra barn upp över öronen tycker jag ändå att han använder överord. Detta är ingen bra överenskommelse, och den kostar Sverige pengar. Men vi får ändå ha lite sans och balans i diskussionen. Vi pratar alltså om omkring 30-35 miljarder kronor netto. Detta ska ställas i relation till den stora svenska statsskulden och till att Oscar Sjöstedt och Sverigedemokraterna har ställt upp på ett antal krispaket i Sverige som har kostat hundratals miljarder, som också innebär att vi skuldsätter kommande generationer för att hantera krisen. I ljuset av detta är 30-35 miljarder som nettokostnad för Sverige under 40 års tid faktiskt inte någon samhällskatastrof. Det är dåligt, men det är inte något som gör att kommande generationer utarmas och skuldsätts upp över öronen. Vi får ha lite sans och balans i debatten, tycker jag.

Och återigen - nu säger Oscar Sjöstedt det som stämmer: att det ligger i tangentens riktning att EU-kommissionen kommer att driva på för EU-skatter. Men detta är något helt annat än det ni har skrivit i debattartiklar och det som Oscar Sjöstedt sa i talarstolen. Där sa han nämligen att detta innebär beslut om EU-skatter, och det gör det inte. Det är viktigt att svenska folket vet detta. Svenska skattebetalare ska inte betala skatt direkt till EU - punkt.

Ilona Szatmari Waldau (V)

Anf. 20 Oscar Sjöstedt (SD)

Herr talman! Nej, det bästa vore väl i och för sig om vi skickade någon annan än Stefan Löfven till de förhandlingarna. Men faktum kvarstår: Sverige har vetorätt även i budgetfrågan, bortsett från det här paketet. Budgetbeslutet kräver nämligen konsensus. Jag menar alltså absolut att det är möjligt.

Att blanda ihop dessa båda frågor i ett och samma beslut - coronafonden å ena sidan och avgiftsrabatterna å andra sidan - när det i praktiken handlar om två olika beslut är att göra det lite väl enkelt för sig. Sverige har vetorätt även i budgetfrågan.

Ja, vi har ställt upp på många krispaket i Sverige tillsammans med bland andra Moderaterna. Det är jag för övrigt tacksam för. Det är kanske inte vår sak att recensera detta, men jag tycker att finansutskottet överlag har varit aktivt och tagit många kloka beslut.

Men då har det handlat om att använda de svenska skattebetalarnas pengar för att rädda jobb och företag huvudsakligen i Sverige. Det är skillnaden. Här ska vi i stället ta de svenska skattebetalarnas pengar och skicka dem till Grekland, Italien, Spanien, Östeuropa och så vidare. Det är en ganska stor skillnad, åtminstone för en person som är någorlunda patriotiskt lagd. Men för Moderaterna kanske det inte spelar någon roll var de svenska skattebetalarnas pengar hamnar, om det är i Sverige eller i Grekland. Det kanske kan kvitta för Moderaterna, men för mig gör det inte det. Jag tycker att de svenska skattebetalarnas pengar behövs på hemmaplan.

Sedan tycker jag att vi blandar ihop siffrorna lite grann också. Det har varit många siffror fram och tillbaka, men att nettokostnaden för detta bara skulle vara 30-35 miljarder stämmer ju inte. Den är betydligt högre, en bra bit över 100 miljarder.

Anf. 21 Ilona Szatmari Waldau (V)

Herr talman! För snart ett år sedan var det en i princip enig riksdag som sa nej till en återhämtningsfond som skulle bygga på att EU:s medlemsstater lånar pengar som EU sedan betalar ut som bidrag. I slutändan vek de flesta partier ned sig. Trots att det inte fanns en majoritet för att säga ja till förslaget i EU:s långtidsbudget röstade Sverige ja eftersom flera partier valde att lägga ned sina röster.

Här står vi alltså nu och ska fatta beslut om att godkänna upplåningen och EU:s egna medel. Återigen ser vi partier som i ord och text är negativa men som ändå inte röstar emot utan avstår. Regeringens proposition kommer att gå igenom, trots att bara en minoritet står bakom den. Även om Kristdemokraterna i dag kommer att meddela att de avstår kommer en minoritet att rösta igenom propositionen. För Vänsterpartiets del yrkar jag avslag på propositionen i enlighet med vår reservation i finansutskottet.

Den 14 september 2003 röstade vi i Sverige om vi skulle ansluta oss till EU:s valutaunion. Svenska folket röstade för att vi skulle stå utanför samarbetet. Vi på nejsidan varnade för gemensam ekonomisk politik. Vi såg en risk för en långtgående samordning av den ekonomiska politiken med makt över budgetar och upplåning.

