Herr talman! Vi brukar i finansutskottet inte debattera ärenden där vi är eniga. Enigheten brukar vi markera genom att inte ha någon debatt om dem. I detta ärende gör vi dock ett litet undantag. Detta är ett ärende som handlar om att vi ska revidera hela den tidigare lagstiftning som garanterar att bankerna inte kan gå i konkurs och att det finns ett skydd i systemet så att vi inte får den typ av situationer som man har upplevt tidigare i historien.
Herr talman! Vi ska nu behandla finansutskottet betänkande 17 Genomförande av krishanteringsdirektivet. Propositionen är oerhört omfattande. Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet, vilket delvis är ett bifall till regeringens proposition med samma namn. Utskottet fann vid sin behandling att regelverket om riskavgifter i lagen om resolution ytterligare behöver utredas och analyseras, så att kriterierna för riskavgifterna blir tydligare reglerade i lag. Till betänkandet finns ett särskilt yttrande från Vänsterpartiet.
Herr talman! Bank- och finanssektorn är ovärderlig för den ekonomiska stabiliteten. Genom historien har bankers obestånd lett till ibland långvariga ekonomiska nedgångar och depressioner i ekonomin. Två tydliga exempel finns på detta. Det första är den stora börskraschen 1929 som innebar att banker gick i konkurs och den stora 30-talsdepressionen började. Det är något som är väl dokumenterat i medier, film och bokform. Det andra exemplet är Lehman Brothers konkurs 2008. Resultatet av denna konkurs var att stora delar av världen genomgick en ekonomisk kris som i sina delar inte är över än. Det är därför viktigt att samhället gör sitt yttersta för att tillse att banker inte kommer på obestånd. Det är detta betänkandet handlar om.
Herr talman! Propositionen har sitt ursprung i ett direktiv med samma namn. Det finns alla skäl att denna typ av regelverk regleras på EU-nivå. De flesta lite större banker finns på en europeisk marknad. De flesta av de banker som till stora delar betraktas som svenska och har stort svensk ägande finns också representerade i flera europeiska länder på samma sätt som andra europeiska storbanker ibland finns på den svenska marknaden. Det är i detta läge som det är viktigt att ha ett liknande regelverk för hela EU. Det är främst för att banker och andra finansinstitut som omfattas av denna lagstiftning inte ska kunna lägga sin verksamhet där lagstiftningen är mest fördelaktig för bankens del. Det handlar om en konkurrensneutralitet på EU:s inre marknad.
Herr talman! Innan detta regelverk träder i kraft har vi i Sverige haft ett system där bankerna haft stora krav på interna kontroller. Men vi har också haft ett system som bestått i att staten kunnat ta över hela eller delar av en bank under en period för att sedan sälja tillbaka den till gamla eller helt nya ägare efter krissituationen. Det var en modell som vi tillämpade under den ekonomiska krisen på 1990-talet då flera banker försvann och sedan slogs ihop och såldes efter krisen, oftast under ett nytt namn. Ibland har staten delvis behållit sitt ägande. Det är en modell som accepteras av såväl de politiska partierna som marknaden. Systemet har oftast hyllats för att det ger ekonomisk stabilitet. Men det ställer också stora krav på bankernas ägare att ha välskötta och välfinansierade banker.
Herr talman! EU-kommissionens förslag till direktiv för krishantering gick i huvudsak ut på att skärpa tillsynen av bankerna men också på att stödja bankerna mer finansiellt vid så kallad resolution. Detta motsatte sig den dåvarande regeringen å de bestämdaste med ett starkt stöd från stora delar av oppositionen och inte minst från oss socialdemokrater.
Den svenska ståndpunkten var under hela tiden att vi så långt som möjligt skulle tillämpa den princip för resolution som Sverige hade erfarenhet av. Den dåvarande svenska statsministern hade ett brett stöd i riksdagen och lyckades förhandla fram en acceptabel kompromiss som vi inte är nöjda med men kan leva med. Visst skulle det tidigare systemet ha tjänat Sverige och sannolikt Europa bättre. Nu har vi att hantera ett förslag som är halvbra men som rätt använt kan vara ett kraftfullt vapen för att behålla den finansiella stabiliteten.
Herr talman! Propositionen är mycket omfattande, och riksdagen instiftar nu två nya lagar. Det är dels en ny lag med benämningen lag om resolution, dels en ny lag om förebyggande statligt stöd till kreditinstitut. Därutöver, herr talman, föreslås förändringar i större eller mindre omfattning i 16 lagar omfattande drygt 130 lagrum. Hela propositionen innebär stora förändringar och nya rutiner för både banker och en del andra finansinstitut.
Den nya resolutionslagen innehåller de fyra resolutionsverktygen. Försäljningsverktyget innebär att resolutionsmyndigheten kan sälja hela eller delar av företag som är i resolution. Villkoren för sådan försäljning ska vara affärsmässiga.
