En översyn av byggnadsgarantilagen m.m.
Betänkande 1991/92:BoU26
Bostadsutskottets betänkande
1991/92:BOU26
En översyn av byggnadsgarantilagen m.m.
Innehåll
1991/92 BoU26
Sammanfattning
Utskottet föreslår med användande av sin initiativrätt att riksdagen beslutar att ikraftträdandet av lagen om byggnadsgaranti skjuts upp ett år till den 1 juli 1993 samt att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en översyn av lagen görs och att regeringen hösten 1992 redovisar ett alternativt förslag till den nuvarande lagen.
Utskottet
Lagen om byggnadsgaranti
Riksdagen beslöt år 1991 (1990/91:BoU19) anta en lag om byggnadsgaranti. Lagen trädde i kraft den 1 juli 1991. Garanti enligt lagen behövs dock inte för byggnadsarbete för vilket ansökan om bygglov enligt plan- och bygglagen (PBL) ingivits före den 1 juli 1992 till den eller de nämnder som fullgör kommunens uppgifter inom plan- och byggnadsväsendet. Lagen har sammanfattningsvis följande utformning.
Krav på byggnadsgaranti ställs vid nybyggnad av flerbostadshus -- dvs. hus som till övervägande del skall användas till bostäder för permanent bruk. Även sådan ombyggnad av flerbostadshus som fordrar bygglov omfattas om ombyggnaden avsevärt förlänger byggnadens brukstid. Däremot omfattas småhus normalt sett inte av kravet. Byggnadsgaranti gäller även om byggnaden övergått till ny ägare (1 §).
Byggnadsgaranti får meddelas av juridisk person som fått tillstånd till detta av regeringen -- garantiföretag. Meddelade garantier skall tryggas antingen genom särskild försäkring eller på annat likvärdigt sätt. Ett garantiföretag skall stå under tillsyn av den myndighet som regeringen bestämmer. Genom lagen bemyndigas regeringen dessutom att meddela föreskrifter för tillsynen och om ett garantiföretags verksamhet.
Samtliga garantiföretag skall gemensamt inrätta en särskild nämnd -- byggnadsgarantinämnden -- för att yttra sig i frågor om byggnadsgarantier.
Ett garantiföretag är i princip skyldigt att meddela garanti på begäran av en byggherre. I vissa fall kan dock garanti vägras. Härvid skall yttrande först inhämtas från garantinämnden. Om ett garantiföretag vägrar att lämna garanti, får beslutet överklagas hos kammarrätten (4 §).
Byggnadsgarantin skall omfatta skälig kostnad för att avhjälpa fel i konstruktion eller material som används i byggnadsarbetet eller fel i byggnadsarbetets utförande samt skälig kostnad för att avhjälpa skada på byggnaden som orsakats av felet.
Med fel avses avvikelse från fackmässigt godtagbar standard. Fel eller skador som måste anses sakna betydelse för byggnaden eller dem som bor eller vistas i byggnaden ersätts inte. Inte heller ersätts fel eller skador som anmäls senare än tio år efter det att byggnadsarbetet godkänts vid besiktning som bestäms av garantiföretaget (5 §).
Vad ett garantiföretag har betalat ut i ersättning för att avhjälpa fel eller skador får återkrävas av den som vållat felet eller av den som svarar för felet oberoende av vållande. Ett garantiföretag som betalat ut ersättning för byggnadsgaranti övertar den rätt till ersättning som byggnadens ägare kan ha mot den som på grund av avtal är ersättningsskyldig med anledning av felet eller skadan (7 §).
Genom en ändring i PBL (9 kap. 1 §) har införts en regel som innebär att byggnadsarbeten, om byggnadsgaranti behövs, inte får påbörjas förrän bevis om garanti företetts för byggnadsnämnden eller motsvarande.
Vid behandlingen av frågan om införandet av en byggnadsgaranti för flerbostadshus anförde bostadsutskottet 1991 att de brister som finns framför allt i det under 1970- och 1980-talen ny- och ombyggda bostadsbeståndet visar att åtgärder måste vidtas för att rätta till de uppkomna problemen och undvika att liknande problem uppstår i framtiden. Utskottet anförde vidare att det ansvarssystem som i dag finns för fel och skador som uppkommer på flerbostadshus m.m. i stor utsträckning bygger på branschavtal av olika slag. Skadeståndsrättslig lagstiftning är tillämplig endast i begränsad utsträckning. I arbetet med att förbereda lagen om byggnadsgaranti konstaterades också att nuvarande ansvarssystem har vissa påtagliga brister inte minst när det gäller byggfel som medför hälsorisker eller andra mera betydande olägenheter.
