Ändring av fridskränkningsbrotten

Betänkande 1999/2000:JuU3

Justitieutskottets betänkande 1999/2000:JUU03

Ändring av fridskränkningsbrotten

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Propositionen
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan
• Reservationer

1999/2000

JuU3

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet ett
regeringsförslag om ändring i brottsbalkens
bestämmelse om straff för grov fridskränkning och
grov kvinnofridskränkning. Ändringen innebär att det
för ansvar för sådant brott inte skall krävas att
det föreligger ytterligare integritetskränkningar
utöver dem som avses med åtalet.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag.

Till betänkandet har fogats två reservationer.

Propositionen

I proposition 1998/99:145 (Justitiedepartementet)
har regeringen föreslagit att riksdagen antar
regeringens förslag till lag om ändring i
brottsbalken.

Lagförslaget, som granskats av Lagrådet, har fogats
till betänkandet som bilaga.

Motionerna

Motion väckt med anledning av propositionen

1999/2000:Ju2 av Ragnwi Marcelind och Ingemar
Vänerlöv (kd) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
förtydligad lagtext angående grov fridskränkning och
grov kvinnofridskränkning där hänsyn tas till
Lagrådets påpekande av behovet av en mer
genomgripande reform,

2. att riksdagen avslår regeringens nuvarande
lagförslag vad gäller grov fridskränkning och grov
kvinnofridskränkning.

Motioner väckta under allmänna motionstiden
1998

1998/99:So462 av Helena Bargholtz m.fl. (fp) vari
yrkas

3. att riksdagen beslutar att höja straffminimum
för grovt kvinnofridsbrott till ett års fängelse.

1998/99:A808 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari yrkas

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts angående skärpt
lagstiftning och nollvision när det gäller brott mot
kvinnor.

Motioner väckta under allmänna motionstiden
1999

1999/2000:Ju720 av Amanda Agestav (kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en utvärdering av
lagen om kvinnofridsbrott.

1999/2000:Ju721 av Lena Ek m.fl. (c, m, kd, fp, mp)
vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om uppföljning av
effekterna av det nya kvinnofridsbrottet,

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om behovet av en
analys av straffsatsernas tillämpning liksom i
vilken utsträckning straff utmäts.

Utskottet

Inledning

Ärendet och dess beredning

Den 1 juli 1998 infördes i 4 kap. brottsbalken (BrB)
en ny paragraf, 4 a § (prop. 1997/98:55, bet.
1997/98:JuU13, rskr. 1997/98:250). Paragrafen upptar
bestämmelser om brotten grov fridskränkning
respektive grov kvinnofridskränkning. Enligt
paragrafens första stycke gäller att den som begår
brottsliga gärningar enligt 3, 4 eller 6 kap. BrB
mot en närstående eller tidigare närstående person
skall, om gärningarna varit ett led i en upprepad
kränkning av personens integritet och varit ägnade
att allvarligt skada personens självkänsla, dömas
för grov fridskränkning till fängelse, lägst sex
månader och högst sex år. Av andra stycket framgår
att om gärningarna begåtts av en man mot en kvinna
som han är eller har varit gift med eller som han
bor eller har bott tillsammans med under
äktenskapsliknande förhållanden, skall han i
stället dömas för grov kvinnofridskränkning till
samma straff.

Högsta domstolen (HD) prövade genom en den 19 mars
1999 meddelad dom (mål B 53-99, NJA 1999 s. 102) för
första gången ett mål som rörde tillämpning av
bestämmelsen om grov kvinnofridskränkning. HD tog
bl.a. ställning till innebörden av kravet att
gärningarna skall ha varit ett led i en upprepad
kränkning av brottsoffrets integritet.

Med anledning av HD:s dom förordade Riksåklagaren
(RÅ) i en framställning till Justitiedepartementet
den 31 mars 1999 en översyn och omarbetning av den
ifrågavarande paragrafen (dnr Ju1999/1774/L5).

Inom departementet utarbetades, med utgångspunkt i
RÅ:s framställning, ett utkast till lagrådsremiss.
Utkastet har remissbehandlats.

Till grund för förslaget i propositionen ligger det
nämnda utkastet och remissbehandlingen av detta.

