Fortsatt svenskt deltagande i den internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan (ISAF)

Anf. 171 Urban Ahlin (S)

Herr talman! Jag försöker dra ut på tiden ordentligt så att landets försvarsminister har tid att inta sin plats i kammaren för att lyssna till denna viktiga debatt om en förlängning av Sveriges deltagande i den internationella insatsen i Afghanistan. Regeringen har inkommit med en proposition till riksdagen där man säger att man vill förlänga mandatet med ytterligare ett år. Det har förekommit en hel del missuppfattningar om insatsen i Afghanistan. Jag vill börja med att redovisa och klarlägga en del fakta här. Det har påståtts i medierna att det inte finns något FN-mandat för den här insatsen. Jag är glad över att det både i betänkandet och i propositionen mycket tydligt klargörs att FN:s säkerhetsråd har fattat ett beslut så sent som i början av oktober och redovisat att man vill att det internationella samfundet ska vara den afghanska regeringen behjälplig med att öka säkerheten i Afghanistan. Situationen i Afghanistan är så allvarlig att den hotar internationell fred och säkerhet, och därmed har man gett ett mandat i enlighet med kap. 7, det vill säga det starkaste mandatet som FN:s säkerhetsråd kan ge till internationella insatser. Alla ni som är här vet att det är Nato som har ålagts att genomföra denna insats. Sverige är där tillsammans med 42 andra länder i denna multinationella insats. Det har också hävdats att beslutet i dag skulle leda till att det bemyndigas fler soldater än tidigare. Det är icke korrekt. Beslutet som riksdagen fattade för ett år sedan handlade också om ca 500 soldater, och beslutet som vi tar handlar om att förlänga mandatet ett år men med samma numerär, ca 500 personer i Afghanistan. Riksdagen har alltså redan gett det mandatet för ett år sedan. Jag kommer från en debatt med en borgerlig ledarskribent, Peter Wolodarski på Dagens Nyheter, som under en lång period har varit för den militära insatsen i Afghanistan men nu för ett tag sedan skrev en ledare där han menade att frågan är om det här uppfyller sitt syfte och undrade vad syftet är. För oss socialdemokrater är det väldigt tydligt vad syftet är. Det har FN:s säkerhetsråd klart markerat. Det handlar om att hjälpa den afghanska regeringen att skapa säkerhet och att på det sättet skydda civila afghaner från angrepp från upprorsgrupper, främst talibaner. När har vi då slutfört vår arbetsuppgift i Afghanistan? Jag tycker att svaret på den frågan är ganska enkelt. Den dag då den afghanska militären och den afghanska polisen själva klarar att upprätthålla säkerhet i Afghanistan, ja, då åker omvärlden hem. Svårare än så är det inte. Vi är där för att hjälpa den afghanska regeringen att skapa säkerhet. Nu genomförs det stora insatser med att stärka polisen i Afghanistan, att träna dem och att också stärka den afghanska militären. Vi hoppas naturligtvis att detta kommer att vara lyckosamt och få det att fungera. Det är tre delar som måste fungera för att den här insatsen ska nå sitt syfte. Det ena är att de militära insatser som Sverige är med i ska riktas till att skydda civila afghaner, inte som den amerikanskledda operationen i Afghanistan, Operation Enduring Freedom, har gjort och som också har skett på andra områden i Afghanistan där man jagar talibaner. Huvuduppgiften måste vara precis det som general McChrystal säger i sin rapport, nämligen att vi måste fokusera på att skydda civila afghaner från talibanska angrepp. Det tror jag är oerhört väsentligt. Det andra är att biståndet måste fungera. Jag är själv nyss hemkommen från en resa i Afghanistan, och många var de berättelser som pekade på att biståndsinsatserna inte alltid är så välplanerade och inte alltid förbättrar situationen. Exempelvis byggs många skolor, men ibland byggs de också utan att man har utbildat lärare som kan undervisa i skolorna. Det är alltså klart att biståndet måste fungera. Tyvärr är biståndet till Afghanistan fortfarande alltför lågt för att göra den skillnad som måste till för att den afghanska befolkningen ska känna hopp och tillit för framtiden. Därför har vi socialdemokrater tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet en reservation till dagens betänkande där vi kräver att biståndet i framtiden åtminstone måste nå upp till de nivåer som också den militära insatsen kostar. Vår reservation nr 3 handlar om det. Jag vill, herr talman, yrka bifall till reservation 3. Vi har också en reservation nr 4. Den är undertecknad av Miljöpartiet och Socialdemokraterna, och anledningen till den reservationen är att vi menar att det är dags att göra en översyn av insatserna som går igenom de tre delarna. Klarar den afghanska regeringen att hantera Afghanistan på ett bra sätt? Har vi en legitim afghansk regering? Når regeringen ut i provinser och i byar med sitt sätt att leda landet? Har man rått bot på korruptionen? Här finns väldigt många frågetecken, och låt mig vara fullständigt klar: Efter det senaste presidentvalet har inte aktierna för president Karzais regering stärkts. Det handlar om att det internationella samfundet måste ställa krav på president Karzai och hans regering om att nå ut och nå en försoning mellan olika folkgrupper och olika politiska grupperingar för att på det sättet få en funktionell regering. Har vi inte det i Afghanistan blir det oerhört svårt för denna militära insats att lyckas. Den andra delen handlar naturligtvis om biståndet. Vi vill se ett bistånd som är effektivt och som har ökad intensitet i Afghanistan för att vinna människornas hopp och tilltro om framtiden. Den tredje delen är att vi vill se att den aviserade strategi som handlar om att vi ska agera på ett annat sätt med de militära insatserna faktiskt blir verklighet. Vi vill att fokus ska vara på att skydda civila afghaner. Dessa tre saker är avgörande för att det ska vara en lyckosam insats i Afghanistan. Då menar vi att det är högst rimligt att regeringen får uppdraget att till hösten 2011 redovisa en översyn utifrån dessa tre områden och antingen komma till slutsatsen att situationen på marken inte är sådan att det finns en möjlighet för den svenska militären att spela en positiv roll, och då är det naturligt att tacka för sig och säga att det är dags att lämna. Finns det inga förutsättningar att slutföra uppdraget får man åka hem. Det andra alternativet är naturligtvis att man ser att situationen har förbättrats och att vi har nått framsteg på dessa tre områden och det gör nytta att vara i Afghanistan, och då ska vi naturligtvis också stanna där. Missförstå mig inte nu! Jag menar att Sverige ska vara i Afghanistan ända till den dag när den afghanska säkerhetsstyrkan själv, alltså polis och militär, klarar att ta ansvar för Afghanistan. Det är den socialdemokratiska utgångspunkten. Men det är högst rimligt att man gör en översyn efter att vi har varit där i så många år och det dessutom har aviserats nya strategier som också måste diskuteras. Det är glädjande med denna nya strategi, för det är precis så som våra svenska soldater, våra män och kvinnor, har arbetat i PRT, i Mazar-e Sharif, i vårt område. Det har inte handlat om att jaga och döda talibaner. Det har handlat om att skydda de civila afghanerna. Våra svenska män och kvinnor gjorde ett fantastiskt arbete under tiden för presidentvalet. De såg till att alla vallokaler var öppna och att människor kunde rösta i områden där talibanerna hade hotat att skära fingrarna av folk som hade röstat och att de skulle attackera vallokaler och så vidare. Även i dessa områden klarade de svenska männen och kvinnorna i vår insats att se till att de här vallokalerna var öppna. Det är oerhört positivt. Det är bra om alla andra länders PRT också kan jobba på samma sätt som de svenska har gjort. Tyvärr är det så att när vi hade en riksdagsbehandling för några år sedan skedde ett fruktansvärt attentat mot våra svenska soldater i Afghanistan. Den gången dödades två svenska soldater. Under riksdagsbehandlingen det här året skedde ytterligare ett attentat. Det är de två största attentaten, och de har båda skett samtidigt som vi har haft riksdagsbehandling. Därför är jag glad över att det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet från alla politiska partier bestämde sig för att vi åtminstone ska bidra med det lilla vi kan för att inte utsätta våra soldater för en risk. Det går inte att utesluta att det faktiskt fanns en koppling mellan vår riksdagsbehandling och vad som sker i Afghanistan. Jag är glad över att riksdagens sammansatta utrikes- och försvarsutskott kunde hantera detta på ett så fint sätt som vi gjorde i förra veckan. Det är inte sagt att vi har hafsat fram detta. Alla positioner är väl kända. Vi har följt situationen i Afghanistan under många år, och det är absolut inget nytt ärende som vi här har att hantera. Låt mig ändock säga att vi är väldigt stolta över de svenska män och kvinnor som gör en insats och uppfyller det krav som FN:s säkerhetsråd har ställt på det internationella samfundet att hjälpa den afghanska regeringen. Våra tankar går i dag naturligtvis till de skadade svenskarna och deras familjer, och våra tankar går också till den dödade afghanske tolken. Vi riksdagsledamöter är fullt medvetna om att det är svåra beslut att fatta här och att det kan leda till ödesdigra konsekvenser för de män och kvinnor som vi skickar ut i världen. Men vi skänker en tacksamhetens tanke till dem, och vi är stolta över det arbete som svenska män och kvinnor gör i FN:s tjänst i Afghanistan. Med detta, herr talman, vill jag yrka bifall till reservation 3 och till reservation 4. I detta anförande instämde Kenneth G Forslund (s).

Anf. 172 Hans Linde (V)

Herr talman! Sverige deltar sedan 2002 i den Natoledda internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan, ISAF. Steg för steg har antalet svenska soldater utökats. Under det gångna året har en ökning från 390 soldater till drygt 500 genomförts. Hittills har insatsen kostat oss mer än 3,5 miljarder kronor. Vi har nu att debattera och besluta om denna insats på 500 soldater ska förlängas ytterligare ett år till en kostnad av 1,48 miljarder kronor. För Vänsterpartiet är utgångspunkten när vi behandlar frågan om svensk trupp i Afghanistan vår solidaritet med det afghanska folket. Vi vill att Sverige ska finnas på plats i Afghanistan. Vi vill, som vi uttrycker det i vår gemensamma motion med Socialdemokraterna och Miljöpartiet, att Sverige tar fram en bred och långsiktig strategi för landet. Vi vill att Sverige ska göra mer, inte mindre, för att stödja afghanernas eget arbete med att bygga fred, demokrati och utveckling. Därför kommer Vänsterpartiet i morgon att rösta för att de svenska trupperna tas hem och för att det svenska civila biståndet kraftigt ökas. I snart åtta år har svenska män och kvinnor deltagit i den internationella insatsen i Afghanistan. Låt mig säga att jag tror att de svenska män och kvinnor som vi skickar till Afghanistan har den bästa utbildning som står till buds. Jag tror också att de gör det bästa de kan under ytterst svåra förhållanden. Men efter åtta år är det hög tid att ställa sig frågan vad ISAF egentligen har uppnått. Har ISAF lyckats med sitt uppdrag, att främja fred, bistå hjälporganisationer med att genomföra sitt arbete samt bistå vid återuppbyggnad och utveckling, såsom det uttrycks i det sammansatta utskottets betänkande? När det kommer till ISAF:s uppgift att främja fred ser vi att freden blivit alltmer avlägsen för varje år som gått. Varje gång vi i denna kammare debatterat den svenska insatsen, och dagens debatt är inget undantag, har vi kunnat konstatera att våldet eskalerat, att det blivit allt grövre och att det spridit sig till allt större delar av Afghanistan. Den senaste tidens attacker mot de svenska soldaterna är tragiska exempel på detta. Men det är inte de utländska soldaterna som drabbas värst av det upptrappade våldet. Under första halvåret 2009 dödades 1 013 civila afghaner. Det var en ökning med 24 procent jämfört med samma period 2008. Och då vet vi att 2008 var ett rekordår när det kom till civila dödsoffer, med en ökning på 39 procent jämfört med 2007. När det kommer till arbetet med att bistå vid återuppbyggnad och långsiktig utveckling har vi kunnat se vissa framsteg i Afghanistan. Antalet barn har ökat i skolorna och mödradödligheten har minskat i bland annat Kabul. Det har kunnat ske mycket tack vare arbetet från en rad internationella hjälporganisationer, däribland Svenska Afghanistankommittén. Åtta år efter talibanernas fall hade vi kunnat förvänta oss mycket mer. Fortfarande kan endast var fjärde afghansk kvinna läsa och skriva. Ingenstans på jorden är en så stor andel av kvinnorna analfabeter som i Afghanistan. Barnadödligheten och mödradödligheten är fortfarande i flera provinser bland de högsta i världen. Enligt siffror från FN, som presenterades så sent som i går, finns det inget land på jorden där så många barn är hämmade i sin växt på grund av undernäring. Samtidigt har fattigdomen ökat i Afghanistan. I dag bedöms 42 procent av afghanerna leva i fattigdom; för fyra år sedan var den siffran 33 procent. Enligt brittiska Oxfam har 235 000 afghaner blivit hemlösa under de gångna årens krig. Kan man då säga att ISAF under de gångna åtta åren har lyckats med sitt uppdrag, att främja fred, bistå hjälporganisationerna att genomföra sitt arbete samt bistå vid återuppbyggnad och utveckling? Jag tror inte att någon kan svara ja på den frågan. Det vi nu ser i Afghanistan kan svårligen beskrivas som något annat än ett grundligt misslyckande för ISAF. Herr talman! Varför har då ISAF misslyckats? Jag ser två huvudsakliga förklaringar till detta. Dels har insatsen lämnat sitt fredsfrämjande uppdrag och blivit en krigförande part i den pågående konflikten, dels har man haft, och har, en ensidig militär strategi för Afghanistan som underskattat behovet av civilt stöd. ISAF har genom sitt nära samarbete med den krigförande amerikanska insatsen Operation Enduring Freedom, OEF, och centralregeringen i Kabul blivit en part i kriget. På papperet är ISAF och OEF fortfarande olika insatser, men på marken har sammanblandningen mellan ISAF och OEF nått den punkt då insatserna inte längre går att skilja åt. Frågan är hur vi ska kunna främja fred i Afghanistan samtidigt som ISAF har ett långtgående samarbete med krigförande parter i konflikten. Svaret är för mig självklart: Det går inte. Jag kan med sorg konstatera att Sverige i dag är i krig. För första gången på 200 år befinner sig vårt land i krig, och det är ett krig som vi är på god väg att förlora. Samtidigt ser vi att de civila insatserna fått stå tillbaka trots att vi vet att grunden till konflikten i Afghanistan inte är avsaknaden av soldater eller pansarfordon utan avsaknaden av utbildning, arbete och sjukvård. I dag publicerar brittiska BBC en undersökning som Oxfam genomfört bland afghaner där afghanerna själva fått säga vad de anser är orsaken till kriget i deras land. 70 procent svarade att huvudorsaken till kriget i Afghanistan är fattigdom och arbetslöshet. Först på tredje plats, efter korruption, kom talibanerna. Trots detta kommer den borgerliga regeringen, även om man nu flaggar för biståndssatsningar, att nästa år lägga minst 3 kronor på den militära insatsen för varje krona man satsar på civilt bistånd. Inom EU är fördelningen ännu mer skev. Där går det 5 kronor till den militära insatsen för varje biståndskrona. Jag är glad att en enig opposition i dag kräver ett kraftigt ökat civilt bistånd till Afghanistan. Med vårt förslag skulle det civila biståndet till Afghanistan tredubblas. Det är viktigt att i detta sammanhang påminna om att det kostar drygt 2 miljoner att ha en svensk soldat i ett år i Afghanistan. Enligt Svenska Afghanistankommittén motsvarar det kostnaden för årslöner till 50 välutbildade afghanska lärare eller årskostnaden för att hålla 1 400 afghanska elever i skolan. Att i det sammanhanget välja att skicka 500 soldater till Afghanistan känns som en oerhört märklig prioritering. Vi kommer säkert i denna debatt att få höra att utveckling kräver säkerhet. Men låt oss konstatera att man efter åtta år med ISAF i Afghanistan inte har lyckats speciellt väl med att leverera vare sig utveckling eller säkerhet. Trots det reses inga kritiska frågor från den borgerliga majoriteten. Man måste därför fråga sig: På vilket annat politikområde hade vi accepterat att ett så fundamentalt misslyckande som ISAF-insatsen får fortsätta år ut och år in utan att en enda kritisk fråga ställs, utan att en enda invändning görs? Den borgerliga majoriteten säger i betänkandet att ett trupptillbakadragande skulle vara att vända ryggen åt Afghanistans befolkning. Men den som verkligen vänder ryggen såväl åt det afghanska folket som åt de svenska männen och kvinnorna i ISAF-insatsen i Afghanistan är den borgerliga regeringen genom att passivt fortsätta med en misslyckad och ensidig militär strategi. Herr talman! Vi kommer säkert även i denna debatt att få höra talare som försöker måla upp en bild av att vi står i valet mellan internationella trupper och talibanerna. Sanningen är att talibanerna i dag står starkare än de gjort sedan 2001. Frågan är inte längre om talibanerna kommer tillbaka till makten. Miljoner afghaner och stora delar av Afghanistan står i dag helt eller delvis under talibanernas kontroll. Talibanerna har kunnat växa sig starka inte bara trots de internationella styrkorna, utan också tack vare de internationella insatserna. Genom de internationella insatsernas många misstag och avsaknaden av reella sociala förbättringar i alltför många afghaners vardag har det skapats ett växande folkligt missnöje som talibanerna effektivt har kunnat utnyttja för att värva nya rekryter och anhängare. Därigenom har ISAF på många sätt blivit en kontraproduktiv insats. Jag får erkänna att jag tycker att de utländska styrkornas överbefälhavare Stanley McChrystal uttryckte det ganska väl i sin rapport till Barack Obama när han skrev att "rebellerna kan inte besegra oss militärt, men vi kan besegra oss själva". Det är just det som är på väg att hända i Afghanistan. Låt mig i detta sammanhang understryka att talibanerna är en rörelse som ingen vän av demokrati, mänskliga rättigheter eller jämställdhet kan känna någon form av sympati för. Men det är hög tid att vi inser att denna brokiga motståndsrörelse inte kommer att kunna besegras militärt. Fler soldater, tyngre stridsfordon och bombmattor kommer inte att ge Afghanistan fred. Då krävs det en politisk lösning. Herr talman! Vi måste i denna kammare fråga oss hur vi som ett litet, men rikt, alliansfritt land i norra Europa bäst stöttar afghanernas dagliga kamp för fred, demokrati och utveckling. Utifrån vad vi har sett de gångna åtta åren, då ISAF misslyckats med att skapa säkerhet och utveckling men banat väg för talibanernas återkomst, kan jag och Vänsterpartiet inte se att svaret på den frågan är att skicka 500 soldater till norra Afghanistan under det kommande året. Vi anser att det är hög tid att Sverige tar fram en bred och långsiktig strategi för Afghanistan. Det är hög tid att Sverige tar fram en avvecklingsplan för det svenska deltagandet i ISAF. De 1,48 miljarder svenska kronor som beräknas användas till den militära insatsen nästa år skulle i stället kunna användas till att bekämpa det verkliga problemet i Afghanistan: avsaknaden av arbete, rent vatten, utbildning, sjukvård och, kanske det viktigaste av allt, avsaknaden av framtidstro bland Afghanistans unga. Sverige skulle också kunna använda den trovärdighet som vår alliansfrihet och avsaknad av kolonial historia gett oss till att aktivt stödja de olika försöken till politisk lösning och till freds- och försoningsprocess. Jag tror inte att ett sådant arbete kommer att vara enkelt, men jag är övertygad om att det kommer att vara den enda vägen framåt om vi långsiktigt vill bidra till att bygga fred och demokrati i Afghanistan, säkra biståndsorganisationernas arbete och garantera civilbefolkningens säkerhet. Med det vill jag yrka bifall till reservationerna 1, 2 och 3.

