Den lokala konsumentverksamheten
Betänkande 1990/91:LU37
Lagutskottets betänkande
1990/91:LU37
Den lokala konsumentverksamheten
Innehåll
1990/91 LU37
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet en skrivelse från regeringen (skr. 1990/91:143) om den lokala konsumentverksamheten. I skrivelsen redovisas bl.a. de åtgärder regeringen har vidtagit för att stödja sådan verksamhet. Åtgärderna syftar till att öka kunskaperna om den kommunala konsumentverksamheten och dess effekter samt utveckla formerna för en effektivare kommunal konsumentverksamhet. Åtgärderna har också till syfte att stärka frivilliga organisationers möjligheter att lokalt arbeta med konsumentfrågor samt att effektivisera det statliga stödet till den lokala konsumentverksamheten.
Vidare behandlar utskottet dels fyra med anledning av skrivelsen väckta motioner, dels -- helt eller delvis -- åtta motioner som väckts under den allmänna motionstiden 1990/91, dels en motion som väckts med anledning av regeringens skrivelse 1990/91:77 om invandrar- och flyktingpolitiken och dels en motion som väckts med anledning av regeringens proposition 1990/91:149 om radio- och TV-frågor.
Vad som anförts i skrivelsen föranleder inga erinringar från utskottets sida. Samtliga motionsyrkanden avstyrks.
Till betänkandet har fogats sju reservationer och ett särskilt yttrande.
Skrivelsen
I regeringens skrivelse 1990/91:143 ges riksdagen tillfälle att ta del av vad regeringen anfört om den lokala konsumentpolitiska verksamheten.
Motioner
Motioner väckta med anledning av skrivelse 1990/91:143
1990/91:L24 av Birthe Sörestedt och Bengt Silfverstrand (båda s) vari hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ytterligare insatser för konsumentverksamhet inom utbildningen och utökade kontakter med skolan.
1990/91:L25 av Elisabeth Persson och Jan Jennehag (båda v) vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag om statsbidrag till kommunal konsumentverksamhet liksom om utformningen av detta bidrag i enlighet med vad som anförts i motionen.
1990/91:L26 av Stina Gustavsson (c) vari hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hushållningssällskapens betydelse i det lokala konsumentarbetet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en prioritering av budgetrådgivning och skuldsaneringsarbete i det lokala konsumentarbetet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ett förbättrat samarbete mellan den lokala kommunala konsumentverksamheten och socialtjänsten.
1990/91:L27 av Elisabet Franzén (mp) vari hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den kommunala konsumentverksamheten bör uppmuntras till att öka miljö- och energimedvetenheten hos konsumenterna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den kommunala konsumentverksamheten måste hålla isär de intressen den företräder när det gäller marknadsbevakning och andra uppgifter.
Motioner väckta under allmänna motionstiden 1990/91
1990/91:L706 av Birthe Sörestedt och Bengt Silfverstrand (båda s) vari hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en översyn av den samlade konsumentverksamheten med bl.a. syftet att förstärka den kommunala konsumentverksamheten.
1990/91:L710 av Roland Sundgren m.fl. (s) vari hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ett program för den lokala konsumentverksamheten.
1990/91:L711 av Ragnhild Pohanka och Kaj Nilsson (båda mp) vari hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att konsumentvägledarna bör uppmuntras att i möjligaste mån tala klarspråk, även när det gäller att avråda från produkter som av olika anledningar inte kan rekommenderas,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att inom ramen för en heltäckande konsumentupplysning särskild uppmärksamhet bör ägnas matvarorna.
1990/91:L717 av Martin Olsson m.fl. (c) vari hemställs
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den lokala konsumentverksamheten.
1990/91:L724 av Ulla Orring m.fl. (fp) vari hemställs
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den lokala konsumentrådgivningen.
1990/91:L725 av Elisabeth Persson m.fl. (v) vari hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om hur stödet till de lokala konsumentvägledarna och de frivilliga konsumentorganisationerna skall utformas.
1990/91:L726 av Rosa Östh och Kersti Johansson (båda c) vari -- med hänvisning till vad som anförts i motion 1990/91:Ub820 -- hemställs att riksdagen hos regeringen hemställer om att en utredning tillsätts med direktiv att lägga fram förslag till en bättre konsumentrådgivning och utbildning i konsumentfrågor i enlighet med vad i motionen anförts.
1990/91:L736 av Carl Frick och Inger Schörling (båda mp) vari hemställs
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att produktinformationen och konsumentvägledningen skall reformeras och förbättras.
Motion väckt med anledning av proposition 1990/91:149 om radio- och TV-frågor
1990/91:K79 av Krister Skånberg (mp) vari -- såvitt nu är i fråga -- hemställs
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökade anslag till konsumentupplysning.
Motion väckt med anledning av skrivelse 1990/91:77 Invandrar- och flyktingpolitiken
1990/91:Sf22 av Erkki Tammenoksa m.fl. (s) vari hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om konsumentupplysning till invandrare.
Utskottet
Inledning
Konsumentpolitiska riktlinjer har fastställts av riksdagen vid tre tillfällen -- år 1972 (prop. 1972:33, NU 40), år 1975 (prop. 1975:40, NU 26) och år 1986 (prop. 1985/86:121, LU 34). Det förstnämnda beslutet innebar bl.a. att konsumentverket inrättades som central förvaltningsmyndighet för konsumentfrågor medan för den lokala konsumentverksamheten förespråkades en utbyggnad av den kommunala konsumentorganisationen. I 1975 års beslut drogs ytterligare riktlinjer upp för den kommunala konsumentverksamheten med intentionerna att kommunernas medverkan i konsumentpolitiken skulle byggas ut väsentligt.
I 1986 års konsumentpolitiska beslut bekräftades att den lokala verksamheten skulle ges hög prioritet. I sitt av riksdagen godkända betänkande i ärendet (bet. LU 1985/86:34) framhöll utskottet att den lokala konsumentverksamheten spelar en central roll inom konsumentpolitiken. Detta förhållande hade enligt utskottet sin grund i att det är på lokal nivå man lättast fångar upp konsumentproblemen och når dem som i första hand behöver hjälp samt finner de flesta företag vars verksamhet berör konsumenterna. Utskottet underströk också vikten av en fortsatt, snabb utbyggnad av den lokala konsumentverksamheten, men hade förståelse för att man i särskilt de minsta och resurssvagaste kommunerna tvekade att använda de knappa resurserna till konsumentverksamhet. Utskottet påpekade dock att en satsning på konsumentpolitisk verksamhet kunde innebära att inte oväsentliga belopp sparades inom andra förvaltningsområden. Någon anledning att införa ett obligatorium kunde utskottet inte finna. Utskottet framhöll vidare att det fick ankomma på konsumentverket att lämna erforderligt stöd och biträde åt kommunerna när frågan om inrättande av konsumentverksamhet utreds på lokal nivå. Det var också angeläget att verket sökte initiera sådan utredning i kommuner där verksamhet på området saknades. Utskottet underströk också vikten av att konsumentfrågorna inte endast blev en tjänstemannafråga i kommunerna utan att de fick politisk förankring. Enligt utskottet hade konsumentverket som centralt konsumentorgan en viktig uppgift att fylla när det gällde att ge de förtroendevalda vägledning och stöd.