Lagrådet har i sitt yttrande föreslagit en annan
utformning av den ifrågavarande bestämmelsen. Med
undantag för en språklig justering har regeringen
inte följt Lagrådets förslag. Utskottet återkommer
nedan till Lagrådets synpunkter.

Bakgrund

Av förarbetena till 4 kap. 4 a § BrB framgår att ett
huvudsakligt motiv för bestämmelsen varit att införa
ett nytt brott som markerar det särskilt straffvärda
i en långvarig och upprepad kränkning av en annan
person och där förfarandet består i en serie i och
för sig straffbelagda gärningar. För ansvar krävs
såväl att det rör sig om en upprepad kränkning som
att gärningarna typiskt sett varit ägnade att skada
brottsoffrets självkänsla (prop. 1997/98:55 s. 79
f).

För att ansvar för brott enligt paragrafen skall
kunna komma i fråga erfordras att flera brottsliga
gärningar samtidigt är föremål för domstolens
prövning. Ett grovt fridsbrott utgörs alltså av ett
antal självständiga gärningar som straffbeläggs för
sig men sedda i sitt sammanhang och med ett särskilt
rekvisit som ger brottet dess fridsstörande
karaktär. Det är således inte fråga om ett
fortlöpande, s.k. perdurerande brott, vilket får
betydelse från preskriptionssynpunkt.

När det gäller rekvisitet att de i fridsbrottet
ingående gärningarna skall ha medfört en upprepad
kränkning av offret föreslog Lagrådet att detta
skulle lyda "om gärningarna innebär upprepade
kränkningar". Regeringen delade inte Lagrådets
uppfattning. Regeringen framhöll att Lagrådets
formulering torde innebära ett krav på att de
aktuella gärningarna ensamma skulle innebära en
upprepad kränkning av den utsatta personens
integritet. Någon bevisning om annat än de aktuella
gärningarna torde därmed inte behövas. Det kunde
dock, enligt regeringens mening, finnas fall där det
krävdes bevisning om annat än de aktuella
gärningarna. Särskilt i den situationen att mönstret
av upprepade kränkningar upptäckts först efter ett
antal gärningar, där gärningsmannen kanske redan
dömts för de första, kunde en sådan bestämmelse som
Lagrådet föreslagit innebära att alltför liten
hänsyn togs till hela serien av gärningar när några
senare, sedda för sig, relativt lindriga brott
skulle bedömas. I sådana fall borde det för att visa
mönstret i gärningsmannens handlande vara tillåtet
att åberopa även handlingar som den åtalade tidigare
dömts för eller där ansvarsfrågan eljest var klar,
t.ex. genom åtalsunderlåtelse. Det allvarliga i
situationen var nämligen att kränkningen upprepades
och syftet med den nya straffbestämmelsen var att ta
hänsyn till den utsatta personens hela situation.
Regeringen ansåg därför att rekvisitet borde
utformas så att det var tillräckligt att de aktuella
gärningarna varit ett led i en upprepad kränkning
(prop. 1997/98:55 s. 131 f).

I rättsfallet NJA 1999 s. 102 var en man åtalad för
att vid fyra tillfällen ha misshandlat en kvinna med
vilken han bodde eller hade bott tillsammans med
under äktenskapsliknande förhållanden. Åklagaren
yrkade ansvar för grov kvinnofridskränkning,
alternativt misshandel. Mannen hade vid två tidigare
tillfällen dömts för misshandel av kvinnan. En av de
åtalade gärningarna hade, liksom de misshandelsbrott
som mannen tidigare var dömd för, begåtts före
ikraftträdandet av bestämmelsen om grov
kvinnofridskränkning.

Av såväl tingsrätten som hovrätten dömdes den
tilltalade för misshandel beträffande den gärning
som låg före den 1 juli 1998, under det att de tre
övriga gärningarna bedömdes som grov
kvinnofridskränkning.