Anf. 173 Urban Ahlin (S)

Herr talman! Jag delar många av de åsikter som Hans Linde ger uttryck för i sitt tal, främst det som handlar om den långsiktiga strategin. Det är ingen tvekan om att den borgerliga regeringen fokuserar på att det här är ett villkorslöst åtagande som vi har engagerat oss i. Jag delar uppfattningen att det behöver finnas en långsiktig strategi för vad vi egentligen vill, hur vi ska utveckla biståndet så att det faktiskt gör nytta på marken i Afghanistan. Det är bra att vi i den rödgröna alliansen har kommit överens om att vi bör öka biståndet mer än vad de borgerliga har ökat biståndet. Jag tror att Hans har rätt i att ska vi få hopp, tillit och framtidstro i Afghanistan måste också biståndet göra nytta. Det som är skiljelinjen mellan oss socialdemokrater och Vänsterpartiet är att vi tror att det krävs en militär närvaro för att biståndet ska göra nytta. Jag har själv rest runt i området. Jag har talat med kvinnojourer som får stöd av svenska Sida. Dessa kvinnor säger till mig att lämnar den svenska kontingenten får vi slå igen omedelbart. Vi har ingen chans att ha kvar vår verksamhet. Under talibanväldet fanns det inga kvinnojourer i Mazar-e Sharif. Jag talade med FN-organet OCHA som gör de humanitära insatserna uppe i bergen och man tackade de svenska soldaterna för att de håller vägarna öppna så att man verkligen kan komma fram med humanitär hjälp. Skulle den insatsen inte finnas skulle inte biståndet kunna vara där. Det är det som är den socialdemokratiska utgångspunkten. Det krävs faktiskt militär närvaro också för att biståndet ska kunna fungera. En sak till som jag reagerade på att Hans Linde sade var "det krig som vi håller på att förlora". Jag brukar kritisera amerikanerna när de uttalar sig. Kan USA vinna kriget i Afghanistan? Vi är inte i krig. Detta är någonting som vi är med i tillsammans med det afghanska folket. Det är inte vi som håller på att förlora ett krig utan det är den afghanska befolkningen som kommer att förlora om det internationella samfundet drar sig därifrån.

Anf. 174 Hans Linde (V)

Herr talman! Tack Urban Ahlin för repliken som gör det möjligt för mig att under ytterligare några minuter förtydliga Vänsterpartiets positioner. Låt mig först säga att jag också är väldigt glad åt att vi i den här debatten på flera punkter faktiskt har gemensamma förslag från den rödgröna oppositionen. Det hade vi inte för ett år sedan. Jag tycker att det är ett stort steg framåt att vi har kunnat ena oss om att vi vill ha en kraftig ökning av det civila biståndet. Det kravet behöver ställas med starkt stöd i den här riksdagen. Jag är också glad för att vi tillsammans har kunnat efterfråga en svensk strategi. Det har varit en brist att vårt land har saknat en strategi för den militära insatsen. När det gäller det civila biståndet håller jag med. Ska vi garantera biståndsarbetarnas arbete behöver säkerheten i Afghanistan förbättras. Det vi tyvärr kan konstatera efter åtta år med ISAF är att ISAF inte har lyckats uppfylla det målet. De har inte lyckats göra jobbet. De har inte lyckats säkra biståndsarbetarnas arbete. Därför tror jag att man behöver helt andra insatser. Jag tror att det behövs en politisk lösning. Vi behöver få till en freds- och försoningsprocess. Vi bör få till någon form av dialog med så många grupper som möjligt för att kunna säkra det civila biståndets framtid. När det gäller frågan om det är ett krig eller inte i Afghanistan vet jag inte om Urban Ahlin har haft förmånen att träffa några av de många unga afghanska män som kommer till vårt land. Jag har haft förmånen att hemma i Göteborg träffa flera av dessa unga män. Tyvärr har flera av dem utvisats tillbaka till kriget i Afghanistan. När man sitter och pratar med dessa män - jag säger män därför att det oftast är män som kommer som flyktingar till vårt land från Afghanistan - blir det uppenbart att det här inte är människor som har flytt därför att det är en taskig arbetsmarknadssituation i Kabul. De har inte flytt därför att de har drömt om det svenska socialförsäkringssystemet. De har flytt undan ett krig. Det är uppenbart när de berättar om sin vardag i Afghanistan, oavsett från vilken del de kommer. Deras vardag är ett krig.

Anf. 175 Urban Ahlin (S)

Herr talman! Jag delar uppfattningen att det i många delar av Afghanistan pågår någonting som vi skulle kunna karaktärisera som krig, särskilt den amerikanska krigföringen Operation Enduring Freedom som vi har kritiserat. Vi skriver också i våra gemensamma motioner att George W Bush gjorde ett grymt misstag när han fokuserade bort från Afghanistan till Irak och därmed minskade antalet soldater i Afghanistan. Har man färre soldater på marken måste man förlita sig mer på flygunderstöd och annat. Vi ser resultatet av det. Flera av de bombningar som har skett har gjort att väldigt många civila har skadats och dödats. Låt mig ändå notera att majoriteten av de civila dödsoffren i Afghanistan är dödade av talibaner och upprorsmän. Det är inte de internationella styrkorna som ligger bakom majoriteten. När McChrystal ställer frågan hur afghaner reagerar när civila afghaner har dödats av oss som skulle vara där för att ge dem säkerhet och trygghet blir svaret likväl att de naturligtvis vänder sig emot den internationella insatsen. I så måtto tycker jag att Hans Linde har rätt. Fokus och strategi måste ändras, men problemet är att vi behöver både-och i Afghanistan. Vi behöver en militär närvaro för att se till att biståndsarbetet lyckas. Alternativet, att bara dra sig hem rent militärt, är att tala om för talibanerna: Varsågoda! Kom tillbaka! Stäng kvinnojourerna, stäng flickskolorna, gå tillbaka till det medeltida system som ni hade under talibanväldet! Det vill inte jag bidra till och det vill inte FN:s säkerhetsråd heller. Det är därför vi är i Afghanistan, för att stödja den afghanska regeringen i dess uppbyggnad av den afghanska militären och den afghanska polisen så att de själva kan ta ansvar för sin säkerhet.

Anf. 176 Hans Linde (V)

Herr talman! Låt mig börja där Urban Ahlin avslutade. Jag tror också att det är viktigt att faktiskt se att det finns en rad länder som har valt att satsa på civilt bistånd i stället för militärt deltagande i Afghanistan. Bland annat från den irländska sidan har man valt att lägga nästan fem gånger så mycket på civilt bistånd som man gör på sin militära sida. Jag tror att väldigt få i den här kammaren skulle ställa sig upp och peka finger åt Irland och säga att de på något sätt sviker det afghanska folket eller att de öppnar upp för ett medeltida talibansamhälle igen. Jag håller med Urban Ahlin om att det finns en tydlig skiljelinje mellan OEF och ISAF, på papperet. Men om man tittar på marken, på vad som i dag pågår i Afghanistan blir det väldigt svårt att se den skiljelinjen. Man har i dag en gemensam befälhavare i McChrystal, amerikanen. Sedan hösten 2006 vet vi att ISAF har tagit över ansvaret för säkerheten i hela Afghanistan från Operation Enduring Freedom. Vi ser att USA för över trupper från sin egen insats OEF in i ISAF. Det är problematiskt. Det går inte att bara byta emblem på en soldats uniform och tro att man ska kunna agera på ett annat sätt. Jag tycker att vi har fått ett väldigt tydligt och tragiskt exempel på den här sammanblandningen, nämligen det som hände i Kunduz där en tysk ISAF-militär gav order om att man skulle genomföra ett bombanfall mot två tankbilar som hade stulits, ett bombanfall som genomfördes av OEF. Jag tror att för de efterlevande, de vanliga civila afghaner som såg sina bröder, systrar och barn dö i den bombattacken, blir det svårt att se skiljelinjen mellan vad ISAF är och vad OEF är. Det är ena förklaringen till att ISAF har misslyckats. För många afghaner i dag är det svårt att se var gränsen går mellan fredsfrämjande insatser och det krigförande OEF.

Anf. 177 Peter Rådberg (Mp)

Herr talman! Det afghanska folket har under decennier av krig fått utstå svåra umbäranden. Det är ett av världens allra fattigaste länder - kanske det fattigaste i världen. Trots den massiva internationella militära närvaron med över 100 000 soldater på plats för att garantera säkerheten i landet är Afghanistan år 2009 ett mycket farligt land att leva i. Hoten från talibaner, regeringskritiska grupperingar och rent kriminella gäng ökar för varje dag. Det existerar inte mycket till statsbildning, och det som finns är korrumperat. Enligt IMF lyckas man få in ungefär 5 procent i skatter - nästan uteslutande som tullar. Utan en fungerande offentlig ekonomi är det svårt att bygga skolor och sjukhus, och den privata ekonomin är inte bara privat utan den är också laglös. Minst en tredjedel av bnp sägs bestå av knarkpengar, och näst denna ligger ren gangsterverksamhet, att stjäla eller utpressa biståndspengar, god tvåa. Arbetslösheten är utbredd. Den är kanske så stor som 40 procent - kanske mycket mer. Det är svårt att veta eftersom den afghanska statistiken inte är särskilt tillförlitlig, men att arbetslösheten är hög är ställt bortom allt tvivel. Det finns miljoner arbetslösa unga män på den afghanska landsbygden som motståndsmännen för en billig penning lätt kan rekrytera till kriget. Till detta kommer att landet är djupt splittrat mellan olika befolkningsgrupper. Civilbefolkningen, som den internationella styrkan är där för att skydda, utsätts också allt oftare för attacker från ISAF och OEF. Under hösten 2009 har ett par uppmärksammade fall skett med hundratals döda civila. Alla sådana incidenter är direkt skadliga för den internationella militära styrkans trovärdighet. När ISAF-styrkan av misstag bombar bröllopsfester skapar det nya motståndsmän som är beredda att ta upp vapen mot dem som de anser är "otrogna inkräktare". Det sker tyvärr också alltför ofta för att vara enskilda incidenter. Utöver den 100 000 man starka internationella styrkan finns även ca 74 000 civila säkerhetskonsulter anlitade av så kallade privata militära företag, till exempel företaget Xe, tidigare Blackwater. Det finns med andra ord fler civila säkerhetskonsulter i Afghanistan än det finns amerikanska soldater. Det rapporteras inte ofta i medierna om deras närvaro i Afghanistan och framför allt inte om deras antal. Detta är en oroande utveckling, dels för att antalet är så stort, dels eftersom deras närvaro bidrar till att den internationella insatsen som helhet får ett dåligt rykte. Nato och ISAF har hittills reagerat på den negativa utvecklingen genom att sända dit fler soldater, men trots flera års förstärkningar av den militära insatsen ökar osäkerheten för civilbefolkningen och biståndsarbetare. Precis som Hans Linde sade kan vi i Dagens Nyheter i dag läsa att stödet i USA minskar för den amerikanska militära närvaron i Afghanistan. Förra året tyckte 63 procent av amerikanerna att det var rätt att USA deltar i kriget. Den siffran är i dag bara 45 procent. En majoritet anser också, alltså 52 procent, att det inte har varit värt att strida i Afghanistan. Även den siffran ökar för varje år i USA. Nu hörs även röster från Tysklands förbundskansler Angela Merkel, Italiens premiärminister Silvio Berlusconi och många andra inom EU och USA att det behövs en väg ut ur Afghanistan och att freden endast kan vinnas förhandlingsvägen och inte genom att skicka dit fler soldater. Argumentet att militärer behövs för att skydda civila och biståndsarbetare klingar falskt mot den faktiska utvecklingen i Afghanistan. I fjol ökade antalet civila dödsoffer med 39 procent, och en tredjedel av dem dödades av regeringen och Natostyrkorna. Den talibanledda motståndsrörelsen består av ca 25 000 man och har svagt folkligt stöd. Ändå visar opinionsundersökningar som ABC News och BBC har gjort att var fjärde afghan anser att det är försvarbart att angripa de utländska styrkorna. Det är en fördubbling på tre år. Nato, ISAF och OEF, som efter talibanernas fall välkomnades av afghanska folket, betraktas av allt fler som en del av problemet snarare än som en del av lösningen. Miljöpartiet kräver en rejäl social och ekonomisk satsning i Afghanistan. Vi kräver politiska påtryckningar. Det är olyckligt att den svenska truppen ska agera tillsammans med USA:s OEF - även om de i dag är mer eller mindre en organisation finns i alla fall den synen. Summan för den militära insatsen bör ligga i paritet med den summa som anslås för utvecklingsarbete. Regeringen har ambitionen att öka det civila biståndet, men det är alldeles för lite om det ska göra någon märkbar skillnad mot i dag. Trots ökningen kommer den militära insatsen att kosta dubbelt så mycket som regeringen är beredd att satsa på det civila biståndet. En grundförutsättning för fred är en återuppbyggnad av landet och ett stärkande av civilsamhället samt att sociala, ekonomiska och medmänskliga åtgärder vidtas. Därför är biståndet en huvudingrediens vid skapandet av fred. Det är Miljöpartiets åsikt att denna obalans mellan insatserna inte är rimlig på sikt. Det är därför viktigt att vi kan skapa en bättre balans genom att ge mer resurser till det civila biståndet. Regeringen bör återkomma till riksdagen med en tydlig målformulering där det specificeras vilka mål som ska uppnås för att den svenska styrkans arbete i Afghanistan ska anses vara utfört. Utan en tydlig målbild är det svårt att se hur effektiv styrkan är. Det är också av vikt att vi presenterar vilken tidsram insatsen har. Det räcker inte med det som regeringen skriver i sin proposition. Vad som krävs är att regeringen tar ett helhetsgrepp över både den militära och den civila insatsen i Afghanistan. Det är helt i enlighet med den strategi för den svenska internationella insatsen som riksdagen har antagit. Sverige deltar i en omfattande militär insats som saknar ett precist mål. Regeringens linje i Afghanistanfrågan är så diffus att den i praktiken innebär ett åtagande utan bortre gräns, vilket betyder att kriget skulle kunna pågå i ytterligare ett decennium eller två. Efter det senaste valet är demokratimålet i praktiken överspelat. Något annat än vanstyre, korruption eller klanförtryck är svårt att föreställa sig. Försvarsministern har sagt gång på gång att om vi lämnar Afghanistan kommer talibanerna och terroristerna tillbaka och inbördeskriget kommer att blossa upp. Han sade det så sent som på Agenda i söndags. Men vad är det som råder i dag, frågar jag Sten Tolgfors. Är det ett inbördeskrig just nu? Åtta års krig har inte löst problemet utan tvärtom har det förvärrats för varje dag som går. Jag är glad att både Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har en gemensam motion om strategin för den civila närvaron. Jag är också glad att Socialdemokraterna och Miljöpartiet har kommit överens om en översyn av den svenska insatsen före utgången av år 2011 för att se om vi ska vara kvar eller inte. Då kommer min självklara fråga till regeringen: Varför kan inte regeringen, försvarsministern och de borgerliga ledamöterna tänka sig en översyn av verksamheten efter åtta år? För mig är det fullkomligt obegripligt att man inte vill ha en sådan översyn. Problemet är att vi i ett inbördeskrig i Afghanistan har tagit ställning för den ena parten i kriget, nämligen president Karzai, som leder en regering som saknar legitimitet i landet och folkets stöd. Där Sverige befinner sig i den norra delen röstade en majoritet mot Karzais regering. Det krävs en politisk lösning för att få slut på inbördeskriget, där talibanerna är den ena parten, och inte en ensidig satsning just på den militära vägen, som har varit en återvändsgränd sedan den första dagen. Afghanistan är splittrat i 34 provinser, och det finns säkert lika många problem som det finns provinser i Afghanistan. Fattigdom och korruption driver kriget i Afghanistan. Det framgår av den undersökning som den brittiska biståndsorganisationen Oxfam och lokala organisationer har gjort. Den var den som Hans Linde rapporterade om. Rapporten målar upp en mörk bild av det krigshärjade landet och uppmanar regeringen att upprätthålla lagarna, reformera polisen och rättsväsendet samt agera mot korruption och se till att få ett slut på kulturen med straffrihet och beskyddarverksamhet. 70 procent av de intervjuade soldaterna angav arbetslöshet och fattigdom som den viktigaste drivkraften i kriget, och 48 procent angav korruption och ineffektivitet i den afghanska regeringen som en viktig faktor. Många av de tillfrågade pekade på krigsherrar som innehar maktpositioner och brist på förtroende för regeringen. Biståndsorganisationen Oxfam skriver att en stor del av myndighetspersoner och makthavare som antas ha band till kriminella nätverk måste bli föremål för en grundlig, oberoende utredning, inklusive toppskiktet i regeringen. Herr talman! Sverige måste aktivt ändra Afghanistanpolitiken genom att presentera en långsiktig och bred strategi för det svenska engagemanget i Afghanistan med en framtida ökad civil närvaro och en minskad militär närvaro på sikt. Med det yrkar jag bifall till reservationerna 3 och 4.