I dag medger även många av dem som då var för euron att det var klokt och bra för svensk ekonomi att vi valde att stå fria från den krisdrabbade valutaunionen. Men nu föreslår alltså regeringen att vi ska säga ja till att gå in i en gemensam politik med gemensam upplåning för att rädda den valutaunion som svenska folket redan har sagt nej till.

De länder som är mest drabbade ekonomiskt av covid-19 och som har varit pådrivande när det gäller fonden är de länder som redan är hårt skuldsatta och utsatta efter den förra krisen. Då var det de rika länderna i valutaunionen som tvingade de utsatta länderna till hårda nedskärningar i offentlig sektor och räddade banker men inte människor och jobb. Den nedmonterade välfärden och privatiseringarna gör många mer sårbara och därmed mer utsatta för coronakrisen. Det är problem som har skapats inom valutaunionen.

När förslaget om återhämtningsfonden presenterades i våras sa Vänsterpartiet nej till förslaget. Vi menade att återhämtningsfonden borde vara en fråga för euroländerna. Vi menade att euroländerna borde skriva av skulderna för de skuldsatta länderna - en åsikt som vi inte fick gehör för men som kunde ha blivit verkligheten om Sverige hade vågat stå emot.

Herr talman! Det är en helt ny princip inom EU att man ska ha en gemensam upplåning. Dessutom skjuter man återbetalningen på framtiden. Vi kommer att få betala för denna fond fram till 2058. Vad händer vid nya kriser? Ska vi då ta nya lån och skjuta skuldberget framför oss?

Kommissionens och parlamentets lösning är att införa egna medel, till exempel plastavgift, som är med i regeringens proposition i dag, och flera skatter. Även det är förslag som innebär att vi går in i ett djupare ekonomiskt samarbete inom EU och lämnar över makt till EU-kommissionen. Det sa vi nej till 2003, och det fortsätter vi att säga nej till. Vi närmar oss alltmer ett Europas förenta stater, en superstat.

När statsministern var nere i Bryssel i somras och förhandlade långtidsbudgeten och återhämtningsfonden var medskicket från EU-nämnden att medel från fonden skulle betalas ut som lån, inte som bidrag. Under förhandlingarna ökade fondens lånedel från en tredjedel till ungefär hälften. Det betraktades som en seger, och en oenig EU-nämnd sa ja.

Men i slutändan visade det sig att Sverige hade dragits vid näsan. Fondens bidragsdel är i princip lika stor nu som före förhandlingarna. Det är lånedelen som ökats genom att stöd till klimatåtgärder, forskning med mera har tagits bort och lagts som lån till medlemsstaterna. Det är en pyrrhusseger för Stefan Löfven och för de partier som sa ja. Skrivningar om rättsstatens principer vattnades ur, och Sverige sa ja. När Sverige kunde ha hållit emot för att vi skulle kunna få garantier för att stater som får stöd också är demokratiska stater valde man att backa.

Vill Sveriges riksdag verkligen överlåta åt Bryssel att styra den svenska ekonomiska politiken? Redan i dagens EU-budget kan vi se hur ineffektivt EU:s pengar används. I stället för välfärd till många går de till skrytprojekt, korruption och Bryssels byråkrater. Det finns bara en sak att göra, och det är att säga nej till propositionen om EU:s egna medel.

Ilona Szatmari Waldau (V)

Anf. 22 Jan Ericson (M)

Herr talman! Vi har ju börjat vänja oss lite vid att Moderaterna och Vänsterpartiet hittar varandra i en del frågor. Vi har gjort det i samband med krispaketen här.

Jag måste säga att mycket av det som Ilona Szatmari Waldau säger om återhämtningsfonden är åsikter som också vi moderater delar, men med det undantaget att vi tycker att priset för Sverige att gå emot det som vår regeringschef och övriga stats- och regeringschefer har kompromissat fram är så högt att det kostar mer än de pengar som vi skulle kunna spara.

Frågan var uppe tidigare, och då var det diskussioner om vad nettokostnaden egentligen skulle bli för svensk del. Då kan man inte tappa bort frågan om rabatterna. Frågan om de svenska rabatterna ingår i detta beslut. Det finns på sidan 9 i propositionen. Där står uttryckligen att den frågan omfattas av dagens beslut.

Om vi röstar nej i dag ryker också de svenska rabatterna på 77 miljarder kronor. Kostnaden för Sverige ligger någonstans på 140-150 miljarder - vi säger 150 miljarder. Sverige får direkt tillbaka 35 miljarder, och vi får behålla rabatterna på 77 miljarder om vi accepterar dagens beslut. Det innebär att nettokostnaden för helheten för Sverige blir 38 miljarder, som då ska slås ut på alla år framöver. Det är trots allt inte en total ekonomisk katastrof för Sverige och framtida generationer.

Jag är lite bekymrad över att både Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet, som står bakom att man ska stoppa hela förslaget i dag, inte inser att detta även medför att de svenska rabatterna på 77 miljarder försvinner. Det är alltså 11 miljarder per år under de närmaste sju åren. Det är ganska mycket pengar för Sveriges del.