Frågor om obligatorisk kommunal konsumentverksamhet har därefter aktualiserats vid två tillfällen under senare tid nämligen år 1989 och år 1990 med anledning av motioner. I sina av riksdagen godkända betänkanden i ärendena (bet. 1988/89:LU17 och 1989/90:LU21) har utskottet -- i anslutning till en redovisning av konsumentverkets arbete med att stimulera och stödja utvecklingen av den lokala konsumentverksamheten -- framhållit att det var angeläget att utbyggnaden av den kommunala konsumentverksamheten fortsatte, och utskottet har utgått från att konsumentverket även i fortsättningen aktivt verkade i detta syfte. Utskottet har lika litet då som när frågan prövades år 1986 kunnat ansluta sig till uppfattningen att det bör vara obligatoriskt för kommunerna att tillhandahålla konsumentvägledning. Enligt vad utskottet uttalat måste det överlåtas på varje kommun att inom ramen för tillgängliga resurser fatta beslut om konsumentverksamheten.
Stöd till kommunal konsumentverksamhet
I skrivelsen redovisar regeringen hur den lokala konsumentverksamheten har utvecklats. Bedömningen är att verksamheten har byggts ut tillfredsställande fram till år 1990 även om viss oro funnits för att utbyggnaden gått för långsamt och för att kvaliteten i verksamheten varierar för mycket i landet. År 1990 hade 271 av landets 284 kommuner konsumentverksamhet men därefter minskade för första gången sedan verksamheten började byggas upp år 1972 antalet kommuner med kommunal konsumentverksamhet. Under senare tid har flera kommuner beslutat att lägga ned eller begränsa konsumentverksamheten.
I skrivelsen gör regeringen bedömningen att det behövs ett utökat stöd till den lokala konsumentverksamheten om den skall utvecklas i enlighet med riksdagens konsumentpolitiska beslut år 1986. Åtgärderna måste utgå från rådande ekonomiska läge och det pågående reformarbetet i kommunerna. Enligt regeringen bör åtgärder inriktas på att öka kunskaperna om den kommunala konsumentverksamheten och dess effekter samt utveckla formerna för en effektivare kommunal konsumentverksamhet. Vidare bör åtgärderna stärka frivilliga organisationers möjligheter att lokalt arbeta med konsumentfrågor samt effektivisera det statliga stödet till den lokala konsumentverksamheten.
Kunskaperna om den kommunala konsumentverksamheten och dess effekter anser regeringen kunna förbättras genom att verksamheten utvärderas i större utsträckning samt resultaten aktivt sprids i och mellan kommunerna. Regeringen har därför uppdragit åt konsumentverket att i samråd med riksrevisionsverket och Svenska kommunförbundet ta fram lokalt och centralt användbara modeller för att utvärdera effekterna av kommunal konsumentverksamhet. Samarbete skall sökas med universitet, högskolor och kommuner. Resultaten skall redovisas till regeringen senast den 31 augusti 1992.
När det gäller formerna för den kommunala konsumentverksamheten anser regeringen att verksamhetens arbetsområden bör preciseras. Verksamheten bör sålunda förskjutas ytterligare mot budgetrådgivning, tvistlösning, utbildning och kontakter med skolan, marknadsbevakning samt varuförsörjning. Vidare bör konsumentvägledarnas möjligheter att bygga upp sin kompetens förbättras. Regeringen har i detta syfte uppdragit åt konsumentverket att undersöka om möjligheterna för konsumentvägledarna att genomgå kvalificerad vidareutbildning kan ökas.
Regeringen anser att också det statliga stödet till lokal konsumentverksamhet bör utvecklas ytterligare. Regeringen har därför uppdragit åt konsumentverket att senast den 31 augusti 1992 lämna en samlad redovisning av stödets omfattning och inriktning samt behov av förändringar.
De senaste årens utveckling när det gäller den kommunala konsumentverksamheten har tagits upp i flera motioner som väckts under den allmänna motionstiden år 1991.
I motion L717 pekar Martin Olsson m.fl. (c) på att många kommuner under senare år begränsat sin konsumentverksamhet på grund av pressad ekonomi och yrkar att vikten av att stödja kommunernas konsumentverksamhet bör ges regeringen till känna (yrkande 3 delvis).
Ett liknande yrkande framställs i motion L724 av Ulla Orring m.fl. (fp) som begär att riksdagen skall uttala vikten av att konsumentvägledningen bibehålls i kommunerna (yrkande 9). Enligt motionärerna riskerar nu omkring en halv miljon människor att bli utan konsumentvägledning, och avveckling i stället för utveckling tycks vara kommunernas politik på området.
I motion L736 av Carl Frick och Inger Schörling (båda mp) anförs bl.a. att det i varje kommun bör finnas minst ett ställe där en samlad konsumentvägledning kan ges. I motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att produktinformationen och konsumentvägledningen skall reformeras och förbättras (yrkande 4).
Birthe Sörestedt och Bengt Silfverstrand (båda s) anför i motion L706 att det kan bli svårt för den kommunala konsumentverksamheten att leva upp till de konsumentpolitiska mål som riksdagen fastställt med de besparingar och nedskärningar som nu drabbat verksamheten. I motionen begärs ett tillkännagivande om behovet av en översyn av den samlade konsumentverksamheten med bl.a. syftet att förstärka den kommunala.
I motion L710 av Roland Sundgren m.fl. (s) begärs tillkännagivande om behovet av ett program för en bra lokal konsumentpolitik.
I motion L725 av Elisabeth Persson m.fl. (v) påpekas att möjligheterna till konsumentrådgivning är mycket varierande beroende på vilken kommun man bor i. Motionärerna yrkar att riksdagen hos regeringen skall begära förslag om hur stödet till de lokala konsumentvägledarna skall utformas (yrkande 1 delvis).
Utskottet erinrar om att den kommunala konsumentverksamheten är ett frivilligt åtagande för kommunerna. Det ankommer också på varje kommun att med utgångspunkt i sina förhållanden och förutsättningar avgöra hur verksamheten skall organiseras. Samtidigt är det för statsmakterna i hög grad angeläget att det finns en väl utbyggd lokal konsumentverksamhet. Det har också rått en bred politisk uppslutning kring en satsning på denna verksamhet. Som framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen spelar nämligen den lokala konsumentverksamheten en central roll i konsumentpolitiken, och riksdagsbeslutet år 1986 om inriktningen av konsumentpolitiken utgick från bedömningen att konsumentverksamhet skulle komma att finnas i samtliga landets kommuner inom en relativt nära framtid (bet. LU 1985/86:34 s. 60). Enligt utskottets mening har betydelsen av den kommunala konsumentverksamheten inte avtagit sedan år 1986 utan snarare ökat. Mot den angivna bakgrunden ser utskottet med oro på att den fram till år 1990 positiva utbyggnadstakten nu brutits genom att flera kommuner beslutat att lägga ned eller skära i konsumentverksamheten. Utskottet kan därför helt ansluta sig till motionärernas uppfattning om det angelägna i att den kommunala konsumentverksamheten stöds i olika former för att intentionerna i 1986 års konsumentpolitiska beslut skall kunna fullföljas.