Anf. 178 Karin Enström (M)

Herr talman! Vi ska i morgon fatta beslut om att förlänga mandatet för det svenska deltagandet i ISAF, den internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan. Det mandatet föreslås gälla till utgången av december 2010. Likt föregående talare börjar jag med att ställa frågan: Varför är Sverige i Afghanistan, och vad gör vi där? Det är bara att titta på det som har hänt i Afghanistan för att se att det fanns väldigt goda orsaker till att FN:s säkerhetsråd fattade beslut och att Afghanistans regering fattade beslut om att bjuda in en internationell säkerhetsstyrka som ska kunna bidra till en fredlig, demokratisk utveckling i Afghanistan. Grundsyftet var också att stödja övergången till ett demokratiskt samhälle. Vi är också i Afghanistan därför att vi tillsammans med de flesta andra länderna vill stoppa talibanerna från att ta över styret igen. Vi vill inte låta Afghanistan återigen bli en säker tillflyktsort för terrorister och kriminella. Vi vill inte heller att Afghanistan ska fortsätta att vara den alltigenom dominerande producenten och exportören av heroin och opium. Vad gör vi då i Afghanistan? Jag vill först understryka att Afghanistan är Sveriges största åtagande i förhållande till ett enskilt land. Det är bland det svåraste vi har gjort. Sveriges engagemang kommer under nästa år att kosta drygt 2 miljarder kronor. Men vi har en helhetssyn på engagemanget, och vi tror att detta engagemang är helt nödvändigt. Det är en kombination av civila och militära insatser som behövs. Vi måste, precis som Urban Ahlin tog upp i sitt inledningsanförande, hjälpa afghanerna att bygga upp sitt land igen och ansvara för sin egen säkerhet. Vi måste stödja återuppbyggnad av polis- och rättsväsen. Vi måste stödja återuppbyggnad av en armé, av ett utbildningsväsen och av en infrastruktur. Vi måste ge förutsättningar för företagare och näringsliv. Det hoppas jag att vi alla är överens om. Denna helhetssyn präglar nu inte bara Sveriges arbete. Den präglar EU:s arbete, den präglar Natos arbete och den präglar FN:s arbete. Det här är inte enkelt, men vi får inte låta bli att försöka. Om Vänsterpartiet påstår att den svenska regeringen fortfarande tror att det finns en ensidig militär lösning på den här konflikten har företrädarna för Vänsterpartiet varken läst propositionen eller lyssnat till debatten. Det är helt enkelt inte sant. Dessutom presenterar man ingen alternativ lösning på problemet - om man kan säga så om en så komplex situation som den i Afghanistan. I Afghanistan är Sverige en del av ISAF, och det har på ett bra sätt förklarats vad ISAF:s närvaro grundar sig på, alltså ett antal resolutioner i FN:s säkerhetsråd och inbjudan från Afghanistans regering. Vårt svenska militära bidrag är till för att skapa säkerhet och stabilitet i de fyra provinser som ingår i vår regionala enhet, PRT i Mazar-e Sharif. Det här gör vi tillsammans med den afghanska polisen och den afghanska armén. Vi har utökat antalet personer som ska arbeta direkt med den afghanska armén i utbildnings- och samverkansgrupperna, som kallas OMLT. När det gäller den militära insatsen är vår utgångspunkt att våra soldater ska ha så bra förutsättningar som möjligt för att kunna lösa sin uppgift. Uppgiften är riskfylld. För att minska riskerna måste man ha ett bra skydd, och skyddet består av en kombination av vilken utrustning man har - vapen, fordon, personlig skyddsutrustning - utbildning, vilket uppträdande man har och vilken förmåga man har att få bra underrättelser. Skyddet består också av vilken typ av sjukvård man har tillgång till. Där har vi från det sammansatta utskottet understrukit behovet av tillgång till kvalificerad sjukvård och sjukvårdstransporter. Det är naturligtvis också en avgörande del för att säkerheten ska finnas där och för att soldaterna ska kunna göra sitt jobb. De civila insatserna vill jag återkomma till. Jag vill erinra de föregående talarna om att regeringen så sent som i juli i år antog en ny långsiktig strategi för Sveriges utvecklingssamarbete med Afghanistan som gäller fram till 2013. Den syftar till att verka för bättre levnadsförhållanden för fattiga afghaner och har tre huvudområden. Det första är demokratisk samhällsstyrning och mänskliga rättigheter, det andra är utbildning och det tredje är att utveckla den privata sektorn. I den ingår också att ca 25 procent av det långsiktiga biståndet öronmärks för insatser i norra Afghanistan där vi har vår regionala enhet. Där finns det också en politisk rådgivare, och det finns fyra utvecklingsrådgivare som ska hjälpa till att kanalisera det här biståndet i samarbete med afghanerna själva. Utgångspunkten i allt vårt utvecklingsarbete är att det inte är vi som kommer dit och gör arbetet, utan vi skapar förutsättningarna för att afghanerna själva ska kunna utveckla sitt samhälle. Där måste jag säga att den militära insatsen är en förutsättning för den civila och vice versa. Jag har fram till i dag inte hört några argument som skulle få mig att ändra uppfattning. Om vi då kommer till frågan, herr talman: Hur länge ska vi stanna kvar? Ja, så länge som det behövs. Det vill säga vi stannar kvar tills afghanerna själva kan ansvara för sin säkerhet. Vårt engagemang ska vara långsiktigt och mångsidigt. Att i dag, i det känsliga läge som vi nu har, börja sätta upp tidsramar eller någon typ av bortre parentes för vår närvaro tror jag vore mycket olyckligt. Det gynnar bara de krafter som vill destabilisera Afghanistan och dess närområde. Det gynnar de krafter som vill återinföra en religiöst totalitär, icke-demokratisk regim. Det kan vi inte acceptera. Det är därför det också är svårt att säga ja till en översyn som så tydligt syftar till att se till att den militära delen i princip ska tas bort. Så fort man sätter upp en tidsram har man också talat om ungefär hur länge man står ut och hur länge man är villig att betala. Då menar jag både pengar och människors liv och lem. Jag har fått höra i Afghanistan att afghanerna säger: Ni i ISAF, ni från väst, har klockan, men vi har tiden - vi väntar, så ska ni nog se att de tröttnar. Det är därför vi inte ska sätta någon bortre parentes. Sedan ska vi självklart löpande utvärdera allt vi gör, som vi gör med alla andra insatser, så att det är effektivt och ger resultat. Herr talman! För framtiden måste vi bli bättre. Vi måste öka de civila insatserna. Vi måste förbättra koordinering och samordning både här hemma, mellan våra svenska myndigheter och departement, och mellan olika internationella organisationer och aktörer. Vi måste gemensamt genom de kanaler vi har - genom FN, genom Nato och genom EU - ställa krav på president Karzai och hans regering, som innebär att man tar krafttag mot den korruption som genomsyrar hela samhället och att man intensifierar arbetet med att förbättra demokrati och mänskliga rättigheter. Herr talman! Jag vill yrka bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga reservationer. Jag vill också djupt beklaga det som hände i förra veckan. Mina tankar går till den döde tolkens familj och till de skadade soldaterna och deras familjer. Det känns väldigt angeläget att kunna stå här i kammaren och uttrycka min tacksamhet och stolthet gentemot de kvinnor och män som gör och har gjort stora uppoffringar och utsätter sig för stora risker i våra internationella insatser. Herr talman! Vår insats i Afghanistan är svår. Den är ibland mycket farlig, men den är alldeles nödvändig.

Anf. 179 Hans Linde (V)

Herr talman! Jag får börja med att säga att Karin Enström i alla fall hade ett rätt i sitt anförande, nämligen att jag inte har lösningen på samtliga Afghanistans problem. Jag har inte heller någon ambition att kunna presentera det vare sig i dag eller någon annan gång i mitt liv. Någonstans ligger ett av grundproblemen med hela den internationella insatsen just i Karin Enströms frågeställning, att det skulle vara politiker i riksdagen i Sverige eller någon annanstans i väst som skulle sitta inne med lösningarna när det gäller Afghanistans utmaning. Det är självklart inte vi i denna kammare, oavsett hur kompetenta och duktiga och välutbildade vi är, som sitter på lösningen när det gäller Afghanistans utmaningar. Det måste vara afghanerna själva som sitter på lösningarna. Vi behöver skapa förutsättningarna för att de också ska kunna formulera de strategierna. Sedan tog Karin Enström upp tre argument för att vi ska vara i Afghanistan. Det första är att vi ska garantera att talibanerna inte kommer tillbaka. Men problemet, Karin Enström, är att vi efter åtta år med ISAF ser att talibanerna är tillbaka i alltför stora delar av Afghanistan. De är det inte bara militärt genom att de kan kontrollera en viss by eller en viss vägstump utan genom att de nu lyckas bygga upp sitt samhällssystem igen. Man bygger upp juridiska nätverk. Man skapar domstolar och liknande. Det andra argumentet för Karin Enström är att vi inte ska låta Afghanistan bli en frizon för kriminalitet och terrorism igen. Vi ser ju tydligt hur terrorismen fortfarande har en frizon i regionen, men inte i Afghanistan. Man har flyttat över gränsen in i Pakistan i stället. Vi har inte heller löst det problemet efter åtta års närvaro. Det tredje Karin Enström tar upp är att Afghanistan inte får bli världens största opiumproducent. Vad jag vet är Afghanistan fortfarande, efter åtta år med ISAF på plats, världens största opiumproducent. Det är uppenbart att man har misslyckats på samtliga de tre punkter som Karin Enström tog upp för att motivera att vi ska sända svenska soldater till Afghanistan. Varför, Karin Enström, ska man ensidigt fortsätta med samma strategi utan att göra några som helst omprövningar när man så fundamentalt har misslyckats på de här tre punkterna?

Anf. 180 Karin Enström (M)

Herr talman! Jag tror att Hans Linde lyssnade lite dåligt, eftersom jag började med det övergripande syftet - det var jag mycket tydlig med. Det är att skapa ett fredligt och säkert Afghanistan där vi skulle kunna få en demokratisk utveckling. Sedan vet jag inte om Hans Linde tycker att det är dåliga målsättningar att försöka uppnå det här, att vi inte ska ha talibaner och att vi inte ska ha en safe haven för kriminella opiumproducenter. Opiumproduktionen har gått ned, men den är fortfarande ett stort problem. Det här är ingen lätt uppgift. Det håller jag med Hans Linde om. Jag har inte heller någon gång trott att vi enskilt i Sveriges riksdag skulle kunna lösa det här. Precis som jag sade i mitt anförande handlar det om afghanerna själva. Men de behöver hjälp. De klarar det inte utan oss. Med "oss" menar jag då det internationella samfundet. Jag funderar bara på de lösningar som nu Hans Linde säger sig inte ha. Det enda jag har hört som alternativ är att pumpa in mycket mer bistånd på ett väldigt osäkert sätt. För vem är då mottagare? Vem tar emot biståndet om vi inte har någon säkerhet i landet? Och hur ska förhandlingarna egentligen gå till? Vilka är våra motparter? Jag tycker att det är jättebra med förhandlingar om man kan komma till bordet som, motsvarande, politiska partier. Men det är svårt att förhandla med någon som använder sig av sprängmedel både mot våra styrkor och mot sin egen befolkning. Det här skulle jag vilja ha svar på. Och vad är egentligen viktigast i Hans Lindes värld? Är det en millimeterrättvisa mellan den militära insatsen och den civila insatsen? Eller är det viktiga vad man får för resultat av civila och militära insatser kombinerat?