Anf. 23 Ilona Szatmari Waldau (V)

Herr talman! Jan Ericson nämner att priset är för högt. Han nämner också att det skulle bli kaos i EU. Men jag vill påminna om att Moderaterna lade ned sina röster även i EU-nämnden i somras. Om Moderaterna hade stått kvar vid sin kritik, den kritik som nu Jan Ericson säger att han delar, hade Stefan Löfven inte fått det mandat som han fick.

Det är lite grann att dölja saker för väljarna att nu komma och säga att man inte vill orsaka en kris när man i somras faktiskt hade kunnat se till att Stefan Löfven hade haft ett helt annat mandat än vad han i slutändan fick.

Jag konstaterar att Jan Ericson tar upp nettokostnaderna. Den som lyssnade på mitt anförande kanske hörde att jag inte nämnde nettokostnaderna. För Vänsterpartiet är det stora problemet med den här fonden och de övriga förslagen att detta ökar EU:s makt över medlemsländernas ekonomiska politik. Det är någonting som vi är starkt kritiska till. Jag säger det igen: Svenska folket sa nej till detta i en folkomröstning. Då kan vi inte införa en gemensam ekonomisk politik, en gemensam valutapolitik, bakvägen. Vi måste stå fast vid det som svenska folket har sagt.

Sedan vill jag återigen komma till - för jag tror att det är det som Jan Ericson syftar på - att jag säger att detta ska betalas till 2058, då jag för övrigt kommer att vara 96 år. Är det inte naivt att tro att det inte kommer att bli några fler kriser? Vad vill Moderaterna göra om vi får en kris om 10 år eller 20 år? Ska vi låna ännu mer, eller vill Moderaterna då ge EU möjligheten att införa olika beskattningsrättigheter? Vad är Moderaternas lösning för den långsiktiga återbetalningsplanen?

Ilona Szatmari Waldau (V)

Anf. 24 Jan Ericson (M)

Herr talman! Jag måste faktiskt invända. Det var inte så att vi moderater inte stod bakom de mandat som vi gav till regeringen. Tvärtom var vi väldigt tydliga med våra krav på regeringen. Vi krävde budgetrestriktivitet. Vi ville att EU:s långtidsbudget skulle bantas när britterna lämnade EU. Det är högst rimligt. Och vi var väldigt tydliga med att vi inte accepterade en återhämtningsfond med en bidragsdel. Vi ville se att det bara var lån. Detta stod vi moderater bakom. Men när vi såg vartåt det barkade avstod vi - vi deltog då inte i besluten.

Det var helt enkelt av samma skäl som i dag. Vi har faktiskt en regering. Vi har en regeringschef som förhandlar för Sveriges räkning. Vi kan tycka att den regeringschefen inte har gjort ett bra jobb. Vi kan vilja ha en annan regering, och det vill vi moderater. Men vi har den regering vi har. Vi har den statsminister vi har, och det är han som företräder Sverige. Om han gör ett dåligt jobb tycker vi att det är tråkigt, och vi beklagar det. Men vi är inte villiga att fälla överenskommelsen, eftersom det skulle göra att man får en väldigt dålig syn på Sverige som förhandlingspart och kompromisspart. De är därför som vi avstår.

Vi är inte villiga att stödja detta förslag - vi tycker att det är dåligt. Men vi är inte heller villiga att fälla det, för det skulle skada Sverige långsiktigt. Då måste man landa i att man avstår. Det är den linje vi har hållit under förhandlingarna sedan vi märkte att det började barka åt fel håll.

Sedan måste jag nu på slutet säga att jag delar Ilona Szatmari Waldaus fråga. Vad händer vid nästa kris? Jag har tidigare sagt att det kommer fler kriser i EU före 2058. Det kan vi vara säkra på. Det är därför det är viktigt att Sverige kan driva på så att EU reformeras, så att vi inte hamnar i detta läge igen. Och man ska ställa rimliga krav på länder när man sedan betalar ut dessa pengar. Detta tycker jag att vi ska verka för tillsammans.

Anf. 25 Ilona Szatmari Waldau (V)

Herr talman! Jag kan på ett sätt respektera att Moderaterna nu inte vill fälla överenskommelsen, för Moderaterna valde att lägga ned sina röster när man hade chansen att se till att Stefan Löfven inte skulle få mandat att säga ja till en återhämtningsfond med en stor bidragsdel.

Jan Ericson säger att det var för att man inte ville fälla överenskommelsen, men det fanns ingen överenskommelse då. Det fanns förslag som Stefan Löfven, vår statsminister, skulle förhandla om med de andra stats- och regeringscheferna.

Man säger att han gjorde ett dåligt jobb. Det var faktiskt Moderaterna som lade ned sina röster innan budgeten var klar och innan överenskommelsen var klar. Det kan Moderaterna inte prata bort.