Enligt utskottets mening är det värdefullt att regeringen nu i en skrivelse redovisar vilka initiativ som redan tagits eller kommer att tas för att utvecklingen mot en nedrustning av den lokala konsumentverksamheten skall kunna brytas. Utskottet kan helt ansluta sig till regeringens bedömning av vilka åtgärder som för närvarande är påkallade för att konsumentpolitiken även fortsättningsvis skall kunna ges en lokal förankring. De av regeringen förordade åtgärderna ligger också väl i linje med vad som anförs i motionerna. Motionärernas önskemål får därför anses i allt väsentligt tillgodosedda. Vad särskilt gäller motion L736 vill utskottet härutöver hänvisa till att enligt regeringens bedömning förköpsrådgivningen bör utvecklas så att bl.a. tillgängligheten till informationen förbättras. Någon riksdagens vidare åtgärd med anledning av motionerna kan således inte anses erforderlig. Utskottet avstyrker därmed bifall till motionerna L717 yrkande 3 i denna del, L724 yrkande 9, L736 yrkande 4, L706, L710 och L725 yrkande 1 i denna del.
Elisabeth Persson och Jan Jennehag (båda v) anser i motion L25, som väckts med anledning av skrivelsen, att det under en uppbyggnadsperiod är nödvändigt att ge statsbidrag till kommunerna för att konsumentverksamheten skall kunna utvecklas och verka på det sätt som förutsatts. Enligt motionärerna bör det ankomma på regeringen att närmare anvisa hur sådana bidrag skall utformas, för hur lång tid de skall kunna utgå och vilka förutsättningar som skall uppfyllas för att en kommun skall komma i åtnjutande av bidrag. I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen skall begära ett sådant förslag.
Som framgår av regeringens skrivelse kommer nu olika former av stöd att ges till den kommunala konsumentverksamheten. Enligt utskottets mening bör resultaten av dessa åtgärder avvaktas innan man överväger huruvida ytterligare stöd bör utgå. Utskottet vill vidare erinra om att tanken på att staten skall lämna ett särskilt ekonomiskt bidrag till kommunerna för utbyggande av konsumentverksamheten prövats och avvisats i samband med 1986 års konsumentpolitiska beslut (se bet. LU 1985/86:34 s. 60). Enligt utskottets mening kan i rådande statsfinansiella läge inte någon annan bedömning komma i fråga.
I sammanhanget vill utskottet också erinra om att behovet av ökade insatser i det läge som den kommunala konsumentverksamheten nu befinner sig i har beaktats i samband med vårens riksdagsbeslut om anslag till konsumentverket genom att delar av rationaliseringskravet återförts till verket för stöd till kommunal konsumentverksamhet. Också delar av det rationaliseringskrav som ställts på allmänna reklamationsnämnden har återförts med hänsyn till att belastningen på nämnden befarats öka genom att den kommunala konsumentverksamheten drabbas av nedskärningar (prop. 1990/91:100 bil. 15, LU22).
Med hänvisning till vad som sålunda anförts avstyrker utskottet bifall till motion L25.
Omfattningen och inriktningen av kommunal konsumentverksamhet
I 1986 års proposition om inriktningen av konsumentpolitiken gavs en beskrivning av vad kommunal konsumentverksamhet rimligen borde omfatta. En katalog med arbetsuppgifter som det är i konsumenternas intresse att kommunerna arbetar med redovisades. Arbetsområden som rådgivning, reklamationshantering, information, marknadsuppföljning, varu- och serviceförsörjning, utbildning och stöd till organisationer skulle ingå i verksamheten. I propositionen betonades att frågan om var tyngdpunkten skall ligga måste avgöras lokalt. Några tyngdpunktsförskjutningar förordades dock. Rådgivning till enskilda konsumenter som av tradition är en viktig del av samhällets konsumentpolitik skulle även framdeles vara en viktig uppgift för kommunerna. Relativt sett skulle emellertid mindre resurser satsas på området. Den rådgivning som gavs skulle i högre grad inriktas mot budgetrådgivning. Vidare skulle de tjänstemän som arbetade med konsumentfrågorna i kommunerna mer aktivt än tidigare kunna medverka till en uppgörelse mellan näringsidkare och konsument när det gäller reklamationer. Ökad tyngd skulle vidare ges åt marknadsbevakning, förebyggande insatser och samverkan med andra förvaltningar inom kommunen samt med organisationer och näringsliv. Vad sålunda redovisades i propositionen föranledde inga invändningar från riksdagens sida.
I den nu aktuella skrivelsen gör -- som tidigare nämnts -- regeringen den bedömningen att arbetsområdena för den kommunala konsumentverksamheten bör preciseras och ytterligare förskjutas mot budgetrådgivning, tvistlösning, utbildning och kontakter med skolan, marknadsbevakning och varuförsörjning. Konsumentvägledarnas möjligheter att bygga upp sin kompetens bör förbättras. Regeringen har därför uppdragit åt konsumentverket att undersöka om möjligheterna för konsumentvägledarna att genomgå kvalificerad vidareutbildning kan ökas.
I motion L24 av Birthe Sörestedt och Bengt Silfverstrand (båda s) anförs att konsumentvägledarnas insatser i skolan framstår som ytterst angelägna och inte bör begränsas till information direkt till eleverna eller genom studiebesök. Enligt motionärerna krävs att det byggs upp en mera kontinuerlig information i konsumentfrågor. I motionen yrkas tillkännagivande om ytterligare insatser för konsumentverksamhet inom utbildningen och utökade kontakter med skolan.
I motion L26 anför Stina Gustavsson (c) att allt fler människor numera behöver kvalificerad ekonomisk rådgivning för att långsiktigt kunna få en stabil ekonomi. Enligt motionären torde det i dag finnas risk för att den kommunala konsumentrådgivningen inte kommer att tilldelas erforderliga ekonomiska resurser för att kunna fullgöra alla de uppgifter som åvilar den. Under den närmaste framtiden bör dock rådgivning i budgetfrågor och arbete som syftar till skuldsanering för enskilda prioriteras högt i allt konsumentarbete, vilket enligt motionären bör ges regeringen till känna (yrkande 2). I motionen pekas också på att det i socionomutbildningen numera ingår utbildning i budgetrådgivning, men att den utbildning som socionomerna får dock inte leder till den kompetens som konsumentrådgivarna har i dessa frågor. För att effektivisera arbetet krävs därför, menar motionären, ett förbättrat samarbete mellan den lokala kommunala konsumentverksamheten och socialtjänsten, vilket också bör ges regeringen till känna (yrkande 3).
Utskottet har i det föregående framhållit att den kommunala konsumentverksamheten är ett frivilligt åtagande för kommunerna och att det ankommer på kommunerna att avgöra hur verksamheten skall organiseras. I linje härmed måste det överlåtas på kommunerna att själva avgöra var tyngdpunkten i verksamheten skall ligga med utgångspunkt i de lokala förhållandena. Några enhetliga, för alla kommuner gällande, riktlinjer om vilka arbetsuppgifter som skall prioriteras kan därför knappast ställas upp. I likhet med regeringen anser utskottet emellertid att vissa preciseringar av arbetsuppgifterna bör göras för att verksamheten skall kunna bedrivas effektivare.
