Den lokala konsumentverksamheten

Betänkande 1990/91:LU37

Lagutskottets betänkande 1990/91:LU37

Den lokala konsumentverksamheten

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Motioner
• Utskottet
• Hemställan
• Reservationer

1990/91
LU37

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet en skrivelse från regeringen
(skr. 1990/91:143) om den lokala konsumentverksamheten. I
skrivelsen redovisas bl.a. de åtgärder regeringen har vidtagit
för att stödja sådan verksamhet. Åtgärderna syftar till att öka
kunskaperna om den kommunala konsumentverksamheten och dess
effekter samt utveckla formerna för en effektivare kommunal
konsumentverksamhet. Åtgärderna har också till syfte att stärka
frivilliga organisationers möjligheter att lokalt arbeta med
konsumentfrågor samt att effektivisera det statliga stödet till
den lokala konsumentverksamheten.

Vidare behandlar utskottet dels fyra med anledning av
skrivelsen väckta motioner, dels -- helt eller delvis -- åtta
motioner som väckts under den allmänna motionstiden 1990/91,
dels en motion som väckts med anledning av regeringens skrivelse
1990/91:77 om invandrar- och flyktingpolitiken och dels en
motion som väckts med anledning av regeringens proposition
1990/91:149 om radio- och TV-frågor.

Vad som anförts i skrivelsen föranleder inga erinringar från
utskottets sida. Samtliga motionsyrkanden avstyrks.

Till betänkandet har fogats sju reservationer och ett särskilt
yttrande.

Skrivelsen

I regeringens skrivelse 1990/91:143 ges riksdagen tillfälle
att ta del av vad regeringen anfört om den lokala
konsumentpolitiska verksamheten.

Motioner

Motioner väckta med anledning av skrivelse 1990/91:143

1990/91:L24 av Birthe Sörestedt och Bengt Silfverstrand (båda
s) vari hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om ytterligare insatser för
konsumentverksamhet inom utbildningen och utökade kontakter med
skolan.

1990/91:L25 av Elisabeth Persson och Jan Jennehag (båda v)
vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag om
statsbidrag till kommunal konsumentverksamhet liksom om
utformningen av detta bidrag i enlighet med vad som anförts i
motionen.

1990/91:L26 av Stina Gustavsson (c) vari hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om hushållningssällskapens betydelse i det
lokala konsumentarbetet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en prioritering av budgetrådgivning och
skuldsaneringsarbete i det lokala konsumentarbetet,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av ett förbättrat samarbete mellan
den lokala kommunala konsumentverksamheten och socialtjänsten.

1990/91:L27 av Elisabet Franzén (mp) vari hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att den kommunala konsumentverksamheten
bör uppmuntras till att öka miljö- och energimedvetenheten hos
konsumenterna,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att den kommunala konsumentverksamheten
måste hålla isär de intressen den företräder när det gäller
marknadsbevakning och andra uppgifter.

Motioner väckta under allmänna motionstiden 1990/91

1990/91:L706 av Birthe Sörestedt och Bengt Silfverstrand (båda
s) vari hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om behovet av en översyn av
den samlade konsumentverksamheten med bl.a. syftet att förstärka
den kommunala konsumentverksamheten.

1990/91:L710 av Roland Sundgren m.fl. (s) vari hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av ett program för den lokala
konsumentverksamheten.

1990/91:L711 av Ragnhild Pohanka och Kaj Nilsson (båda mp)
vari hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
konsumentvägledarna bör uppmuntras att i möjligaste mån tala
klarspråk, även när det gäller att avråda från produkter som av
olika anledningar inte kan rekommenderas,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
inom ramen för en heltäckande konsumentupplysning särskild
uppmärksamhet bör ägnas matvarorna.

1990/91:L717 av Martin Olsson m.fl. (c) vari hemställs

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om den lokala konsumentverksamheten.

1990/91:L724 av Ulla Orring m.fl. (fp) vari hemställs

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om den lokala konsumentrådgivningen.

1990/91:L725 av Elisabeth Persson m.fl. (v) vari hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om hur stödet
till de lokala konsumentvägledarna och de frivilliga
konsumentorganisationerna skall utformas.

1990/91:L726 av Rosa Östh och Kersti Johansson (båda c) vari
-- med hänvisning till vad som anförts i motion 1990/91:Ub820 --
hemställs att riksdagen hos regeringen hemställer om att en
utredning tillsätts med direktiv att lägga fram förslag till en
bättre konsumentrådgivning och utbildning i konsumentfrågor i
enlighet med vad i motionen anförts.

1990/91:L736 av Carl Frick och Inger Schörling (båda mp) vari
hemställs

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att produktinformationen och
konsumentvägledningen skall reformeras och förbättras.

Motion väckt med anledning av proposition 1990/91:149 om
radio- och TV-frågor

1990/91:K79 av Krister Skånberg (mp) vari -- såvitt nu är i
fråga -- hemställs

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ökade anslag till konsumentupplysning.

Motion väckt med anledning av skrivelse 1990/91:77 Invandrar-
och flyktingpolitiken

1990/91:Sf22 av Erkki Tammenoksa m.fl. (s) vari hemställs att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om konsumentupplysning till invandrare.

Utskottet

Inledning

Konsumentpolitiska riktlinjer har fastställts av riksdagen vid
tre tillfällen -- år 1972 (prop. 1972:33, NU 40), år 1975 (prop.
1975:40, NU 26) och år 1986 (prop. 1985/86:121, LU 34). Det
förstnämnda beslutet innebar bl.a. att konsumentverket
inrättades som central förvaltningsmyndighet för konsumentfrågor
medan för den lokala konsumentverksamheten förespråkades en
utbyggnad av den kommunala konsumentorganisationen. I 1975 års
beslut drogs ytterligare riktlinjer upp för den kommunala
konsumentverksamheten med intentionerna att kommunernas
medverkan i konsumentpolitiken skulle byggas ut väsentligt.

I 1986 års konsumentpolitiska beslut bekräftades att den
lokala verksamheten skulle ges hög prioritet. I sitt av
riksdagen godkända betänkande i ärendet (bet. LU 1985/86:34)
framhöll utskottet att den lokala konsumentverksamheten spelar
en central roll inom konsumentpolitiken. Detta förhållande hade
enligt utskottet sin grund i att det är på lokal nivå man
lättast fångar upp konsumentproblemen och når dem som i första
hand behöver hjälp samt finner de flesta företag vars verksamhet
berör konsumenterna. Utskottet underströk också vikten av en
fortsatt, snabb utbyggnad av den lokala konsumentverksamheten,
men hade förståelse för att man i särskilt de minsta och
resurssvagaste kommunerna tvekade att använda de knappa
resurserna till konsumentverksamhet. Utskottet påpekade dock att
en satsning på konsumentpolitisk verksamhet kunde innebära att
inte oväsentliga belopp sparades inom andra förvaltningsområden.
Någon anledning att införa ett obligatorium kunde utskottet
inte finna. Utskottet framhöll vidare att det fick ankomma på
konsumentverket att lämna erforderligt stöd och biträde åt
kommunerna när frågan om inrättande av konsumentverksamhet
utreds på lokal nivå. Det var också angeläget att verket sökte
initiera sådan utredning i kommuner där verksamhet på området
saknades. Utskottet underströk också vikten av att
konsumentfrågorna inte endast blev en tjänstemannafråga i
kommunerna utan att de fick politisk förankring. Enligt
utskottet hade konsumentverket som centralt konsumentorgan en
viktig uppgift att fylla när det gällde att ge de
förtroendevalda vägledning och stöd.