Anf. 181 Hans Linde (V)

Herr talman! Karin Enström pekar ut ytterligare två målsättningar med att vi ska vara i Afghanistan. Vi ska bygga demokrati, och vi ska skapa fred. Det är i så fall bara ytterligare två punkter på den långa listan med ISAF:s misslyckanden. För vi har inte heller lyckats speciellt väl med att bygga fred. Vi ser snarare att freden blir mer och mer avlägsen för varje dag som går. Och när det gäller demokrati kan knappast det senaste presidentvalet beskrivas som något slags demokratisk success story. När det gäller att finna en politisk lösning i Afghanistan blir det lite tydligt. Karin Enström säger: Hans Linde är alldeles för ensidig. Han har inte läst betänkandet. Han har inte läst propositionen. Vi vill visst ha en politisk lösning. Men hon säger samtidigt: Varför ska vi samtala med alla de här grupperingarna? Det är samma sak här, Karin Enström. Det är inte jag som ska avgöra vem som ska prata med vem i Afghanistan. Låt afghanerna själva vara de som sitter vid ratten när de ska styra upp sina politiska lösningar! Karin Enström sade i sitt anförande att hon inte har sett ett enda argument för att biståndet inte skulle behöva internationella insatser. Jag rekommenderar Karin Enström att läsa en väldigt läsvärd artikel av Torbjörn Pettersson som är generalsekreterare i Svenska Afghanistankommittén. Den publicerades för några dagar sedan på Newsmill. Om inte Karin Enström är beredd att lyssna på mig kanske hon har större respekt för Torbjörn Pettersson. Så här skriver han i sin debattartikel: "Vi håller oss så långt från utländsk trupp - amerikansk, polsk, tysk och svensk - som möjligt. Istället för att bidra till vår säkerhet utgör utländsk truppnärvaro direkt livsfara för våra medarbetare. Argumentet att 'vi skyddar civila och biståndsarbetare' blir inte mer sant för att det upprepas ofta. Den offensiva militära strategi som valts i Afghanistan har minskat - inte ökat - förutsättningarna för humanitärt hjälparbete." Har nu Karin Enström hört ett argument för att vi inte behöver internationella insatser, militära insatser, för att också kunna bedriva ett civilt bistånd?

Anf. 182 Karin Enström (M)

Herr talman! Ja, jag har både läst och pratat med många företrädare för Svenska Afghanistankommittén. Som jag uppfattar det ser de företrädarna ingen möjlighet i att vi ensidigt från Sverige ska dra tillbaka den militära truppen. Man beskriver att det finns svårigheter. Samtidigt har jag, som sagt, inte hört någon av dem säga: Det vore en jättebra idé att Sverige ensidigt tar hem sin trupp. Då har vi säkert en lösning i morgon på Afghanistanproblemet. Nej, Hans Linde, alla andra partier här i riksdagen har kommit fram till detta - tyvärr. Jag säger "tyvärr", för det militära instrumentet är det dyraste instrumentet och det är det instrument som vi använder när vi inte har några andra instrument kvar i den säkerhetspolitiska verktygslådan. Vi använder nu alla de instrument vi har - diplomati, civila insatser på alla möjliga områden, direkt humanitärt bistånd och bistånd till långsiktigt utvecklingsarbete tillsammans med afghanerna själva. Men tyvärr måste vi fortfarande ha det dyra instrument som militär närvaro innebär. Annars har vi ingen säkerhet. Och då har vi inga mottagare av det här biståndet, i alla fall inte någon mottagare som jag skulle vilja ge det till, om vi ska kunna mäta, utvärdera och se att det bidrar till en positiv samhällsutveckling. Det är väl det som jag hoppas att vi alla är överens om, att vi vill ha en fredlig och en säker utveckling i Afghanistan.

Anf. 183 Peter Rådberg (Mp)

Herr talman! Det är spännande det här, vilka olika glasögon man sätter på sig. Jag tycker att det är fantastiskt att höra Karin Enström. Vi har ingen säkerhet utan militärer, avslutar hon med. Man kan väl titta på vilken statistik som helst och se att våldet har ökat. Trots att vi ökar det militära år efter år eskalerar detta. Talibanerna tar över mer och mer makt. Det är bara att titta på ren statistik. Då säger Karin Enström: Vi måste ha militärer för att öka den militära säkerheten. Det blir ungefär samma frågeställning, men jag vill utveckla den lite grann. ISAF är där för att skapa fred och demokrati, säger Karin Enström. Men hur? Hur ska vi skapa fred och säkerhet? Vi ska vara där över överskådlig tid, säger du. Du pratar kanske om 20, 30, 40 eller 50 år. Men ni har ju ingen agenda. Ni visar inte agendan för mig eller för oss. Har ni någon tanke på hur det ska skapas fred om vi ska vara där under väldigt lång tid? Vi ska hjälpa talibanerna. Men Karin Enström var på samma hearing som jag. Vi fick höra i går att det är mycket pengar som står på spel. Vad jag försöker säga är att det är helt andra verktyg som måste till för att skapa ett stabilt samhälle i Afghanistan. Ditt svar och din lösning på det hela är att vi måste ha militärerna. Min fråga är: Tror du verkligen på någon politisk lösning eller inte? Hur ser i så fall den ut? Vi har Angela Merkel i Tyskland som sade att vi måste ha en exit strategy. Berlusconi sade likadant. Man kan skratta åt honom, men jag har hört andra, amerikanare och europeiska statsmän som säger ungefär samma sak. Kan man inte ha både och? Varför kan man inte öka biståndet och minska det militära? Vilket är ert tänk om detta? Jag får inte ut det av ditt anförande.

Anf. 184 Karin Enström (M)

Herr talman! Det är inte ofta som Peter Rådberg söker sina råd hos Silvio Berlusconi. Det var intressant att höra. Det är väl helt uppenbart. Det verkar som att Peter Rådberg inte hör vad jag säger och inte heller läser propositionen eller läser den med helt andra glasögon. Det är ingen, som jag uppfattar det, i den här kammaren som propagerar för en ensidig militär lösning. Det handlar om en kombination. Vi har militärer på plats som kan svara för säkerhet och stabilitet så att vi kan komma in med de civila resurserna. Vi ökar det civila biståndet väldigt mycket. Vi ökar det med 60 procent. Nästa år kommer det långsiktiga utvecklingsbiståndet att ligga på ca 500 miljoner. Vi ger också humanitärt bistånd, dels direkt, dels via internationella organisationer. Hur gör man då för att få ordning på en stat som har varit så krigsdrabbad? Det är inte lätt. Det visar det här. Jag tror inte att lösningen är att ta hem alla trupper. Jag förstår inte hur det skulle bli ett säkrare och fredligare Afghanistan. Peter Rådberg frågar: Har det blivit säkrare? Det är klart att med fler trupper som har kommit till Afghanistan och med fler områden som man är i riskerar våldet inledningsvis att öka. Då möter man motståndarna mot den internationella närvaron. Det är inte så att de som skjuter på ISAF är de som i första hand kommer att verka för en fredlig demokratisk utveckling i Afghanistan, inte i min värld i alla fall. Jag är glad för att Miljöpartiet fortfarande och uppenbarligen två år till tycker att det är jättebra att ha svensk trupp där, men efter två år är det tydligen en jättedålig lösning. Jag får inte den ekvationen att gå ihop.

Anf. 185 Peter Rådberg (Mp)

Herr talman! Det sista förstod jag inte. Vi ska ha en översyn 2011. Du kan läsa. I den översynen står det att vi är kvar eller att vi lämnar. Det är det som översynen handlar om. Jag tycker att Socialdemokraterna och Miljöpartiet i alla fall har ett tänk. Vi ska göra en översyn. För mig är det obegripligt att man inte kan ha en översyn efter åtta års närvaro i Afghanistan. Varför kan man inte ha en översyn? Finns det någon verksamhet i samhället som inte har en översyn över det man gör? Vi tuggar på. Vi kör på som vanligt så får vi se vad som händer. Det är klart att man ska ha en översyn över all verksamhet, kommunal som statlig. För mig är det fullkomligt självklart. Biståndet är ungefär 25 procent totalt sett. Ni ökar. Jag sade att jag tycker att det är bra. Men om man ska ha en långsiktig lösning på problemen i Afghanistan måste biståndet öka. Delar du den uppfattningen eller delar du den inte? Du säger att vi gör både och. Jag håller med om det. Vi är helt överens i sak. Miljöpartiet vill inte heller lämna Afghanistan. Jag får säga det väldigt tydligt. Karin Enström säger det motsatta. Vi vill inte lämna Afghanistan. Vi vill ha en översyn, och så ska vi fatta ett beslut då om vad som ska gälla. Men under tiden vill vi sänka den militära delen och öka den civila. Delar Karin Enström den synen som vi har? Karin Enström envisas med att tala om militär säkerhet. Jag kan bara hänvisa till mitt första inlägg när vi pratade. Jag tror att all statistik visar det motsatta. Det är inte så enkelt som att skicka dit 10 000 man till. Det är kanske därför Barack Obama nu tvekar om han ska gå på de extra 40 000 eller inte. Han har väl insett att det kanske inte är lösningen i Afghanistan att skicka fler militärer. Det kanske finns andra verktyg som man ska använda.

Anf. 186 Karin Enström (M)

Herr talman! Jag blir inte riktigt klok på var Peter Rådberg börjar. Först är det ett våldsamt angrepp på att jag har argumenterat för att vi ska ha svensk trupp i Afghanistan. Sedan säger han att det vill de också, i alla fall i två år till. Man måste göra ständiga omprövningar i allt man gör. Jag är emot att säga att vi ska ha en översyn som syftar till att vi i princip drar oss ur 2011. Om det är så det tolkas - det är så jag har tolkat det - tror jag att det är väldigt olyckligt. Då är det bara att säga: Kör på nu två år till mot de internationella styrkorna! Sedan kommer de att tröttna. Det går inte framåt. Då kommer de att lämna, och så kommer saker och ting att kunna återgå till vad det har varit förut. Det är det som jag har emot en bestämd översyn med ett bestämt syfte. Den troligaste utgången är att man ska dra därifrån. Sedan sade Peter Rådberg att vi under tiden fram till 2011 skulle minska det militära bidraget till förmån för det civila. Det får jag inte heller ihop riktigt, eftersom jag först trodde att Miljöpartiet tillsammans med Socialdemokraterna är överens om att vi ska ha nuvarande truppstorlek fram till den översyn som man föreslår ska vara klar 2011. Jag får inte riktigt ihop Peter Rådbergs argument i dag. Min fasta tro är att i allt man gör ska man ständigt pröva vad man gör. Jag tror att vi kommer att få tillfälle att pröva relationerna mellan kostnaderna för den militära insatsen och den civila insatsen. Det bör man göra löpande. Det viktigaste är att vi ökar det civila biståndet. Det vet Peter Rådberg.

Anf. 187 Urban Ahlin (S)

Herr talman! Det kan vara lämpligt att påminna sig om att vi tar de här besluten i en stor och bred enighet i Sveriges riksdag. Den som följer den här debatten kan få en bild av att vi är splittrade, men ärendet handlar om att vi förlänger insatsen i Afghanistan i ett år. Om detta är sex av sju av riksdagens partier helt överens. Det visar på den bredd som finns här. Det är en majoritet i Sveriges riksdag som ställer upp på insatsen. Jag vill lugna Karin Enström. Hon säger att hon är emot en översyn för att den har ett bestämt syfte, det vill säga att vi ska lämna inom den närmaste framtiden. Låt mig varna för att sprida den bilden, att denna översyn som vi, Miljöpartiet och Socialdemokraterna, efterfrågar skulle ha ett bestämt syfte. Jag kan garantera Karin Enström att det inte finns något sådant bestämt syfte. Vi tycker bara att det är rimligt att man ser över insatsen utifrån de tre olika områden som jag nämnde. Det är ganska naturligt och intellektuellt hederligt att säga att visar översynen att vi inte kan göra nytta i Afghanistan ska vi naturligtvis inte vara kvar där. Kan vi göra nytta i Afghanistan ska vi stanna där. Det finns inget bestämt syfte över huvud taget. Jag varnar för att ge den bilden. Risken är att det internationella samfundet börjar lyssna och tro att Sverige är på väg att lämna. Vi har sett sådana missförstånd tidigare. Därför vill jag tydligt understryka det. Detta är ett seriöst försök att göra en översyn och se om det finns något vi kan göra bättre, om det är någon mening att vara där och så vidare. Det är absolut inte på det sättet att det finns ett bestämt syfte att dra därifrån. En sak som skulle kunna ingå i översynen och som jag vill att Karin kommenterar är att vi är ansvariga för ett väldigt stort PRT. Finns det någon möjlighet att regeringen kan ta upp en diskussion med andra länder och fråga om de kan ta hand om någon av våra fyra provinser? Eller skulle man kunna tänka sig att den afghanska regeringen får ta över ansvaret för vissa distrikt och områden där vi känner att det är lämpligt att nu lämna över till den? Det kan vara en bra signal till lokalbefolkningen: Vi är inte här för att ockupera. Vi är här för att stödja den afghanska regeringen.

Anf. 188 Karin Enström (M)

Herr talman! Det är viktigt att säga att vi har ett brett stöd. Jag är lite ledsen över att man uppenbarligen inte riktigt vill visa det. Nu visar Urban Ahlin här att man har fått två av tre partier i den rödgröna oppositionen att vara överens om att säga ja till det här. Det är jag väldigt glad för, inte minst för Afghanistans folks skull. Som jag sade i de tidigare replikskiftena måste man ständigt ompröva det man gör. Det tror jag är viktigt. Det farliga i detta är att om man säger att man ständigt omprövar så riskerar långsiktigheten att ifrågasättas, men nu ökar vi till exempel det civila biståndet genom att vi nu har en strategi. Sedan måste man alltid se över både hur den militära delen ser ut och om vi kan göra ännu bättre civila insatser. Man ska också ha klart för sig att vi har ett stort område. Det håller jag med om. Vi kan jämföra den här insatsen, dock inte rakt av, i storlek, engagemang och tid med vad vi har gjort på Balkan. Då inser man också svårigheten. Det här är förmodligen ännu svårare än vad det internationella samfundet gjorde på Balkan. Det betyder att man måste ha tålamod. Man måste självklart vara villig att pröva det man gör, och man måste visa ett långsiktigt engagemang. Allting som gör att man kan börja tvivla på Sveriges ambition och som sätter upp bortre parenteser tror jag är mycket olyckligt. Sedan får vi se om ni i oppositionspartierna kan komma överens. Jag måste fråga Urban Ahlin hur det känns att i det här gänget ha ett parti som är så totalt emot det ni två andra partier är för.

Anf. 189 Urban Ahlin (S)

Herr talman! Ett: Låt mig först påminna om att det beslut vi tar nu har en större enighet än vad vi hade för ett år sedan. Det är bra att det är på det sättet och att Sveriges riksdag kan visa att vi står upp bakom den här insatsen. Två: Låt mig än en gång försäkra Karin Enström om att översynen inte har något bestämt syfte, och den innehåller ingen bortre parentes. Det är ett ärligt försök att se över om insatsen fullföljer sitt syfte och att vi närmar oss det vi vill. Det vi socialdemokrater och miljöpartister är överens om är att vi vill att den afghanska polisen och militären själva ska ta hand om sin säkerhet. Det vill vi också para med att öka biståndet för att på det sättet få till tillit och hopp bland den afghanska befolkningen. Jag tror att det är en klok politik. Vi arbetar i den rödgröna arbetsgruppen med att formulera en regeringsplattform som vi ska regera på. Jag tror att det med dagens debatt är ganska tydligt att sex av sju riksdagspartier står bakom den nuvarande positionen. Socialdemokraterna och Miljöpartiet har en gemensam motion och en gemensam reservation om att vi vill göra en översyn 2011. Med det tycker jag att det är ganska klart vad en rödgrön regering skulle göra om vi vinner valet nästa år. Låt mig än en gång säga att det är bra att riksdagen tar de här besluten i så bred enighet. Tolka inte vårt förslag om en översyn som att det finns några parenteser! Det är ett ärligt försök att se över insatserna i Afghanistan. Jag vill skicka med en sista sak till Karin Enström: Jag tror att regeringen behöver ta en del initiativ för att se till att andra kan ta ansvaret i vårt PRT. Det är ett stort område, och vi har väldigt få soldater för att täcka detta område. Det enklaste kanske ändå är att den afghanska regeringen själv faktiskt, nu när den afghanska armén blir starkare också i vårt PRT, får ta ansvar för områden som vi tycker är lämpliga att lämna över för att på det viset också ge en signal till den afghanska befolkningen: Vi är här för att hjälpa er att ta hand om er säkerhet.

Anf. 190 Karin Enström (M)

Herr talman! Det gör mig tryggare att Urban Ahlin på det sättet visar sitt långsiktiga engagemang och att han försäkrar mig om att det inte är en bortre parentes. Det var inte helt lätt att utläsa. Jag tror också att det är viktigt att vi visar för alla våra väljare och för hela Sverige att vi är så många partier som står bakom den här insatsen. Det är, precis som de flesta inser, bland det svåraste som Sverige gör. Det innebär att man hela tiden måste vara beredd att pröva den väg som ger bäst resultat. Det hoppas jag att vi kan göra tillsammans.

