En översyn av byggnadsgarantilagen m.m.

Betänkande 1991/92:BoU26

Bostadsutskottets betänkande 1991/92:BOU26

En översyn av byggnadsgarantilagen m.m.

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Utskottet
• Hemställan
• Reservation
• Bilaga

1991/92
BoU26

Sammanfattning

Utskottet föreslår med användande av sin initiativrätt att
riksdagen beslutar att ikraftträdandet av lagen om
byggnadsgaranti skjuts upp ett år till den 1 juli 1993 samt att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en
översyn av lagen görs och att regeringen hösten 1992 redovisar
ett alternativt förslag till den nuvarande lagen.

Utskottet

Lagen om byggnadsgaranti

Riksdagen beslöt år 1991 (1990/91:BoU19) anta en lag om
byggnadsgaranti. Lagen trädde i kraft den 1 juli 1991. Garanti
enligt lagen behövs dock inte för byggnadsarbete för vilket
ansökan om bygglov enligt plan- och bygglagen (PBL) ingivits
före den 1 juli 1992 till den eller de nämnder som fullgör
kommunens uppgifter inom plan- och byggnadsväsendet. Lagen har
sammanfattningsvis följande utformning.

Krav på byggnadsgaranti ställs vid nybyggnad av flerbostadshus
-- dvs. hus som till övervägande del skall användas till
bostäder för permanent bruk. Även sådan ombyggnad av
flerbostadshus som fordrar bygglov omfattas om ombyggnaden
avsevärt förlänger byggnadens brukstid. Däremot omfattas småhus
normalt sett inte av kravet. Byggnadsgaranti gäller även om
byggnaden övergått till ny ägare (1 §).

Byggnadsgaranti får meddelas av juridisk person som fått
tillstånd till detta av regeringen -- garantiföretag. Meddelade
garantier skall tryggas antingen genom särskild försäkring eller
på annat likvärdigt sätt. Ett garantiföretag skall stå under
tillsyn av den myndighet som regeringen bestämmer. Genom lagen
bemyndigas regeringen dessutom att meddela föreskrifter för
tillsynen och om ett garantiföretags verksamhet.

Samtliga garantiföretag skall gemensamt inrätta en särskild
nämnd -- byggnadsgarantinämnden -- för att yttra sig i frågor om
byggnadsgarantier.

Ett garantiföretag är i princip skyldigt att meddela garanti
på begäran av en byggherre. I vissa fall kan dock garanti
vägras. Härvid skall yttrande först inhämtas från
garantinämnden. Om ett garantiföretag vägrar att lämna garanti,
får beslutet överklagas hos kammarrätten (4 §).

Byggnadsgarantin skall omfatta
skälig kostnad för att avhjälpa fel i konstruktion eller
material som används i byggnadsarbetet eller fel i
byggnadsarbetets utförande samt
skälig kostnad för att avhjälpa skada på byggnaden som
orsakats av felet.

Med fel avses avvikelse från fackmässigt godtagbar standard.
Fel eller skador som måste anses sakna betydelse för byggnaden
eller dem som bor eller vistas i byggnaden ersätts inte. Inte
heller ersätts fel eller skador som anmäls senare än tio år
efter det att byggnadsarbetet godkänts vid besiktning som
bestäms av garantiföretaget (5 §).

Vad ett garantiföretag har betalat ut i ersättning för att
avhjälpa fel eller skador får återkrävas av den som vållat felet
eller av den som svarar för felet oberoende av vållande. Ett
garantiföretag som betalat ut ersättning för byggnadsgaranti
övertar den rätt till ersättning som byggnadens ägare kan ha mot
den som på grund av avtal är ersättningsskyldig med anledning av
felet eller skadan (7 §).

Genom en ändring i PBL (9 kap. 1 §) har införts en regel som
innebär att byggnadsarbeten, om byggnadsgaranti behövs, inte får
påbörjas förrän bevis om garanti företetts för byggnadsnämnden
eller motsvarande.

Vid behandlingen av frågan om införandet av en byggnadsgaranti
för flerbostadshus anförde bostadsutskottet 1991 att de brister
som finns framför allt i det under 1970- och 1980-talen ny- och
ombyggda bostadsbeståndet visar att åtgärder måste vidtas för
att rätta till de uppkomna problemen och undvika att liknande
problem uppstår i framtiden. Utskottet anförde vidare att det
ansvarssystem som i dag finns för fel och skador som uppkommer
på flerbostadshus m.m. i stor utsträckning bygger på
branschavtal av olika slag. Skadeståndsrättslig lagstiftning är
tillämplig endast i begränsad utsträckning. I arbetet med att
förbereda lagen om byggnadsgaranti konstaterades också att
nuvarande ansvarssystem har vissa påtagliga brister inte minst
när det gäller byggfel som medför hälsorisker eller andra mera
betydande olägenheter.