HD bedömde även de tre senare gärningarna som
misshandel. Av HD:s fem ledamöter var två
skiljaktiga i fråga om domskälen, medan en ledamot
var skiljaktig också i fråga om domslutet och ville
döma för grov kvinnofridskränkning,

HD konstaterade att ansvar för grov
kvinnofridskränkning förutsatte att de gärningar för
vilka åtal väckts, i den mån de blivit styrkta,
varit ett led i en upprepad kränkning av kvinnans
integritet. Dessa gärningar skulle därvid ses som en
enhet. Av bestämmelsens lydelse följde vidare att
det för straffansvar måste finnas ytterligare
handling eller handlingar som innefattade kränkning.
Det kunde alltså inte vara tillräckligt enbart med
de åtalade gärningarna. Att det i förarbetena till
bestämmelsen gjorts uttalanden av innebörd att det
skulle vara tillräckligt med dessa gärningar
saknade, med hänsyn till bestämmelsens lydelse och
den inom straffrätten gällande legalitetsprincipen,
avgörande betydelse.

Vad som i praktiken kunde bli aktuellt som
ytterligare kränkningar var, enligt HD, närmast
förut begångna brott mot 3, 4 eller 6 kap. BrB, för
vilka den tilltalade tidigare fällts till ansvar;
härmed kunde jämställas fall då åtals-underlåtelse
hade skett eller strafföreläggande hade godkänts.
Att på detta sätt beakta tidigare gärningar, som den
tilltalade redan hade dömts för, kunde inte anses
strida mot principen ne bis in idem, dvs. att det
får icke dömas två gånger för samma sak. Sådana
tidigare gärningar skulle endast tjäna till att
belysa de förhållanden under vilka de i målet
åtalade gärningarna ägt rum och den tilltalade
skulle alltså inte på nytt dömas för de tidigare
prövade gärningarna, vilka dock kunde sägas bidra
till att kvalificera de åtalade gärningarna.

I det förevarande målet hade emellertid de
misshandelsbrott mot kvinnan som mannen dömts för
begåtts före ikraftträdandet av 4 kap. 4 a § BrB.
Eftersom retroaktiva inslag borde undvikas vid
tillämpning av strafflag, kunde dessa gärningar
inte beaktas vid kvalificerandet av de nya brotten.

Mot bakgrund härav konstaterade HD:s majoritet att
det inte fanns någon ytterligare kränkningshandling
som kunde beaktas utöver de tre misshandelsbrott som
begåtts efter det att bestämmelsen om grov
kvinnofridskränkning trätt i kraft. Redan på grund
härav kunde de ifrågavarande gärningarna inte
bedömas som grov kvinnofridskränkning utan skulle
bedömas som misshandel.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en ändring av bestämmelsen
i 4 kap. 4 a § första stycket brottsbalken.
Ändringen innebär att det för straffansvar för grov
fridskränkning och grov kvinnofridskränkning skall
vara tillräckligt att var och en av de åtalade
gärningarna har utgjort led i en upprepad kränkning
av brottsoffrets integritet och att gärningarna har
varit ägnade att allvarligt skada hans eller hennes
självkänsla. Något formellt krav på ytterligare
kränkning, utöver de åtalade gärningarna, skall
alltså inte gälla för ansvar för grov frids- eller
grov kvinnofridskränkning.

Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 januari
2000.

Överväganden

Avslag på propositionen

I motion 1999/2000:Ju2 (kd) yrkas avslag på
propositionen samt att regeringen skall återkomma
med ett nytt förslag till lagtext. Motionärerna
menar att en ny lagtext bör beakta de synpunkter som
framförts av Lagrådet och RÅ i lagstiftningsärendet.

RÅ föreslog i sin framställning till regeringen att
lagtexten i förevarande del skulle lyda "om
gärningarna innebär eller är ett led i en upprepad
kränkning".

I propositionen konstaterar regeringen att RÅ:s
förslag gick ut på att det skulle vara möjligt att
tillämpa bestämmelserna om grov fridskränkning och
grov kvinnofridskränkning både när de brottsliga
gärningar som omfattades av åtalet i sig innebar en
upprepad kränkning och när gärningarna utgjorde ett
led i en sådan kränkning. Förslaget syntes i och för
sig tillgodose behovet av ett utvidgat
tillämpningsområde för bestämmelsen. Förslaget
medförde emellertid att två, alternativt angivna,
möjligheter att uppfylla rekvisitet "upprepad
kränkning" infördes i lagtexten. Detta innebar
enligt regeringens mening ett större ingrepp i den
gällande lydelsen än vad som var motiverat. Det
kunde inte uteslutas att en sådan konstruktion
skulle kunna leda till nya svårigheter i
tillämpningen och minska förutsättningarna för att
skapa en enhetlig praxis när det gällde rekvisitet
upprepad kränkning (prop. s. 9).

