Finansiell samordning inom rehabiliteringsområdet (Betänkande 2003/04:SFU4 Socialförsäkringsutskottet)

Anf. 1 Anna Lilliehöök (M)

Fru talman! Kommun, myndighet, stuprör, ansvars- och anslagsprinciper gör det besvärligt att samarbeta i den offentliga sektorns verksamheter. När någon behöver stöd eller hjälp är det lätt att hamna i mellanrummen i detta rutnät. Samverkan behövs, och det behövs initiativ för att fylla ut mellanrummen. Det handlar också om ett lokalt perspektiv med individinriktade och anpassade åtgärder gentemot statliga generella regler, försäkringsmässiga principer om åtagande och rättigheter. För att sätta individens behov i centrum krävs ofta samarbete för att kunna ge det stöd som kanske inte låter sig definieras så lätt av regler och anslag. Ett exempel är de sjukskrivna som kanske inte har fått träffa någon sedan de träffade läkaren som skrev sjukintyget. Vissa långtidssjukskrivna beskriver att de under ett eller två års tid inte träffat en enda person från försäkringskassan till exempel. Försäkringskassan skickar ordentligt pengar, men de har inte tid att höra av sig. Detsamma kanske gäller arbetsgivaren, särskilt när sjukskrivningen drar ut på tiden och om en fungerande vikarie finns på plats. Arbetskamraterna har säkert fullt upp. Jag är nog tveksam om försäkringskassans annonskampanj om att man ska ringa upp sin arbetskamrat kommer att ändra så mycket på det. Samverkan är viktigt, det behövs en god del mer av det. Riksdagen har därför beställt ett förslag om en ram för samverkan från regeringen. Den proposition vi nu ska diskutera är det svar vi har fått. Regeringen föreslår en lag om inrättande av ett samordningsförbund. Rubriken "Finansiell samordning inom rehabiliteringsområdet" är snarast missvisande. Detta är en lag om hur en ny offentligrättslig instans med en politiskt sammansatt styrelse ska inrättas. Reglerna är mycket bestämda för hur denna samarbetsinstans ska se ut med stadgar, styrelse, revision etcetera. Det ska vara fyra parter, försäkringskassa, landsting, kommun och länsarbetsnämnd. Samarbetet ska inriktas på precis de personer som behöver stöd från flera instanser och som står mycket långt från arbetsmarknaden. Samverkan ska inriktas på att de ska komma tillbaka till arbetet. Det finns också regler för finansieringen. En fjärdedel från vardera landsting och kommun och hälften från försäkringskassan som också ska stå för den del som länsarbetsnämnden svarar för. Vi har yrkat avslag på den här propositionen. Vi tror helt enkelt inte att en ny politikerstyrd myndighetsliknande nivå är det som löser samordningsproblemen, särskilt inte med den tungrodda sammansättning som föreslås. De samverkansprojekt som visar sig ge resultat har ofta snarare involverat två parter, kanske i första hand landsting och försäkringskassa respektive socialtjänst och länsarbetsnämnd. Regeringens förslag inriktar sig på en mycket snäv målgrupp långt från arbetsmarknaden där det är svårast att uppnå resultat i stället för att inrikta samverkan på en snar rehabilitering av sjukskriva där det verkligen går att uppnå resultat som innebär fler människor i arbete och förhindra att fler blir långtidssjukskrivna. För många mindre kommuner kommer den här tilltänkta målgruppen kanske att bestå av ett tiotal personer, vilket aldrig kan motivera att delta som en del i en ny politiskt styrd huvudman som byggs upp med personal och administration. I samverkan kring de människor som står längst från arbetsmarknaden är det väl snarast arbetsmarknadsmyndighetens insatser som är viktigast. Det är därför lite underligt att länsarbetsnämnden inte ingår med egna medel och eget ansvar. För målgruppen särskilt utsatta är det inte i första hand sjukpenningen som utbetalas, utan det är socialbidrag och a-kassa. Finansieringsmodellens andelar är alldeles för stelbent reglerade för de mycket olika och varierande behoven av samverkan. Vi anser inte heller att det är någon bra modell att försäkringskassans finansiering ska utgöra en andel av en osäker prognos för sjukpenningkostnaden. Vi tycker att budgetmedel ska avsättas i reda pengar. Samverkan ska prioriteras genom konkret avsatta anslag och tydliga uppdrag med befogenhet. Samverkan måste ytterst grundas på viljan att genomföra verksamheten och också avsätta resurser. Det visar sig också att de avsatta procentmedlen för det här året inte ens har gått åt. Det har antagligen inte funnits något särskilt tydligt uppdrag. Den absolut viktigaste samverkan är den mellan försäkringskassan och landstingets sjukvård. Det föreslagna förbundet är enligt vår uppfattning inte det som bäst gagnar detta syfte på något sätt. Vi har lagt fram ett eget förslag med inriktningen att samverkan mellan sjukvård och försäkringskassa ska komma först. Gränser mellan sjukvård och försäkringskassa försvårar, eller omöjliggör till och med, tidig rehabilitering av sjukskrivna. Flerdubblingen av antalet sjukskrivna kräver omedelbara insatser. Det är särskilt oroväckande när köerna nu växer på många håll, möjligheterna till behandling och operation begränsas och vårdgarantin tas bort. Redan efter någon månads sjukskrivning ökar risken att den sjukskrivne aldrig kommer tillbaka till arbetet. Samverkan behövs för en tidig bedömning av sjukskrivningar. I det pågående Socsamförsöket i Finspång har det uppnåtts mycket goda resultat med denna arbetsmetod. Deras beräkningar visar att kostnader och arbetsgivaravgifter skulle kunna sänkas med upp till 30 miljarder om hela landet arbetade på det här sättet. Vi menar att både det politiska och det finansiella ansvaret måste vara tydligt för att vi ska kunna utkräva ansvar när åtaganden inte fungerar. Ett hinder för samverkan är ofta att de statliga myndigheterna saknar uppdrag och befogenheter till samarbete. Ett första steg är naturligtvis att detta omgående åtgärdas i budgetuppdrag och instruktioner. Regeringen måste sätta fokus på myndigheternas arbetssätt. Det krävs befogenheter. Det krävs organisation, resurser och kompetens. Givetvis måste man skapa förutsättningar för olika yrkesgrupper och professioner att arbeta tillsammans. Erfarenheter från tidigare samverkansprojekt måste tas till vara. Ibland visar det sig räcka med så enkla åtgärder som att ha gemensamma lokaler, eller att en person från försäkringskassan placeras på en vårdcentral. Ett exempel på samarbete för att få socialbidragstagare i arbete är Skärholmen, där man erbjuder en jobbgaranti så att man ska få arbete inom sex dagar efter bedömning. De tidigare Finsamförsöken och de pågående Socsamförsöken baseras på särskilda försökslagstiftningar. Finsam avsåg samarbete mellan landsting och försäkringskassa och infördes i början av 1990-talet. Socsam avser försäkringskassa, landsting och kommuner. Det infördes också under 1990-talet och har pågått sedan dess. Samverkan är frivillig och medel läggs ihop från de olika huvudmännen. Frisam är en ytterligare lagstiftning som möjliggör för myndigheter att arbeta tillsammans med kommun och landsting, dock utan att pengarna läggs ihop. Både Socsam och Frisam avser stöd till särskilt utsatta som är långt från arbetsmarknaden. Många utmärkta verksamheter bedrivs landet runt inom ramen för Frisam. Vi anser att en komplettering av denna lagstiftning skulle kunna ge goda möjligheter för samverkan kring de särskilt utsatta som behöver stöd från flera samhälleliga instanser och där samverkan kan anpassas efter lokala förhållanden. Vi moderater har i många år arbetat för att få en nationell hälsoförsäkring med vårdgaranti som gör att det ska gå att få vård över hela landet inom rimlig tid. Sjukvård, rehabilitering och medicinskt grundad sjukskrivning kommer då att kompletteras och samordnas på ett naturligt sätt. Geografiska gränser och ansvarsgränser mellan myndigheter och kommuner behöver då inte vara ett avgörande problem inom dessa verksamheter. Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till den moderata reservationen nr 2 i betänkandet.

Anna Lilliehöök (M)

Anf. 1 Anna Lilliehöök (M)