Enligt utskottets mening fanns behov att förbättra dagens
ansvarssystem. Utskottet anförde vidare att en ordning som i
första hand bygger på frivilliga avtal kunde erbjuda vissa
fördelar. Emellertid konstaterades att de avtal m.m. som finns
inte kan anses svara mot de krav som måste ställas. Inte minst
gäller detta med avseende på tredje man, dvs. de boende.

En översyn av lagen om byggnadsgaranti m.m.

Som framgått ovan är det enligt utskottets mening viktigt att
även boende i flerbostadshus och ägare av sådana hus
tillförsäkras ett skydd mot fel och/eller skador som i princip
uppstår under husens första tio år. Ett sådant skydd garanteras
genom lagen om byggnadsgaranti.

Det bör emellertid inte förnekas att lagen i vissa hänseenden
kan ha fått en mindre rationell utformning. Sålunda förutsätts
att speciella garantibolag måste bildas. En sådan konstruktion
bidrar till att skapa onödig administration. Genom lagens regler
om regress/återkrav skapas ett dubbelförsäkringssystem för de
som är involverade i byggprocessen, t.ex. entreprenörer,
materialleverantörer och konsulter. Lagen förutsätter också att
garantiföretagen gemensamt inrättar en byggnadsgarantinämnd,
något som också detta kommer att bidra till ökad administration.
Vidare har hävdats att problem kan uppkomma när det gäller att
inordna lagen i EG:s regelsystem.

Vad nu i korthet redovisats om för- och nackdelar med lagen
har givit utskottet anledning anföra följande.

Som inledningsvis anförts har lagen vissa fördelar. Det finns
dock inslag i den som är av den karaktären att vissa
överväganden bör göras innan slutlig ställning tas till hur ett
försäkringsskydd mot fel och/eller skador när det gäller
flerbostadshus skall utformas.

Det finns således enligt utskottets mening anledning överväga
om lagen kan ges en annorlunda utformning. Vad därvid bör
övervägas är ett system med s.k. objektförsäkring. En sådan
innebär att försäkringstagare och försäkringsgivare ingår ett
avtal om att skydda ett bestämt objekt -- i det nu diskuterade
fallet en byggnad -- mot vissa avtalade skaderisker. Ett sådant
avtal utformas så att försäkringsgivaren kan återkräva sina
utlägg av den som kan göras ansvarig för fel eller skada enligt
avtal och enligt gällande skadeståndsrätt. Den nu skisserade
ordningen innebär att försäkringshavaren i objektförsäkringen
har ett direkt skydd som kan överblickas från början och där
konsekvenserna av avtal och upphandling m.m. kommer i andra hand
och inte påverkar försäkringshavarens rätt till ersättning. Det
har hävdats att i en objektförsäkring relativt enkelt kan
avgöras om skada omfattas av försäkringsavtalet. När denna fråga
lösts kan reparationer påbörjas och utfästelser för
reparationskostnader göras. Något behov av dubbelförsäkring
föreligger inte. Vidare har hävdats att objektförsäkringen också
kan gälla för andra byggnader än flerfamiljshus.

Beträffande frågan om lagens tillämpningsområde vill utskottet
erinra om att den dåvarande regeringen i proposition 1990/91:189
med förslag till lag om byggnadsgaranti anförde att -- när en
utvärdering gjorts -- ställning får tas till om
tillämpningsområdet kan utvidgas.

Utöver vad ovan anförts får det anses naturligt att i de nu
förordade övervägandena också ingår frågor om tillsyn och
reglering av en byggnadsgarantiförsäkring enligt objektmodellen
samt hur återförsäkring skall ske.

Sammanfattningsvis vill utskottet anföra följande.