Kerstin Lundgren (C)

Anf. 191 Kerstin Lundgren (C)

Herr talman! Afghanistan är ett av världens fattigaste länder. Barn som föds i Afghanistan tillhör dem som får växa upp med de absolut tuffaste villkoren i världen. Det visar inte minst FN:s senaste index över 182 länder. Fattigdomsbekämpning, herr talman, är centralt i svensk politik för global utveckling. Insatser i konflikt- och postkonfliktländer är viktiga för att bekämpa fattigdom och skapa förutsättningar för utveckling. Afghanistan är ett land drabbat av nära tre decenniers krig och konflikter. De afghanska barnen föds i ett land där samhället, staten, inte kan tillgodose de mest grundläggande behoven. Bristen på utveckling bidrar till hopplöshet, extremism, narkotikahantering och annan kriminalitet och korruption. Bristen på utveckling ökar i stället för att minska konflikterna i landet. Sedan förra året har vi från svensk sida visat viljan till en bredare ansats för att stödja den afghanska befolkningen. Vi har uttalat att vi gör det långsiktigt, där den militära delen och den militära närvaron bara utgör en del. I juli i år antog regeringen, vilket också tidigare påtalats, en ny långsiktig strategi för svenskt utvecklingssamarbete fram till 2013. Vi ökar biståndet till 500 miljoner. Vi har också 114 miljoner i humanitärt bistånd och dessutom bistånd via både EU och FN. Vi i Sverige ska tillsammans med den afghanska regeringen och övriga givare bidra till att förbättra levnadsförhållandena för fattiga afghaner. Vi fokuserar, som också sagts, på demokratisk samhällsstyrning och mänskliga rättigheter, på utbildning och privatsektorsutveckling, väl i linje med vad som sades på konferensen i Haag så sent som i våras. Inom alla de fokusområden som vi har ska vi ta vara på möjligheten till särskilda insatser när det gäller flickor och kvinnor. Sida förstärker följdriktigt sin närvaro med utvecklingsrådgivare för att klara bättre samordning. Sveriges ambassad i Kabul finns på plats. Sverige har genom sin närvaro medverkat till att stärka både resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet, resolution 1820 om sexuellt våld samt FN:s resolutioner 1612 och 1682 om barn i väpnade konflikter. Under det gångna året har säkerhetsläget i Afghanistan försämrats, så också i regionen. Den humanitära situationen har förvärrats till följd av ökade stridigheter men också av naturkatastrofer. Det finns bortåt 7,4 miljoner afghaner som behöver livsmedelsstöd, enligt vad FN uppskattar. Antalet internflyktingar ökar, delvis också det till följd av stridigheter i regionen, alltså inte bara i Afghanistan. Det gångna året har också präglats av det förestående valet, det första på flera decennier som genomfördes av afghanska myndigheter, med stöd av FN och alltså inte genomfört av det internationella samfundet. Valet visade helt klart stora brister, men det kunde ändå genomföras mot alla odds och trots alla hot och stridigheter, mycket tack vare att människor faktiskt vågade gå ut därför att militär närvaro skapade trygghet och säkerhet. Jag gläds också åt att höra från vårt område hur man har kunnat stötta även kvinnliga kandidater att delta och kampanja, att föra samtal med medborgarna i det val som var. Som sagt: Valet visade stora brister, och utfallet utmanar. Men när president Karzai installeras nu i dagarna krävs det att han visar förmåga att komma till rätta med korruptionen och bygga legitimitet för den afghanska staten och det afghanska rättssystemet. Det är en lång väg att gå, och det finns många utmaningar. Därför är det också viktigt att vi är tydliga med vår långsiktiga vilja, både att stödja och att ställa krav. FN:s säkerhetsråd beslöt den 8 oktober i år om en förlängning med tolv månader av ISAF:s mandat. Beslutet uttalar behovet av att stärka ISAF, uppmuntrar att vi tränar afghanska säkerhetsstyrkor och att vi arbetar med närhet till den afghanska regeringen. Herr talman! Sverige har en tradition att hörsamma säkerhetsrådets begäran om stöd. Så också denna gång. Vi gör det i det betänkande som vi i dag behandlar. Vi föreslår en förlängning av det svenska bidraget till ISAF till utgången av 2010 och att bidraget ska uppgå till ca 500 personer under 2010 inom ramen för personalstyrkan på 855 personer. Jag vill i detta sammanhang också betona värdet av den ökade nordiska samverkan även i insatserna i Afghanistan, både när det gäller utvecklingssamarbete och när det gäller säkerhetsområdet, både polisiärt och militärt. Jag vill också betona det glädjande i den stora samsyn som finns här i kammaren bakom beslutet. Men jag kan ändå inte undgå att kommentera Vänsterpartiets reservation - det gjorde också Karin Enström tidigare - där man påstår att den svenska regeringen, och jag förmodar majoriteten här i kammaren, blir alltmer ensam om att tro att det finns en ensidig militär lösning på konflikten i Afghanistan. Herr talman! Det är nog snarare så att Vänsterpartiet är ensamt om att tro att det är någon som hävdar just detta. Där är snarare tvärtom, vilket framkommit inte bara här i dag utan många gånger tidigare med all önskvärd tydlighet. Det finns ingen militär lösning, men det finns inte heller någon utveckling utan förbättrad säkerhet. Ett tillbakadragande av den internationella närvaron skulle kasta in landet i ett nytt krig. Jag hörde häromdagen på ett möte där både jag och Hans Linde var att det skulle bli ett inbördeskrig långt värre än det som man tidigare skådat. Det var också det som var bilden när Ban Ki Moon besökte riksdagen och vi hade möjlighet att samtala med honom. Han var mycket tydlig: Dra inte tillbaka styrkorna. Se till att vara närvarande. De svenska styrkorna i Afghanistan skapar inte demokrati, ger inte utbildning till flickor och kvinnor och säkrar inte utveckling av privat sektor. Men de betyder ökad säkerhet för civilbefolkningen, förbättrade möjligheter för flickor och kvinnor och förbättrade möjligheter till utveckling av en privat sektor i det afghanska samhället, och det betyder i förlängningen ökat afghanskt säkerhetsansvar. Jag är tacksam för de insatser som våra kvinnor och män gör i den svenska styrkan, och jag känner djupt för alla anhöriga som sänder i väg nära och kära för att göra en insats för oss alla för säkerhet och utveckling i Afghanistan för det afghanska folket. Jag vill liksom andra före mig sända några tankar till den döde tolkens familj och utgår från att vi från den svenska sidan tar ansvar även när det gäller det tragiska dödsfall som har inträffat. Jag tänker naturligtvis också på de skadade och på deras anhöriga, och jag är tacksam för alla som är beredda att offra så mycket för att fullgöra vårt uppdrag och också FN:s uppdrag. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.

Anf. 192 Hans Linde (V)

Herr talman! Kerstin Lundgren säger att man inte ser att det finns en militär lösning och att man också tror att det behövs en politisk lösning. Men vilka initiativ har den borgerliga regeringen tagit under de gångna åren för att finna och stödja en politisk lösning? Om det är någonting som jag har lärt mig under de tre år som jag har haft förmånen att sitta i denna kammare så är det att ibland skilja på retoriken från talarstolen och verkligheten ute i fält. Detta är ett lysande exempel. Vi har tidigare hört andra borgerliga företrädare tala om hot och om en politisk lösning. Men vilka initiativ tar ni för att nå en politisk lösning? Fram till den dag som jag ser att den borgerliga regeringen kan visa att man gör någonting annat än att ensidigt satsa på militära lösningar kommer jag att fortsätta hävda att det är just det som man gör, nämligen att satsa ensidigt på militära lösningar. Jag måste också kommentera Kerstin Lundgrens anförande. Hon inledde med att prata om de afghanska barnens lidande. Jag tror ingen har invändningar mot den bilden av den fruktansvärda humanitära situationen som många afghaner tvingas leva i, trots att vi har haft ISAF på plats i åtta år. Just därför blir jag lite fundersam när jag sedan omsätter Kerstin Lundgrens retorik från talarstolen till hur jag misstänker att hon kommer att rösta i morgon, nämligen på en regeringslinje som innebär att för varje krona som den svenska regeringen avsätter i bistånd kommer man att lägga 3 kronor för militära insatser. Anser Kerstin Lundgren, sett i perspektivet från de afghanska barnens situation, att det är en rimlig fördelning?

Anf. 194 Hans Linde (V)

Herr talman! Jag hör retoriken, men jag hör ingenting om det konkreta agerandet ute i fält. Det pratas här om att vi behöver en politisk lösning, men man kan inte redovisa något initiativ som den borgerliga regeringen har tagit för att stötta de försök till politisk lösning som faktiskt finns. Det finns en rad exempel på hur den afghanska regeringen i Kabul men också andra länder har försökt hitta vägar för att starta en freds- och försoningsprocess. Kerstin Lundgren har inte lyckats redovisa hur Sverige på något sätt har stött dessa processer. Fram till den dag då man kan redovisa att man på något sätt har stöttat de försöken kommer jag att fortsätta hävda att man har en ensidig militär strategi för Afghanistan, för det är det som man har på marken. Låt oss då ta upp frågan om FN-mandat. Vi från Vänsterpartiets sida har också erkänt att det finns ett FN-mandat och att det finns en begäran från FN att vi ska delta i denna insats. Det uttryckte vi även i vår motion. Det är ingenting som vi har hymlat med. Däremot är det fortfarande så att varje land har egen makt att avgöra vilken begäran från FN som man vill hörsamma. Det är knappast så att varje förfrågan från FN har hörsammats av Sverige eller av den borgerliga regeringen. Jag skulle förstå Kerstin Lundgrens linje och känna respekt för den om hon samtidigt drev linjen att vi ska hörsamma varje förfrågan från FN. Men så har inte varit fallet. Den borgerliga regeringen och Centerpartiet har varit med om att tacka nej till svenskt deltagande i en rad FN-insatser. Eller anser Kerstin Lundgren och Centerpartiet att vi även ska hörsamma begäran från FN när det gäller till exempel insatsen på Haiti? Jag har inte hört något sådant utspel från Centerpartiet. Det är möjligt att jag har missat det i pressmeddelandefloden. Man ska också komma ihåg att det faktiskt är en rad länder som har valt att avveckla sitt bidrag till ISAF. Serbien har gjort det, Schweiz har gjort det, och Ban Ki Moons eget hemland Sydkorea har valt att dra tillbaka sina trupper. Är det Centerpartiets och Kerstin Lundgrens åsikt att dessa tre länder har svikit Afghanistans befolkning?

Kerstin Lundgren (C)

Anf. 195 Kerstin Lundgren (C)

Herr talman! Om FN-systemet skulle säga att vi inte längre har i Afghanistan att göra skulle den diskussion som Hans Linde för ha en grund. Men FN kräver ju och önskar förstärkta insatser av ISAF. Hans Linde svarar: Låt oss dra oss tillbaka. Tre andra länder har gjort det; låt oss också göra det. Hans Linde blir svaret skyldig. På vilket sätt ökar det förutsättningarna att nå framgång med de civila insatserna? På vilket sätt ökar det framgången för fred och säkerhet? På vilket sätt kan ett tillbakadragande av svensk militär skapa en politisk lösning? Det är snarare tvärtom. Det ökar förutsättningarna för dem som vill motsätta sig en utveckling av Afghanistan som kan skapa möjligheter för kvinnor och flickor att delta. Det ökar möjligheten för dem som vill förhindra möjligheten för mänskliga rättigheter att få ett rejält fäste. Det är tufft i Afghanistan. Det finns många svåra uppgifter. Dem löser man inte bättre genom att säkerhetsläget ytterligare försämras. Det skulle det göra om vi drog oss tillbaka. Det är därför angeläget med svensk närvaro också i Afghanistan.

Anf. 196 Allan Widman (Fp)

Herr talman! Vi har nu kommit en bra bit in i kvällens debatt. Jag vill ändå erinra om det som jag uppfattar utgör en skyldighet för Sverige att vara i Afghanistan i denna ytterligt svåra tid. Som Urban Ahlin konstaterar har medlemmar av Förena nationerna under FN-stadgan principiell skyldighet att ställa upp när världssamfundet kallar. Det är uppenbart för alla att det finns en humanitär och på solidaritet grundad skyldighet att vara i Afghanistan - ett av världens mest krigshärjade länder som har upplevt mer än 30 år av konstant väpnat våld. Det handlar inte bara om det. För blott månader sedan stod pakistanska talibaner mindre än 100 kilometer från Islamabad och därmed 100 kilometer från kontrollen över de kärnvapen som Pakistan förfogar över. Den som inbillar sig att det går att göra skillnad på nationell säkerhet och internationell säkerhet misstar sig gruvligen. Jag är naturligtvis glad och nöjd över att Socialdemokraterna och numera även Miljöpartiet stöder den förlängning av det svenska mandatet som riksdagen ska ta ställning till. Parentetiskt kan jag säga att det är skönt att notera att om det blir en annan regering nästa år kommer uppenbarligen Vänsterpartiet inte att ha något inflytande över den här frågan. Jag vill varna för det tal som finns i reservationerna om ett ansvarsfullt tillbakadragande. Den typen av uttalanden är ägnade att ta fokus från den uppgift som vi ska utföra i Afghanistan. När man talar i de termerna blir det lätt så att återtåget - ansvarsfullt eller ej - blir ett självändamål. Man blir fånge i sin egen tidtabell. Jag tror också att alltför defaitistiska skrivningar kan vara ägnade att stärka motståndarens beslutsamhet. Om man säger att man ska göra återtåg om si eller så många år ger man ju signalen att bara vi håller ut i vårt motstånd kommer den internationella närvaron att försvinna. Urban Ahlin poängterade att det inte var fråga om någon ökning av antalet svenska soldater i Afghanistan. Det är helt korrekt. På den punkten stämmer årets betänkande väl med förra årets. Peter Rådberg säger ganska tydligt att vi bör minska den militära närvaron till förmån för en ökad civil militär närvaro. Jag vill varna för en sammanblandning mellan de två frågeställningar som den här kammaren har att bemöta, nämligen: Ska vi vara i Afghanistan eller inte? Om vi är där, vad behöver vi för resurser för att klara av det arbete vi har tagit på oss? Det finns en reservation om en översyn. Enligt min mening gör vi översyn av vår närvaro i Afghanistan varje år när vi tar ställning till de betänkanden som regeringen lägger fram. Reservationen på den här punkten antyder tyvärr att oavsett vilket alternativ man hamnar i när man har gjort sin analys och sin översyn finns det tydliga tecken på att man vill lämna landet senast om några år efter 2011. Urban Ahlin har försökt moderera de skrivningarna i motionen. Han får gärna göra nya försök. Jag tror inte att någon inbillar sig att säkerheten i Afghanistan skulle förbättras vare sig av att den internationella truppen eller den svenska truppen åkte hem. Det skulle tvärtom leda till - det har sagts många gånger i kväll - att Afghanistan kastas tillbaka till ett medeltida barbari med oändligt och ofattbart lidande för civila män, kvinnor och barn. Jag är också lite bekymrad över den svartmålning som görs av situationen i Afghanistan, särskilt från Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Det finns skäl att peka på att 80 procent av den afghanska befolkningen nu har tillgång till grundläggande sjukvård. Det är viktigt att säga att sex miljoner barn går i skola, av dem är cirka två miljoner flickor. Vi ska inte glömma att bnp i Afghanistan de senaste åren har ökat med tvåsiffriga tal. Vi ska inte bortse från att Sverige nu fyrdubblat antalet biståndsrådgivare i det svenska PRT, att 25 procent av medlemmarna i Afghanistans parlament är kvinnor eller att den afghanska nationella armén nu räknar mer än 100 000 soldater. Det innebär inte att det inte finns saker att förbättra. Det finns det förvisso. Det sker nu en del, enligt min mening, viktiga framsteg. Det inrättas en samverkansfunktion inom Regeringskansliet där berörda myndigheter från svensk mark samordnar sina insatser för att understödja den svenska närvaron i Afghanistan. Jag tror att det är ett utomordentligt viktigt redskap för att förbättra vårt arbete. Regeringen säger att det kommer att bli en civil ledning för de civila rådgivare som Sverige har i Afghanistan. Man utesluter inte heller att så småningom inrätta en civil ledning för hela PRT. Det tror jag skulle vara ett väldigt viktigt steg. Biståndet måste naturligtvis fortsätta att växa. Nu når vi 480 miljoner kronor under 2010. Hittills i år ska man till det lägga 115 miljoner kronor i humanitärt bistånd. Vid en utskottshearing i går slant min tunga. Jag sade att Sverige sett till storlek var den största biståndsgivaren i Afghanistan. Det stämmer inte. Bland annat Norge, vårt kära broderland, gör långt bättre ifrån sig på den här punkten, så det finns utrymme för Sverige att förbättra sig. I dagarna åker FS 17, det vill säga den 17 rotationen av män och kvinnor som har varit i Afghanistan, tillbaka till Sverige. Den rotationen har upplevt fler allvarliga incidenter och har haft fler traumatiska upplevelser än kanske någon tidigare kontingent. Det är viktigt att inte bara de som kommer hem utan också de som nu ska äga i väg - nämligen de som kallas för FS 18 - får det bästa omhändertagande som står att finna för att kunna hantera alla dessa sina upplevelser. Därför är det också ett viktigt besked från försvarsministern att regeringen återkommer till riksdagen inom kort med en rad förslag inom området för omhändertagande av soldater. Till sist handlar det om helikoptrar. I förra årets behandling av Afghanistanpropositionen fanns det ett förslag om en helikopterenhet som skulle tillföras från Sverige till Afghanistan under 2009. Under pågående behandling i utskottet informerade Försvarsmakten om att helikoptrarna på grund av tekniska problem skulle bli försenade. De skulle vara insatsberedda tidigast det andra kvartalet 2011. När utskottet fick beskedet frågade vi: Vad kan man då göra i stället för att förbättra möjligheterna att snabbt ta skadade soldater till sjukhus? Svaret som Försvarsmakten gav var att man skulle undersöka alternativa möjligheter att åstadkomma en sådan luftburen sjuktransportförmåga. Nu har det gått ett år, och utskottet kan konstatera att några alternativa möjligheter inte har kunnat identifieras. Detta är mycket tråkigt, eftersom frågan är kanske mer avgörande ur säkerhetssynpunkt än någon annan för de män och kvinnor som befinner sig i Afghanistan. Det är med viss bedrövelse som jag konstaterar att ansträngningarna från Försvarsmakten inte har synts vara så omfattande. Här är det viktigt för oss alla att tänka i vidare banor. Om det är omöjligt att få gröna, svenska Medevac-helikoptrar till Afghanistan har vi en skyldighet att pröva andra möjligheter. En skadad soldat i Afghanistan bryr sig inte det minsta om huruvida det är en svensk helikopter, en grön helikopter, en ukrainsk helikopter eller en civil helikopter som hämtar honom eller henne till sjukhuset. Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Anf. 197 Urban Ahlin (S)