Fru talman! Kommun, myndighet, stuprör, ansvars- och anslagsprinciper gör det besvärligt att samarbeta i den offentliga sektorns verksamheter. När någon behöver stöd eller hjälp är det lätt att hamna i mellanrummen i detta rutnät. Samverkan behövs, och det behövs initiativ för att fylla ut mellanrummen. Det handlar också om ett lokalt perspektiv med individinriktade och anpassade åtgärder gentemot statliga generella regler, försäkringsmässiga principer om åtagande och rättigheter. För att sätta individens behov i centrum krävs ofta samarbete för att kunna ge det stöd som kanske inte låter sig definieras så lätt av regler och anslag. Ett exempel är de sjukskrivna som kanske inte har fått träffa någon sedan de träffade läkaren som skrev sjukintyget. Vissa långtidssjukskrivna beskriver att de under ett eller två års tid inte träffat en enda person från försäkringskassan till exempel. Försäkringskassan skickar ordentligt pengar, men de har inte tid att höra av sig. Detsamma kanske gäller arbetsgivaren, särskilt när sjukskrivningen drar ut på tiden och om en fungerande vikarie finns på plats. Arbetskamraterna har säkert fullt upp. Jag är nog tveksam om försäkringskassans annonskampanj om att man ska ringa upp sin arbetskamrat kommer att ändra så mycket på det. Samverkan är viktigt, det behövs en god del mer av det. Riksdagen har därför beställt ett förslag om en ram för samverkan från regeringen. Den proposition vi nu ska diskutera är det svar vi har fått. Regeringen föreslår en lag om inrättande av ett samordningsförbund. Rubriken "Finansiell samordning inom rehabiliteringsområdet" är snarast missvisande. Detta är en lag om hur en ny offentligrättslig instans med en politiskt sammansatt styrelse ska inrättas. Reglerna är mycket bestämda för hur denna samarbetsinstans ska se ut med stadgar, styrelse, revision etcetera. Det ska vara fyra parter, försäkringskassa, landsting, kommun och länsarbetsnämnd. Samarbetet ska inriktas på precis de personer som behöver stöd från flera instanser och som står mycket långt från arbetsmarknaden. Samverkan ska inriktas på att de ska komma tillbaka till arbetet. Det finns också regler för finansieringen. En fjärdedel från vardera landsting och kommun och hälften från försäkringskassan som också ska stå för den del som länsarbetsnämnden svarar för. Vi har yrkat avslag på den här propositionen. Vi tror helt enkelt inte att en ny politikerstyrd myndighetsliknande nivå är det som löser samordningsproblemen, särskilt inte med den tungrodda sammansättning som föreslås. De samverkansprojekt som visar sig ge resultat har ofta snarare involverat två parter, kanske i första hand landsting och försäkringskassa respektive socialtjänst och länsarbetsnämnd. Regeringens förslag inriktar sig på en mycket snäv målgrupp långt från arbetsmarknaden där det är svårast att uppnå resultat i stället för att inrikta samverkan på en snar rehabilitering av sjukskriva där det verkligen går att uppnå resultat som innebär fler människor i arbete och förhindra att fler blir långtidssjukskrivna. För många mindre kommuner kommer den här tilltänkta målgruppen kanske att bestå av ett tiotal personer, vilket aldrig kan motivera att delta som en del i en ny politiskt styrd huvudman som byggs upp med personal och administration. I samverkan kring de människor som står längst från arbetsmarknaden är det väl snarast arbetsmarknadsmyndighetens insatser som är viktigast. Det är därför lite underligt att länsarbetsnämnden inte ingår med egna medel och eget ansvar. För målgruppen särskilt utsatta är det inte i första hand sjukpenningen som utbetalas, utan det är socialbidrag och a-kassa. Finansieringsmodellens andelar är alldeles för stelbent reglerade för de mycket olika och varierande behoven av samverkan. Vi anser inte heller att det är någon bra modell att försäkringskassans finansiering ska utgöra en andel av en osäker prognos för sjukpenningkostnaden. Vi tycker att budgetmedel ska avsättas i reda pengar. Samverkan ska prioriteras genom konkret avsatta anslag och tydliga uppdrag med befogenhet. Samverkan måste ytterst grundas på viljan att genomföra verksamheten och också avsätta resurser. Det visar sig också att de avsatta procentmedlen för det här året inte ens har gått åt. Det har antagligen inte funnits något särskilt tydligt uppdrag. Den absolut viktigaste samverkan är den mellan försäkringskassan och landstingets sjukvård. Det föreslagna förbundet är enligt vår uppfattning inte det som bäst gagnar detta syfte på något sätt. Vi har lagt fram ett eget förslag med inriktningen att samverkan mellan sjukvård och försäkringskassa ska komma först. Gränser mellan sjukvård och försäkringskassa försvårar, eller omöjliggör till och med, tidig rehabilitering av sjukskrivna. Flerdubblingen av antalet sjukskrivna kräver omedelbara insatser. Det är särskilt oroväckande när köerna nu växer på många håll, möjligheterna till behandling och operation begränsas och vårdgarantin tas bort. Redan efter någon månads sjukskrivning ökar risken att den sjukskrivne aldrig kommer tillbaka till arbetet. Samverkan behövs för en tidig bedömning av sjukskrivningar. I det pågående Socsamförsöket i Finspång har det uppnåtts mycket goda resultat med denna arbetsmetod. Deras beräkningar visar att kostnader och arbetsgivaravgifter skulle kunna sänkas med upp till 30 miljarder om hela landet arbetade på det här sättet. Vi menar att både det politiska och det finansiella ansvaret måste vara tydligt för att vi ska kunna utkräva ansvar när åtaganden inte fungerar. Ett hinder för samverkan är ofta att de statliga myndigheterna saknar uppdrag och befogenheter till samarbete. Ett första steg är naturligtvis att detta omgående åtgärdas i budgetuppdrag och instruktioner. Regeringen måste sätta fokus på myndigheternas arbetssätt. Det krävs befogenheter. Det krävs organisation, resurser och kompetens. Givetvis måste man skapa förutsättningar för olika yrkesgrupper och professioner att arbeta tillsammans. Erfarenheter från tidigare samverkansprojekt måste tas till vara. Ibland visar det sig räcka med så enkla åtgärder som att ha gemensamma lokaler, eller att en person från försäkringskassan placeras på en vårdcentral. Ett exempel på samarbete för att få socialbidragstagare i arbete är Skärholmen, där man erbjuder en jobbgaranti så att man ska få arbete inom sex dagar efter bedömning. De tidigare Finsamförsöken och de pågående Socsamförsöken baseras på särskilda försökslagstiftningar. Finsam avsåg samarbete mellan landsting och försäkringskassa och infördes i början av 1990-talet. Socsam avser försäkringskassa, landsting och kommuner. Det infördes också under 1990-talet och har pågått sedan dess. Samverkan är frivillig och medel läggs ihop från de olika huvudmännen. Frisam är en ytterligare lagstiftning som möjliggör för myndigheter att arbeta tillsammans med kommun och landsting, dock utan att pengarna läggs ihop. Både Socsam och Frisam avser stöd till särskilt utsatta som är långt från arbetsmarknaden. Många utmärkta verksamheter bedrivs landet runt inom ramen för Frisam. Vi anser att en komplettering av denna lagstiftning skulle kunna ge goda möjligheter för samverkan kring de särskilt utsatta som behöver stöd från flera samhälleliga instanser och där samverkan kan anpassas efter lokala förhållanden. Vi moderater har i många år arbetat för att få en nationell hälsoförsäkring med vårdgaranti som gör att det ska gå att få vård över hela landet inom rimlig tid. Sjukvård, rehabilitering och medicinskt grundad sjukskrivning kommer då att kompletteras och samordnas på ett naturligt sätt. Geografiska gränser och ansvarsgränser mellan myndigheter och kommuner behöver då inte vara ett avgörande problem inom dessa verksamheter. Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till den moderata reservationen nr 2 i betänkandet.

Kenneth Lantz (Kd)

Anf. 3 Kenneth Lantz (Kd)

Fru talman! För några veckor sedan drabbades jag av en sensäcksinflammation på höger knä. Av olika skäl besökte jag två läkare. Den första, som faktiskt är riksdagens företagsläkare, skrev ut recept på lite medicin som han gav mig. Samtidigt ställde han en fråga till mig om jag ville bli sjukskriven. Jag blev stum - och förvånad. Det var inte något tvång, utan det var ett erbjudande som jag fick. Beslutet var enligt läkaren upp till mig själv att ta. På frågan om jag ville bli sjukskriven svarade jag omgående: Nej tack. Det andra läkarbesöket, en vecka senare, innebar en mindre operation på mitt högra knä, nämligen tömning av vätska i sensäcken. Den andre läkaren hade ingen vetskap om den förste läkarens erbjudande om sjukskrivning, och tacknämligt nog kom aldrig sjukskrivningsfrågan upp vid det andra läkarbesöket. Ett bandage runt knät, en klapp på axeln samt lycka till och hör av dig till mig om du inte blir frisk räckte när jag lämnade den andre läkaren. Glad i hågen vandrade jag tillbaka till mitt arbetsrum i riksdagshuset med ovanligt många tankar i huvudet. Fru talman! Kan detta vara ett exempel på orsaken till våra höga sjukskrivningstal i dag? Kan det vara så illa att folk erbjuds att vara sjukskrivna utan att egentligen behöva det? Troligtvis. I så fall är det hög tid att använda alla goda resurser och förslag för att komma till rätta med våra höga sjukskrivningstal och åtföljande kostnader. En sådan åtgärd kan utan tvekan vara den finansiella samordning inom rehabiliteringsområdet som vi diskuterar just nu. Detta är självklart för att komma åt källan till hela problemställningen. Betänkandets förslag om att samla fyra olika parter till en gemensam organisation med målsättningen och det tydliga kravet att återställa eller i alla fall öka den enskildes funktions- och arbetsförmåga kan vara bra. I dag är alla berörda parter enigt överens om att alla kraftfulla åtgärder behövs för att minska sjukskrivningstalen. Kampen mot ohälsan har alltså helt plötsligt blivit rumsren. Det är inte så länge sedan min partiledare Alf Svensson fick klä skott för många meningar med ifrågasättande av orsaken till de ökande sjukskrivningstalen. Utskottets utfrågningar inför denna debatt gav flera exempel på hur vår i sig väldigt goda försäkring har missbrukats. Riksförsäkringsverket påstod till exempel: "De höga sjukpenningkostnaderna beror delvis på att försäkringen används för andra syften än för medicinsk sjukskrivning." Detta, fru talman, är talande nog. Det krävs kraftfulla åtgärder för att man ska kunna nå regeringens mål en halvering av sjuktalen. Det är enligt min uppfattning bra att vi fått denna proposition, men det som är bra kan med fleras hjälp bli bättre. Därför vill vi kristdemokrater berika betänkandet med de synpunkter som återfinns i reservation 3. Jag yrkar bifall till reservation 3 under punkt 1. Det är ganska många människor som kan bli berörda av detta betänkande. Det skulle mycket väl kunna vara ca 280 000 människor. Påfallande många av dessa skulle kunna komma tillbaka till normal funktions- och arbetsförmåga genom dessa gemensamma insatser. Betänkandets positiva text om likabehandling utifrån såväl köns- som integrationsperspektiv är bra. Jag tycker även att det är positivt att projektet ska bedrivas som ett fristående samordningsorgan, som det kommer att bli enkelt att utvärdera. Dock, fru talman, har jag några synpunkter på förslaget, vilket framgår av Kristdemokraternas reservationer nr 3 och 6. Lokala initiativ till samordning måste uppmuntras. Betänkandets förslag möjliggör inte så stora lokala initiativ som jag tror skulle kunna effektivisera arbetet optimalt. Individen måste självklart alltid sättas i centrum, och då är det inte säkert att nationella lösningar blir de mest effektiva. Kristdemokraterna har vid andra tillfällen lagt fram förslag om en rehabiliteringsförsäkring med en offentlig huvudaktör och med tydliga signaler om att sätta individen i centrum. Det har även funnits förslag om en liknande rehabilitetsförsäkring, som faktiskt fått stöd och erkännande från såväl LO som TCO. Det skulle vara intressant att i denna debatt få höra vad Mariann Ytterberg eller någon annan av socialdemokraterna anser om anledningen till att regeringen inte visar större intresse för en dylik försäkring när fackliga organisationer förordar denna tanke. Jag skulle uppskatta om vi kunde få svar på det i den här debatten. Fru talman! Jag ifrågasätter alltså det tvingande kravet på att fyra parter måste delta i samordningen. Även här skulle jag vilja ställa en fråga: Skulle det inte vara så att en flexibilitet rentav skulle ge högre effektivitet? Är det vidare helt uteslutet med lokala och regionala initiativ? Är våra regionala försäkringskassor och deras kontaktytor helt utan värde? Varför måste vi få ett projekt som åsidosätter regionala förslag och idéer? Vad är egentligen skälet till att samtliga parter måste ingå i samordningen? Det är inte helt säkert att den effektivaste modellen kräver att alla fyra instanser ska delta. Kristdemokraterna anser det därför inte vara nödvändigt med fyra parters deltagande. Fru talman! Till slut beträffande finansieringen: 5 % av de budgeterade kostnaderna för sjukpenning ska enligt betänkandet kunna disponeras till finansiell samordning. Men Kristdemokraterna anser detta vara för osäkert. I vår reservation föreslår och argumenterar vi för en höjning upp till 10 %, vilket vi får stöd för från bland annat Försäkringskassornas förbund. Vid utfrågningen den 30 oktober i år menade man tydligt och klart att 5 % är alldeles för lågt. Jag tror att det är av största vikt att vi nu gemensamt anstränger oss för att medvetet arbeta enligt målsättningen att halvera sjuktalen. Min fråga vill jag då ställa på följande sätt: Fördubblade sjukskrivningstal från 1997 till i dag har fått regeringen att vakna till liv inom detta område. Jag vill ställa följande fråga: Kommer vi att få en fortlöpande uppföljning av olika insatsers effekt på sjuktalen och i förekommande fall tillhörande förslag om åtgärder, om satsningarna framöver inte får den önskade effekten? Låt oss få resurser och friare regler. Jag är helt övertygad om att parterna kommer att klara av att ta ansvaret för detta. Men om regler från högre ort som ska hämma parternas arbete med att infria arbetsmodeller blir viktigare än att hjälpa enskilda människor tillbaka till funktions- och arbetsförmåga, har vi misslyckats totalt. För syftet är väl ändå att vi ska få människor tillbaka till arbete?