Regeringen bör ta initiativ till en översyn med målet att
utreda om en lag om byggnadsgaranti enligt den ovan nämnda s.k.
objektförsäkringsmodellen har fördelar framför den lag som
nu gäller. Även om det inte finns skäl att mera i detalj binda
de kommande övervägandena anser utskottet att i utredningen
särskilt bör studeras i vilken form försäkringen skall vara
obligatorisk och om detta då skall hävdas via bygglovet eller i
annan ordning. Försäkringen skall avse minst ett tioårigt
försäkringsskydd för flerbostadshusen både i ny- och
ombyggnadsfallen. Försäkringen skall också gälla om byggnaden
övergått till ny ägare. Vad som nu anförts innebär en anslutning
till byggnadsgarantilagen i motsvarande delar. I översynen bör
också kunna prövas även andra frågor om en
byggnadsgarantiförsäkring än de utskottet nu aktualiserat. Bl.a.
finns anledning utreda hur försäkringsgivarens skyldighet att
meddela försäkring skall utformas.

Utredningsarbetet bör bedrivas så att ett förslag till ett
alternativ till byggnadsgarantilagen kan föreläggas riksdagen i
sådan tid att riksdagen kan besluta i ärendet hösten 1992. En
eventuellt ny lag bör träda i kraft vid halvårsskiftet 1993. Vad
nu anförts innebär att det finns relativt god tid att förbereda
lagen inför ikraftträdandet.

I avvaktan på att riksdagen föreläggs ett alternativt förslag
föreslår utskottet att tidpunkten för tillämpningen av lagen om
byggnadsgaranti flyttas fram. Byggnadsgaranti skall krävas först
vid ansökan om bygglov efter den 1 juli 1993. I bilaga till
detta betänkande har fogats ett förslag till lag om ändring i
lagen (1992:1) om ändring i lagen (1991:742) om byggnadsgaranti.
Den nu föreslagna ordningen innebär alltså att riksdagen hösten
1992 kan pröva olika lösningar beträffande utformningen av en
lag om byggnadsgaranti i första hand vid ny- eller ombyggda
flerbostadshus.

Utskottet föreslår att riksdagen antar det som bilaga till
detta betänkande fogade lagförslaget och som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört om vissa överväganden
om utformningen av en byggnadsgarantilag beträffande ett
försäkringsskydd vid ny- eller ombyggnad av flerbostadshus
m.m.

Hemställan

Utskottet hemställer

beträffande ett försäkringsskydd vid ny- eller ombyggnad av
flerbostadshus m.m.
att riksdagen antar det i bilaga till detta betänkande fogade
lagförslaget och som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört om översyn av lagen (1991:742) om
byggnadsgaranti.
res. (s)

Stockholm den 23 april 1992

På bostadsutskottets vägnar

Oskar Lindkvist

I beslutet har deltagit: Oskar Lindkvist (s), Knut Billing
(m), Bertil Danielsson (m), Magnus Persson (s), Lennart Nilsson
(s), Ulf Lönnqvist (s), Mikael Odenberg (m), Rune Evensson (s),
Ulf Björklund (kds), Dan Eriksson i Stockholm (nyd), Britta
Sundin (s), Marianne Carlström (s), Siw Persson (fp), Birgitta
Carlsson (c) och Rune Thorén (c).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Eva Zetterberg (v) varit
närvarande vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Reservation

Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf
Lönnqvist, Rune Evensson, Britta Sundin och Marianne Carlström
(alla s) anför:

Vi anser att utskottet inte bort göra framställning om uppskov
med tillämpningen av lagen (1991:742) om byggnadsgaranti samt om
en översyn av lagen. Vi yrkar därför avslag på utskottets
hemställan.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet,
eftersom partiet inte företräds av någon ordinarie ledamot i
utskottet.

Eva Zetterberg (v) anför:

Jag instämmer i den till betänkandet fogade reservationen.

Utskottets förslag till lag om ändring i lagen (1992:1) om
ändring i lagen (1991:742) om byggnadsgaranti.

Bilaga

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1992:1) om ändring i
lagen (1991:742) om byggnadsgaranti att
ikraftträdandebestämmelserna till lagen skall ha följande
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Denna lag träder i kraft Denna lag träder i kraft
den 1 juli 1991. Garanti den 1 juli 1991. Garanti
enligt lagen behövs dock enligt lagen behövs dock
inte för byggnadsarbete inte för byggnadsarbete
för vilket ansökan om för vilket ansökan om
bygglov enligt plan- och bygglov enligt plan- och
bygglagen (1987:10) ingivits bygglagen (1987:10) ingivits
till sådan nämnd som till sådan nämnd som
avses i 8 § första avses i 8 § första
stycket före den 1 juli stycket före den 1 juli
1992. 1993.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.