Hampus Hagman (KD)

Anf. 26 Hampus Hagman (KD)

Herr talman! Det ärende som nu ligger på riksdagens bord är en följd av de beslut som Europeiska rådet fattade i somras om EU:s långtidsbudget och återhämtningspaket.

Besluten i somras var kulmen på en process som pågått under många år. Under denna process har det kommit en rad olika förslag på hur stor budgeten ska vara, vad pengarna ska gå till och hur den ska finansieras. Ett flertal länder, EU-kommissionen och EU-parlamentet har velat se en större budget, och det har samtidigt funnits ett stort tryck på att de rabatter som bland annat Sverige har skulle tas bort.

Vi kristdemokrater har motsatt oss många av de förslag som har kommit, och vi har drivit att EU ska anpassa sin budget efter de förutsättningar som råder när ett av de största medlemsländerna nu har lämnat unionen. Vi har kritiserat budgetens omfattning, delar av dess innehåll och den föreslagna finansieringen. Vi har fört fram krav på att Sveriges avgift ska ligga stilla, räknad som andel av bnp. Och tack vare att flera andra partier har stöttat detta krav blev det också Sveriges linje.

Under budgetprocessens slutskede förra våren kom coronapandemin och dess svåra ekonomiska följder. Då fördes det fram krav på en gemensam återhämtningspolitik, och i maj lade EU-kommissionen fram ett konkret förslag om ett återhämtningspaket som gick ut på att EU gemensamt skulle låna upp pengar och dela ut dem som bidrag.

Vi kristdemokrater motsatte oss detta. Vår ingång var att finanspolitik är en nationell angelägenhet men också att vi i det ansträngda läge som rådde kunde tänka oss att bistå med lån.

Under förhandlingarna i Europeiska rådet i juli blev det klart att det inte gick att få stöd för denna linje. Vissa saker fick Sverige och de likasinnade länderna - Danmark, Österrike och Nederländerna - igenom. Rabatten på EU-avgiften försvarades, och det återhämtningspaket som först skulle bestå av bidrag ändrades så att det nu är en kombination av bidrag och lån. Det var knappast ett tillfredsställande resultat, men det var uppenbart att det inte skulle gå att komma längre.

När statsministern sökte mandat för att ställa sig bakom överenskommelsen valde Kristdemokraterna och Moderaterna att inte blockera det. Det hade inte gynnat Sverige om vi hade ställt oss vid sidan av och blockerat ett beslut i rådet - dels eftersom det är mycket osannolikt att vi hade fått ett bättre resultat i en ny förhandling, dels eftersom det skulle ha kastat in hela EU-samarbetet, inklusive Sverige, i en djup kris med oöverskådliga konsekvenser.

Herr talman! En del i beslutet från i somras gäller EU:s så kallade egna medel. Det ska godkännas i alla länder, och det är detta som ärendet i dag gäller. EU-avgiften består av flera olika delar. De olika beräkningsgrunderna handlar i dag om bnp, momsintäkter och tullintäkter. Det som händer nu är att en komponent tillkommer, en avgift på icke återvunnet plastavfall. Avgiften på icke återvunnen plast är inte en skatt. Detta innebär inte heller att EU får beskattningsrätt. Det är en ny komponent vid sidan av de befintliga. Precis som de andra beräkningsgrunderna kommer detta helt och hållet att administreras i Sverige av svenska myndigheter.

Vi kristdemokrater beklagar att vi är här. Vi har varit emot nya egna medel, men det här är en del av överenskommelsen från i somras. Alternativet är som sagt att försätta EU i en djup ekonomisk kris.

Herr ålderspresident! Europeiska unionen har varit en framgångssaga. År 1945 låg Europa i ruiner. Kriget och Förintelsen lämnade efter sig en kontinent som var sönderbombad och söndersliten. Det var heller inte första gången Europa hade slitits isär av krig. Tvärtom är krig återkommande i Europas historia. Det fanns därför goda skäl att frukta att det återigen kunde bli krig i Europa.

Detta är bakgrunden till att kristdemokrater från flera av Europas länder samlades för att inleda det europeiska samarbetet, det som så småningom blev EU. Det är i denna historiska kontext som EU ska ses.

EU är också oerhört viktigt för Sverige ur ett ekonomiskt perspektiv. Vår ekonomi är mycket exportberoende, och 70 procent av vår export går till EU:s inre marknad. Det innebär att hundratusentals jobb i de exporterande företagen och deras underleverantörer är beroende av att denna marknad fungerar väl.