Herr talman! Jag blev uppmanad av Allan Widman att göra ett nytt försök att redovisa översynen, så jag gör väl ett sådant. I dag fattar vi ett beslut om att förlänga insatsen i ett år. Om man ser i vår översyn talar socialdemokrater och miljöpartister om att det egentligen är okej med två år för oss. Det är klart att den borgerliga ledningen här i riksdagen borde känna ett ganska starkt stöd från s och mp när vi nu signalerar att vi är beredda att vara kvar ända till 2011. Det finns anledningar till detta. Vi har sett förskräckande exempel på valrörelser runt omkring i Europa. De har påverkats enormt av Afghanistan. Vi kan inte heller utesluta att saker händer i Afghanistan under valrörelsen just för att påverka ett valutslag. Jag tycker egentligen att det är ganska rimligt att man ser till att skapa en bred majoritet i Sveriges riksdag så att det går över valet till 2011. Detta är också en del av förklaringen till att vi lägger fram ett förslag om en översyn. Jag tycker att det är klokt. Jag vill säga en sak när det gäller helikoptrarna. Jag tror att det är väsentligt att vi är medvetna om att vi är med i en multinationell styrka. Precis som Allan Widman sade bryr sig inte en skadad soldat om ifall det är en amerikansk eller ukrainsk helikopter som kommer och räddar soldaten. Jag tror att vi måste vara medvetna om detta. Det går inte att öronmärka några slags resurser och säga att dessa enbart är till för svenska soldater. Vi kommer alltid när vi är ute i multinationell styrka att vara beroende av att tyska eller amerikanska helikoptrar startar. Det är precis som hemma i norra Skaraborg; det händer olyckor ibland när ambulansen redan är upptagen på annat håll, och det blir långa väntetider. Det är en risk vi får vara medvetna om som politiker. Varför säger jag då detta? Det beror på att vi är lekmän när det gäller hur Försvarsmakten hanterar situationen. Jag tror att det är viktigt att vi låter professionen, det vill säga Försvarsmakten, själv se till att hantera situationen. Vi riksdagsledamöter ska ge de ekonomiska resurser som krävs för att Försvarsmakten ska kunna genomföra sitt arbete. Jag har alltid innan vi har fattat beslut i det sammansatta utskottet frågat chefen, Anders Lindström i det här fallet, om de har fullgod utrustning för att göra uppdraget på ett bra sätt. Om jag får svaret ja från professionen är jag nöjd med det.

Anf. 198 Allan Widman (Fp)

Herr talman! Urban Ahlin har helt rätt; det finns ett antal länder i vår närhet som bistår med helikoptrar. Det finns en solidaritet inom ISAF som inte bara innebär att man ska hämta skadade soldater oavsett vilken nationalitet de har, utan det handlar också om vilka skador som ska prioriteras. Samtidigt råder det ingen tvekan om att de länder som inte bidrar över lång tid med någon förmåga i ett viktigt hänseende förlorar inflytande över hur förmågorna ska användas. De har helt enkelt små möjligheter att ställa krav i sammanhanget. Dessutom ska man ha klart för sig att varje helikopter som tillförs operationsområdet de facto innebär bättre möjligheter till snabb transport just för skadade soldater. Jag utgår från att Urban Ahlin inte ångrar att han ställde sig bakom hemställan om att undersöka alternativa möjligheter till helikopterförmåga förra året och i det betänkande som antogs i förra veckan. Jag tror att Urban Ahlin förstår att det här är en viktig resurs och att det är viktigt att Sverige som lead nation i området gör en ansträngning. Vad beträffar längden på mandat ska jag inte konstra mer med Urban Ahlin. Men jag skulle uppskatta om det fanns något större omsorg när man formulerar reservationerna så att det blir tveklöst att det inte handlar om någon snar sorti under några omständigheter. När Urban Ahlin talade så väl om att vi nu har garanterat två år uppfattade jag honom nästan så att han yrkade på att mandatet skulle bli två år. Då får vi naturligtvis ta en diskussion om det.

Anf. 199 Urban Ahlin (S)

Herr talman! Jag tror att det är exakt så som Allan Widman säger. Det är viktigt att ha förmåga och att Sverige kan bidra med saker i de multinationella styrkorna dels för att få inflytande över hur operationen görs, dels för att vi ska ha de resurser på marken som krävs för att våra soldater kan genomföra sin uppgift och kunna tas om hand. Det gäller till exempel saker som den attack som just nu har drabbat våra svenska soldater. Det är klart att det är rimligt och viktigt att Försvarsmakten har de resurserna. Jag som lekman kan förstås inte bestämma om det ska vara helikopter 14 eller 10 eller Puma eller vad de nu heter. Det tycker jag att man måste överlämna till professionen att sköta. Jag säger det därför att jag märker i medierna att det ibland låter ungefär som att det här är en svensk insats och att vi flyttar ned alla svenska resurser. Det ska vara svenskt sjukhus, svensk läkare och svenska helikoptrar som ska ta hand om de våra. Det är därför jag vill understryka att det här är en multinationell insats. Vi är beroende av varandra. Vi är ömsesidigt beroende mellan länderna, och det är värt att notera. Utan att förlänga debatten om vår översyn vill jag bara säga en sak när Allan Widman vill att jag ska skriva om reservationen så att det tydligt framgår att vi inte åker hem under några omständigheter. Det är inte rimligt. Det är klart som tusan att det finns alternativ där situationen i Afghanistan är sådan att vi inte kan uppfylla syftet med insatsen. Då ska vi naturligtvis inte vara där. Men med tanke på hur situationen ser ut i dag när det är enormt svårt och det finns en regering utan någon vidare stark legitimitet, när vi ser att attackerna ökar och att biståndet inte riktigt når full effekt säger vi socialdemokrater och Miljöpartiet ändock att vi är beredda att vara kvar. Vi tror att vi gör en meningsfull uppgift. Vi pekar på att det är rimligt att göra en översyn om två år. Men som sagt finns det ingen bortre parentes i detta, utan det är ett rimligt och ärligt försök att se över vad vi behöver bidra med i framtiden.

Anf. 200 Allan Widman (Fp)

Herr talman! Jag är medveten om att Urban Ahlin förmodligen inte vid den här tidpunkten kan skriva om sin reservation. Mitt råd var mer ägnat att vara vägledande för framtiden. Jag kan konstatera att man på s. 22 i betänkandet landar i punkt 1 eller punkt 2. Punkt 1 handlar om ett ansvarsfullt tillbakadragande. I punkt 2 märker man att den svenska truppinsatsen kan anses uppnå sina mål. I det fallet kommer den svenska militära insatsen att kvarstå i ytterligare några år. Det är ägnat att inge viss osäkerhet, Urban Ahlin. Men jag är glad och nöjd med de förklaringar jag har fått här från dig muntligen. Dess värre har inte Sverige några möjligheter att välja vilken helikopter som ska skickas till Afghanistan. Jag vill bara erinra om det som generallöjtnant Anders Lindström, Försvarsmaktens insatschef, sade här i riksdagen för ganska precis ett år sedan. Han sade att vilken helikopter som helst är bättre än ingen helikopter alls. Har vi det målet för ögonen tror jag att våra möjligheter är ganska talrika, herr talman.

Anf. 201 Peter Rådberg (Mp)

Herr talman! Låt mig börja med något positivt. Jag håller med när det gäller helikoptrarna som ni diskuterade. Det är en förutsättning för att vi ska kunna vara där nere att vi har bra helikoptrar. Jag tycker att Allan Widman hänger upp sig på detta med ett ansvarsfullt tillbakadragande i sitt tal. Ett ansvarsfullt tillbakadragande ska inledas så snart förutsättningar för detta finns. Är inte det självklart? Ni säger själva att vi ska vara där tills vi har uppfyllt våra mål. Sedan antar jag att vi drar tillbaka på ett ansvarsfullt sätt. Jag förstår inte den kritiken. Allan Widman pratar om att nationell och internationell säkerhet hänger ihop och riktade kritik mot Miljöpartiet. Javisst, vi har ingen annan uppfattning än att internationell och nationell säkerhet hänger ihop på något vis. Det tredje märkliga uttalandet som Allan Widman gjorde var att det finns mycket som är positivt och att vi bara pratar om det negativa. Jag har väl sagt hundra gånger i den här talarstolen när vi har haft en debatt att utvecklingen går framåt, och jag har pratat om de här barnen. Jag tycker att det är ett märkligt påhopp i den här debatten. Jag vill avsluta med något positivt. Allan Widman säger att biståndet ska växa. Det tar jag till mig. Jag sade själv i talarstolen att ska vi få fred i Afghanistan någon gång måste biståndet öka. Men frågan till Allan Widman blir då: I förhållande till vad ska det öka? Hur mycket kan du tänka dig? Eller var det en läpparnas bekännelse att det ska öka? Du har väl förhoppningsvis en plan B när du säger att biståndet ska öka. Jag skulle vilja att du utvecklar det lite grann.

Anf. 202 Allan Widman (Fp)

Herr talman! Under den här mandatperioden har biståndet ökat successivt. Till 2010 ökar det med ytterligare 30 miljoner kronor. Vi pratar inte bara om att öka biståndet, Peter Rådberg, utan vi ökar det de facto också. Jag har lyssnat på företrädare för Vänsterpartiet och för Miljöpartiet som pratar i termer av ett tredubblat bistånd till Afghanistan. Det blir egentligen trovärdigt först när man visar var man ska ta den här miljarden. Vilka länder är det som ska stå tillbaka på kort sikt? Här sker det nu en omväxling med ett ökat fokus på Afghanistan, och jag tror att det är helt rätt. Till skillnad mot vad som har påståtts här tidigare i kväll tror jag inte alls att det finns några ensidiga militära lösningar. De ska vara politiska och utvecklingsmässiga, men de kommer också av allt att döma att behöva vara militära under ganska lång tid. Sedan anser jag fortfarande, Peter Rådberg, att delar av oppositionen lägger alltför mycket kraft och alltför mycket tid på att tala om det som inte fungerar. Vi har investerat mycket tid, ansvar och pengar i både den civila och den militära insatsen. Jag tycker att det är viktigt att man ger en så balanserad bild som möjligt. Annars riskerar vi att stödet från opinionen för den insats som Sverige gör eroderar. Jag hoppas att också Miljöpartiet, som nu står bakom beslutet om en förlängd insats, instämmer i det.

Anf. 203 Peter Rådberg (Mp)

Fru talman! Jag ska först be att få yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna. Den svenska militära truppen är i Afghanistan för att skydda civila människor mot talibanernas härjningar och attacker, och det gäller framför allt deras attacker mot kvinnor och barn. För detta krävs tyvärr en väpnad styrka för insatser med mycket hög personlig risk. Det är en risk som många i den svenska säkerhetsstyrkan väljer att utsätta sig för. Hittills har vi haft en mycket stor politisk sammanhållning när det gäller dessa uppdrag där vi har skickat svenskar till olika säkerhetszoner. Den sammanhållningen har vi i riksdagen manifesterat genom att bereda och besluta i ett sammansatt utskott. Tyvärr ser vi nu början till ett uppbrott från denna enighet när vi läser reservation nr 4 från Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Där skriver man om en översyn av det svenska engagemanget. Det är ett ifrågasättande av insatsen. Denna översyn ska vara klar hösten 2011. Då ska man ta ställning till en eventuell fortsättning - ett ifrågasättande av insatsen - eller ett tillbakadragande av Sveriges militära insats. Det är ytterligare ett ifrågasättande som alla kan läsa och som inte kan suddas ut med alla repliker här i kväll. Härmed ifrågasätter s och mp nödvändigheten av den svenska väpnade styrkans uppdrag. Det är ett ifrågasättande av nödvändigheten som vi dagligen kan bevittna i både mediala och institutionella rapporter. Detta är början på en vankelmodig rödgrön utrikespolitik som uppstår när partier med helt olika utrikespolitiska värderingar ska försöka skriva ihop sig inför ett rödgrönt regeringsalternativ om olyckan är framme hösten 2010. Fru talman! Det är djupt olyckligt för Sverige som nation, för vår utsända svenska säkerhetsstyrka och allra mest för kvinnor och barn i Afghanistan. Jag vill härmed beklaga detta, och jag hoppas att det aldrig blir en reell regeringspolitik som kommer att formas på det sättet.