Bo Könberg (Fp)

Anf. 2 Bo Könberg (Fp)

Fru talman! Kammaren diskuterar nu en minst 20 år gammal idé. Det som det har handlat om under resans gång är en av de större skandalerna i välfärdsreformer i Sverige under de senaste decennierna. Den tanke som föddes för ca 20 år sedan i Bohuslandstinget var att det är bättre att få sin operation eller behandling snabbt än att först stå i kö och få sjukpeng och sedan få sin behandling. Sett från andra hållet: Det är bättre att medborgarna snabbt får sin operation än att de först kostar sjukpeng och sedan ändå får sin operation. Besparingen med att ha långa operationsköer uppstår bara om den som ska få hjälp är en person som antingen avlider i kön eller blir frisk av sig själv. Det är inte så rasande många som blir friska av sig själva när de av läkare har bedömts behöva en operation eller behandling, och det är med några tragiska undantag i huvudsak inte så att patienterna dör i vårdköerna. Kostnaden dyker upp någon gång ändå. Det var ett antal politiker från olika håll, bland annat från Socialdemokraternas håll, som i Bohuslandstinget 1983 1984 kom på den här idén. Förmodligen var den äldre än så. Den måste väl ha framförts vid många köksbord när människor har väntat på operation och man har sagt sig: Vore det inte bättre att jag fick operationen snabbt än att jag först ska få sjukpeng i tolv månader och sedan få operationen? Det var enkelt. Det var begripligt, och nästan alla höll med - inte alla, inte den socialdemokratiska regeringen i mitten av 1980-talet, förstås. I den här kammaren fick olika personer, framför allt folkpartisten Daniel Tarschys, jaga socialdemokratiska socialministrar med blåslampa. Till slut, när han var inne på sin tredje, tror jag, omkring 1990 1991 verkade det tändas en lampa någonstans. Den dåvarande socialministern Ingela Thalén såg till att det blev bidrag som skulle kunna användas åt det håll som Bohustanken handlade om. När vi fick den borgerliga regeringen hösten 1991 fanns en del tankearbete gjort på det som sedan kom att kallas finansiell samordning. I den regeringen, där jag hade ansvaret för socialförsäkringsfrågorna, presenterades 1992 den lagstiftning som tillät försöksverksamhet med finansiell samordning mellan landsting och försäkringskassor. Två år senare presenterades också en lagstiftning som tillät motsvarande en ekonomisk samordning där även socialtjänsten ingick. Vi var mycket måna om att denna kanske självklara tanke ändå skulle utvärderas ordentligt för att vi skulle se om den bar. Det innebar att socialstyrelse och riksförsäkringsverk fick i uppdrag att noga gå igenom det hela. Det gjorde de och presenterade en utvärdering våren 1997 som - det vågar jag säga som har läst en del utvärderingar i mina dagar - var en av de mest positiva som har presenterats över en försöksverksamhet. De ekonomiska besparingarna var av en omfattning som ingen av oss hade vågat vare sig utlova eller kanske ens drömma om. Den sista utvärdering som gjordes pekade på att de områden som var med skulle under en femårsperiod kommit upp i besparingar motsvarande cirka 16 % av sjukförsäkringskostnaden. Då var det väl klart? En idé hade förts fram. Den hade testats. Rikets främsta myndigheter hade utvärderat den. Det var en positiv utvärdering. Nu var det väl bara fråga om att den socialdemokratiska regeringen, som ju då hade kommit tillbaka, skulle se till att hela landet fick möjlighet att pröva detta när man var överens lokalt mellan två eller tre parter? Nej, så blev det inte. Dåvarande minister Maj-Inger Klingvall presenterade i ungefär samma veva, eller några månader senare, en helt annan modell som inte innebar finansiell samordning. Den kallades Frisam, och har redan nämnts i dagens debatt. Den presenterades från socialdemokratiskt håll under några år som det stora fina alternativet till finansiell samordning. Det hörs inte så mycket om det nu för tiden. De som har arbetat med det i kommunförbund, landstingsförbund och försäkringskassor konstaterar gång på gång att det är finansiell samordning som behövs. Det behövs möjligheter att använda pengarna gemensamt. Det var inte bara den finansiella samordningen mellan försäkringskassor och landsting som utvecklades väl. Det gällde även den som byggde på den så kallade Socsamlagstiftningen där även socialtjänsten ingick. I exempelvis Finspång noterade man mycket goda resultat. Det gjorde man även på flera andra håll. Det satt ändå långt inne. Till slut blev det en fyrpartiuppgörelse med den socialdemokratiska regeringen att vi skulle få finansiell samordning för ett par år sedan. Det blev ingenting av det. Den socialdemokratiska regeringen höll inte den uppgörelsen. Det finns mycket att säga om det, men det ska jag inte göra i dag. Fru talman! Dagens förslag innebär att från och med 2004 - om det blir majoritet för det i kammaren, vilket det sannolikt blir - kommer det att vara möjligt att samverka mellan fyra parter; förutom de tre nämnda även arbetsmarknadsmyndigheten. Namnet finansiell samordning har nu efter 20 år kommit fram och finns med i en proposition från en socialdemokratisk regering. Det är ju bra. Men vi som bryr oss om frågan är oerhört mycket mer intresserade av innehållet än av namnet. Centerpartiet och Folkpartiet har i en motion yrkat avslag på propositionen och föreslagit egen lagtext och egna förslag som ligger nära de lyckade försöksverksamheterna. Jag yrkar, fru talman, bifall till den motionen. De tre främsta invändningar vi riktar mot förslaget är följande. Det ena är att det är ett krav, inte bara en möjlighet, att alla fyra måste vara med. Var och en inser förstås att det innebär att var och en av de fyra får vetorätt mot att det blir något. Det kanske inte är så allvarligt, tycker någon, om man är positivt tänkande och inte råkar veta vad Arbetsmarknadsverket tycker om den här frågan. Men det vet de som i dag ska fatta beslut och de som nu sitter i kammaren. Det har framgått tydligt i remissvar, och det har framgått tydligt i den hearing som utskottet hade. Vid den utfrågning vi hade konstaterades att remissvaret hade varit avvisande och att man hade betänkligheter mot den här lösningen. Om inte alla fyra blir överens blir det ingenting av med den finansiella samordningen. Den andra invändning vi framför från Centerns och Folkpartiets sida är att det är en mycket begränsad målgrupp det är fråga om. Det handlar om att man måste rikta in sig på kanske 5 % av befolkningen. Den tredje invändning vi redovisar är att det bara får användas upp till 5 % av pengarna. Vår motion är som sagt väl genomarbetad. Det finns alternativ lagtext. Kammaren har möjlighet att ställa sig bakom den, även om mina förhoppningar förstås har minskat under utskottsbehandlingen av den. Det som har hänt och som fortsätter att hända är, som jag sade inledningsvis, fru talman, en skandal. Socialdemokraterna har under de fem första åren av de 20 år som idén har funnits och under de många år som de har suttit i regering inte gjort någonting. Under något års tid har de sedan varit positiva men därefter bara förhalat frågan. Fru talman! Det bidde en tumme.