Broinstitutsverktyget är ett nytt verktyg som innebär att hela eller delar av företag som är i resolution förs över dit. Detta kan ske genom inkråmsöverlåtelse eller överföring av aktier.
Avskiljandeverktyget innebär att tillgångar och i förekommande fall skulder överförs till ett tillgångsförvaltningsbolag som har till uppgift att avveckla på ett sådant sätt att värdet på tillgångarna maximeras. Avskiljandeverktyget kan enbart användas i kombination med andra resolutionsinstrument.
Skuldnedskrivningsverktyget innebär att resolutionsmyndigheten ges möjlighet att skriva ned skulderna för företag i resolution.
Slutligen finns stabiliseringsverktyget, som innebär att staten kan skjuta till kapital eller tillfälligt ta över ägandet i företag i resolution.
Herr talman! Regeringen föreslår att Riksgäldskontoret blir resolutionsmyndighet. Vad gäller den nya lagen om förebyggande statligt stöd är den stora skillnaden mellan den tidigare lagen om statligt stöd till kreditinstitut och den nya lagen om förebyggande statligt stöd att krishanteringsdirektivet innehåller fler och betydligt mer detaljerade regler. Det finns därför anledning att ta in dessa regler i en ny lag.
Herr talman! Finansinspektionen får en ny roll vad gäller tillsyn av banker och kreditinstitut. Den nya tillsynsuppgiften består i att fortlöpande ha tillsyn och att i denna tillsyn bedöma om det är nödvändigt att upprätta återhämtningsplaner och avtal om koncerninternt stöd. Finansinspektionen ska även vara inblandad i det krishanterande arbetet, till exempel vid samråd med resolutionsmyndigheten. Den har dock inga befogenheter att tillämpa resolutionsverktyg eller vidta resolutionsåtgärder.
Kreditinstituten ska i den förebyggande fasen upprätta en återhämtningsplan som en förberedelse för eventuella åtgärder om instituten utsätts för påfrestningar. Återhämtningsfasen börjar när åtgärderna som angetts i återhämtningsplanen sätts i verket. Om åtgärderna i återhämtningsplanen är otillräckliga inträder resolutionsfasen.
Återhämtningsplanen ska till stor del behandla institutens styrning och riskhantering. Syftet är att instituten redan ska hantera typscenarier och lämpliga åtgärder för att motverka dessa.
Herr talman! I det föregående har jag beskrivit olika resolutionsinstrument. Riksgäldskontoret ska upprätta resolutionsplaner för kreditinstituten och i dessa redovisa de resolutionsåtgärder som Riksgäldskontoret kan vidta om instituten uppfyller villkoren för resolution.
Herr talman! I krishanteringsdirektivet tas frågan om finansiering av offentliga ingripanden i problemdrabbade finansiella företag upp. Dagens system innehåller två delar, dels stabilitetsfonden som kan användas för att ge stöd för kreditinstitut, dels insättningsgarantifonden som används för att finansiera skyddet av insättningar.
Efter införlivandet av krishanteringsdirektivet ska statliga insatser i samband med finansiella kriser eller kriser i enskilt kreditinstitut finansieras ur tre separata fonder.
Förebyggande statliga åtgärder för att finansiera stödåtgärder i finansiella företag som inte är föremål för resolution ska finansieras ur stabilitetsfonden. Dessa kan vara garantier och kapitaltillskott som ges i förebyggande syfte. Fonden ska även kunna användas för att finansiera statligt stöd vid användning av det statliga stabiliseringsverktyget.
Insättningsgarantifonden ska användas för att finansiera ersättningar från insättningsgarantin och det skydd som garanterade insättare har i resolutionen.
Till resolutionsreserven ska överföras influtna stabilitetsavgifter från stabilitetsfonden och nettoresultatet från stödet till Carnegie Investment Bank.
Herr talman! Kreditinstituten ska finansiera denna resolutionsfond med 0,09 procent av avgiftsunderlaget tills behållningen i resolutionsreserven uppgår till 3 procent av garanterade insättningar. Därefter ska en riskavgift tas ut av kreditinstituten som baseras på risken i varje kreditinstitut.
Enligt EU:s krishanteringsdirektiv, som nu införs i svensk lagstiftning, ska avgiften till resolutionsfonden tas ut enligt vad jag har beskrivit i det föregående. Det finns dock inget i direktivet som föreskriver riskavgifter.
Herr talman! Utskottet instämmer med regeringen i att det är nödvändigt att snarast införa genomförandet av krishanteringsdirektivet. Utskottet har dock gjort några mindre justeringar i lagen om resolution, lagen om bank- och finansieringsrörelse och lagen om värdepappersmarknader.
Dessutom gör utskottet ett tillkännagivande som innebär att regeringen ska utreda frågan om kriterierna om riskavgifter i lagen om resolution tydligare regleras i lag.
Herr talman! Slutligen yrkar jag återigen bifall till utskottets förslag.
I detta anförande instämde Jörgen Hellman (S).