Den senaste tiden har vi också kunnat läsa i medierna om de positiva effekter som europeiskt samarbete har för brottsbekämpningen. EU är en värdefull aktör på klimatområdet. EU borde även vara mer aktivt som säkerhetspolitisk aktör. Europeiska länder kan knappast ensamma stå upp mot de stora och mäktiga länder som hotar vår säkerhet och vårt sätt att leva. Här krävs en samordnad politik, där EU borde vara en stark röst för mänskliga rättigheter här hemma och runt om i världen.

För att EU ska kunna fortsätta att arbeta med dessa viktiga frågor krävs dock att EU jobbar på sin legitimitet. Då måste EU för det första vara riktigt bra på det EU ska göra, det vill säga frågor som enskilda länder inte själva kan arbeta med och lösa på ett ändamålsenligt sätt. För det andra måste EU respektera att det finns mycket som sköts bäst på nationell nivå, såsom välfärdsfrågor, lönebildning och finanspolitik.

Här måste Sveriges regering arbeta aktivt och förebyggande. Nu måste Sverige säkerställa att återhämtningspaketet bidrar till att stärka de offentliga finanserna i EU:s medlemsländer och att strukturella reformer görs så att finansfrågor i fortsättningen hanteras på den nationella nivån.

Sverige måste också vara mycket tydligt med att vi är emot alla typer av skatter på EU-nivå. Det finns förslag som på en digitalskatt och en skatt på finansiella transaktioner. Om dessa förslag konkretiseras och läggs fram kommer vi kristdemokrater att rösta emot dem. De ska inte genomföras. Läggs förslagen fram måste Sverige använda sitt veto.

Den kompromiss som gjordes i somras blev inte en framgång för Sverige - tvärtom. När Europeiska rådet väl var framme vid att fatta beslut stod vi i praktiken i valet mellan kompromissen och att ställa Sverige vid sidan, med oöverskådliga konsekvenser för oss och för EU som helhet.

Vi kommer att fullfölja våra tidigare ageranden i EU-nämnden i den här frågan och därför avstå i omröstningen i dag. Jag yrkar också bifall till Kristdemokraternas och Moderaternas motivreservation i ärendet.

Anf. 27 Björn Wiechel (S)

Herr ålderspresident! Det europeiska samarbetet är viktigt för Sverige. Vårt lands ekonomi är till stor del uppbyggd på export. Bra och konkurrenskraftiga svenska produkter köps av andra länder, framför allt i EU, och det finansierar både vår import och mycket av vår välfärd. Sverige är beroende av samarbeten och en reglerad handel. Därför behöver vi EU.

Ekonomin i Sverige är välskött, förstås sedd i en global jämförelse men också i en europeisk. Det är grundskälet till att vi är så kallade nettobetalare till EU, det vill säga att vi betalar mer i medlemsavgift till Europeiska unionen än vad vi får tillbaka av EU-budgeten.

Medlemskapet är dock värt avgiften. Flertalet uträkningar visar nämligen att vi som land tjänar ekonomiskt på att ingå i unionen med den tillgång till den fria inre marknaden och de handelsavtal som det innebär. Även om det förstås är svårt att avgöra exakt beräknas värdet i genomsnitt ligga på drygt 300 miljarder kronor per år.

Utöver de ekonomiska fördelarna med medlemskapet och de skalfördelar som en europeisk samordning kan ge innebär EU även att vi kan lösa politiska frågor bättre tillsammans än vad vi skulle var och en, till exempel klimatfrågan och brottsbekämpningen.

Herr ålderspresident! Sverige är också en tydlig röst för ordning och reda i statsfinanserna, och vi är en tydlig röst för restriktiv budgetpolitik i EU. Inför förhandlingen av EU:s långtidsbudget var läget mycket tufft. Det är viktigt att komma ihåg det. I och med Storbritanniens utträde försvann inte bara 66 miljoner människor från EU, utan det blev också ett stort hål i unionens intäkter.

Många länder såg framför sig att bland annat Sverige skulle fylla upp det där hålet genom att öka sin medlemsavgift markant. Sveriges hållning var däremot att EU naturligtvis borde rätta mun efter matsäcken och i stället minska sina utgifter. Så var fältet upplagt och läget var låst.

Det mandat som Sverige fick med sig in i förhandlingen från Sveriges riksdag var mycket tydligt. Det största och viktigaste var en låg budget och att hålla nere Sveriges medlemsavgift. En annan stor och viktig fråga, som också var avgörande för riksdagen, var krav på att länder ska leva upp till rättsstatens principer för att få pengar.

Det såg länge kärvt ut för båda dessa positioner. Men när så förhandlingen var över kunde vi läsa följande i ett uttalande från statsministern: "Trots ett svårt utgångsläge har svenska intressen och prioriteringar fått stort genomslag. Sveriges avgift har hållits nere, rabatterna är de största någonsin och för första gången någonsin finns ett regelverk i EU där respekten för rättsstatens principer kopplas till utbetalning av gemensamma medel. Det är en stor förändring."