Lagrådet framhöll i sitt yttrande över
lagrådsremissen - efter att ha påpekat en språklig
ofullkomlighet i denna - att vad som borde utsägas i
lagtexten var att kränkningen på något sätt var
systematisk, dock utan att detta ord kunde användas,
eftersom det ledde tanken fel i subjektivt
hänseende. De åtalade gärningarna skulle kunna
bedömas som en fristående enhet men också kunna ses
i ljuset av tidigare gärningar. Ett ord som återkom
i motiven och som borde kunna användas även i
lagtexten var ordet "serie".

Lagrådet förordade därför att första stycket i 4
kap. 4 a § BrB skulle ges följande lydelse:

"Den som begår brottsliga gärningar enligt 3, 4
eller 6 kap. mot en närstående eller tidigare
närstående person, döms, om gärningarna utgjort en
serie kränkningar av personens integritet, eller
ingått i en serie av sådana kränkningar, och varit
ägnade att allvarligt skada personens självkänsla,
för grov fridskränkning till fängelse, lägst sex
månader och högst sex år".

Av orden "ingår i en serie" följde, enligt
Lagrådets uppfattning, att domstolen kunde beakta
även gärningar som låg i tiden före dem åtalet avsåg
för att konstatera att det förelåg en sådan serie
som gärningsbeskrivningen kräver. Lagrådet ansåg
däremot att den situationen - som möjligen
framskymtade i den tidigare propositionen (prop.
1997/98:55 s. 133) - att gärningsmannen först dömdes
för ett allvarligt fridsbrott och sedan begick ett
par lindriga brott mot personen i fråga, t.ex. ett
olaga hot med lågt straffvärde och ett
hemfridsbrott, inte torde komma att omfattas av
brottsbeskrivningen. Det berodde på att domstolarna
knappast torde komma att finna sådana gärningar
ägnade att allvarligt skada personens självkänsla.

I propositionen anför regeringen i denna del i
huvudsak följande. Regeringen instämmer i Lagrådets
bedömning att det inte kan uteslutas att det även
efter genomförande av den föreslagna ändringen kan
förekomma tolkningsproblem vid tillämpningen av de
aktuella bestämmelserna. Detta är en följd av att
fridskränkningsbrotten utgör en delvis ny
konstruktion i svensk rätt, vilken har varit i kraft
under endast en kortare tid. Lagrådets förslag är
intressant såsom en tänkbar väg att på ett mer
genomgripande sätt försöka komma till rätta med
eventuella föreliggande och kommande
tolkningsproblem. Enligt regeringens mening bör
emellertid en sådan genomgripande förändring som
Lagrådet förordar föregås av en mer omfattande
beredning och analys än vad som har varit möjligt
att genomföra i detta lagstiftningsärende, särskilt
som Lagrådets förslag innebär en förändring av det
mest centrala rekvisitet i bestämmelsen. Regeringen
anser därför att Lagrådets förslag till lagtext inte
bör genomföras i detta sammanhang.

Enligt regeringen uppkommer då frågan om Lagrådets
bedömning bör leda till att inte heller den i
lagrådsremissen upptagna ändringen bör genomföras
nu. Regeringen framhåller att det inte helt kan
uteslutas att ändringen leder till andra oönskade
resultat, något som i och för sig talar för att
avvakta med förslaget och i stället återkomma i ett
annat sammanhang efter att en mer omfattande analys
och utvärdering av fridskränkningsbrotten har
genomförts.

Införandet av de nya brotten grov fridskränkning
och grov kvinnofridskränkning svarar emellertid,
framhåller regeringen, mot ett viktigt behov av att
värna om personer som befinner sig i en
utomordentligt utsatt position. Tillgänglig
statistik visar att den nya straffbestämmelsen om
grov kvinnofridskränkning kommit att användas i en
inte obetydlig omfattning. Det kan också antas att
införandet av bestämmelserna om
fridskränkningsbrotten har lett till att allvaret i
upprepade brottsliga kränkningar av en person inom
ramen för en nära relation rent allmänt har kommit
att uppmärksammas i större utsträckning inom
rättsväsendet. Mot denna bakgrund är det enligt
regeringens mening inte försvarligt att avstå från
att, i den mån det är möjligt, redan nu rätta till
den icke avsedda begränsning i tillämpningsområdet
som har uppmärksammats genom HD:s dom. Regeringen
anser därför att en begränsad ändring med detta
syfte bör genomföras nu, även med beaktande av
Lagrådets påpekande om behovet av en mer
genomgripande reform.

