Kvinnopolitiken

Motion 1998/99:So462 av Helena Bargholtz m.fl. (fp)

Sammanfattning

? En handlingsplan för hur hälso- och sjukvården för kvinnor och män
skall utformas så att vården i ordets rätta bemärkelse skall bli jämställd
?
? Ett särskilt program behövs för kvinnliga alkoholister
?
? Höjt straffminimum för grov kvinnofridskränkning till fängelse ett år
?
? Kriminalisera all psykisk misshandel
?
? Skyldighet att ingripa mot brott mot liv och hälsa
?
? Utvidga ansvaret för våldtäkt
?
? Rätt till psykiatri för våldtäktsoffer
?
? Inför en svensk "New-York-modell"
?
? Oberoende utvärdering av behandlingsmetoder för män som förgriper sig
på kvinnor
?
? Betydligt bättre skydd för förföljda kvinnor
?
? Stärk brottsoffrens ställning - statsstöd till brottsofferjourerna
?
? Mer resurser för att hjälpa funktionshindrade kvinnor som utsätts för våld
eller våldtäkt
?
? Konsekvenserna av lagen om gemensam vårdnad måste följas upp
?
? Aktiva åtgärder mot sexuella trakasserier skall också gälla studenter och
totalförsvarspliktiga
?
? Kvinnofrågorna måste också ses i ett internationellt perspektiv. Särskilt
måste könsstympning och kvinnoimporten uppmärksammas.
?
Inledning

Många kvinnor far illa i dagens samhälle. Detta trots att
Sverige är ett av de mest jämställda länderna i världen. Vi
vill i denna motion uppmärksamma några av de tunga
problem som många kvinnor tvingas leva med. Det handlar
om kvinnors hälsa, deras alkoholproblem och våldet mot
kvinnor. Vi lyfter också fram kvinnors problem i ett
internationellt perspektiv.

Kvinnors hälsa

Inom medicinen liksom inom andra discipliner har
forskningen tidigare varit fokuserad mest på män och mäns
problem. Resultaten från dessa studier har ofta
generaliserats, utan att detta ifrågasatts, till att gälla också för
kvinnor. Också den epidemiologiska forskningen över
hälsoproblems förekomst har utförts på och av män och
baserats på manlig erfarenhet. Statistik har inte varit
könsuppdelad och i studier där kvinnor funnits med har man
ofta utgått från det manliga som norm. Forskningen har inte
varit värdeneutral eller objektiv, varken i val av
vetenskapliga metoder, frågeställningar eller studieobjekt.
Under de senaste åren har dock en förändring skett. Mer
satsas på att ta reda på hur olika sjukdomstillstånd yttrar sig
hos kvinnor och vilka behandlingar som medför bäst resultat
för kvinnor. Men fortfarande är den kunskap vi har om
diagnos och behandling av olika sjukdomar generellt sett
större för män än kvinnor.

Man har också funnit att det finns medicinska diagnoser för en större del
av de symtom män brukar söka för än för kvinnor. Därmed får män oftare en
diagnos för de symtom de presenterar när de söker vård än vad är fallet för
kvinnor.

Sjukdomsmått i ett genusperspektiv

Den bild man får av ohälsan i ett land är beroende av de
ohälsomått som används för att beskriva den. Används
dödsorsaksstatistiken ser det gynnsamt ut för kvinnor.
Kvinnor lever ca fem år längre än män. Men studerar man
sjukligheten får man en annan bild. Kvinnor söker oftare
öppen vård och har fler sjukdagar än män. Kvinnor
förtidspensioneras oftare än män och uppvisar oftare
otillfredsställda vårdbehov. Mycket talar för att
rehabiliteringsinsatserna för män är mer omfattande än för
kvinnor. Kvinnor köper ut mer läkemedel än män. Samtidigt
visar statistiken att kvinnor ordineras äldre och billigare
preparat än männen!

Sjukdomspanoramat skiljer sig åt mellan könen. Hjärt-kärlsjukdom står
för 22 procent av dödligheten bland män under 65 år och 13 procent av
dödligheten bland kvinnor. Nyare forskning talar för att stress beroende på
skilsmässa eller andra familjeproblem och stress på arbetsplatsen är jämfört
med män särskilt viktiga riskfaktorer för kvinnor.

Medan lungcancer minskar bland män ökar den bland kvinnor, vilket med
all sannolikhet beror på förändringen i rökvanor. Unga kvinnor med kort
utbildning och/eller monotont arbete är en särskilt viktig målgrupp för
tobakspreventivt arbete om man får döma av de rökvaneundersökningar som
utförts.

När det gäller sockersjuka tyder tillgängliga data på att kvinnors
vårdbehov är sämre tillgodosett än mäns. Samtidigt tycks kvinnor lättare
acceptera sin diabetes än män. De tar också ett större ansvar för
behandlingen av sin sjukdom. Män däremot lägger ett större ansvar på
sjukvården, på sin hustru etc. Socialgruppstillhörighet tycks spela större roll
för dödligheten bland kvinnliga diabetiker än för manliga. Forskning behövs
för att belysa interaktionen mellan ålder, kön och social bakgrund hos män
respektive kvinnor när det gäller vård, behandling och dödlighet i diabetes.

Inom psykiatrin har man genomfört anmärkningsvärt få studier över
könsperspektivets betydelse för psykiska sjukdomar och deras behandling.
Vi vet att kvinnor oftare behandlas med psykofarmaka än män. Det finns
data över vilka hälsoproblem som förorsakar förskrivningen men mycket
liten forskning om de bakomliggande orsakerna. Det behövs också forskning
när det gäller behandlingsresultaten och riskerna för läkemedelsberoende.

Ätstörningar (anorexi och bulemi) är vanligare hos flickor än hos pojkar.
Här är förhållandet det motsatta - vi vet mer om flickors ätstörningar än
pojkars. Av alla unga kvinnor mellan 15 och 25 år lider ca fem procent av
ätstörningar, fördelade på tre grupper: självsvält (anorexia nervosa),
hetsätning (bulimia nervosa) och ätstörningar utan närmare specifikationer.
Ätstörningar är sannolikt också en av de psykiatriska sjukdomar som har
högst dödlighet. Det finns ingen enskild behandlingsform som passar alla
personer som lider av ätstörningar. Här behövs mer forskning både om
bakomliggande orsaker och om hur man bäst kan hjälpa dessa patienter. I det
här fallet är pojkarna en bortglömd grupp, och de måste således också ingå i
de studier som genomförs.

Osteoporos (benskörhet) är ett växande folkhälsoproblem, framför allt hos
kvinnor. Varje år drabbas 70 000 män och kvinnor av benskörhet. Enbart de
direkta sjukvårdskostnaderna beräknas överstiga 2,6 miljarder kronor per år.
Hälften av alla 50-åriga kvinnor kommer sannolikt att få benbrott på grund
av benskörhet. Möjligheterna att förebygga, diagnosticera och behandla
osteoporos har avsevärt förbättrats under senare år. Trots detta finns det klara
brister i vården på grund av okunskap och stora variationer i omhänder-
tagandet.

Fibromyalgi är ett tillstånd som är grundligt beskrivet hos kvinnor men det
förekommer också hos män. Forskningen har framför allt koncentrerats till
kvinnor men måste nu utsträckas till att omfatta också männen.

Det finns tydliga könsskillnader när det gäller läkemedelsanvändning som
kan återspegla olika sjukdomsförekomst hos de båda könen men också kan
bero på att man behandlar samma tillstånd olika hos män respektive kvinnor.
Här behövs mer forskning om vad som ligger bakom data och vilka
konsekvenser olikheterna för med sig för patienterna.

Kvinnlig omskärelse är ett speciellt problem. Den är förbjuden i svensk lag
men i Sverige finns kvinnor som främst kommit från andra länder med
skador som är en följd av omskärelse. För dessa måste allt göras för att
rehabilitera dem både fysiskt och psykiskt. Socialstyrelsen bör fortlöpande
följa vad som händer och slå larm om nya fall skulle dyka upp.

Kvinnor drabbas oftare än män av läkemedelsbiverkningar. Det kan dels
bero på att kvinnor använder mer läkemedel än män, dels på att kvinnor
reagerar annorlunda än män på vissa mediciner.

Biverkningar förknippade med s.k. autoimmunitet är överrepresenterade
bland kvinnor. Apresolin, ett medel mot högt blodtryck, kan i sällsynta fall
utlösa den typen av reaktion hos kvinnor. Det tycks som om kvinnor oftare
än män får problem från mage och tarm när de använder läkemedel som
påverkar blodets koagulation.

Kunskapen på detta område om skillnaden mellan kvinnor och män är
dock mycket knapphändig. Forskning bör därför stimuleras om skillnader
melan kvinnors och mäns benägenhet att reagera med biverkningar på olika
läkemedel.

Inkontinens, att kissa på sig, är ett vanligt men dolt och förbisett hälso-
problem hos medelålders och äldre kvinnor. Det är så glömt att det inte ens
tas upp i böcker om kvinnors hälsa skrivna av kvinnor. Vården måste sluta
att ignorera kvinnor med inkontinensproblem. Många kan hjälpas genom att
göra s.k. knipövningar. Andra är i behov av inkontinenshjälpmedel. Vi anser
att moderna vårdprogram måste utarbetas för användning inom primärvård
och kvinnosjukvård. Apotekens information om inkontinens måste vara
lättåtkomlig på apoteken och innehålla uppgift om vart man kan vända sig
inom vården med sina problem.

Behovet av ett åtgärdsprogram

Många av de brister som redovisats ovan uppmärksammades
av den senaste borgerliga regeringen. Det ledde till att den
som en av sina sista åtgärder på initiativ av Folkpartiet
tillsatte en utredning om bemötande av kvinnor och män
inom hälso- och sjukvården (Dir. 1994/95). Utredningen
skulle bl.a. kartlägga hur kvinnor och män bemöts när de
söker vård och hjälp inom hälso- och sjukvården och föreslå
åtgärder som kan bidra till att utjämna skillnader mellan hur
kvinnor och män bemöts och behandlas inom vården i den
mån dessa skillnader har sin grund i könstillhörighet och inte
är relevanta för aktuell sjukdomsbild och aktuellt vårdbehov.

Utredningen kom med sitt betänkande (SOU 1996:133) redan 1996. Här
rapporterades om såväl väsentliga kunskapsluckor som brister i vården.
Bland åtgärdsförslagen tog utredningen upp en rad frågor som måste bli
föremål för fortsatt forskning för att öka våra kunskaper om kvinnors
speciella behov. Man tog också upp behovet av utbildning av hälso- och
sjukvårdens personal om könsspecifika skillnader både när det gäller
sjukdomsförekomst och behandling samt rehabilitering. Regeringen har
visserligen i några sammanhang tagit upp en del av de förslag utredningen
lade fram men något helhetsgrepp för att besvara de olika frågor som ställts
har man inte tagit. Vi anser att regeringen bör lägga fram en handlingsplan
över hur hälso- och sjukvården för kvinnor och män skall utformas så att
vården i ordets rätta bemärkelse skall bli jämställd.

Det som här anförts om en handlingsplan över hur hälso- och sjukvården i
ordets rätta bemärkelse skall bli jämställd bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.

Kvinnor och alkohol

När motboken försvann 1955 blev alkohol tillgänglig för
kvinnor på ett helt annat sätt än tidigare. Nya
dryckesmönster etablerades, konsumtionen ökade bland
kvinnor. År 1955 räknade man med en kvinnlig alkoholist på
50 manliga, idag en på tre till fyra. De kvinnliga
alkoholisterna är en heterogen grupp. Här finns tonåringar,
här finns dubbelarbetande yrkeskvinnor, arbetslösa kvinnor
och den ensamma åldrade kvinnan.

Under 80- och 90-talen har mycken forskning ägnats åt kvinnor och
alkohol. Vi vet nu att det finns könsspecifika skillnader mellan manliga och
kvinnliga alkoholister psykologiskt, psykiatriskt, medicinskt och socialt sett.
Det är därför viktigt att man i vården och rehabiliteringen har kunskap om
dessa skillnader och att vård och behandling anpassas till kvinnors specifika
behov.

Lena Dahlgren, som forskat mycket kring kvinnor och alkohol, tog i sin
avskedsföreläsning upp en rad punkter att tänka på för framtiden. Kvinnors
alkoholproblem är inte sällan kopplade till svårhanterliga ätstörningar samt
komplicerade relationer. De kan ha en partner som inte alltid är en resurs i
rehabiliteringen. De kan bli gravida, de kan ha huvudansvaret för barn och är
tyngda av skuld och skam. Många har utsatts för övergrepp. Lena Dahlgren
ser som önskvärt att man skapar kvinnomottagningar, som kan ligga litet
avskilt, dit man kan komma utan att väcka uppmärksamhet, kanske med
möjlighet till anonym rådgivning och tillgång till gruppverksamhet där
kvinnor kan möta kvinnor.

Folkpartiet anser att man måste ta vara på dessa förslag. Det finns behov
av att man inom hälso- och sjukvården lägger upp ett särskilt program för hur
man skall kunna hjälpa kvinnliga alkoholister. Detta bör vara en prioriterad
uppgift för Socialstyrelsen och Folkhälsoinstitutet.

Det som här anförts om särskilda rehabiliteringsprogram för kvinnliga
alkoholister bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Våld mot kvinnor

Folkpartiet kräver skärpta straff för våld mot kvinnor.
Fängelse skall vara normalstraffet. För Folkpartiet är det inte
en tillräcklig markering i allvaret i den kränkning som utgör
ett grovt kvinnofridsbrott om inte straffminimum sätts till
fängelse ett år.

Kriminalisera all psykisk misshandel

Gällande rätt är i dag att psykisk misshandel är straffbar om
gärningen medför en medicinskt påvisbar effekt. Vid mindre
allvarliga former av psykisk misshandel är det svårt att
bevisa att en medicinskt påvisbar effekt har ett sådant
samband med gärningen att det går att döma till ansvar.
Enligt vår uppfattning är det värdefullt om också sådan
"lindrig" psykisk misshandel blir kriminaliserad, men vi
inser att det är svårt att hitta en rättssäker lagteknisk
konstruktion. Frågan bör därför bli föremål för förnyat
utredande.

Det som här anförts om förnyat utredande om kriminalisering av "lindrig"
psykisk misshandel bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Skyldighet att ingripa mot brott mot
liv och hälsa

Enligt vår uppfattning måste frågan om skyldighet att ingripa
och hindra brott mot liv och hälsa (där sexualbrott
naturligtvis ingår) nu behandlas. Exempelvis är det i Sverige
straffritt för en grupp män som kommer in i en lokal där en
man våldtar en kvinna att bara stå och titta på. Enligt vår
uppfattning måste det här finnas en straffsanktionerad
skyldighet för denna grupp män att ingripa liksom för den
förälder som vet att den andre föräldern, eller någon annan,
sexuellt förgriper sig på barnet.

Frågan har diskuterats av professor Madeleine Leijonhuvud i en översyn
av brottsbalkens medverkansregler (Ds 1993:15 Efter Lindome) och av
Straffansvarsutredningen i slutbetänkandet Straffansvarets gränser (SOU
1996:185). I flera länder finns en sådan skyldighet, t.ex. i Danmark, Norge
och Frankrike.

Utredningens förslag till ny paragraf i brottsbalken (placerad i 3 kap.)
lyder: 9 a § Den som underlåter att tillkalla hjälp eller att försöka rädda
eller
på annat sätt bistå en person som befinner sig i allvarlig fara för liv eller
hälsa eller i en därmed jämförlig utsatt situation, döms för underlåtenhet att
bistå nödställd till böter eller fängelse i högst två år.

I ringa fall skall inte dömas till ansvar. Till ansvar skall inte heller dömas
om ett ingripande inte kan ske utan fara för den handlande eller för någon
annan.

Folkpartiet menar att den lagändring som Straffansvarsutredningen föreslår
i nämnda betänkande nu bör genomföras.

Det som här anförts om att genomföra den lagändring som Straff-
ansvarsutredningen föreslår bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.

Utvidga ansvaret för våldtäkt

Vi ser med tillfredsställelse att regeringen tillsatt en
sexualbrottsutredning. Det är enligt vår uppfattning
nödvändigt med en snabb översyn av sexualbrottskapitlet i
brottsbalken. Flera uppmärksammade domar, bl.a. det s.k.
Södertäljemålet men också fallet där en man våldtog en
förlamad kvinna men inte dömdes för våldtäkt för att han
inte hade behövt betvinga kvinnan, har med rätta upprört och
aktualiserat gränsdragningen mellan våldtäkt och sexuellt
utnyttjande. Enligt vår uppfattning talar mycket för att
frånvaron av samtycke skall vara avgörande för
bedömningen om en våldtäkt skett snarare än graden av våld.
Det är till exempel högst upprörande att ett sexuellt
övergrepp på ett barn inte bedöms som våldtäkt om barnet
är så litet att något våld i våldtäktsparagrafens meningen inte
krävs för mannen för att genomföra övergreppet.

Det som här anförts om en snabb översyn av sexualbrottskapitlet i
brottsbalken bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Rätt till psykoterapi för våldtäktsoffer

Folkpartiet anser att det finns utrymme för att psykoterapi
till kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp och
misshandel skall ingå i den nya vårdgarantin som HSU 2000
föreslagit och som skall genomföras 1999 enligt
utredningsdelbetänkande Patienten har rätt.

Det finns skäl att anta att regeringen överlag kommer att vara negativt
inställd till de privata vårdgivarna, i synnerhet mot bakgrund av de
försämringar för de privata vårdgivarna som regeringen sedan 1994 har
genomfört (se bl.a. prop 1996/97:123 Privata vårdgivare). Mot denna
bakgrund finns det ingen anledning att anta att regeringen kommer att vara
positivt inställd till de förslag som betänkandet Klara spelregler kommit fram
till, förslag som ändå från liberal utgångspunkt får ses som minimikrav för
att förbättra villkoren för de privata vårdgivarna. Regeringen hänvisar även
till en beredning av Socialstyrelsens rapport om tillståndet för psykiatrin i
riket som pågår inom Regeringskansliet. Inte heller detta räcker enligt vår
mening för att skjuta på frågan om rätt till psykoterapi för misshandlade
kvinnor.

Med tanke på att regeringen har låtit Kvinnovåldskommissionens
slutrapport ligga i träda i över två år innan den lyckas prestera en proposition
är det inte acceptabelt att ytterligare skjuta på denna fråga - den har redan
blivit uppskjuten för lång tid.

På basis av den redogörelse som Kvinnovåldskommissionen ger i denna
fråga finner vi det lämpligt att riksdagen tar ställning för att rätten till
psykoterapi för våldtagna och misshandlade kvinnor skall ingå i den
heltäckande vårdgaranti som regeringen under innevarande år förhoppnings-
vis skall förhandla fram med Landstingsförbundet. Detta bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.

Det som här anförts om rätten till psykoterapi för våltagna kvinnor bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Inför en svensk "New York-modell"

Våld mot kvinnor måste vara ett prioriterat område för
rättsväsendet, men det är viktigt att framhålla att det inte får
stanna vid åtgärdsprogram och policydokument utan
prioriteringen måste få genomslag i verksamheten.

När det gäller polisen delar vi visserligen regeringens uppfattning att
närpolisorganisationen och utvecklandet av ett problemorienterat synsätt
inom polisen innebär förbättrade möjligheter att förebygga brott mot
kvinnor. Vi vill dock ytterligare understryka nödvändigheten av trygghet på
gator och torg - inte minst för kvinnorna. Folkpartiet tror på en "svensk New
York-modell" där polisen fokuserar på ordningsstörningar som ordnings-
brott, klotter och vandalism och där grundtanken kan sägas vara att det finns
ett samband mellan oordning och brottslighet. Ett projekt i Eskilstuna
centrum med målsättningen att genom polisens minskade toleransnivå mot
ordningsstörningar öka tryggheten och minska våldet har resulterat i att
anmälda våldsbrott i centrum under veckosluten har minskat påtagligt.
Denna arbetsmetod förtjänar spridning över landet. Detta bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.

När det gäller åklagarnas roll delar vi Kvinnovåldskommissionens
uppfattning att åklagaren skall vara förundersökningsledare i alla mål som
rör misshandel av en man mot en kvinna när kvinnan och mannen är bekanta
med varandra, även om misshandeln inte bedöms som grov. Riksåklagaren
(RÅ) och Rikspolisstyrelsen (RPS) har nyligen genomfört en översyn av det
s.k. fördelningscirkuläret, som bl.a. styr när polisen eller åklagarna skall
vara
förundersökningsledare, och mot bakgrund av Kvinnovåldskommissionens
förslag utfärdat allmänna råd om ledningen av förundersökningar. Av de
allmänna råden framgår att huvudregeln skall vara att åklagaren är
förundersökningsledare vid våldsbrott mot närstående. Folkpartiet liberalerna
välkomnar denna förbättring, men anser att den är otillräcklig. För att
säkerställa att åklagarens kompetens, att - utifrån sin erfarenhet av dom-
stolarnas bevisvärdering - tidigt i utredningen bedöma om det behövs
ytterligare utredning för att säkra bevis för en fällande dom, tas till vara
anser
vi att RÅ och RPS skall ändra i det s.k. fördelningscirkuläret i enlighet med
Kvinnovåldskommissionens förslag.

Det som här anförts om införandet av en svensk "New York-modell" bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Oberoende utvärdering av
behandlingsmetoder

Vi välkomnar de uppdrag som Kriminalvårdsstyrelsen och
Socialstyrelsen har fått att kartlägga vilka metoder som
används för behandling av män som har dömts för våldsbrott
mot kvinnor och överväger vilka behov som finns av en
utbyggnad av behandlingen av dessa män. När det gäller den
utvärdering som regeringen aviserar av i vilken utsträckning
befintliga behandlingsmetoder för män som har begått
våldsbrott och sexualbrott mot kvinnor är lämpliga och
verksamma vill vi framhålla att det är viktigt att den
utvärderingen görs av oberoende forskare. Detta bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Det som här anförts om en oberoende utvärdering av behandlingsmetoder
för män som begått vålds- och sexualbrott bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.

Bättre skydd för förföljda kvinnor

De kvinnor som utsätts för förföljelse, trakasserier, våld och
hot om våld lever i ständig otrygghet och osäkerhet. Det är
viktigt att dessa kvinnor inte lämnas utan personligt och
tekniskt skydd. Folkpartiet har varit drivande i dessa frågor,
bl.a. förespråkade vi starkt lagen om besöksförbud,
överfallslarm och livvaktsskydd. Men det finns mer att göra.

Sedan slutet av 1980-talet finns en möjlighet för åklagare att förbjuda en
person att besöka eller på annat sätt ta kontakt med en annan person om det
finns risk för att denne utsätts för brott eller trakasseras (besöksförbud).

Besöksförbudet avser förbud att uppehålla sig i närheten av personens
bostad, arbetsplats och annat ställe där personen brukar vistas. För att
trakasserade kvinnors rörelsefrihet skall öka är det enligt vår uppfattning
högst rimligt att vidga det område som åklagaren har möjlighet att låta
omfattas av besöksförbudet. Vi menar att detta område i ett första steg bör bli
så stort att det omfattar del av kommun(er). En sådan utvidgning kunde
exempelvis ske genom en ändring i 2 § lagen om besöksförbud på så sätt att
"närheten av" ersätts med "del av kommun som innefattar". I ett andra steg
är vi inte främmande för att resa frågan om kommunarrest eller bosättnings-
plikt för den som återkommande överträder ett besöksförbud. Grundlagens
och Europakonventionens bestämmelser har dock betydelse för frågan om
kommunarrest och måste därför bli föremål för en mer ingående analys.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Vi ställer oss helt bakom tanken på att män som inte respekterar besöks-
förbud när de är på fri fot skall förses med en elektronisk fotboja. Regeringen
har gett Brottsförebyggande rådet i uppdrag att göra en förstudie om
huruvida den teknik som för närvarande finns är tillförlitlig och om
övervakningen är praktiskt genomförbar. Enligt vår uppfattning är den
förstudien i det närmaste onödig. Sådana larmanordningar på män med
besöksförbud som varnar om de närmar sig kvinnornas hem används
nämligen redan i en del delstater i USA. Riksdagen bör därför nu hos
regeringen begära sådana lagförslag innebärande att män som överträder
besöksförbud kan förses med elektronisk fotboja.

I extrema fall menar vi att polis eller vakter skall "punktmarkera" män som
återkommande bryter mot besöksförbud i de fall då kvinnan inte vill ha
livvaktsskydd eller skyddshundar. Vi menar också att det bör övervägas om
inte körkortet skall återkallas för gärningsmän som begår våld mot nära
anhöriga. I dag återkallas bara körkort vid grova våldsbrott. Detta skulle dels
ha en preventiv effekt, dels försvåra för gärningsmannen att förflytta sig och
därmed skapa ytterligare en barriär. Vi är heller inte främmande för att ge
rätt till vapenlicens för tårgasspray för förföljda kvinnor. En sådan kan vara
nödvändig för kvinnor som bor så till att det tar tid för polisen att nå fram
vid
larm om överträdelse av besöksförbud. I anslutning till beredningen av den
nyss föreslagna lagstiftningen om elektronisk fotboja på män som överträder
besöksförbud bör regeringen också överväga "punktmarkering", återkallelse
av körkort och rätt till tårgasspray för förföljda kvinnor.

Det som här anförts om bättre skydd för förföljda kvinnor bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.

Stärk brottsoffrens ställning -
statsstöd till brottsofferjourerna

Regeringen föreslår ökat stöd till kvinnojourerna och
mansjourerna. Detta är mycket välkommet. Kvinno- och
mansjourerna gör ett gediget arbete och är en omistlig del för
många av offren för misshandel och våldtäkter. Många
kvinnor och barn har under årens lopp funnit en fristad hos
kvinnojourerna. Jourerna har också bidragit med kunskaper
om mäns våld mot kvinnor och barn. Under senare år har
kommunernas ekonomiska stöd till kvinnojourerna minskat
och i en del fall helt dragits in. Man hänvisar till
socialtjänsten i stället. Vissa kommuner villkorar bidragen
med synpunkter på öppethållandetider,
verksamhetsprioriteringar m.m. Det finns kommuner som
inte ser jourerna som ideell verksamhet utan som en del av
de kommunala institutionerna med anmälnings- och
uppgiftsskyldighet. Folkpartiet anser det viktigt att man inte
blandar ihop kommunal och ideell verksamhet.

Mansjourerna gör ett bra förebyggande arbete. Folkpartiet vill dock gå
längre än regeringen vad gäller brottsofferjourerna eftersom vi anser att
brottsoffrens ställning måste stärkas.

Brottsofferjourerna gör ett mycket värdefullt arbete för brottsoffer.

Brottsofferjourernas riksförbund (BOJ) bildades år 1988. Förbundet har
haft målsättningen att det skall finnas en brottsofferjour i varje polisdistrikt
och detta mål uppfylldes i princip under år 1995. En brottsofferjour består av
ett antal ideellt arbetande stödpersoner samt en brottsofferassistent/
samordnare. Stödpersonerna är noggrant utvalda och får speciell utbildning.
Under vägledning och samordning av en utbildad brottsofferassistent ger de
brottsoffren hjälp. Assistenten har till uppgift att tillse att brottsoffret får
kontakt med en stödperson, men assistenten skall också svara för kontakten
med allmänheten, polismyndigheten och andra resursorgan samt att vid
behov slussa hårt drabbade brottsoffer vidare till rätt professionell instans.
De flesta brottsofferjourerna (ca 90) har dock inte möjlighet att anställa
någon brottsofferassistent, och vid dessa utförs uppgifterna av en ideellt
arbetande samordnare. Vid de brottsofferjourer där det för närvarande finns
en sådan assistent (ca 15) sker finansieringen genom kommunala bidrag. För
att möjliggöra anställning av en deltidsanställd brottsofferassistent vid fler
brottsofferjourer anser Folkpartiet liberalerna att ett direkt statsstöd bör
inrättas. Vi har i vårt budgetalternativ avsatt 6 miljoner kronor motsvarande
ca 50 halvtidstjänster. Det som här anförts om direkt statsstöd till
Brottsofferjourerna bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Funktionshindrade kvinnor som
utsätts för våld eller våldtäkt

Att utsätttas för misshandel eller våldtäkt är alltid en djup
kränkning och orsakar alltid stora problem. Men för vissa
människor, som de med funktionshinder av något slag, blir
ett sådant övergrepp om möjligt än svårare på grund av deras
redan utsatta situation. Det kan därför behövas vissa
specialinsatser till denna grupp.

För de funktionshindrade som utsatts för våldtäkt eller misshandel ställs
det speciella krav på Kvinnocentrum och Kvinnojourer, exempelvis
tillgänglighet till texttelefoner, trapphissar, personlig assistans m m. Det är
ofta enkla åtgärder som kan hjälpa dessa kvinnor en bit på vägen tillbaka till
ett värdigt och tryggt liv.

Folkpartiet menar att den miljon som regeringen avsätter är otillräcklig,
och vi anslår därför ytterligare tre miljoner kronor till anslag C 2 Särskilda
jämställdhetsåtgärder (utgiftsområde 14) till funktionshindrade kvinnor för
att möjliggöra ett bättre och effektivare arbete med dessa kvinnor.

Det som här anförts om att öka anslag C2, utgiftsområde 14, med tre
miljoner kronor avsett för funktionshindrade kvinnor bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.

Lagen om gemensam
vårdnad

Riksdagen beslöt våren 1998 om en lag om gemensam
vårdnad. Lagen var kontroversiell och många befarade att
den skulle kunna ha negativa konsekvenser i en del fall. Det
handlar dels om hur lagen fungerar när pappor drar sig undan
umgänget med barnen, dels vilket skydd den utgör i fall där
mannen utsätter kvinnan eller barnet för våld och hot.
Folkpartiet anser det därför viktigt att man redan nu tillsätter
en grupp med uppgift att följa den nya lagens konsekvenser.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna.

Det är också viktigt att det i varje län finns en professionell utrednings-
enhet bestående av socionomer, barnpsykologer och polis. Denna enhets
uppdrag skall vara att utreda på vilket sätt barn skadats i samband med
misshandel.

Det som här anförts om uppföljningen av lagen om gemensam vårdnad bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Även studenter ska omfattas
av lagen om sexuella
trakasserier

Sexuella trakasserier är ovälkomna, nedsättande och
förnedrande för den som drabbas. Ofta leder de till rädsla,
osäkerhet och skuldkänslor hos den som har blivit utsatt för
dem. Det är därför viktigt att information om sexuella
trakasserier sprids.

Regeringen har dock valt att begränsa lagstiftningen om sexuella
trakasserier så att den endast omfattar anställda. Folkpartiet liberalerna anser
inte att det är tillräckligt. Studenter vid högskolor och universitet befinner
sig
i en liknande situation som arbetstagare. Det är viktigt att också studenters
situation uppmärksammas när det gäller sexuella trakasserier. Men den nya
lagen gäller ej för studenter eftersom de inte omfattas av jämställdhetslagen.
Enligt vår uppfattning bör således kretsen vidgas enligt mönster från
arbetsmiljölagen (1 kap. 3 § arbetsmiljölagen) så att studenter, men också
totalförsvarspliktiga, omfattas av skyddet mot sexuella trakasserier.

Det som ovan anförts om att lagen om sexuella trakasserier bör utformas
så att även studenter och totalförsvarspliktiga omfattas av den bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.

Ett internationellt
perspektiv

Kvinnorna har en mycket betydelsefull roll för utvecklingen
i många u-länder. I dag hindras åtskilliga kvinnor från att
bidra till den sociala och ekonomiska utvecklingen, eftersom
de förnekas tillgång till utbildning och hälsovård. De
förnekas också möjligheten att ta aktiv del av det politiska
beslutsfattandet och inflytande över såväl offentlig som
enskild sektor.

I svensk biståndspolitik är bekämpning av fattigdom det övergripande
målet. Vid sidan av detta har ett antal specifika biståndsmål slagits fast.
Sedan 1996 har Sverige infört ett sjätte biståndsmål - jämställdhet. Till
grund för detta beslut låg en utredning ledd av Barbro Westerholm (fp). Vi
anser det vara angeläget att fortlöpande följa upp hur den målsättningen
uppfylles, inte minst när det gäller kvinnofrid.

Det pågående arbetet med att integrera kvinnofrågor i biståndet måste
intensifieras. Det kan ske genom direkta insatser riktade mot kvinnor i
programländerna samt genom ökat kvinnligt deltagande i planering, genom-
förande och utvärdering av enskilda biståndsinsatser.

Inom ramen för biståndsarbetet är befolkningsfrågor ett viktigt område.

Befolkningsfrågor handlar inte bara om familjeplanering. De handlar också
om familjernas möjlighet att styra över sina liv. Framför allt måste kvinnors
rätt att få makt och kontroll över sina liv respekteras. Dessa krav, att kvinnan
själv bestämmer över sin egen hälsa och bedömer sina egna förutsättningar
för att ta ansvar för sina barn, är i dag långt ifrån självklara.

Åtskilliga kvinnor hindras dagligen från att bidra till den sociala och
ekonomiska utvecklingen eftersom de förnekas tillgång till utbildning och
hälsovård. De förnekas därmed också möjligheten att aktivt delta i det
politiska beslutsfattandet och blir bestulna på sina livschanser.

Genom biståndssamarbetet får Sverige som givare möjlighet att föra en
dialog med mottagarländerna om kvinnors rättigheter. Dessa tillfällen måste
utnyttjas. Biståndets ambition bör vara att varje insats föregås av en
konsekvensanalys beträffande kvinnors levnads- och försörjningsvillkor.

Folkpartiet har under lång tid försökt att lyfta fram kvinnor i biståndet, och
Folkpartiets budgetalternativ rymmer större anslag för dessa frågor.

I EU arbetar Folkpartiet för att ett organ skall tillsättas där frågor kan
behandlas i ett jämställdhetsperspektiv. Tanken är att detta ska verka vid
sidan av kvinnoutskottet och socialutskottet i Europaparlamentet.

Rätten till fri abort

Att förebygga ohälsa och bekämpa sjukdomar är en viktig
uppgift för biståndet. Kvinnors hälsoproblem beror ofta på
barnafödande eller aborter. Antalet aborter uppgår årligen till
mellan 40 och 60 miljoner, varav ungefär hälften är legala.
Det innebär att i världen i stort avbryts en av fyra
graviditeter. Enligt WHO:s beräkningar dör årligen nära 600
000 kvinnor i samband med graviditet och förlossning. Av
dessa dödsfall är mellan 25 % och 40 % orsakade av
komplikationer till provocerad abort. Mödradödligheten är
mycket ojämnt fördelad, 99 % av dödsfallen inträffar i tredje
världens länder. I utvecklingsländerna är mellan 20 % och 40
% av mödradödligheten ett resultat av illegala och/eller
oskickligt utförda aborter.

Ett viktigt mål för att främja kvinnors hälsa i världen är därför att reducera
sjuklighet och dödlighet som beror på abort. Det sker i första hand genom att
minska antalet aborter genom upplysning om sex och samlevnad, tillgång till
säkra preventivmedel och bra rådgivning. Alla oönskade graviditeter går
emellertid inte att förebygga och därför måste kvinnor ha tillgång till enkla,
säkra abortmetoder och en effektiv akutvård för att snabbt kunna behandla
illegala aborter. Eftersom de största hälsoriskerna förekommer i länder där
abort är förbjuden måste man också arbeta för att legalisera abort och för att
värna rätten till abort när den är hotad.

Kvinnlig könsstympning

WHO uppskattar att omkring 130 miljoner flickor och
kvinnor utsatts för omskärelse. Två miljoner beräknas
årligen vara i riskzonen för detta ingrepp. De flesta av dessa
kvinnor lever i 28 afrikanska länder men det finns också
kvinnor i andra delar av världen som utsatts för detta
ingrepp. Omskärelse leder till både akut och kroniskt lidande
med såväl fysiska som psykiska skador. Genom att
omskärelse också förorsakar komplicerade förlossningar
innebär ingreppet också risker för kommande barn. WHO,
UNICEF och UNFPA har våren 1997 vädjat till alla länder
och deras ledare att stödja ansträngningarna att eliminera
kvinnlig omskärelse. Sverige måste aktivt bidra till detta
arbete.

Trots att könsstympning är förbjuden i Sverige har det här ändå före-
kommit könsstympning. Allt bör göras för att främja en utveckling av be-
handlingsmetoder för att återställa så mycket som möjligt av den
ursprungliga funktionen. Svensk hälso- och sjukvård bör aktivt bidra i detta
arbete som också kan komma kvinnor i andra länder till godo.

Riksdagen har tidigare uttalat sig om vikten av att förebygga att köns-
stympning utförs. Socialstyrelsen bör följa upp och återrapportera vad som
hänt efter riksdagens uttalande.

Det som ovan anförts om uppföljning av de förebyggande insatserna mot
könsstympning bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Kvinnoimport

Det är känt att både företag och enskilda lockar hit kvinnor
från Baltikum, Ryssland, Asien och Afrika med löften om
giftermål, guld och gröna skogar. För en del kanske tillvaron
blir bra men för alltför många har livet blivit något av ett
helvete.

Landets kvinnojourer får ta emot rapporter om hur kvinnor brutit upp från
förhållanden på grund av misshandel, utnyttjande och förnedring av olika
slag. Isolering och språksvårigheter gör det svårt för kvinnorna att få tag på
information om sina rättigheter och var det finns hjälp att få. Därför får dessa
kvinnor hjälp mycket sent.

Kvinnorna utvisas om de vistats mindre än två år i Sverige. Orsaken är att
misshandel enligt praxis inte ensam får utgöra orsak för permanent uppe-
hållstillstånd i Sverige. Vi menar att prövning om hon ska få stanna eller inte
måste genomföras utan dröjsmål. Vi anser vidare att kvinnor som hamnat i
den här situationen ska få stanna i Sverige om de så önskar förutsatt att det
inte rör sig om ren skeninvandring.

Det som här anförts om kvinnoimport bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en handlingsplan för hur hälso- och sjukvården skall utformas så
att vården i ordets rätta bemärkelse skall bli jämställd,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om särskilda rehabiliteringsprogram för kvinnliga alkoholister,

3. att riksdagen beslutar att höja straffminimum för grovt kvinnofridsbrott
till ett års fängelse,1

4. att riksdagen hos regeringen begär förnyad utredning om kriminalisering
av "lindrig" psykisk misshandel, 1

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om den lagändring som Straffansvarsutredningen föreslår rörande
skyldighet att ingripa vid brott mot liv och hälsa, 1

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en snabb översyn av sexualbrottskapitlet i brottsbalken, 1

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om rätten till psykoterapi för våldtagna och misshandlade kvinnor,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en svensk New York-modell, 1

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en oberoende utvärdering av behandlingsmetoder för män som
begått vålds- och sexualbrott mot kvinnor, 1

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om bättre skydd för förföljda kvinnor, 1

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om direkt statsstöd till brottsofferjourerna, 1

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om bättre och effektivare arbete med funktionshindrade kvinnor, 2

13. att riksdagen beslutar att anslag C 2 (utgiftsområde 14) utökas med 3
miljoner kronor till funktionshindrade kvinnor, 2

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om uppföljning av lagen om gemensam vårdnad, 3

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att även studenter och totalförsvarspliktiga skall omfattas av
lagen om sexuella trakasserier, 2

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en uppföljning av de förebyggande insatserna mot
könsstympning,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att driva frågan om rätten till fri abort internationellt, 4

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kvinnoimport. 5

Stockholm den 28 oktober 1998

Helena Bargholtz (fp)

Camilla Dahlin-Andersson (fp)

Eva Flyborg (fp)

Kerstin Heinemann (fp)

Barbro Westerholm (fp)

Yvonne Ångström (fp)

1 Yrkandena 3-6 och 8-11 hänvisade till JuU.

2 Yrkandena 12, 13 och 15 hänvisade till AU.

3 Yrkande 14 hänvisat till LU.

4 Yrkande 17 hänvisat till UU.

5 Yrkande 18 hänvisat till SfU.