Att Sverige, med förutsättningarna som rådde, lyckades alliera sig med några få likasinnade och hålla emot de stora och många länderna i EU som tyckte att vi skulle betala mer och till sist ro hem att medlemsavgiften hålls låg är en bedrift. Budgeten hålls nere, rabatterna är kvar och avgiften bedöms sammantaget uppgå till en andel av bni som motsvarar ungefär samma andel som perioden 2014-2020.

Herr ålderspresident! En del av förhandlingen handlar om EU:s egna medel. Vissa sådana finns sedan tidigare, såsom intäkter från tullar och moms. Men det finns också förslag på nya.

Vår principiella hållning är att vi motsätter oss att flytta över beskattningsrätt till EU. Det ska ligga hos medlemsstaterna. Dessutom vill vi inte att beslut i skattefrågor ska kunna fattas med kvalificerad majoritet utan endast med enhällighet. Det vill säga att samtliga måste rösta för om det ska bli något.

Med det som utgångspunkt kan vi även se pragmatiskt och från fall till fall på frågan om egna medel, som när det gäller avgift för icke återvunnen plast, vilken nu har införts. Den avgiften innebär nämligen att länder som är duktiga på återvinning, som Sverige, får en lägre sammanlagd medlemsavgift. Den kunde vi därför ställa oss bakom.

Den stora frågan när det kommer till egna medel handlar förstås om EU:s återhämtningsfond. Mitt under förhandlingarna om den nya långtidsbudgeten slog coronakrisen till. De ekonomiska konsekvenserna av pandemin har vi ännu inte full kännedom om. Däremot vet vi att det kommer att krävas återhämtning - nya investeringar, nya jobb och nya skatteintäkter. För att åstadkomma det enades EU:s stats- och regeringschefer om en återhämtningsfond som innebär att EU gemensamt får låna upp till 750 miljarder euro som sedan får gå till medlemsländerna i form av lån och bidrag.

För svensk del är det mycket viktigt att Europa återhämtar sig. Det är förstås viktigt socialt och demokratiskt att människor får jobb och trygghet. Likaså är det viktigt ur en säkerhetspolitisk aspekt att inte stormaktsintressen utanför EU utnyttjar denna situation. Sedan är det såklart också mycket viktigt för svensk ekonomi. Utan en stark europeisk efterfrågan lider vår export.

För oss är det därtill av betydelse att återhämtning bygger starkare och mer produktiva ekonomier och också, så som avses, bidrar till omställning, till strukturomvandling och till ökad digitalisering - det vill säga att pengarna används rätt.

Syftet behöver, som alltid, vara att samtliga länder i EU får en sund tillväxt och idkar budgetdisciplin. Därför ska också återhämtningen följa de landsspecifika programmen.

Avslutningsvis, herr ålderspresident: Sverige har stor nytta av Europasamarbetet. Vi har ett ansvar som politiker att se till helheten, att vi både är nettobetalare och tjänar på medlemskapet, att vi både ser ett Europa som återhämtar sig och driver på för stramhet och för att hålla avgiften låg. Syftet är att det ska tjäna både svenska medborgare och våra skattepengar och nå högre gemensamma europeiska värden.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationerna.

Anf. 28 Oscar Sjöstedt (SD)

Herr ålderspresident! Vi vet vad som ligger på bordet och vad det är som vi ska besluta om i eftermiddag. Det är ett enormt skuldberg på 750 miljarder euro. Sveriges insats är i storleksordningen 150 miljarder kronor som ska betalas tillbaka under nästan en 40-årsperiod.

Samtidigt har Spanien infört medborgarlön. Grekland och Italien har fortsatt kroniska budgetunderskott. I min värld i alla fall har vi enorma behov på hemmaplan, här i Sverige. Vi har ett underfinansierat rättsväsen, vi har en ökande arbetslöshet och vi har framför allt ett underfinansierat pensionssystem. Sverige har högst pensionsålder i EU. Vi har också störst andel fattigpensionärer i Norden. Då måste man någonstans prioritera mellan dessa saker - ge bort pengar till andra länder eller satsa dem på hemmaplan.

Tycker inte Socialdemokraterna att det är bättre att vi satsar på våra äldre än att vi skuldsätter våra barn?

Anf. 29 Björn Wiechel (S)

Herr ålderspresident! Jag tackar ledamoten Sjöstedt för frågan.

I grund och botten finns det förstås med här om man värnar samarbetet i EU och om man värnar det svenska medlemskapet. Vi ser att Europa och Sverige är intimt sammanbundna. Den svenska ekonomin går inte att isolera från den europeiska. Det är bra för samarbetet, för vår framtid och för svensk ekonomi att Europa går bra. Därför ser vi till att skapa en helhet där vi både får en återhämtning och värnar svenska skattebetalare och svenska ekonomiska intressen. Det går inte att isolera enskildheter i en budget, utan de hänger ihop.