Birgitta Carlsson (C)

Anf. 4 Birgitta Carlsson (C)

Fru talman! Vad gäller det här betänkandet yrkar jag bifall till reservation nr 1. När vi i dag debatterar Finsam, finansiell samordning inom rehabiliteringsområdet, gör vi det med mycket blandade känslor. När Socialdemokraterna hösten 2000 gjorde en principöverenskommelse med Centerpartiet, Folkpartiet och Miljöpartiet var glädjen och förväntningarna stora. Det skedde vid behandlingen i socialutskottet av propositionen Nationell handlingsplan för utveckling av hälso- och sjukvården . Utskottet skrev att regeringen skyndsamt skulle återkomma till riksdagen med ett förslag om finansiell samordning mellan hälso- och sjukvården, socialtjänsten och socialförsäkringen i syfte att underlätta samarbetet för att åstadkomma ökad hälsa och minskade sjukskrivningar. Vi trodde då att vi skulle få se en fortsättning på Finsam och Socsam, som provats i ett antal kommuner med mycket lyckat resultat. Sedan har frågan varit uppe vid flera tillfällen, och det har varit ännu bredare majoritet i socialförsäkringsutskottet i tillkännagivande till regeringen om att komma med förslag till riksdagen. Redan vid behandlingen av budgetpropositionen för 2001 kan vi läsa i socialförsäkringsutskottets betänkande att regeringen i sitt beredningsarbete skulle väga in även de förslag som hade lagts fram av utredningen om den arbetslivsinriktade rehabiliteringen och Sjukförsäkringsutredningen. Vid behandlingen av budgetpropositionen för 2002 gavs ett tillkännagivande till regeringen igen. Vid behandlingen av denna fråga ville s och v inte vara med längre, men det fanns fortfarande en majoritet i socialförsäkringsutskottet för att skynda på regeringen i frågan om finansiell samordning. Med tanke på att kostnaderna för sjukskrivningar under den här tiden kraftigt har ökat och nu ligger på en mycket hög nivå finns det ingen förståelse för denna förhalning från regeringens sida. Att regeringen skulle bryta uppgörelsen från 2000 på detta sätt gör att besvikelsen är mycket stor. Fru talman! Överenskommelsen verkar inte vara så allvarligt menad från Socialdemokraternas sida. Väntan på en proposition blev lång - ja, väldigt lång. Att det skulle behöva dröja närmare fyra år innan vi kunde fatta beslut i denna fråga kunde vi nog inte ana. I juni i år kom så äntligen den proposition som ligger till grund för det här betänkandet. Innehållet var då känt, och Kenneth Johansson med flera hade en interpellationsdebatt här i kammaren med arbetslivsminister Hans Karlsson, där massiv kritik framfördes mot det förslag som skulle komma. Förslaget som vi diskuterar är alldeles för begränsande. Tveksamheten är väldigt stor huruvida det kommer att ge några vinster alls, vare sig för enskilda personer eller för samhällsekonomin i stort. Dessutom begränsar det kreativiteten i kommunerna ute i landet. Det är mycket förvånande att regeringen inte har lyssnat på eller tagit någon notis om kritik eller önskemål från en lång rad instanser. Man har heller inte tagit intryck av de framgångsrika försöken med finansiell samordning under 1993-1997. Det hade kunnat vara infört i hela landet om inte regeringen hade stoppat dessa försök. Under de senaste åren har andra former av finansiell samordning genomförts på försök i ett antal kommuner. I flera fall har de varit mycket lyckosamma. Laholms kommun, som har genomfört ett Socsamprojekt, hör i dag till de tio kommuner som har det lägsta antalet sjukdagar i landet. Lokala företrädare hävdar att detta inte hade varit möjligt om man inte hade kunnat riva de gamla organisationernas stenhus och ta ett samlat grepp. Svåra fall har kunnat rehabiliteras med samordnade insatser och strukturerad uppföljning. Liknande försök har genomförts i Finspång, med påtagliga, ekonomiskt mätbara resultat, och kostnaderna har kunnat sänkas med 20 miljoner kronor per år genom finansiell samordning. Det beror på att man har kunnat arbeta över revirgränserna mellan socialtjänst, arbetsmarknadsmyndigheter och försäkringskassa. Jag har gjort studiebesök på ett flertal orter där olika Socsamförsök har prövats med framgång. I mitt hemlän Västra Götaland finns tre olika försök. Det är Grästorp, Stenungsund och Göteborg på Hisingen. Försöken har sett olika ut beroende på att de bedrivs i olika kommuner. Men samstämmigheten har varit stor. Man är nöjd med resultatet av den samverkan som bedrivs. Även utskottet har besökt Stenungsund och Deltaprojektet i Göteborg. Vid utfrågningar har man träffat företrädare också för andra kommuner där man har bedrivit sådan här verksamhet. Även jag har varit i Laholm, och jag har träffat företrädare för Finspång vid några olika tillfällen. Från årsskiftet finns det alltså möjlighet till begränsad finansiell samordning som innebär att olika myndigheter ges möjlighet att poola resurser och personal för rehabiliteringsinsatser. Det blev tyvärr en tummetott jämfört med den uppgörelse som Centerpartiet var med och gjorde med socialministern hösten 2000. Kommun, landsting, länsarbetsnämnd och försäkringskassa måste delta även om man lokalt vill se ett annat upplägg. Målgruppen inskränks hårt. De belopp som får samordnas begränsas kraftigt. Det är oklart om lokala lyckade projekt runtom i landet, som Stenungsund, Finspång och Laholm, ska kunna fortsätta i framtiden. Grundidén, ursprungligen kläckt av Göteborgs och Bohus läns landsting, att använda försäkringspengar till rehabilitering och vård utifrån lokala behov är fortfarande genial och har visat sig fungera. Tänk att det ska vara så svårt att tillåta lokala lösningar, riva hinder och se möjligheter. Vi vill alltså att man inte ska föreskriva någon viss modell från de centrala myndigheternas sida. Det ska inte toppstyras på det sätt som nu sker. Kärnpunkten ska vara att de som verkar på den lokala nivån ska ha vidsträckta möjligheter att ta egna initiativ så länge det kan minska statens kostnader för främst, men inte enbart, sjukförsäkringen. En försäkringskassa bör utan särskild prövning få disponera upp till 10 % av de beräknade kostnaderna för sjukpenning och rehabiliteringsersättning. Min fråga till Mariann Ytterberg är: Är socialdemokraterna i utskottet verkligen nöjda med det sätt som den här frågan har hanterats på?

Kenneth Lantz (Kd)

Anf. 3 Kenneth Lantz (Kd)