Enligt utskottets mening fanns behov att förbättra dagens ansvarssystem. Utskottet anförde vidare att en ordning som i första hand bygger på frivilliga avtal kunde erbjuda vissa fördelar. Emellertid konstaterades att de avtal m.m. som finns inte kan anses svara mot de krav som måste ställas. Inte minst gäller detta med avseende på tredje man, dvs. de boende.
En översyn av lagen om byggnadsgaranti m.m.
Som framgått ovan är det enligt utskottets mening viktigt att även boende i flerbostadshus och ägare av sådana hus tillförsäkras ett skydd mot fel och/eller skador som i princip uppstår under husens första tio år. Ett sådant skydd garanteras genom lagen om byggnadsgaranti.
Det bör emellertid inte förnekas att lagen i vissa hänseenden kan ha fått en mindre rationell utformning. Sålunda förutsätts att speciella garantibolag måste bildas. En sådan konstruktion bidrar till att skapa onödig administration. Genom lagens regler om regress/återkrav skapas ett dubbelförsäkringssystem för de som är involverade i byggprocessen, t.ex. entreprenörer, materialleverantörer och konsulter. Lagen förutsätter också att garantiföretagen gemensamt inrättar en byggnadsgarantinämnd, något som också detta kommer att bidra till ökad administration. Vidare har hävdats att problem kan uppkomma när det gäller att inordna lagen i EG:s regelsystem.
Vad nu i korthet redovisats om för- och nackdelar med lagen har givit utskottet anledning anföra följande.
Som inledningsvis anförts har lagen vissa fördelar. Det finns dock inslag i den som är av den karaktären att vissa överväganden bör göras innan slutlig ställning tas till hur ett försäkringsskydd mot fel och/eller skador när det gäller flerbostadshus skall utformas.
Det finns således enligt utskottets mening anledning överväga om lagen kan ges en annorlunda utformning. Vad därvid bör övervägas är ett system med s.k. objektförsäkring. En sådan innebär att försäkringstagare och försäkringsgivare ingår ett avtal om att skydda ett bestämt objekt -- i det nu diskuterade fallet en byggnad -- mot vissa avtalade skaderisker. Ett sådant avtal utformas så att försäkringsgivaren kan återkräva sina utlägg av den som kan göras ansvarig för fel eller skada enligt avtal och enligt gällande skadeståndsrätt. Den nu skisserade ordningen innebär att försäkringshavaren i objektförsäkringen har ett direkt skydd som kan överblickas från början och där konsekvenserna av avtal och upphandling m.m. kommer i andra hand och inte påverkar försäkringshavarens rätt till ersättning. Det har hävdats att i en objektförsäkring relativt enkelt kan avgöras om skada omfattas av försäkringsavtalet. När denna fråga lösts kan reparationer påbörjas och utfästelser för reparationskostnader göras. Något behov av dubbelförsäkring föreligger inte. Vidare har hävdats att objektförsäkringen också kan gälla för andra byggnader än flerfamiljshus.
Beträffande frågan om lagens tillämpningsområde vill utskottet erinra om att den dåvarande regeringen i proposition 1990/91:189 med förslag till lag om byggnadsgaranti anförde att -- när en utvärdering gjorts -- ställning får tas till om tillämpningsområdet kan utvidgas.
Utöver vad ovan anförts får det anses naturligt att i de nu förordade övervägandena också ingår frågor om tillsyn och reglering av en byggnadsgarantiförsäkring enligt objektmodellen samt hur återförsäkring skall ske.
Sammanfattningsvis vill utskottet anföra följande.