En ändring av ordalydelsen så att det endast krävs
att var och en av de aktuella gärningarna har
utgjort led i en upprepad kränkning av personens
integritet och att gärningarna varit ägnade att
allvarligt skada personens självkänsla bör, enligt
regeringens bedömning, leda till att det inte längre
ställs något formellt krav på att en tidigare
konstaterad gärning skall föreligga (prop. s. 10 f).

Utskottet delar regeringens uppfattning att
lagstiftningen mot fridskränkning fyller ett viktigt
behov för att skydda utsatta personer. Den av
regeringen föreslagna nya avfattningen av 4 kap. 4 a
§ BrB synes visserligen bättre ägnad än den
nuvarande lydelsen att tillgodose syftet att det för
ansvar för fridskränkningsbrott inte skall krävas
att det föreligger ytterligare
integritetskränkningar utöver dem som avses med
åtalet. Utskottet utesluter dock inte att förslaget
kan ge upphov till nya tillämpningsproblem. Även om
det alltså kan anföras skäl för att förändringar av
4 kap. 4 a § BrB bör föregås av en mera ingående
analys, delar utskottet regeringens uppfattning att
lagstiftaren redan nu bör komma till rätta med den
brist i den nuvarande lagtextens utformning som den
ifrågavarande domen av HD har påvisat. Härför talar
framför allt hänsynen till de utsatta kvinnornas
situation. En annan sak är att det - som utskottet
framhåller nedan - i framtiden kan finnas skäl för
regeringen att göra en mera omfattande översyn och
analys av fridskränkningsbrotten och i det
sammanhanget överväga om ytterligare förändringar av
lagens utformning är erforderliga.

Med det anförda tillstyrker utskottet propositionen
och avstyrker motion 1999/2000:Ju2.

Strängare straff för kvinnofridskränkning

I motion 1998/99:So462 (fp) begärs att det lägsta
straffet för grov kvinnofridskränkning skall höjas
från fängelse sex månader till fängelse ett år.

I samband med att riksdagen hade att ta ställning
till förslaget om införande av 4 kap. 4 a § BrB i
dess nuvarande lydelse behandlade utskottet ett
motsvarande yrkande. Utskottet framhöll den gången
bl.a. att det nya straffstadgandet innefattade
gärningar av mycket olika straffvärde. Straffskalan
måste därför utformas på ett sådant sätt att den
medgav en adekvat bedömning av straffvärdet. Med
hänsyn till att brottet således omfattade
förfaranden som, sedda för sig, normalt hade ett
begränsat straffvärde framstod, enligt utskottets
uppfattning, ett års fängelse som straffminimum som
allt för högt. Det av regeringen föreslagna
minimistraffet fängelse sex månader framstod enligt
utskottet som en tillräcklig markering av allvaret i
den kränkning som brottet innefattade. Utskottet
avstyrkte motionsyrkandet (bet. 1997/98:JuU13 s.
17).

Utskottet finner inte anledning att nu frångå sitt
tidigare ställningstagande och avstyrker motion
1998/99:So462 i ifrågavarande del.

Behovet av ny lagstiftning

I motion 1998/99:A808 (c) begärs en skärpt
lagstiftning mot brott mot kvinnor. Motionärerna
efterlyser en "nollvision" när det gäller våld och
övergrepp mot kvinnor och hävdar att den nya
bestämmelsen om kvinnofridsbrott inte räcker som
lagstiftning.

I motionerna 1999/2000:Ju720 (kd) och
1999/2000:Ju721 (c, m, kd, fp, mp) begärs en
utvärdering av lagbestämmelsen om kvinnofridsbrott.
Utvärderingen skall ge underlag för att bedöma om
lagstiftningen behöver skärpas. I motion Ju721
efterfrågas dessutom en analys av hur bestämmelserna
om straff för övergrepp mot kvinnors liv tillämpas.