Utskottet delar regeringens uppfattning att utbildning och kontakter med skolan bör ingå bland de insatser som nu skjuts i förgrunden. Av skrivelsen framgår att skolkontakterna utgör den i särklass vanligaste formen av samverkan mellan den kommunala konsumentverksamheten och andra kommunala förvaltningar. Sålunda hade år 1989 omkring 200 kommuner kontakt med skolan medan motsvarande siffra fem år tidigare var 50. Den vanligaste former för kontakterna utgörs visserligen alltjämt av att konsumentverksamheten tar emot studiebesök av lärare och elever och att konsumentvägledarna besöker enskilda skolklasser. Under år 1989 medverkade dock, enligt vad som upplyses i skrivelsen, omkring 50 konsumentvägledare i utbildning av lärare. Utskottet ser positivt på en ökad samverkan i konsumentfrågor inom och mellan kommunala förvaltningar och utgår från att kontakterna med skolan kommer att öka. Enligt vad som framgår av skrivelsen avser konsumentverket också att följa och dokumentera samverkan inom kommunerna när det gäller bl.a. skolan.
I sammanhanget vill utskottet även erinra om vad riksdagen nyligen uttalat i samband med behandlingen av en motion som gällde konsumentverkets informations- och utbildningsinsatser gentemot barn och ungdom. Utskottet framhöll därvid i sitt av riksdagen godkända betänkande (bet. 1990/91:LU22) att behovet av konsumentkunskaper hos barn och ungdom ökat i takt med att marknadsföringen riktats mot dessa grupper. Förhållandena hade också uppmärksammats av konsumentverket, som inom ramen för sin instruktion och tillgängliga resurser sedan många år arbetat med att utveckla metoder för att följa och bygga upp kunskaper om reklamens utveckling. Utskottet ansåg vidare att behovet av stöd till och utbildning av barn och ungdom i konsumentfrågor också i framtiden kommer att utgöra en viktig uppgift för konsumentverket och fann inte skäl att bifalla den då aktuella motionen.
Enligt utskottets mening finns det fog att anta att det arbete som bedrivs centralt av konsumentverket kommer att få genomslag också i den kommunala konsumentverksamheten.
Såvitt utskottet kan finna är motionärernas önskemål i allt väsentligt tillgodosedda genom att kontakter med skolan tillhör de arbetsområden som den kommunala konsumentverksamheten i framtiden bör prioritera. I anslutning härtill vill utskottet hänvisa till en av riksrevisionsverket nyligen avgiven revisionsrapport (dnr 1989:1048) Statens styrning och uppföljning av den kommunala konsumentverksamheten. Av rapporten framgår bl.a. att konsumentverksamheten i kommunerna ofta inte har den inriktning som statsmakterna prioriterat. Riksrevisionsverket anser därför att staten måste stödja och på effektivare sätt följa upp verksamheten i kommunerna. Vidare vill utskottet erinra om att, enligt vad som upplyses i skrivelsen, barn- och ungdomsdelegationen avser att under perioden 1990/91--1992/93 avsätta 6000000 kr. för projektverksamhet som ökar ungdomens engagemang och kunskaper i konsumentfrågor.
Med hänsyn till det anförda anser utskottet att något särskilt tillkännagivande i enlighet med önskemålet i motion L24 inte är erforderligt. Utskottet avstyrker därför bifall till motionen.
Utskottet ställer sig också positivt till att budget- och skuldrådgivning ges en mera framskjuten position. De hushållsekonomiska frågorna har under senare år kommit att spela en allt större roll i konsumentpolitiken, och ute i kommunerna har intresset och förståelsen för budget- och skuldrådgivning ökat väsentligt. Enligt utskottets mening är det angeläget att verksamheten med budget- och skuldrådgivning i kommunerna nu prioriteras ytterligare och ges ökat stöd. Ett skäl härtill är att konsumenternas efterfrågan på denna typ av konsumentrådgivning kan förväntas öka väsentligt. Ett annat tungt vägande skäl är de positiva effekterna för kommunernas ekonomi samt för de enskilda hushållens ekonomi och välbefinnande. Vinster kan också göras för staten genom färre ärenden hos tingsrätterna och kronofogdemyndigheterna. Vidare kan enligt vad som anförs i skrivelsen belastningen på samhällets vård- och hälsoresurser minska med sådana åtgärder.
Som framhålls av regeringen måste kommunernas insatser när det gäller budget- och skuldrådgivning variera beroende på vilken situation det hushåll är i som efterfrågar hjälp. Ett samarbete mellan konsumentvägledare och socialsekreterare torde emellertid vara det effektivaste sättet att bedriva verksamheten på. Utskottet har i det föregående ställt sig positivt till en ökad samverkan mellan kommunala förvaltningar, och utskottet utgår från att en sådan samverkan också kommer till stånd när det gäller budget- och skuldrådgivning.
För att budget- och skuldrådgivning skall kunna erbjudas i alla kommuner är det enligt utskottets mening angeläget att flera åtgärder vidtas. Kommunerna behöver sålunda få ytterligare hjälp att identifiera de vinster som verksamheten med budget- och skuldrådgivning kan ge. Flera kommuner måste också få praktiska förutsättningar att börja med budget- och skuldrådgivning. Det är även väsentligt att konsumentvägledare och socialsekreterare får erforderlig utbildning. I skrivelsen redovisas ett flertal åtgärder som redan har vidtagits eller kommer att vidtas i dessa syften. Enligt utskottets mening får dessa åtgärder anses för närvarande vara till fyllest.
Med hänsyn till det anförda anser utskottet att något särskilt tillkännagivande i enlighet med motionärens önskemål inte är erforderligt. Utskottet avstyrker därför bifall till motion L26 yrkandena 2 och 3.
Arbetsområden för konsumentverksamheten som inte direkt berörs av åtgärdsförslagen i regeringens skrivelse tas upp i tre motioner.
I motion L27 av Elisabet Franzén (mp) begärs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den kommunala konsumentverksamheten bör uppmuntras till att öka miljö- och energimedvetenheten hos konsumenterna (yrkande 1). Motionären framhåller att det för närvarande endast i ett hundratal kommuner finns konsumentvägledare som arbetar med miljöaspekterna på konsumtion. Om konsumenterna blev mer miljömedvetna skulle de kommunala kostnaderna för sophanteringen och omhändertagandet av avfall minska. I Göteborg har det visat sig rationellt och ändamålsenligt att låta konsumentkontoret även få hand om energisparrådgivningen i kommunen. Motionären anser att regeringen bör komplettera sitt åtgärdspaket med insatser som kan stärka kommunernas möjligheter att ge bättre miljö- och energiupplysning till konsumenterna.
I motion L726 begär Rosa Östh och Kersti Johansson (båda c) att riksdagen hos regeringen skall hemställa om en utredning med direktiv att lägga fram förslag till en bättre konsumentrådgivning och utbildning i konsumentfrågor som gäller kost och hälsa. Motivering till yrkandet återfinns i motion Ub820, vari motionärerna anför att de kommunala indragningarna av konsumentrådgivningen bidrar till att de svagaste konsumentgrupperna kan komma att försättas i en ännu sämre ställning än tidigare. Med knappa resurser skall många hushåll -- inte minst barnfamiljerna -- klara av att ha en väl sammansatt kost. Enligt motionärerna finns det många bland dessa som behöver råd och hjälp i konsumentfrågor.