Frågor om obligatorisk kommunal konsumentverksamhet har
därefter aktualiserats vid två tillfällen under senare tid
nämligen år 1989 och år 1990 med anledning av motioner. I sina
av riksdagen godkända betänkanden i ärendena (bet. 1988/89:LU17
och 1989/90:LU21) har utskottet -- i anslutning till en
redovisning av konsumentverkets arbete med att stimulera och
stödja utvecklingen av den lokala konsumentverksamheten --
framhållit att det var angeläget att utbyggnaden av den
kommunala konsumentverksamheten fortsatte, och utskottet har
utgått från att konsumentverket även i fortsättningen aktivt
verkade i detta syfte. Utskottet har lika litet då som när
frågan prövades år 1986 kunnat ansluta sig till uppfattningen
att det bör vara obligatoriskt för kommunerna att tillhandahålla
konsumentvägledning. Enligt vad utskottet uttalat måste det
överlåtas på varje kommun att inom ramen för tillgängliga
resurser fatta beslut om konsumentverksamheten.

Stöd till kommunal konsumentverksamhet

I skrivelsen redovisar regeringen hur den lokala
konsumentverksamheten har utvecklats. Bedömningen är att
verksamheten har byggts ut tillfredsställande fram till år 1990
även om viss oro funnits för att utbyggnaden gått för långsamt
och för att kvaliteten i verksamheten varierar för mycket i
landet. År 1990 hade 271 av landets 284 kommuner
konsumentverksamhet men därefter minskade för första gången
sedan verksamheten började byggas upp år 1972 antalet kommuner
med kommunal konsumentverksamhet. Under senare tid har flera
kommuner beslutat att lägga ned eller begränsa
konsumentverksamheten.

I skrivelsen gör regeringen bedömningen att det behövs ett
utökat stöd till den lokala konsumentverksamheten om den skall
utvecklas i enlighet med riksdagens konsumentpolitiska beslut år
1986. Åtgärderna måste utgå från rådande ekonomiska läge och det
pågående reformarbetet i kommunerna. Enligt regeringen bör
åtgärder inriktas på att öka kunskaperna om den kommunala
konsumentverksamheten och dess effekter samt utveckla formerna
för en effektivare kommunal konsumentverksamhet. Vidare bör
åtgärderna stärka frivilliga organisationers möjligheter att
lokalt arbeta med konsumentfrågor samt effektivisera det
statliga stödet till den lokala konsumentverksamheten.

Kunskaperna om den kommunala konsumentverksamheten och dess
effekter anser regeringen kunna förbättras genom att
verksamheten utvärderas i större utsträckning samt resultaten
aktivt sprids i och mellan kommunerna. Regeringen har därför
uppdragit åt konsumentverket att i samråd med
riksrevisionsverket och Svenska kommunförbundet ta fram lokalt
och centralt användbara modeller för att utvärdera effekterna av
kommunal konsumentverksamhet. Samarbete skall sökas med
universitet, högskolor och kommuner. Resultaten skall redovisas
till regeringen senast den 31 augusti 1992.

När det gäller formerna för den kommunala
konsumentverksamheten anser regeringen att verksamhetens
arbetsområden bör preciseras. Verksamheten bör sålunda
förskjutas ytterligare mot budgetrådgivning, tvistlösning,
utbildning och kontakter med skolan, marknadsbevakning samt
varuförsörjning. Vidare bör konsumentvägledarnas möjligheter att
bygga upp sin kompetens förbättras. Regeringen har i detta syfte
uppdragit åt konsumentverket att undersöka om möjligheterna för
konsumentvägledarna att genomgå kvalificerad vidareutbildning
kan ökas.

Regeringen anser att också det statliga stödet till lokal
konsumentverksamhet bör utvecklas ytterligare. Regeringen har
därför uppdragit åt konsumentverket att senast den 31 augusti
1992 lämna en samlad redovisning av stödets omfattning och
inriktning samt behov av förändringar.

De senaste årens utveckling när det gäller den kommunala
konsumentverksamheten har tagits upp i flera motioner som väckts
under den allmänna motionstiden år 1991.

I motion L717 pekar Martin Olsson m.fl. (c) på att många
kommuner under senare år begränsat sin konsumentverksamhet på
grund av pressad ekonomi och yrkar att vikten av att stödja
kommunernas konsumentverksamhet bör ges regeringen till känna
(yrkande 3 delvis).

Ett liknande yrkande framställs i motion L724 av Ulla Orring
m.fl. (fp) som begär att riksdagen skall uttala vikten av att
konsumentvägledningen bibehålls i kommunerna (yrkande 9).
Enligt motionärerna riskerar nu omkring en halv miljon människor
att bli utan konsumentvägledning, och avveckling i stället för
utveckling tycks vara kommunernas politik på området.

I motion L736 av Carl Frick och Inger Schörling (båda mp)
anförs bl.a. att det i varje kommun bör finnas minst ett ställe
där en samlad konsumentvägledning kan ges. I motionen yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
produktinformationen och konsumentvägledningen skall reformeras
och förbättras (yrkande 4).

Birthe Sörestedt och Bengt Silfverstrand (båda s) anför i
motion L706 att det kan bli svårt för den kommunala
konsumentverksamheten att leva upp till de konsumentpolitiska
mål som riksdagen fastställt med de besparingar och
nedskärningar som nu drabbat verksamheten. I motionen begärs ett
tillkännagivande om behovet av en översyn av den samlade
konsumentverksamheten med bl.a. syftet att förstärka den
kommunala.

I motion L710 av Roland Sundgren m.fl. (s) begärs
tillkännagivande om behovet av ett program för en bra lokal
konsumentpolitik.

I motion L725 av Elisabeth Persson m.fl. (v) påpekas att
möjligheterna till konsumentrådgivning är mycket varierande
beroende på vilken kommun man bor i. Motionärerna yrkar att
riksdagen hos regeringen skall begära förslag om hur stödet till
de lokala konsumentvägledarna skall utformas (yrkande 1 delvis).

Utskottet erinrar om att den kommunala konsumentverksamheten
är ett frivilligt åtagande för kommunerna. Det ankommer också på
varje kommun att med utgångspunkt i sina förhållanden och
förutsättningar avgöra hur verksamheten skall organiseras.
Samtidigt är det för statsmakterna i hög grad angeläget att det
finns en väl utbyggd lokal konsumentverksamhet. Det har också
rått en bred politisk uppslutning kring en satsning på denna
verksamhet. Som framgår av den inledningsvis lämnade
redogörelsen spelar nämligen den lokala konsumentverksamheten en
central roll i konsumentpolitiken, och riksdagsbeslutet år 1986
om inriktningen av konsumentpolitiken utgick från bedömningen
att konsumentverksamhet skulle komma att finnas i samtliga
landets kommuner inom en relativt nära framtid (bet. LU
1985/86:34 s. 60). Enligt utskottets mening har betydelsen av
den kommunala konsumentverksamheten inte avtagit sedan år 1986
utan snarare ökat. Mot den angivna bakgrunden ser utskottet med
oro på att den fram till år 1990 positiva utbyggnadstakten nu
brutits genom att flera kommuner beslutat att lägga ned eller
skära i konsumentverksamheten. Utskottet kan därför helt ansluta
sig till motionärernas uppfattning om det angelägna i att den
kommunala konsumentverksamheten stöds i olika former för att
intentionerna i 1986 års konsumentpolitiska beslut skall kunna
fullföljas.