Fru talman! För några veckor sedan drabbades jag av en sensäcksinflammation på höger knä. Av olika skäl besökte jag två läkare. Den första, som faktiskt är riksdagens företagsläkare, skrev ut recept på lite medicin som han gav mig. Samtidigt ställde han en fråga till mig om jag ville bli sjukskriven. Jag blev stum - och förvånad. Det var inte något tvång, utan det var ett erbjudande som jag fick. Beslutet var enligt läkaren upp till mig själv att ta. På frågan om jag ville bli sjukskriven svarade jag omgående: Nej tack. Det andra läkarbesöket, en vecka senare, innebar en mindre operation på mitt högra knä, nämligen tömning av vätska i sensäcken. Den andre läkaren hade ingen vetskap om den förste läkarens erbjudande om sjukskrivning, och tacknämligt nog kom aldrig sjukskrivningsfrågan upp vid det andra läkarbesöket. Ett bandage runt knät, en klapp på axeln samt lycka till och hör av dig till mig om du inte blir frisk räckte när jag lämnade den andre läkaren. Glad i hågen vandrade jag tillbaka till mitt arbetsrum i riksdagshuset med ovanligt många tankar i huvudet. Fru talman! Kan detta vara ett exempel på orsaken till våra höga sjukskrivningstal i dag? Kan det vara så illa att folk erbjuds att vara sjukskrivna utan att egentligen behöva det? Troligtvis. I så fall är det hög tid att använda alla goda resurser och förslag för att komma till rätta med våra höga sjukskrivningstal och åtföljande kostnader. En sådan åtgärd kan utan tvekan vara den finansiella samordning inom rehabiliteringsområdet som vi diskuterar just nu. Detta är självklart för att komma åt källan till hela problemställningen. Betänkandets förslag om att samla fyra olika parter till en gemensam organisation med målsättningen och det tydliga kravet att återställa eller i alla fall öka den enskildes funktions- och arbetsförmåga kan vara bra. I dag är alla berörda parter enigt överens om att alla kraftfulla åtgärder behövs för att minska sjukskrivningstalen. Kampen mot ohälsan har alltså helt plötsligt blivit rumsren. Det är inte så länge sedan min partiledare Alf Svensson fick klä skott för många meningar med ifrågasättande av orsaken till de ökande sjukskrivningstalen. Utskottets utfrågningar inför denna debatt gav flera exempel på hur vår i sig väldigt goda försäkring har missbrukats. Riksförsäkringsverket påstod till exempel: "De höga sjukpenningkostnaderna beror delvis på att försäkringen används för andra syften än för medicinsk sjukskrivning." Detta, fru talman, är talande nog. Det krävs kraftfulla åtgärder för att man ska kunna nå regeringens mål en halvering av sjuktalen. Det är enligt min uppfattning bra att vi fått denna proposition, men det som är bra kan med fleras hjälp bli bättre. Därför vill vi kristdemokrater berika betänkandet med de synpunkter som återfinns i reservation 3. Jag yrkar bifall till reservation 3 under punkt 1. Det är ganska många människor som kan bli berörda av detta betänkande. Det skulle mycket väl kunna vara ca 280 000 människor. Påfallande många av dessa skulle kunna komma tillbaka till normal funktions- och arbetsförmåga genom dessa gemensamma insatser. Betänkandets positiva text om likabehandling utifrån såväl köns- som integrationsperspektiv är bra. Jag tycker även att det är positivt att projektet ska bedrivas som ett fristående samordningsorgan, som det kommer att bli enkelt att utvärdera. Dock, fru talman, har jag några synpunkter på förslaget, vilket framgår av Kristdemokraternas reservationer nr 3 och 6. Lokala initiativ till samordning måste uppmuntras. Betänkandets förslag möjliggör inte så stora lokala initiativ som jag tror skulle kunna effektivisera arbetet optimalt. Individen måste självklart alltid sättas i centrum, och då är det inte säkert att nationella lösningar blir de mest effektiva. Kristdemokraterna har vid andra tillfällen lagt fram förslag om en rehabiliteringsförsäkring med en offentlig huvudaktör och med tydliga signaler om att sätta individen i centrum. Det har även funnits förslag om en liknande rehabilitetsförsäkring, som faktiskt fått stöd och erkännande från såväl LO som TCO. Det skulle vara intressant att i denna debatt få höra vad Mariann Ytterberg eller någon annan av socialdemokraterna anser om anledningen till att regeringen inte visar större intresse för en dylik försäkring när fackliga organisationer förordar denna tanke. Jag skulle uppskatta om vi kunde få svar på det i den här debatten. Fru talman! Jag ifrågasätter alltså det tvingande kravet på att fyra parter måste delta i samordningen. Även här skulle jag vilja ställa en fråga: Skulle det inte vara så att en flexibilitet rentav skulle ge högre effektivitet? Är det vidare helt uteslutet med lokala och regionala initiativ? Är våra regionala försäkringskassor och deras kontaktytor helt utan värde? Varför måste vi få ett projekt som åsidosätter regionala förslag och idéer? Vad är egentligen skälet till att samtliga parter måste ingå i samordningen? Det är inte helt säkert att den effektivaste modellen kräver att alla fyra instanser ska delta. Kristdemokraterna anser det därför inte vara nödvändigt med fyra parters deltagande. Fru talman! Till slut beträffande finansieringen: 5 % av de budgeterade kostnaderna för sjukpenning ska enligt betänkandet kunna disponeras till finansiell samordning. Men Kristdemokraterna anser detta vara för osäkert. I vår reservation föreslår och argumenterar vi för en höjning upp till 10 %, vilket vi får stöd för från bland annat Försäkringskassornas förbund. Vid utfrågningen den 30 oktober i år menade man tydligt och klart att 5 % är alldeles för lågt. Jag tror att det är av största vikt att vi nu gemensamt anstränger oss för att medvetet arbeta enligt målsättningen att halvera sjuktalen. Min fråga vill jag då ställa på följande sätt: Fördubblade sjukskrivningstal från 1997 till i dag har fått regeringen att vakna till liv inom detta område. Jag vill ställa följande fråga: Kommer vi att få en fortlöpande uppföljning av olika insatsers effekt på sjuktalen och i förekommande fall tillhörande förslag om åtgärder, om satsningarna framöver inte får den önskade effekten? Låt oss få resurser och friare regler. Jag är helt övertygad om att parterna kommer att klara av att ta ansvaret för detta. Men om regler från högre ort som ska hämma parternas arbete med att infria arbetsmodeller blir viktigare än att hjälpa enskilda människor tillbaka till funktions- och arbetsförmåga, har vi misslyckats totalt. För syftet är väl ändå att vi ska få människor tillbaka till arbete?

Mariann Ytterberg (S)

Anf. 5 Mariann Ytterberg (S)

Fru talman! Det ärende som vi har att debattera i dag, finansiell samordning på rehabiliteringsområdet, handlar i grund och botten om vår syn på samverkan, hur vi använder våra gemensamma resurser och hur vi i ett samhälle under förändring också utvecklar politiken och förnyar våra organisationsmodeller. Samhällets institutioner är till för oss människor - som instrument för vår gemensamma välfärd - och inte tvärtom. Jag vill beskriva hur det enligt propositionen kan komma att se ut. Då utgår jag från den verksamhet som finns på Hisingen. Det är alltså ett Socsamförsök där också länsarbetsnämnden var med från början. Psykiatrin kom med 1998. Man samarbetar också med vuxenutbildning. Jag skulle vilja säga att vi i dag har alldeles för många människor i välfärdens väntrum. Vi vet inte vad de behöver, för om vi visste det skulle de inte vara där. Enligt det här förslaget lägger försäkringskassan, länsarbetsnämnden, landstingen och kommunerna pengar i en gemensam pott. Men man ställer också den gemensamma kompetensen till individens förfogande. Den läggs också i en gemensam pott. Man kan arbeta i team - läkare, sjukgymnast, arbetsterapeut, kurator, rehabhandläggare, arbetsförmedlare och så vidare - och göra gemensamma bedömningar av individens behov. Eftersom detta för med sig att man inte längre behöver snegla på sin egen kassa och se till sin egen myndighets behov och vad den egna myndigheten kan vinna behöver det inte bli så många fall mellan de berömda stolarna. Vid utvärderingen av försöksverksamheten i Göteborg kan man se vinsterna, i det här fallet för Hisingsborna. De pekar bland annat på: snabbare och mer samlad hjälp inte så mycket krångel mindre rundgång mer respekt i bemötandet att man får mer självkänsla och kraft att ta ansvar för sitt eget liv ökad framtidstro. Personalen framhåller följande fördelar: arbetssätt, professionalitet och kvalitet har utvecklats man har fått ökad kunskap om andra myndigheters kultur och regeltolkningar man har fått bättre kunskap om behovsgrupperna och en ny helhetssyn gentemot det traditionella arbetssättet. Organisationerna har fått mer fokus på gemensamma vinster på lång sikt. Konkurrensen minskar och samförståndet mellan myndigheterna ökar. När det gäller samhällsekonomin kan man se att de offentliga försörjningsstöden sammantaget har minskat, men a-kassan har ökat i förhållande till sjukpenning och socialbidrag. Det är i och för sig en önskad utveckling. Vi vill ju att människor ska komma närmare arbetsmarknaden. Samordningen av resurserna inom rehabiliteringsområdet skapar bättre förutsättningar för samhället att på ett aktivt och konstruktivt sätt möta de behov som i dag tenderar att hamna i väntelägen och passivitet. Det innebär oro och lidande för den enskilde och dessutom långvariga samhälleliga försörjningsåtaganden med professionell frustration som följd. Lagstiftningen om samverkan är ett medel i strävan att nå ökad välfärd hos fler grupper i samhället. Vi ser att många av försöken har varit lyckade och haft en viktig mening för alla inblandade aktörer. Tid och pengar har sparats. Den enskilde har snabbare kunnat få rätt stöd på rätt plats och vid rätt tillfälle. Gråzonerna undviks, och människor slipper slussas emellan. Den enskilde har naturligtvis också ett ansvar. Men myndighetsperspektivets fokus måste vara att individen står i centrum. Det är han eller hon som samhället ska samla sig kring och inte tvärtom. Men det är som sagt frivilligt. Man behöver inte samverka alls. Man kan till exempel arbeta enligt Frisam eller i andra projekt som finns. Jag kommer då in på frågan om frivilligheten. Jag anser att den ibland har sitt pris och sina begränsningar. Vi har nu bestämt oss för en finansiell samordningsmodell som vänder sig till en särskild målgrupp av människor med särskilda behov vilka ofta står långt från arbetsmarknaden. Det gäller då att alla de aktörer som har en roll att spela finns med på scenen. Om vi vill att den här gruppen ska ges en reell chans att återfå sin arbetsförmåga är det fullt rimligt att den aktör som står närmast arbetslivet också finns med, det vill säga arbetsmarknadsmyndigheten. Är det av omsorg och hänsyn till AMS och att det inte är så entusiastiskt som det inte behöver vara med, Bo Könberg? Man kan tala om tvång. Men det är så viktigt att AMS är med. Vi har därför valt det sättet. Det har naturligtvis både för- och nackdelar. Men det är så viktigt att det är med. Sammanfattningsvis vill jag säga att det handlar om samverkan mellan försäkringskassa, länsarbetsnämnd, landsting och kommun för att uppnå en effektiv användning av resurser och insatser för människor i behov av samordnade insatser. Om de inte behövde de samordnade insatserna kunde de kanske få hjälp på traditionellt sätt. Vi vill underlätta för människor som är i behov av rehabiliteringsinsatserna. De ska uppnå förbättrad förmåga till eget förvärvsarbete. Vi ska förhindra att de hamnar i gråzonen mellan myndigheter. Försäkringskassan ska bidra med hälften av resurserna till samordningen. Landstinget ska bidra med en fjärdedel. Kommunen eller kommunerna - för här kan många små kommuner gå samman, som vi talade om tidigare - deltar med en fjärdedel. Man använder högst 5 % av sjukpenningsanslaget. Det är många som har synpunkter på det. Att det är just 5 % står inte i lagen. Det är regeringen som har föreslagit det. Eftersom sjukpenningen regleras av en rättighetslag och är någonting som människor alltid måste få känns det viktigt att vi har försäkringsmässigheten. Men det är förhandlingbart. Det kom fram dels i propositionen, dels vid hearingen. Jag skulle vilja uppmana Bo Könberg och andra: Låt oss spränga vallen, och gemensamt sträva mot det. Det har sagts att det kan vara jobbigt att samarbeta när flera är med. Det kan också vara positivt. Ju fler aktörer som är med, desto mer pengar har vi att använda och desto mer kompetens. Den finansiella samordningen ska bedrivas genom ett fristående förbund. Det har framförts olika synpunkter på det. Förbundet ger legitimitet och struktur. Det ger medborgarna både insyn och inflytande. När jag talar med dem som arbetar med den här modellen säger de: Samordningsförbundet, eller styrelsen, blir vad man gör det till. Det kan bli väldigt tungrott om man vill det. Men det behöver absolut inte bli det. Vi har sagt att det i första hand ska vara politiker i styrelsen. Då har man mandat att fatta beslut om vilka prioriteringar man ska göra, hur man ska finansiera insatserna och stödja samverkan. Styrelsen har stor frihet. Det tycker jag också framkommer i propositionen. Styrelsen kan göra kartläggningar av flaskhalsar. Den kan göra bedömningar av vårdbehov. Den kan också bestämma hur man ska använda pengarna. Den kan bestämma att man lägger alla pengar på sjukvården om det är behovet hos den här gruppen. Till grund för utformningen av förslaget ligger Socsamlagstiftningen. Det är en tidsbegränsad lokal försöksverksamhet mellan försäkringskassa, landsting och kommun. Det finns gott om erfarenheter och förebilder att ta vara på för den som vill komma igång snabbt. Jag vill återigen uppmana: Låt oss nu använda Finsam på ett konstruktivt sätt så att fler människors vilja och förmåga ska kunna tas till vara. Jag yrkar slutligen bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på motionerna. Eftersom ingen annan här har sagt det får väl jag säga det: Äntligen! Jag håller med om att det har varit bökigt med tiden.