I propositionen har regeringen som sin utgångspunkt
i detta lagstiftnings-ärende angivit att det endast
är fråga om att åstadkomma en ordning som innebär
att det inte längre skall gälla något formellt krav
på ytterligare kränkningshandlingar utöver dem som
åtalet avser. Enligt regeringens uppfattning är det
för tidigt att göra en generell översyn av
fridskränkningsbrotten. Det finns dock anledning att
noga följa tillämpningen av bestämmelserna om dessa
brott (prop. s. 12).

Genom beslut den 16 december 1997 (dnr A97/3077/JÄM
delvis) utfärdade regeringen s.k.
myndighetsgemensamma uppdrag för de myndigheter som
på något sätt kommer i kontakt med frågor som rör
våld mot kvinnor. Syftet med beslutet är att
konkretisera myndigheternas ansvar och skyldigheter
att vidta åtgärder i frågor som rör våld mot
kvinnor. Myndigheterna skall förebygga våldsbrott
mot kvinnor, utforma åtgärdsprogram eller
policydokument, samverka i dessa frågor och utveckla
sitt internationella samarbete på området.
Åtgärderna skall redovisas regelbundet till
regeringen. Uppdragen gäller till och med år 2002.

För såväl åklagarväsendet som polisen gäller enligt
regleringsbreven för år 1999 att kampen mot våld mot
kvinnor skall prioriteras. RÅ arbetar i sin
verksamhet för rättsutvecklingen med att få fram
klargörande avgöranden från HD rörande
kvinnofridsbrottet.

I budgetpropositionen för år 2000 (prop.
1999/2000:1 utg.omr. 4, avsnitt 3.5.2) framhåller
regeringen att en stor del av våldet i samhället
begås i bostäder mot personer som har en nära
relation till gärningsmannen. Ofta är det en kvinna
eller ett barn som är offret. För att bekämpa
våldsbrottslighet av detta slag är, understryker
regeringen, behovet av myndighetssamarbete och
samverkan med frivilligorganisationer uppenbart.
Regeringen framhåller betydelsen av den nya
lagstiftningen mot fridsbrott. Vidare pekar
regeringen på att den givit flera myndigheter i
rättsväsendet i uppdrag att vidta olika åtgärder för
att förebygga våld mot kvinnor och för att kvinnor
som utsatts för sådant våld skall få ett bättre
bemötande. De redovisningar av myndighetsuppdragen,
som myndigheterna regelbundet skall lämna till
regeringen, kommer att användas i det fortsatta
arbetet, liksom den uppföljning av den nya
lagstiftningen som Brottsförebyggande rådet (BRÅ)
genomför. Skyddet för hotade kvinnor och barn skall,
framhåller regeringen, öka ytterligare.

Enligt vad utskottet inhämtat bedriver en
interdepartemental arbetsgrupp med företrädare för
Justitie-, Närings- och Socialdepartementen en
fortlöpande uppföljning av hela kvinnofridsreformen.
En uppföljning av såväl lagen (1998:408) om förbud
mot köp av sexuella tjänster som lagstiftningen om
fridskränkningsbrott genomförs av Brottsförebyggande
rådet. Någon översyn av fridskränkningsbrotten sker
dock inte för närvarande, eftersom uppföljningen av
kvinnofridsreformen och utvecklingen i rättspraxis
anses böra avvaktas.

I sammanhanget kan också nämnas att
justitieministern i ett interpellationssvar den 28
september 1999 upplyst att rättsväsendet lyckats
hålla ganska korta handläggningstider när det gäller
brott mot kvinnofridslagstiftningen (riksdagens
snabbprotokoll 1999/2000:8 s. 3).

Utskottet instämmer i motionärernas uppfattning att
det är angeläget att i största möjliga utsträckning
stävja våld mot kvinnor och andra utsatta personer.
Som framgått i det föregående bedriver också
myndigheterna ett mycket omfattande arbete i denna
riktning.