Holger Gustafsson (Kd)

Anf. 204 Holger Gustafsson (Kd)

Fru talman! Det är Carl Bildts proposition som vi behandlar i dag, men han är förhindrad att närvara. Eftersom det här är en debatt som i hög grad berör mitt ansvarsområde är jag angelägen om att vara med. Det är i utsatta tider det är som viktigast att stå fast. Det är då det är särskilt viktigt att stå bakom de svenska kvinnor och män som väljer att ta risker för att hjälpa andra. Det är då det gäller att se igenom extremisternas intressen i Afghanistan. Motståndarna har lättare att få ISAF-trupperna att lämna landet genom att utså tvehågsenhet i väst än genom att vinna konflikten på marken eller, vilket är viktigast, genom att vinna den egna civilbefolkningens stöd. Extremisterna ställer inte ens upp i några val. Sex partier står i dag bakom den svenska militära närvaron i Afghanistan. Ett är emot och vill överge den internationella, FN-mandaterade solidariteten. Det är tid att syna Vänsterpartiets argument. Om andra länder anses agera fel, hur kan det vara skäl för Sverige att svika de civila som vi skyddar? Om situationen har blivit farligare, hur kan det vara argument för att avsluta den militära närvaron? Klarar de civila sig bättre i sin kamp för att stå emot extremisterna Sverige förutan? Den svenska ISAF-styrkan gör ett mycket bra arbete i Afghanistan. Befäl och soldater visar detta varje dag under pågående insats. Jag känner stor stolthet och tacksamhet gentemot de kvinnor och män som deltar. Deras professionalism, oegennytta och engagemang för att skapa säkerhet håller högsta kvalitet. Jag mötte liksom Urban Ahlin nyligen våra soldater i Afghanistan, för min del var det i september. De är mycket väl utbildade och samtränade. Det är en anledning till att de har kunnat hantera mycket svåra situationer så väl. Varje internationell insats är förknippad med risk. Annars skulle inte en militär insats vara nödvändig. Då kunde vi gå direkt på bistånd och civilt stöd. Men utan säkerhet bränns skolorna som vi bygger, både bildligt och bokstavligt. Vi måste vara beredda att löpande anpassa det svenska bidraget efter uppgiften. Utmaningen förändras med säkerhetsläget. Under hösten genomförs den ökning till 500 soldater som riksdagen i fjol gav mandat för. Fordonsparken och materielen förstärks. Stridsfordon 90 har tillförts. Toyota Landcruiser skiftas ut för det tyngre fordonet Galten. UAV används för att kunna se vad som händer på andra sidan kullen. Men förändrade risker möts också, och det glöms alldeles för ofta bort, genom rätt utbildning, övning och taktiskt uppträdande. Våra soldater är motiverade och de är väl medvetna om uppgiften. I somras mottog Försvarsmakten ca 8 000 ansökningar till några hundra platser i den kommande Afghanistanrotationen. Afghanistan är inte ett homogent land. Säkerhetsläget ser olika ut i olika delar av landet. Säkerheten i vårt ansvarsområde har förvärrats, inte minst i samband med valen i somras. De svenska soldaterna försöker att kontrollera ytan bättre för att hindra extremismen och kriget från att komma dit och få fotfäste. När ISAF lyckas i söder försöker våldets företrädare flytta norröver. När områden som ISAF saknar kontroll över patrulleras, just därför att vi inte på förhand har en given kontroll, har svenska soldater beskjutits och tvingats besvara elden. Sådana våldsaktiva grupper agerar inte sällan med hot och våld riktat mot lokalbefolkningen både i rekryteringssyfte och för att skrämma till tystnad och lydnad. Det ligger alltså i befolkningens intresse att grupperna hindras eller störs i sin verksamhet. Det kan gå fort om man låter dem få fäste. Hotet i Afghanistan kan annars bokstavligen komma från klar himmel. Svenska soldater har vid flera tillfällen utsatts för IED-attacker. I den här stunden går, som flera har sagt, alla våra tankar till de fem soldater som skadades i förra veckan - flera av dem svårt - men de går också till den afghanske tolk som dödades och hans anhöriga. Samtidigt som vi beskriver de ökade riskerna i vårt område ska vi konstatera att säkerhetssituationen är en helt annan hos oss än i östra eller södra Afghanistan. I de södra delarna pågår intensiva strider med talibaner. Majoriteten av våldet i Afghanistan sker i 10 procent av landets distrikt. Norra alliansen var en gång baserad i den del av Afghanistan som Sverige nu är aktiv i. Norra alliansen var med och kastade talibanerna från makten en gång i tiden. Befolkningssammansättningen skiljer sig också mellan olika delar av landet. Afghanistan har just haft val och kommer nästa år att ha val igen. Det här var det första val som inte anordnades av FN utan av afghanerna själva. Valet hade tveklöst betydande brister, och det förekom fusk vilket den oberoende valkommissionen också pekade på. Men valresultatet är också erkänt av FN:s generalsekreterare, och valkommissionen har pekat ut en vinnare. Även valdeltagandet varierade över landet, och det är inte konstigt, för extremisternas mål var inte bara att störa utan att förstöra valet med våld och hot om våld. Det lyckades inte. I Saripol i det svenska PRT:et berättade man för mig att man hade 136 vallokaler. Samtliga var öppna och utan incidenter, och med ett valdeltagande på ca 50 procent. Det är högre än i ett svenskt EU-parlamentsval. Utan Sveriges och ISAF:s närvaro skulle demokratin i Afghanistan snabbt gå förlorad. Då kan vi inte längre ha en debatt om brister i de afghanska valen, för då finns det inga val att diskutera. Kvinnor och flickor skulle mista de rättigheter som de nu har börjat återfå, och landet skulle än en gång komma att utgöra bas för träningsläger för internationell terrorism. Det skulle bidra till att destabilisera hela regionen inklusive Pakistan och komma att påverka också oss. Jag instämmer i Allan Widmans beskrivning. Sex miljoner barn varav ett par miljoner flickor går nu i skolan. Andelen av befolkningen som har tillgång till hälsovård har tiodubblats och är nu över 80 procent. Allt detta skulle hotas om vi bara lämnade. Ofta glöms det bort, fru talman, att de som värst drabbas av extremisternas våld är Afghanistans egen befolkning. Det är extremisterna som står för de stora civila förlusterna. Fortfarande bränns skolor, hotas lärare och kastas syra i ansiktet på skolflickor, vilket skedde förhållandevis nyligen. Motståndarna använder vägbomber, så kallade IED-attacker, som verkligen skadar ISAF-soldater men som inte minst skadar Afghanistans civila. Svenska soldater upplevs ha starkt stöd för sin närvaro bland civilbefolkningen, och det är också den bild jag får när jag besöker vårt PRT. Svenska soldater behandlar och ska behandla civilbefolkningen med respekt, och jag har själv bevittnat också det. Det är rätt, men det är också militärt viktigt. Det ger oss tillgång till tips om var det finns minor. Det ger oss tillgång till information om säkerhetsläget i området när extremistgrupperingar börjar etableras. Det är nödvändigt med fler kvinnor i ISAF generellt men inte minst i det svenska bidraget. Halva befolkningen är annars inte tillgänglig för kontakt. I Saripol har vi ett tjugotal svenskar i vårt PO, men det är bara en kvinna. Därmed svarar hon själv för kontakten med halva befolkningen, och detta i en stad där var sjätte kvinna fortfarande dör i samband med förlossning och där läskunnigheten ligger på ensiffriga tal. Det är likaså nödvändigt, fru talman, att den afghanska regeringen bättre respekterar mänskliga fri- och rättigheter. I annat fall kommer det svenska folket att börja undra varför vi försöker värna mänskliga rättigheter i ett land där regeringen inte fullt ut gör det själv. Jag har tagit upp i direkta samtal med företrädare för landets regering att bruket av dödsstraffet måste upphöra och korruptionen måste bringas ned. Det är vidare fullständigt centralt att få ned antalet civila offer, vilket jag också har tagit upp med företrädare för Nato och USA. Och den förståelsen finns verkligen, fru talman, bland de företrädarna. Samtidigt är det komplext. Motståndarna i Afghanistan bär inte uniform. De uppträder ofta bland civila. Man gräver ned eller gömmer vapnen. Man går tillbaka till sin gamla sysselsättning en tid, och sedan återkommer man som motståndsman. De svenska soldaterna samtalar ständigt med civilbefolkningen. Ett av mina bästa minnen från Afghanistan är från en patrullering på en marknad när en svensk soldat möter en grupp barn och plötsligt ropar: Tjenare! Jag frågar honom: Hur tänker du nu? De förstår ju inte vad du säger. Nej, säger han, de förstår inte engelska heller, men de ser mitt kroppsspråk, de ser mitt intresse, de hör mitt tonfall. Och genast kom barnen springande fram och sökte kontakt. Det är gott soldatarbete i vardagen i Afghanistan. Den enda vägen att vinna Afghanistans framtid, fru talman, är genom att vinna befolkningens hjärtan. Sverige deltar i ISAF för det afghanska folkets skull, för att bidra till ökad säkerhet och utveckling i en mycket orolig del av världen. Men vi är där också för att det påverkar Sveriges egen säkerhet. Det går inte att tro att man kan stänga dörren till problemen och hoppas att effekterna inte når hit. Den militära insats som 43 länder deltar i, däribland Finland, Estland, Norge och Danmark, gör vi tillsammans på ett entydigt FN-mandat, upprepat årligen. Den är nödvändig, men den är inte tillräcklig för att hjälpa Afghanistan till en bättre framtid. Det militära bidraget, för att vara tydlig, fru talman, är nödvändigt, men det är inte tillräckligt för att stödja landets utveckling. Diplomatisk närvaro, utvecklingsinsatser, demokratistöd och rättsstatsuppbyggnad är nödvändiga delar av en sammanhållen Afghanistanpolitik. De behövs för att inge hopp men också för att visa nytta. Det är viktigt att bidra till uppbyggnaden av Afghanistans egen armé och polis så att regeringen gradvis kan ta ett större ansvar och få ett ökat ägarskap för sin egen säkerhet. Stödet till armén har varit framgångsrikt. Mycket stora utmaningar finns dock vad gäller polisen. Där måste vi göra mer. Säkerhet är en förutsättning för bistånd. Vi ökar det svenska biståndet med 60 procent, upp till en halv miljard årligen. Därutöver ger vi ca 125 miljoner i humanitärt stöd. Vi har också öppnat ambassad i Kabul för att bidra till politiska lösningar. Här går kritiken mot den militära delen av insatsen inte ihop. Å ena sidan säger en del att Sverige ska dra tillbaka det militära bidraget för att läget är för farligt. Å andra sidan sägs att vi i stället ska göra civila insatser. Men om läget är för farligt för militärer är det knappast mindre farligt för civila. När den militära närvaron är mer påkallad än någonsin, då vill Vänstern dra sig ur. Det är totalt ansvarslöst mot civila i Afghanistan, och det är ett grundläggande svek mot den internationella solidariteten. Det är inte fråga om ett antingen eller utan om ett både och. Det sägs ofta att det ska råda balans mellan det civila och det militära, som om varje krona vore direkt utbytbar. Vi behöver absolut göra mer civilt, men det ersätter inte den militära närvaron. Konsekvensen blir annars att varje nivå på den militära närvaron är okej så länge det kostar lika mycket som den civila. Så fungerar det inte i verkligheten. Om den militära närvaron är för liten förlorar vi säkerheten, för det är ett stort område. Vi har 500 soldater på 3 ½ miljoner invånare. Om vi å andra sidan gör för lite civilt åstadkommer vi ingen långsiktig utveckling. Regeringen återkommer, som flera av alliansledamöterna noterat, till riksdagen varje år om ISAF och Afghanistan. I propositionen görs en anpassning av det militära bidraget, men där görs även markeringar om senior civil närvaro i vår del av Afghanistan och ökat stöd till polisen. Mandatet för den militära delen av bidraget till ISAF föreslås förlängas i ett år. Sverige kommer också fortsättningsvis att ställa en väpnad styrka om högst 855 personer till förfogande för insatsen. Bidragets storlek förväntas under 2010 uppgå till ca 500 personer i den permanenta närvaron. Detta innebär en nivå på deltagande som fem partier ställde sig bakom i fjol, och det sades då att närvaron skulle vara långsiktig. Det ska ses som ett uttryck för vikten av och viljan till ett fortsatt brett stöd i riksdagen för insatsen. Jag noterar att det i år är sex partier som står bakom mandatet. Det är viktigt, fru talman, att vi har ett tydligt och klart stöd för insatsen. I ett läge där svenska soldater befinner sig i skarpa situationer är det absolut nödvändigt att den svenska riksdagen ger dem ett brett stöd. Och det vet jag att många också efterfrågar. (Applåder)

Anf. 205 Sten Tolgfors (M)

Fru talman! Det har varit ett händelserikt år sedan vi senast diskuterade Afghanistaninsatsen i riksdagens kammare, ett på många sätt händelserikt år i negativ bemärkelse. Vi har haft ett presidentval i Afghanistan som blev ett demokratiskt bakslag. Vi har i dag en president i Afghanistan som har betydligt svagare legitimitet än han hade för ett år sedan. Vi ser hur säkerhetssituationen dramatiskt försämrats framför allt för civilbefolkningen och de utländska biståndsarbetarna. Vi ser att de sociala framstegen uteblivit. Vi har också sett bakslag på jämställdhetsområdet, inte minst genom den lagstiftning som införts för den shiamuslimska minoriteten. Den innebär bland annat att en man kan förvägra sin hustru mat om hon förvägrar honom sexuell tillfredsställelse. Listan är lång på ISAF:s fundamentala misslyckanden under det gångna året. Skillnaden mellan målen för insatsen och verkligheten på marken blir större och större för varje år som går. När man lyssnar på Sten Tolgfors kan man nästan tro att allt detta är Vänsterpartiets fel. Men det är precis tvärtom. Det är Sten Tolgfors strategi för Afghanistan som gör att detta händer, inte Vänsterpartiets. Trots att vi ser ett pärlband av misslyckanden för den internationella insatsen fortsätter man passivt på den inslagna vägen. Jag har läst regeringens proposition mycket noggrant. I den första delen beskriver man det gångna årets utveckling, och det tycker jag att man gör bra. Man pekar på flera utmaningar. Men när man kommer till det stycke som handlar om vad Sverige gör i Afghanistan är det i praktiken en kopia av förra årets text. Man har klippt och klistrat. Vi ser hur man i en lång rad länder, bland annat i USA genom McChrystalrapporten och genom Nato, diskuterar strategier för hur man bättre kan möta de utmaningar och misstag man gjort. Från Sveriges sida kör man med den ståndaktiga soldatens strategi. För mig är det uppenbart att de som står för sveket mot Afghanistan inte är Vänsterpartiet utan de som blundar för misstagen på marken.

Anf. 205 Hans Linde (V)

Anf. 206 Sten Tolgfors (M)

Fru talman! Jag skulle gärna vilja höra Hans Linde berätta hur civilbefolkningen har talat med honom om de här frågorna i vårt PRT i norra Afghanistan och vilken respons han fått från civilbefolkningen där vad gäller den svenska närvaron. Låt mig konstatera att Vänsterpartiet är fullständigt isolerat. Att lämna är ett totalt brott mot en lång svensk tradition av internationell solidaritet. Då kan Hans Linde stå där med sina kommentarer om synen på kvinnan, om demokrati och utveckling och sakna varje form av möjlighet att påverka. Hans Linde har fel i sin beskrivning av hur regeringen hanterar frågan. Jag nämnde tre saker som är nya i denna proposition jämfört med förra årets. För det första finns en tydlig markering om att öka biståndet. Vi har gjort det med 60 procent. Hans Linde har ingen kronsättning alls eller besked om vad han vill göra. För det andra har vi den ökade ambitionen vad gäller polisstöd. Jag menar att det är en helt avgörande fråga för Sverige och Europa, för hela närvaron, att klara stödet till rättsstatsuppbyggnaden. För det tredje har vi den seniora civila närvaron för att få en bättre koordinering av den svenska närvaron i norra Afghanistan. Hans Linde har fel när han säger att Sverige inte deltar i diskussionen. Jag var helt nyligen på det ISAF-möte där den framtida strategin för Afghanistan diskuterades. Det är nämligen så, vilket Hans Linde fullständigt missat, att Sverige inte är ensamt i Afghanistan. Vi är där tillsammans med 42 andra länder, inklusive alla våra grannar, och vi diskuterar löpande med dem hur vi ska ta vårt ansvar. Vem vill Hans Linde skicka biståndet till? Det satt jag och funderade på under hans anförande. Om ISAF lämnar landet får han skicka biståndet till talibanerna. Hur ska dialogen då se ut? Ska ni skicka pengarna till den regering som ni är totalt emot? Är ni inte längre rädda för korruption? Tycker ni inte att det är bra att vi har egna biståndsrådgivare som kan vara närvarande i norra Afghanistan? Sedan har vi hela det resonemang Hans Linde för om biståndets storlek. Vänsterpartiet vill ta bort den militära närvaron helt och hållet och säger sedan att biståndet ska vara lika stort som kostnaden för det militära. Det blir noll.