När det gäller helheten har vi i denna förhandling sett till att få ned medlemsavgiften, vi har fått en klausul om rättsstatens principer och vi har fått en återhämtning som kommer att vara bra och nödvändig för Europa. Vi har alltså samtidigt sett till att hålla ned den svenska avgiften. Det är viktigt för svenska skattebetalare. Utifrån utgångsläget är det faktiskt en väldigt bra sak att vi håller ned både avgiften och kostnaderna för skattebetalarna och att vi får en återhämtning i Europa. Det kommer att hjälpa jobb och ekonomi i Europa och jobb och ekonomi i Sverige.

Anf. 30 Oscar Sjöstedt (SD)

Herr ålderspresident! Detta är en lagom naiv inställning. Man säger att vi kan göra både och. Vi kan ge bort våra pengar till någon annan. Men vi kan också satsa jättemycket på de behov som vi har på hemmaplan. Det kan man inte göra, inte för samma pengar i alla fall. I så fall får man hitta nya pengar någon annanstans.

De 150 miljarder kronor som vi går in med här kan vi inte använda för att rusta upp exempelvis det svenska ålderspensionssystemet - det finns andra behov också. Dessa pengar är borta. De har regeringen skickat iväg till Grekland, Italien och Spanien. Då kan vi inte använda dem för att stärka ålderspensionssystemet i Sverige. Det är en naiv infallsvinkel att man vill göra både och - göra allt. Det funkar såklart inte.

Detta kan inte vara en förutsättning för att vi ska ha ett samarbete i EU, alltså att vissa länder ska ge pengar till vissa andra länder. Det är sådana saker som riskerar att sabotera samarbetet i EU. Många länder blir, med rätta, rätt förbannade.

Sedan förstår jag inte riktigt hur man kan vara nöjd med utfallet av de förhandlingar som regeringschefen och andra har genomfört. Utfallet är ju inte särskilt bra. Faktum är dessutom att regeringschefen Stefan Löfven var den första att kasta in handduken. Det var ändå några länder - de som brukar kallas frugal four, sparsamma fyran, alltså Sverige, Holland, Österrike och Danmark - som har ett ganska tajt samarbete och som stod emot detta. Faktum är att Stefan Löfven kastade in handduken först av dessa fyra för att gå med på detta.

Jag kan verkligen inte begripa hur man kan vara nöjd med utfallet i dessa förhandlingar. Jag fattar inte det. Man borde skämmas. Det är vad man borde göra.

Anf. 31 Björn Wiechel (S)

Herr ålderspresident! Vi menar att det är dåligt för svensk ekonomi, för svenska pensioner och för svensk välfärd om Europa är i misär. Det är dåligt. Då blir det ingen efterfrågan på våra produkter. Det gör att vi inte får några jobb i Sverige.

Sedan har vi många synpunkter på budgeten. Vi har många ambitioner. Vi har ambitioner för Europa. Vi vill egentligen ha mindre jordbruksstöd, och vi vill exempelvis ha mer forskning. Vi vill ha ett flertal förändringar.

Men det fanns någonting som var viktigast och där riksdagen gjorde medskick inför förhandlingarna, och det var att man skulle hålla ned avgiften och att man skulle se till att stödja rättsstatens principer. Här har förhandlingen levererat.

Oscar Sjöstedt blir på sätt och vis själv svaret skyldig. Om Sverigedemokraterna hade velat göra en annan förhandling med ett annat utfall, vad hade Sverigedemokraterna i så fall varit beredda att sälja? Hade ni i en förhandling varit beredda att sälja bort en lägre avgift och acceptera en högre avgift? Hade det varit värt det för er? Hade det varit värt att få slopade rabatter, som hade slagit mycket hårt mot svenska skattebetalare? Här är SD svaret skyldigt.

Herr ålderspresident! Med denna förhandling har vi värnat både svenska skattemedel och intressen och riksdagens vilja. Dessutom har vi fått en återstart i Europa som är viktig för såväl Sverige som Europa.

Anf. 32 Jan Ericson (M)

Herr ålderspresident! Historiskt har Moderaterna och Socialdemokraterna en ganska stor samsyn gällande värdet av ett EU-medlemskap. Det vi inte verkar vara överens om är hur man ska representera och företräda Sverige i EU.

När man hör Björn Wiechel närmast skryta om hur bra det har gått för Sverige i de här förhandlingarna blir man faktiskt lite beklämd. Vi påpekar i vår motivreservation att detta inte är en framgång för Sverige. Regeringen har inte lyckats med de målsättningar riksdagen hade satt upp; det är ju bara att konstatera det. Vi hade ett mål om att krympa EU-budgeten i linje med britternas utträde, och vi hade som mål att det inte skulle bli en återhämtningsfond som gav stora bidrag. Båda dessa saker har misslyckats, och då går det inte att säga att detta är en jättestor framgång för Sverige. Det tycker inte jag.