Utskottet kan emellertid inte finna att det nu
finns skäl att förorda en omedelbar utvärdering av
lagstiftningen om fridskränkningsbrott eller att
eljest begära ytterligare åtgärder. Utskottet
förutsätter dock att den fortgående uppföljningen av
kvinnofridsreformen också innefattar tillämpningen
av 4 kap. 4 a § BrB och att regeringen - om
rättspraxis eller andra vunna erfarenheter ger
anledning därtill - ser över paragrafen och
återkommer till riksdagen med erforderliga förslag.
Utskottet avstyrker motionerna 1998/99:A808 samt
1999/2000: Ju720 och 1999/2000:Ju721 i nu berörda
delar.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande avslag på propositionen

att riksdagen med avslag på motion 1999/2000:Ju2 antar
regeringens förslag till lag om ändring i
brottsbalken,

res. 1 (kd)

2. beträffande straffet för grov
kvinnofridskränkning

att riksdagen avslår motion 1998/99:So462 yrkande 3,

3. beträffande behovet av ytterligare
lagstiftning

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:A808 yrkande 15,
1999/2000:Ju720 yrkande 1 samt 1999/2000:Ju721
yrkandena 1 och 18.

res. 2 (m, kd, c, fp)

Stockholm den 21 oktober 1999

På justitieutskottets vägnar

Ingvar Johnsson

I beslutet har deltagit: Ingvar
Johnsson (s), Märta Johansson (s),
Margareta Sandgren (s), Alice
Åström (v), Ingemar Vänerlöv (kd),
Anders G Högmark (m), Ann-Marie
Fagerström (s), Helena Frisk (s),
Morgan Johansson (s), Yvonne
Oscarsson (v), Ragnwi Marcelind
(kd), Jeppe Johnsson (m), Kia
Andreasson (mp), Gunnel Wallin (c),
Siw Persson (fp), Anita Sidén (m)
och Cecilia Magnusson (m).

Reservationer

1. Avslag på propositionen (mom. 1)

Ingemar Vänerlöv (kd) och Ragnwi Marcelind (kd)
anför:

Särskilt inom straffrätten är det viktigt att
lagstiftningen är tydlig. Enligt vår uppfattning
borde regeringen därför ha gjort en mera omfattande
beredning och analys av bestämmelsen om
fridskränkningsbrott innan man lade fram något
förslag till ändring i 4 kap. 4 a § BrB. Den i hast
framtagna ändring som föreslås i propositionen
riskerar, som Lagrådet påpekat, att leda till nya
tillämpningsproblem. I förlängningen drabbar detta
de utsatta kvinnor och barn som i första hand skall
skyddas av paragrafen. Ett grundligare
beredningsarbete, under vilket RÅ:s och Lagrådets
förslag till lagtext noga analyserats, hade kunnat
undanröja risken för nya tillämpningsproblem. Vi
anser att riksdagen bör avslå propositionen och
uppdra åt regeringen att återkomma med ett nytt
lagförslag som föregåtts av sådana grundligare
förarbeten som vi nu förordat.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 1
bort ha följande lydelse:

1. beträffande avslag på propositionen

att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:Ju2 dels avslår
regeringens förslag till lag om ändring i
brottsbalken, dels som sin mening ger regeringen
till känna vad som anförts i reservation 1.

2. Behovet av ytterligare lagstiftning
(mom. 3)

Ingemar Vänerlöv (kd), Anders G Högmark (m), Ragnwi
Marcelind (kd), Jeppe Johnsson (m), Gunnel Wallin
(c), Siw Persson (fp), Anita Sidén (m) och Cecilia
Magnusson (m) anför:

Vi välkomnar i och för sig det uppföljningsarbete
avseende kvinnofridsreformen som bedrivs i
regeringens regi. Det kan emellertid ifrågasättas om
lagstiftningen om grov kvinnofridskränkning är
tillräcklig för att få stopp på våldet mot kvinnor.
Enligt vår mening bör regeringen få i uppdrag att
redan nu göra en uppföljning och utvärdering av
lagens tillämpning och komma med förslag till
riksdagen om erforderliga skärpningar.

Vad vi nu anfört bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 3
bort ha följande lydelse:

3. beträffande behovet av ytterligare
lagstiftning

att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:A808 yrkande
15, 1999/2000:Ju720 yrkande 1 samt 1999/2000:Ju721
yrkandena 1 och 18 som sin mening ger regeringen
till känna vad som anförts i reservation 2.

Regeringens lagförslag