Anf. 207 Hans Linde (V)

Fru talman! Det har sagts att jag från Vänsterpartiets sida är isolerad i den här debatten. Det är sant. Jag är ensam om att från Vänsterpartiet kräva att de svenska trupperna ska dras tillbaka. Vi är ensamma om att kräva en avvecklingsplan för de svenska insatserna. Men jag vet ju att utanför den här kammaren är inte jag eller Vänsterpartiet speciellt ensamma. Vi ser en växande kritik hos det svenska folket mot den här insatsen, ett motstånd som är betydligt större än stödet för mitt parti. Och vi ser i en rad länder hur man nu har öppna diskussioner om sin framtida strategi. Kanada har satt ett slutdatum till 2011, Nederländerna till 2010. Det är inte Vänsterpartiet och Hans Linde som är ensamma i den här debatten. Det är Sten Tolgfors i sin attityd att vara den ståndaktige soldaten som ensidigt och enkelriktat fortsätter med en militär strategi som så uppenbarligen har misslyckats. Jag förstår att man som svensk försvarsminister inte tar speciellt mycket intryck av inläggen och synpunkterna från en vänsterpartistisk riksdagsledamot. Det har jag faktiskt förståelse för. Vad jag däremot inte har förståelse för är att Sten Tolgfors uppenbarligen vägrar att lyssna och ta till sig de synpunkter som kommer från det afghanska folket. Sten Tolgfors sade i sitt anförande att vi är i Afghanistan för det afghanska folkets skull. Men lyssna då på afghanerna! Som jag beskrev i mitt anförande har man i dag presenterat en opinionsmätning som Oxfam har gjort i Afghanistan. Där sägs tydligt att 70 procent av de tillfrågade afghanerna menar att det är fattigdomen och arbetslösheten som är problemet, inte talibanerna. Trots det väljer Sten Tolgfors regering att lägga 3 kronor på den militära insatsen för varje krona man lägger i bistånd. Man har också gjort en lång rad opinionsmätningar i Afghanistan när det gäller stödet för vår närvaro där. De har visat tydligt att stödet bland afghanerna för vår närvaro har minskat. År 2006 stödde 67 procent av afghanerna ISAF:s närvaro. I dag är den siffran 37 procent, enligt amerikanska och brittiska opinionsmätningar. Jag har full förståelse för att Sten Tolgfors inte lyssnar på mig, men varför lyssnar du inte på det afghanska folket? Varför ska vi fortsätta med en insats som saknar stöd i Afghanistan?

Anf. 208 Sten Tolgfors (M)

Fru talman! Först noterar ju alla att Hans Linde inte hade något som helst svar på frågan vilken information han har sökt från de civila i Mazar-e Sharif och vilken information han skulle ha fått. Det har Urban Ahlin och några andra i alla fall försökt att göra så gott det går med egen närvaro i Afghanistan. Låt mig också notera att Hans Linde säger att afghanerna själva anser att problemet är fattigdom, korruption och talibaner, i den ordningen. Jag hörde ju inte ISAF i den prioriteringen. Det är precis tvärtom. ISAF är en förutsättning för att komma till rätta med problemen. Jag noterar också att Hans Linde tycker att opinionsmätningar är det man ska luta sig mot när det gäller Afghanistan, både i Sverige och i andra europeiska länder men också där. Vi har under många år haft ett gott stöd för den svenska ISAF-insatsen i opinionsmätningar, men inte sjutton var Vänstern för insatsen bara för det. Man lyssnar när det passar och avfärdar annars. Fråga de civila i vår del av Afghanistan, Hans Linde, tycker jag. Sedan är hela hans beskrivning i grunden felaktig gällande den svenska närvaron. Vi använder något som kallas för Comprehensive Approach, en bred ansats. Den militära delen är en del, därför att den är nödvändig, men den är inte tillräcklig. Det hörde alla i mitt anförande. Vi har öppnat ambassad i Kabul. Det skedde inte tidigare. Vi ökar biståndet med 60 procent, upp till en halv miljard. Utöver det finns det humanitära biståndet på 125 miljoner. Vi skriver i denna proposition att vi vill öka den civila närvaron i norra Afghanistan, att vi vill öka polisnärvaron. Detta ger sammantaget en helhet. Hans Linde har ju inget av det. Han säger att det viktiga är att biståndet är lika stort som kostnaden för den militära närvaron. Men den ska ju vara noll, Hans Linde. Det har du just utvecklat. Det är en extrem ambitionssänkning. Det Sverige gör i Afghanistan är den bredaste solidariska insats Sverige gör för något land. Det täcker hela skalan på det Sverige kan göra för att hjälpa till att leda ett land mot en bättre framtid. Och Vänsterpartiet "optar ut". Det är den internationella solidariteten i praktiken när Hans Linde får tala. Det är bedrövligt, fru talman.

Anf. 209 Urban Ahlin (S)

Fru talman! Låt mig först få försvara Hans Linde en aning när det gäller biståndet. Det vi skriver i våra gemensamma motioner är att det åtminstone ska motsvara de utgifter som vi har för de militära insatserna. Om de militära insatserna går ned har vi också betonat tydligt och klart i våra motioner att det civila biståndet till Afghanistan ska vara långsiktigt. Det handlar inte om att det ska gå ned till noll utan om att det åtminstone motsvarar de militära insatserna. Jag har en annan fråga till försvarsministern. Det är väldigt många som gör jämförelser. Senast var det Peter Wolodarski som talade om att Sovjetunionen inte klarade att ta hand om Afghanistan och gav en bild av att den internationella närvaron är där för att så att säga ockupera landet, vilket naturligtvis är helt felaktigt. Det är väsentligt att vi med vår närvaro visar afghanerna att vi är deras gäster. Vi är här för att hjälpa er att öka säkerheten. Jag är väldigt nyfiken på de tankar som regeringen har när det gäller den seniora rådgivaren. Det har talats om en civil chef. Därför är jag nyfiken på att höra om Sverige ändå skulle kunna gå i bräschen. Det är ju så att våra soldater, precis som försvarsministern säger, har gjort ett fantastiskt arbete i vårt PRT, haft rätt attityd till lokalbefolkningen hela tiden. Finns det någon möjlighet för oss att nu visa att vi överlämnar ett ansvar för några distrikt till exempel till de afghanska myndigheterna och säger att det här är så pass säkert och klart att vi lämnar över. Kan den civile chefen kanske ha en biträdande civilchef som är afghan för att på det viset tydligt visa vad vi vill göra i framtiden, nämligen att lämna över detta till afghanerna själva. Jag tror att den signalen är oerhört väsentlig för att ge ett stöd bland lokalbefolkningen i vårt PRT. Sverige är inte här för att ockupera oss. De är här för att hjälpa oss, och de har en klar målsättning att någon gång i framtiden ska vi själva ta över ansvaret.

Anf. 210 Sten Tolgfors (M)

Fru talman! Får jag börja med att ge Urban Ahlin uppskattning. Jag tycker att han är en av de svenska politiker som tar ansvar för den svenska insatsen i Afghanistan även när det är tufft. Det uppskattar jag mycket. Med detta sagt vill jag också konstatera att det känns lite svajigt, Urban, inte beroende på vad du egentligen vill utan på var ni landar ihop med andra. I fjol tog ni ställning för att närvaron i Afghanistan skulle vara långsiktig. Nu är den nere på två år. Det känns inte längre så långsiktigt. När det gäller biståndet konstaterade jag innan att det åtminstone skulle motsvara den militära närvaron. Det blir ju en rätt kraftig ambitionssänkning om den militära närvaron ska vara noll. Då utgår man alltså från noll och säger att det ska vara lika mycket som noll. Det är väl inte riktigt en ambitionsnivå som jag tycker att Sverige ska ha på biståndet till Afghanistan. Frågan om afghanskt ägarskap tror jag i alla fall är en nyckelfråga. Där konstaterar jag att vi har gjort mycket för att hjälpa den afghanska armén. Den är under förhållandevis stark utveckling. Sverige bidrar där med utökade OMLT-insatser. Men polissidan är en betydande svaghet. Sverige tror jag har sju poliser på plats nu. Vi vill göra mer. Det är samma problem i andra länder, tycker jag. Om vi också ser till den afghanska polisen kan jag säga att vi vet att de är utsatta. Det förekommer att extremisterna hellre ger sig på dem därför att de är lättare beväpnade och än så länge inte har samma träning som de militära styrkorna. Där måste vi göra mer. Jag tror att det är nödvändigt att hela rättsstatssidan får genomsyras av till exempel MR, att få bort korruption och liknande. Allting syftar till, där delar jag Urbans uppfattning, ett ökat afghanskt ägarskap. Men då är det den regering som faktiskt är på plats som vi måste jobba med. Då kan vi inte bara säga att vi måste lämna Afghanistan därför att det var problem med de här valen. Det är den regering som finns som vi har möjlighet att ha dialog med. Då ska vi ta upp alla de frågor som vi har synpunkter på med den.

Anf. 211 Urban Ahlin (S)

Fru talman! Låt mig återgå till att säga att jag varnar för att ge bilden av att det översynskrav som vi har skulle leda till att vi ska vara där i två år och sedan dra ned. Du säger att insatsen ska vara noll och att det liksom är vår målsättning. Det är inte så. Jag har hela tiden i den här debatten sagt att vi står för att vi vill vara där så att de afghanska säkerhetsstyrkorna, det vill säga polis och militär, själva klarar av säkerheten. Jag har sagt det tidigare: Vi ska inte lämna en dag för tidigt och vi ska inte lämna en dag för sent. Det är det budskap jag har här. Det är faktiskt ganska rimligt att göra en översyn 2011. Låt oss avsluta den diskussionen. När det gäller polis och OMLT håller jag absolut med försvarsministern om att detta är rätt strategi för att stärka den afghanska myndigheten att själv hantera det här. Låt oss påminna oss att 5-6 procent av de afghanska poliserna dödas varje år. De är verkligen utsatta för talibanattacker. Det är inte svårt att föreställa sig att låg lön och att en tjugondel av polisstyrkan dödas varje år i talibanattacker leder till att det är ganska svårt att få upp en polisstyrka i Afghanistan. Där behöver vi göra mer. Det är det ingen tvekan om. Vi kan nog försöka hitta metoder för hur Sverige i sin utbildning av poliser också har med i utbildningen att det faktiskt ska vara naturligt att delta i tjänst utomlands också. Det är någonting som jag tycker att man borde kunna diskutera över blockgränserna för att få en överenskommelse om. Dra inte för stora växlar. Det ska vara en översyn 2011. Den ska sikta på att vi ska se över hur stora chanser och möjligheter vi har att göra ett framgångsrikt arbete i Afghanistan. Det handlar inte om att sätta några bortre parenteser. Vi är i dag glada över att sex av sju riksdagspartier ställer upp på denna insats.

Anf. 212 Sten Tolgfors (M)

Fru talman! Det är inte Socialdemokraternas syn jag far efter. Urban Ahlin valde att försvara Hans Linde, och det är snarast den positionen jag kritiserar, det vill säga att den militära närvaron ska vara noll, sedan ska biståndet utgå från noll och åtminstone vara lika högt som noll. Då blir det inte värst mycket kvar på vare sig den militära eller civila sidan. Nåväl! Det finns två saker, fru talman, i reservation 4 som bekymrar mig. Den ena är att man säger att civila afghaners säkerhet måste öka för att Sverige ska kunna fortsätta att delta i ISAF. Men för mig kan det även vara tvärtom. Om civila afghaner hotas mer är skälen desto större att vi faktiskt försvarar dem, inte att vi lämnar dem. Den andra saken gäller att det som i fjol var ett beslut om en långsiktig närvaro i bred enighet nu har förvandlats för några partier till att om utvärderingen faller väl ut kvarstår ytterligare några år. Det är en signal om viss osäkerhet. Det är verkligen så att jag inser det arbete Urban har gjort för att nå längre än så. När det gäller afghanskt ägarskap finns det flera intressanta motsättningar. Å ena sidan ska vi ge biståndet via Kabul för att stärka regeringens kontroll och ansvar för landet, det vill säga ägarskapet över utvecklingen. Men det finns korruption där. Å andra sidan riktar vi nu 25 procent av biståndet till norra Afghanistan. Många där, inte minst guvernörer, vill gärna att vi ger mer direkt till dem. Då kan vi själva styra innehållet mer. Det innebär då en signal om att regeringen inte har ägarskap och ansvar över utvecklingen i landet. Det här är komplexa frågor utan alldeles givna lösningar. Anledningen till att vi sänder en signal i propositionen om ökad senior civil närvaro är att bättre kunna koordinera alla de breda insatser som Sverige gör i Afghanistan. Jag vill verkligen hävda att det är få länder som vill ta ett sådant solidariskt ansvar för utvecklingen, inte bara militärt utan också mycket annat. Det är en förutsättning för att också nå framgång.

Anf. 213 Peter Rådberg (Mp)

Fru talman! Låt mig ge en kort historik. Vi roar oss med att prata utifrån den bild vi har. Jag erkänner - och jag tror att alla sju partier gör det - att det har hänt mycket positivt i Afghanistan under de här åren, men också mycket negativt. Totalt sett går inte utvecklingen åt rätt håll. Av det jag läser är jag övertygad om att det inte ser speciellt bra ut för Afghanistan. Sten Tolgfors tar ändå upp att han har pratat med regeringen i Afghanistan om att korruptionen ska upphöra. Du säger att vi ska vinna befolkningens hjärta och att det gäller att bygga upp det afghanska samhället. Allt låter naturligtvis fantastiskt bra. Frågan är vilka initiativ du har tagit nu när Sverige har varit ordförandeland för att verkligen förverkliga de positiva delar som du själv pratar om. Att försöka vinna folkets hjärta är bra, men jag tror att det krävs lite mer. Försvarsministern säger att vi ska öka den civila delen. Jag gläds åt detta. Men samtidigt måste vi ändå titta på den korruption och fattigdom som finns. Det är det som totalt dominerar. Vi hade en hearing i går där det framgick tydligt att man mutar sig fram. Det känner Sten Tolgfors mycket väl till. Då kommer huvudfrågan, nämligen att om man vill satsa på det civila måste det finnas en tanke om hur detta ska fungera så att samhället verkligen växer ordentligt så att korruptionen försvinner. Vi kan inte bara rent allmänt säga att det har skett en ökning med X procent. Jag vill gärna veta mer konkret vilka tankar och planer som regeringen har på det civila området.

Anf. 214 Sten Tolgfors (M)

Fru talman! Vilka initiativ har jag tagit? På det informella försvarsministermötet i Göteborg bjöd vi in Kai Eide, FN:s representant för Afghanistan, tillsammans med Javier Solana för EU, samtliga försvarsministrar i EU-kretsen och en biträdande generalsekretare i Nato. Det var just för att belysa det breda ansvarstagandet för utvecklingen i Afghanistan - militärt och civilt tillsammans. I förrgår i Bryssel diskuterade EU:s försvars- och utrikesministrar tillsammans med Natos nye generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen precis samma ämne. Det är de initiativ jag har tagit för att få till stånd det breda ansvarstagandet, comprehensive approach som det kallas på engelska, för Afghanistan. Det slår också fullständigt undan benen för alla som säger att den svenska regeringen har bara en militär strategi för Afghanistan. Vi har en nationell och internationell strategi som är mycket bredare än så. Låt mig också säga att jag välkomnar att Peter Rådberg nu är mer nyanserad. Det är nämligen noterbart att den stora förändringen, som Urban Ahlin har sagt, i år jämfört med i fjol är att Miljöpartiet nu är berett att öka den militära insatsen i Afghanistan. I fjol var ni inte med på ökningen till 500 personer. Det är ni i år, men ni tar inte ansvar för att förklara varför. Peter Rådberg med sina partikolleger ägnar all sin talartid åt att kritisera insatsen, men i morgon kommer de att rösta för insatsen i denna kammare. Jag menar att det ligger i Peter Rådbergs ansvar att förklara varför den militära insatsen i Afghanistan fortsatt är viktig.

Anf. 215 Peter Rådberg (Mp)

Fru talman! Jag skulle gärna vilja veta rent konkret vad försvarsministern fick ut av mötena i Bryssel och i Göteborg. Det är bra att du lyfter upp detta eftersom det är helt centralt att om något ska bli gjort måste hela ISAF gå i samma led. Vad fick du tillbaka av dem? Sten Tolgfors anklagar mig för att kritisera. Jag försöker beskriva verkligheten. Jag lägger naturligtvis lite mer tyngd på det negativa, men i förra årets debatt var jag noga med att poängtera att fler barn går i skolan. Detta vet vi, och detta har vi sagt hundra gånger. Men vi har också en annan verklighet som går åt andra hållet. De borgerliga ledamöterna plockar bort den delen och pratar bara om det positiva. Då hamnar man fel. Då kommer vi tillbaka till huvudfrågan, nämligen vad vi nu gör för att vända utvecklingen. Det civila biståndet måste öka enormt mycket. Jag välkomnar att försvarsministern har tagit tag i detta, men jag skulle vilja se mer konkret. Jag tycker att Sverige, som ändå är ordförandeland nu, skulle kunna ha en högre svansföring gentemot de andra EU-länderna och ISAF. Nästa steg är att vi inte bara pratar om Afghanistan, utan det här är ett regionalt problem med Pakistan och länderna runt omkring. Vi kan inte bara lösa problemen i Afghanistan utan vi måste göra det framför allt i Pakistan. Situationen är komplex.