Birgitta Carlsson (C)

Anf. 8 Birgitta Carlsson (C)

Fru talman! Det är klart att utvärderingar måste göras. Det håller vi givetvis med om. Man har gjort utvärderingar av de försök som redan har gjorts. Det visade sig att man vid de första Finsamförsöken som bedrevs 1993-1997 gjorde enormt stora samordningsvinster genom att man kunde använda försäkringskassans pengar för att snabbare få människor opererade och snabbare åtgärder för en person. Det är inte nog med att det för den enskilda personen är en stor vinst att slippa gå sjukskriven ibland flera år inan en operation blir utförd. Även för samhället i stort är det en stor vinst. Det känns inte klokt att en så stor del av vår gemensamma kaka i dag går till just detta område. Vi är uppe i 120 miljarder inom sjukförsäkringsområdet. Man måste med enormt stor kraft verkligen se till att alla får pröva möjligheten att spara in kostnaderna och framför allt minska lidandet för de personer som drabbas. Jag känner en stor besvikelse över att Socialdemokraterna trots en uppgörelse där man verkligen har lovat kommer med en halvmesyr till förslag. Det är självklart viktigt att det förslag som ligger i dag genomförs. Men det är alldeles för svagt.

Mariann Ytterberg (S)

Anf. 9 Mariann Ytterberg (S)

Fru talman! Jag tror att det finns ett stort utrymme i detta förslag. Låt oss därför, som jag sade till Bo Könberg, spränga gränserna.

Bo Könberg (Fp)

Anf. 10 Bo Könberg (Fp)

Fru talman! Flera av partierna har i debatten riktat kritik mot den punkt som handlar om att alla fyra måste vara med - det som jag översatte till vetorätt för var och en av de fyra. Med anledning av det frågade Mariann Ytterberg mig om huruvida argumenten handlade om att vi ville ta hänsyn till AMS. Svaret är att det inte handlar om det. Det handlar om att vi vill ta hänsyn till de människor som kan få hjälp och möjligheten att få en bättre effekt både vad gäller minskat mänskligt lidande och ekonomi. Fru talman! I går fick jag en kopia av ett brev som hade sänts till arbetslivsminister Hans Karlsson, som tydligen inte har funnit tillfälle att vara med oss när vi diskuterar hans stora proposition. Det är ett brev från en småföretagare i Tyresö, som berättar så här: En av våra yngre anställda - då 20,5 år gammal - fick ljumskbråck i början av september. Nu har han fått operationstid i mitten på januari. Man räknar med att pojken måste vara borta i drygt fem månader. Han är mycket ledsen för det; han vill nämligen gå till jobbet. Mariann Ytterberg känner förstås inte till det här fallet. Men min fråga till henne med anledning av brevet är närmast om en person av den typen tillhör den målgrupp som kan få hjälp med den proposition som ni tänker rösta igenom om några timmar. Vi har talat en hel del om de lyckosamma utvärderingarna av Finsamförsöken. Men även Socsam har på flera ställen haft mycket goda effekter, bland annat i Finspång. Representanterna för Finspång sade vid utskottets hearing för några veckor sedan att de med bakgrund av sex års erfarenhet betraktade förslaget som en tillbakagång för sin del. De vill själva fortsätta att använda den gamla lagstiftningen långt efter 2006 i stället för den nya som ni tänker anta i dag. Delar Mariann Ytterberg Finspångs bedömning om att detta är en tillbakagång för deras del eller har Socialdemokraterna här i kammaren någon annan bedömning?

Mariann Ytterberg (S)

Anf. 11 Mariann Ytterberg (S)

Fru talman! För att börja med den första frågan så kan jag säga att Stockholms läns landsting kommer att införa en rehabiliteringsgaranti från den 1 januari. Det kanske Bo Könberg har sett. Den kommer att omfatta medicinsk och arbetsinriktad rehabilitering för länets alla invånare. Jag tror att den skulle kunna bidra till att hjälpa den person som Bo Könberg pratade om. När det gäller den andra frågan så är det svårt att svara på detta utifrån Finspångs synpunkt. Jag kan inte svara på om det är en tillbakagång för dem eller inte. Jag vet inte i vilken mån det påverkar dem. När man får gå in i det nya systemet och den nya lagstiftningen så kanske det visar sig att den fungerar i det här fallet. Jag har ingen uppfattning om det.

Bo Könberg (Fp)

Anf. 12 Bo Könberg (Fp)

Fru talman! Jag läste brevet först i går när jag fick det, och jag kan ju inte svära på att jag har rätt i min bedömning. Men jag är ganska säker på att det inte blir någon större skillnad med denna propositionen för den här personen. Vad gäller rehabiliteringsgarantin i Stockholms län så är mitt intryck av den allmänna debatten att Socialdemokraterna, som numera tillsammans med två stödpartier har makten här i storstadsregionen, tvärtom har minskat vårdgarantier och annat och försökt att rulla tillbaka dem. 15-20 års debatt i de här frågorna visar ganska entydigt att svenska folket inte har någon större hjälp av Socialdemokraterna när det gäller att se till att använda vårdresurserna mer effektivt. Tyvärr får vi ytterligare belägg för det genom det som just nu händer. Jag kan förstå om Mariann Ytterberg inte vill göra någon bedömning av min fråga om Finspång. Men som avslutning på detta replikskifte är det då bara att konstatera att man från en av de mer lyckosamma Socsamkommunerna har kommit fram till att den proposition som ni föreslår att kammaren ska anta innebär en tillbakagång för dem. Jag har full förståelse för att Mariann Ytterberg tycker att det är "äntligen". Det har ju gått ungefär 20 år, som jag nämnde i mitt inledningsanförande. Men då är det synd att det bara blev ett namn och en tumme.

Mariann Ytterberg (S)

Anf. 13 Mariann Ytterberg (S)

Fru talman! Jag tänker på Bo Könbergs förhållningssätt i frågan. Du är ju ändå pappa till mycket av det här. När finansiell samordning i den första tappningen kom i början på 90-talet så pratade du om att samarbetet skulle breddas. Nu är det slut på vårt replikskifte, men jag vill ändå lyfta fram att det är mycket i den här vägen som vi har arbetat på. Jag har inte varit med hela tiden, så jag har inte riktigt den historiska bakgrunden med alla turerna. Jag begär inte att Bo Könberg ska säga "äntligen". Men jag träffade en person i förra veckan som när jag berättade att vi skulle ha en debatt i dag om finansiell samordning sade: Då är väl Bosse Könberg lycklig!

Mariann Ytterberg (S)

Anf. 15 Mariann Ytterberg (S)

Fru talman! Jag tror att det här är en väldigt bra början. Det kom ju också fram på hearingen. Det finns många behov, önskemål och synpunkter på detta. Vi har diskuterat för- och nackdelar fram och tillbaka, men har ändå landat i detta att det är viktigt för den här gruppen människor att alla fyra är med. När sedan styrelsen inom den finansiella samordningen i verkligheten fattar beslut så är ju inte alla fyra med hela tiden. Alla fyra är överens om hur pengarna ska användas, och sedan är det individens behov i utrymmet som får styra. En viss individ kanske bara behöver sjukvård eller bara något annat, och då är det okej.

Kenneth Lantz (Kd)

Anf. 16 Kenneth Lantz (Kd)

Fru talman! Det kan ju låta bra och riktigt. Men vi får aldrig glömma bort den enskilde individen. Det är den enskilda människan som lider av det här och som också får ta ansvaret - inte ekonomiskt, men mentalt. Vi gladde oss när LO och TCO ställde sig bakom förslaget och tankarna om en rehabiliteringsförsäkring. Vad är skälet till att Socialdemokraterna har nonchalerat förslaget, som ändå har fått stöd av såväl LO som TCO?

Mariann Ytterberg (S)

Anf. 17 Mariann Ytterberg (S)

Fru talman! Jag kan inte svara på den frågan. När propositionen skrevs stod det att frågan ligger hos regeringen. Jag hörde också frågestunden där Désirée frågade om den här saken, men jag kan inte svara på hur den frågan ligger i dag. Det är synd att inte ministern är här; han är tvungen att vara med på regeringssammanträdet. Men det hade varit bra om han hade varit här. Då kunde han ha svarat för regeringens hållning i frågan.