Enligt utskottets mening är det värdefullt att regeringen nu i
en skrivelse redovisar vilka initiativ som redan tagits eller
kommer att tas för att utvecklingen mot en nedrustning av den
lokala konsumentverksamheten skall kunna brytas. Utskottet kan
helt ansluta sig till regeringens bedömning av vilka åtgärder
som för närvarande är påkallade för att konsumentpolitiken även
fortsättningsvis skall kunna ges en lokal förankring. De av
regeringen förordade åtgärderna ligger också väl i linje med vad
som anförs i motionerna. Motionärernas önskemål får därför anses
i allt väsentligt tillgodosedda. Vad särskilt gäller motion L736
vill utskottet härutöver hänvisa till att enligt regeringens
bedömning förköpsrådgivningen bör utvecklas så att bl.a.
tillgängligheten till informationen förbättras. Någon riksdagens
vidare åtgärd med anledning av motionerna kan således inte anses
erforderlig. Utskottet avstyrker därmed bifall till motionerna
L717 yrkande 3 i denna del, L724 yrkande 9, L736 yrkande 4,
L706, L710 och L725 yrkande 1 i denna del.

Elisabeth Persson och Jan Jennehag (båda v) anser i motion
L25, som väckts med anledning av skrivelsen, att det under en
uppbyggnadsperiod är nödvändigt att ge statsbidrag till
kommunerna för att konsumentverksamheten skall kunna utvecklas
och verka på det sätt som förutsatts. Enligt motionärerna bör
det ankomma på regeringen att närmare anvisa hur sådana bidrag
skall utformas, för hur lång tid de skall kunna utgå och vilka
förutsättningar som skall uppfyllas för att en kommun skall
komma i åtnjutande av bidrag. I motionen yrkas att riksdagen hos
regeringen skall begära ett sådant förslag.

Som framgår av regeringens skrivelse kommer nu olika former av
stöd att ges till den kommunala konsumentverksamheten. Enligt
utskottets mening bör resultaten av dessa åtgärder avvaktas
innan man överväger huruvida ytterligare stöd bör utgå.
Utskottet vill vidare erinra om att tanken på att staten skall
lämna ett särskilt ekonomiskt bidrag till kommunerna för
utbyggande av konsumentverksamheten prövats och avvisats i
samband med 1986 års konsumentpolitiska beslut (se bet. LU
1985/86:34 s. 60). Enligt utskottets mening kan i rådande
statsfinansiella läge inte någon annan bedömning komma i fråga.

I sammanhanget vill utskottet också erinra om att behovet av
ökade insatser i det läge som den kommunala
konsumentverksamheten nu befinner sig i har beaktats i samband
med vårens riksdagsbeslut om anslag till konsumentverket genom
att delar av rationaliseringskravet återförts till verket för
stöd till kommunal konsumentverksamhet. Också delar av det
rationaliseringskrav som ställts på allmänna reklamationsnämnden
har återförts med hänsyn till att belastningen på nämnden
befarats öka genom att den kommunala konsumentverksamheten
drabbas av nedskärningar (prop. 1990/91:100 bil. 15, LU22).

Med hänvisning till vad som sålunda anförts avstyrker
utskottet bifall till motion L25.

Omfattningen och inriktningen av kommunal konsumentverksamhet

I 1986 års proposition om inriktningen av konsumentpolitiken
gavs en beskrivning av vad kommunal konsumentverksamhet rimligen
borde omfatta. En katalog med arbetsuppgifter som det är i
konsumenternas intresse att kommunerna arbetar med redovisades.
Arbetsområden som rådgivning, reklamationshantering,
information, marknadsuppföljning, varu- och serviceförsörjning,
utbildning och stöd till organisationer skulle ingå i
verksamheten. I propositionen betonades att frågan om var
tyngdpunkten skall ligga måste avgöras lokalt. Några
tyngdpunktsförskjutningar förordades dock. Rådgivning till
enskilda konsumenter som av tradition är en viktig del av
samhällets konsumentpolitik skulle även framdeles vara en viktig
uppgift för kommunerna. Relativt sett skulle emellertid mindre
resurser satsas på området. Den rådgivning som gavs skulle i
högre grad inriktas mot budgetrådgivning. Vidare skulle de
tjänstemän som arbetade med konsumentfrågorna i kommunerna mer
aktivt än tidigare kunna medverka till en uppgörelse mellan
näringsidkare och konsument när det gäller reklamationer. Ökad
tyngd skulle vidare ges åt marknadsbevakning, förebyggande
insatser och samverkan med andra förvaltningar inom kommunen
samt med organisationer och näringsliv. Vad sålunda redovisades
i propositionen föranledde inga invändningar från riksdagens
sida.

I den nu aktuella skrivelsen gör -- som tidigare nämnts --
regeringen den bedömningen att arbetsområdena för den kommunala
konsumentverksamheten bör preciseras och ytterligare förskjutas
mot budgetrådgivning, tvistlösning, utbildning och kontakter
med skolan, marknadsbevakning och varuförsörjning.
Konsumentvägledarnas möjligheter att bygga upp sin kompetens bör
förbättras. Regeringen har därför uppdragit åt konsumentverket
att undersöka om möjligheterna för konsumentvägledarna att
genomgå kvalificerad vidareutbildning kan ökas.

I motion L24 av Birthe Sörestedt och Bengt Silfverstrand (båda
s) anförs att konsumentvägledarnas insatser i skolan framstår
som ytterst angelägna och inte bör begränsas till information
direkt till eleverna eller genom studiebesök. Enligt
motionärerna krävs att det byggs upp en mera kontinuerlig
information i konsumentfrågor. I motionen yrkas tillkännagivande
om ytterligare insatser för konsumentverksamhet inom
utbildningen och utökade kontakter med skolan.

I motion L26 anför Stina Gustavsson (c) att allt fler
människor numera behöver kvalificerad ekonomisk rådgivning för
att långsiktigt kunna få en stabil ekonomi. Enligt motionären
torde det i dag finnas risk för att den kommunala
konsumentrådgivningen inte kommer att tilldelas erforderliga
ekonomiska resurser för att kunna fullgöra alla de uppgifter som
åvilar den. Under den närmaste framtiden bör dock rådgivning i
budgetfrågor och arbete som syftar till skuldsanering för
enskilda prioriteras högt i allt konsumentarbete, vilket enligt
motionären bör ges regeringen till känna (yrkande 2). I motionen
pekas också på att det i socionomutbildningen numera ingår
utbildning i budgetrådgivning, men att den utbildning som
socionomerna får dock inte leder till den kompetens som
konsumentrådgivarna har i dessa frågor. För att effektivisera
arbetet krävs därför, menar motionären, ett förbättrat samarbete
mellan den lokala kommunala konsumentverksamheten och
socialtjänsten, vilket också bör ges regeringen till känna
(yrkande 3).

Utskottet har i det föregående framhållit att den kommunala
konsumentverksamheten är ett frivilligt åtagande för kommunerna
och att det ankommer på kommunerna att avgöra hur verksamheten
skall organiseras. I linje härmed måste det överlåtas på
kommunerna att själva avgöra var tyngdpunkten i verksamheten
skall ligga med utgångspunkt i de lokala förhållandena. Några
enhetliga, för alla kommuner gällande, riktlinjer om vilka
arbetsuppgifter som skall prioriteras kan därför knappast
ställas upp. I likhet med regeringen anser utskottet emellertid
att vissa preciseringar av arbetsuppgifterna bör göras för att
verksamheten skall kunna bedrivas effektivare.

Utskottet delar regeringens uppfattning att utbildning och
kontakter med skolan bör ingå bland de insatser som nu skjuts i
förgrunden. Av skrivelsen framgår att skolkontakterna utgör den
i särklass vanligaste formen av samverkan mellan den kommunala
konsumentverksamheten och andra kommunala förvaltningar. Sålunda
hade år 1989 omkring 200 kommuner kontakt med skolan medan
motsvarande siffra fem år tidigare var 50. Den vanligaste former
för kontakterna utgörs visserligen alltjämt av att
konsumentverksamheten tar emot studiebesök av lärare och elever
och att konsumentvägledarna besöker enskilda skolklasser. Under
år 1989 medverkade dock, enligt vad som upplyses i skrivelsen,
omkring 50 konsumentvägledare i utbildning av lärare. Utskottet
ser positivt på en ökad samverkan i konsumentfrågor inom och
mellan kommunala förvaltningar och utgår från att kontakterna
med skolan kommer att öka. Enligt vad som framgår av skrivelsen
avser konsumentverket också att följa och dokumentera samverkan
inom kommunerna när det gäller bl.a. skolan.

I sammanhanget vill utskottet även erinra om vad riksdagen
nyligen uttalat i samband med behandlingen av en motion som
gällde konsumentverkets informations- och utbildningsinsatser
gentemot barn och ungdom. Utskottet framhöll därvid i sitt av
riksdagen godkända betänkande (bet. 1990/91:LU22) att behovet av
konsumentkunskaper hos barn och ungdom ökat i takt med att
marknadsföringen riktats mot dessa grupper. Förhållandena hade
också uppmärksammats av konsumentverket, som inom ramen för sin
instruktion och tillgängliga resurser sedan många år arbetat med
att utveckla metoder för att följa och bygga upp kunskaper om
reklamens utveckling. Utskottet ansåg vidare att behovet av stöd
till och utbildning av barn och ungdom i konsumentfrågor också i
framtiden kommer att utgöra en viktig uppgift för
konsumentverket och fann inte skäl att bifalla den då aktuella
motionen.

Enligt utskottets mening finns det fog att anta att det arbete
som bedrivs centralt av konsumentverket kommer att få genomslag
också i den kommunala konsumentverksamheten.

Såvitt utskottet kan finna är motionärernas önskemål i allt
väsentligt tillgodosedda genom att kontakter med skolan tillhör
de arbetsområden som den kommunala konsumentverksamheten i
framtiden bör prioritera. I anslutning härtill vill utskottet
hänvisa till en av riksrevisionsverket nyligen avgiven
revisionsrapport (dnr 1989:1048) Statens styrning och
uppföljning av den kommunala konsumentverksamheten. Av rapporten
framgår bl.a. att konsumentverksamheten i kommunerna ofta inte
har den inriktning som statsmakterna prioriterat.
Riksrevisionsverket anser därför att staten måste stödja och på
effektivare sätt följa upp verksamheten i kommunerna. Vidare
vill utskottet erinra om att, enligt vad som upplyses i
skrivelsen, barn- och ungdomsdelegationen avser att under
perioden 1990/91--1992/93 avsätta 6000000 kr. för
projektverksamhet som ökar ungdomens engagemang och kunskaper i
konsumentfrågor.

Med hänsyn till det anförda anser utskottet att något särskilt
tillkännagivande i enlighet med önskemålet i motion L24 inte är
erforderligt. Utskottet avstyrker därför bifall till motionen.

Utskottet ställer sig också positivt till att budget- och
skuldrådgivning ges en mera framskjuten position. De
hushållsekonomiska frågorna har under senare år kommit att spela
en allt större roll i konsumentpolitiken, och ute i kommunerna
har intresset och förståelsen för budget- och skuldrådgivning
ökat väsentligt. Enligt utskottets mening är det angeläget att
verksamheten med budget- och skuldrådgivning i kommunerna nu
prioriteras ytterligare och ges ökat stöd. Ett skäl härtill är
att konsumenternas efterfrågan på denna typ av
konsumentrådgivning kan förväntas öka väsentligt. Ett annat
tungt vägande skäl är de positiva effekterna för kommunernas
ekonomi samt för de enskilda hushållens ekonomi och
välbefinnande. Vinster kan också göras för staten genom färre
ärenden hos tingsrätterna och kronofogdemyndigheterna. Vidare
kan enligt vad som anförs i skrivelsen belastningen på
samhällets vård- och hälsoresurser minska med sådana åtgärder.

Som framhålls av regeringen måste kommunernas insatser när det
gäller budget- och skuldrådgivning variera beroende på vilken
situation det hushåll är i som efterfrågar hjälp. Ett samarbete
mellan konsumentvägledare och socialsekreterare torde emellertid
vara det effektivaste sättet att bedriva verksamheten på.
Utskottet har i det föregående ställt sig positivt till en ökad
samverkan mellan kommunala förvaltningar, och utskottet utgår
från att en sådan samverkan också kommer till stånd när det
gäller budget- och skuldrådgivning.

För att budget- och skuldrådgivning skall kunna erbjudas i
alla kommuner är det enligt utskottets mening angeläget att
flera åtgärder vidtas. Kommunerna behöver sålunda få ytterligare
hjälp att identifiera de vinster som verksamheten med budget-
och skuldrådgivning kan ge. Flera kommuner måste också få
praktiska förutsättningar att börja med budget- och
skuldrådgivning. Det är även väsentligt att konsumentvägledare
och socialsekreterare får erforderlig utbildning. I skrivelsen
redovisas ett flertal åtgärder som redan har vidtagits eller
kommer att vidtas i dessa syften. Enligt utskottets mening får
dessa åtgärder anses för närvarande vara till fyllest.

Med hänsyn till det anförda anser utskottet att något särskilt
tillkännagivande i enlighet med motionärens önskemål inte är
erforderligt. Utskottet avstyrker därför bifall till motion L26
yrkandena 2 och 3.

Arbetsområden för konsumentverksamheten som inte direkt berörs
av åtgärdsförslagen i regeringens skrivelse tas upp i tre
motioner.

I motion L27 av Elisabet Franzén (mp) begärs att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna att den kommunala
konsumentverksamheten bör uppmuntras till att öka miljö- och
energimedvetenheten hos konsumenterna (yrkande 1). Motionären
framhåller att det för närvarande endast i ett hundratal
kommuner finns konsumentvägledare som arbetar med
miljöaspekterna på konsumtion. Om konsumenterna blev mer
miljömedvetna skulle de kommunala kostnaderna för sophanteringen
och omhändertagandet av avfall minska. I Göteborg har det visat
sig rationellt och ändamålsenligt att låta konsumentkontoret
även få hand om energisparrådgivningen i kommunen. Motionären
anser att regeringen bör komplettera sitt åtgärdspaket med
insatser som kan stärka kommunernas möjligheter att ge bättre
miljö- och energiupplysning till konsumenterna.

I motion L726 begär Rosa Östh och Kersti Johansson (båda c)
att riksdagen hos regeringen skall hemställa om en utredning med
direktiv att lägga fram förslag till en bättre
konsumentrådgivning och utbildning i konsumentfrågor som gäller
kost och hälsa. Motivering till yrkandet återfinns i motion
Ub820, vari motionärerna anför att de kommunala indragningarna
av konsumentrådgivningen bidrar till att de svagaste
konsumentgrupperna kan komma att försättas i en ännu sämre
ställning än tidigare. Med knappa resurser skall många hushåll
-- inte minst barnfamiljerna -- klara av att ha en väl
sammansatt kost. Enligt motionärerna finns det många bland dessa
som behöver råd och hjälp i konsumentfrågor.

I motion L711 av Ragnhild Pohanka och Kaj Nilsson (båda mp)
anförs att konsumenterna numera till följd av reklamens
utbredning i allmänhet styrs mer av kommersiella krafter än av
verkliga behov. Makten över maten är enligt motionärerna
koncentrerad till multinationella bolag och har blivit en faktor
som skapar oro i världen och kan bli ett hot mot våra
livsvillkor. Enligt motionärerna bör utvecklingen mötas genom
upplysning och stöd till konsumenterna och en aktiv
konsumentvägledning. I motionen yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna att inom ramen för en
heltäckande konsumentupplysning särskild uppmärksamhet bör ägnas
matvarorna (yrkande 2).

Som utskottet tidigare framhållit måste det överlåtas åt
kommunerna att med utgångspunkt i de lokala betingelserna och
konsumenternas önskemål själva avgöra var tyngdpunkten i
konsumentverksamheten skall ligga. Det är givetvis en fördel om
konsumentrådgivningen kan omfatta miljö- och energiaspekter
liksom andra områden som är av betydelse för konsumenterna.
Några hinder för kommunerna att satsa på sådana projekt finns
inte heller. Vad frågan nu gäller är emellertid vad man från
statsmakternas sida kan och bör göra för att stödja och utveckla
den kommunala konsumentverksamheten i ett läge då kommunernas
ekonomi föranlett nedskärningar av verksamheten. Utskottet delar
härvidlag regeringens uppfattning att det finns en risk för att
alltför många och stora uppgifter leder till att verksamhetens
gränser blir otydliga. Ett alltför brett arbetsfält ställer
också stora krav på konsumentvägledarna. Det är därför enligt
utskottets mening nödvändigt att vissa prioriteringar görs för
att den kommunala konsumentverksamheten skall kunna
effektiviseras. Utskottet har i det föregående också ställt sig
bakom regeringens bedömning att arbetsområdena bör preciseras.
Den tidigare nämnda rapporten från riksrevisionsverket visar att
en sådan åtgärd är påkallad.

På grund av det anförda ställer sig utskottet avvisande till
att riksdagen nu skall göra ett uttalande i enlighet med
motionärens önskemål. Utskottet avstyrker således bifall till
motion L27 yrkande 1.

Frågor rörande kost och hälsa faller för närvarande utanför
arbetsområdet för konsumentverket och den kommunala
konsumentverksamheten. Information och rådgivning i sådana
spörsmål ankommer i stället på andra myndigheter, främst då
livsmedelsverket och socialstyrelsen. Enligt utskottets mening
kan det inte gärna komma i fråga att konsumentrådgivningen nu
skall ges vidgade arbetsuppgifter. Behovet av
konsumentupplysning rörande kostfrågor får därför tillgodoses på
annat sätt.

Regeringen har i proposition 1990/91:175 om vissa
folkhälsofrågor, vilken nyligen avlämnats till riksdagen,
föreslagit att ett statligt folkhälsoinstitut skall inrättas den
1 januari 1992. Institutets huvuduppgift skall vara att på
nationell nivå driva bl.a. folkhälsofrämjande arbete av
sektorsövergripande karaktär och omsätta hälsopolitiska
initiativ till programarbete. Inom ramen för de olika programmen
skall institutet producera, ställa samman och sprida kunskap.
Vad gäller kunskapsspridningen skall denna ske i nära samarbete
med och genom frivilliga organisationer, arbetsmarknadens
parter, kommuner och landsting m.fl. Frågor om kost och hälsa
torde komma att ingå som en naturlig del i folkhälsoinstitutets
arbete.

Enligt utskottets mening får syftet med motion L726 anses
tillgodosett genom förslagen i propositionen. Utskottet
avstyrker därför bifall till motionen.

Utskottets ovan gjorda ställningstaganden innebär att
utskottet också avstyrker bifall till motion L711 yrkande 2.

Marknadsbevakning har under många år varit en viktig
konsumentpolitisk uppgift för kommunerna. Syftet är bl.a. att
förmedla iakttagelser om missförhållanden på marknaden till
centrala myndigheter och att mäta effekterna på marknaden av
olika konsumentpolitiska åtgärder. Marknadsbevakningen har också
en viktig funktion lokalt. Den skall uppmärksamma och avhjälpa
problem, öka kunskaperna hos företagen om de regler som gäller
till skydd för konsumenterna, stimulera till egenåtgärder m.m.

I skrivelsen bedömer regeringen att behovet av
marknadsbevakning ökar och att det bör prövas hur de samlade
resurserna för denna uppgift kan utnyttjas effektivare.
Regeringen har därför uppdragit åt konsumentverket att utreda
hur arbetsmetoderna samt samarbetet mellan stat och kommun kan
utvecklas när det gäller sådan bevakning. Resultaten skall
redovisas till regeringen senast den 31 augusti 1992.

I motion L27 av Elisabet Franzén (mp) anförs beträffande
marknadsbevakningen att arbetet med stöd till både konsumenter
och företagare kan leda till oklarhet om vilka intressen som
konsumentsekreterarna egentligen företräder. I motionen yrkas
att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna vad
som anförts om att den kommunala konsumentverksamheten måste
hålla isär de intressen den företräder när det gäller
marknadsbevakning och andra uppgifter (yrkande 2).

Utskottet ansluter sig till regeringens bedömning när det
gäller behovet av en utökad marknadsbevakning. Mot bakgrund av
vad som ovan redovisats rörande syftet med marknadsbevakningen
kan utskottet inte finna annat än att motionen måste bygga på
ett missförstånd. Någon tvekan om att kommunens företrädare i
sådana sammanhang har att ta till vara konsumenternas intressen
föreligger inte. Något särskilt tillkännagivande i den saken är
således inte påkallat, och utskottet avstyrker bifall till
motion L27 yrkande 2.

I motion L711 av Ragnhild Pohanka och Kaj Nilsson (båda mp)
yrkas att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till
känna att konsumentvägledarna bör uppmuntras till att i
möjligaste mån tala klarspråk även när det gäller att avråda
från produkter som av olika anledningar inte kan rekommenderas
(yrkande 1).

Vid förköpsrådgivning liksom eljest vid rådgivning inom den
lokala konsumentverksamheten måste det enligt utskottets mening
ankomma på den som svarar för rådgivningen i det enskilda fallet
att avgöra vilka råd han skall lämna konsumenten. Några hinder
mot att han därvid uttryckligen avråder konsumenten från att
välja en viss produkt finns inte. Utskottet avstyrker med det
anförda bifall till motion L711 yrkande 1.

Stöd till frivilliga konsumentorganisationer

Genom riksdagens beslut om livsmedelspolitiken våren 1990
(prop. 1989/90:146, bet. JoU25) infördes ett särskilt stöd till
ideella konsumentorganisationer. För innevarande budgetår har
2000000 kr. anvisats för ändamålet. Syftet med stödet är att
stimulera och stärka konsumenternas inflytande på
livsmedelskedjans olika led i frågor som rör
livsmedelspolitiken. Medlen är avsedda att användas bl.a. som
stöd till ideella organisationer som driver projekt med
anknytning till livsmedels- och konsumentpolitiska frågor.
Regeringen beslutade hösten 1990 att medlen skall disponeras av
konsumentverket enligt de grunder som riksdagen angett.

Också för budgetåret 1991/92 har ett belopp på 2000000 kr.
anvisats för stöd till ideella konsumentorganisationer (prop.
1990/91:100 bil. 15, bet. LU22).

I skrivelsen anser regeringen att de frivilliga
organisationerna bör stödjas ytterligare i sitt
konsumentpolitiska arbete och att lokala insatser är särskilt
viktiga. För att stärka konsumentpolitiken kommer statsrådet
Wallström att knyta en samrådsgrupp till sig som skall stimulera
utvecklingen på området och öka förutsättningarna att hävda
konsumentperspektivet inom olika samhällssektorer.

Vikten av frivilliga insatser på konsumentområdet tas upp i
tre motioner. Martin Olsson m.fl. (c) anser i motion L717 att
det är väsentligt att olika organisationer, bl.a.
studieorganisationer, får möjligheter att vara ett komplement
till samhällets konsumentpolitiska organ. Vikten av att stödja
organisationer som kan verka inom det konsumentpolitiska området
bör enligt motionärernas mening ges regeringen till känna
(yrkande 3 delvis).

Också i motion L725 av Elisabeth Persson m.fl. (v) tas upp
frågor som gäller de frivilliga organisationerna. Motionärerna
anför att de oberoende konsumentrörelserna som nu börjar växa
fram inte står i motsättning till vare sig den kommunala eller
centrala verksamheten utan kompletterar denna. Motionärerna
menar att stödet till de frivilliga organisationerna måste
utökas om de av riksdagen fastställda konsumentpolitiska målen
och riktlinjerna skall uppfyllas. I motionen hemställs att
riksdagen hos regeringen skall begära förslag om hur stödet till
de frivilliga konsumentorganisationerna skall utformas (yrkande
1 delvis).

I motion L26 anser Stina Gustavsson (c) att det är viktigt att
pröva alla vägar som kan leda till förstärkningar av den lokala
konsumentverksamheten. I många län driver hushållningssällskapen
en aktiv konsumentupplysningsverksamhet. Sällskapens arbete kan
i betydligt större utsträckning än i dag enligt motionärens
mening utgöra ett viktigt komplement till den lokala kommunala
konsumentorganisationen. Det är därför angeläget anser
motionären att sällskapens kompetens tas till vara och att de
får del av de ekonomiska resurser som nu riktas till denna
sektor. I motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad som sålunda anförts om
hushållningssällskapens betydelse i det lokala konsumentarbetet
(yrkande 1).

Vad först angår motionerna L717 och L725 konstaterar utskottet
att det inte råder några delade meningar mellan regeringen och
motionärerna i fråga om betydelsen av det arbete som utförs av
frivilliga organisationer på konsumentområdet. Också när det
gäller behovet av stöd till organisationerna är synen enhetlig.
Utskottet har för sin del inte någon annan uppfattning i saken
och anser det tillfredsställande att som framgår av skrivelsen
de frivilliga organisationernas konsumentpolitiska arbete nu
skall stödjas ytterligare. Något särskilt tillkännagivande med
anledning av motionerna kan således inte anses erforderligt, och
utskottet avstyrker följaktligen bifall till motionerna L717
yrkande 3 i denna del och L725 yrkande 1 i denna del.

Som påpekas i motion L26 bedriver hushållningssällskapen ett
värdefullt arbete på det konsumentpolitiska området. Som ovan
redovisats kan stöd utgå till ideella organisationer för att
stimulera dem att agera och stärka deras möjligheter att utöva
inflytande på livsmedelspolitiken. Av den nu aktuella skrivelsen
framgår att stöd i andra former också kan utgå till
konsumentorganisationer. Utskottet anser inte att riksdagen nu
bör göra några uttalanden som innebär att en viss organisation
skulle prioriteras vid fördelningen av det stöd som kan utgå
till konsumentorganisationer. Utskottet avstyrker på anförda
skäl bifall till motion L26 yrkande 1.

Övriga frågor

I motion K79, som väckts med anledning av proposition
1990/91:149 om radio- och TV-frågor, anser Krister Skånberg (mp)
att reklamen i TV borde ersättas med konsumentupplysning, som
skulle bekostas via ökade anslag på konsumentområdet. I motionen
yrkas (yrkande 2) att riksdagen beslutar att ge regeringen till
känna vad som sålunda anförts.

Riksdagen har nyligen (prop. 1990/91:100 bil. 15, bet. LU22)
tagit ställning till frågor om anslag på konsumentområdet för
det kommande budgetåret. Enligt utskottets mening bör riksdagen
inte nu göra något uttalande om ökade anslag för eller
inriktningen av det konsumentpolitiska arbetet. Frågor av denna
art bör i stället tas upp i samband med att riksdagen -- med
tillämpning av det nya budgetsystemet -- fastställer
medelsramar för myndigheterna på konsumentområdet. Utskottet
avstyrker därför bifall till motion K79 yrkande 2.

I motion Sf22 av Erkki Tammenoksa m.fl. (s), som väckts med
anledning av regeringens skrivelse 1990/91:77 om invandrar- och
flyktingpolitiken, yrkas tillkännagivande om bättre
uppmärksamhet på frågor som gäller konsumentupplysning till
invandrare. Motionärerna menar att invandrarna ofta har svårt
att tillgodogöra sig konsumentinformation och för många
flyktingar är konsumentlagstiftning helt nya begrepp.

I likhet med motionärerna anser utskottet att det självfallet
är angeläget att våra invandrare får en tillfredsställande
konsumentinformation så att de liksom andra människor här i
landet kan ta till vara sina rättigheter. Enligt vad utskottet
inhämtat har spörsmålet också uppmärksammats inom
konsumentverket, och verkets utbildningsenhet har i samarbete
med den kommunala konsumentverksamheten i Trollhättan tagit fram
informationsmaterial som riktar sig till invandrare och
flyktingar. Materialet -- Konsument i Sverige -- innehåller
information om avtal och priser, öppet köp och bytesrätt,
hemförsäljningslagen och ångerveckan, konsumentköplagen,
konsumentkreditlagen, marknadsföringslagen samt om hur man
sköter textilier. Informationsmaterialet finns på följande
språk: arabiska, engelska, finska, kurdiska, persiska, polska,
serbokroatiska, spanska och turkiska. Konsument i Sverige
tillhandahålls utan kostnad i begränsade upplagor, men är tryckt
på grovt papper för att underlätta kopiering alltefter
beställarens behov. Enligt vad utskottet erfarit har
konsumentverket också medverkat vid framtagande av
informationsmaterial, som genom invandrarverkets försorg ges
till alla som får uppehållstillstånd.

Utskottet, som förutsätter att konsumentverket även i
fortsättningen ägnar uppmärksamhet åt konsumentupplysningen till
invandrare, anser med hänsyn till det anförda att någon
riksdagens vidare åtgärd med anledning av motionen inte är
erforderlig. Utskottet avstyrker därför bifall till motion Sf22.

Utöver vad utskottet anfört i det föregående föranleder
skrivelsen och motionerna inte några uttalanden från utskottets
sida.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande stöd till kommunal konsumentverksamhet
att riksdagen med avslag på motion 1990/91:L706, motion
1990/91:L710, motion 1990/91:L717 yrkande 3 i denna del, motion
1990/91:L724 yrkande 9, motion 1990/91:L725 yrkande 1 i denna
del och motion 1990/91:L736 yrkande 4 lämnar utan erinran vad
som anförs i regeringens skrivelse i denna del,

2. beträffande statsbidrag till kommunal
konsumentverksamhet
att riksdagen avslår motion 1990/91:L25,
res. 1 (v)

3. beträffande konsumentverksamhet gentemot barn och
ungdom
att riksdagen med avslag på motion 1990/91:L24 lämnar utan
erinran vad som anförs i regeringens skrivelse i denna del,

4. beträffande budgetrådgivning
att riksdagen med avslag på motion 1990/91:L26 yrkandena 2 och
3 lämnar utan erinran vad som anförs i regeringens skrivelse i
denna del,
res. 2 (c)

5. beträffande miljö- och energirådgivning
att riksdagen avslår motion 1990/91:L27 yrkande 1,
res. 3 (mp)

6. beträffande kost och hälsa
att riksdagen avslår motion 1990/91:L726,
res. 4 (c)

7. beträffande konsumentupplysning om matvaror
att riksdagen avslår motion 1990/91:L711 yrkande 2,

8. beträffande marknadsbevakning
att riksdagen avslår motion 1990/91:L27 yrkande 2,
res. 5 (mp)

9.beträffande konsumentvägledarnas agerande
att riksdagen avslår motion 1990/91:L711 yrkande 1,

10. beträffande stöd till frivilliga
konsumentorganisationer
att riksdagen med avslag på motion 1990/91:L717 yrkande 3 i
denna del och motion 1990/91:L725 yrkande 1 i denna del lämnar
utan erinran vad som anförs i regeringens skrivelse i denna del,

11. beträffande hushållningssällskapen
att riksdagen avslår motion 1990/91:L26 yrkande 1,
res. 6 (c)

12. beträffande konsumentupplysning i TV
att riksdagen avslår motion 1990/91:K79 yrkande 2,
res. 7 (mp)

13. beträffande konsumentupplysning till invandrare
att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf22,

14. beträffande regeringens skrivelse i övrigt
att riksdagen lämnar utan erinran vad som anförs i regeringens
skrivelse i den mån det inte omfattas av vad utskottet hemställt
ovan under momenten 1, 3, 4 och 10.

Stockholm den 16 maj 1991

På lagutskottets vägnar

Rolf Dahlberg

Närvarande: Rolf Dahlberg (m), Owe Andréasson (s), Ulla
Orring (fp), Martin Olsson (c), Inger Hestvik (s), Allan Ekström
(m), Gunnar Thollander (s), Lena Boström (s), Margareta Gard
(m), Bengt Harding Olson (fp), Stina Eliasson (c), Elisabeth
Persson (v), Elisabet Franzén (mp), Anita Jönsson (s), Gunilla
Andersson (s), Sven-Åke Nygårds (s) och Ulla-Britt Åbark (s).

Reservationer

1. Statsbidrag till kommunal konsumentverksamhet (mom. 2)

Elisabeth Persson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar
med "Som framgår" och på s. 8 slutar med "motion L25" bort ha
följande lydelse:

Som framgår av regeringens skrivelse kommer nu olika former av
stöd att ges till den kommunala konsumentverksamheten. Enligt
utskottets mening är det emellertid ytterst tveksamt om detta
stöd är tillräckligt för att den kommunala konsumentverksamheten
skall kunna utvecklas på det sätt som förutsatts i 1986 års
konsumentpolitiska beslut. På grund av kommunernas ansträngda
ekonomi är de tvingade till rationaliseringar och omprövningar
av den verksamhet som bedrivs, och som framgår av skrivelsen
väljer många kommuner att dra ned på sin konsumentverksamhet.
Enligt utskottets bedömning kan inte heller en fortsatt
nedåtgående trend av verksamhetens omfattning uteslutas mot
bakgrund av det ekonomiska läget. Eftersom verksamheten är
frivillig för kommunerna är den också lätt att lägga ned. Redan
med nuvarande omfattning är det svårt för en stor del av
kommunerna att bedriva annat än efterfrågestyrd
direktrådgivning. Det föreligger således inte överensstämmelse
mellan de av statsmakterna uppsatta konsumentpolitiska målen och
verksamheten i kommunerna.

Mot bakgrund av det anförda finner utskottet i likhet med
motionärerna i motion L25 att det är nödvändigt att statsbidrag
-- i vart fall under den närmast tiden -- utgår till kommunerna
för att de skall få möjlighet att bygga upp sin
konsumentverksamhet och få den att utvecklas i enlighet med 1986
års konsumentpolitiska beslut. Eftersom konsumentverksamhet på
sikt är samhällsekonomisk lönsam kan det rådande
statsfinansiella läget inte åberopas som skäl mot statsbidrag
till kommunernas konsumentverksamhet. Enligt utskottets mening
bör det ankomma på regeringen att framlägga förslag till
riksdagen om hur ett sådant bidragssystem kan utformas samt till
medelsanvisning.

Vad utskottet sålunda med bifall till motion L25 anfört bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande
lydelse:

2. beträffande statsbidrag till kommunal
konsumentverksamhet
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L25 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

2. Budgetrådgivning (mom. 4)

Martin Olsson och Stina Eliasson (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som
börjar med "Som framhålls" och på s. 11 slutar med "och 3" bort
ha följande lydelse:

Som framhålls i motion L26 finns det emellertid en uppenbar
risk för att den kommunala budgetrådgivningen inte kommer att
tilldelas erforderliga ekonomiska resurser. I skrivelsen
föreslår regeringen visserligen en del åtgärder i syfte att få
till stånd budget- och skuldrådgivning i alla kommuner. Enligt
utskottets mening är det dock ytterst tveksamt om åtgärderna är
tillräckliga. Behovet av sådan rådgivning har dokumenterats och
konsumenternas efterfrågan är stor. Efterfrågan torde också --
såsom framhålls i skrivelsen -- komma att öka bl.a. genom
skattereformen, den nya ordningen för bostadsfinansieringen och
återhållsamma lönekrav, vilka sammantagna förändrar många
hushålls ekonomiska situation. Också socialtjänstens personal
väntas i större utsträckning efterfråga detta hjälpmedel i sitt
arbete. I likhet med motionärerna i motion L26 anser utskottet
också att det krävs ett förbättrat samarbete mellan den lokala
konsumentverksamheten och socialtjänsten.

Vad utskottet med tillstyrkan av motion L26 yrkandena 2 och 3
anfört bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande
lydelse:

4. beträffande budgetrådgivning
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L26 yrkandena 2
och 3 samt med anledning av regeringens skrivelse i denna del
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

3. Miljö- och energirådgivning (mom. 5)

Elisabet Franzén (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som
börjar med "Som utskottet" och på s. 12 slutar med "yrkande 1"
bort ha följande lydelse:

Som utskottet tidigare framhållit måste det överlåtas åt
kommunerna att med utgångspunkt i de lokala betingelserna och
konsumenternas önskemål själva avgöra var tyngdpunkten i
konsumentverksamheten skall ligga. När man nu från
statsmakternas sida vill stödja och utveckla den kommunala
konsumentverksamheten är det därför angeläget att detta stöd
blir brett, så att kommunerna erbjuds hjälp inom många områden.

Som framhålls i motion L27 är det endast i ett hundratal
kommuner som konsumenterna kan få hjälp med miljöaspekter på
konsumtion. Enligt utskottets mening är detta förhållande
otillfredsställande särskilt mot bakgrund av att erfarenheterna
av sådan verksamhet även på kort sikt visat sig lönsam såväl för
kommunerna som för konsumenterna genom att sopvolymen minskar
och innehållet av miljöskadliga ämnen reduceras.

Utskottet vill mot denna bakgrund framhålla vikten av att
information och utbildning av kommuner och konsumentrådgivare i
miljö- och energirådgivningen ges en framskjutande plats bland
de arbetsområden som bör prioriteras.

Vad utskottet med tillstyrkan av motion L27 yrkande 1 anfört
bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande
lydelse:

5. beträffande miljö- och energirådgivning
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L27 yrkande 1 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

4. Kost och hälsa (mom. 6)

Martin Olsson och Stina Eliasson (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 12 som
börjar med "Frågor rörande" och slutar med "till motionen" bort
ha följande lydelse:

Som framhålls i motion L726 ökar ständigt behovet av
konsumentupplysning i frågor som gäller kost och hälsa. Den
informationsverksamhet på området som i dag utförs av
livsmedelsverket och socialstyrelsen är enligt utskottets mening
otillräcklig, och frågorna måste föras närmare konsumenterna.
För att åstadkomma detta bör övervägas om den kommunala
konsumentverksamheten inte borde ta sig an också detta
ämnesområde. En sådan ordning framstår som naturlig mot bakgrund
av vad som nyligen föreslagits i proposition 1990/91:175 om
vissa hälsofrågor. Frågor om kost och hälsa borde ingå som en
naturlig del i det kommande folkhälsoarbetet och
kunskapsspridning ske bl.a. genom kommunerna.

Utskottet anser att det med ovan angivna utgångspunkter finns
skäl att närmare utreda frågan om en bättre konsumentrådgivning
och utbildning i kost- och hälsofrågor.

Vad utskottet med tillstyrkan av motion L726 anfört bör ges
regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande
lydelse:

6. beträffande kost och hälsa
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L726 som sin
mening ger regeringen till känna utskottet anfört.

5. Marknadsbevakning (mom. 8)

Elisabet Franzén (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som
börjar med "Utskottet ansluter" och slutar med "yrkande 2"
bort ha följande lydelse:

Som framhålls i motion L27 ställer marknadsbevakningen
särskilda krav på konsumentvägledarna. När de, såsom förutsätts
i skrivelsen, skall ha kontakt med företagen kan det många
gånger vara svårt för dem att hålla isär handelns och
konsumenternas intressen. Vidare kan det, såsom motionären också
gör, ifrågasättas om konsumentvägledarna över huvud taget skall
använda sin dyrbara tid till att informera företagen om vad som
gäller på konsumentområdet. Enligt utskottets mening borde
näringslivets informationsbehov i första hand tillgodoses via
branschorganisationer eller på annat sätt, och
konsumentvägledarna i första hand ägna sig åt att stödja
konsumenterna.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till
motion L27 yrkande 2 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande
lydelse:

8. beträffande marknadsbevakning
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L27 yrkande 2 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

6. Hushållningssällskapen (mom. 11)

Martin Olsson och Stina Eliasson (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 15 som
börjar med "Som påpekas" och slutar med "yrkande 1" bort ha
följande lydelse:

Utskottet anser att det är viktigt att pröva alla vägar som
kan leda till att den lokala konsumentverksamheten förstärks.
Som påpekas i motion L26 bedriver hushållningssällskapen ett
värdefullt arbete på det konsumentpolitiska området, och enligt
utskottets mening bör detta arbete stödjas.
Hushållningssällskapens arbete kan i betydligt större
utsträckning än i dag bli ett viktigt komplement till den
kommunala konsumentverksamheten, och utskottet anser att det är
angeläget att sällskapen får del av de ekonomiska resurser som
ställs till förfogande för stöd åt konsumentorganisationerna.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till
motion L26 yrkande 1 ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande
lydelse:

11. beträffande hushållningssällskapen
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L26 yrkande 1 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

7. Konsumentupplysning i TV (mom. 12)

Elisabet Franzén (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 15 som
börjar med "Riksdagen har" och slutar med "yrkande 2" bort ha
följande lydelse:

I likhet med motionären anser utskottet att vi behöver mer,
bredare och bättre konsumentupplysning i Sverige -- pedagogiskt
utformad, informativ och underhållande. Utgångspunkten för
informationen bör bl.a. vara att hjälpa konsumenterna att se
sina behov och möjligheter. Förutom positiva effekter för miljö-
och resursbevarande skulle konsumentupplysning av detta slag öka
konsumenternas självtillit och självförsörjning.

För denna typ av konsumentupplysning är TV ett utomordentligt
medium, och enligt utskottets mening bör den möjlighet som
TV-mediet erbjuder i detta sammanhang tas till vara på ett helt
annat sätt än för närvarande. Konsumentupplysningen i TV skulle
därmed också komma att utgöra en motvikt mot den kommersiella
reklamen. För att möjliggöra detta och över huvud taget
förbättra konsumentupplysningen bör enligt utskottets mening
ytterligare resurser ställas till konsumentverksamhetens
förfogande både centralt och lokalt. Det får ankomma på
regeringen att i samband med nästa års budgetproposition närmare
ange förslag till medelsanvisning för en utvidgad
konsumentupplysning i enlighet med det anförda.

Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motion K79
yrkande 2 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande
lydelse:

12. beträffande konsumentupplysning i TV
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:K79 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Särskilt yttrande

1. Kommunal konsumentverksamhet

Rolf Dahlberg, Allan Ekström och Margareta Gard (alla m)
anför:

Vi vill erinra om att den kommunala konsumentverksamheten
enligt 1986 års konsumentpolitiska beslut (prop. 1985/86:121, LU
34, rskr. 292) är ett frivilligt åtagande för kommunerna,
och att tanken på att staten skall lämna ekonomiska bidrag till
verksamheten därvid bestämt avvisats. När frågor om obligatorisk
kommunal konsumentverksamhet aktualiserats under senare tid har
riksdagen också uttalat att det måste överlåtas på varje kommun
att inom ramen för tillgängliga resurser fatta beslut om sin
konsumentverksamhet (se bet. 1988/89:LU17 och 1989/90:LU21).

Innebörden av dessa riksdagsbeslut är att det ankommer på
varje enskild kommun att med utgångspunkt i sina förhållanden
och förutsättningar avgöra om konsumentverksamhet över huvud
taget skall bedrivas och, i så fall, om omfattningen och
organisationen. Kommunal konsumentverksamhet kan aldrig bli
framgångsrik om kommunerna inte själva är övertygade om det
positiva värdet av den.

Enligt vår mening måste dessa ställningstaganden vara
utgångspunkten när frågor om stöd och hjälp av olika slag till
den kommunala konsumentverksamheten behandlas.

Mot bakgrund av det anförda ställer vi oss avvisande till
mycket av vad som föreslås och redovisas i skrivelsen samt i
flera av motionerna. Vi anser att det saknas anledning för
riksdagen att göra några närmare ställningstaganden i sak.
Åtgärder som innebär att staten mer eller mindre påtvingar
kommunerna att starta eller utvidga konsumentverksamhet bör inte
stödjas. Vi har emellertid inte reserverat oss mot alla de olika
detaljuttalanden som görs i utskottets betänkande med anledning
av regeringens skrivelse och motionerna utan i stället valt att
genom detta särskilda yttrande framlägga vår principiella
ståndpunkt vad avser kommunal konsumentverksamhet.