Att Socialdemokraterna är så nöjda med förhandlingarna är väl en politisk linje - man vill visa att regeringen har skött sig - men vi delar som sagt inte den åsikten från oppositionens sida. Sedan landar vi från oppositionspartierna lite olika gällande om vi vill avvisa och använda det svenska vetot eller, som Moderaterna och Kristdemokraterna, avstå. I grunden är vi dock missnöjda med hur regeringen har lyckats med detta. När jag hör Björn Wiechel vara så här nöjd kan jag konstatera att den som är nöjd kanske också är mindre engagerad nere i Bryssel.

Jag nämnde även detta med den sociala pelaren och taxonomin, det vill säga hur regeringen har misskött de frågorna. Jag skulle vilja ställa frågan till Björn Wiechel hur han ser på att regeringen faktiskt har visat ett ganska stort ointresse och bristande engagemang i andra EU-frågor. Diskuterar man inom Socialdemokraterna att höja den svenska svansföringen i EU-frågor, för att faktiskt företräda Sverige?

Anf. 33 Björn Wiechel (S)

Herr ålderspresident! Tack för dina synpunkter, kommentarer och frågor, Jan Ericson!

Jag vill börja med att säga att jag uppskattar att Jan Ericson har både kritik och en ganska balanserad syn på detta. Det handlar om en helhet, och jag uppskattar att du lyfter fram vad som är Sveriges övergripande intressen, Jan Ericson - liksom att detta är en förhandling där man försöker få igenom så mycket som möjligt av sina viktigaste principer.

Om man frågar Frankrike, Spanien och kanske Italien om de tycker att Sverige har varit slappa i den här förhandlingen tror jag att man får ett annat svar än det man kan få av många politiker i Sverige. Dessa länder tycker att vi i Sverige var ganska jobbiga och stod emot länge. Så låter det kanske inte alltid i den svenska debatten.

Det är också viktigt att komma ihåg utgångspunkten här: Storbritannien hade försvunnit. En stor nettobidragsgivare till EU var borta, och det var ett stort hål i budgeten. Hur skulle detta täckas upp? Där fick Sverige ned avgiften. Vi fick ned budgeten utifrån de farhågor som fanns, och vi fick ned den svenska medlemsavgiften. Det skulle jag vilja säga är att leverera tillbaka till riksdagen vad den hade uppmanat den svenska delegationen att göra. Det är att leverera. Det står jag för. Jag tycker att det är bra gjort, och som helhet blev det därmed bra.

Sedan tycker jag att Sveriges position i EU generellt ska handla om att företräda svenska intressen. Vi ska stå upp för de svenska skattebetalarna, och vi ska se till att utforma ett EU som är så bra som möjligt för svenska intressen. Det gäller alltså sådant som Moderaterna och vi ofta är överens om - som budgetrestriktivitet och satsningar på rätt saker - och här ska Sverige vara en mycket aktiv röst.

Anf. 34 Jan Ericson (M)

Herr ålderspresident! När man inte har suttit med vid förhandlingen är det väldigt svårt att bedöma hur tonläget har varit och hur olika länder har uppfattat Sverige. Vi kan ändå konstatera att Sverige är en av de absolut största nettobidragsgivarna till EU:s budget och att Sverige på det viset är viktigt för resten av EU. Vi är med och finansierar EU, och vi stoppar in mer pengar i EU än vi får tillbaka. Det ger Sverige ett starkt förhandlingsläge - om man utnyttjar det. Det är detta som kan ifrågasättas, det vill säga om statsministern verkligen har utnyttjat detta ordentligt.

Man kan jämföra med när Anders Borg och Fredrik Reinfeldt medverkade i förhandlingarna om den förra långtidsbudgeten för EU, vilka startade 2014. Då lyckades de förhandla ned avgiften. Jag är medveten om att det var svårare nu när britterna hade försvunnit, men jag kan ändå konstatera att Sverige hade en stark röst i EU under alliansåren. Min bild när jag pratar med människor som är aktiva nere i Bryssel och EU är att Sveriges röst inte är alls lika stark i dag, och det tycker jag är beklagligt.

Jag delar helt Björn Wiechels tankar om att det är viktigt att de bidrag, och även lån, som betalas ut från fonden går till rätt saker. Jag vill därför ställa en väldigt konkret fråga, som vi också berör i vår motion. Ställer Björn Wiechel och Socialdemokraterna upp på att Sverige röstar nej till stöd till länder som inte lever upp till kraven i återhämtningsfonden? Varje land ska ansöka om detta, och det ska prövas av EU, med kvalificerad majoritet, land för land. Ställer Socialdemokraterna upp på att vara skarpa och tydliga i kravet på andra EU-länder och faktiskt hota med att säga nej om de inte lever upp till kraven?