I motion L711 av Ragnhild Pohanka och Kaj Nilsson (båda mp) anförs att konsumenterna numera till följd av reklamens utbredning i allmänhet styrs mer av kommersiella krafter än av verkliga behov. Makten över maten är enligt motionärerna koncentrerad till multinationella bolag och har blivit en faktor som skapar oro i världen och kan bli ett hot mot våra livsvillkor. Enligt motionärerna bör utvecklingen mötas genom upplysning och stöd till konsumenterna och en aktiv konsumentvägledning. I motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att inom ramen för en heltäckande konsumentupplysning särskild uppmärksamhet bör ägnas matvarorna (yrkande 2).
Som utskottet tidigare framhållit måste det överlåtas åt kommunerna att med utgångspunkt i de lokala betingelserna och konsumenternas önskemål själva avgöra var tyngdpunkten i konsumentverksamheten skall ligga. Det är givetvis en fördel om konsumentrådgivningen kan omfatta miljö- och energiaspekter liksom andra områden som är av betydelse för konsumenterna. Några hinder för kommunerna att satsa på sådana projekt finns inte heller. Vad frågan nu gäller är emellertid vad man från statsmakternas sida kan och bör göra för att stödja och utveckla den kommunala konsumentverksamheten i ett läge då kommunernas ekonomi föranlett nedskärningar av verksamheten. Utskottet delar härvidlag regeringens uppfattning att det finns en risk för att alltför många och stora uppgifter leder till att verksamhetens gränser blir otydliga. Ett alltför brett arbetsfält ställer också stora krav på konsumentvägledarna. Det är därför enligt utskottets mening nödvändigt att vissa prioriteringar görs för att den kommunala konsumentverksamheten skall kunna effektiviseras. Utskottet har i det föregående också ställt sig bakom regeringens bedömning att arbetsområdena bör preciseras. Den tidigare nämnda rapporten från riksrevisionsverket visar att en sådan åtgärd är påkallad.
På grund av det anförda ställer sig utskottet avvisande till att riksdagen nu skall göra ett uttalande i enlighet med motionärens önskemål. Utskottet avstyrker således bifall till motion L27 yrkande 1.
Frågor rörande kost och hälsa faller för närvarande utanför arbetsområdet för konsumentverket och den kommunala konsumentverksamheten. Information och rådgivning i sådana spörsmål ankommer i stället på andra myndigheter, främst då livsmedelsverket och socialstyrelsen. Enligt utskottets mening kan det inte gärna komma i fråga att konsumentrådgivningen nu skall ges vidgade arbetsuppgifter. Behovet av konsumentupplysning rörande kostfrågor får därför tillgodoses på annat sätt.
Regeringen har i proposition 1990/91:175 om vissa folkhälsofrågor, vilken nyligen avlämnats till riksdagen, föreslagit att ett statligt folkhälsoinstitut skall inrättas den 1 januari 1992. Institutets huvuduppgift skall vara att på nationell nivå driva bl.a. folkhälsofrämjande arbete av sektorsövergripande karaktär och omsätta hälsopolitiska initiativ till programarbete. Inom ramen för de olika programmen skall institutet producera, ställa samman och sprida kunskap. Vad gäller kunskapsspridningen skall denna ske i nära samarbete med och genom frivilliga organisationer, arbetsmarknadens parter, kommuner och landsting m.fl. Frågor om kost och hälsa torde komma att ingå som en naturlig del i folkhälsoinstitutets arbete.
Enligt utskottets mening får syftet med motion L726 anses tillgodosett genom förslagen i propositionen. Utskottet avstyrker därför bifall till motionen.
Utskottets ovan gjorda ställningstaganden innebär att utskottet också avstyrker bifall till motion L711 yrkande 2.
Marknadsbevakning har under många år varit en viktig konsumentpolitisk uppgift för kommunerna. Syftet är bl.a. att förmedla iakttagelser om missförhållanden på marknaden till centrala myndigheter och att mäta effekterna på marknaden av olika konsumentpolitiska åtgärder. Marknadsbevakningen har också en viktig funktion lokalt. Den skall uppmärksamma och avhjälpa problem, öka kunskaperna hos företagen om de regler som gäller till skydd för konsumenterna, stimulera till egenåtgärder m.m.
I skrivelsen bedömer regeringen att behovet av marknadsbevakning ökar och att det bör prövas hur de samlade resurserna för denna uppgift kan utnyttjas effektivare. Regeringen har därför uppdragit åt konsumentverket att utreda hur arbetsmetoderna samt samarbetet mellan stat och kommun kan utvecklas när det gäller sådan bevakning. Resultaten skall redovisas till regeringen senast den 31 augusti 1992.
I motion L27 av Elisabet Franzén (mp) anförs beträffande marknadsbevakningen att arbetet med stöd till både konsumenter och företagare kan leda till oklarhet om vilka intressen som konsumentsekreterarna egentligen företräder. I motionen yrkas att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna vad som anförts om att den kommunala konsumentverksamheten måste hålla isär de intressen den företräder när det gäller marknadsbevakning och andra uppgifter (yrkande 2).
Utskottet ansluter sig till regeringens bedömning när det gäller behovet av en utökad marknadsbevakning. Mot bakgrund av vad som ovan redovisats rörande syftet med marknadsbevakningen kan utskottet inte finna annat än att motionen måste bygga på ett missförstånd. Någon tvekan om att kommunens företrädare i sådana sammanhang har att ta till vara konsumenternas intressen föreligger inte. Något särskilt tillkännagivande i den saken är således inte påkallat, och utskottet avstyrker bifall till motion L27 yrkande 2.
I motion L711 av Ragnhild Pohanka och Kaj Nilsson (båda mp) yrkas att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna att konsumentvägledarna bör uppmuntras till att i möjligaste mån tala klarspråk även när det gäller att avråda från produkter som av olika anledningar inte kan rekommenderas (yrkande 1).
Vid förköpsrådgivning liksom eljest vid rådgivning inom den lokala konsumentverksamheten måste det enligt utskottets mening ankomma på den som svarar för rådgivningen i det enskilda fallet att avgöra vilka råd han skall lämna konsumenten. Några hinder mot att han därvid uttryckligen avråder konsumenten från att välja en viss produkt finns inte. Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motion L711 yrkande 1.
Stöd till frivilliga konsumentorganisationer
Genom riksdagens beslut om livsmedelspolitiken våren 1990 (prop. 1989/90:146, bet. JoU25) infördes ett särskilt stöd till ideella konsumentorganisationer. För innevarande budgetår har 2000000 kr. anvisats för ändamålet. Syftet med stödet är att stimulera och stärka konsumenternas inflytande på livsmedelskedjans olika led i frågor som rör livsmedelspolitiken. Medlen är avsedda att användas bl.a. som stöd till ideella organisationer som driver projekt med anknytning till livsmedels- och konsumentpolitiska frågor. Regeringen beslutade hösten 1990 att medlen skall disponeras av konsumentverket enligt de grunder som riksdagen angett.