Rolf Olsson (V)

Anf. 18 Rolf Olsson (V)

Fru talman! Dagens betänkande är ett resultat av ett tillkännagivande från riksdagen hösten 2001 till regeringen om att återkomma med förslag om finansiell samordning mellan socialförsäkring, hälso- och sjukvård, socialtjänst och arbetsmarknadsmyndigheter. Därefter har en proposition arbetats fram i samverkan mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet som ligger till grund för dagens betänkande. Propositionen och betänkandet om en finansiell samordning på rehabiliteringsområdet innebär också, som vi ser det i Vänsterpartiet, ytterligare ett led i arbetet på att långsiktigt minska ohälsan i landet och förbättra rehabiliteringsinsatserna bland befolkningen. I våras beslutade vi i den här kammaren om förändringar i sjukskrivningsprocessen, och nu är vi alltså i färd med att debattera och besluta om förslagen i betänkandet om samordning inom rehabiliteringsområdet. Jag utgår från att ytterligare förslag kring områden som på olika sätt berör ohälsoproblematiken kommer att läggas på riksdagens bord framöver. Det är oerhört viktigt att så sker, och jag är som sagt övertygad om att det kommer förslag. Det finns kanske anledning att något beröra den diskussionen också vid debatten om utgiftsområde 10. Fru talman! De nu föreliggande förslagen till samordning bygger naturligtvis också på de viktiga erfarenheter som vunnits under drygt tio års arbete och verksamhet i olika samverkans- och samordningsformer på rehabiliteringsområdet. Det har gällt Finsam- och Socsamförsöken. Det gäller verksamheten inom ramen för Frisam. Därutöver finns ytterligare former för samverkansprojekt, till exempel inom ramen för storstadspolitiken och i andra verksamheter. Det känns också viktigt att understryka att det för oss i Vänsterpartiet har varit viktigt att de sex återstående Socsamprojekten får en chans att verka vidare, eftersom uppslutningen lokalt kring de här försöken har varit mycket stark, och intressanta erfarenheter och resultat har vunnits. Det känns därför mycket bra att vi i den nu aktuella budgetpropositionen har enats om att föreslå en treårig förlängning av de nu pågående Socsamförsöken med utvärdering parallellt med den nya verksamheten, som nu också föreslås. Då kan alltså jämförelser göras med den finansiella samordningen, och det är viktigt för framtiden. Fru talman! Konstruktionen av den här finansiella samordningen bygger på en frivillig överenskommelse mellan de nu nämnda fyra samverkansparterna. Målgruppen är människor som har behov av samordnade rehabiliteringsinsatser från flera av parterna för att förbättra eller uppnå förmåga till förvärvsarbete. Åtgärderna som får finansieras genom samordningen ska ligga inom de samverkande parternas samlade ansvarsområde och syfta till att öka eller återställa den enskildes funktions- och arbetsförmåga. Det är viktigt att det är fyra samverkande parter enligt oss i Vänsterpartiet, att rehabiliteringsarbetet bygger på bredast möjliga bas och att ingen viktig part i rehabiliteringen står utanför. Det är en viktig utgångspunkt för det här reformarbetet. Det finns ju anledning att understryka, mot bakgrund av debatten, att vid sidan av den här formen av finansiell samordning finns ju fortsättningsvis också andra möjliga samverkansformer inom ramen för Frisam och på andra sätt. Fru talman! Det är oerhört centralt, vilket understryks i betänkandet och propositionen, att upprätthålla principerna om likabehandling av människor även inom ramen för en finansiell samordning. Inga genvägar eller gräddfiler i rehabiliteringsarbetet ska skapas för den nu aktuella målgruppen på bekostnad av andra grupper som också är aktuella för åtgärder. Det understryks också på ett tydligt sätt i yttrandet från socialutskottet, och det finns anledning att hålla med om det. Precis som socialutskottet understryker vill jag också betona vikten av att den här frågan och andra grundläggande förutsättningar får en ordentlig genomlysning i den uppföljning och utvärdering som lokalt ska göras löpande och följas av en större, mer genomgripande utvärdering på nationell nivå, senast efter tre år. Propositionen pekar ut många mycket viktiga områden att belysa i den här utvärderingen, och det finns en tydlig öppenhet i propositionen till att förändringar kan bli alldeles nödvändiga efter utvärdering. En fråga som exempelvis måste följas noga är gränsen för statens utgifter, 5 % av budgeterade utgifter för sjukpenning. Den gränsen kan komma att behöva höjas. Det konstateras också i betänkandet att om ramen visar sig vara för snäv så bör den kunna vidgas. Vi ska ha en öppenhet för den möjligheten. Rehabiliteringsinstrumenten ska vara effektiva och väl anpassade till målgruppen, till de människor som behöver dem. Sammanfattningsvis är det viktigt för oss i Vänsterpartiet att, som fastslås i betänkandet, allt rehabiliteringsarbete, all planering och all uppföljning och utvärdering ska genomsyras av ett tydligt köns- och integrationsperspektiv. Fru talman! Jag yrkar med detta bifall till betänkandet SfU4.

Bo Könberg (Fp)

Anf. 19 Bo Könberg (Fp)

Fru talman! Rolf Olsson inledde med att tala om ett långsiktigt arbete för att bekämpa ohälsan, om jag uppfattade honom rätt, och man kan väl lugnt säga att det har varit ganska långsiktigt. Utvärderingen av den finansiella samordningen kom ju, vilket redan har nämnts några gånger i debatten, våren 1997. Sedan dess har ohälsan, om man mäter den i form av sjuktal och annat, fördubblats. Sjukskrivningarna har fördubblats under samma period som Finsamutvärderingen har legat i departementets byrålådor. Under de här åren - ja, sedan början - har jag för min del uppfattat Vänsterpartiet som en bromskloss i de här frågorna. Vänsterpartiet har ju bytt namn och så, och man har väl övergett en del av marxismen, men det finns ju delar av marxismen som man kanske inte måste överge, om jag nu ska ge något råd till ett annat parti. Då tänker jag närmast på det att ett parti som har en del av sin inspiration hos Karl Marx väl ändå borde tycka att ekonomiska drivkrafter är något som har betydelse och bör användas för de syften som man kan uppfatta som goda. Den fråga jag har till Rolf Olsson lyder: 20 års arbete fram till denna ganska mediokra proposition, är det inte lite väl långsiktigt?

Rolf Olsson (V)

Anf. 20 Rolf Olsson (V)

Fru talman! Jag tycker att det är jätteintressant att diskutera marxism med Bo Könberg. Det vill jag gärna fortsätta göra. Jag uppmanar Bo Könberg att grundligt studera vad Karl Marx har skrivit. Det finns mycket värdefullt att hämta! Jag tycker precis som Bo Könberg, som gjorde en mycket grundlig historisk exposé över bakgrunden till den finansiella samordningen, att det naturligtvis är viktigt att studera vad som har hänt under de gångna åren. Jag tycker att Finsam har inneburit viktiga och värdefulla erfarenheter. Det har också Socsam inneburit. Jag menar att erfarenheterna nu tas till vara. Det är bara att läsa propositionen. De utvärderingar som har gjorts av alla de här formerna av finansiell samordning finns ju återgivna där. Jag delar inte synen att det finns en automatik i detta. Det påstås att om man bara hade genomfört den av Bo Könberg så hyllade första varianten av finansiell samordning, så skulle man ha fått besparingar på 16 % över hela landet. Det finns ingen vetenskaplig grund för att påstå något sådant. Vi vet inte vad som skulle ha hänt om det hade blivit fler försöksverksamheter. Vi vet att väldigt mycket erfarenhet talar för att finansiell samordning i rehabiliteringsarbetet har mycket att vinna på en bred bas av samverkande aktörer. Det ökar sannolikheten för att man kan ta fram planer för samlade rehabiliteringsinsatser för den enskilde som bygger på ett helhetstänkande. Fru talman! Jag vill avsluta denna replikomgång med att fråga Bo Könberg om inte han ser risker för att man skapar gräddfiler med den första formen av Finsam, som ju Bo Könberg i hög grad var ansvarig för.

Bo Könberg (Fp)

Anf. 21 Bo Könberg (Fp)

Fru talman! Låt mig börja med den fråga som ställdes till mig. Det finns förstås en sådan risk. Det var vi mycket medvetna om när vi tog fram den första Finsamlagstiftningen - och om jag minns rätt fick den godkänd av en enhällig kammare våren 1992. Därför sade vi till de myndigheter som skulle utvärdera det hela att bland utvärderingsuppgifterna ha just den uppgiften. Vid utvärderingen 1997 konstaterade man att några sådana undanträngningseffekter inte hade ägt rum. Och tanken med utvärderingar är väl att man ska dra någon slutsats och lära något av dem. Jag diskuterar också gärna marxism med Rolf Olsson. Men vi tycks nu åtminstone vara överens om att det finns lärdomar i Finsam och Socsam som går att använda, och det tyder väl på att Rolf inte helt och hållet har lämnat tankarna att ekonomiska drivkrafter spelar roll och att man ska försöka rikta in dem åt rätt håll, så att säga. Jag skulle vilja pröva om Rolf Olsson har något svar på frågan hur det kommer sig att de som har jobbat med frågorna i Finspång i sex år kallar det här för en tillbakagång. Har de helt fel, de som har jobbat praktiskt? Har Rolf Olsson en annan och djupare kunskap om vad som händer? Eller är det kanske så illa att propositionen är ungefär så blek som jag har beskrivit den?