Regeringen bör ta initiativ till en översyn med målet att utreda om en lag om byggnadsgaranti enligt den ovan nämnda s.k. objektförsäkringsmodellen har fördelar framför den lag som nu gäller. Även om det inte finns skäl att mera i detalj binda de kommande övervägandena anser utskottet att i utredningen särskilt bör studeras i vilken form försäkringen skall vara obligatorisk och om detta då skall hävdas via bygglovet eller i annan ordning. Försäkringen skall avse minst ett tioårigt försäkringsskydd för flerbostadshusen både i ny- och ombyggnadsfallen. Försäkringen skall också gälla om byggnaden övergått till ny ägare. Vad som nu anförts innebär en anslutning till byggnadsgarantilagen i motsvarande delar. I översynen bör också kunna prövas även andra frågor om en byggnadsgarantiförsäkring än de utskottet nu aktualiserat. Bl.a. finns anledning utreda hur försäkringsgivarens skyldighet att meddela försäkring skall utformas.
Utredningsarbetet bör bedrivas så att ett förslag till ett alternativ till byggnadsgarantilagen kan föreläggas riksdagen i sådan tid att riksdagen kan besluta i ärendet hösten 1992. En eventuellt ny lag bör träda i kraft vid halvårsskiftet 1993. Vad nu anförts innebär att det finns relativt god tid att förbereda lagen inför ikraftträdandet.
I avvaktan på att riksdagen föreläggs ett alternativt förslag föreslår utskottet att tidpunkten för tillämpningen av lagen om byggnadsgaranti flyttas fram. Byggnadsgaranti skall krävas först vid ansökan om bygglov efter den 1 juli 1993. I bilaga till detta betänkande har fogats ett förslag till lag om ändring i lagen (1992:1) om ändring i lagen (1991:742) om byggnadsgaranti. Den nu föreslagna ordningen innebär alltså att riksdagen hösten 1992 kan pröva olika lösningar beträffande utformningen av en lag om byggnadsgaranti i första hand vid ny- eller ombyggda flerbostadshus.
Utskottet föreslår att riksdagen antar det som bilaga till detta betänkande fogade lagförslaget och som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om vissa överväganden om utformningen av en byggnadsgarantilag beträffande ett försäkringsskydd vid ny- eller ombyggnad av flerbostadshus m.m.
Hemställan
Utskottet hemställer
beträffande ett försäkringsskydd vid ny- eller ombyggnad av flerbostadshus m.m. att riksdagen antar det i bilaga till detta betänkande fogade lagförslaget och som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om översyn av lagen (1991:742) om byggnadsgaranti. res. (s)
Stockholm den 23 april 1992
På bostadsutskottets vägnar
Oskar Lindkvist
I beslutet har deltagit: Oskar Lindkvist (s), Knut Billing (m), Bertil Danielsson (m), Magnus Persson (s), Lennart Nilsson (s), Ulf Lönnqvist (s), Mikael Odenberg (m), Rune Evensson (s), Ulf Björklund (kds), Dan Eriksson i Stockholm (nyd), Britta Sundin (s), Marianne Carlström (s), Siw Persson (fp), Birgitta Carlsson (c) och Rune Thorén (c).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Eva Zetterberg (v) varit närvarande vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Reservation
Oskar Lindkvist, Magnus Persson, Lennart Nilsson, Ulf Lönnqvist, Rune Evensson, Britta Sundin och Marianne Carlström (alla s) anför:
Vi anser att utskottet inte bort göra framställning om uppskov med tillämpningen av lagen (1991:742) om byggnadsgaranti samt om en översyn av lagen. Vi yrkar därför avslag på utskottets hemställan.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet, eftersom partiet inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet.
Eva Zetterberg (v) anför:
Jag instämmer i den till betänkandet fogade reservationen.
Utskottets förslag till lag om ändring i lagen (1992:1) om ändring i lagen (1991:742) om byggnadsgaranti.
Bilaga
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1992:1) om ändring i lagen (1991:742) om byggnadsgaranti att ikraftträdandebestämmelserna till lagen skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Denna lag träder i kraft Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991. Garanti den 1 juli 1991. Garanti enligt lagen behövs dock enligt lagen behövs dock inte för byggnadsarbete inte för byggnadsarbete för vilket ansökan om för vilket ansökan om bygglov enligt plan- och bygglov enligt plan- och bygglagen (1987:10) ingivits bygglagen (1987:10) ingivits till sådan nämnd som till sådan nämnd som avses i 8 § första avses i 8 § första stycket före den 1 juli stycket före den 1 juli 1992. 1993.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.