Också för budgetåret 1991/92 har ett belopp på 2000000 kr. anvisats för stöd till ideella konsumentorganisationer (prop. 1990/91:100 bil. 15, bet. LU22).
I skrivelsen anser regeringen att de frivilliga organisationerna bör stödjas ytterligare i sitt konsumentpolitiska arbete och att lokala insatser är särskilt viktiga. För att stärka konsumentpolitiken kommer statsrådet Wallström att knyta en samrådsgrupp till sig som skall stimulera utvecklingen på området och öka förutsättningarna att hävda konsumentperspektivet inom olika samhällssektorer.
Vikten av frivilliga insatser på konsumentområdet tas upp i tre motioner. Martin Olsson m.fl. (c) anser i motion L717 att det är väsentligt att olika organisationer, bl.a. studieorganisationer, får möjligheter att vara ett komplement till samhällets konsumentpolitiska organ. Vikten av att stödja organisationer som kan verka inom det konsumentpolitiska området bör enligt motionärernas mening ges regeringen till känna (yrkande 3 delvis).
Också i motion L725 av Elisabeth Persson m.fl. (v) tas upp frågor som gäller de frivilliga organisationerna. Motionärerna anför att de oberoende konsumentrörelserna som nu börjar växa fram inte står i motsättning till vare sig den kommunala eller centrala verksamheten utan kompletterar denna. Motionärerna menar att stödet till de frivilliga organisationerna måste utökas om de av riksdagen fastställda konsumentpolitiska målen och riktlinjerna skall uppfyllas. I motionen hemställs att riksdagen hos regeringen skall begära förslag om hur stödet till de frivilliga konsumentorganisationerna skall utformas (yrkande 1 delvis).
I motion L26 anser Stina Gustavsson (c) att det är viktigt att pröva alla vägar som kan leda till förstärkningar av den lokala konsumentverksamheten. I många län driver hushållningssällskapen en aktiv konsumentupplysningsverksamhet. Sällskapens arbete kan i betydligt större utsträckning än i dag enligt motionärens mening utgöra ett viktigt komplement till den lokala kommunala konsumentorganisationen. Det är därför angeläget anser motionären att sällskapens kompetens tas till vara och att de får del av de ekonomiska resurser som nu riktas till denna sektor. I motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som sålunda anförts om hushållningssällskapens betydelse i det lokala konsumentarbetet (yrkande 1).
Vad först angår motionerna L717 och L725 konstaterar utskottet att det inte råder några delade meningar mellan regeringen och motionärerna i fråga om betydelsen av det arbete som utförs av frivilliga organisationer på konsumentområdet. Också när det gäller behovet av stöd till organisationerna är synen enhetlig. Utskottet har för sin del inte någon annan uppfattning i saken och anser det tillfredsställande att som framgår av skrivelsen de frivilliga organisationernas konsumentpolitiska arbete nu skall stödjas ytterligare. Något särskilt tillkännagivande med anledning av motionerna kan således inte anses erforderligt, och utskottet avstyrker följaktligen bifall till motionerna L717 yrkande 3 i denna del och L725 yrkande 1 i denna del.
Som påpekas i motion L26 bedriver hushållningssällskapen ett värdefullt arbete på det konsumentpolitiska området. Som ovan redovisats kan stöd utgå till ideella organisationer för att stimulera dem att agera och stärka deras möjligheter att utöva inflytande på livsmedelspolitiken. Av den nu aktuella skrivelsen framgår att stöd i andra former också kan utgå till konsumentorganisationer. Utskottet anser inte att riksdagen nu bör göra några uttalanden som innebär att en viss organisation skulle prioriteras vid fördelningen av det stöd som kan utgå till konsumentorganisationer. Utskottet avstyrker på anförda skäl bifall till motion L26 yrkande 1.
Övriga frågor
I motion K79, som väckts med anledning av proposition 1990/91:149 om radio- och TV-frågor, anser Krister Skånberg (mp) att reklamen i TV borde ersättas med konsumentupplysning, som skulle bekostas via ökade anslag på konsumentområdet. I motionen yrkas (yrkande 2) att riksdagen beslutar att ge regeringen till känna vad som sålunda anförts.
Riksdagen har nyligen (prop. 1990/91:100 bil. 15, bet. LU22) tagit ställning till frågor om anslag på konsumentområdet för det kommande budgetåret. Enligt utskottets mening bör riksdagen inte nu göra något uttalande om ökade anslag för eller inriktningen av det konsumentpolitiska arbetet. Frågor av denna art bör i stället tas upp i samband med att riksdagen -- med tillämpning av det nya budgetsystemet -- fastställer medelsramar för myndigheterna på konsumentområdet. Utskottet avstyrker därför bifall till motion K79 yrkande 2.
I motion Sf22 av Erkki Tammenoksa m.fl. (s), som väckts med anledning av regeringens skrivelse 1990/91:77 om invandrar- och flyktingpolitiken, yrkas tillkännagivande om bättre uppmärksamhet på frågor som gäller konsumentupplysning till invandrare. Motionärerna menar att invandrarna ofta har svårt att tillgodogöra sig konsumentinformation och för många flyktingar är konsumentlagstiftning helt nya begrepp.
I likhet med motionärerna anser utskottet att det självfallet är angeläget att våra invandrare får en tillfredsställande konsumentinformation så att de liksom andra människor här i landet kan ta till vara sina rättigheter. Enligt vad utskottet inhämtat har spörsmålet också uppmärksammats inom konsumentverket, och verkets utbildningsenhet har i samarbete med den kommunala konsumentverksamheten i Trollhättan tagit fram informationsmaterial som riktar sig till invandrare och flyktingar. Materialet -- Konsument i Sverige -- innehåller information om avtal och priser, öppet köp och bytesrätt, hemförsäljningslagen och ångerveckan, konsumentköplagen, konsumentkreditlagen, marknadsföringslagen samt om hur man sköter textilier. Informationsmaterialet finns på följande språk: arabiska, engelska, finska, kurdiska, persiska, polska, serbokroatiska, spanska och turkiska. Konsument i Sverige tillhandahålls utan kostnad i begränsade upplagor, men är tryckt på grovt papper för att underlätta kopiering alltefter beställarens behov. Enligt vad utskottet erfarit har konsumentverket också medverkat vid framtagande av informationsmaterial, som genom invandrarverkets försorg ges till alla som får uppehållstillstånd.
Utskottet, som förutsätter att konsumentverket även i fortsättningen ägnar uppmärksamhet åt konsumentupplysningen till invandrare, anser med hänsyn till det anförda att någon riksdagens vidare åtgärd med anledning av motionen inte är erforderlig. Utskottet avstyrker därför bifall till motion Sf22.
Utöver vad utskottet anfört i det föregående föranleder skrivelsen och motionerna inte några uttalanden från utskottets sida.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande stöd till kommunal konsumentverksamhet att riksdagen med avslag på motion 1990/91:L706, motion 1990/91:L710, motion 1990/91:L717 yrkande 3 i denna del, motion 1990/91:L724 yrkande 9, motion 1990/91:L725 yrkande 1 i denna del och motion 1990/91:L736 yrkande 4 lämnar utan erinran vad som anförs i regeringens skrivelse i denna del,
2. beträffande statsbidrag till kommunal konsumentverksamhet att riksdagen avslår motion 1990/91:L25, res. 1 (v)
3. beträffande konsumentverksamhet gentemot barn och ungdom att riksdagen med avslag på motion 1990/91:L24 lämnar utan erinran vad som anförs i regeringens skrivelse i denna del,
4. beträffande budgetrådgivning att riksdagen med avslag på motion 1990/91:L26 yrkandena 2 och 3 lämnar utan erinran vad som anförs i regeringens skrivelse i denna del, res. 2 (c)
5. beträffande miljö- och energirådgivning att riksdagen avslår motion 1990/91:L27 yrkande 1, res. 3 (mp)
6. beträffande kost och hälsa att riksdagen avslår motion 1990/91:L726, res. 4 (c)
7. beträffande konsumentupplysning om matvaror att riksdagen avslår motion 1990/91:L711 yrkande 2,
8. beträffande marknadsbevakning att riksdagen avslår motion 1990/91:L27 yrkande 2, res. 5 (mp)
9.beträffande konsumentvägledarnas agerande att riksdagen avslår motion 1990/91:L711 yrkande 1,
10. beträffande stöd till frivilliga konsumentorganisationer att riksdagen med avslag på motion 1990/91:L717 yrkande 3 i denna del och motion 1990/91:L725 yrkande 1 i denna del lämnar utan erinran vad som anförs i regeringens skrivelse i denna del,
11. beträffande hushållningssällskapen att riksdagen avslår motion 1990/91:L26 yrkande 1, res. 6 (c)
12. beträffande konsumentupplysning i TV att riksdagen avslår motion 1990/91:K79 yrkande 2, res. 7 (mp)
13. beträffande konsumentupplysning till invandrare att riksdagen avslår motion 1990/91:Sf22,
14. beträffande regeringens skrivelse i övrigt att riksdagen lämnar utan erinran vad som anförs i regeringens skrivelse i den mån det inte omfattas av vad utskottet hemställt ovan under momenten 1, 3, 4 och 10.
Stockholm den 16 maj 1991
På lagutskottets vägnar
Rolf Dahlberg
Närvarande: Rolf Dahlberg (m), Owe Andréasson (s), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Inger Hestvik (s), Allan Ekström (m), Gunnar Thollander (s), Lena Boström (s), Margareta Gard (m), Bengt Harding Olson (fp), Stina Eliasson (c), Elisabeth Persson (v), Elisabet Franzén (mp), Anita Jönsson (s), Gunilla Andersson (s), Sven-Åke Nygårds (s) och Ulla-Britt Åbark (s).
Reservationer
1. Statsbidrag till kommunal konsumentverksamhet (mom. 2)
Elisabeth Persson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar med "Som framgår" och på s. 8 slutar med "motion L25" bort ha följande lydelse:
Som framgår av regeringens skrivelse kommer nu olika former av stöd att ges till den kommunala konsumentverksamheten. Enligt utskottets mening är det emellertid ytterst tveksamt om detta stöd är tillräckligt för att den kommunala konsumentverksamheten skall kunna utvecklas på det sätt som förutsatts i 1986 års konsumentpolitiska beslut. På grund av kommunernas ansträngda ekonomi är de tvingade till rationaliseringar och omprövningar av den verksamhet som bedrivs, och som framgår av skrivelsen väljer många kommuner att dra ned på sin konsumentverksamhet. Enligt utskottets bedömning kan inte heller en fortsatt nedåtgående trend av verksamhetens omfattning uteslutas mot bakgrund av det ekonomiska läget. Eftersom verksamheten är frivillig för kommunerna är den också lätt att lägga ned. Redan med nuvarande omfattning är det svårt för en stor del av kommunerna att bedriva annat än efterfrågestyrd direktrådgivning. Det föreligger således inte överensstämmelse mellan de av statsmakterna uppsatta konsumentpolitiska målen och verksamheten i kommunerna.
Mot bakgrund av det anförda finner utskottet i likhet med motionärerna i motion L25 att det är nödvändigt att statsbidrag -- i vart fall under den närmast tiden -- utgår till kommunerna för att de skall få möjlighet att bygga upp sin konsumentverksamhet och få den att utvecklas i enlighet med 1986 års konsumentpolitiska beslut. Eftersom konsumentverksamhet på sikt är samhällsekonomisk lönsam kan det rådande statsfinansiella läget inte åberopas som skäl mot statsbidrag till kommunernas konsumentverksamhet. Enligt utskottets mening bör det ankomma på regeringen att framlägga förslag till riksdagen om hur ett sådant bidragssystem kan utformas samt till medelsanvisning.
Vad utskottet sålunda med bifall till motion L25 anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande statsbidrag till kommunal konsumentverksamhet att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L25 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
2. Budgetrådgivning (mom. 4)
Martin Olsson och Stina Eliasson (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som börjar med "Som framhålls" och på s. 11 slutar med "och 3" bort ha följande lydelse:
Som framhålls i motion L26 finns det emellertid en uppenbar risk för att den kommunala budgetrådgivningen inte kommer att tilldelas erforderliga ekonomiska resurser. I skrivelsen föreslår regeringen visserligen en del åtgärder i syfte att få till stånd budget- och skuldrådgivning i alla kommuner. Enligt utskottets mening är det dock ytterst tveksamt om åtgärderna är tillräckliga. Behovet av sådan rådgivning har dokumenterats och konsumenternas efterfrågan är stor. Efterfrågan torde också -- såsom framhålls i skrivelsen -- komma att öka bl.a. genom skattereformen, den nya ordningen för bostadsfinansieringen och återhållsamma lönekrav, vilka sammantagna förändrar många hushålls ekonomiska situation. Också socialtjänstens personal väntas i större utsträckning efterfråga detta hjälpmedel i sitt arbete. I likhet med motionärerna i motion L26 anser utskottet också att det krävs ett förbättrat samarbete mellan den lokala konsumentverksamheten och socialtjänsten.
Vad utskottet med tillstyrkan av motion L26 yrkandena 2 och 3 anfört bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande budgetrådgivning att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L26 yrkandena 2 och 3 samt med anledning av regeringens skrivelse i denna del som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
3. Miljö- och energirådgivning (mom. 5)
Elisabet Franzén (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som börjar med "Som utskottet" och på s. 12 slutar med "yrkande 1" bort ha följande lydelse:
Som utskottet tidigare framhållit måste det överlåtas åt kommunerna att med utgångspunkt i de lokala betingelserna och konsumenternas önskemål själva avgöra var tyngdpunkten i konsumentverksamheten skall ligga. När man nu från statsmakternas sida vill stödja och utveckla den kommunala konsumentverksamheten är det därför angeläget att detta stöd blir brett, så att kommunerna erbjuds hjälp inom många områden.
Som framhålls i motion L27 är det endast i ett hundratal kommuner som konsumenterna kan få hjälp med miljöaspekter på konsumtion. Enligt utskottets mening är detta förhållande otillfredsställande särskilt mot bakgrund av att erfarenheterna av sådan verksamhet även på kort sikt visat sig lönsam såväl för kommunerna som för konsumenterna genom att sopvolymen minskar och innehållet av miljöskadliga ämnen reduceras.
Utskottet vill mot denna bakgrund framhålla vikten av att information och utbildning av kommuner och konsumentrådgivare i miljö- och energirådgivningen ges en framskjutande plats bland de arbetsområden som bör prioriteras.
Vad utskottet med tillstyrkan av motion L27 yrkande 1 anfört bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande miljö- och energirådgivning att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L27 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
4. Kost och hälsa (mom. 6)
Martin Olsson och Stina Eliasson (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 12 som börjar med "Frågor rörande" och slutar med "till motionen" bort ha följande lydelse:
Som framhålls i motion L726 ökar ständigt behovet av konsumentupplysning i frågor som gäller kost och hälsa. Den informationsverksamhet på området som i dag utförs av livsmedelsverket och socialstyrelsen är enligt utskottets mening otillräcklig, och frågorna måste föras närmare konsumenterna. För att åstadkomma detta bör övervägas om den kommunala konsumentverksamheten inte borde ta sig an också detta ämnesområde. En sådan ordning framstår som naturlig mot bakgrund av vad som nyligen föreslagits i proposition 1990/91:175 om vissa hälsofrågor. Frågor om kost och hälsa borde ingå som en naturlig del i det kommande folkhälsoarbetet och kunskapsspridning ske bl.a. genom kommunerna.
Utskottet anser att det med ovan angivna utgångspunkter finns skäl att närmare utreda frågan om en bättre konsumentrådgivning och utbildning i kost- och hälsofrågor.
Vad utskottet med tillstyrkan av motion L726 anfört bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse:
6. beträffande kost och hälsa att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L726 som sin mening ger regeringen till känna utskottet anfört.
5. Marknadsbevakning (mom. 8)
Elisabet Franzén (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som börjar med "Utskottet ansluter" och slutar med "yrkande 2" bort ha följande lydelse:
Som framhålls i motion L27 ställer marknadsbevakningen särskilda krav på konsumentvägledarna. När de, såsom förutsätts i skrivelsen, skall ha kontakt med företagen kan det många gånger vara svårt för dem att hålla isär handelns och konsumenternas intressen. Vidare kan det, såsom motionären också gör, ifrågasättas om konsumentvägledarna över huvud taget skall använda sin dyrbara tid till att informera företagen om vad som gäller på konsumentområdet. Enligt utskottets mening borde näringslivets informationsbehov i första hand tillgodoses via branschorganisationer eller på annat sätt, och konsumentvägledarna i första hand ägna sig åt att stödja konsumenterna.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion L27 yrkande 2 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:
8. beträffande marknadsbevakning att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L27 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
6. Hushållningssällskapen (mom. 11)
Martin Olsson och Stina Eliasson (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 15 som börjar med "Som påpekas" och slutar med "yrkande 1" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att det är viktigt att pröva alla vägar som kan leda till att den lokala konsumentverksamheten förstärks. Som påpekas i motion L26 bedriver hushållningssällskapen ett värdefullt arbete på det konsumentpolitiska området, och enligt utskottets mening bör detta arbete stödjas. Hushållningssällskapens arbete kan i betydligt större utsträckning än i dag bli ett viktigt komplement till den kommunala konsumentverksamheten, och utskottet anser att det är angeläget att sällskapen får del av de ekonomiska resurser som ställs till förfogande för stöd åt konsumentorganisationerna.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion L26 yrkande 1 ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse:
11. beträffande hushållningssällskapen att riksdagen med bifall till motion 1990/91:L26 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
7. Konsumentupplysning i TV (mom. 12)
Elisabet Franzén (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 15 som börjar med "Riksdagen har" och slutar med "yrkande 2" bort ha följande lydelse:
I likhet med motionären anser utskottet att vi behöver mer, bredare och bättre konsumentupplysning i Sverige -- pedagogiskt utformad, informativ och underhållande. Utgångspunkten för informationen bör bl.a. vara att hjälpa konsumenterna att se sina behov och möjligheter. Förutom positiva effekter för miljö- och resursbevarande skulle konsumentupplysning av detta slag öka konsumenternas självtillit och självförsörjning.
För denna typ av konsumentupplysning är TV ett utomordentligt medium, och enligt utskottets mening bör den möjlighet som TV-mediet erbjuder i detta sammanhang tas till vara på ett helt annat sätt än för närvarande. Konsumentupplysningen i TV skulle därmed också komma att utgöra en motvikt mot den kommersiella reklamen. För att möjliggöra detta och över huvud taget förbättra konsumentupplysningen bör enligt utskottets mening ytterligare resurser ställas till konsumentverksamhetens förfogande både centralt och lokalt. Det får ankomma på regeringen att i samband med nästa års budgetproposition närmare ange förslag till medelsanvisning för en utvidgad konsumentupplysning i enlighet med det anförda.
Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motion K79 yrkande 2 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande lydelse:
12. beträffande konsumentupplysning i TV att riksdagen med anledning av motion 1990/91:K79 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Särskilt yttrande
1. Kommunal konsumentverksamhet
Rolf Dahlberg, Allan Ekström och Margareta Gard (alla m) anför:
Vi vill erinra om att den kommunala konsumentverksamheten enligt 1986 års konsumentpolitiska beslut (prop. 1985/86:121, LU 34, rskr. 292) är ett frivilligt åtagande för kommunerna, och att tanken på att staten skall lämna ekonomiska bidrag till verksamheten därvid bestämt avvisats. När frågor om obligatorisk kommunal konsumentverksamhet aktualiserats under senare tid har riksdagen också uttalat att det måste överlåtas på varje kommun att inom ramen för tillgängliga resurser fatta beslut om sin konsumentverksamhet (se bet. 1988/89:LU17 och 1989/90:LU21).
Innebörden av dessa riksdagsbeslut är att det ankommer på varje enskild kommun att med utgångspunkt i sina förhållanden och förutsättningar avgöra om konsumentverksamhet över huvud taget skall bedrivas och, i så fall, om omfattningen och organisationen. Kommunal konsumentverksamhet kan aldrig bli framgångsrik om kommunerna inte själva är övertygade om det positiva värdet av den.
Enligt vår mening måste dessa ställningstaganden vara utgångspunkten när frågor om stöd och hjälp av olika slag till den kommunala konsumentverksamheten behandlas.
Mot bakgrund av det anförda ställer vi oss avvisande till mycket av vad som föreslås och redovisas i skrivelsen samt i flera av motionerna. Vi anser att det saknas anledning för riksdagen att göra några närmare ställningstaganden i sak. Åtgärder som innebär att staten mer eller mindre påtvingar kommunerna att starta eller utvidga konsumentverksamhet bör inte stödjas. Vi har emellertid inte reserverat oss mot alla de olika detaljuttalanden som görs i utskottets betänkande med anledning av regeringens skrivelse och motionerna utan i stället valt att genom detta särskilda yttrande framlägga vår principiella ståndpunkt vad avser kommunal konsumentverksamhet.