Rolf Olsson (V)

Anf. 22 Rolf Olsson (V)

Fru talman! Jag tycker att det är bra att Bo Könberg också ser risken med gräddfiler och genvägar. Jag menar att den risken skulle ha kvarstått om vi hade låtit detta växa över hela landet. Den risken måste vi ständigt ha för ögonen, och jag tycker att det är väldigt viktigt, det som socialutskottet har skrivit i sitt yttrande och som också socialförsäkringsutskottets majoritet har ställt sig bakom: Likabehandlingen måste vara ledstjärnan när vi nu reformerar detta. Detta är ett steg framåt. Jag tycker att det är ett tydligt och bra steg framåt. Det kvarstår alltså flera andra möjligheter att göra på andra sätt för dem som så önskar. När det gäller Finspång har jag också varit där och studerat verksamheten, och jag har stor aktning och respekt för den verksamheten. Jag tror att de har hittat former som är väldigt bra för dem. Jag ser inte annat än att de nu har möjlighet, genom det förslag som vi lägger, att fortsätta sin verksamhet i tre år med utvärdering. Det är mycket möjligt att vi kommer fram till att vi ska vidga ramarna vid den kontrollstation som ligger inom tre år och att vi då gör möjligheterna större att kanske jobba i riktning mot de former som man har valt i Finspång.

Mona Jönsson (Mp)

Anf. 23 Mona Jönsson (Mp)

Fru talman! Nu är vi äntligen framme - jag måste också säga äntligen - vid beslutet om möjligheten till en permanent finansiell samordning inom rehabiliteringsområdet. Under åren har flera framgångsrika försök pågått runtom i landet inom ramen för Socsam och Frisam. De har banat vägen för dagens betänkande. Många är de personer som blivit skickade från den ena instansen till den andra och mötts av beskedet att "det är inte vårt bord". Äntligen ska möjligheten till samordning och helhetssyn för dessa människor finnas i hela landet. Det kommer att göra förståelsen mellan myndigheter bättre - det har vi sett genom de pågående försöken - och individen kommer på ett annat sätt att sättas i centrum. Miljöpartiet tycker att det är bra att det klart och tydligt framgår att även länsarbetsnämnden nu är en av de fyra samarbetsparterna utöver kommuner, landsting och försäkringskassa. Försäkringskassan föreslås få möjlighet att disponera högst 5 % av de budgeterade kostnaderna för sjukpenning till finansiell samordning. Dessa pengar ska enligt betänkandet utgöra statens samlade del, det vill säga både försäkringskassans och länsarbetsnämndens medel. Det står vidare i betänkandet att samtliga fyra parter måste delta för att en finansiell samordning ska komma till stånd. Därför anser Miljöpartiet att det är viktigt att de 5 procenten inte används till andra projekt som bestäms från regeringsnivå där endast två parter ingår. Vi anser att det är viktigt att man på lokal nivå råder över sina egna medel. Fru talman! Det är viktigt att allt arbete följs upp och utvärderas och att man där speciellt uppmärksammar diskriminerings-, köns- och integrationsperspektiven. Miljöpartiet anser också att det är viktigt att de försök som nu pågår får fortsätta så att upparbetade kontakter inte bryts. Utvärdering och uppföljning ska också göras av de nu pågående försöken. Då visar det sig hur vi ska gå vidare i fortsättningen. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.

Birgitta Carlsson (C)

Anf. 24 Birgitta Carlsson (C)

Fru talman! Jag ställde ingen fråga till Mona Jönsson i mitt anförande, men jag kan göra det nu i stället. Miljöpartiet var med de borgerliga partierna om en reservation i socialförsäkringsutskottet där vi hade en beställning till regeringen som såg annorlunda ut än det förslag som ligger i dag. Kan Mona Jönsson känna stolthet över att ha bidragit till att Socialdemokraterna sviker ett löfte till andra partier om att verkligen komma med förslag till riksdagen, och i stället kommer med förslag som inte alls innehåller det vi först kom överens om när vi tidigare behandlade frågan i utskottet?

Mona Jönsson (Mp)

Anf. 25 Mona Jönsson (Mp)

Fru talman! Jag kan inte stå för Socialdemokraternas politik. Att vi är samarbetspartier och har samarbetat om det här är någonting helt annat. Socialdemokraterna får stå för sin politik. Nu har vi lyckats komma till skott med det här, och jag tycker att vi nu ska se framåt.

Birgitta Carlsson (C)

Anf. 26 Birgitta Carlsson (C)

Fru talman! Jag menar inte att Mona Jönsson ska stå för Socialdemokraternas politik. Men jag tycker att det vore bra om ni stod för er egen, eftersom ni också var med på en reservation som innebar en helt annan beställning än den vi i dag ser på vårt bord.

Mona Jönsson (Mp)

Anf. 27 Mona Jönsson (Mp)

Fru talman! Vi kan inom vårt parti också ändra åsikt. Det är inte så att om man har en åsikt sedan flera år tillbaka är den konstant hela tiden. Samhället utvecklas. Jag var inte med på den tiden.

Bo Könberg (Fp)

Anf. 28 Bo Könberg (Fp)

Fru talman! Vi har diskuterat den aktuella propositionen om Finsamförslaget. Jag skulle vilja säga några ord om ett förslag som Folkpartiet har väckt och som behandlas i detta betänkande, nämligen det som behandlas i reservation nr 4, som jag härmed yrkar bifall till. Det är ett förslag om en försöksverksamhet som skulle vara ännu mer långtgående än den finansiella samordning som vi nu har diskuterat. Det är en idé som har funnits med i den allmänna debatten, framför allt från Läkarförbundets sida. Man har pekat på just det som är en av grundtankarna bakom förslagen om finansiell samordning, nämligen att det finns samband och att vi använder samhällets resurser på ett icke-optimalt sätt genom att ha strikta gränser mellan sjukvård och försäkringskassa. Det förslag vi har lagt är att man ska ha en försöksverksamhet under några år med några stora län och ett antal andra län, där man prövar att se till att landstingen får ansvar för delar av kostnaderna för sjukskrivningen. Vi har föreslagit att man skulle få vara ansvarig för ca 20 %. Samtidigt skulle det föras över medel från staten till de berörda landstingen i samma storleksordning. Uppkommer det då vinster skulle det vara till fördel för hela samhället men också för de ingående parterna. Det här förslaget har vi tyvärr inte fått stöd för från något av de andra partierna i utskottet, och förmodligen får vi det inte heller i kammaren i dag. Jag tror att det vore av klart värde för framtiden att få det här prövat. Vi är från Folkpartiets sida övertygade om att hade man genomfört den finansiella samordningen ungefär som den såg ut efter utvärderingen 1997 skulle delar av den gigantiska ökning av sjukskrivningarna som ägt rum i vårt land under de åren ha kunnat undvikas. Det här är ett försök att pressa tillbaka den stora ökning av sjukskrivningarna som ägt rum. Det är tråkigt att vi inte har fått stöd av flera, men jag yrkar bifall till förslaget för vår del.

Parti	Ja	Nej	Avstående	Frånvarande
s	131	0	0	13
m	0	0	47	8
fp	0	39	0	9
kd	0	0	31	2
v	24	0	0	6
c	0	18	0	4
mp	13	0	0	4
Totalt	168	57	78	46

Parti	Ja	Nej	Avstående	Frånvarande
s	131	0	0	13
m	0	0	47	8
fp	0	39	0	9
kd	31	0	0	2
v	23	0	1	6
c	18	0	0	4
mp	13	0	0	4
Totalt	216	39	48	46

Finansiell samordning inom rehabiliteringsområdet

Ärendet är avslutat

Utskottens betänkanden

Hela betänkandet

Beslut

Effektivare rehabilitering när pengar samordnas (SfU4)

Ärendets gång

Förslag, Genomförd

Från regeringen

Motioner från ledamöterna

Beredning, Genomförd

Alla beredningar i utskottet

Effektivare rehabilitering när pengar samordnas (SfU4)

Debatt, Genomförd

Webb-tv: Finansiell samordning inom rehabiliteringsområdet

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Anf. 1 Anna Lilliehöök (M)

Anf. 1 Anna Lilliehöök (M)

Anf. 3 Kenneth Lantz (Kd)

Anf. 2 Bo Könberg (Fp)

Anf. 4 Birgitta Carlsson (C)

Anf. 3 Kenneth Lantz (Kd)

Anf. 5 Mariann Ytterberg (S)

Anf. 8 Birgitta Carlsson (C)

Anf. 9 Mariann Ytterberg (S)

Anf. 10 Bo Könberg (Fp)

Anf. 11 Mariann Ytterberg (S)

Anf. 12 Bo Könberg (Fp)

Anf. 13 Mariann Ytterberg (S)

Anf. 15 Mariann Ytterberg (S)

Anf. 16 Kenneth Lantz (Kd)

Anf. 17 Mariann Ytterberg (S)

Anf. 18 Rolf Olsson (V)

Anf. 19 Bo Könberg (Fp)

Anf. 20 Rolf Olsson (V)

Anf. 21 Bo Könberg (Fp)

Anf. 22 Rolf Olsson (V)

Anf. 23 Mona Jönsson (Mp)

Anf. 24 Birgitta Carlsson (C)

Anf. 25 Mona Jönsson (Mp)

Anf. 26 Birgitta Carlsson (C)

Anf. 27 Mona Jönsson (Mp)

Anf. 28 Bo Könberg (Fp)

Beslut, Genomförd

Protokoll med beslut

Riksdagsskrivelse

Förslagspunkter och beslut i kammaren

Lagförslagen

Beslut:

Utskottets förslag:

Försöksverksamhet

Beslut:

Utskottets förslag:

Rehabilitering av personer med en svår social situation

Beslut:

Utskottets förslag:

Ansvarsfördelning mellan myndigheter

Beslut:

Utskottets förslag:

Övriga samverkansfrågor

Beslut:

Utskottets förslag: