Sveriges utrikes underrättelsetjänst

Anf. 1 Aron Emilsson (SD)

Herr talman! Sveriges säkerhet är vårt viktigaste ansvar i denna kammare. Sveriges säkerhet avgörs vidare inte enbart av hur många soldater vi har, hur många fartyg vi har i flottan eller hur många Jas Gripen vi har i skyn. Allt detta är centralt, men Sveriges säkerhet avgörs också av enklare frågor:

Vet vi vad som pågår under ytan? Kan vi upptäcka hoten innan de når våra gränser? Kan vi identifiera dem inom våra gränser? Kan vi förstå en motståndares avsikter innan de omsätts i handling? Kan vi fatta rätt beslut i rätt tid?

Utan kunskap blir den andra styrkan blind. Utan information blir makt handlingsförlamad. Utan underrättelser riskerar även det starkaste försvaret att komma för sent. Utan spaning, ingen aning – det är en gammal devis som gör sig påmind.

Historien ger oss många lärdomar. Från Pearl Harbor 1941 till senare tiders underrättelsemisslyckanden och terrorattacker har vi gång på gång sett konsekvenserna när varningssignaler inte fångas upp, inte analyseras eller inte når beslutsfattare i tid. I samband med Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina gjorde svensk underrättelsetjänst delvis en annan bedömning än de allierade. Och så sent som häromdagen avslöjade Säpo rysk underrättelseinhämtning som man däremot följt noga och agerat mot.

I dag behandlas utrikesutskottets sista betänkande för mandatperioden. Det är också ett av de viktigaste, sett till att det lägger grunden för den största förändringen av svenskt underrättelseväsen i modern tid.

Jag vill initialt yrka bifall till utskottets förslag i sin helhet.

Underrättelseverksamhet handlar om främmande makters påverkan och kränkningar av svenskt territorium, vårt land och vårt sätt att leva. Ytterst handlar det om att kunna varna svenska folket och rikets centrala styrning när hot uppstår mot vårt land och helst avvärja dem redan innan.

Det är en bred och komplex uppgift. Därför är det inte heller självklart hur en modern underrättelsetjänst bäst ska organiseras. Hos de flesta av våra Natoallierade finns en särskild utrikesunderrättelsemyndighet med ett eget mandat och en egen struktur. Sverige har hittills valt en annan väg. Nu föreslås en förändring.

Herr talman! Utskottet delar regeringens bedömning att det säkerhetspolitiska läget motiverar en förstärkt underrättelseförmåga för Sverige.

Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina har förändrat Europas säkerhetsordning i grunden på ett sätt som sannolikt kommer att påverka vår kontinent under mycket lång tid framöver. Samtidigt har främmande makters underrättelseverksamhet blivit mer omfattande. Hybridpåverkan har blivit mer sofistikerad, och cyberangrepp har blivit mer aggressiva. Erfarenheterna från Ukraina visar dessutom något mycket viktigt: Informationsövertag räddar liv. Förmågan att snabbt inhämta, analysera och omsätta underrättelser i praktisk handling kan vara lika avgörande som avancerade vapensystem. Därför måste Sverige stärka sin förmåga att följa, analysera och förstå omvärldsutvecklingen.

Herr talman! Sveriges medlemskap i Nato innebär också nya förutsättningar. Som allierad förväntas Sverige bidra till och dra nytta av kvalificerat underrättelseutbyte. Det kräver både kapacitet och trovärdighet. Det kräver också förmåga att leverera analyser av hög kvalitet till våra partner samtidigt som vi stärker underlaget för riksdag och regering. En starkare och mer specialiserad utrikesunderrättelseförmåga är därför en viktig del av Sveriges samlade säkerhet.

Från Sverigedemokraternas sida har vi över tid sett behovet av att stärka underrättelseverksamheten i stort. Mot bakgrund av Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina och Musts bedömningar i anslutning till denna föreslog vi en utredning med uppdrag att se över underrättelsetjänstens dimensionering och framtida inriktning redan våren 2023 – för tre år sedan. Vi ser behovet av att analysera hur den bäst organiseras. Vi ser behovet av att anpassa statens institutioner till en ny verklighet.

Europa är under hårt tryck. Sverige är en del av försvarsalliansen Nato och en forwardspelare i motståndskraften i Östersjöområdet och Arktis. Ryssland bedriver ett fullskaligt krig i vårt närområde. Kraven på svensk underrättelseförmåga har ökat. Där står vi.

Samtidigt måste vi vara ärliga med att det finns frågetecken kring reformens genomförande. Att till exempel identifiera ett underrättelsemisslyckande leder inte automatiskt till slutsatsen att den bästa lösningen är att skapa en ny myndighet. I Sverige finns ibland en övertro på organisatoriska förändringar, som om nya myndighetsgränser automatiskt skulle skapa bättre resultat. Så enkelt är det sällan. Det är människorna, kompetensen, kulturen och ledarskapet som i slutändan avgör framgången.

Herr talman! Det är viktigt att vara öppen med att denna reform inte är utan utmaningar. Flera remissinstanser har lyft betydande invändningar. Försvarsmakten har pekat på risker för kompetensförlust, ökad byråkrati och utmaningar i samordningen mellan den nya myndigheten och övriga delar av underrättelsesystemet. Från akademiskt håll har det också framförts kritik mot att analysen bakom organisationsförändringen inte fullt ut visat varför just en ny myndighet skulle vara den mest effektiva lösningen på de problem som identifierats. Den snäva tidsramen har också adresserats.

Även i den offentliga debatten har liknande frågor återkommit: Kommer en ny myndighet verkligen att stärka underrättelseförmågan, eller riskerar vi att skapa fler organisatoriska gränser? Riskerar reformen att under en övergångsperiod tillfälligt försvaga den svenska underrättelseförmågan?

De är alla berättigade frågor. Det vore fel att avfärda dem. Tvärtom är det frågor som måste ställas när staten genomför en av de största förändringarna av underrättelsestrukturen i modern tid.

Herr talman! Från Sverigedemokraternas sida har vi också vädrat farhågor i flera av dessa avseenden. Vi har uttryckt tveksamhet. Vi har i försvarsutskottet valt att följa upp våra ställningstaganden när det gäller den här propositionen med ett särskilt yttrande. Det har vi gjort därför att vi anser att så här omfattande reformer måste granskas noggrant och att eventuella risker måste redovisas öppet.

Men politik kan inte bara handla om att identifiera problem. Politik måste också handla om att väga samman fakta, ny information och förändrade förutsättningar.

Under beredningen har vi haft fortsatt dialog med Försvarsmakten och tagit del av regeringens svar på de frågor som väckts under våren. Regeringen har dessutom valt att inte gå vidare med vissa mer långtgående förslag, exempelvis idén om en nationell underrättelsechef. Det är enligt vår mening tecken på att kritik har lyssnats på och att processen har justerats där det funnits skäl att göra det. Man kalibrerar. Därför har vi intagit en pragmatisk hållning. Att vara pragmatisk är inte att vara okritisk. Det är att vara beredd att kalibrera balanspunkten och väga intressen.

Vår slutsats är att det säkerhetspolitiska läget är så allvarligt att Sverige inte har råd att avstå från att stärka underrättelseförmågan. Därför stöder vi reformen. Vi kommer också att följa den mycket noga.

Herr talman! Invändningen att en ny organisation i sig inte skapar bättre underrättelser är legitim, men en väl utformad organisation kan skapa bättre förutsättningar för att dessa resurser används på bästa möjliga sätt. Den kan skapa tydligare ansvar, stärka våra internationella kontaktytor och åstadkomma närmare koppling och relevans för beslutsfattandet. Frågan är därför inte om organisationen spelar roll. Frågan är om den nya organisationen förmår leverera bättre resultat. Det återstår att bevisa. Därför pekar utskottet på betydelsen av uppföljning och utvärdering efter hand.

Herr talman! Sverigedemokraternas stöd för etablering av den nya myndigheten och de lagstiftningsförändringar till stöd för den som behandlas i betänkandet är naturligtvis förenat med höga förväntningar. Det är förväntningar om att den operativa förmågan upprätthålls och att kompetens tillvaratas. Det är förväntningar om att samverkan fungerar. Det är förväntningar om tydliga ansvarsförhållanden, ett väl fungerande informationsutbyte och en långsiktig kompetensförsörjning.

Likaså finns det en förväntan om att regeringen förstås fortlöpande följer upp reformen och är beredd att korrigera sådant som inte fungerar – oavsett vilken regering vi ser efter valet.

Herr talman! De senaste årens avslöjanden om extremism, antisemitism och terrorromantiserande uttryck hos företrädare för ett parti som samtidigt utgör en del av Socialdemokraternas regeringsunderlag oroar. När sådana strömningar, oavsett avsändare och mottagare, får fäste nära den politiska makten blir behovet av starka säkerhetsinstitutioner och kvalificerad underrättelseförmåga än mer uppenbart. När omvärlden blir farligare måste Sverige bli klokare. När staten genomför stora reformer måste vi både våga genomföra dem och vara beredda att utvärdera dem.

Jag vill därför avslutningsvis peka på utskottets mening om att noga följa reformens genomförande, där vi förutsätter en fortsatt nära dialog med regeringen och berörda myndigheter och understryker behovet av adekvat parlamentarisk förankring, rättssäkerhet och kontrollmekanismer.

Med dessa ord tillstyrker jag propositionen och avstyrker motionerna. Jag vill också ta tillfället i akt att tacka utskottets ledamöter för riksmötet och mandatperioden, som har varit exceptionell för utrikesutskottets del. Jag vill även tacka utrikesministern för samarbetet under mandatperioden och för hennes närvaro vid debatten här i dag.

(Applåder)

Anf. 2 Morgan Johansson (S)

Herr talman! Jag ska återkomma till vår syn i dess helhet på propositionen och förslagen, men jag ska börja med att ställa frågor till Aron Emilsson om hur han ser på kritiken mot tidsplanen för den här reformen.

Kritiken har varit ganska omfattande och har också kommit på senare tid. Jag har framför mig en artikel i Aftonbladet från i juni månad med rubriken ”Mustchefens varning om nya ’svenska CIA’: ’Risk att gå ner i effekt’”. Där säger Thomas Nilsson, chef för den militära underrättelsetjänsten, Must, så här: ”När Försvarsmakten yttrade sig över utredningen pekade vi ut en del risker. En av de riskerna är ju om förändringen genomförs väldigt hastigt och snabbt och det är ju det som är regeringens inriktning. Då ser vi att göra den typen av förändringar under det rådande säkerhetsläget så har vi pekat på att det är en risk.”

Så säger alltså chefen för den militära underrättelsetjänsten. Han får även frågan om man i så fall inte borde skjuta fram ikraftträdandedatumet. Då säger han: ”Det har jag inga synpunkter på. Jag brukar ju säga att jag har det så enkelt att jag behöver inte värdera regeringens beslut, jag bara genomför dem på bästa sätt.”

Man hör mellan raderna vad det här handlar om. Så återkommer han till att ”det är en risk, den diskuterar vi och vi ska försöka hantera den på bästa möjliga sätt”.

I citaten i artikeln tror jag att han använder ordet ”risk” fem gånger. Detta är alltså, återigen, chefen för den militära underrättelsetjänsten.

Det som skiljer Aron Emilsson och mig åt är att Sverigedemokraterna sitter i Regeringskansliet och har följt den här processen från början. Ni har gett klartecken till processen, tidsplanen och tidpunkten. Ni känner därmed till de invändningar som har funnits mot att genomföra en så stor förändring på så kort tid.

Hur bemöter Aron Emilsson kritiken mot den process som pågår från en av de allra tyngsta aktörerna inom underrättelsetjänsten?

Anf. 3 Aron Emilsson (SD)

Herr talman! Till att börja med har både jag, Morgan Johansson och utskottet i sin helhet lyssnat till de föredragningar som chefen för Must har haft för utskottet och löpande tagit del av den information som funnits i den offentliga debatten också under den tid som frågan har varit aktuell inför dagens beslut och den kommande etableringen i januari 2027. Detta har vi noterat, och därför tog jag också upp i mitt anförande att det här är en fråga som både vi, Socialdemokraterna och många andra har adresserat men att man också måste väga samman intressen.

I den andra vågskålen ligger att det egentligen inte finns några klara prognoser om det bästa tidsfönstret för att genomföra en sådan här reform. Vi ser ju hur omfattande de ryska påverkansoperationerna är och hur underrättelseinhämtningen och hotbilderna mot Sverige fungerar och har accelererat under mandatperioden. Nu finns det en möjlighet att genomföra detta innan läget riskerar att bli ännu allvarligare i vårt land, vilket vi ser exempel på dagligen och stundligen.

Jag har också noterat att chefen för Must har kalibrerat sin hållning under processens gång och kommit med lite olika uttryck både i den offentliga debatten och i information till utskottet. Man har ändå varit tydlig med att man ser framför sig att man ska kunna genomföra de beslut vi tar, och det är också den uppfattningen som Försvarsmakten har gett uttryck för när jag har talat med dem. Därför känner jag mig trygg med det, men detta är också anledningen till att jag pekade på att det blir viktigt både för utskottet och för regeringen att följa processen noga framåt och vara beredda att kalibrera och justera reformen efter hand.

Det är inte första gången i historien som vi behöver genomföra viktiga reformer på kort tid; det har hänt även under Socialdemokraternas regeringsinnehav.

Anf. 4 Morgan Johansson (S)

Herr talman! ”Kalibrerat sin hållning” – den här artikeln är alltså från den 25 juni i år. Det är alltså den militära underrättelsetjänstens hållning i dag som vi talar om, det vill säga de ser riskerna med det här snabba förloppet.

Jag tror att man gör det mot bakgrund av att förändringen genomförs samtidigt som vi har ett allmänt val då hotbilden mot Sverige när det gäller påverkansoperationer men också gällande rena våldsdöd förstås ökar men även för att det pågår ett krig i Ukraina. Det är det svåra säkerhetspolitiska omvärldsläget som gör att den militära underrättelsetjänsten ger dessa varningar och säger att det här är förknippat med stora risker.

Det är inte bara de. I Säkerhetspolisens remissvar kan man läsa: ”Vidare får inte viljan att snabbt genomföra förändringar gå ut över den vitala verksamhet som bedrivs av underrättelse- och säkerhetstjänsterna idag. Givet omvärldsläget får den i dagsläget väl fungerande myndighetssamverkan som finns mellan underrättelse- och säkerhetstjänsterna inte riskeras med en för snabb förändringstakt.”

Även Säkerhetspolisen är alltså väldigt tydlig när det gäller detta.

Det här ska vara genomfört om några månader, den 1 januari. Reformen är redan påbörjad, rekryteringen har redan påbörjats och det är svårt att i dag sända signalen att nu måste allting avbrytas. Det tror jag inte vore omdömesgillt.

Min fråga till Aron Emilsson är: När ni godkände processen och tidsplanen i Regeringskansliet, tog ni då in de farhågor som finns hos våra centrala säkerhetsaktörer och myndigheter? Varför lämnade ni klartecken till den här tidsplanen?

Anf. 5 Aron Emilsson (SD)

Herr talman! Vad är riskfritt? I mitt anförande pekade jag på ett antal av de risker och farhågor som Morgan Johansson nu nämner, just för att det är någonting som vi har haft med oss i beredningen i utskottet och ventilerat från olika håll.

Vad är riskfritt? Är det mer riskfritt att vara stillastående en tid, avvakta och se när den här reformen skulle kunna genomföras framåt? Eller är det att våga ta ställning, våga ta steget och röra på oss när vi ser att det ändå finns en möjlighet att göra detta innan hotbilden eventuellt är ännu allvarligare mot vårt land? Vi vet ju i vilken riktning det har gått den senaste mandatperioden.

Det finns mycket kritik mot processen. Jag upplever att Socialdemokraterna är tydligast kritiska mot själva processen, både i betänkandet och i den offentliga kritiken. Man har någonstans accepterat reformen, men man är kritisk till processen och tidsplanen. Det är för den delen inte heller första gången vi har den här typen av process – det har ju varit liknande processer för instiftandet av Utbetalningsmyndigheten, miljöprövningsmyndigheten och andra myndigheter. Det är inte unikt, det är inte första gången, utan det har förekommit tidigare.

Man brukar ibland tala om att politik är det möjligas konst och att politik handlar om prioriteringar. Här handlar det om att väga samman intressen. Det finns fördelar, och det finns behov som pekar på betydelsen av att inrätta den här reformen. Det finns risker och farhågor, men om man aldrig vågar ta risker kan inte heller politiken och vårt ansvar för Sveriges säkerhet och för våra medborgare röra sig framåt. Det har vi sett många gånger under historien.

Anf. 6 Håkan Svenneling (V)

Herr talman! Riksdagen ska efter dagens debatt anta en lagstiftning om en ny utrikesunderrättelsemyndighet, Und. Idén om en ny underrättelsemyndighet är i grund och botten den förre utrikes- respektive statsministern Carl Bildts. Det är hans utredning som ligger till grund för dagens förslag.

Förslaget har, som vi hörde i replikskiftet tidigare, fått massiv kritik från en mängd håll på grund av de risker det medför att ändra hur underrättelsetjänsten fungerar i Sverige. I praktiken innebär förslaget att det kommer att finnas två myndigheter i stället för en: den militära underrättelsetjänsten Must och den nya myndigheten Und.

Beslutet kring myndighetens lagstiftning kommer att vara enigt trots att det nog egentligen inte finns en majoritet för förslaget i denna form. Det är av den enkla anledningen att regeringen redan har tryckt igenom förslaget och startat införandet av myndigheten precis i slutet av denna mandatperiod.

Låt oss konstatera att det hade varit bra om regeringen hade haft en annan process kring inrättandet av denna myndighet. Det gäller i relation både till oppositionen i riksdagen och till alla andra myndigheter som finns i dag – särskilt Försvarsmakten och Must. Det finns många goda anledningar att lyssna på den militära professionen i denna fråga. Det arbete som görs riskerar att skapa fler problem än det löser.

Vänsterpartiet är starkt kritiskt till den process som föregått regeringens inrättande av en ny underrättelsemyndighet och till resultatet av processen. Nu kommer det ändå att bli en ny myndighet, men för historieskrivningens skull markerar vi med en rad tydliga reservationer. Jag ska nu gå igenom dessa.

Den process som lett fram till inrättandet av den nya myndigheten har genomförts i expressfart. Mindre än ett halvår efter det att utredningen blev klar startade man arbetet med en ny myndighet. Regeringens förankring av frågan hos riksdagens partier har varit ytterst begränsad. Trots både pågående försvarsberedning och ett i övrigt gott samarbete mellan regering och riksdag under denna mandatperiod i de försvars- och säkerhetspolitiska frågorna har dessa stora och omfattande förändringar i svensk underrättelseverksamhet inte diskuterats mellan regeringen och riksdagens partier i någon särskilt stor utsträckning.

Det är förenat med betydande risker att genomföra en omfattande omorganisation i en så säkerhetspolitiskt allvarlig tid som Sverige befinner sig i just nu. Vi behöver en välfungerande och effektiv underrättelsetjänst mer än någonsin.

I stället för att binda upp myndigheterna i en organisatorisk förändringsprocess borde regeringen fokusera på att stärka det befintliga arbete som krävs för att möta en allt bredare och mer komplex hotbild. Att bygga en ny myndighet tar helt enkelt tid. Under den perioden finns det en betydande risk att verksamheten tappar både kraft och tempo. Det är en risk vi inte bör ta när omvärldsläget ställer höga krav på Sveriges säkerhet och underrättelseförmåga.

Flera remissinstanser har pekat på risken för dubbelarbete när den nya myndigheten väl är på plats. Den personal och de uppgifter som föreslås flyttas från den nuvarande militära underrättelsetjänsten Must kommer enligt remissvaren även fortsättningsvis att behövas inom det militära försvaret. Detta riskerar att leda till överlappande verksamhet, ineffektiv resursanvändning och ökad konkurrens om kvalificerad personal. Detta gäller en så kallad trång sektor med relativt få individer som besitter rätt kompetens och som är lämpliga att anställa vid myndigheter som arbetar med underrättelser och analyser.

Därtill kommer betydande kostnader som följer av att etablera en ny myndighet med en egen ledning, stab, lokaler och säkerhetsorganisation. Granskningsorganet Siun får inte heller några resursförstärkningar trots att de nu ska bevaka och granska ytterligare en myndighets verksamhet.

Hade regeringen valt en långsammare process hade flera av dessa utmaningar och risker kunnat hanteras på ett bättre sätt, menar jag.

I sitt remissyttrande till utredningen föreslår Försvarsmakten att det införs en särskild uppgift rörande ändamålsenligt ömsesidigt stöd mellan myndigheterna i respektive myndighetsinstruktion. Vänsterpartiet utgår från att det fortsatta arbetet i hög grad tar fasta på den synpunkten och de erfarenheter som flera myndigheter har framfört. Det är avgörande om denna omorganisation ska bli framgångsrik och leda till en i sammanhanget starkare och mer effektiv underrättelseverksamhet när verksamheten framöver fördelas på två myndigheter. Vi instämmer i Försvarsmaktens förslag att det hade varit bra med tydlighet om ömsesidigt stöd mellan myndigheterna. Även gentemot säkerhetspolisen Säpo och Försvarets radioanstalt, FRA, behöver Unds roll tydliggöras.

Herr talman! Internationellt underrättelsesamarbete är både viktigt och nödvändigt för Sveriges säkerhet. De hot vi står inför känner ofta inga nationsgränser. Därför måste informationsutbytet med andra länder fungera väl. Samtidigt är det särskilt känsligt när utländska underrättelse- och säkerhetstjänster ges direktåtkomst till svenska system och uppgifter.

Direktåtkomst skiljer sig från vanligt utlämnande av information genom att mottagaren själv kan söka bland uppgifterna inom ramen för den tekniska tillgång som har medgetts. Det innebär att kraven på säkerhet, kontroll och rättssäkerhet måste vara mycket höga. Det måste alltid vara möjligt att i efterhand granska vem som har haft tillgång till vilka uppgifter och för vilka ändamål och på vilka grunder åtkomsten har beviljats. En sådan spårbarhet är avgörande för att upprätthålla allmänhetens förtroende och för att säkerställa att regelverket följs.

Vänsterpartiet menar att regeringen måste säkerställa att direktåtkomst för utländska underrättelse- och säkerhetstjänster omgärdas av särskilt strikta skyddsåtgärder, tydliga kontrollmekanismer och reell möjlighet att omedelbart begränsa eller avbryta åtkomsten om det uppstår brister eller säkerhetsbrister. Sveriges säkerhet och skyddet för de känsliga uppgifterna måste alltid stå i främsta rummet.

En fråga som jag menar förtjänar betydligt större uppmärksamhet i denna diskussion är den demokratiska kontrollen av underrättelseverksamheten. Underrättelsetjänstens arbete måste av naturliga skäl i stor utsträckning bedrivas under sekretess. Just därför är det också avgörande att det finns starka, väl fungerande och demokratiskt förankrade system för kontroll och granskning. Det är en förutsättning för att upprätthålla allmänhetens förtroende för verksamheten.

Tyvärr fick inte vårt och andra partiers yrkanden behandlas som skarpa yrkanden i samband med dagens beslut, men vi vill ändå lyfta in vårt perspektiv och våra förslag.

I utredningen som Carl Bildt gjorde, En reformerad underrättelseverksamhet, konstaterades att det svenska underrättelsesystemet jämfört med flera andra länder har relativt svaga inslag av parlamentarisk förankring. Utredningen lyfter också fram möjligheten att stärka insynen genom att sittande riksdagsledamöter ges större möjlighet att granska och följa verksamheten, i likhet med tidigare Försvarets underrättelsenämnd. Jag menar att det finns starka skäl att ta den diskussionen vidare. Det gäller inte minst mot bakgrund av historiska erfarenheter som visar på vikten av både tydlig och oberoende kontroll av underrättelseverksamheten, särskilt när en ny myndighetsstruktur byggs upp.

Den tillsyn som i dag utövas av Statens inspektion för försvarsunderrättelseverksamheten, Siun, är viktig, men den behöver kompletteras med en starkare parlamentarisk insyn. Det behövs en tydligare koppling mellan underrättelseverksamheten och det folkvalda parlamentet, riksdagen. Vi behöver inte uppfinna hjulet själva, för i flera jämförbara demokratier såsom Finland, Danmark och Storbritannien finns särskilda parlamentariska organ med ansvar för att granska underrättelseverksamheten. Det finska underrättelsetillsynsutskottet var på besök här tidigare i år och var ett mycket intressant exempel. Där har parlamentet en tydlig och etablerad roll i kontrollen av både den civila och den militära underrättelseverksamheten samtidigt som verksamhetens laglighet och ändamålsenlighet granskas löpande.

Jag anser att Sveriges riksdag bör överväga att inrätta ett särskilt underrättelseutskott för att stärka den demokratiska och parlamentariska insynen i underrättelsetjänsternas arbete.

Herr talman! Jag anser också att regeringen bör utreda möjligheten till en särskild underrättelseombudsman. En sådan funktion skulle kunna utgöra en oberoende instans dit anställda kan vända sig om de uppmärksammar missförhållanden eller andra allvarliga problem inom verksamheten. En underrättelseombudsman skulle dessutom kunna bidra till att öka förtroendet och öppenheten inom organisationen. I situationer där personalen inte uppfattar att befintliga kontrollfunktioner eller fackliga kanaler är tillräckliga skulle en oberoende ombudsman kunna fylla en viktig medlande och förtroendeskapande roll. Om en sådan funktion ges stark integritet och ett tydligt mandat skulle den också kunna bidra till att viktiga frågor och problem lyfts upp till regeringen och andra ansvariga beslutsfattare innan de växer sig större.

Utifrån alla de risker som jag nu har tagit upp har vi i Vänsterpartiet landat i att stödja ett centerpartistiskt yrkande om en översyn av den nya myndigheten under nästa mandatperiod.

Herr talman! Vänsterpartiet har fyra reservationer och ett särskilt yttrande, men jag väljer att yrka bifall bara till reservation 3 om samordning mellan Sveriges underrättelsemyndigheter.

Anf. 7 Morgan Johansson (S)

Herr talman! Jag vill inledningsvis säga att vår grundhållning är att Sverige har en underrättelsetjänst av hög kvalitet. Det fick vi ytterligare ett kvitto på häromdagen. Svensk underrättelsetjänst rankades då på plats sex av alla europeiska länders tjänster.

Rankningen hade gjorts av nypensionerade underrättelseofficerare från 25 länder. De borde veta vad de talar om. Som nypensionerade är de också lite mer fria att säga ungefär vad de har upplevt under sitt arbetsliv. Särskilt lyfter man fram svensk signalspaning, som i decennier har gett oss unik information om vad som händer i vår omvärld, hur säkerhetshoten utvecklas och hur de ser ut.

Det är ingen slump att vi har en i grunden högkvalitativ underrättelsetjänst. Svensk underrättelsetjänst byggdes upp under efterkrigstiden, under kalla kriget, när supermakterna USA och Sovjetunionen stod mot varandra. Det var livsviktigt för Sverige då att som ett litet, alliansfritt land, geografiskt mitt emellan supermakterna, ha en egen högkvalitativ underrättelseförmåga.

Visst hade vi ett informationsutbyte med andra tjänster i väst, men vi kunde inte förlita oss på att alltid få fullständig eller ens korrekt information. Vi behövde en egen förmåga, och den skapades av socialdemokratiska regeringar under decennierna efter kriget, inte minst under ledning av statsminister Tage Erlander, som visste vad han gjorde. Han hade som statssekreterare haft ansvar för stora delar av den civila underrättelsetjänsten under andra världskriget.

Det finns alltså historiska skäl till att Sverige har prioriterat underrättelseverksamheten på ett sådant sätt att vi nu kan påstå att vi hör till de bästa i Europa. Den förmågan måste vi vidmakthålla och utveckla. Även om vi nu är medlemmar i Nato är det på många sätt ännu viktigare nu. Säkerhetshoten i dag ser annorlunda ut än vad de gjorde under kalla kriget.

På många sätt befinner vi oss i det allvarligaste säkerhetspolitiska läget sedan andra världskriget. Det rasar ett krig i Europa sedan över fyra år tillbaka efter Rysslands invasion av Ukraina. Med det föll också den europeiska säkerhetsordningen samman. Sverige och många andra länder bistår Ukraina med resurser och vapen, men inget tyder på att kriget är på väg att ta slut.

Vi har sett ett antal exempel på ryska påverkansoperationer och störningar också mot andra länder än Ukraina: drönare som kommer in i Natos luftrum, politisk påverkan inför val i EU-länder, cyberattacker – för att bara nämna något.

Den senaste påverkansoperationen är förmodligen den att Ryssland systematiskt använde migrantkrisen i Ceuta i Afrika för att splittra EU. Tyvärr gick ett antal EU-länder, däribland Sverige, i fällan och attackerade Spanien i stället för att visa solidaritet och erbjuda stöd. Därmed spelade man Ryssland i händerna.

Vi har alltså ett mycket svårt säkerhetsläge till följd av kriget i Ukraina och den ryska aggressiviteten på så gott som alla plan. Men vi har också ett terrorhot som är allvarligare än på länge. Detta terrorhot kommer framför allt från två håll: från islamistiskt håll och från högerextremt håll.

Vi ser en ökad antisemitism och en förvärrad hotbild mot judar i Sverige och i övriga Europa. Våldet och trakasserierna mot judar kan komma både från islamister och från de högerextrema. Vi måste göra allt vi kan för att bekämpa den antisemitismen och hatet mot judar.

Vi ser också ökad hatpropaganda mot muslimer, inte minst på nätet. Här ser vi till och med politiska partier i hela Västeuropa, inklusive Sverige, som bygger hela sin politik på att hetsa mot muslimer och därmed ökar riskerna för terror och våld mot muslimer och moskéer.

Här i Sverige har vi också sett hur de så kallade aktivklubbarna, det vill säga grupper av unga högerextrema män som har nära till våld, växer till.

Den här hatpropagandan är farlig. För den som vill veta hur det kan gå när man år efter år hetsar mot judar kan läsa på om Förintelsen. Och för den som vill veta hur det kan gå om man år efter år hetsar mot muslimer kan läsa på om folkmordet i Srebrenica för drygt 30 år sedan.

Det finns ett antal giftiga miljöer där våldet frodas – bland islamister och högerextremister – men vi har också sett den så kallade incelmiljön, det vill säga unga män som odlar kvinnohat. Också de kan vara extremt våldsbenägna och begå terrordåd.

I den här omvärlden är det kort sagt oerhört viktigt att det finns en bra underrättelsetjänst och att Säkerhetspolisen, den militära underrättelsetjänsten Must och FRA samverkar nära och har de verktyg som behövs för att följa och analysera vad som händer och ingripa när det behövs.

Efter att jag har arbetat med de här myndigheterna i olika kapaciteter i ett antal år är min bedömning att det här har fungerat väl.

Nu har dock regeringen tagit initiativ till en omfattande omorganisering av svensk underrättelsetjänst. Det beskrivs som den största omorganiseringen någonsin. Man ska bilda en ny myndighet, Sveriges utrikes underrättelsetjänst, Und, genom att bland annat bryta ut vissa delar av Försvarsmakten.

Det är man i sin fulla rätt att göra. Myndigheterna lyder under regeringen, inte under riksdagen. Vår grundinställning är den som regeringsformen ger uttryck för: Myndigheterna är regeringens verktyg för att styra riket. Regeringen har därmed stor frihet att utforma myndighetsorganisationen på det sätt man tycker är lämpligt. Det är en viktig princip för oss socialdemokrater att hålla på, för när vi är i regeringsställning vill vi naturligtvis också kunna genomföra organisationsförändringar utan att riksdagen blockerar det.

Samtidigt ser vi att den här omorganiseringen redan har påbörjats. Rekryteringsprocesserna pågår sedan i våras. Att nu försöka avbryta allt, även om man har kritik mot genomförandet, processen och tidpunkten, vore inte omdömesgillt. Därför har vi inga reservationer i det här betänkandet.

Det innebär dock inte att vi inte har några åsikter om det regeringen nu håller på med och om farorna med det. Dessa åsikter har vi fört fram vid varje tillfälle som vi träffat regeringsföreträdare om den här frågan under det senaste året. Det har varit ett antal sådana möten då vi träffat UD:s tjänstemän, ställt frågor om processen men också gett uttryck för våra synpunkter. Vid varje tillfälle har vi sagt: Stressa inte fram detta! Vänta åtminstone till efter valet! Ge det mer tid!

Vi har sett Försvarsmaktens remissvar, där man ifrågasätter tidsplanen. Vi vet att en del förmågor flyttas från Försvarsmakten till den nya myndigheten, och det är oklart hur Försvarsmakten ska kompenseras för det. Och för bara någon månad sedan sa chefen för den militära underrättelsetjänsten, Must, Thomas Nilsson samma sak: ”En av de riskerna är ju om förändringen genomförs väldigt hastigt och snabbt och det är ju det som är regeringens inriktning.”

Vi har alltså precis samma oro som Försvarsmakten och Must om tidsplanen. Det här ska vara genomfört om fyra månader. Det är en oerhört kort tidsperiod för en så stor omorganisering.

I sin replik till mig sa Aron Emilsson nyss ungefär att om man inte vill ta risker får man inget gjort. Men man kan ju välja vilka risker man ska ta. Man kan välja tidpunkt. Man kan välja hur långt en sådan process ska gå. Man kan minimera riskerna, och det måste väl ändå vara det vi strävar efter.

Vi har en oro för tidpunkten. Man gör det här nu när vi står inför ett allmänt val med medföljande ökad hotbild för både våld och utländsk påverkan. Då är vår fråga: Är det verkligen klokt att genomföra det här nu?

Mustchefen sa i intervjun med honom att det finns en risk att man går ned alltför långt i effektivitet. Under perioden då man organiserar om riskerar man en försämring av underrättelseverksamheten. Den risken tar man nu när det är val. Kan det finnas en sämre tidpunkt?

Jag kan tycka att regeringen borde vara försiktigare, inte minst mot bakgrund av allt sjabbel med den nationella säkerhetssamordnaren, som ju blev en dråplig följetong. Vi kan inte göra fler missar nu.

Allt detta har vi framfört till regeringen under de samtal vi har haft, uppenbarligen för döva öron. Det var tydligen så viktigt att driva igenom det här snabbt att man inte ens brydde sig om riksdagens regler för propositionsstopp utan kom med sin proposition tre månader efter propositionsstoppet och sedan krävde att den skulle hastas igenom nu under sommaren. Det är därför vi står här nu.

Allt detta ger vi uttryck för i vårt särskilda yttrande. Där skriver vi också om den fråga som Håkan Svenneling tog upp, om parlamentarisk insyn och kontroll över den nya myndigheten. Det är en aspekt som regeringen inte verkar ha tänkt på alls. Den måste man naturligtvis adressera och ta tag i.

Nu går vi in i valrörelsen. Vi får se hur regeringen ser ut efter valet. Om det blir ett regeringsskifte blir det en viktig uppgift för den nya regeringen att se vad som behöver göras för att stärka och utveckla svensk underrättelsetjänst så att den också fortsättningsvis ska kunna ligga i europeisk framkant.

(Applåder)

Anf. 8 Kerstin Lundgren (C)

Herr talman! Jag kan i stora delar instämma i det som framförts av Morgan Johansson vad gäller oro för tidpunkten och hanteringen.

Det jag funderar på, herr talman, är följande: Om det nu, som vi hoppas, blir en ny regering efter den 13 september, vore det då inte klokt att ge den regeringen mandat att fatta beslut om den lämpliga tiden för dessa lagars ikraftträdande efter den 1 januari 2027? Det kan ju vara så att det krävs ytterligare insatser för att vår underrättelseförmåga inte ska gå ned, om vi inte är färdiga när dessa lagar ska träda i kraft. Detta är en fråga som vi har ställt oss. Vi vill ha en öppenhet för att en regering ska kunna få mandat att fastställa ikraftträdandetidpunkt just för att, så långt det går i det här läget, säkerställa att svensk underrättelseförmåga inte går ned.

Jag ställer mig frågan hur Socialdemokraterna tänker när det gäller den delen. Det kan inte vara rimligt att en ny regering som ser att det här inte fungerar fullt ut till den 1 januari måste gå till riksdagen för att förflytta tidpunkten för lagstiftningens ikraftträdande.

Anf. 9 Morgan Johansson (S)

Herr talman! Det är en relevant fråga som vi förstås får titta på efter valet. Men jag är inte beredd att låsa mig för någonting nu.

Efter ett eventuellt regeringsskifte kommer vi dels att ha tillgång till mer hemlig information, dels ha möjlighet att utbyta information på ett mer öppet sätt och diskutera med de myndighetschefer som berörs hur den här processen ligger till vid det tillfället. Sedan får vi se hur processen kan tas vidare. Jag är alltså inte beredd att låsa mig vid något.

Nu försöker Kerstin Lundgren på sätt och vis rädda regeringen från sig själv. Den här regeringen har låst sig vid den 1 januari och binder sig vid den masten. Detta måste vara den sittande regeringens ansvar.

Om det sedan blir ett regeringsskifte får vi titta på frågan igen. Men då måste vi verkligen djupdyka i hur processen ser ut just då. Vilka rekryteringar har gjorts? Hur pass rimligt är det att man klarar detta till den 1 januari 2027? Skulle det behövas får man återkomma till riksdagen. Men jag är inte beredd att just nu låsa mig vid någon tidsplan. Vi har inte den information som vi skulle behöva.

Anf. 10 Kerstin Lundgren (C)

Herr talman! Vi ser inte heller att vi kan låsa oss vid någon exakt tidsplan. Den 1 januari 2027, ja – men vi vill också skapa en öppenhet och inte riksdagsbinda en regering för att lagarna ska träda i kraft just då.

Det är inte första gången detta händer. Vi kommer nu att behandla flera frågor där lagstiftningens ikraftträdande är en fråga för regeringen. Det är det vi tycker är riktigt och viktigt: att man när man får möjlighet till den djupare dialogen och insynen och att överväga lämpligheten och hur långt processen har hunnit faktiskt också har mandatet och möjligheten att justera ikraftträdandetidpunkten för att säkra att svensk underrättelseförmåga, civilt och militärt, inte går ned. Det är detta som är vår utgångspunkt, herr talman.

Anf. 11 Morgan Johansson (S)

Herr talman! Egentligen är detta två frågor. Den här propositionen handlar om vilka ändringar som måste göras i en lång rad lagar när man så att säga skriver in den utrikes underrättelsetjänsten i de lagarna. Det handlar egentligen inte om beslutet att starta själva myndigheten, utan det är regeringen själv som beslutar i den frågan. Det är väl den fråga man får fundera över om det blir ett regeringsskifte: vilken information vi har då och hur processen ligger till. Men för att en sådan myndighet ska kunna verka måste det finnas lagar som redan har trätt i kraft när den väl kommer i funktion. Det är alltså egentligen två frågor.

Vi har i dag tyvärr för lite information för att kunna säga om detta kan genomföras fullt ut till den 1 januari, det vill säga med myndigheten i full funktion. I regeringsställning kommer vi att behöva titta på om det behövs mer tid för själva omställningen och vilka risker vi löper om man följer den nuvarande regeringens tidsplan. Men, som sagt, med tanke på de varningssignaler som kommit från de olika myndigheterna ser vi att det finns väldigt mycket att gå in i.

Men återigen: Den lagstiftning som vi behandlar i dag handlar egentligen inte om att starta den här myndigheten. Det rör sig om följdändringar i lagarna så att en ny myndighet ska kunna komma på plats.

Anf. 12 Kerstin Lundgren (C)

Herr talman! Uppdraget till Carl Bildt att se över underrättelseverksamheten för Sveriges utrikes, säkerhets- och försvarspolitik kom hösten 2023. Tre år senare ska den här verksamheten i princip slutföras genom dessa lagstiftningsförändringar, som också ska ändra förutsättningarna för underrättelsemyndigheternas arbete. Lagarna ger ju den grund som myndigheterna ska verka utifrån.

Vi kan historiskt se att svensk underrättelsetjänst har haft förankring i regeringen och i det militära försvarets behov av såväl förvarning som förberedelse för att kunna möta ett väpnat angrepp mot vårt land; det har varit centralt. Därför har hemvisten hos Försvarsmakten varit naturlig.

Men när hotbilden har förändrats under senare tid är det klart att det spiller över på inre säkerhet. Rysslands fullskaliga aggression mot Ukraina förändrade Europas och Sveriges säkerhetsläge. Makt går före rätt globalt, och den internationella rätten vacklar. I avvägningen mellan den rent militära och den bredare hotbilden blir det centralt att titta på hur man formerar sig och gör bedömningar, militärt och även utifrån den skarpare säkerhetspolitiska situation som vi befinner oss i.

Den inre säkerheten är Säpos ansvar. Säpo har varit en egen myndighet sedan 2015, när man skildes från Polismyndigheten. Vi har FRA, med breddat uppdrag och lagstiftning som var mycket omdiskuterad här i riksdagen och i Sverige i stort men som har tjänat oss väl, må vi säga.

Must har haft ansvar för den sammanvägda bedömningen.

Här fick vi många skäl att ställa frågor under hösten 2021: Vad var det som var på väg att hända? Rysslands aggressionskrig förbereddes, men det bedömdes inte som sannolikt av våra säkerhetstjänster.

Den fullskaliga aggression som Ryssland inledde i februari 2022 har påverkat hur vi har sett på svensk underrättelse- och säkerhetstjänst. Den svenska militärens bedömning uppfattades som välgrundad, men den politiska bedömningen fallerade. Det framgår också av Carl Bildts utredning.

Då kan man fundera på om den politiska bedömningsförmågan förbättras av en ny myndighet. Jag uppfattade att mycket i den diskussion som föregick, åtminstone i våra stängda rum vid den tiden, handlade om viljan att se och viljan att faktiskt kunna tänka tanken. Den kanske också handlade om hänsyn till olika positioner som fanns vid den tiden – OSSE-ordförandeskap och diverse annat. Det finns alltså många underliggande frågor som man kan undra om ny myndighet verkligen är lösningen på.

Det är klart att vi har ett ökat internationellt samarbete med Nato. Här har Försvarsmakten en oerhört viktig uppgift. Man måste samarbeta, och man samarbetar allt närmare. Men detta ökar också behovet av militära underrättelser och militär underrättelseförmåga.

Från vår sida konstaterar vi att Carl Bildts utredning såg frågan om en civil utrikesunderrättelsetjänst som en del av en större reform. Man måste alltså också se över andra delar.

Nu kommer regeringen med förslag som lyfter in delar av den militära underrättelseförmågan i en ny myndighet. Resurser har överförts ekonomiskt, och det har aviserats ytterligare överföringar. Från vår sida menar vi att detta är ett märkligt sätt att bygga nytt – att riva delar av det som har fungerat väl i stället för att utgå från det som har fungerat väl och bygga nytt på toppen av det.

Detta gör man när vi befinner oss i ett mycket allvarligt säkerhetspolitiskt läge. Det är inte fred, men det är heller inte krig i klassisk bemärkelse – det är något annat. Att då göra en dellösning som riskerar att försämra den militära underrättelseförmågan, som ytterst ska säkra att vi kan stå emot och försvara Sverige mot ett väpnat angrepp, är inte det visaste man kan göra.

Vi har också, i likhet med andra, varit kritiska mot regeringens hantering av detta. Det måste verkligen vara kristallklart att Sveriges förmåga att militärt bedöma och få underrättelser inte försvagas eller rubbas i det här läget. Vi uppfattar inga garantier i den delen, utan riskerna – vilket också framgick tidigare med hänvisning till Mustchefen – är uppenbara. Det är av den anledningen som vi från vår sida har sagt att vi inte vill binda oss vid att den nya lagstiftningen måste gälla från den 1 januari 2027 om myndighetsstrukturen inte är på plats. Vi vill inte att några myndigheter ska behöva agera olagligt, utan det måste vara möjligt att finkalibrera detta.

Det är med stor omsorg om Sveriges underrättelseförmåga som vi har betraktat det här lagförslaget. Det är därför vi inte heller går emot propositionen och lagförslaget i sig, utan det är främst tidpunkten för ikraftträdandet som vi säger nej till. Vi säger dock att den regering som sitter måste säkerställa – detta måste vara kristallklart – att vi inte får en situation där underrättelseförmågan går ned. Det är därför vi vill ha denna lilla ventil.

Vi går inte emot propositionen av det skälet att arbetet har kommit så långt. Om vi skulle skapa osäkerhet här skulle det också kunna bidra till att försvaga vår underrättelseförmåga. Det vill vi inte ska ske. Därför går vår reservation inte emot lagförslagen, utan vår reservation gäller tidpunkten och syftar till att skapa en ventil.

Vid sidan av detta har vi också markerat vikten av uppföljning när det gäller vad som sker i den nya myndigheten. Det finns också skäl att se om man behöver göra ytterligare insatser när det gäller underrättelseförmågan och säkerhetstjänsterna. Vi tycker också att det är viktigt att riksdagens insyn i myndighetens arbete förstärks eller rättare sagt formeras.

Vi har tittat på Finlands erfarenhet och har fått höra om deras underrättelsetillsynsutskott. Det finns också andra exempel. Men vi tycker att det finns skäl att titta på detta som en modell som också vi i Sverige skulle kunna använda för att stärka legitimiteten och bygga en ökad säkerhetskultur.

Med detta, herr talman, vill jag yrka bifall till reservation 1.

Jacob Risberg (MP)

Anf. 13 Jacob Risberg (MP)

Herr talman! Sverige befinner sig i en mycket allvarlig säkerhetspolitisk situation. Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, ökade cyberhot, sabotage mot kritisk infrastruktur, desinformation och främmande makters påverkansoperationer ställer allt högre krav på vår förmåga att förstå omvärlden. För att kunna fatta kloka politiska beslut behöver vi god kunskap om de hot och risker som finns utanför våra gränser. Därför är utrikesunderrättelseverksamheten ett viktigt verktyg för Sveriges säkerhet.

Miljöpartiet delar regeringens bedömning att Sverige behöver en stark, modern och ändamålsenlig utrikesunderrättelseförmåga. Vi motsätter oss inte att verksamheten utvecklas. Vi motsätter oss inte heller att staten organiserar verksamheten på det sätt som bedöms mest effektivt.

Men just därför att underrättelseverksamheten är så viktig måste förändringar genomföras med stor omsorg, med gedigna analyser och med respekt för de demokratiska kontrollmekanismer som är avgörande i en rättsstat. Det är här Miljöpartiet ser betydande brister.

Herr talman! Den proposition som vi nu behandlar handlar om de rättsliga förutsättningarna för Sveriges nya utrikes underrättelsetjänst, Und. Men riksdagen har aldrig fått möjlighet att samlat ta ställning till hela reformen. Frågorna om organisation, ekonomi, kompetensförsörjning, säkerhetsmässiga konsekvenser och ansvarsfördelning har hanterats i olika steg. Till och med finansieringen av den nya myndigheten behandlades innan riksdagen fått ett komplett underlag om verksamhetens rättsliga ramverk.

Det är enligt Miljöpartiets uppfattning en bakvänd ordning. När staten genomför en av de största förändringarna av underrättelseverksamheten på mycket lång tid borde riksdagen först få ta ställning till reformens samlade konsekvenser och därefter besluta om finansieringen.

I stället har regeringen valt att driva processen under stark tidspress. Det väcker frågor. Är konsekvenserna tillräckligt analyserade? Är riskerna tillräckligt genomlysta? Och är detta verkligen rätt tidpunkt att genomföra en så omfattande omorganisation av svensk underrättelseverksamhet?

Herr talman! En central fråga handlar om ansvarsfördelning och kompetens. När den nya myndigheten bildas kommer uppgifter, erfarenheter och sannolikt också personal att flyttas från Försvarsmakten och Must. Samtidigt ska Försvarsmakten även fortsättningsvis ansvara för militärstrategisk, operativ, taktisk och militärteknisk underrättelseverksamhet.

Det innebär att flera verksamheter som i dag finns inom samma organisation kommer att delas upp mellan olika myndigheter. Det behöver inte vara fel, men det innebär risker. Det finns en risk för förmågeglapp. Det finns en risk för att värdefull kompetens går förlorad. Det finns en risk för att ansvarsgränser blir otydliga. Det finns också en risk för att viktig information inte når fram till rätt mottagare i rätt tid.

Regeringen framhåller vikten av samverkan mellan Und, Försvarsmakten, FRA och Säkerhetspolisen. Det välkomnar vi. Men samverkan uppstår inte av sig själv. Den måste organiseras, den måste följas upp och den måste fungera i praktiken och inte bara på papperet. Därför anser Miljöpartiet att regeringen bör säkerställa en tydlig ansvarsfördelning, en fungerande samordning och tillräckliga resurser mellan de berörda myndigheterna.

Herr talman! En särskild fråga gäller Försvarets radioanstalt, FRA. Und föreslås få rätt att inrikta signalspaning på samma sätt som andra behöriga myndigheter. Det innebär att ytterligare en aktör kommer att ställa krav på FRA:s kapacitet.

Regeringen bedömer att undanträngningseffekterna blir begränsade, och vi hoppas naturligtvis att den bedömningen stämmer. Men om den inte gör det kan konsekvenserna bli allvarliga. Otillräckliga resurser hos FRA kan leda till att viktiga underrättelsebehov inte tillgodoses. Det kan påverka Sveriges säkerhet, men det kan också påverka rättssäkerheten och integritetsskyddet om myndigheten tvingas prioritera hårdare mellan olika uppdrag. Resurssituationen behöver därför följas noggrant.

Herr talman! När staten får större möjligheter att samla in, analysera och hantera känslig information måste också kontrollen stärkas. Detta är en grundläggande demokratisk princip. Underrättelseverksamhet måste av naturliga skäl bedrivas med hög sekretess. Men just det faktum att verksamheten sker bakom stängda dörrar gör att oberoende tillsyn blir ännu viktigare. Vi kan inte nöja oss med att säga att kontrollen fungerar, utan vi måste säkerställa att kontrollen faktiskt har förutsättningar att fungera.

Statens inspektion för utrikesunderrättelseverksamhet, Siun, har själv påpekat att de nya uppgifterna motiverar ökade resurser. Trots det väljer regeringen att inte tillföra de resurser myndigheten efterfrågar. Det är svårt att förstå logiken i detta. Om en ny myndighet tillkommer, med nya register, nya informationsflöden och nya former av personuppgiftsbehandling, ökar också behovet av tillsyn. Miljöpartiet menar därför att regeringen bör säkerställa att både Siun och Integritetsskyddsmyndigheten har tillräckliga resurser och ändamålsenliga befogenheter för sitt arbete.

Herr talman! Demokratisk kontroll handlar inte bara om formell tillsyn; den handlar också om legitimitet. Den handlar om medborgarnas förtroende, och den handlar om att svåra avvägningar mellan säkerhet, integritet och mänskliga rättigheter måste kunna diskuteras och granskas. Därför anser Miljöpartiet att regeringen bör pröva möjligheten att inrätta ett insynsråd eller någon motsvarande ordning för Und.

Vi är fullt medvetna om att verksamheten kommer att omfattas av omfattande sekretess. Ett insynsråd kan därför inte fungera som en öppen granskningsfunktion, men det skulle kunna bidra med något annat. Det skulle kunna skapa ytterligare demokratisk förankring, och det skulle kunna bidra till etiska och principiella diskussioner. Det skulle också kunna stärka allmänhetens förtroende för verksamheten. Detta skulle inte ersätta Siun, Integritetsskyddsmyndigheten eller riksdagens kontrollfunktioner, utan det skulle vara ett komplement.

Herr talman! Jag vill även lyfta frågan om internationellt underrättelsesamarbete. I en osäker värld är samarbete med andra länder ofta nödvändigt. Sverige kan inte ensamt skapa en fullständig bild av hoten mot vår säkerhet. Informationsutbyte mellan demokratier är därför viktigt.

Varje utökat samarbete måste dock vägas mot kraven på rättssäkerhet och integritet. Särskilt känslig är den möjlighet till direktåtkomst som propositionen öppnar för.

Direktåtkomst skiljer sig från ett vanligt utlämnande av uppgifter. När information lämnas ut sker det normalt efter en bedömning av vilka uppgifter som ska lämnas över. Vid direktåtkomst får den mottagande aktören i stället möjlighet att själv söka i informationen inom de ramar som har medgetts. Detta ställer mycket höga krav på säkerhet, och det måste finnas tydliga behörighetsnivåer. All användning måste dokumenteras, loggning måste ske systematiskt och granskning måste vara möjlig i efterhand. Sverige måste ha möjlighet att omedelbart avbryta åtkomsten om villkoren inte följs.

Detta är inte en fråga om misstro mot internationella samarbetspartner, utan det är en fråga om ansvar. Miljöpartiet anser därför att regeringen bör säkerställa särskilt strikta skyddsåtgärder vid direktåtkomst för utländska underrättelse- eller säkerhetstjänster.

Herr talman! Miljöpartiet vill ha ett Sverige som är tryggt, säkert och motståndskraftigt. För att uppnå detta behöver vi starka underrättelsemyndigheter, men vi behöver också tydliga ansvarsförhållanden. Vi behöver god samordning, vi behöver stark tillsyn och vi behöver demokratisk insyn. Vi behöver också ett robust skydd för den personliga integriteten.

Säkerhet och demokrati är inte motsatser, utan tvärtom. När staten stärker sin förmåga att se och förstå omvärlden måste riksdagen samtidigt säkerställa att insyn, kontroll och integritetsskydd följer med. Säkerhet utan demokrati gör oss inte starkare. Ett starkt Sverige är ett Sverige som värnar båda.

Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till Miljöpartiets reservation 6 och passar på att önska alla mina kollegor en fortsatt trevlig sommar.

Magnus Berntsson (KD)

Anf. 14 Magnus Berntsson (KD)

Herr talman! En av statens mest grundläggande uppgifter är att skydda människor och värna vårt lands frihet, säkerhet och självständighet.

För att kunna göra det måste vi förstå de hot som riktas mot oss. Vi måste veta vilka aktörer som har förmåga att skada Sverige, vilka avsikter de har och hur de försöker omsätta dessa avsikter i handling. Det är i grunden vad den här debatten handlar om. Sverige behöver mer och bättre underrättelser.

Det säkerhetspolitiska läget har förändrats i grunden. Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina har visat att storskaligt krig åter är en realitet i Europa. Samtidigt möter Sverige och våra allierade en betydligt bredare hotbild än den rent militära. Främmande makt använder cyberangrepp, ekonomiska påtryckningar, desinformation, sabotage, teknologistöld och otillbörlig påverkan. Kritisk infrastruktur kan utsättas för angrepp. Strategiska investeringar kan användas för att skapa beroenden. Organiserad brottslighet kan utnyttjas av främmande makt. Terrororganisationer verkar över nationsgränser. Ny teknik skapar nya sårbarheter men också nya möjligheter för den som vill skada våra samhällen.

Gränsen mellan fred, kris och krig har blivit mindre tydlig. Det betyder också att gränsen mellan militära och civila säkerhetshot har blivit mindre tydlig. Sverige behöver en mycket kvalificerad militär underrättelsetjänst. Den behöver vara stark. Den behöver fortsätta att utvecklas.

Sveriges behov av underrättelser är dock större än det rent militära. Vi behöver stärka vår förmåga att inhämta, bearbeta och analysera information om utländska förhållanden. Vi behöver bättre strategiska underrättelser som kan ge regeringen och andra beslutsfattare ett bättre underlag innan beslut fattas. Underrättelser handlar ytterst om att minska osäkerheten. I säkerhetspolitiken kan minskad osäkerhet vara skillnaden mellan att agera i tid och att agera för sent.

Herr talman! Det finns också en annan dimension som har blivit viktigare: Sverige är medlem i Nato. Vi är inte längre bara ansvariga för vår egen säkerhet, utan vi är också en del av ett kollektivt försvar där vår säkerhet är beroende av våra allierade och där deras säkerhet också är vårt ansvar.

Det förändrar perspektivet. Svensk underrättelseförmåga är inte bara en svensk tillgång utan också en tillgång för hela alliansen. Sverige har geografiska, tekniska och politiska förutsättningar som gör att vi kan bidra med värdefulla underrättelser. Vårt läge i norra Europa och Östersjöområdet och närheten till Arktis ger oss särskilda möjligheter och ett särskilt ansvar. Men ett fungerande underrättelsesamarbete bygger på ömsesidighet. Den som vill få kvalificerad information måste också bidra med kvalificerad information.

Underrättelsetjänstens kanske viktigaste framgångar är de händelser som aldrig inträffar. Det handlar om angrepp som kan förebyggas, sabotage som kan stoppas och påverkansoperationer som avslöjas. Det handlar om den säkerhetshotande investeringen som identifieras och den strategiska överraskningen som aldrig blir en överraskning. Det är svårt att mäta värdet av sådant som inte händer, men just därför får vi inte underskatta betydelsen av kunskap som gör att vi kan agera innan ett hot har blivit en kris.

Herr talman! För oss kristdemokrater finns här också en principiell utgångspunkt. Staten ska inte göra allt, men vissa uppgifter kan bara staten bära det yttersta ansvaret för. Att försvara landet, upprätthålla rättsstaten och skydda människors liv och frihet hör till dessa kärnuppgifter. En stat som inte förmår att skydda sina medborgare kommer till slut inte heller att kunna skydda deras frihet.

Samtidigt måste en stark underrättelseverksamhet alltid förenas med respekt för människovärdet, rättsstaten och den personliga integriteten. Det finns ingen motsättning i detta. Det är just eftersom underrättelseverksamheten får tillgång till kraftfulla verktyg och känsliga uppgifter som lagstiftningen måste vara tydlig. Befogenheter ska ha rätt stöd, och det ska finnas kontroll och tillsyn.

Rättssäkerhet får dock heller inte bli liktydigt med handlingsförlamning. Vi kan inte bygga ett regelverk för underrättelseverksamhet utifrån föreställningen att världen omkring oss är mindre farlig än den faktiskt är. Våra motståndare kommer inte att avstå från att samla in information om Sverige bara för att vi avstår från att samla in information om dem. De kommer inte att avstå från cyberangrepp, påverkan, sabotage eller spionage bara för att vi väljer att veta mindre. Okunskap är inte någon säkerhetsstrategi.

Herr talman! Det moderna försvaret av Sverige börjar långt innan ett militärt angrepp. Det börjar med information och underrättelser som genom analys blir till kunskap. Det handlar om kunskap om politiska beslut som förbereds i andra länder, kunskap om militära förflyttningar, kunskap om ekonomiska och tekniska beroenden, kunskap om cyberhot, terrorism och främmande makts försök att påverka våra samhällen och kunskap om vilka avsikter våra motståndare har innan dessa avsikter omsätts i handling.

Därför behöver Sverige både en stark militär underrättelsetjänst i Must och en stark civil underrättelsetjänst. Dessa ska komplettera varandra. Tillsammans med FRA, Säkerhetspolisen och andra relevanta aktörer ska de bidra till en starkare svensk underrättelseförmåga. Målet är inte att samla information för informationens skull, utan målet är att Sverige ska veta mer, förstå tidigare och kunna fatta bättre beslut.

För varje strategisk överraskning som vi kan undvika ökar vår säkerhet. För varje hot vi kan identifiera tidigare ökar vår handlingsfrihet. För varje beslut som kan fattas på ett bättre kunskapsunderlag minskar risken för att svenska män och kvinnor en dag behöver betala priset för att vi visste för lite och förstod för sent.

Sverige ska vara svårt att överraska, svårt att påverka och svårt att angripa. Det kräver ett starkt försvar, starka allianser och en stark underrättelseförmåga – militär såväl som civil. Därför välkomnar Kristdemokraterna att Sverige nu stärker sin utrikes underrättelsetjänst. Det kommer att göra Sverige starkare och bidra till att göra våra allierade säkrare.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag i sin helhet.

(Applåder)

Anf. 15 Fredrik Malm (L)

Herr talman! Vi har i dag att debattera och i morgon att rösta om en ny myndighet: Sveriges utrikes underrättelsetjänst, med förkortningen Und. Det är en fristående civil utrikes underrättelsetjänst, och den ska börja sitt arbete den 1 januari 2027, alltså inom ett knappt halvår. Vi mottog propositionen i riksdagen i juni och har behandlat den i utrikesutskottet under sommaren.

Bakgrunden är, precis som har framförts av alla talare före mig, det kraftigt försämrade säkerhetsläget. Rysslands agerande, cyberangrepp, terrorism, desinformation, krigen i Mellanöstern och så vidare innebär en komplex internationell situation och hotbild, där Sverige behöver öka sin förmåga att både inhämta och analysera information som vi får utomlands.

Precis som Magnus Berntsson påpekade i anförandet före mig blir gränsen mellan civila och militära hot och mellan vad som är fred, kris och krig mindre tydlig när den internationella situationen blir mer och mer komplex.

Vi behöver också stärka vår specialisering och samordningen mellan underrättelseverksamheten vid Must, Försvarsmakten, FRA och Säpo.

Herr talman! Jag vill yrka bifall till betänkandet och avslag på motionerna.

Det här är min sista debatt i riksdagen. Jag har tjänstgjort som ledamot för Folkpartiet och därefter Liberalerna under fem mandatperioder. Det är lite känslosamt, ska medges, men ingenting varar för evigt. Livet är långt men inte hur långt som helst.

Jag är oerhört tacksam och hedrad över att ha fått möjligheten att under 20 års tid vara en del av den offentliga och förtroendevalda makten i Sverige. Under min tid i riksdagen har jag tjänstgjort i en rad utskott, men mitt engagemang har framför allt rört internationella frågor.

Det finns några reflektioner som man kan göra och som anknyter till ämnet för den här debatten. Jag kände att det var viktigt att lägga in denna brasklapp så att man inte får kritik av talmannen efteråt.

Herr talman! När jag började engagera mig politiskt i mitten på 1990-talet var situationen i Europa och världen en helt annan än den är nu. Det var en tid av optimism. Kalla kriget hade tagit slut, Sovjetunionen hade kollapsat, Maastrichtfördraget hade antagits, vilket innebar att EG blev EU och Sverige blev medlem bara några månader efter det att jag hade börjat engagera mig politiskt, och apartheidsystemet försvann.

Under 1980-talet demokratiserades stora delar av Latinamerika – praktiskt taget hela kontinenten – och fred slöts mellan högerjuntor och socialistgerillor. Det enda undantaget var Kuba, som var den enda totalitära diktatur som fanns kvar på den västra hemisfären. Östasien klarade en stor bankkrasch i början på 90-talet, och Indiens demokrati överlevde mordet på Rajiv Gandhi.

Taiwan växte fram som den första kinesiska demokratin. En rad afrikanska länder höll fredliga val där bortröstade regeringar accepterade valresultatet. Israel och palestinierna slöt Osloavtalet, och den palestinska myndigheten byggdes upp som ett steg mot en tvåstatslösning. Iran–Irak-kriget var slut, och kurderna hade fått självstyre i Irak.

I USA styrde Bill Clinton när jag gick in i politiken, herr talman, och man slöt frihandelsavtalet Nafta med Mexiko och Kanada.

Det pågick också fruktansvärda tragedier. Bosnien brann med belägringen av Sarajevo, folkmordet i Srebrenica och koncentrationsläger i Prijedor och Trnopolje. Krig pågick i Kaukasus på tre håll samtidigt: Abchazien, Tjetjenien och Nagorno-Karabach. Inte minst pågick också folkmordet i Rwanda, där över en halv miljon människor dödades på hundra dagar.

Men det var en helt annan stämning i världen i mitten av 1990-talet när jag började engagera mig. Det var Václav Havels och Lech Wałęsas tid. Den liberala demokratin hade segrat för alltid, påstods det.

I dag vet vi att det inte blev så.

Den situation vår värld i dag befinner sig i är svår att beskriva. Levnadsstandard och teknikutveckling har sett enorma framsteg, men politiskt är demokratin på tillbakagång. De internationella institutioner och regelverk som byggdes upp under kalla kriget utsätts för både hot och underminering. Men de lider också av intern stagnation. De förmår inte genomföra nödvändiga reformer – det gäller särskilt många FN-organ.

De senaste årtiondena har vi sett nya krig, inte minst i Mellanöstern, och en exodus av nästan alla kristna från Mellanösternregionen och de områden där de första kyrkorna byggdes. Vi har sett IS härjningar mot försvarslösa civila, inte minst yazidier.

När jag nu lämnar riksdagen, herr talman, kommer jag att följa politiken från utsidan. Jag kommer att fortsätta mitt arbete särskilt för Ukraina. Den enighet som Sverige och riksdagen har visat kring stödet för Ukraina får mig ändå att känna rätt mycket hopp – trots alla förbrytelser, stöveltramp och tragedier, trots det ryska hotet och det vi ser Ukraina lida under just nu. Ryssarna avfyrade häromdagen 160 ballistiska missiler, drönare och annat, och Ukraina kunde bara skjuta ned 29 av dem eftersom man inte har något luftvärn mot ballistiska missiler.

Men det finns en enighet i Sveriges riksdag. Det finns en helt annan förståelse för den ryska imperialismen och de ryska ambitionerna än vad det gjort tidigare. Vi i Sverige är inte lika naiva längre. Vi stärker vår militära och civila beredskap, och vi har hittills gett 22 stödpaket till Ukraina på totalt nästan 160 miljarder svenska kronor.

Civilsamhällets stöd till Ukraina med donationer, hjälpleveranser och inte minst frivilliga som hjälper Ukraina och enrolleras militärt i olika förband i Ukraina är den största mobiliseringen av vanligt folk för människor i nöd i ett annat land sedan Stalin överföll Finland i november 1939.

Det ryska hotet är inte det enda hotet mot Sverige och Europa. Men det är största, inte minst mot oss, eftersom det är ett militärt hot med nukleär kapacitet bara minuter med stridsflyg från vårt land. I det längre perspektivet är dock utmaningen från Kina minst lika stor, herr talman.

Under Sovjettiden skrattade man i väst åt den ryska tekniken. Tv-apparaterna var kassa, och ingen ville köpa ryska bilar. Så ser vi inte på kinesisk teknik i dag. Tvärtom investerar Kina enormt i att bli världsledande på praktiskt taget alla områden som rör innovation, inte minst artificiell intelligens.

Den utmaningen och vilka relationer vi ska ha med Kina kommer att bli den kanske största utmaningen för framtida generationers politiker i fria stater – förutsatt att ingen radikal förändring sker i Kina, såklart, men det har vi inte sett tillstymmelse till under Xi Jinpings ledning.

Detta är några av de reflektioner jag tar med mig efter tiden i riksdagen.

Jag vill tacka alla kollegor. Jag vill tacka alla tjänstemän i Riksdagsförvaltningen, Riksdagsbiblioteket, talmännen – Kenneth G Forslund inte minst – och särskilt alla enormt kompetenta medarbetare på utskottskanslierna där jag har tjänstgjort.

Ett särskilt tack vill jag rikta till Martin Brothén, som med bravur skött utrikesutskottets kansli under alla år som jag har suttit här. Han har också stått ut med mig under alla de här åren. Ett varmt tack också till Maria Malmer Stenergard för gott samarbete och till våra tidigare utrikesministrar, som jobbat så hårt för att värna Sveriges intressen i världen. Tack så mycket!

(Applåder)

Anf. 16 Aron Emilsson (SD)

Herr talman! Nu undrar herr Malm varför ordföranden begär replik på detta goda anförande.

Det är ju så här: Jag inledde mitt anförande i dagens debatt med att tacka alla ledamöter för detta riksmöte och för hela mandatperioden. Det har varit en exceptionell sådan. Men jag vill naturligtvis också rikta ett särskilt tack till Fredrik Malm, som har gjort denna mandatperiod och inte minst detta riksmöte, men också kammaren och riksdagen i sin helhet, ännu mer exceptionella. Han har satt guldkant på många av våra sammanträden och resor och mycket av vårt arbete i demokratins tjänst, både i kammaren och i utskotten, inte minst genom sitt brinnande engagemang för Ukraina som vi alla känner och som uttrycktes genom Måndagsrörelsen och mycket arbete därtill.

Vi har under öden och äventyr rest tillsammans. Fredrik Malm har – här tror jag att jag kan tala å allas vägnar – förgyllt inte bara arbetet här inne i maktens högborg och rikets högsta beslutande organ utan också våra resor på tåg i Ukraina och annat världen runt. Mitt i allt allvar och alla debatter av allvarlig karaktär är det helt uppenbart att ledamoten Malm har en förmåga att sätta guldkant och humor på de allvarligaste ting när det är som allra viktigast.

Det är en ära att som ordförande i utrikesutskottet under denna mandatperiod få tacka Fredrik Malm både för den här tiden och för alla 20 år i riksdagens och demokratins tjänst.

I detta anförande instämde Ann-Sofie Alm (M).

Anf. 17 Fredrik Malm (L)

Herr talman! Stort tack för alla dessa vänliga ord, Aron Emilsson! Stort tack också för det sätt som Aron har skött utrikesutskottet på, även som delegationsledare på våra resor och så vidare.

De frågor vi har att hantera i utrikespolitiken är ju lite speciella. Å ena sidan står vi alla bakom Sveriges intressen och ska värna dem, å andra sidan har vi olika ideologier och så vidare. Det gör att utrikesutskottet alltid blir ett lite annorlunda utskott. Det är lite mindre av lagstiftning och lite mer av politiskt hantverk. Till det kommer hela det speciella med att vi har ett utrikesdepartement där hälften av medarbetarna är stationerade utomlands och där det är mycket sekretess. Relationen mellan riksdagen och Utrikesdepartementet är också lite annorlunda än vad den kan vara mellan andra utskott och deras respektive departement.

Detta kräver ett särskilt hantverk och sätt att hantera frågorna. Som någon sa: Om du inte står för något faller du för vad som helst. Vi måste ha våra principer. Å andra sidan är det förmågan att ändra åsikt som skiljer den vise från den envise. Man måste på något sätt kombinera detta i det politiska hantverket, vilket gör att utrikesfrågorna blir lite speciella.

Men ett stort och varmt tack! Det har också varit väldigt roligt – eller roligt kanske är fel ord, men det har varit viktigt med de resor som utrikesutskottet har gjort och som jag deltagit i. Det är alltid kul om man också kan bidra med att lätta upp stämningen emellanåt. Tack så mycket, Aron!

(Applåder)

I detta anförande instämde Ann-Sofie Alm (M).

Anf. 18 Aron Emilsson (SD)

Herr talman! Jag vill tacka Fredrik Malm! Jag hoppas att Fredrik Malm kan förgylla omvärlden och vår omgivning med utfärderna i historiska anekdoter, vilket han har gjort med bravur i kammaren. Det har vi sett prov på nu, inte minst i anförandet. Jag önskar fortsatt varmt lycka till. Tack så mycket!

(Applåder)

Anf. 19 Håkan Svenneling (V)

Herr talman! Jag är en generation yngre än den politiska generation som Fredrik Malm tillhör. När jag gick med i ungdomsförbundet och sedan i partipolitiken var Fredrik Malm redan ett välkänt namn, dels som ordförande för Liberala ungdomsförbundet, dels som nybliven riksdagsledamot från 2006 och framåt. Tiden har förflutit sedan han på ett modigt sätt tillsammans med andra namn från den tiden – Annie Johansson, senare Annie Lööf, och Birgitta Ohlsson, som både hunnit sluta och nu vill göra comeback – aktivt diskuterade FRA-lagen, som omnämndes tidigare i debatten. På ett modigt sätt utmanade de regeringar och partier som hade makten på den tiden, och de visade att de var en del av en ny våg av unga riksdagsledamöter som kom in i riksdagen vid den tiden.

Fredrik Malm har också fattat andra viktiga beslut som har präglat hans politiska karriär, som han själv inte har nämnt. Jag tänker på erkännandet av folkmordet mot armenier, syrianer, kaldéer och pontiska greker, ofta kallat seyfo, som skedde i samband med Turkiets bildande i början av 1900-talet. Vidare finns måndagsmötena kopplade till Ukraina, som Fredrik Malm nämnde.

För mig är det som Fredrik Malm och jag gjorde hösten 2019, när vi med hjälp av en enig riksdag stoppade vapenexporten till Turkiet, viktigt. Då satt vi på ett kafé en sen kväll och skrev ihop ett vänsterpartistiskt-liberalt förslag som dagen efter fick fullt stöd, efter några turer när förste vice talmannen själv var ordförande i utrikesutskottet.

För många är Fredrik Malm också känd som författare av boken Naftasyndikat, som handlar om hans morfarsfar Einar Kruse, som långt tillbaka i historien tillhörde mitt parti. Jag har givit ett löfte tidigare, men det tål att upprepas som en present, nämligen att när Fredrik Malm nu slutar sin politiska karriär här i riksdagen ska han få en guidad visning av den fastighet som köptes av pengarna från försäljningen av Naftasyndikatet, det vill säga Vänsterpartiets partikontor.

(Applåder)

Anf. 20 Fredrik Malm (L)

Herr talman! Tack så mycket, Håkan!

Sverige var på väg att ge exportkrediter till ett företag här i Sverige som tillverkade turbiner, som Aleksandr Lukasjenko och hans regim skulle använda i produktion för militära ändamål. Det blev en stor debatt om detta.

Håkan Svenneling berättar mycket riktigt att vi gjorde gemensam sak i EU-nämnden för att försöka driva ett tydligt ställningstagande som skulle leda till så pass mycket press att exportkrediten skulle upphävas. Så skedde också. Jag tror dock att det här skedde under den tiden det fanns en paragraf i januariavtalet som riktades delvis mot Håkan Svennelings parti. Men vi löste i alla fall detta i riksdagen.

När det gäller den guidade visningen ställer jag gärna upp. Jag har aldrig varit inne i lokalerna. Det var mycket riktigt så att min morfarsfar såg till att dåvarande svenska kommunistpartiet hösten 1937 kunde införskaffa lokalerna. Jag har en gång smitit in bakom ett pizzabud, och därför har jag bara sett gården där det på den tiden låg ett stall. Jag skulle gärna vilja nöta samma trappor som 30-talets kommunister gjorde. Stort tack, Håkan!

(Applåder)

Anf. 21 Kerstin Lundgren (C)

Herr talman! Fredrik Malm har utan tvivel varit en profil under lång tid i riksdagen.

Vi har samarbetat under olika perioder – ibland i allians, ibland i andra konstellationer. Vi har förhandlat och sökt hitta lösningar.

Det har väl inte undgått någon i kammaren att Fredrik Malm har ett brinnande intresse för utrikespolitik. Det är därför inte märkligt att Fredrik Malm när han bestämde sig för att lämna riksdagen återigen landade i utrikesutskottets arbete.

Vi har varit många som har varit glada över att få lyssna på Fredriks olika inlägg. Fredrik har också ett starkt engagemang för Ukraina. Vi är många som har det, men Fredrik har och kommer även i fortsättningen att ha det. Det var naturligtvis också bra att vi tillsammans kunde göra en resa i utrikesutskottets regi till Ukraina.

Jag minns många samtal om hur vi kan stärka demokratin och demokrater. Ingen demokrati utan demokrater. Om detta har vi varit överens.

Vi har också träffats i den liberala familjen på europeisk nivå. Vi får se om Fredrik kommer tillbaka till den familjen. Vem vet? Vem vet om Fredrik också återkommer till riksdagen. Det händer kanske igen.

Herr talman! Jag hoppas att Fredriks intresse för historia – för politisk historia, för riksdagens historia, för partiers historia – och även hans förmåga att berätta historier kommer att bli något för alla att ta del av. Nya böcker, kanske! Naftasyndikat nämndes.

Fredriks berättarkonst har många av oss upplevt. En och annan av oss har tänkt på en ny karriär – kanske till och med som ståuppkomiker. För er som inte har mött Fredrik i den karaktären kan jag säga att här finns mycket att glädjas åt.

Stort tack, Fredrik, för ditt arbete i demokratins tjänst, för riksdagen och för de liberala värdena under så många år. Tack!

Anf. 22 Fredrik Malm (L)

Herr talman! Stort tack till Kerstin Lundgren för de vänliga orden!

Kerstin har suttit längre i riksdagen än vad jag har gjort och tjänstgjort i utrikesutskottet ännu längre tid än jag. Hon har en enorm institutionell kunskap, vilket följer av att Kerstin har en detaljkännedom om reformer och processer, på ett sätt som jag aldrig har lyckats bygga upp under alla mina mandatperioder i riksdagen.

Det här kanske låter lite byråkratiskt, men det är det verkligen inte. Det är ju i alla detaljer vi formar politiken. Alla de betänkanden som tas fram i utskottet handlar om att väga ord och balansera mellan olika perspektiv. Utskottets ställningstaganden som framgår av dokumenten vi behandlar i kammaren blir sedan riksdagens beslut. De ställningstagandena ligger sedan till grund för mycket av det regeringen gör.

Jag har många gånger haft en enorm hjälp av Kerstin, såtillvida att Kerstin alltid har haft ett litet överläge i diskussionerna. Hon har på ett annat sätt läst alla detaljer och gått igenom alla saker, vilket man själv kanske missade lite för att man var ute och höll ett föredrag eller gjorde något annat. Du har gjort enorma insatser i riksdagen, Kerstin, och jag är glad över att ha varit kollega med dig. Jag har också glatt mig åt de resor vi har gjort och när vi har träffats i andra sammanhang. Verkligen ett stort tack!

(Applåder)

I detta anförande instämde Ann-Sofie Alm (M).

Anf. 23 Morgan Johansson (S)

Herr talman! Också jag vill tacka dig, Fredrik Malm, för alla dina år här i riksdagen. Men jag tycker att du slutar för tidigt. Du är fortfarande bara barnet, inte ens 50, och du har suttit här sedan 2006. Du hade kunnat sitta ytterligare ett stort antal år. Det kan jag säga som har suttit här sedan 1998. Jag kommer att sakna dig mycket i den här kammaren och i utskottet.

Det är kanske överraskande för många, men vi har nog varit överens om det allra mesta. Det finns saker som vi inte har varit överens om, som Israel–Palestina-frågan kanske. Men jag känner nu när jag hör hur du i ditt anförande anknyter till Osloavtalet och en tvåstatslösning, och även när vi har diskuterat frågan, att vi nog inte står så långt ifrån varandra där heller. Vi vill tillbaka till en sådan process igen så att det kan bli en fredlig ordning där.

I de andra stora frågorna har vi haft ett gemensamt engagemang, och det har funnits mycket enighet. Jag kommer speciellt att minnas ditt djupa och långvariga engagemang för kurdernas sak. Oavsett om det handlat om Syrien, Iran, Turkiet eller Irak har kurdernas sak legat dig väldigt varmt om hjärtat. Du har drivit den frågan hårt.

Detsamma gäller Ukraina. Flera här har vittnat om hur starkt Fredrik Malms engagemang har varit. Jag har hört Fredrik Malm tala på ett antal offentliga möten om Ukraina, och jag kan säga att det inte är lätt att komma upp efter Fredrik Malm. På de offentliga mötena känner man nämligen Fredrik Malms energi och engagemang i det han för fram.

Fredrik Malm är också, vilket några har varit inne på, fantastiskt rolig. Jag skulle kunna återge många skrönor och anekdoter som han har dragit över en kopp kaffe eller ibland kanske någon öl på våra resor, men jag känner att det finns andra sammanhang där de kan återberättas. Han är fantastiskt rolig.

Han har mycket breda kunskaper och ett mycket stort engagemang och är en mycket god talare och debattör.

Vi kommer att sakna dig, Fredrik. Stort tack för alla dina år här i riksdagen och all lycka i framtiden!

Anf. 24 Fredrik Malm (L)

Herr talman! Återigen varmt tack för alla de vänliga orden, nu från Morgan Johansson!

När jag kom in i riksdagen hade Morgan mycket riktigt redan gjort två mandatperioder, och om jag inte minns fel hade han hunnit med att vara socialförsäkringsminister i Göran Perssons regering. Våra jobb har löpt parallellt. Jag och Morgan Johansson hade en del att hantera tillsammans när Morgan ansvarade för migrationsfrågor och jag satt i socialförsäkringsutskottet här i riksdagen. Och nu har vi suttit i utrikesutskottet tillsammans.

Herr talman! Jag får kvittera att vi i grund och botten har mycket gemensamt i de stora frågorna och även i Mellanösternfrågorna, tror jag. Egentligen skiljer det sig inte åt så mycket där, även om det kan skilja sig åt i tonalitet, retorik och så vidare. Men i grund och botten strävar vi alla efter att hitta en lösning på konflikterna som innebär att människor ska få lugn och ro, kunna bygga normala samhällen och få rika liv. Och extremister på alla olika håll måste begränsas.

Jag vet inte om jag slutar för tidigt eller vad jag ska göra sedan. Men, herr talman, jag kan citera en socialdemokratisk politiker, Göran Persson, och säga: Jag lämnar ett dukat bord efter mig, men Morgan och några av er andra får ta disken.

(Applåder)

I detta anförande instämde Ann-Sofie Alm (M).

Jacob Risberg (MP)

Anf. 25 Jacob Risberg (MP)

Herr talman! Det här är lite som när det är partiledardebatt och någon ska sluta. Då överlämnar man gåvor och så. Den främsta gåva jag kan överlämna till Fredrik Malm är kanske att fortsätta kämpa för att rädda den här planeten, för både dina barn och mina barn. Någon partiledare tror jag nämligen att du aldrig kommer att aspirera på att bli; den möjligheten kommer ju inte att finnas.

Även jag vill rikta ett tack. Jag är grön i det här sammanhanget, i dubbel bemärkelse. Det är min första mandatperiod. Med det vill jag passa på att säga att jag är sur. Jag är lite sur över att det tog sådan tid innan du kom tillbaka till utrikesutskottet. Jag hade sett dig på håll tidigare och förstått att du är någon som man vill debattera mycket med.

Vi har inte haft så många debatter. Men du har visserligen anslutit till utrikesutskottets debatter ibland och begärt replik på mig, vilket jag har tyckt varit uppfriskande. Därför har det varit kul att åtminstone det senaste halvåret ha fått lära känna dig lite bättre, särskilt på den gemensamma resa som vi gjorde med utskottet till Ukraina. Då fick jag höra den humor som har nämnts här tidigare och som inte alltid syns i de offentliga debatterna men som man kan uppleva i en tågkupé eller över någon öl eller så.

Jag kommer att sakna detta. Jag kommer att sakna din kunskap. Vi brinner mycket för samma saker, även om analyserna, precis som Morgan sa, kanske inte alltid överensstämmer när det kommer till just Israel–Palestina-konflikten. Men jag tror att vi även där skulle kunna hitta gemensamma vägar framåt och i grunden också en gemensam syn på problematiken.

Jag kommer aldrig att kunna sitta i riksdagen lika länge som du har gjort. I Miljöpartiet har vi en rotationsprincip. Det är kanske bra. Men samtidigt märker jag att det är synd att vissa slutar. Jag håller med om att du nog hade kunnat sitta i åtminstone några mandatperioder till, så att vi hade kunnat få debattera här framöver, förutsatt att jag blir omvald såklart.

Jag hoppas alltså på en eventuell framtida comeback. Annars ser jag fram emot att få diskutera med dig i andra sammanhang, kanske över en öl. Jag ser också fram emot att få läsa dina kommande böcker.

Med det vill jag rikta ett stort tack till Fredrik.

Anf. 26 Fredrik Malm (L)

Herr talman! Tack, snälla Jacob Risberg, för de vänliga orden!

Underbart är kort. Vi har inte fått ha så många sammanträden bredvid varandra i utrikesutskottet i och med att jag ledde utbildningsutskottet som ordförande fram till i februari i år. Men vi kommer säkert att kunna ses framöver i olika sammanhang. Jag utsågs under våren av regeringen till att bli ordförande i Svenska Unescorådet. Det anknyter väldigt mycket till de frågor som utrikesutskottet jobbar med, också när det gäller kulturarv. Vi ser i Ukraina, i Libanon och så vidare att kulturarvet hotas av de konflikter som pågår där.

Eftersom det är Jacob Risbergs första mandatperiod kan jag säga att det genom åren har varit lite problematiskt att hantera Miljöpartiet. Under första mandatperioden hade partiet sedan tidigare många lite knäppa ståndpunkter som man hela tiden kunde återupprepa och hoppa på Miljöpartiet om.

Miljöpartiet var emot EU, men sedan blev de för EU. De var emot försvar, och sedan blev de för försvar. Det var så mycket som Miljöpartiet var emot och som man kunde så att säga smasha mellan de här talarstolarna. Men det har gradvis blivit betydligt svårare, eftersom Miljöpartiet har blivit lite mer liberala och har förändrats på ett sådant sätt att replikskiftena blivit svårare.

Avslutningsvis: Nej, jag har inte några anspråk på att bli partiledare. Jag har sett tillvaron för fem partiledare, tror jag att det är, i mitt eget parti, och jag vet hur livet är för många andra partiledare. Jag fick dock vara med i en partiledardebatt, och då blev jag ännu mer övertygad om att det inte är jobbet för mig.

(Applåder)

I detta anförande instämde Ann-Sofie Alm (M).

Anf. 27 Utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M)

Herr talman! Fredrik! Vi har varit kollegor i tolv år, framför allt de senaste två mandatperioderna, och jobbat ihop mycket i socialförsäkringsutskottet och nu också i utrikesutskottet. Det har verkligen varit en sann ära för mig att få jobba med dig. Få besitter så djupa kunskaper på utrikespolitikens område som du, och få har en förmåga att lyfta blicken på det sätt du gör. Jag har lärt mig otroligt mycket av dig. Det vill jag verkligen tacka dig för.

Du har också visat ett enormt engagemang. Ibland kan man undra om politiker är i politiken för sin egen skull eller för att göra världen bättre. Men när det gäller dig, Fredrik, råder det aldrig några som helst tvivel – ditt engagemang kommer från hjärtat. Jag vet att det också har tärt mycket. Jag vet att du har lagt otroligt mycket tid på Måndagsrörelsen, som bara är en del, men en viktig sådan, när det gäller att visa på det starka engagemang som finns i Sverige, inte bara här utan också i civilsamhället. Stort tack även för det!

Du har alltid haft många järn i elden, kanske lite för många järn. Jag minns en gång när du ringde mig då jag var ordförande i socialförsäkringsutskottet. Du lät väldigt stressad och sa: Du vet hur det är i små partier. Man måste vara överallt och ha koll på allt. Det är lite körigt. Du och jag tycker ju nästan alltid lika, och när vi inte gör det har du ändå koll på vad jag tycker. Du kan väl flagga för om det är något jag ska tycka som du inte tycker? Det, Fredrik, var ett fint bevis på tillit, kände jag.

Livet är långt, sa du. Ja, det är det förhoppningsvis, men det varar inte för evigt. Men framför allt är ju livet väldigt mycket mer än politik. Man kan tycka att du borde stanna längre i politiken. Det är som Göran Holm, det gamla moderata kommunalrådet i Vellinge, sa till en taxichaufför: Kör mig vart som helst, för jag behövs överallt! Så är det med dig också. Men jag tycker nog att du gör rätt. Jag tycker inte att man ska vara i politiken hela livet. Jag tror att du kommer att upptäcka en värld där ute som är minst lika spännande, där du har minst lika mycket att tillföra och där du kanske också får ta igen lite av allt det som du har offrat för demokratin. Tusen tack, Fredrik!

(Applåder)

I detta anförande instämde Ann-Sofie Alm (M).

Anf. 28 Fredrik Malm (L)

Herr talman! Varmt tack till utrikesminister Maria Malmer Stenergard för de vänliga orden! Det är mycket riktigt – vi hade många år tillsammans här i riksdagen och satt i lite olika utskott. Vi satt tillsammans i socialförsäkringsutskottet och även i den migrationskommitté som tog fram den nya utlänningslagen. Det var efter år 2015, herr talman, med den stora migrantkrisen, som ledde fram till att dåvarande regering med Morgan Johansson tog fram den tillfälliga asyllagen. Sedan skulle vi ersätta den med en långsiktig lagstiftning, en ny utlänningslag. För det tillsattes Migrationskommittén. Där lärde vi oss mycket. Vi hade ett väldigt bra samarbete i den kommittén, tycker jag.

Herr talman! Jag är inte avundsjuk på utrikesministern för hennes arbetsbelastning, alla resor och de utmaningar som Sverige står inför och där utrikesministern i slutändan är den som får klä skott för allting och ta de tuffa besluten, givetvis tillsammans med statsministern. Jag kan också tänka mig att det blir en del tuffa telefonsamtal med andra utrikesministrar runt om i världen.

Inte minst är jag väldigt imponerad av utrikesministerns arbete när det gäller Ukraina, liksom av hur Utrikesdepartementet och den svenska statsförvaltningen har hanterat de här frågorna både på försvarssidan och på utrikessidan sedan den fullskaliga invasionen, även under den förra regeringens sista år. Det är inte ett lätt läge vi befinner oss i, men vi gör verkligen allt vi kan från Sveriges sida, tycker jag. Varmt tack för allt gott samarbete!

(Applåder)

I detta anförande instämde Ann-Sofie Alm (M).

(FÖRSTE VICE TALMANNEN: Nu har vi tänjt mycket på reglerna för både tilltal och talartider. Talmannen ska normalt sett inte lägga sig i debatten, men jag vill bara instämma i allas uppskattning och säga att jag med spänning ser fram emot Fredrik Malms framtid. Jag tror att det blir mycket spännande att följa vad Fredrik Malm tar sig för även framöver.)

(Applåder)

Anf. 29 Utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M)

Herr talman! Som många påpekat tidigare befinner vi oss i det allvarligaste säkerhetspolitiska läget sedan andra världskriget. Rysslands anfallskrig mot Ukraina har gjort det tydligt att informationsövertag och möjligheten till snabb, innovativ och kontinuerlig anpassning av tekniska system är minst lika avgörande som kvalificerade vapensystem. Vi möter varje dag en bred och komplex hotbild som ställer nya och ökade krav på såväl civil som militär underrättelsetjänst. Det här ryms inte inom de nuvarande strukturerna. Vi står också inför nya krav och förväntningar på oss som Natoallierade.

Därför behöver Sverige en framåtlutad underrättelsetjänst som befinner sig vid den tekniska frontlinjen. Mot bakgrund av detta har regeringen inlett en reformering av det svenska underrättelsesystemet. Det brådskar att höja det svenska underrättelsesystemets samlade förmåga. En central del i det arbetet är inrättandet av en civil utrikes underrättelsetjänst. En liknande modell som vi nu får finns också hos flera av våra allierade, bland annat Nederländerna, Estland och Storbritannien. Detta kommer därför att underlätta samarbetet med dem.

Ansvaret för styrningen och organiseringen av Sveriges myndigheter och ansvarsfördelningen dem emellan vilar på regeringen, som framhållits. Men till följd av bildandet av myndigheten aktualiseras ett antal lagändringar. Det är dem vi debatterar i dag.

Regeringen har föreslagit en ny lag om behandling av personuppgifter vid Sveriges utrikes underrättelsetjänst. Förslaget bygger på den lagreglering som gäller för Försvarsmakten i dag. Propositionen innehåller även förslag till 22 andra lagändringar. Det föreslås att uttrycket ”försvarsunderrättelseverksamhet” byts ut mot ”utrikes underrättelseverksamhet” och att Försvarsunderrättelsedomstolen byter namn till Underrättelsedomstolen. Lagändringarna innebär även att Sveriges utrikes underrättelsetjänst får ett rättsligt ramverk som gör att myndigheten kan bedriva utrikes underrättelseverksamhet på ett sätt som är jämförbart med vad Försvarsmakten gör i dag. Det innebär ändringar i exempelvis lagen om kvalificerade skyddsidentiteter, lagen om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet, offentlighets- och sekretesslagen och skyddslagen. Lagändringarna föreslås träda i kraft samtidigt som myndigheten är tänkt att inleda sin verksamhet, det vill säga den 1 januari 2027.

Förslagen har granskats av Lagrådet, som bara haft ett fåtal språkliga och författningstekniska synpunkter. Regeringen har justerat lagen i enlighet med Lagrådets synpunkter. Jag vill med anledning av tidigare inlägg vara tydlig med att Lagrådet över huvud taget inte har haft några synpunkter på beredningen. Till skillnad från vad Miljöpartiet har påstått måste finansieringen hanteras innan en proposition läggs fram. Vi har alltså följt den ordning som gäller och bör gälla.

Utöver förslagen i den här propositionen kommer reformen också att kräva nya förordningar och förordningsändringar, bland annat en förordning med instruktion för den nya myndigheten, där myndighetens uppgifter och ansvar anges. Det kommer naturligtvis att vara centralt att man får i uppdrag att samverka med andra relevanta myndigheter.

Frågor har upprepade gånger ställts om huruvida det är rätt läge att genomföra den här reformen nu. Jag skulle säga att frågan snarare är varför den inte har genomförts tidigare, eftersom inrättandet av en civil utrikes underrättelsetjänst har diskuterats i decennier.

Det har också kommit invändningar om att processen skulle ha gått för fort. Jag måste säga att det är besynnerliga invändningar. Redan 2023 tillsatte regeringen en utredning, som två år senare lade fram förslaget om att den nya myndigheten skulle inrättas. Därefter har en organisationskommitté arbetat med att förbereda bildandet av den nya myndigheten. Tanken är som sagt att den ska vara på plats den 1 januari 2027. Från hösten 2023 till januari 2027 – man kan säga att det är för snabbt, men jag tror att de flesta svenskar skulle säga att det är ganska långsamt och i varje fall inte för snabbt. Det är definitivt längre tid än vad det tog för Sverige att gå från alliansfrihet till att bli fullvärdig medlem i Nato, vilket jag vågar påstå är en större förändring.

Den här regeringen jobbar kanske inte som andra regeringar. Vi skjuter inte upp till morgondagen det som vi bör göra i dag.

Vi befinner oss i ett läge där en höjning av Sveriges samlade underrättelseförmåga inte kan skjutas upp längre. Konsekvenserna av en utebliven satsning är att förmågor som motsvarar de behov som Sverige har inte utvecklas.

Det kan heller inte uteslutas, vilket Mustchefen också påpekat, att vi får ett ännu allvarligare läge. Det konstaterar också Försvarsberedningen i sin uppdaterade säkerhetspolitiska analys. I så fall kommer vi att vara mycket tacksamma för att vi inte sköt omläggningen på framtiden.

Den här reformen kommer att leda till att Sverige står bättre rustat för att klara underrättelseförsörjningen längs hela konfliktskalan från fred till krig. Vi gör nu det som krävs för att säkerställa att Sverige har den underrättelseförmåga som behövs i den allvarstid som vi lever i.

(Applåder)

I detta anförande instämde Fredrik Ahlstedt, Ann-Sofie Alm, Caroline Högström och Viktor Wärnick (alla M).

Anf. 30 Morgan Johansson (S)

Fru talman! Jag ska ställa samma fråga till utrikesministern som jag ställde till sverigedemokraten Aron Emilsson. Den gäller hur hon ser på de farhågor som både Must och Säkerhetspolisen har lyft fram.

Utrikesministern sa att det var en besynnerlig invändning att påstå att det ligger fel i tid och att tidsplanen är för tajt. Jag kan inte tolka det på något annat sätt än att hon därmed gör en helt annan bedömning än vad både Säpo och Must gör.

Jag hänvisade i mitt förra replikskifte med Aron Emilsson till artikeln från i juni i år. Där säger Mustchefen Thomas Nilsson att det finns en risk att vi nu går ned i effekt. Det är själva rubriken på artikeln.

Han säger så här: ”När Försvarsmakten yttrade sig över utredningen pekade vi ut en del risker. En av de riskerna är ju om förändringen genomförs väldigt hastigt och snabbt, och det är ju det som är regeringens inriktning. Då ser vi att göra den typen av förändringar under det rådande säkerhetsläget så har vi pekat på att det är en risk.”

Han fick frågan om han ville att datumet skulle skjutas fram. Han svarade: ”Det har jag inga synpunkter på. Jag brukar ju säga att jag har det så enkelt att jag behöver inte värdera regeringens beslut, jag bara genomför dem på bästa sätt. Men det är en risk, den diskuterar vi och vi ska försöka hantera den på bästa möjliga sätt.”

I de korta citaten som jag läser upp här använder chefen för den militära underrättelsetjänsten ordet risk inte mindre än fem gånger. Risken är just, när vi befinner oss i det här läget, att göra detta med den här hastigheten både mitt i en valrörelse och med det pågående kriget i Ukraina och med riskerna i det säkerhetspolitiska läget.

Min fråga till utrikesministern är egentligen två frågor: Varför har ni valt att driva fram det här så snabbt, trots myndigheternas varningar? Kan ministern garantera att effektiviteten inte går ned nu när omorganiseringen genomförs?

Anf. 31 Utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M)

Fru talman! Som jag sa i mitt inledningsanförande kan man alltid diskutera vad som är den rätta tidpunkten. Men det finns också mycket stora faror med att skjuta upp en reform som verkligen behövs för att bredda vår underrättelsekompetens.

Nu vet vi dessutom att för närvarande är Ryssland upptaget med stora resurser och förmågor kopplat till invasionen av Ukraina. Det är inte säkert att Ryssland är det om en viss tid framåt. Därför är det läge att göra det nu, även om jag inte säger att det kommer att bli enkelt.

Jag välkomnar de synpunkter som har kommit från remissinstanserna. Det är precis det som är poängen med att ha ett beredningsförfarande där man inhämtar remissinstansernas synpunkter. Vi har då möjlighet att ta höjd för de risker som de ser, se till att man har ett nära samarbete mellan genomförandekommittén som ska arbeta fram strukturerna för den nya myndigheten och de andra berörda myndigheterna, inte minst Försvarsmakten och Must. Utifrån vad jag har hört också från allra högsta nivå fungerar samarbetet mycket väl.

Det är klart att man citerar det som passar ens syften. Jag vill citera samma Thomas Nilsson, chef för Must. Han sa i DN att vi för det första behöver bredda underrättelsetjänsten. Angående tidpunkt sa han: ”Jag tror det är svårt att hitta en ideal tidpunkt. Hotbilden är allvarlig, men den kan bli ännu sämre. Jag tror att man måste acceptera att genomföra förändringar även i ett allvarligt läge.” Därmed välkomnade han reformen.

(Applåder)

I detta anförande instämde Ann-Sofie Alm (M).

Anf. 32 Morgan Johansson (S)

Fru talman! Den artikel som jag hänvisade till är mindre än två månader gammal. Det är Mustchefens bedömning just nu som vi talar om. Han lyfter fram att det finns en risk att man nu går ned i effekt.

Bakgrunden känner vi alla till. Vi står just nu i en valrörelse. Vi vet av erfarenhet att just i valrörelser ökar risken både för våld och för påverkansoperationer från främmande makt.

Det handlar om att man just nu driver fram den här stora omorganiseringen. Jag tycker att regeringen tar, återigen med Mustchefens ord, en risk som den inte hade behövt ta.

Varje gång vi har haft meningsutbyte om detta, och vi har nu haft fem möten med UD:s tjänstemän, har vi från vår sida lyft fram samma sak: Stressa inte igenom detta! Ta det efter valet, och ge det mer tid! Men vi har tyvärr talat för döva öron, verkar det som.

Jag kan också konstatera att Must inte är ensamt om sin uppfattning. Vi kan läsa i Säkerhetspolisens remissvar. Säpo skriver: ”Vidare får inte viljan att snabbt genomföra förändringar gå ut över den vitala verksamhet som bedrivs av underrättelse- och säkerhetstjänsterna i dag. Givet omvärldsläget får den i dagsläget väl fungerande myndighetssamverkan som finns mellan underrättelse- och säkerhetstjänsterna inte riskeras med en för snabb förändringstakt.” Det är Säkerhetspolisens ord.

Nu är det upp till regeringen och myndigheterna. Myndigheterna är regeringens verktyg för att styra riket. Ni genomför nu omläggningen, och ni har hört om farhågorna och de risker som finns. Det är nu regeringens ansvar om det inte skulle falla ut väl. Vi får helt enkelt se hur det blir med den saken.

I händelse av ett regeringsskifte under hösten kommer vi från vår sida att behöva gå igenom frågan igen för att säkerställa att man kan vidmakthålla en hög kvalitet på underrättelsetjänsterna också framöver. Regeringen tar en väldigt stor risk med det här förfaringssättet.

Anf. 33 Utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M)

Fru talman! Det här är en reform som har diskuterats sedan 90-talet. Jag kan bara beklaga att tidigare socialdemokratiskt ledda regeringar inte har förmått att ta tag i detta och sett till att vi breddat vår förmåga långt tidigare. Då hade vi kanske varit ännu bättre rustade i dag, även om jag verkligen, likt tidigare talare, vill betona att vi har en mycket god underrättelseförmåga i Sverige.

Valrörelser nämndes tidigare. Jag vet inte riktigt vad det har med saken att göra. Vi jobbar ända in i kaklet. Vi slutar inte vara regering och börjar bedriva valrörelse, utan vi gör vad vi ska till dess att vår mandatperiod är till ända. Vi jobbar ända in i kaklet. Sedan har jag noterat att Socialdemokraterna inte är glada i att komma in till riksdagen under semesterperioden, men vi vill gärna jobba.

Jag hörde också en gliring om regeringens facit när det gäller säkerhetspolitiken. Då kan jag passa på att sammanfatta facit från Socialdemokraterna. Man hade svårt från partiledaren Magdalena Anderssons sida att kalla Rysslands invasion för just en invasion när den fullskaliga invasionen inträffade.

Man sa att ett Natomedlemskap skulle destabilisera Europa. När S väl vände i frågan om Natomedlemskap var det för att partisekreteraren tyckte att det skulle störa dörrknackandet om den frågan levde hela vägen fram till valet, apropå valrörelse.

Vi kan påminna om att man under förra mandatperioden sålde ut stora delar av säkerhetspolitiken till en politisk vilde, en avhoppad vänsterpartist, vilket försvårade just vår Natoansökan och därmed äventyrade vår säkerhet.

Slutligen har vi hela debaclet kring kärnvapendialogen med Frankrike, där det nog fortfarande inte är någon som vet var Magdalena Andersson står. Hade jag varit Morgan Johansson så hade jag varit lite mer försiktig i den här debatten.

(Applåder)

I detta anförande instämde Ann-Sofie Alm och Viktor Wärnick (båda M).

Anf. 34 Håkan Svenneling (V)

Fru talman! Jag tycker att utrikesministern förvillar den som lyssnar på den här debatten lite grann genom att försöka hänvisa till att det skulle ha varit redan 2023, när regeringen antog direktiven till Carl Bildts utredning, som det stod klart att det skulle bli det här beslutet vi skulle fatta i dag.

Carl Bildt tog ju god tid på sig innan han överlämnade sin utredning och sitt betänkande till försvarsminister Pål Jonson den 13 juni 2025. Det är 14 månader sedan. Sedan skickade regeringen vidare det här på remiss fram till den 17 september. Då hade det varit sommar, och folk hade kanske inte haft så mycket tid att grotta ned sig i alla detaljer. Många myndigheter svarade ändå på remissen, men sedan tog det fem veckor från det. Den 23 oktober meddelade regeringen att det skulle bli en ny myndighet.

Jag tror att det var då som många blev förvånade. Man hade då suttit på olika myndigheter och skrivit massiv kritik mot utredningens förslag och pekat på olika typer av risker, och så gick regeringen fram med att det ska bli så här väldigt snabbt. Då är det ju inte alls en process som pågått sedan 2023, utan då pratar vi om en process från oktober 2025 fram till i dag. Jag förstår att många inte tycker att det är en snabb process, men i politiska sammanhang är det en snabb process. Det vill jag verkligen påstå.

Jag vill också påstå att det som sticker ut här är att utredningen gavs till en försvarsminister. Men sedan tog du som utrikesminister över den. Det blir ju en myndighet under dig, och det är det som sticker ut – det och att vi får två underrättelsemyndigheter. Alla undrar hur det kommer att bli.

Sett till var vi står i dag, hade utrikesministern gjort någonting annorlunda i processen med att etablera den nya underrättelsemyndigheten?

Anf. 35 Utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M)

Fru talman! Det är många intressanta påståenden i detta.

Vi har inte bara två underrättelsemyndigheter. Jag antar att Håkan Svenneling syftar på Must och den nya civila underrättelsemyndigheten. Men vi har ju därutöver FRA och Säpo, som också är underrättelsemyndigheter.

Det är fullt naturligt att jag tar över ansvaret när det handlar om inrättandet av just en civil underrättelsemyndighet eftersom det inte är en försvarsunderrättelsemyndighet.

När det gäller tidsplanen har vi alltså haft två år för en utredning och ett år för en proposition. Jag skulle säga att det är standard, numera kanske till och med lite åt det längre hållet, i svensk lagstiftningsprocess. Och det som är viktigt att understryka här är att Lagrådet, som har till uppgift att granska om processen har följt de krav på beredning som ställs i regeringsformen, inte har haft något att invända över huvud taget i den delen – till skillnad från till exempel när det gällde gymnasielagen, där de påtalade att gränsen var nådd. Där, mina damer och herrar och fru talman, gick det verkligen undan! Allt är relativt.

Jag är som sagt tacksam för de synpunkter som har kommit under remissförfarandet. Det här är inte en enkel sak. Det försöker regeringen inte heller påstå. Men vi har ju därigenom också haft möjlighet att omhänderta många av de synpunkterna. Man jobbar nu oerhört nära mellan berörda myndigheter och den genomförandekommitté som är satt att inrätta den nya myndigheten, och eftersom den nya myndigheten genomförs stegvis är jag övertygad om att man kommer att säkerställa att det inte blir något förmågeglapp under tiden. Det är naturligtvis helt avgörande.

Slutligen tror jag också att tittarna kan bli förvirrade, för det låter som att detta är en diskussion om huruvida den här myndigheten ska inrättas eller inte. Det är dock ingen som har reserverat sig mot de här lagförslagen, så vi är i grunden överens. Men så där tenderar det ju att bli i svensk politik, särskilt i valrörelsen.

(Applåder)

Anf. 36 Håkan Svenneling (V)

Fru talman! Jag noterar att utrikesministern inte idkar särskilt mycket självkritik kring den här processen.

Jag tycker att det är viktigt att påpeka att Lagrådet är professionella jurister som hjälper oss i själva lagstiftningsarbetet. Här har kritiken kommit från den militära professionen. Det är den som vi återkommer till, och det är där diskussionerna har blivit så stora.

Det handlar om precis det som utrikesministern själv är inne på: Vi har myndigheten Must, den militära underrättelsetjänsten. Nu blir det en civil underrättelsetjänst. Det finns en risk för dubbelarbete. Det finns en risk för att det blir kompetenskonkurrens mellan de här myndigheterna. Dessutom har vi myndigheterna FRA och Säpo, som är inom samma segment men har lite andra uppdrag.

Vi undrar såklart allihop: Var passar den här myndigheten in i myndighetsstrukturen, när de andra redan finns? Det är jag inte så förvånad över att Lagrådet inte har någon kritik mot, men jag är fortfarande väldigt orolig över den militära professionens åsikter.

Jag tycker ändå att vi från oppositionens sida har landat väldigt rimligt. Regeringen är på gång att inrätta den här myndigheten. Ni vill ha lagstiftning som gör att den här myndigheten kan verka. Då är det rimligt att vi pekar på vad som är bristerna men ändå säger ja till lagstiftningsförslaget. Det är det som vi landar i nu.

Jag tycker ändå inte att det har varit en bra process. Jag hoppas, precis som Morgan Johansson, att nästa regering tittar på den här frågan, diskuterar med de här myndigheterna och lyssnar in vad man kan göra nu när myndigheten är på gång att inrättas så att det blir rätt mellan framför allt de här fyra myndigheterna vi pratar om. Det finns också en del andra myndigheter runt omkring i den här sfären som vi behöver ta hänsyn till för att säkerställa svensk säkerhet och uppnå de intentioner som jag ändå förstår och tror att utrikesministern har.

Jag känner en viss oro i magen men är ändå trygg med att vi kommer att göra det bästa för svensk säkerhet.

Anf. 37 Utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M)

Fru talman! För att börja med risken för dubbelarbete: Det är betydligt bättre med dubbelarbete än med förmågeglapp, så jag kan se en fördel i om kompetenserna hos de olika underrättelsemyndigheterna delvis överlappar. Det kan göra att vi får olika bedömningar avseende olika situationer och hot. Det är också något som jag har lyft fram löpande.

Sedan frågar Håkan Svenneling var den här myndigheten passar in. Det här gör ju att vi får en struktur som mycket bättre passar in i den struktur som finns hos våra allierade, till exempel Nederländerna, Estland och Storbritannien, som vi samarbetar nära med. Det kommer att underlätta i kommunikationen och utbytet mellan dem att det finns motsvarande roller och myndigheter. Det kan låta som att vi hittar på något helt nytt, men det är snarare tvärtom. Vi gör nu det som väldigt många av våra närmaste allierade redan har gjort, och det ser jag som en stor fördel.

När det gäller kritiken är den, som Håkan Svenneling påpekar, i två delar.

Håkan Svenneling hävdar att det har gått för fort. Det är därför jag tycker att det är relevant att titta på Lagrådets synpunkter. De har att granska just beredningsprocessen, och där har de inga synpunkter.

Sedan hänvisar Håkan Svenneling till den kritik som har kommit från remissinstanser. Som sagt välkomnar jag verkligen de här remissyttrandena. Men jag konstaterar också att Thomas Nilsson, chef för Must, har välkomnat den här reformen. Han har sagt att det är svårt att hitta den ideala tidpunkten, att hotbilden förvisso är allvarlig nu men att den kan bli ännu allvarligare och att man måste acceptera att man får genomföra förändringar även i ett allvarligt läge.

Jag känner mig alltså trygg med den här reformen. Men den kräver hårt arbete, och mycket av det hårda arbetet görs redan – också i nära samarbete med berörda myndigheter.

(Applåder)

Anf. 38 Kerstin Lundgren (C)

Fru talman! En höjning av underrättelseförmågan är naturligtvis välkommen, men den får inte innebära att övergången leder till de glapp som utrikesministern också nämnde så att man förlorar förmåga. Det är det som är vårt frågetecken i den här diskussionen.

Jag undrar om utrikesministern ser kristallklart att svensk underrättelseförmåga inte försvagas, att det inte blir ett förmågeglapp, genom att man fastställer tidpunkten den 1 januari 2027. Om inte allt är på plats, om det visar sig kunna bli glapp, skulle utrikesministern – om utrikesministern fortfarande är i tjänst – då komma tillbaka till riksdagen och begära en ändring? Eller skulle man acceptera ett förmågeglapp i underrättelseverksamheten? Då tänker jag särskilt på den militära förmågan.

Anf. 39 Utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M)

Fru talman! Till att börja med får Försvarsmakten genom den här förändringen en möjlighet att omorganisera sin underrättelsetjänst, vilket är något som överbefälhavaren har välkomnat. Jag vill verkligen betona att vi inte accepterar några glapp i förmåga, utan den här reformen kommer att ske stegvis just för att säkerställa att det inte blir några sådana glapp. Jag tror snarare att det kan komma att bli viss överlappning av förmåga, och det välkomnar jag. Jag tror nämligen att det kan leda till en bredare bedömning av olika hot och situationer.

Jag vill återigen understryka det nära samarbete som redan finns mellan berörda myndigheter och som fungerar mycket väl. Detta måste fortsätta att finnas, och det är också därför vi i instruktionen till den nya myndigheten tydligt skriver in krav på samverkan.

När det slutligen gäller tidpunkten är jag fullständigt övertygad om att vi inte kan vänta, och precis detta har också chefen för Must sagt. Vi befinner oss i ett allvarligt läge, men det kan bli ännu allvarligare. Vi befinner oss i ett läge där Ryssland just nu är uppbundet med många resurser i Ukraina. Det kommer kanske inte att vara så för evigt, och då behöver vi ha en bättre förmåga när vi möter den nya verkligheten.

(Applåder)

I detta anförande instämde Ann-Sofie Alm (M).

Anf. 40 Kerstin Lundgren (C)

Fru talman! Som konstaterades i Carl Bildts utredning och som många av oss har konstaterat var det inte den militära underrättelseförmågan som fallerade hösten 2021 utan bedömningen av den politiska situationen.

När man nu bedömer Rysslands nuvarande förmåga får vi inte hamna i en situation där den politiska bedömningen och viljan att se en annan verklighet än den som råder gör att den politiska bedömningen än en gång fallerar.

Jag tror att utrikesministern är med i en pågående diskussion om en kommande budget, som förbereds i Regeringskansliet. Jag undrar naturligtvis om Försvarsmakten i det arbete som ni nu bedriver får resurser att kunna säkerställa att den militära underrättelseförmågan stärks och inte försvagas, för där finns ju en av riskerna. Det vi har hört är ju att den militära förmågan minskar därför att resurser överförs från Försvarsmakten till just Utrikesdepartementet och den nya myndigheten.

Detta är naturligtvis en av de saker vi ser som allvarliga. Det vore intressant att höra hur den arbetande regeringens engagemang för att säkerställa att det inte uppstår förmågeglapp faktiskt ser ut. Lite information till kammaren skulle vara fördelaktigt i det här läget, fru talman.

Jag vill också tacka utrikesministern för den gångna mandatperioden.